Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

1

Nr 39

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
om den kommunala miljöpolitiken samt om samordning
av plan- och miljöfrågor inom den kommunala
nämndorganisationen.

Ärendet

I detta utlåtande behandlas två par motioner angående den kommunala
miljövården, nämligen

1) I: 394 av herrar Torsten Bengtson och Sundin samt fru Elvy Olsson
och II: 456 av herrar Hedlund, Eliasson i Sundborn, Hansson i Skegrie, Wahlund,
Vigelsbo, Antonsson, Eriksson i Bäckmora, Larsson i Luttra och Fälldi
n (alla ep); samt

2) I: 413 av herrar Schölt och Ottosson samt II: 484 av fru Mogård och
herr Wennerfors samt fru Sundberg (alla m).

Texten är i båda fallen tryckt i andra kammaren.

Hemställan avser

i motionerna 1): »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:.t måtte anhålla
om utredning angående kompetensförhållandena för den kommunala miljöpolitiken
i syfte att möjliggöra eu effektivisering och aktivisering av den
kommunala miljövården främst genom befintliga kommunala nämnder i enlighet
med vad i motionen anförts»; och

i motionerna 2): »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en utredning angående den kommunala nämndorganisationen, avseende
samordning av plan- och miljöfrågor, samt om framläggande av förslag till
de ändringar i kommunallagen som därav kan föranledas».

Motionerna 1) har hänvisats till konstitutionsutskottet, såvitt avser den
kommunala kompetensen, och i övrigt till jordbruksutskottet. Kontakt har
hållits underhand, och jordbruksutskottet har fått del av detta utlåtande
före dess slutliga justering.

Gällande ordning

Miljövård är ett begrepp som kommer till flitig användning i skilda sammanhang.
Vad som skall förstås därmed är emellertid inte alltid klart. Begreppet
definieras inte i någon författning. Miljöskyddslagen av den 29 maj
1969 (nr 387) innehåller (1 §) en uppräkning av verksamheter på vilka
lagen är tillämplig och vilka betecknas som miljöfarliga. Om man bortser
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 39

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

från att miljövård har anknytning till sociala och kulturella frågor, torde
man med utgångspunkt från miljövårdslagens uppräkning samt från regler
i byggnads-, hälsovårds- och naturvårdslagstiftningen kunna i huvudsak
reservera begreppet miljövård för sådana åtgärder som går ut på att förhindra,
minska och kontrollera verksamhet som kan betecknas som miljöstörande.
Miljövård kan då indelas i olika delområden, nämligen vattenvård,
luftvård, bullerfrågor, planfrågor, renhållning och naturvård.

Kommunernas insatser på miljövårdens område grundar sig främst på
vissa av statsmakterna föreskrivna skyldigheter men kan även utgöra frivilliga
åtaganden. Skyldigheter föreskrivs främst i hälsovårds- och byggnadslagstiftningen
samt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(VAL). De frivilliga åtagandena sker företrädesvis i form av insatser
enligt naturvårdslagen men även genom de skärpningar i givna regler
som kommunerna i viss omfattning kan företa genom bestämmelser i de
lokala hälsovårdsordningarna.

De organ som ansvarar för miljövården inom primärkommunerna kan
variera något från kommun till kommun beroende på förvaltningsorganisationens
olika omfattning. Kommunens styrelse (kommunalnämnd, drätselkammare,
stadskollegium), hälsovårdsnämnd samt byggnadsnämnd, vilka
är obligatoriska organ för alla primärkommuner, är emellertid de viktigaste
nämnderna med miljövårdsuppgifter. Kommunens fullmäktige har i egenskap
av högsta beslutande och anslagsbeviljande organ ansvaret för miljöpolitiken
och omfattningen av de resurser som ställs till miljövårdande organs
förfogande.

Kommunens styrelse har genom sin allmänt ledande och övervakande
funktion också det yttersta ansvaret för miljövårdsverksamheten, särskilt
samordningen av denna. Detta följer av kommunallagens (KL) bestämmelser
om styrelsens uppgifter (30 §), vilka bl. a. omfattar att leda förvaltningen,
ha inseende över den verksamhet som bedrivs av övriga nämnder
samt att med uppmärksamhet följa frågor, som kan inverka på kommunens
utveckling och ekonomiska ställning. Sistnämnda uppgift innefattar erforderlig
ekonomisk långtidsplanering och dess samordning med övrig planering
inom kommunen bl. a. på byggnads- och hälsovårdsområdet.

Hälsovårdsnämndens uppgifter och verksamhet regleras främst av gällande
hälsovårdsstadga av den 19 december 1958 (HS). Enligt denna skall
i varje kommun finnas en hälsovårdsnämnd som har att utöva det närmaste
inseendet över den allmänna hälsovården inom kommunen. Nämnden skall
bl. a. ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen i hälsovårdshänseende
inom kommunen samt verka för förbättrad hälsovård. Begreppet
allmän hälsovård är inte definierat i författningstexten. Det ansluter sig
emellertid nära till vad som brukar betecknas som omgivningshygien. Häri
anses ingå såväl förebyggande och undanröjande av förhållanden, vilka be -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

3

tecknas som sanitär olägenhet för människor, som en fortlöpande höjning
av den allmänna hygieniska standarden.

HS innehåller en rad materiella bestämmelser, som går ut på att hindra
att sanitär olägenhet uppkommer. Det finns sålunda bestämmelser om krav
på beskaffenheten hos olika slag av byggnader, lokaler, inrättningar och
anläggningar. Beträffande vattenvård finns bestämmelser om vattenförsörjning
och vattenundersökning samt om avledande av flytande orenlighet. De
sanitära kraven skall tillgodoses genom regelbunden undersökning av dricksvatten
från allmän anläggning för vattenförsörjning samt genom tillsyn så
att vattenförorening genom avloppsvatten motverkas.

För att trygga efterlevnaden av bestämmelserna i HS får hälsovårdsnämnd
ingripa med råd, förelägganden och i sista hand förbud. När det gäller tillståndsgivning
för anläggningar och upplag för industriell verksamhet har
emellertid hälsovårdsnämndens befogenheter övergått på statliga organ genom
tillkomsten av den nya miljöskyddslagen. Denna föreskriver i stället
att tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med de kommunala organ som
har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden (38 §). Till hälsovårdsnämndens
viktigaste uppgifter för närvarande hör bekämpande av luft- och vattenföroreningar
samt buller. Detta har särskilt betonats genom en ändring
i 38 § HS som trätt i kraft samtidigt med den nya miljöskyddslagen.

