Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
1
Nr 46
Utlåtande i anledning av motioner angående ägandeförhållandena
inom skogsnäringen.
I de likalydande motionerna I: 726 av herr Högström m. fl. och II: 848 av
herr Svanberg in. fl. hemställes att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning snarast beträffande ägandeförhållandena inom den svenska
skogsnäringen i syfte att öka samhällets innehav av skog och samhällets
inflytande över den skogsindustriella sektorn.
Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund (SSR), Skogsindustriernas samarbetsutskott
och Landsorganisationen i Sverige (LO).
Motionerna
Tvivel rörande skogsindustrins framtid som en av våra främsta exportnäringar
uttalas, säger motionärerna, av många människor, inte minst i
skogslänen. Av exportstatistiken framgår också alt skogsprodukternas andel
gått ned från 40—45 % av det totala exportvärdet till mindre än 30 %. Detta
anger dock närmast, framhålles det, att andra sektorer inom exportindustrin
utvecklats väsentligt snabbare. Exporten av skogsprodukter hade 1967 ett
sammanlagt värde av ca 6 miljarder kr., en summa vars betydelse för importmöjligheterna
motionärerna belyser.
Strukturomvandlingen inom skogsbruket har, påpekas det vidare, lett till
en kraftig nedgång i sysselsättningen med omfattande friställningar som
följd. En kraftig strukturrationalisering försiggår samtidigt på förädlingssidan.
Denna utveckling har lett till betydande skillnader i sysselsättningshänseende
mellan skogslänen och landet i övrigt. De anställda har enligt
motionärernas uppfattning kommit i kläm när företagen påskyndat nedläggningar
för att rädda sitt kapital. Företagen har inte heller, hävdas det,
utnyttjat högkonjunkturerna för att nyinvestera och variera den industriella
bilden. »Kortsynta ägarintressen har fått bestämma, vilket lett till att vinsterna
under de goda åren placerats i andra näringar och i andra delar av
landet.»
Inför 1970-talet pekar konjunkturerna åter uppåt för svensk skogsnäring,
anför motionärerna härefter. Under hänvisning bl. a. till det forsknings- och
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. S samt. Nr 46
2
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
utvecklingsarbete som pågår i syfte att vidga träets användningsområden
konstateras att skogsindustrin har möjligheter till kraftig expansion. Samhällets
inflytande över utvecklingen bör emellertid enligt motionärernas
uppfattning avsevärt förstärkas.
Motionärerna meddelar vissa uppgifter om ägandeförhållandena inom
skogsbruket och om statens skogsindustriella verksamhet. Staten har, påpekar
de, endast två industriföretag inom skogsnäringen, AB Statens skogsindustrier
(ASSI) och Tumba bruk. Skogsägarorganisationerna har fem
företag och den konsumentkooperativa rörelsen tre. Flertalet företag befinner
sig i enskild ägo. Den relativt ringa produktionsandelen för ASSI —
från 2 % för cellulosa till 25 % för wallboard — jämföres med det likaledes
statliga LKAB:s marknadsandel av drygt 75 %.
De motiv som staten hade för att öka sitt inflytande över malmtillgångarnas
exploatering är enligt motionärernas mening giltiga också för skogsnäringens
del. Ur både ekonomisk och social synvinkel är det ytterst betydelsefullt
att landets realvärden inte behärskas av ett fåtal enskilda kapitalstarka
ägare, säger motionärerna. De pekar på möjligheterna att bygga ut
ASSI och att inleda samarbete med enskilda och kooperativa företag inom
skogsnäringen. Den föreslagna utredningen kan, yttrar de avslutningsvis,
möjligen komma till stånd genom att skogspolitiska utredningen erhåller
tilläggsdirektiv.
Uppgifter i anslutning till motionerna
Äganderätts- och strukturförhållanden inom skogsbruket
I tabell 1 redovisas länsvis fördelningen av rikets produktiva skogsmark
på ägargrupper 1967. Tabellen har liksom huvudparten av följande uppgifter
hämtats ur Skogsstatistisk årsbok 1967.
Skogsarealen ökas fortlöpande genom att en betydande del av den ur produktion
tagna jordbruksmarken skogsplanteras, för närvarande ca 20 000
hektar årligen. Vid jämförelse av skogsmarkens omfattning i olika landsdelar
bör observeras att stora skillnader råder i fråga om skogens produktionsförmåga
per ytenhet. För hela riket beräknas skogsmarkens genomsnittliga
produktionsförmåga vara 3,6 skogskubikmeter per hektar och år.
I Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, som har de största skogsbestånden,
ligger produktionsförmågan väsentligt under genomsnittet, vid
respektive 1,8, 2,3 och 2,5 skogskubikmeter. Ca 5 % av landets totala skogstillväxt
finns inom lågproduktiva s. k. 0-områden, huvudsakligen i Norrlands
inland och fj älltrakter, där skogen knappast är ekonomiskt tillgänglig.
Av tabellen framgår att av de tre huvudgrupper, vari skogsmarken med
hänsyn till äganderätten kan indelas, de allmänna skogarna och bolagsskogarna
omfattar vardera en fjärdedel av den totala skogsmarksarealen,
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
3
medan den återstående hälften består av privatskogar (d. v. s. enskilda skogar
exklusive bolagsskogar).
Tabell 1. Rikets produktiva skogsmarksareal länsDis fördelad på ägargrupper 1967
Län och |
Allmänna skogar |
Enskilda skogar |
Samtliga skogar |
|||
krono- skogar |
Övriga all- männa skogar |
aktie- bolags- skogar |
privat- skogar |
|||
procent av skogsmarksarealen |
areal 1 000 ha |
|||||
Norrbottens |
län |
54 |
7 |
10 |
29 |
3 957 |
Västerbottens |
it |
32 |
5 |
24 |
39 |
3 201 |
Jämtlands |
>1 |
5 |
6 |
46 |
43 |
2 549 |
Västernorrlands |
tf |
7 |
4 |
44 |
45 |
1 899 |
Gävleborgs |
it |
6 |
6 |
42 |
46 |
1454 |
Kopparbergs |
it |
13 |
11 |
33 |
43 |
2 031 |
Värmlands |
>» |
2 |
4 |
38 |
56 |
1 271 |
Örebro |
it |
17 |
7 |
27 |
50 |
559 |
Västmanlands |
it |
13 |
13 |
24 |
50 |
371 |
Uppsala |
it |
2 |
18 |
36 |
44 |
293 |
Stockholms |
it |
6 |
17 |
12 |
65 |
391 |
Södermanlands |
it |
6 |
12 |
6 |
76 |
338 |
Östergötlands |
it |
8 |
9 |
14 |
68 |
552 |
Skaraborgs |
it |
9 |
10 |
7 |
74 |
327 |
Älvsborgs |
it |
5 |
7 |
6 |
82 |
648 |
Jönköpings |
it |
5 |
5 |
5 |
85 |
666 |
Kronobergs |
it |
5 |
5 |
12 |
78 |
607 |
Kalmar |
it |
10 |
4 |
6 |
80 |
689 |
Gotlands |
ti |
4 |
8 |
4 |
84 |
137 |
Göteborgs o. Bohus |
ii |
7 |
13 |
2 |
78 |
151 |
Hallands |
it |
6 |
8 |
2 |
84 |
200 |
Blekinge |
it |
3 |
6 |
3 |
88 |
173 |
Kristianstads |
it |
8 |
5 |
3 |
85 |
265 |
Malmöhus |
it |
8 |
12 |
2 |
78 |
64 |
Norrland |
27 |
6 |
29 |
38 |
13 061 |
|
Svealand |
9 |
10 |
30 |
51 |
5 254 |
|
Götaland |
7 |
7 |
7 |
79 |
4 479 |
|
Hela riket |
19 |
7 |
25 |
49 |
22 794 |
Källa: Skogsstatistisk årsbok 1967, Tabell A.
