Jordbruksutskottets utlåtande nr 49 år 1969
1
Nr 49
Utlåtande i anledning av motioner angående renhållningen på
rastplatser vid vägarna.
I de likalydande vid 1969 års riksdag väckta motionerna I: 828 av fru
Hultell in. fl., samt II: 982 av herr Thylén m. fl. har hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t uppdrager åt naturvårdsverket
dels att igångsätta en omfattande informations- och uppfostringskampanj
om ett riktigt användande av rastplatsernas sopkärl, dels att till
berörda myndigheter rekommendera en regelbunden tömning av sopkärlen
med tätare intervaller än för närvarande.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från statens naturvårdsverk, statens vägverk och
kommittén för ett renare samhälle. Se bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. Föreliggande motioner riktar uppmärksamheten på behovet av
åtgärder mot den alltmer utbredda nedskräpningen på rastplatserna utmed
vägarna. Motionärerna föreslår att statens naturvårdsverk får i uppdrag
att starta en omfattande kampanj för att informera om ett riktigt användande
av sopkärlen vid rastplatserna. Samtidigt bör berörda myndigheter
rekommenderas att tömma sopkärlen regelbundet och med tätare intervaller
än för närvarande.
Med hänsyn till de olägenheter ur hälso- och trivselsynpunkter som nedskräpningen
längs vägarna innebär, särskilt inom vissa regioner och utefter
vissa vägstråk, vill utskottet betona vikten av att effektiva åtgärder sätts in
för att komma till rätta med detta föroreningsproblem. Hithörande frågor
har ägnats särskild uppmärksamhet av kommittén för ett renare samhälle,
som i sitt till Kungl. Maj:t nyligen avlämnade betänkande SOU 1969: 18
lagt tram förslag i ämnet. I avvaktan på resultatet av de överväganden beträffande
nämnda förslag som för närvarande pågår anser utskottet förevarande
motioner ej böra föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.
Utskottet hemställer således
att riksdagen lämnar motionerna 1:828 och 11:982 utan
åtgärd.
Stockholm den 27 november 1969
På jordbruksutskottets vägnar:
NILS G. HANSSON
1 Bihang till riksdagens protokoll 1909. 10 samt. Nr 49
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 49 år 1969
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit
från första kammaren: herrar Hedström (s), Skårman (fp), Carl Eskilsson
(m), Hermansson (ep)*, Magnusson (s), fru Hultell (m), herrar Skagerlund
(fp), Manne Olsson (s)*, fru Margit Lundblad (s) och herr Lokander (s);
från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie (ep), Persson i Skänninge
(s), Lundmark (s), Eskilsson i Likenäs (s), Jonasson (ep), fru Lindberg
(s), herr Björk i Påarp (s), fru Sundberg (m)*, fru Sundström (s) och
herr Berndtsson (fp)*.
• Ej närvarande vid justeringen.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 49 dr 1969
3
Bilaga
Yttranden över motionerna 1:828 och 11:982
Statens naturvårdsverk (2.4.1969)
Naturvårdsverket anser sig inte kunna förorda bifall till motionerna under
följande motivering och med hänsyn till att anslag för ändamålet saknas.
I rubricerade motioner föreslås att naturvårdsverket skall starta en informations-
och uppfostringskampanj om ett riktigt användande av rastplatsernas
sopkärl. Enligt verket bör emellertid eu sådan kampanj inte begränsas
på detta sätt utan ingå i en brett upplagd rikskampanj mot nedskräpning.
Huruvida en sådan kampanj skall komma till stånd och under
vilka former den i så fall skall bedrivas utreds för närvarande av kommittén
för ett renare samhälle.
Beträffande tömning av sopkärl vid rastplatser intill allmän väg har 1960
års vägsakkunniga i sitt betänkande ”Allmänna vägar” (SOU 1968: 17, s. 160)
funnit det rimligt att väghållaren i huvudsak åtar sig ansvaret för renhållningen
inom vägområdet. Naturvårdsverket har i sitt remissvar 31.10.1968
understrukit vikten av att detta förslag, som är i överensstämmelse med motionärernas
yrkanden, förverkligas.