Hälsovårdsnämndens kompetens omfattar inte alla områden av samhällslivet,
som är av betydelse från allmän hälsovårdssynpunkt. Ett flertal andra
myndigheter tar också befattning med sådana frågor. För att undvika kompetenskonflikter
med övriga fackmyndigheter skall nämnden begränsa sin
verksamhet till förhållanden, där hälsovårdsintresset är dominerande eller
kräver ett självständigt bedömande. I 2 § HS har intagits en bestämmelse
om skyldighet för hälsovårdsnämnd att samarbeta med övriga myndigheter,
vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet eller vilkas bedömande är av betydelse
för åtgärder inom hälsovården. Att finna en lämplig form för sådan
kontakt har ansetts i första hand böra vara varje kommuns ensak. Vid
stadgans tillkomst framhölls samarbetet mellan hälsovårdsnämnden och övriga
kommunala myndigheter som en angelägenhet av största vikt (prop.
1958: B 46 s.137).

Utöver HS gäller lokala hälsovårdsordningar, vilka antas av kommunernas
fullmäktige efter förslag eller hörande av hälsovårdsnämnden. Till ledning
för kommunerna har Kungl. Maj:t utfärdat en normalhälsovårdsordning
(5 juni 1959), i vilken upptas bestämmelser om fritidsbebyggelse, badoch
lägerplats, skydd för grundvatten in. m. Från denna kan kommunerna
endast om särskilda skäl föreligger göra undantag, som innefattar väsentlig
avvikelse. Som exempel på förekommande lokala bestämmelser, vilka innebär
skärpning av bestämmelser i HS, kan nämnas i vissa tätorter gällande
förbud mot tomgångskörning av motordrivna fordon i mer än tre minuter
och mot eldning med svavelrik eldningsolja.

It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 39

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Byggnadsnämnden utövar enligt 1947 års byggnadslag (BL) det närmaste
inseendet över byggnadsverksamheten i kommunerna (7 §). Föreskrifter
rörande nämnden, byggande och byggnadslov upptas i byggnadsstadgan den
30 december 1959 (BS). Enligt denna skall i varje kommun finnas en byggnadsnämnd
(1 §). Som särskilda åligganden för nämnden anges att med
uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess
omgivning, att ombesörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning
och byggnadsväsende, att i dessa ämnen upprätta de förslag och göra
de framställningar som nämnden anser påkallade samt att övervaka efterlevnaden
av BL och BS och andra föreskrifter om byggandet. Liksom beträffande
hälsovårdsnämnd anges också särskilt, att byggnadsnämnden har
att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens
arbetsområde och vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet.

Byggnadsnämndens ställning som centralt beredningsorgan i planfrågor
ger den viktiga uppgifter i synnerhet inom den förebyggande miljövården.
BL och BS tillhandahåller effektiva medel att förebygga och minska olägenheter
i form av luftförorening, buller och andra miljöstörningar. Detta framgår
redan av de gällande allmänna principerna för planläggning av marks
användning för bebyggelse. Sålunda får ej till tätbebyggelse användas mark,
som inte är lämpad för sådan bebyggelse från sundhetssynpunkt, med hänsyn
till samfärdseln, möjligheterna att anordna vattenförsörjning och avlopp,
faran för vattenförorening eller eljest från allmän synpunkt (9 § BS).
Vidare skall såvitt möjligt bl. a. område som har särskilt skönhetsvärde
eller som är lämpat eller behövligt för friluftsliv bevaras. Betx*äffande stadsplan
och byggnadsplan (12 och 13 §§ BS) föreskrivs bl. a., att uppgörandet
av planerna skall ske på sådant sätt att marken utnyttjas på ett ekonomiskt
och i övrigt lämpligt sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen
beaktas, att erforderlig trygghet mot brandfara vinns samt att hänsyn
tas till de fordringar som bör uppställas från sundhets-, skönhets- och
trevnadssynpunkt.

I generalplan och stadsplan kan vidare bestämmas, att mark skall undantas
från enskilt bebyggande så att man därigenom åstadkommer ett skyddseller
säkerhetsområde. Med skyddsområde avses mark intill anläggningar,
som själva kräver skydd, t. ex. en sjö som levererar vatten till ett vattenledningsverk
och därför måste skyddas mot föroreningar. Säkerhetsområde är
avsett för anläggningar, som medför allmän fara eller störningar, t. ex. elektrisk
starkströmsanläggning, flygplats, atomenergianläggning, motorväg. I
BS finns ett flertal regler om byggnaders yttre och inre beskaffenhet, om
ordnandet av tomt m. m. Byggnad skall underhållas så att inte brandfara,
sanitär olägenhet eller vanprydnad uppstår. Upplag får inte anordnas så att
de orsakar brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för närboende
eller för trafiken, vanpryder omgivningen eller på annat sätt vållar olä -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

o

genhet av betydelse. För att möjliggöra kontroll av att byggnadsföretag —
nybyggnad, om- och tillbyggnad, inrättande av upplag m. m. — inte strider
mot gällande planer och bestämmelser, föreskrivs i stor utsträckning tillstånd
av byggnadsnämnden, s. k. byggnadslov.

Naturvårdslagen (NvL) den 11 december 1964 ålägger inte kommunerna
särskilda naturvårdande uppgifter men fastslår, att naturvården är en både
statlig och kommunal angelägenhet (2 §). Ansvaret vilar på statens naturvårdsverk
som central och länsstyrelsen som regional instans. Något för naturvården
ansvarigt kommunalt organ har inte angetts i lagen. Enligt förarbetena
bör kommunerna ha frihet att i organisatoriskt hänseende anpassa
sig till vad som är mest praktiskt för dem. Det framhålls dock att det bör
ankomma på kommunernas styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna, om
inte annat besluts eller gäller på grund av särskild författning (prop. 1963:
71 s. 115). Av förarbetena framgår vidare, att ett kommunalt engagemang
förutsätts, särskilt i ekonomiskt hänseende, när det gäller att skaffa kommunernas
invånare tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv.
Även i fråga om strandskyddet och landskapsvården förutsätts kommunerna
ta initiativ till åtgärder samt medverka på annat sätt. Kommunens styrelse
är oftast huvudorgan för naturvården inom kommunen. I länsstyrelsens inventerings-
och utredningsarbete hörs kommunala organ, ofta hälsovårdsnämnd
och byggnadsnämnd, direkt utan förmedling av styrelsen. I vissa
kommuner har inrättats särskilda naturvårdsnämnder. Vidare kan nämnas
de naturvårdsombud, som tillkommit på elt flertal platser i landet med uppgift
huvudsakligen att svara för kontakter vid tillämpningen av NvL. Ombuden
är oftast knutna till kommunens styrelse.

Skyldigheten att svara för renhållning regleras av bl. a. lagstiftningen om
hälsovård, allmän ordning och naturvård. HS innehåller i 9 kap. bestämmelser
om renhållning, vilka är dels gemensamma för hela riket, dels speciella
med skärpta krav beträffande hälsovårdstätort. Av allmängiltig karaktär är
bestämmelserna om uppsamling, bortforsling och förvaring av avfall och
orenlighet vid bebyggelse så att sanitär olägenhet inte uppstår (47 §) samt
om allmän avstjälpningsplats och destruktionsanläggning (51 och 53 §§).
I övrigt ges i kapitlet detaljbestämmelser från handhavandet av avfall, om
gårdsrenhållning inom hälsovårdstätort m. m. Kommunerna har enligt HS
främst skyldighet att genom hälsovårdsnämnden kontrollera att bestämmelserna
om renhållning följs samt att anordna avstjälpningsplatser eller
destruktionsanläggningar. Sistnämnda åliggande följer enligt förarbetena
till HS av de allmänna bestämmelserna om hälsovård i stadgan (1 §).