Av de allmänna skogar som inte är kronoskogar utgörs ca två femtedelar
av häradsallmänningar samt allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, en
femtedel av skogar som förvaltas av stiftsnämnderna och en femtedel av
skogar tillhöriga landsting och primärkommuner. Stora olikheter råder
mellan skilda delar av riket i fråga om fördelningen på ägargrupper. De
allmänna skogarna dominerar i Norrbottens län och upptar en relativt hög
andel i två av de övriga skogslänen, nämligen Västerbottens och Kopparbergs
län. Bolagsskogarna har sin tyngdpunkt i Jämtlands, Västernorrlands
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 saml. Nr 46
4
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
och Gävleborgs län. Ett tiotal aktiebolag äger över 100 000 hektar produktiv
skogsmark vartdera. Privatskogarna är dominerande i Svealand och än mer
i Götaland. Tre fjärdedelar av antalet skogsfastigheter i enskild ägo har en
total areal av högst 50 hektar. Skogsvårdsstyrelserna — med skogsstyrelsen
som centralmyndighet — har tillsyn över samtliga enskilda skogar och över
ca två tredjedelar av de allmänna skogar som inte är kronoskogar.
Genom den nya jordförvärvslag som trädde i kraft 1965 har aktiebolagen
fått avsevärt större möjligheter än tidigare att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter.
Lagen upptar inga obligatoriska förvärvshinder men anger olika
fall då förvärvstillstånd kan vägras. Ett sådant är när egendomen bör tas i
anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig
storlek och arrondering. Ett annat är när det kan antas att förvärvaren
inte avser att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen
eller driva skogsbruk där som stöd åt ett jordbruk som tillhör honom.
Från denna regel skall dock normalt göras undantag bl. a. för den som industriellt
förädlar skogsprodukter och avser att varaktigt utnyttja egendomens
alster i rörelsen.
Antalet brukningsenheter med privatskog uppgick 1962—1964 till ca
264 000, varav ca 65 000 rena skogsfastigheter. Samtidigt var antalet jordbruksenheter
utan skogsmark ca 81 000. Av den totala skogsmarksarealen
inom ägandegruppen privatskogar tillhörde 75 % de enheter där ägaren drev
skogsbruk i kombination med jordbruk.
Skogsmarkens arrondering anses i huvudsak godtagbar söder om Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län liksom i de inre delarna av Norrland.
Olämplig arrondering med smala och långsträckta skiften förekommer
ofta i Värmland, Dalarna och Norrlands kustland. Vid en inventering
1967 framkom för landet i dess helhet ett behov av arronderingsförbättring
berörande 13 % av skogsmarksarealen och 70 000 brukningsenheter. Detta
behov är till 90 % lokaliserat till västra och norra Mellansverige samt Norrlands
kustland. I Kopparbergs län berörs inte mindre än 45 % av länets totala
skogsmarksareal. För de olika ägarkategoriernas del gäller att behovet av
arronderingsförbättring berör mindre än 1 % av kronans skogar, 5 % av
övriga allmänna skogar, 12 % av aktiebolagens skogsareal och 20 % av
privatskogsbrukets. Till nära tre fjärdedelar avser åtgärdsbehovet sålunda
privatskogsbruket och till nära en fjärdedel industriskogsbruket. Under
åren 1955—1967 genomfördes skogsmarksbyten i arronderingssyfte berörande
i medeltal drygt 100 000 hektar per år. Därutöver påverkades arronderingen
bl. a. genom fusioner mellan skogsbolag och storleksrationalisering
inom privatskogsbruket.
Utarbetande av planer för skogsbrukets bedrivande under en viss period
— vanligen tio år — utgör inom storskogsbruket ett normalt led i verksamheten.
Inom det privata mindre skogsbruket sker skogsbruksplanläggningen
inte lika regelmässigt. Planläggningen äger här rum dels separat för enskilda
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
5
fastigheter, dels för större intresseområden med flera fastigheter. Områdesplanläggningen,
som framför allt bedrivs av skogsvårdsstyrelserna, inriktas
bl. a. på att skapa bättre beståndsarrondering och att klarlägga möjligheter
till samverkan mellan skogsägare. Intill slutet av budgetåret 1966/67 beräknas
ca en tiondel av det enskilda mindre skogsbrukets areal ha blivit föremål
för sådan planläggning. Skogsbruksutredningen har i betänkandet
»Skogsbrukets planläggningsfrågor» (SOU 1968: 8) lagt fram förslag om att
skogsproduktionsplaner skall med statens stöd och medverkan upprättas
såväl läns- som områdesvis. Områdesplanläggningen anses av utredningen
böra resultera i ett alltmer utvecklat samarbete mellan skogsägarna och
verka som incitament till en snabbare och effektivare omarronderingsverksamhet.
Samverkan över ägogränserna sker i första hand genom bildande av s. k.
skogsbruksoinråden, vilka administreras av skogsägarföreningarna. Vid
halvårsskiftet 1967 var 2,3 milj. hektar skogsmark, inemot en femtedel av
bondeskogsbruket, organiserad på detta sätt.
Virkesbalansutredningen framlade i slutet av år 1967 betänkandet »Virlcesbalanser
1967» (SOU 1968: 9). Dess uppgift hade angivits vara att upprätta
virkesbalanser »genom att sätta för olika skogsskötselprogram framräknade
avverkningskvantiteter i relation till förädlingsindustriernas råvarubehov
vid förutsatt kapacitet in. m.». Utredningen konstaterade att virkestillgången
år 1970 medger fullt utnyttjande av den industrikapacitet som då förutsatts
föreligga. Betydande skillnader beräknades emellertid råda mellan landets
norra och södra delar. Full behovstäckning skulle i den norra delen — omfattande
Norrland och en del av Svealand — erhållas först enligt det av utredningens
alternativ som innebar den starkaste avverkningen. Om sådana
virkestillgångar frånräknades som inte är ekonomiskt tillgängliga eller som
inte kan utnyttjas på grund av dålig kvalitet, blev resultatet av detta alternativ
ett barrvirkesunderskott. I södra delen av landet skulle ett betydande
överskott, främst bestående av lövvirke, uppstå redan vid ett medelalternativ
avseende slutavverkningsareal. För landet som helhet fanns enligt utredningens
uppfattning underlag för en vad råvarubasen beträffar positiv bedömning
av skogsindustrins utvecklingsmöjligheter, även på längre sikt.