Statens vägverk (26.2.1969)
Statens vägverk tillstyrker motionärernas förslag i vad avser uppdrag åt
naturvårdsverket att igångsätta en omfattande informations- och uppfostringskampanj
vilken dock främst bör inriktas på förebyggande av miljöförstöring
genom fekalier. Vägverket anför vidare.
Ehuru renhållning enligt hittills gällande väglag icke ingår i statens vägverks
uppgifter får det dock anses vara ett väghållningsintresse att verket
utför viss renhållning inom vägområdet enär dylik annars icke torde bli
utförd. Verket utför sålunda renhållning inom vägområdet i den utsträckning
som erfordras för motverkande av uppkomst av hygieniska olägenheter,
otrevnad, vanprydnad eller olycksrisker. Denna renhållning avser sopor,
emballage, skrot, övergivna fordon etc. Enligt föreliggande förslag till lag
om allmänna vägar kommer renhållning att ingå i verkets uppgifter. Detta
torde i praktiken inte innebära någon väsentlig ändring i vad som nu sker.
Nedskräpning inom vägområdet sker främst vid parkerings- och rastplatser,
men även i någon utsträckning mellan dessa. Nedskräpningen inom
vägområdet torde i Sverige kunna betraktas som totalt sett relativt ringa.
Verkets totala kostnader för renhållning är av storleksordningen 1,5 miljon
kronor per år.
Inom vissa regioner och utefter vissa vägstråk kan dock nedskräpningen
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 49 år 1969
vara betydande. Detta synes främst gälla mera frekventerade vägar och
framförallt i en räjong i närheten av större stadsbildningar samt i närheten
av sommarstuge- och fritidsområden in. m. Även om det alltid kommer att
finnas trafikanter, som skräpar ner omkring sig, får konstateras att den
övervägande delen av trafikanterna använder sig av de soptömningskärl,
avsedda för uppsamling av i samband med vägfärden uppkommet skräp,
vilka utplacerats vid rast- och parkeringsplatser. I vissa fall har inträffat
särskilt semestertid alt dessa platser har varit så frekventerade att soptömningskärlen
ibland icke räckt till för det avsedda ändamålet. Detta torde
dock totalt sett höra till undantagen.
Till alldeles övervägande del torde den mera avsevärda nedskräpning, som
ibland förekommer på rast- och parkeringsplatser vara att hänföra till att
diverse sopor m. in. ditförts av kring- eller närboende, som använt anordningarna
på rast- eller parkeringsplatsen för soptömning av hushållsavfall
in. m. Självfallet kan de av vägförvaltningen gjorda anordningarna icke vara
tillfyllest för annat än sådant skräp, som uppstår för trafikanterna i samband
med vägfärden. Denna illegala soptömning får därvid ofta sådana proportioner
att anordningarna på platsen icke räcka till. Sopor tömmas då
vid sidan av soptömningsanordningarna. Även om i många fall vederbörande
använt papperspåsar, säckar, kartonger o. dyl. förekommer ofta att
djur river ut soporna och sprider dessa varjämte även vinden kan kringföra
sopor i betydlig omfattning. Utökning av anordningarna i sådan grad att de
räcker jämväl för sistnämnda slag av sopor medför enligt vad erfarenheten
har visat endast temporär förbättring enär rastplatsen där efter kort tid
oftast av allmänheten uppfattas som legal soptömningsplats med ty åtföljande
hygieniska vådor. På vissa håll, exempelvis i närheten av Stockholm,
har förhållandena i en del fall blivit sådana, att man sett sig nödsakad dra
in hela rast- eller parkeringsplatser.
Stävjandet av denna illegala soptömning är närmast en polisiär fråga. Det
är uppenbart att polisen icke i någon större omfattning har möjlighet att
syssla med detta. I en del fall har, då man funnit adresslappar o. dyl., polisanmälan
skett och avskräckande exempel på detta sätt statuerats. Det har
emellertid visat sig att förbudet i naturvårdslagen mot nedskräpning i naturen
inte är praktiskt tillämpbart i detta fall. Förekomsten av denna soptömning
torde ha ett nära samband med tillgängligheten till kommunala soptippar,
organiserad sophämtning i samhällen etc. Även nedskräpning utanför
vägområdet synes till stor del ha samband med denna. I yttrande den 4 oktober
1968 över betänkande och förslag av 1960 års vägsakkunniga ”Allmänna
vägar” (SOU 1968: 17) anförde statens vägverk bl. a. följande.