Kommunerna kan genom s. k. kommunalt renhållningsmonopol påtaga
sig bortforsling och oskadliggörande av avfall och orenlighet. Sådana monopol
förekommer ofta och innebär skyldighet för den enskilde att låta kom -

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

munen ombesörja renhållningen och att betala avgift till kommunen härför.
Renhållningsmonopolen är inte reglerade i HS men berörda i förarbetena
och i normalhälsovårdsordningen ansedda som tillåtna. Rätten att uttaga
avgifter regleras i lag den 26 mars 1965 om kommunala renhållningsavgifter.

Reträffande renhållning i naturen torde bestämmelserna i HS innebära
skyldighet för kommunerna att övervaka denna, när sanitär olägenhet uppstått
eller kan uppstå, men inte när blott trivselsynpunkter åberopas (SOU
1969: 18 s. 50 ff).

Renhållning av allmän plats, s. 1c. gaturenhållning, regleras inte av HS.
Gaturenhållning behandlas i allmänna ordningsstadgan den 14 december
1956 som i sin tur hänvisar till lagen om skyldighet att renhålla gata m. m.
given samma dag. Genom denna lag har ansvaret för renhållningen av publik
mark inom stadsplanelagt område ålagts kommunerna. Emellertid kan dessa
ålägga fastighetsägarna renhållningsskyldigheten, såvitt avser gångbanor
eller andra erforderliga utrymmen för gångtrafiken.

Renhållningsfrågorna har utretts av kommittén för ett renare samhälle,
vilken i år avlämnat betänkandet »Ett renare samhälle» (SOU 1969:18). Beträffande
renhållningsansvaret vid bebyggelse har utredningen inte funnit
skäl att föreslå någon ändring av gällande bestämmelser. Däremot föreslås
ändrade regler för renhållning av vägområden och renhållning i naturen.
Vad beträffar vägar innebär förslaget, att väghållaren åläggs obligatorisk
renhållningsskyldighet även för mark utefter allmän väg till en bredd av
50 meter från det egentliga vägområdet. Utredningen föreslår angående renhållning
i naturen, att i HS införs en uttrycklig bestämmelse om sådan renhållning
av trevnadsskäl. Hälsovårdsnämnden skulle härigenom åläggas
skyldighet att övervaka denna renhållning. Någon bestämmelse om skyldighet
för kommun att i sista hand på egen bekostnad verkställa erforderlig
renhållning i naturen har inte föreslagits. Utredningen anser att en sådan
skyldighet skulle kunna intolkas i 1 § HS. Ett klarläggande antingen genom
ett auktoritativt tolkningsuttalande eller genom en författningsändring bör
enligt utredningen ske på denna punkt.

Kommunerna har också viktiga miljövårdsuppgifter enligt den ovannämnda
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (VAL). Anläggning
som har till ändamål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder
eller annan bebyggelse och som omhänderhas av kommun är allmän anläggning
enligt lagen. Även anläggning som drivs av annan kan förklaras för
allmän genom beslut av länsstyrelsen. Enligt VAL ankommer det på kommunen
att ombesörja eller se till att allmän vatten- och avloppsanläggning
kommer till stånd, när detta är påkallat till förekommande av sanitär olägenhet
samt vattenförsörjning och avlopp för ett visst område bör ordnas i
ett större sammanhang. Länsstyrelsen kan ålägga kommunen att fullgöra
sin skyldighet härvidlag. I lagen utpekas inte något särskilt kommunalt or -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

7

gan som ansvarigt för vatten- och avloppsanläggningar. Kommunerna driver
stundom sådana anläggningar genom särskilda rättssubjekt. Förslag till ny
lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har framlagts av 1964 års
vatten- och avloppsutredning i ett betänkande 1967 (SOU 1967: 65). Nyheterna
i förslaget gäller framför allt rättsförhållandet mellan huvudman för
allmän vatten- och avloppsanläggning och anläggningens brukare.

Vid sidan av kommunens styrelse, hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd
finns i kommunerna andra nämnder med miljövårdande uppgifter, t. ex.
gatunämnd, parknämnd, fritidsnämnd eller idrotts- och friluftsstyrelse, fastighetsnämnd
och industriverksstyrelse. Antalet sådana nämnder och deras
uppgifter varierar starkt beroende på kommunens storlek, invånarantal etc.
Dessa nämnder är till skillnad från styrelse, hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd
i regel tillsatta med stöd av KL, s. k. fakultativa nämnder. Deras
uppgifter kan kommunen själv bestämma inom den kommunala kompetensens
ram men utan att intrång görs på de uppgiftsområden som tillkommer
andra nämnder enligt lag eller annan författning, s. k. specialreglerade
nämnder. De specialreglerade nämnderna intar en självständig ställning
gentemot övriga kommunala organ. Deras i författning föreskrivna
uppgifter kan inte fråntas dem eller inskränkas genom beslut av fullmäktige
eller styrelse. Däremot möter inget hinder att till sådan nämnd överföra
andra uppgifter än som föreskrivs i särskild författning. Till hälsovårdsnämnd
kan t. ex. överföras ytterligare miljövårdsuppgifter, vilka inte tillkommer
annan kommunal nämnd enligt specialförfattning.

Miljöskyddslagen trädde i kraft den 1 juli detta år. Samtidigt utfärdades
en miljöskyddskungörelse med närmare föreskrifter om lagens tillämpning.
Lagen är tillämplig på utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas
från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
på användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest
kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om
användningen ej utgör byggande i vatten, samt på användning av mark,
byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen
genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen
ej är helt tillfällig (1 §). Nu uppräknade verksamheter betecknas som
miljöfarliga. Utöver lagens bestämmelser skall gälla vad som stadgas om
miljöfarlig verksamhet i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftningen
(2 §). För miljöfarlig verksamhet skall väljas den plats genom vilken minsta
intrång och olägenhet uppkommer utan oskälig kostnad (4 §). Lagen ger
vidare i 5—8 §§ tillåtlighetsregler för sådan verksamhet. Enligt dessa är
den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skyldig att vidta
de skyddsåtgärder, tåla den begränsning och iaktta de försiktighetsmått,

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

som skäligen kan fordras med hänsyn till tekniska förutsättningar,
beskaffenheten av det störda området, nyttan av verksamheten, kostnaden
för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av planerade försiktighetsmått.
Om olägenhet inte kan undvikas trots insatser enligt vad här
sagts får verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreligger. I vissa
fall stadgas principiellt förbud från vilket endast Kungl. Maj :t kan ge dispens.
Till lagen har med viss justering överförts de bestämmelser om förbud
mot utsläpp av avloppsvatten av visst slag som tidigare fanns i vattenlagen.
För att vinna trygghet för pågående eller planerad verksamhet har den som
utövar eller ämnar utöva enligt lagen miljöfarlig verksamhet möjlighet att
begära tillstånd härför hos statens koncessionsnämnd för miljöskydd.
Kungl. Maj :t kan föreskriva att för vissa anläggningar och åtgärder skall
krävas tillstånd av nämnden eller att anmälan till naturvårdsverket eller
länsstyrelse skall göras innan verksamheten får startas. Naturvårdsverket
kan meddela dispens från skyldighet att söka tillstånd men skall i beslut
härom ange de villkor som skall gälla. Tillsynsmyndigheter är naturvårdsverket
och länsstyrelsen.