Skogsbrukets lönsamhet har under de två senaste decennierna försämrats.
För virkesprisernas del gäller att trenden i fast penningvärde varit stillaliggande
eller fallande, medan arbetskostnaderna stigit i en omfattning som
ej kunnat kompenseras genom de rationaliseringar som skett. Skogsägarnas
rånello — som uppkommer sedan direkta och indirekta avverkningskostnader,
inklusive kostnader för transport i terrängen, avdragits från virkets
bruttovärde vid leveransplats och som skall inrymma skogsbrukets övriga
kostnader samt företagarvinst — utgjorde 1967 i fast penningvärde blott
62 % av motsvarande rånetto för år 1950.
Skogsarbetets karaktär har under de senaste decennierna alltmer föränd -
6
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
rats i riktning mot att bli ett huvudyrke för sina utövare. Såväl inom storskogsbruket
som inom privatskogsbruket har antalet fast anställda skogsarbetare
ökat samtidigt som tidigare starka säsongvariationer i arbetsvolymen
alltmer utjämnats. Inom privatskogsbruket får i samband med bildandet
av s. k. skogsbruksområden årsanställda skogsarbetare hand om avverkning
och skogsvårdsarbeten på medlemmarnas skogar. År 1970 beräknas
omkring två tredjedelar av skogsarbetarna vara fast anställda. Enligt folkoch
bostadsräkningen 1965 utgjorde den förvärvsarbetande befolkningen
inom skogsbruket i hela riket detta år ca 67 000 personer mot ca 83 000
personer år 1960. Skogsbrukets andel av den förvärvsarbetande befolkningen
i alla näringsgrenar hade sålunda gått ned från 2,6 % till 1,9 %.
Några uppgifter om skogsindustrin
De skogsindustriföretag som äger de s. k. bolagsskogarna täcker från
dessa marker ca 30 % av sin virkesförbrukning. Återstoden av råvarubehovet
tillgodoses genom inköp från det privata skogsbruket och från domänverket.
Bondeskogarnas virkesproduktion tillvaratas i ökad utsträckning av
förädlingsföretag som direkt eller indirekt genom föreningar ägs av privata
skogsägare. Huvuddelen av bondeskogarnas virkesproduktion utbjuds dock
på den öppna marknaden. ASSI täcker ca tre fjärdedelar av sitt råvarubehov
från de statliga skogar som förvaltas av domänverket.
I vidstående tabeller lämnas vissa data om skogsindustrin. Tabell 2
redovisar översiktligt industristatistikens uppgifter om träsektorn. Utom de
i tabellen upptagna sågverken finns flera tusen ej redovisade småsågar.
Tabell 3 ger upplysning om de större skogsindustriföretagens skogsinnehav
och produktionskapacitet. I fråga om produktionskapaciteten meddelas till
jämförelse hela skogsindustrins faktiska produktion under motsvarande
tidrymd.
ASSI producerar sågade trävaror, cellulosa och kemiska produkter, papper
och wallboard. Bolaget har sju sågverk, två sulfatmassafabriker och
pappersbruk, två wallboardfabriker och en snickerifabrik. Anläggningarna
är belägna i Norrbottens län och i Mellansverige. Dotterföretaget Förenade
Well AB tillverkar •wellpappkartonger vid tre fabriker. År 1968 var moderbolagets
omsättning 422,5 milj. kr. och antalet anställda ca 3 700. Fr. o. m.
1969 har domänverket och ASSI samordnats genom att en långtgående personidentitet
skapats mellan deras styrelser.
Från Sverige exporterades 1967 trävaror för 1 520 milj. kr., massa för
2 268 milj. kr. och papper för 2 133 milj. kr. Skogsindustrins totala exportsumma
var alltså ca 5 900 milj. kr., vilket innebar att den svarade för ca
25 % av den totala exporten. Denna andel beräknas ha bibehållits 1968.
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
7
Tabell 2. Träindustri samt massa- och pappersindustri år 1967
Antal arbets- ställen |
Personal 1 000-tal |
Produktio-nens salu-värde |
Förädlings- värde milj. kr. |
|
Sågverk och hyvlerier..... |
948 |
26 |
2 357 |
834 |
Lådämnes- och lådfabriker . . . |
61 |
1 |
75 |
35 |
Fanér- och plywoodfabriker..... |
17 |
1 |
101 |
45 |
Möbelfabriker........... |
634 |
17 |
1 018 |
556 |
Annan snickeritillverkning..... |
882 |
27 |
1 868 |
974 |
Annan trävaruindustri .... |
136 |
4 |
282 |
150 |
Summa träindustri ....... |
2 678 |
76 |
5 701 |
2 594 |
Träsliperier........... |
10 |
1 |
125 |
37 |
Cellulosafabriker ..... |
46 |
18 |
2 664 |
847 |
Pappersbruk och pappfabriker ____ |
67 |
27 |
2 979 |
1 211 |
Wallboardfabriker........ |
16 |
4 |
307 |
154 |
Papp- och pappersvaruindustri .... |
166 |
11 |
952 |
447 |
Summa massa- och pappersindustri |
305 |
61 |
7 027 |
2 696 |
Summa träsektorn.............. |
2 983 |
137 |
12 728 |
5 290 |
Källa: SOS Industri 1967.