''Det av vägverket nyss berörda missbruket av renhållningsanordningarna
på parkeringsplatserna föranleder emellertid vägverket ifrågasätta, om man
inte i väglagen på lämpligt ställe borde intaga ett straffsanktionerat förbud
mot missbruk. Vägverket är visserligen fullt medvetet om att i flertalet fall
praktiska bevissvårigheter kommer att föreligga, då det gäller att binda viss
person till brott mot en dylik förbudsbestämmelse. Enbart förekomsten av
ett förbud, som kan leda till påföljd, anser emellertid vägverket vara så värdefull
ur såväl opinionsbildande som andra synpunkter, att vägverket vill förorda,
att lagen kompletteras med en förbudsbestämmelse. Lämpligen torde
denna kunna intagas i avdelningen ”Ordnings- och säkerhetsföreskrifter”
— förslagsvis 42 §. Utan ändring skulle straffpåföljden i 71 § då bli tillämplig
på den som bryter mot förbudet.’
Jordbruksutskottets utlåtande nr 49 år 1969
5
Vid en vid visst tillfälle företagen undersökning av tillståndet ifråga på
ca 1000 rast- och parkeringsplatser vid vissa av de större huvudvägarna
under semestertid visade sig detta vara utan anmärkning vid över 90 % av
dessa. De platser där tillståndet icke varit utan anmärkning torde dock varit
desto mera iögonfallande.
I vissa fall har konstaterats att bortförandet av soporna genom vägförvaltningens
försorg skett med för långa intervall. Speciellt under semestertid
kan också svårigheter för vägförvaltningarna uppstå att komma till rätta
med soptömningen, särskilt vid vissa större stråk. I vissa fall har man anlitat
entreprenörer, som sköter soptömningen. Detta har som regel gett goda erfarenheter.
Verket underhandlar för närvarande med Svenska Lasttrafikbilägareförbundet
om upprättande av centralavtal om soptömning i avsikt att
därmed öka de resurser som kunna stå till buds för ändamålet.
Beträffande nedskräpning inom vägområdet mellan rast- och parkeringsplatser
får denna anses i relation till förekommande trafikmängder vara
förhållandevis ringa och i den mån den förekommer i större omfattning
mycket lokalt betingad. Speciellt har nedskräpning med tomflaskor väckt
viss allmän diskussion. I den mån utkastade tomflaskor hamnar i diket är
detta tämligen betydelselöst. I dikena hamnar i alla fall alla möjliga föremål,
stenar, grenar, träbitar etc, I samband med dikesrensningar som utföres
maskinellt blir naturligtvis dessa föremål bortförda. Som regel döljs flaskorna
i dikesgräset så att de knappast utgör någon vanprydnad. Det förekommer
också att flaskor hamnar på vägbanan, vanligtvis i form av krossat
glas. Detta kan medföra trafikrisker. Företeelsen torde dock ha tämligen
omfattning. Däremot torde flaskor som hamnat utanför vägområdet
på åker- och betesmark vara vida allvarligare med hänsyn till risker för
djuren.
Även om renhållningen lokalt eller temporärt av skilda anledningar i en del
fall inte fungerat fullt tillfredsställande får dock som helhetsintryck och i
relation till trafikmängden förhållandena enligt vägverkets mening bedömas
vara tämligen tillfredsställande i vad avser vägområdet.
Beträffande övergivna bilar torde kunna konstateras att även detta är ett
lokalt problem, som främst har samband med vissa storstadsregioner och
att det i vad avser vägområdet hittills totalt sett är ringa.
Sådan nedskräpning varom här är fråga förekommer även utanför vägområdet
och då främst i anslutning till rast- och parkeringsplatser. Denna
torde dock vara måttlig i den mån förhållandena på rast- och parkeringsplatsen
är tillfredsställande.
Propaganda mot nedskräpning synes betydelsefull. Den ringa propaganda
m. in. vartill även statens vägverk på olika sätt bidragit synes ha haft förhållandevis
god effekt.