I lagen och kungörelsen åläggs inte kommunerna några nya skyldigheter.
Emellertid föreskrivs i lagen skyldighet för koncessionsnämnden, naturvårdsverket
och länsstyrelsen att samråda med kommunala myndigheter.
Enligt kungörelsen skall ansökningar, anmälningar och beslut delges hälsovårdsnämnden.

I förarbetena behandlas kommunernas uppgifter i det nya systemet i samband
med behandlingen av samordningsfrågor på hälsovårds- och planområdet.
Det betonas att slopandet av hälsovårdsnämndens tillståndsprövning
enligt 63 § HS inte innebär någon försvagning av hälsovårdsintressets bevakning.
Nämndens aktiva medverkan skall vinnas genom samrådsföreskrifter,
utfärdade av Kungl. Maj :t, för tillstånds-, dispens- och anmälningsärenden.
I propositionen om miljöskyddslagen uttalar departementschefen (1969: 28
s. 229) i anslutning till slopandet av tillståndsprövningen, att om det i särskilda
fall visar sig att det behövs ett tillståndstvång av tidigare typ kan
detta regleras i lokal hälsovårdsordning. Sådan lokal föreskrift får emellertid
inte gripa in på området för den nya förprövningsordningen.

Hälsovårdsnämndens betydelse i den löpande tillsynen på miljövårdsområdet
betonas också i propositionen. Nämnden förutsätts skola övervaka
störningskällor, se till att fastställda reningsvillkor följs samt kontinuerligt
bevaka förorenings- och störningssituationer på orten. Den har kvar sina
befogenheter att meddela förbud och förelägganden för att motverka sanitär
olägenhet med ovan nämnt undantag. Kompetenskonflikter som kan uppstå
har lösts så, att villkor som koncessionsnämnden fastställt tar över hälsovårdsnämnds
föreläggande. Dispensbeslut av naturvårdsverket skall emellertid
inte hindra nämnden att ingripa med tvångsföreläggande. Risken för
kollision mellan olika beslut har förebyggts genom samrådet i dispensför -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

9

farandet. Hälsovårdsnämnden är fri att vidtaga åtgärder mot företag, som
erhållit koncessionsnämndens tillstånd, i de delar företagets verksamhet
inte omfattas av tillståndet.

I propositionen framhålls vikten av att gällande bebyggelseplaner beaktas
i tillstånds- och dispensärenden enligt den nya lagen.

Samordning av miljövården inom kommunerna m. m.

Frågan om miljövårdens organisation har på senare tid aktualiserats i
många kommuner genom motionsinitiativ och på annat sätt. I vissa kommuner
har redan särskilda naturvårdsnämnder inrättats och på något håll
en särskild vatten- och luftvårdsnämnd. Överväganden förekommer också
om tillsättande av särskilda miljövårdstjänstemän med bl. a. sammanhållande
funktion inom miljövårdsområdet. Förslag om inrättande av miljövårdsnämnder,
miljövårdsberedningar och kommittéer förekommer.

Som exempel på ett samordningsorgan för miljövården inom en kommun
kan nämnas det i Järfälla den 1 januari 1969 inrättade miljövårdsrådet.
Enligt reglementet skall rådet vara kommunens rådgivande och samordnande
organ samt remissinstans i fråga om den yttre miljön. Till rådets verksamhet
hör bl. a. att sköta kontakterna med statliga och andra organ inom
miljövårdsområdet och förse kommunens organ och allmänheten med utredningar
och informationer inom detta område, verka för att miljövårdssynpunkter
beaktas vid kommunens planerande verksamhet, speciellt vad
gäller bostads-, industri- och rekreationsområden, trafikleder etc., ge råd
och anvisningar om möjligheten att undvika miljöförstörande metoder och
processer samt att verka mot nedsmutsning och nedskräpning i naturen.
Reglementet föreskriver att rådet skall samarbeta med övriga kommunala
organ samt att dessa skall lämna rådet biträde. Antalet ledamöter och
suppleanter i miljövårdsrådet bestäms av fullmäktige, som också väljer
dem. I rådet bör vidare enligt reglementet ingå representanter för kommunalnämnden,
byggnadsnämnden, fritidsnämnden, hälsovårdsnämnden,
kulturnämnden, skolstyrelsen samt tekniska nämnden. Om möjligt bör även
olika fackområden såsom luftvård med bullerfrågor, naturvård, vattenvård
och samhällsplanering vara företrädda i rådet. Till rådets förfogande skall
ställas erforderlig personal med en särskild expedition. Rådet äger slutligen
också anlita specialsakkunniga för utredningar.

Ett exempel på samarbete mellan flera kommuner på miljövårdsområdet
utgör den av Stor-Stockholms planeringsnämnds den 22 mars 1968 inrättade
miljövårdskommittén. Denna är ett samarbetsorgan mellan hälsovårdsnämnderna
i Stor-Stockholm. Kommitténs främsta arbetsuppgifter ligger
inom bullerbekämpning och lufthygien. Även andra miljöfrågor kommer
successivt att tas upp till behandling av kommittén.

10

Konstitutionsutskottcts utlåtande nr 39 år 1969

Bygglagutredningen

Bygglagutredningen liar tillsatts enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den
29 mars 1968 för översyn av byggnadslagstiftningen (1969 års riksdagsberättelse
K: 55).

I direktiven anförs bl. a. att grundläggande sociala strävanden, såsom
kraven på jämlikhet, valfrihet och trygghet samt hygienisk och social välfärd,
bör beaktas vid utformningen av miljön. Gemensamma och långsiktiga
samhällsintressen väger tungt i förhållande till kortsiktiga och privata intressen.
Den fysiska planeringen är ett av de viktigaste instrumenten när
det gäller att forma miljön. Planlagstiftningen skall i sin tur möjliggöra en
planering som förverkligar de välfärdspolitiska mål som uppställts i samhället.

Bästa möjliga betingelser bör ges för förtroendemannainflytandet och för
en öppnare allmän debatt kring olika miljöförändringar.

Direktiven framhåller vidare att stora tekniska anläggningar av skilda
slag ingår i ökande omfattning i miljöer som tidigare nästan helt präglades
av husbyggnader eller av natur- och odlingselement. Detta understryker behovet
av planläggning av den fysiska miljöförändringen i stort, inte bara av
byggnadsverksamhet i inskränkt mening.