Tabell 3. Skogsindustrins kapacitet och produktion 1966)6 7
Företag |
Produktiv skogsareal ha |
Sågade trävaror stds |
Cellulosa o. slipmassa ton |
Papper |
Wall- board ton |
|
Bergvik och Ala AB |
345 000 |
35 000 |
165 000 |
165 000 |
85 000 |
|
Billeruds AB |
310 000 |
47 000 |
335 000 |
150 000 |
165 000 |
|
Fiskeby AB |
35 000 |
6 000 |
220 000 |
25 000 |
215 000 |
|
Holmens Bruks och Fabriks AB |
105 000 |
9 000 |
360 000 |
405 000 |
60 000 |
|
AB Iggesunds Bruk |
290 000 |
65 000 |
220 000 |
170 000 |
50 000 |
|
AB Klippans Finpappersbruk |
35 000 |
8 000 |
110 000 |
15 000 |
180 000 |
|
Kopparfors AB |
170000 |
24 000 |
215 000 |
190 000 |
35 000 |
|
Korsnäs-Marma AB |
520 000 |
45 000 |
435 000 |
315 000 |
120 000 |
|
Mo och Domsjö AB |
500 000 |
30 000 |
640 000 |
630 000 |
15 000 |
60 000 |
Munksjö AB Norrlands Skogsägares |
20 000 |
9 000 |
130 000 |
50 000 |
105 000 |
|
Cellulosa AB |
60 000 |
31 000 |
390 000 |
320 000 |
70 000 |
|
AB Papyrus |
20 000 |
2 000 |
65 000 |
20 000 |
120 000 |
|
Rottneros AB Skogsägarnas Industri AB inkl. |
10 000 |
— |
270 000 |
230 000 |
40 000 |
— |
Skogsägarnas Cellulosa AB |
30 000 |
35 000 |
325 000 |
255 000 |
85 000 |
|
AB Statens Skogsindustrier |
— |
130 000 |
310 000 |
80 000 |
225 000 |
180 000 |
Bergslags AB |
390 000 |
30 000 |
510 000 |
260 000 |
300 000 |
|
Svenska Cellulosa AB |
1 610 000 |
in ooo |
1 000 000 |
560 000 |
435 000 |
60 000 |
Uddeholms AB |
350 000 |
40 000 |
330 000 |
185 000 |
140 000 |
|
Summa |
657 000 |
6 030 000 |
3 620 000 |
2 705 000 |
445 000 |
|
Hela industrin |
2 109 000 |
6 700 000 |
3 900 000 |
3 180 000 |
645 000 |
Anm. Huvudföretagen omfattar även samtliga dotterbolag eller övriga koncernföretag Produktionssiffrorna
avser för 1967 uppskattad praktisk kapacitet, medan de för jämförelsen’medtagna
siffrorna för hela industrin avser faktisk produktion 1966/67. Eftersom produktionen
normalt inte brukar uppnå 100 procent av kapaciteten, blir de uppräknade företagens andel i
totalproduktionen i tabellen något för hög.
Källa: Sveriges industri (utgiven av Sveriges Industriförbund) 1967, s. 203.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
Skogspolitiska utredningen
Skogspolitiska utredningen (ordförande: generaldirektör Valfrid Paulsson)
tillkallades 1965 för att utreda riktlinjerna för den framtida skogspolitiken.
I direktiven (riksdagsberättelsen 1966, s. 320) redogörs för den
omdaningsprocess som pågår inom skogsbruket. Utredningens syfte i stort
anges vara att undersöka hur statsmakterna utifrån de förutsättningar för
skogsbruket som kan överblickas bör på lämpligaste sätt medverka till en
från samhällsekonomisk och social synpunkt sund utveckling av skogsbruket.
Därvid skall också den internationella situationen på längre sikt i fråga
om produktion och konsumtion av skogsprodukter undersökas. Frågan
om storlek och form på de skogliga behandlingsytor som fordras för att ett
rationellt skogsbruk skall kunna drivas betecknas som betydelsefull. Utredningen
skall överväga hur en skogsbruksenhet bör vara beskaffad för att
under olika betingelser medge en rationell drift och vilka ytterligare åtgärder
som kan vidtas för att underlätta arronderingsförbättring och storleksrationalisering.
Vidare skall den undersöka möjligheterna att stimulera
byten av skogsmark och fastighetsregleringsåtgärder för att nå förbättrad
arrondering. Särskilt skall den uppmärksamma möjligheterna att genom
samverkan över ägogränserna överbrygga de olägenheter som beror på bristfällig
storlek och arrondering av skogsbruksenheter. Utredningen skall också
pröva om det bör finnas möjlighet att ingripa mot underlåtenhet att avverka
skog som nått sådan ålder att markens produktionsförmåga ej tillfredsställande
utnyttjas och som efterfrågas för att tillgodose råvarubehov inom
skogsindustriföretag. I uppdraget ingår att överväga grunderna för statligt
stöd till skogsbruket. Härvid skall bl. a. prövas om de speciella förhållandena
i de fyra nordligaste länen gör det motiverat att där ha särskilda bestämmelser
för det ekonomiska stödet.
Utredningens arbete beräknas bli slutfört hösten 1970.
Statens och skogsnäringarnas samarbetsgrupp
Sommaren 1967 tillsattes ett samrådsorgan för träsektorn, vilket antog
benämningen Statens och skogsnäringarnas samarbetsgrupp. Ordförande ar
generaldirektör Valfrid Paulsson, statens naturvårdsverk, och ledamöter
förbundsordföranden Nils Haglund, Svenska pappersindustriarbetareförbundet,
disponent Lennart Helming, Mörrums bruk, planeringschef Erik Hook,
finansdepartementet, kanslirådet Stig Johansson, jordbruksdepartementet,
direktör Ewert Landberg, Svenska pappersbruksföreningen, direktör Tage
Lundén, Norrlands skogsägares cellulosa AB, kanslirådet Rune Olsson, inrikesdepartementet,
och direktör Lars Sjunnesson, Svenska cellulosaföreningen.
Som mål för gruppens arbete har angivits att den mot bakgrund av den
internationella och den inhemska utvecklingen skall söka åstadkomma ett
Bankoutskottets utlåtande nr i6 år 1969
9
samstämt och grundläggande underlag för överväganden rörande skogsnäringarnas
framtid. Gruppen skall bl. a. diskutera pågående och planerade
utredningars uppläggning och arbetsfördelning samt skapa sig en uppfattning
om vilka problemkomplex som ytterligare kan behöva belysas. Vid
behov kan gruppen ta initiativ till nya utredningar och föreslå kompletteringar
av pågående. Gruppen har i en första etapp, avslutad våren 1968,
gjort en inventering av pågående utredningar rörande skogsnäringen. Sommaren
1969 har den återupptagit sitt arbete med sikte främst på att utvärdera
föreliggande utredningsmaterial.
Remissyttrandena
Motionärernas förslag avstyrkes av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
(SSR) och Skogsindustriernas samarbetsutskott, medan däremot
LO tillstyrker en utredning av ägandeförhållandena inom skogsnäringen.
SSR understryker först att skogsnäringens ställning som en exportnäring
med avsättning på en hårt konkurrerande världsmarknad har medfört att
skogsbruket måste drivas framför allt med den ekonomiska lönsamheten
som utgångspunkt. Detta gäller, säger SSR, oavsett ägandefördelningen inom
skogsbruket, och en förändring av denna rubbar således inte dessa grundläggande
förutsättningar.
Industrin har, framhåller SSR vidare, till följd av de senaste årens svaga
lönsamhet i skogsnäringen tvingats till genomgripande rationaliseringsåtgärder.
Dessa har medfört att mindre lönsamma enheter har lagts ned och
företag med gemensamma intressen eller produktionsinriktningar sammanförts
samt att kvarvarande konkurrenskraftiga enheter byggts ut. Samtidigt
har skogsbruket genomfört omfattande rationaliseringar, vilka enligt
SSR:s uppfattning drivits lika intensivt av alla ägarkategorier. Av material
som framlagts bl. a. av Träfackens utredningsinstitut 1966 framgår, säger
SSR, att någon väsentlig skillnad i dagsverksåtgången mellan olika ägarkategorier
inte föreligger. Att överföra skog i samhällelig ägo anser SSR
därför icke vara någon framkomlig väg för att öka sysselsättningen inom
skogslänen.