Medan vägverket sålunda har förhållandevis goda möjligheter att i huvudsak
komma till rätta med den renhållning vartill motionen närmast synes
syfta är förhållandet det motsatta i frågan om miljöförstöring genom fekalier.
Verket bedömer risken för miljöförstöring genom sådana som vida allvarligare
än den ifrågavarande nedskräpningen. Verket vill hänvisa till sitt
yttrande av den 5 juli 1968 till länsstyrelsen i Kristianstads län över framställning
från Vinslövs turistkommitté i fråga om anordnande av toaletter
i anslutning till rasl- och parkeringsplatser.
Vägverket, som haft visst samråd med främst veterinärstyrelsen i frågor
av denna art, ser med stort allvar på problemet. Frågan gäller främst rast
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 49 år 1969
och parkeringsplatserna vid de större vägarna. Ett flertal försök med toalettanordningar
vid sådana platser har gjorts. Erfarenheterna inbjuder knappast
till fortsättning. I samråd med bensinhandeln har försök gjorts med hänvisningsskyltar
vid rast- och parkeringsplats till närmaste, med toalettanordning
försedd bensinstation. I vad mån detta medfört någon förbättring av
förhållandena är svårbedömbart. Generellt kan konstateras bl. a. att obevakade
toalettanordningar icke kan användas. Vid bevakad toalettanordning
måste denna stå under kontinuerlig tillsyn. Förutsättning för att toalettanordning
skall kunna anordnas vid rastplats är därjämte att det finns tillgång
till rinnande vatten samt att avloppsfrågan kan ordnas tillfredsställande. Toalettanordning
vid rastplats i kombination med kioskhandelsrörelse bör icke
förekomma utan tillgång på vatten och avlopp. Av dessa skäl torde det såvitt
nu kan bedömas vara uteslutet att annat än högst undantagsvis ordna toalettfrågan
genom toalettanordningar på rastplatserna. Enligt verkets mening
synes, eftersom detta är ett problem som främst rör de allra största trafikstråken
och bensinhandeln längs dessa alltmer börjar övergå från en ren
oljebutiksrörelse till eu servicerörelse, den enda praktiskt och generellt framkomliga
möjligheten att lösa problemet vara att toalettfrågan samordnas med
denna. Dylika toalettanordningar borde då vara allmänt tillgängliga, oavsett
om vederbörande handlar vid bensinstationen eller ej. Denna fråga är
emellertid icke ett väghållningsproblem utan snarast en intressefråga mellan
motororganisationema och bensinhandelns företrädare. Av ungefär samma
skäl synes det också angeläget att jämväl campingplatser, i vart fall sådana
till vilka hänvisning med vägskyltar sker, är försedda med välskötta toalettanordningar.
Vägverkets möjligheter att komma till rätta med denna ytterst allvarliga
företeelse är sålunda ringa. Enligt verkets mening borde den föreslagna informations-
och uppfostringskampanjen helt ägnas den senare frågan i samverkan
med motororganisationer och bensinhandelns företrädare. I frågan om
tömning av sopkärl torde i vad avser statens vägverk någon särskild rekommendation
inte vara erforderlig.
Kommittén för ett renare samhälle (10.4.1969)
Kommittén framhåller att kommittén ägnat särskild uppmärksamhet åt
vägnedskräpningen, som bedömts vara ett betydande problem i nedskräpningssammanhang.
Kommittén avser att på detta område framlägga förslag,
som vidareutvecklar de förslag som i detta ämne framlagts av 1960 års vägsakkunniga
i betänkandet ”Allmänna vägar” (SOU 1968: 17). Den nuvarande
organisatoriska utformningen av vägrenhållningen i fråga om allmänna
vägar på grundval av frivilliga insatser från vägförvaltningarna har kommittén
bedömt vara mindre tillfredsställande såsom en slutgiltig lösning. En
mera fast organisation av vägrenhållningen är påkallad. Härigenom och genom
kommitténs förslag avseende viss minimistandard i fråga om väganordningar
såsom parkerings- och rastplatser kan det enligt kommitténs mening
antagas att de i motionerna angivna önskemålen i allt väsentligt kommer
att tillgodoses.
Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1969