I den översiktliga fysiska planeringen bör enligt direktiven prövningen av
sådana planer med de långsiktiga perspektiven och de viktiga principiella
bedömningarna tillkomma statlig myndighet. Däremot synes det tveksamt,
om det är ändamålsenligt att samtliga detaljplaner på sätt nu sker skall på
alla punkter underkastas granskning av statlig planexpertis. Om den översiktliga
planeringen får erforderligt innehåll och i princip blir bindande
för detaljplaneringen, bör behovet av statlig plangranskning minska i hög
grad.

Vidare anförs i direktiven, att utvecklingen nu går mycket snabbt i fråga
om anspråk på mark, miljöns hygieniska betingelser samt omfattningen och
tillgängligheten av olika samhälleliga och andra nyttigheter. Men utvecklingen
går också snabbt i fråga om människornas sätt att utnyttja miljön
och i fråga om teknik och ekonomi. För att möta denna utveckling måste den
översiktliga planläggningen på sätt tidigare angetts få en starkare ställning
än den f. n. har. Om så blir fallet torde en ökad lokal bestämmanderätt i
detaljplanläggningen kunna komma till stånd. Härigenom accentueras kommunens
ansvar för samhällsbyggandet och den lokala miljöutformningen.

I direktiven skisseras ett system av regler för den fysiska planläggningen
och förverkligandet av dess intentioner. Systemet omfattar bl. a. kommunal
översiktsplan, benämnd kommunplan, kommundelsplan och detaljplaner.
Kommunplanen skall vara grundläggande för den fysiska planeringen
inom kommunen. Det framhålls alt många intressen måste sammanvägas

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

11

och att omfattande samråd med på olika sätt berörda enskilda personer och
sammanslutningar, statliga myndigheter och kommunens egna organ bör
föregå framläggandet av sådan plan. Med hänsyn härtill talar enligt direktiven
starka skäl för att kommunens styrelse i stället för byggnadsnämnden
får det främsta ansvaret för den kommunala planläggningen. Detta bör i
vart fall gälla kommunplanen. En sådan ordning skulle också befordra den
nödvändiga samordningen mellan den fysiska, den sociala och den ekonomiska
planeringen.

Något om miljövårdsfrågornas tidigare behandling i riksdagen

Frågor om miljövård i vidsträckt bemärkelse har behandlats av riksdagen
i stort antal de senaste åren. Propositionerna om naturvårdens organisation
(1967: 59, JoU nr 17) och om miljöskyddslag (1969: 28, 3LU nr 37), vilka
bifallits av riksdagen, har innefattat betydande reformer på miljövårdens
område. Åtskilliga motionsinitiativ har också förekommit. I motioner de
senaste tre riksdagarna bär hemställts om utarbetande av ett miljövårdspolitiskt
handlingsprogram. Även under årets riksdag har denna fråga upptagits
dels fristående, dels i följdmotioner till prop. 1969: 28 (3LU nr 37).
Dessa motioner har avslagits av riksdagen.

Kommunernas roll i miljövårdsarbetet bär berörts i en del motioner men
inte utgjort huvudämnet. Tonvikten har legat på naturvårdsuppgifterna. I
en följdmotion till prop. 1967: 59 hemställdes bl. a. att riksdagen måtte uttala,
att det i kommunerna skall finnas särskilda organ, antingen kommunens
styrelse eller annat lämpligt organ, för handläggning av miljövårdsfrågor
samt friluftsfrågor. Motionerna behandlades av jordbruksutskottet, som
avstyrkte dem under framhållande att många kommuner redan torde ha
särskilda organ för dessa uppgifter (nr 17). Frågan upptogs även i två
andra motioner samma år, vilka behandlades av allmänna beredningsutskottet.
Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning till innehållet i
prop. 1967: 59 (ABU 1967: 31). Riksdagen följde utskotten i båda fallen.

Allmänna beredningsutskottet behandlade en rad motioner om miljövård
under 1968 års riksdag. I ett utlåtande (nr 23) finns en översikt över den tidigare
riksdagsbehandlingen av vissa miljöfrågor.

Kommunernas naturvårdsuppgifter har bl. a. utgjort ämne för motioner,
i vilka hemställts om utredning angående införande av kommunala naturvårdsnämnder
och om översyn av de kommunala naturvårdsombudens uppgifter.
Dessa motioner behandlades av jordbruksutskottet. Utskottet avstyrkte
motionerna under hänvisning till uttalandet i prop. 1963:71, att
kommunerna bör ha frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågor i organisatoriskt
hänseende anpassa sig till vad som är mest praktiskt för deras
vidkommande (JoU 1967: 32 och 1968: 44). Riksdagen avslog motionerna i
båda fallen.

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Tredje lagutskottet har under höstsessionen detta år behandlat motioner
om rätt för kommuner att inrätta särskilda naturvårdsorgan. Motionerna
går ut på att kommunerna skall få beslutanderätt i vissa frågor. Utskottet
avstyrkte motionerna (nr 51). Riksdagen följde utskottet.

Motionerna

I motionerna 1) uttalas inledningsvis att tiden nu är kommen att i högre
grad än hittills aktivera kommunerna på det miljöpolitiska fältet. Motionärerna
pekar på att genom tillskapandet av planverket och naturvårdsverket
föreligger möjlighet att utarbeta normer och riktlinjer i olika avseenden
till god samhälls- och bebyggelseplanering och miljövård, råd och
anvisningar som framförallt kommunerna är i stort behov av. Såsom andra
förhållanden, vilka talar för en ökad satsning på den kommunala sidan,
nämns naturresursutredningens betänkande (SOU 1967:43 och 44) samt
imissionssakkunnigas betänkande (SOU 1966: 65). Motionärerna framhåller
att en aktiv kommunal miljöpolitik är grundläggande om vi skall få
människovänligare miljöer. I det följande framför motionärerna i tre avsnitt
synpunkter på den kommunala miljövården.

I ett första avsnitt, betecknat dagens situation, framhålls hälsovårdsnämndernas
och byggnadsnämndernas miljövårdsuppgifter och kommunstyrelsens
roll som samordnande organ. Genom att miljövården i kommunerna
i huvudsak grundas på av statsmakterna föreskrivna skyldigheter
har enligt motionärerna i vissa fall motsatsställningar uppkommit mellan
t. ex. hälsovårdsnämnden och den kommunala verksamheten i övrigt. Motionärerna
anför vidare att ett ökat intresse för miljöfrågorna, vad gäller
såväl naturvården som bebyggelseplaneringen, kan konstateras i kommunerna,
men att resultatet av det ökade intresset emellertid varierar mycket.
Viljan finns till initiativ, men osäkerhet om ansvars- och samordningsfrågor
tycks råda.