De omfattande friställningar av arbetskraft som under senare år skett
inom skogsbruket är, påpekar SSR, endast till en del en följd av minskade
avverkningar. I helt övervägande antal fall har de i stället skett parallellt
med betydande ökningar av avverkningarna. Deras huvudorsak har varit
rationaliseringsåtgärder som starkt minskat dagsverksåtgången per avverkad
enhet. De skillnader i fråga om sysselsättning mellan skogslänen och
övriga län som motionärerna påpekar måste, framhåller SSR, i huvudsak
ses mot denna bakgrund.
Med den rationaliseringstalct inom skogsbruket som förutses under de
närmaste åren i de prognoser, som kontinuerligt utarbetas av domänverket
10
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
samt skogsbolagen och de enskilda skogsägarna, kommer antalet sysselsatta
inom skogslänen enligt SSR:s bedömning ytterligare att minska. De ökade
avverkningar som kan förväntas framför allt i södra Sverige förmodas visserligen
öka den totala sysselsättningen där men knappast på längre sikt
medföra någon ökad sysselsättning för skogsarbetare. Till en del kommer
emellertid, anför SSR, de ökade avverkningarna i Sydsverige att betyda
välbehövliga sysselsättningstillskott för ett antal jord- och skogsbrukare
som är bosatta på sina fastigheter.
Skillnaderna i sysselsättningshänseende mellan skogslänen och landet i
övrigt kan, fortsätter SSR, också sättas i samband med samhällets lokaliserings-
och glesbygdspolitik. En utökning av avverkningarna till gränsen
för vad som på längre sikt är möjligt kan inte, framhålles det, uppväga rationaliseringarnas
sysselsättningsminskande effekt, speciellt inte i skogslänen
där avverkningarna redan är relativt höga och endast mindre ökningar möjliga
och där också skogsindustrin har begränsade utbyggnadsmöjligheter.
Enligt SSR:s uppfattning måste därför sysselsättningsproblemen i skogslänen
i första hand lösas genom insatser för ett mera differentierat näringsliv.
Vad gäller skogsindustrin anses de största möjligheterna till ökad sysselsättning
ligga i en utbyggnad av vidareförädlingen av skogsprodukter.
Den stimulans som näringslivet i skogslänen behöver kan inte erhållas enbart
genom åtgärder inom själva skogsbruket, hävdar SSR, utan åtgärder
erfordras som syftar till vidareförädling av den skogliga råvaran och differentiering
av näringslivet.
I detta sammanhang vill SSR fästa uppmärksamheten vid att de privata
skogsägarna, organiserade i skogsägarföreningar, gjort stora insatser i hela
landet för att genom egna industrier skapa avsättning för skogens produkter.
Till belysning av storleken på dessa investeringar nämns att de medgivit
att virkesförbrukningen och därmed produktionen vid skogsägarföreningarnas
industrier på sju år, från 1960 till 1967, mer än tredubblats. Utbyggnaden
av den egna industrikapaciteten fortsätter, meddelas det, i stor omfattning
i olika delar av landet.
Stöd åt näringslivet i allmänhet från de s. k. landsbygdsnäringarna åstadkommes,
anser SSR, i stora delar av landet bäst inom ramen för kombinerat
jord- och skogsbruk. SSR finner det därför från sysselsättningssynpunkt
vara angeläget att de kombinerade företagen stimuleras. Områden med
enbart jordbruk eller enbart skogsbruk bedömes ge ett svagare sysselsättningsunderlag.
SSR nämner vissa åtgärder som organisationen anser kunna ifrågakomma
från samhällets sida i syfte att få till stånd en sysselsättningsfrämjande
effekt inom skogsnäringen eller på annat sätt överbrygga de svårigheter som
uppkommer i bygder där näringslivet starkt domineras av skogsnäringen.
Då Sveriges virkestillgångar, marknadsutsikter och avsättningsläge på
längre sikt kan anses vara gynnsamma från skogsindustriell synpunkt,
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
11
anses samhällets åtgärder böra inriktas på att stimulera en utbyggnad och
effektivisering av industrikapaciteten. Som exempel på ytterligare åtgärder
nämnes ökning av resurserna för den skogsindustriella forskning som bedrivs
av skogsindustrin i samarbete med staten, åtgärder för att underlätta
transporten av råvara och färdigprodukter samt åtgärder för att stimulera
marknadsföringen av skogsprodukter. För de bygder som drabbas hårdast
av skogsbrukets rationalisering är, påpekas det vidare, åtgärder som syftar
till att utj ämna de från konkurrenssynpunkt betydande skillnaderna i naturliga
förutsättningar beträffande t. ex. avstånd, vinterklimat och skogsproduktion
av väsentlig betydelse.
Motionärerna har, anför SSR, inte framlagt några bärande skäl för eu
översyn av ägandeförhållandena inom skogsnäringen. Dessa är enligt SSR:s
uppfattning väl kartlagda såväl för skogsbrukets som för skogsindustrins
del. De kompletteringar som eventuellt kan anses nödvändiga för en totalbedömning
i olika frågor torde, uttalar SSR, den skogspolitiska utredningen
inte kunna undgå att lägga fram.
Skogsindustriernas samarbetsutskott ansluter sig till motionärernas bedömning
att skogsindustrin under 1970-talet har möjlighet till en kraftig
expansion.
Med anknytning till virkesbalansutredningens beräkningar av kapacitetsutvecklingen
inom svensk skogsindustri anför samarbetsutskottet:
Sågverksindustrins totala produktion ökade från 1,7 milj. standards år
1958 till 2,0 milj. standards år 1964, dvs. med genomsnittligt 2,9 % per år.
Virkesbalansutredningens antaganden att ökningstakten skall hålla sig på
samma nivå fram till år 1970 har hittills bekräftats av den faktiska utvecklingen.
Den ofta påtalade förskjutningen av produktionens tyngdpunkt mot
söder är främst en följd av en markerad ökning av grovskog i södra Sverige.
Vad beträffar den övriga delen av den egentliga skogsindustrin — massaoch
skivmaterialindustrin — har utvecklingen gått betydligt snabbare. Från
en total tillverkning inom denna sektor om 4,0 milj. ton år 1954 skedde en
80-procentig ökning till 7,2 milj. ton år 1964. Virkesbalansutredningen beräknade
på basis av företagens år 1967 föreliggande planer en fortsatt
ökning från år 1964 med 32 % till 9,6 milj. ton år 1970. Den verkliga produktionen
åren 1967—68 visar att utredningen därvid ej varit för optimistisk.
Samarbetsutskottet hänvisar också till vissa resultat av en inom Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen genomförd utredning av massaindustrins
kapacitet med utblick mot år 1974.
Landets totala, praktiska kapacitet, massa alla slag, beräknas år 1969 till
8,5 milj. ton, år 1970 till 9,0 milj. ton och år 1974 till 10,3 milj. ton, vilket
innebär en ökning under prognosperioden med ca 20 %. För den i Norrland
och Dalarna belägna massaproducerande industrin är motsvarande siffror
5,6, 5,8 resp. 6,2 milj. ton, dvs. en ökning under perioden 1969—1974 med
12
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
drygt 10 %. Orsaken till att ökningstakten är lägre i norr än riksmedeltalet
hänför sig till några betydande kapacitetstillskott i det södra området, där
de största virkesöverskotten redovisats.
Samtidigt med utbyggnaden av massatillverkningen har, framhåller samarbetsutskottet,
under 10—15 år stora förskjutningar ägt rum mot ökad
teknisk integration mellan massa- och papperstillverkning. Ca 45 % av den
totala papperscellulosa- och slipmassetillverkningen förbrukas i dag i direktintegrerade
pappersbruk. Utöver standardprodukter såsom tidnings- och
kraftpapper — vilka i Sverige traditionellt tillverkas i integrerade enheter
— har pappersbruken i allt större omfattning omhändertagit den fortsatta
lconverteringen vad gäller fabrikation av säckar, påsar, wellpappemballage,
hushålls- och hygienpapper m. m.
Mot bakgrunden av virkesbalansutredningens beräkningar står det enligt
samarbetsutskottet fullt klart att realiserandet av utbyggnadsprogrammet
förutsätter ett intensivt utnyttjande av landets råvarutillgångar och att detta
med särskild skärpa gäller för Norrland.
Innebörden av motionärernas uttalande att företagen »inte — som fallet
ofta var under 1950-talet — utnyttjat högkonjunkturerna för att nyinvestera
och variera den industriella bilden» i skogslänen är enligt samarbetsutskottets
uppfattning inte helt klar. För den händelse motionärerna velat uttala
den uppfattningen att skogsindustrins investeringstakt och allmänna utveckling
stagnerat under 1960-talet anför samarbetsutskottet att de fakta
och beräkningar som framkommit i »Virkesbalanser 1967» och den nämnda
kapacitetsutredningen icke ger något stöd för ett sådant påstående, vare sig
det gäller den svenska skogsindustrin i allmänhet eller en särredovisning för
de norrländska skogsföretagen. Produktionsstatistik och kapacitetsprognoser
säges ge belägg för att de expansionssträvanden som initierades under
1950-talets högkonjunkturår upprätthålles även under detta decennium och
de år som närmast kan överblickas på 1970-talet. Det erinras om att utbyggnaden
under senare år genomförts trots pressad lönsamhet och tidvis betydande
finansieringssvårigheter. En sammanställning av investeringsbeloppen
bakom den beskrivna produktionsutvecklingen stärker enligt samarbetsutskottets
uppfattning ytterligare intrycket av en näring under progressiv
omvandling.
Enbart de större enskilda skogsindustriföretagen i Norrland — alltså
exklusive ASSI och fristående träförädlingsindustrier och även exklusive
Norrlands skogsägares cellulosa AB (NCB) — har, meddelar samarbetsutskottet,
under den senaste tioårsperioden investerat 4 800 milj. kr. Häri
ingår investeringar i byggnader, vattenkraftanläggningar, maskiner, transportsystem
och vägar samt för skogsbrukets rationalisering. Därtill kommer
de betydande belopp som satsats i skogsvården.
Samarbetsutskottet tar vidare upp vad som i motionerna anföres om att
skogsindustrin placerat medel i andra näringar och i andra delar av landet.
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
13
Det synes, uttalar utskottet, som om man därmed ville påtala ett negativt
drag i den enskilda företagsamheten till förfång för den sociala situationen
i vissa avfolkningsbygder. Utskottet säger sig ej kunna acceptera ett sådant
synsätt. Det borde rimligen, yttrar utskottet, ligga i varje anställds intresse att
företagets verksamhet inriktas så att dess personella och materiella resurser
bäst kan utnyttjas — först med en sådan utgångspunkt kan rörelsen utvecklas
och därmed tryggheten för den anställde vid basindustrin stärkas. En
strikt företagsekonomisk målsättning under vederbörligt hänsynstagande
till de normala samhälleliga krav som ställes på företagen ligger enligt samarbetsutskottets
uppfattning helt i linje med effektiviseringen av den statliga
industriella verksamheten. Härvidlag hänvisas till de av riksdagen
nyligen antagna riktlinjerna för effektivisering och samordning av domänverket
och ASSI.
Beträffande det nyss angivna investeringsbeloppet, 4 800 milj. kr., anför
samarbetsutskottet ytterligare att de ifrågavarande norrlandsföretagens insatser
utanför Norrland och Dalarna utgör 500 milj. kr., eller något mer än
10 % av totalsumman. Det påpekas att även detta belopp till större delen har
investerats i den skogsindustriella sektorn. I utlandet satsades därav ca 280
milj. kr. Samarbetsutskottet säger sig i detta sammanhang vilja erinra om
betydelsen av att denna ekonomiska och kommersiella integration från våra
basindustriers sida kommer till stånd. Vidareförädlingen av skogsindustriprodukter
kan, framhålles det, av naturliga skäl ej alltid ske vid basindustrin
utan bör i flera fall förläggas närmare den slutliga konsumenten. Ett
ökat inflytande i vidareförädlingen i anslutning till exportmarknaderna
säges stärka våra avsättningsmöjligheter och minska konjunkturkänsligheten
och därmed bidraga till fortsatt utveckling och ökad anställningstrygghet
vid basindustrierna och skogsbruket inom ifrågavarande regioner.
Samarbetsutskottet understryker att det är medvetet om trenden i vissa
skogslän och de omställningsproblem för enskilda människor och för samhället
som där uppkommit, mycket till följd av skogs- och jordbruksnäringarnas
omvandling. Samarbetsutskottet protesterar emellertid skarpt mot
antydningen att den negativa sidan av sysselsättningssituationen i dessa
områden skulle vara ett resultat av åtgärder betingade av mer eller mindre
kortsiktiga bolagsintressen. Avfolkningsproblemet är, säger utskottet, väsentligt
mera komplicerat än så. Vidare bemötes påståendet att ett större
statligt inflytande i skogsnäringen skulle ha resulterat i flera produktiva
arbetstillfällen. Såvitt gäller företagsekonomisk lönsamhet arbetar statlig
och enskild företagsamhet i stort sett under likartade villkor, framhålles det.
Här erinras ånyo om förhållandena vid de statliga skogsföretagen. Såväl
domänverket som ASSI bär, påpekas det, under senare år undergått en rationaliseringsprocess
som ligger i nivå med den som förekommit vid motsvarande
enskilda skogsföretag. Med domänverkets dominans i de från arbetsmarknadssynpunkt
mest känsliga regionerna har det, uttalar utskottet, ej
14
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
kunnat undvikas att verkets av lönsamhetsskäl betingade satsning på skogsarbetets
mekanisering — med ett markant sjunkande arbetskraftsbehov som
resultat -— bidragit till omställningsproblem inom stora områden. Även
exempel på liknande följder av ASSI:s strukturanpassning säges kunna
anföras.