Närmast följande avsnitt behandlar lämpliga kommunala organ. Utifrån
anförda principiella synpunkter förefaller det motionärerna klart att i första
hand redan befintliga nämnder på det kommunala området skall utnyttjas
och att dessa skall utrustas med tillräckliga resurser för att klara de nya
uppgifter som kommer att ställas på miljövården. Motionärerna avser särskilt
kommunalnämnder, byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder, vars
uppgifter och nuvarande verksamhet något utvecklas. De brister som finns
i den kommunala miljövården bör enligt motionärerna kunna rättas till med
olika medel inom existerande nämnder och är inget vägande skäl för införandet
av nya vid sidan om de redan existerande. Att direkt tillföra kommunerna
någon form av konkurrerande organ till hälsovårdsnämnderna
finner motionärerna mindre lämpligt. Någon form av miljövårdsberedning

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

13

kan däremot tänkas ha sin betydelse då det gäller att samordna olika frågor
på miljövårdens område inom de skilda nämndernas kompetensområden.
En sådan beredning måste dock utformas så att känslan av ansvar för
frågorna behålls hos kommunens styrelse. Vikten av samarbete mellan
olika nämnder, framförallt mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd
samt mellan dessa nämnder och kommunens styrelse, betonas särskilt. Frågan
om speciella naturvårdsnämnder bör enligt motionärerna tas upp i en
utredning om det kommunala ansvaret och arbetsfördelningen för miljövården.

Motionärerna anför sammanfattningsvis, att enligt deras åsikt bör frågan
om det kommunala ansvaret och uppdelningen av arbetsuppgifterna vad
miljöpolitiken beträffar utredas. Riksdagen bör dock redan nu till ledning
för den debatt som pågår i kommunerna uttala sig för att ansvaret för
miljövården tillkommer framförallt kommunalnämnder, byggnadsnämnder
och hälsovårdsnämnder, d. v. s. redan befintliga i lag reglerade nämnder.

I ett avslutande avsnitt tas lagstiftningen angående skydd för miljöfarlig
verksamhet upp. Motionärerna utgår ifrån lagrådsremissen och vad däri anförts
beträffande samordningsfrågor och hälsovårdsnämndernas uppgifter.
De framhåller att viss oklarhet synes råda över bur arbetet på det kommunala
fältet närmare skall ordnas. Det synes därför välmotiverat med en utredning
om den kommunala miljöpolitiken och särskilt om hälsovårdsnämndernas
ställning och uppgifter mot bakgrund av den nya miljövårdslagstiftningen.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motionen II: 4-56.

I motionerna 2) tas frågan om samordning av plan- och miljöfrågor inom
den kommunala nämndorganisationen upp. Motionärerna anför, att miljödebatten
täcker nästan hela samhällsarbetet, och i synnerhet gäller detta i
kommunalpolitiken. Genom det kommunala planmonopolet har kommunerna
tillagts det avgörande ansvaret för bebyggelseplanering och därmed för
planeringen och genomförandet av det vi i dagligt tal menar med miljö. Enligt
motionärerna är det olyckligt att miljövårdsdebatten mest koncentreras
till luft-, vatten- och bullerproblem och mindre till de frågekomplex som
berör den totala bostads-, arbets- och fritidsmiljön.

När naturvårdsverket centralt och naturvårdskonsulenterna regionalt börjat
arbeta med miljöpolitiska frågeställningar i allmänhet, synes det motionärerna
vara en brist att motsvarande arbetsuppgifter inte samordnas på
det kommunala planet.

Enligt motionärerna bör planarbetet vara utgångspunkt för all miljödiskussion.
Fördelningen av marktillgången i skilda områden måste göras med
utgångspunkt inte endast från ekonomiska och organisatoriska realiteter
utan också nödvändigtvis från miljösynpunkt.

Motionärerna pekar på den integrering av de sociala nämnderna som pågår
i kommunerna. En motsvarande integrering synes väl motiverad också

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

vad gäller planfrågorna. Handlingslinjerna för att nå eftersträvad samordning
kan vara inånga. Motionärerna erinrar om det miljövårdsråd som utsetts
inom Järfälla kommun och framhåller att otvivelaktigt bör ett meningsfullt
miljöpolitiskt samarbete kunna äga rum i ett sådant organ, sammansatt
av ledamöter från olika kommunala nämnder.

Tyngden i miljövårdsdebatten — med krav på ökad insyn och ökad samordning
— gör det naturligt att förorda en översyn av den kommunala
nämndorganisationen med syfte att uppnå en fastare organisationsform för
samordning i planarbetet. Motionärerna önskar av denna anledning en utredning
kring de kommunala nämndernas samarbete i planfrågor.

Remissyttranden av Svenska kommunförbundet

Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att yttra sig över de i detta
utlåtande behandlade motionerna. Förbundets styrelse har i ett yttrande den
14 mars 1969, vari motionerna 1) behandlas jämte från tredje lagutskottet
remitterade motionerna I: 795 och II: 932, avstyrkt bifall till motionerna 1).
Yttrandet är fogat som bilaga till detta utlåtande.

Förbundets styrelse har vidare i ett yttrande den 11 juni 1969 avstyrkt
bifall till motionerna 2). Beträffande motiveringen för avstyrkandet hänvisas
i detta yttrande till det av den 14 mars 1969. Förbundet har angående
centrala byggnadskommittéer, vilka omnämnts i motionerna, uttalat att i
den mån dylika kommittéer förekommer utgör de ett berednings- och verkställighetsorgan
endast för kommunens egen byggverksamhet och har således
inte att befatta sig med byggverksamheten i gemen inom kommunen.

Utskottet

Motionerna 1) åsyftar en utredning av kompetensförhållandena för den
kommunala miljöpolitiken i syfte att möjliggöra en effektivisering och aktivisering
av den kommunala miljövården. 1 motionerna 2) hemställs om en
utredning av den kommunala nämndorganisationen, avseende samordning
av plan- och miljöfrågor.

Miljöfrågornas betydelse accentueras i takt med den tekniska utvecklingen
och den tilltagande urbaniseringen. Det är av största vikt att samhället
förfogar över en effektiv organisation för övervakning av miljöstörande
verksamheter såväl centralt som lokalt samt att miljösynpunkterna
beaktas vid den fysiska planeringen i sådan utsträckning att denna verkar
som en förebyggande miljövård.