LO understryker att skogsbruket i Sverige under den senaste tioårsperioden
har genomgått en utomordentligt drastisk rationaliseringsprocess. Arbetskraftåtgången
har nedbringats från 0,7—0,9 dagsverken per skogskubikmeter
till 0,2 dagsverken och därunder. Denna rationaliseringsprocess
har varit nödvändig för att uppehålla lönsamheten i skogsbruket och förse
skogsindustrierna med råvaror till sådana priser att de kan konkurrera på
världsmarknaden. Trots denna rationalisering och trots stora rationaliseringsinsatser
i skogsindustrierna har dock, säger LO, lönsamheten under
1960-talet för skogsnäringarna tidvis varit tämligen pressad. En förutsättning
för rationaliseringen inom skogsbruket har varit att ägandestrukturen
och arronderingen varit gynnsam så att avverkningarna har kunnat mekaniseras
och ske i stora enheter. Småskogsbruket har, framhåller LO, inte
kunnat följa med i utvecklingen — avverkningarna torde på många små
skogsinnehav ha begränsats, därför att virkespriserna inte ens täckt avverkningskostnaderna
när maskinella hjälpmedel inte kunnat utnyttjas.
LO påpekar att ett stort antal skogsbruksföreningar har bildats för att
råda bot på dessa svårigheter men att deras möjligheter att förbättra situationen
har varit begränsade, eftersom varje medlems skogsinnehav ändå
måste behandlas som en enhet med egen avverkningsplan. Medlemsanslutningen
har vidare inte varit fullständig, varför föreningarna i sina verksamhetsområden
inte täckt skogsmarken helt utan ofta endast förvaltat strövis
utplacerade skogsskiften. Omarrondering av skogsmark för att förbättra
ägandestrukturen är alltj ämt, säger LO, ett mycket tidskrävande och dyrbart
företag.
Ju mer skogsindusLrin byggs ut både på bredden och på djupet, desto mer
blir den, framhåller LO, beroende av en tryggad råvaruförsörjning vad gäller
både kvantitet och kvalitet. Beroendet av ett mycket stort antal småskogsägare,
som numera ofta flyttat in till tätorterna och är sysselsatta i andra
yrken och inte för sin utkomst är beroende av skogsavverkningen, säges
skapa osäkerhet i råvaruförsörjningen och för sysselsättningen i skogen.
Vidare anses utvecklingen av skogsbruket inom nollzonerna i Norrlands inland
kräva väsentligt mera samordning än den som hittills kommit till stånd.
Skogsodlingsgränsen har, säger LO, hittills betraktats som en relativt konstant
företeelse även om den förflyttats, stundom åt nordväst, stundom åt
sydost, beroende på prisutvecklingen på råvaran. Men under senare år har
framkommit resultat som visar att utvecklingsarbete inom dessa områden
kan löna sig och att marker, som tidigare varit helt improduktiva, genom
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969 15
omföring till andra trädslag eller med andra åtgärder kan ges högre produktivitet.
Ett forsknings- och utvecklingsarbete på detta område med samordning
för hela nollzonsområdet kan enligt LO:s mening få positiv effekt för
framtida skogsbruk och för sysselsättningen i dagens Norrland.
En hel del av dessa problem torde, anför LO, komma att behandlas av
skogspolitiska utredningen. LO finner det emellertid väl motiverat att en
utredning vid sidan härom tar upp själva frågan om ägandeförhållandena,
eftersom dessa inte synes bli föremål för behandling inom skogspolitiska
utredningen. Riktpunkten för den av LO förordade nya utredningen bör
vara att trygga en jämnare råvaruförsörjning till industrin, en jämnare och
mera planmässig sysselsättning och en samordning av utvecklingsarbetet
inom nollzonerna.
Utskottet
I motiveringen för sitt förslag om en utredning beträffande ägandeförhållandena
inom skogsnäringen berör motionärerna den viktiga roll som denna
näringsgren spelar i samhällsekonomin dels genom sin starka exportinriktning,
dels genom sin betydelse för sysselsättningen, särskilt i skogslänen.
Strukturomvandlingen inom skogsnäringen har, konstateras det, fått mycket
kannbara verkningar på sysselsättningen i dessa län. Det framgår att motionärerna
anser att situationen i detta avseende skulle ha varit gynnsammare,
om man mte på skogsägarhåll hade föredragit att under högkonjunkturerna
investera sina vinster i andra näringar än skogsnäringen och i andra landsdelar
an skogslänen. Framtidsutsikterna för skogsnäringen bedöms av motionärerna
som goda. Som en förutsättning härför anges emellertid att vår
skogsindustri inriktar sig på att expandera kraftigt och erövra nya marknader.
Både personella och tekniska resurser måste då utnyttjas väl. Ett
okat samhälleligt inflytande över näringsgrenens utveckling är motionärernas
krav. Landets realvärden får inte, menar de, behärskas av ett fåtal enskilda
kapitalägare.
I ett tidigare avsnitt i detta utlåtande har utskottet belyst skogsbrukets
äganderätts- och strukturförhållanden. Den bild som framträder i denna
redogörelse visar tydligt att de nuvarande förhållandena inte är i allo tillfredsställande.
Den ägosplittring som kännetecknar privatskogarna måste
utgöra ett allvarligt hinder för ett rationellt skogsbruk. Olämplig arrondering
och bristande planläggning av skogsbruket medverkar också till att försämra
utbytet av skogsmarken.
Den kraftiga sysselsättningsminskningen inom skogsbruket, vilken hårt
drabbar befolkningen i skogslänen, är givetvis till en del ett ofrånkomligt
resultat av eu nödvändig strukturrationalisering. En mera aktiv strävan att
fullt ut nyttiggöra skogsbeståndet borde emellertid kunna medverka till att
10 Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1969
skapa nya sysselsättningstillfällen inom skogsbruket. En sådan strävan
synes med hänsyn till skogsindustrins råvarubehov starkt motiverad.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att ägandeförhållandena inom
skogsbruket måste vara en viktig faktor vid bedömningen av skogsnäringens,
utvecklingsmöjligheter. Det synes därför angeläget att de blir beaktade i
det utredningsarbete som nu ägnas åt skilda problem inom skogsnäringen.
Som utskottet ovan redovisat undersöker skogspolitiska utredningen hur
statsmakterna på lämpligaste sätt skall medverka till en från samhällsekonomisk
och social synpunkt sund utveckling av skogsbruket. Direktiven
synes ge utrymme för överväganden rörande statliga åtgärder för att åstadkomma
att ägandeförhållandena inom skogsbruket inte skall lägga hinder
i vägen för ett rationellt utnyttjande av vårt lands skogsmark. Motionärernas
primära önskemål bör således kunna tillgodoses inom ramen för skogspolitiska
utredningens arbete utan särskilda tilläggsdirektiv.