Genom den nya naturvårdsorganisationen och miljöskyddslagstiftningen
har förbättrade möjligheter skapats för effektiv övervakning samt förebyggande
och rådgivande verksamhet på miljövårdens område. För den fysiska
planeringen har planverkets tillkomst medfört motsvarande förbättringar.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969 15

Inom kommunerna saknas en motsvarighet till denna institutionella samordning.
Ett levande intresse för miljövård finns i kommunerna, likaså en
vilja till ökad satsning på detta område. Emellertid råder betydande osäkerhet
beträffande formerna för miljövårdsarbetet. Den största bristen ligger
f. n. i den otillräckliga samordningen av insatserna, i oklarheter i kompetensförhållandena
och i saknaden av en samlad bedömning och angelägenhetsgradering
av planerade åtgärder. Kommunernas styrelser har visserligen
genom sin allmänt ledande ställning också samordningsfunktioner inom
miljövården. De är dock redan mycket arbetstyngda och bör rimligen inte
belastas med miljövårdens organisatoriska och praktiska sida, endast med
dess ekonomiska. Hälsovårdsnämnderna och byggnadsnämnderna har väl
viktiga uppgifter inom miljövården men kan knappast tilläggas mera övergripande
funktioner utan en föregående statlig utredning. I flera kommuner
har inrättats samordningsorgan för miljövården och i många andra
har förslag väckts om sådana organ. Risk föreligger för oenhetlighet mellan
kommunerna i fråga om såväl organisation som resurser på detta viktiga
område. Bristande enhetlighet kan leda till osäkerhet beträffande vilket organ
som bär huvudansvaret för miljövården i kommunerna. Vidare kan skillnader
uppträda i fråga om effektivitet i miljövårdsarbetet beroende på organisationens
olika utformning.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet det vara angeläget att en
utredning om den kommunala nämndorganisationen och kompetensförhållandena
på miljövårdens område kommer till stånd.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen i anledning av motionerna 1: 394 och II: 456
samt 1: 413 och II: 484 anhåller hos Kungl. Maj :t om utredning
angående kompetensförhållandena för den kommunala
miljöpolitiken i syfte att möjliggöra en effektivisering och
aktivisering av den kommunala miljövården.

Stockholm den 18 november 1969

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),
Harald Pettersson (ep), Sörlin (s), Hernelius (m), Svenungsson (m), Nyquist
(s), Norberg (s), Lindblad (fp) och Richardson (fp); samt

från andra kammaren: herrar Larsson i Luttra (ep), Adamsson (s),
Nilsson i Östersund (s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan
(s), Boo (ep), Nelander (fp), Andersson i Billingsfors (s), Jonsson i Mora
(fp) och fru Mogård* (m).

Ej närvarande vid justeringen.

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Erik Olsson, Sörlin, Nyquist, Korberg, Adamsson,
Nilsson i Östersund, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan och
Andersson i Billingsfors (alla s) vilka ansett att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:

Motionerna 1) åsyftar utredning av kompetensförhållandena för den
kommunala miljöpolitiken i syfte att möjliggöra en effektivisering och aktivisering
av den kommunala miljövården. I motionerna 2) hemställs om en
utredning av den kommunala nämndorganisationen, avseende samordning
av plan- och miljöfrågor.

Några delade meningar torde inte föreligga om miljövårdens betydelse för
samhällsutvecklingen. Betydande insatser har också gjorts på detta område
av statsmakterna under senare år, särskilt genom den nya naturvårdsorganisationens
och miljöskyddslagstiftningens tillkomst. För den fysiska
planläggningen har viktiga initiativ tagits genom att planverket inrättats och
bygglagutredningen tillsatts.

Kommunerna visar en tilltagande aktivitet på miljövårdens område, vilket
kommer till uttryck i en ökad ekonomisk satsning och i olika samordningsinitiativ.
Utan tvekan är ytterligare insatser från kommunernas sida
nödvändiga på detta viktiga område.

Den kommunala organisationen för handhavandet av miljövården har tre
huvudorgan, nämligen kommunens styrelse, hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden.
De två sistnämnda organens uppgifter regleras av speciallagstiftning.
Hälsovårdsnämnden har ansvaret för omgivningshygienen —
luftföroreningar, buller, vattenförorening — inom kommunerna, medan
byggnadsnämnden har förebyggande uppgifter genom sitt huvudmannaskap
för bebyggelseplaneringen. Dessa nämnders uppgiftsområden är tämligen
väl avgränsade genom speciallagstiftningen, och för båda organen föreskrivs
samarbete med andra organ, vilket särskilt gäller dessa nämnder inbördes.
Hälsovårdsnämnderna intar en central ställning inom miljövården, vilket
har befästs genom den nya miljöskyddslagens och miljöskyddskungörelsens
roll i den löpande tillsynen på miljövårdsområdet. Kommunernas styrelse
har en allmänt ledande och samordnande funktion inom kommunerna. Särskilt
gäller detta det ekonomiska området. Styrelsen har också på miljövårdsområdet
en samordnande funktion. Kommunerna har emellertid frihet
att överlämna miljövårdsuppgifter till redan befintliga nämnder, t. ex. hälsovårdsnämnden,
och därigenom ge ett organ huvudansvaret för miljövården
. samt att inrätta särskilda samordningsorgan i stället för kommunens styrelse
eller anordna särskilda samrådsförfaranden.

Nuvarande författningsbestämmelser ger den grundläggande kompetensfördelningen
mellan de kommunala organen på miljövårdens område. Sam -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

17

tidigt föreligger frihet för kommunerna att organisera miljövårdsarbetet
alltefter de lokala behoven. Denna ordning framstår som väl avpassad för
kommunernas behov för närvarande och för den närmaste framtiden.

Bygglagutredningen, som tillsattes 1968, arbetar med utgångspunkten att
planväsendet skall omgestaltas. Utredningen har även till uppgift att överväga
vilket organ inom kommunerna som skall ha huvudansvaret för den
kommunala planläggningen.

Med hänvisning till vad nu anförts finner utskottet, att någon sådan utredning
om kompetensförhållandena och organisationen inom kommunerna
på miljövårdsområdet, som avses i förevarande motioner, inte är erforderlig
och hemställer därför,

att riksdagen avslår motionerna 1:394 och 11:456 samt
1:413 och IT: 484.

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Bilaga

Kommunala miljövårdsnämnder och naturvårdsorgan

Sedan Svenska kommunförbundet beretts tillfälle att avge yttrande över
dels likalydande riksdagsmotionerna I: 394 och II: 456 angående den kommunala
miljövården, dels likalydande riksdagsmotionerna I: 795 och II: 932
angående rätt för kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan, får förbundets
styrelse efter hörande av såväl plandelegationen som hälsovårdsdelegationen
anföra följande.

I den allmänna miljövårdsdebatten har ofta understrukits kommunernas
stora ansvar på miljövårdsområdet. Samtidigt har framhållits att den existerande
kommunala organisationen inte alltid fungerat tillfredsställande
främst beroende på att miljöfrågorna har anknytning till flera organ och
att samarbetet dem emellan varit bristfälligt. Kritik har också riktats mot
att insatserna ofta varit otillräckligt samordnade.

Styrelsen är klart inställd på att kommunernas insatser inom miljövården
måste öka och den kommunala organisationen härför förstärkas. Härvid är
det angeläget att de nämnder som redan nu har ansvaret för miljövården
aktiveras och ges tillräckliga resurser. Detta gäller särskilt hälsovårdsnämnden
som bör vara ett huvudorgan med hänsyn till dess speciella sakkunskap
och viktiga uppgifter även av förebyggande art.

För att förhindra kompetenskonflikter och en splittring av resurserna bör
undvikas att inrätta nya organ med uppgifter som formellt eller reellt redan
ligger på befintliga nämnder eller som har naturlig anknytning till någon
av dem. Hälsovårdsnämndens och byggnadsnämndens uppgifter är f. ö. i
stor utsträckning specialreglerade.

När det i detta sammanhang talas om att ansvar och uppgifter inom miljövården
åvilar olika organ avses därmed i första hand funktionen att utreda
och bedöma olika frågor samt ställa förslag till lösningar och att ta initiativ
i olika avseenden. Det är således inte fråga om ansvaret för vare sig
verkställighet av konkreta åtgärder eller för slutliga beslut rörande dylika
åtgärder, vilka uppgifter i regel ligger på andra händer. Ett undantag är
dock att såväl hälsovårdsnämnd som byggnadsnämnd inom den kontrollerande,
korrigerande och tillståndsgivande delen av sitt arbete äger träffa
beslut av definitiv karaktär. Dessa nämnders agerande i förebyggande syfte
resulterar emellertid väsentligen i råd, förslag och allmänna meningsyttringar.
Vad här sagts är i och för sig givet men bör framhållas eftersom debatten
om nya miljövårdsorgan ofta visat att oklarhet råder i dessa avseenden.

En speciell fråga är om det kan anses föreligga behov av särskilda naturvårdsorgan
med uppgifter enligt naturvårdslagen. Därvid bör nämnas att
kommunens styrelse enligt lagens förarbeten är kommunens naturvårdsorgan
i den mån annat inte beslutas eller följer av särskild författning. Naturvården
är en såväl statlig som kommunal uppgift men de kommunala
uppgifterna synes ännu vara tämligen svävande. Hittills torde kommunerna
ha kommit i kontakt med naturvårdslagen främst såsom remissorgan men

19

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

tydligt är att länsstyrelserna som har all beslutanderätt hoppas på mer
direkt kommunal medverkan i flera avseenden. Bl. a. räknar man med självständiga
kommunala initiativ och med hjälp från kommunerna beträffande
tillsyn av meddelade villkor och en allmän bevakning av att naturvårdslagens
syften inte åsidosättes. Framför allt hoppas man på ekonomisk hjälp
för genomförandet av angelägna skyddsprojekt som tarvar ersättning till
markägarna men där de statliga medlen inte förslår.

Dessa uppgifter har nära anknytning till redan befintliga organ såsom
kommunens styrelse, byggnadsnämnd och, där sådan finnes, fritidsnämnd.
Dei, kan därför knappast generellt anses föreligga behov av speciella naturvårdsorgan
särskilt som de flesta frågor dessa skulle få att behandla torde
val a av den art att de maste bedömas även av ett eller flera av de nyssnämnda
organen. Detta hindrar naturligtvis inte att det på sina håll kan vara motiverat
att inrätta särskilda organ som kan självständigt handlägga mer rutinbetonade
remissärenden och som kan vara förslagsställare och initiativtagare
i konkreta frågor. Om ett sådant organ inrättas bör dock tillses att
det inte ges sådana uppgifter inom miljövården som redan ankommer på
andra organ utan att dess uppgifter begränsas till naturvårdslagen.

Inom det kommunala miljövårdsarbetet måste särskild uppmärksamhet
ägnas samarbets- och samordningsfrågorna. Framför allt är det angeläget
med ett effektivt samarbete mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd
men samarbetet skall givetvis omfatta alla organ som i ena eller andra avseendet
har att befatta sig med miljövårdsfrågor. Särskilt viktigt är att
kommunens styrelse engageras i miljövårdsfrågorna och inlemmas i samarbetet
speciellt i frågor med större ekonomiska konsekvenser. Ett mera organisei
åt samarbete kan i vissa fall vara motiverat t. ex. i form av ordförandekonferenser
eller samarbetsdelegationer.

Den kanske största bristen i nuvarande förhållanden är bristen på samordning
av de kommunala insatserna och avsaknaden av en totalbedömning
av vilka åtgärder som bör vidtagas samt angelägenhetsgraden därav. För
lösning av dessa problem står i och för sig flera möjligheter till buds. Ett
alternativ är att bland redan existerande organ utse ett att handhava dessa
uppgifter. Med hänsyn till arten av de miljövårdsproblem som i första hand
kräver sin lösning d. v. s. de mer allvarliga miljöstörningarna i form av luftoch
vattenföroreningar samt bullerstörningar in. m. och som under lång tid
måste dominera de kommunala insatserna är det i många kommuner nalurligt
att samordningsuppgiften i så fall läggs på hälsovårdsnämnden.

Att lägga samordningsuppgiften på kommunens styrelse är dock ett alternativ
som för många kommunalmän framstår som den mest realistiska
lösningen. Därigenom markeras styrelsens centrala ansvar även i miljövårdshänseende
och vidare vinnes garantier för att miljövårdsfrågorna integreras
med kommunens ekonomiska planering. För kommunens styrelse
är det också naturligt att bevaka miljövårdsfrågorna i eu mer vid bemärkelse.
1 sin samordnande och ledande funktion är del dock väsentligt afl styrelsen
respekterar och understödjer specialorganens arbete så att dessa inte
förlorar känslan av ansvar. Eventuellt erforderliga organisatoriska arrangemang
för liandhavandet av dessa uppgifter måste lösas från rent lokala utgångspunkter.
Det är uppenbart att förhållandena är olika beroende på
kommunernas storlek och struktur. I de största kommunerna med deras
starkt splittrade förvaltning kan det vara befogat att till styrelsen knyta ett
särskilt samordningsorgan.

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

Styrelsen har härmed velat ge uttryck åt sin principiella uppfattning i
dessa frågor. Som synes överensstämmer den i väsentliga stycken med motionärernas.
Styrelsen har undvikit att ta ställning till konkreta organisatoriska
spörsmål för att ge utrymme åt varierande lösningar anpassade efter
lokala förhållanden. Oavsett hur samarbets- och samordningsfrågorna löses
rent praktiskt vill styrelsen dock sammanfattningsvis framhålla att några
nya organ ägnade att konkurrera med redan befintliga inte bör införas och
att den kommunala miljövårdsorganisationen bör kännetecknas av starka
hälsovårdsnämnder och ett levande engagemang i miljövårdsfrågorna från
kommunens styrelses sida.

Med hänvisning härtill anser styrelsen det inte föreligga behov av någon
generell utredning om den kommunala organisationen på miljövårdsområdet.
Motionerna om rätt för kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan
fäster emellertid uppmärksamheten på förhållandet mellan stat och kommun
vid tillämpning av denna lag. Den omständigheten att all beslutanderätt
exklusivt tillkommer statliga organ kan innebära olägenheter för kommunerna
och är allmänt sett ägnat att skapa osäkerhet om kommunernas
roll enligt lagen.

Styrelsen får därför tillstyrka att frågan om kommunernas uppgifter och
befogenheter enligt naturvårdslagen närmare utreds.

SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET

Hj. Mehr

Eric Olerud

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690029