Utskottet har hittills mest uppehållit sig vid skogsbrukets problem. Motionerna
berör emellertid även skogsindustrin. Ett ökat statligt inflytande
inom denna industrisektor kan, som motionärerna framhåller, uppnås på
olika vägar — genom produktion i rent statlig regi men också genom samarbete
med enskilda och kooperativa företag. Härvidlag synes någon särskild
utredning inte vara nödvändig. Redan nu besitter staten erforderliga
instrument för att överväga såväl samarbete av nyss nämnt slag som ytterligare
egna produktionsinsatser. Det statliga förvaltningsbolag som föreslagits
i propositionen 1969: 121 kommer att ge ökade möjligheter på detta område.
Det kan förutsättas att man inom ledningen för den statliga företagsgruppen
prövar om ytterligare insatser från dennas sida skall göras på
skogsnäringens område. Med hänsyn till den begränsade tillgången på
skogsråvara i Norrland torde sådana överväganden särskilt komma att gälla
den från sysselsättningssynpunkt intressanta frågan om en högre förädlingsgrad
inom skogsindustrin än den nuvarande.
Utskottet hemställer sålunda
att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer att motionerna
I: 726 och II: 848 överlämnas till skogspolitiska utredningen
för beaktande och att riksdagen härvid som sin mening ger
till känna vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 11 november 1969
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969
17
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Åkerlund
(m), Lundin (s), Larfors (s), Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp)* och
Vilhelm Erik Carlsson (m)*;
från andra kammaren: herrar Regnéll (m), Bengtsson i Landskrona
(s), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i Umeå (fp), Bask (s), Haglund
(s), Fridolfsson i Bödeby (s) och Stridsman (ep).
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Åkerlund (m), Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp), Vilhelm
Erik Carlsson (m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:
»I motiveringen för sitt förslag om en utredning beträffande ägandeförhållandena
inom skogsnäringen berör motionärerna den viktiga roll som
denna näringsgren spelar i samhällsekonomin dels genom sin starka exportinriktning,
dels genom sin betydelse för sysselsättningen, särskilt i skogslänen.
Strukturomvandlingen inom skogsnäringen har, konstateras det, fått
mycket kännbara verkningar på sysselsättningen i dessa län. Framtidsutsikterna
för skogsnäringen bedöms av motionärerna som goda. Som en förutsättning
härför anges emellertid att vår skogsindustri inriktar sig på att
expandera kraftigt och erövra nya marknader. Både personella och tekniska
resurser måste då utnyttjas väl. Ett ökat samhälleligt inflytande över näringsgrenens
utveckling är motionärernas krav. Landets realvärden bör, anför
de, ’inte behärskas av ett fåtal enskilda kapitalstarka ägare’.
Vad motionärerna uttalar om skogsbrukets samhällsekonomiska betydelse
och om dess framtidsutsikter uttrycker även utskottets uppfattning. Den
beskrivning som motionärerna i övrigt gör av skogsnäringen och de slutsatser
som de drar måste utskottet däremot i väsentliga hänseenden ta avstånd
från.
I ett tidigare avsnitt i detta utlåtande har utskottet belyst skogsbrukets
äganderätts- och strukturförhållanden. Grundläggande data om skogens
fördelning på ägarkategorier återfinns även i motionerna. Av skogsarealen
utgörs ungefär hälften av s. k. privatskogar, fördelade på ett par hundra
tusen brukningsenheter, och en fjärdedel av allmänna skogar, till största delen
i statens hand. Den återstående fjärdedelen av skogsarealen är fördelad på
ett flertal enskilda skogsbolag. Det är sålunda uppenbart att motionärernas
nyss återgivna krav beträffande äganderätten till landets realvärden är tillgodosett
för skogens del.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 46‘ dr 1969
Den nedgång som skett i dagsverksåtgången inom skogsbruket har medfört
svårigheter för befolkningen i skogslänen. Den är emellertid ett resultat
av en rationalisering som varit nödvändig för att vår skogsnäring skidle
bibehålla sin konkurrenskraft och ge arbetstillfällen. Rationaliseringen har
tett sig angelägen för alla ägarkategorier och kan därför knappast tas till
intäkt för krav på förändringar i ägandefördelningen.
Omarrondering av skogsmark, ökat samarbete mellan skogsägare och förbättrad
planläggning av skogsbruket är åtgärder som kan leda till ett mera
effektivt utnyttjande av skogsbeståndet. Av remissyttrandena och den redogörelse
utskottet i övrigt har lämnat framgår att sådana åtgärder genomförs
av alla ägarkategorier och stöds av staten. Skogspolitiska utredningen, vars
arbete snart är slutfört, har till uppgift bl. a. att finna metoder att ytterligare
stimulera arronderingsförbättringar och storleksrationalisering. Det
saknas anledning att förmoda att en ökning av statens skogsinnehav utgör
förutsättning för att åtgärder av nyssnämnda slag skall kunna genomföras.
Vad skogsindustrin beträffar kan konstateras att staten redan besitter
erforderliga instrument för att överväga såväl ökat samarbete med enskilda
och kooperativa företag som ytterligare egna produktionsinsatser. Någon
särskild utredning på detta område är alltså inte motiverad. Motionärernas
grundtanke att ett ökat statligt inflytande inom skogsindustrin skulle leda
till ett bättre utnyttjande av skogstillgångarna och en högre förädlingsgrad
inom skogsindustrin finns det enligt utskottets uppfattning inget stöd föi.
Motionärerna bortser från den dynamik och expansionsvilj a som präglar
vår skogsindustri och som bestyrks av tillgängliga uppgifter om skogsindustrins
investeringar.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla att argumentationen i motionerna
ter sig oklar och ofullständig. Motionärerna tycks på en gång stå kritiska
inför den pågående strukturrationaliseringens konsekvenser och förorda en
ökad strukturrationalisering. De bortser från den starka strävan till ökat
samarbete — även vad gäller förädlingsverksamhet — som kännetecknar
det privata skogsbruket. De bortser likaledes från den starka strävan till
produktutveckling och vidareförädling som kännetecknar skogsindustrin i
dess helhet. De anger statens inlösen av aktierna i LKAB som ett föredöme
i fråga om skogssektorn utan att beakta de grundläggande skillnaderna i
ägandesstruktur mellan gruvindustrin och skogsbruket. I den mån deras
förslag om förstatligande avser privatskogarna bortser de från att en minskning
av nuvarande möjligheter till kombination av jordbruk och skogsbruk
snarast torde leda till en försämring av sysselsättningssituationen i skogslänen.
Utskottet, som sålunda finner motionärernas förslag ogrundat, hemställer
att riksdagen avslår motionerna I: 726 och II: 848.»
ESSELTE AB. STHLM 69
014581