Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
1
Nr 43
Utlåtande över riksdagens revisorers framställning med anledning
av verkställd granskning rörande riksbankens
avdelningskontor.
Riksdagens revisorer har i skrivelse till riksdagen den 27 februari 1969
föreslagit att en förutsättningslös utredning om betalningsmedelsförsörjningen
under fredsförhållanden skall verkställas att tjäna till ledning för
ett slutligt ställningstagande i frågan om riksbankens kontorsnät. I uppdraget
anges även böra ingå att undersöka konsekvenserna av en eventuell
nedskärning eller indragning av lokalkontorsorganisationen med hänsyn
till de övriga arbetsuppgifter som för närvarande åvilar denna. Utredningen
säges böra bestå av eller biträdas av experter inom administrativ rationalisering,
samhällsekonomi och bankteknik. Vidare uttalas att arbetet med
hänsyn till personalläget vid riksbanken bör bedrivas så skyndsamt att riksdagens
principbeslut i frågan kan fattas senast år 1971.
En av revisorerna har, såsom framgår av ett till skrivelsen fogat protokollsutdrag,
anfört reservation mot revisorernas beslut att framlägga här
angivna förslag.
Revisorernas framställning jämte därtill hörande bilagor har med särskild
paginering fogats till detta utlåtande. Bilagorna är en inom revisorernas
kansli utarbetad granskningspromemoria, yttranden över denna från
fullmäktige i riksbanken, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Uppsala, Västernorrlands samt Norrbottens län, poststyrelsen,
bankinspektionen, Sveriges kreditbank och Svenska bankföreningen
samt expertutlåtanden av dels bankdirektören Åke Tollet, dels
professor Guy Arvidsson och kanslirådet Tony Hagström.
Över framställningen har utskottet inhämtat yttrande från fullmäktige
i riksbanken. Yttrandet har intagits i detta utlåtande som bilaga (s. 6 ff.).
Utskottet
Riksdagens revisorer har på grundval av en inom revisorernas kansli
genomförd undersökning samt ytterligare beredningsåtgärder föreslagit
riksdagen att låta verkställa en förutsättningslös utredning om betalningsmedelsförsörjningen
under fredsförhållanden. Avsikten är att härmed skall
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 samt. Nr 43
2
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
.skapas underlag för ett slutligt ställningstagande i fråga om riksbankens
kontorsnät, varför utom sedel- och mynthanteringen även andra uppgifter
som nu åvilar riksbankens avdelningskontor skall omfattas av utredningen.
De beredningsåtgärder som företagits efter granskningspromemorians
framläggande innefattar remissbehandling av denna samt inhämtande av
vissa expertutlåtanden rörande synpunkter som bankofullmäktige framfört
med anledning av promemorian. Fullmäktige talar i sitt av utskottet inhämtade
slutliga yttrande i kritiska ordalag om det »utredningsförfarande,
som revisorerna funnit tjänligt, nämligen att sedan granskningsmaterialet
sammanställts och kommenterats och fullmäktige yttrat sig däröver, införa
ytterligare utlåtanden som fullmäktige ej beretts tillfälle ta del av». Utskottet
vill betona att ingen anmärkning i detta hänseende kan riktas mot
revisorerna. Dessa har tillämpat det förfaringssätt som föreskrives i deras
instruktion. Deras framställning är baserad på hela det föreliggande materialet,
och de inkomna remissyttrandena och expertutlåtandena återges in
extenso. Att fullmäktige skulle få tillfälle att yttra sig över revisorernas
framställning före utskottsbehandlingen av denna har varit självklart.
En utgångspunkt för revisorerna har varit bankoutskottets uttalande år
1959, när riksdagen senast behandlade frågan om riksbankens kontorsorganisation,
att det syntes uppenbart att kontoren måste få väsentligt ökade
arbetsuppgifter för att de skulle kunna bibehållas i oreducerad omfattning
på längre sikt. De åtgärder som bankofullmäktige därefter vidtagit
för att tillföra kontoren ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen
har, konstateras det, blivit i stort sett resultatlösa. Även om vissa äldre
verksamhetsgrenar, främst sedelhanteringen, har fått vidgad omfattning
har dock, hävdar revisorerna, någon ökning av den totala arbetsbelastningen
inte inträtt.
Bankofullmäktige anser att det nuvarande kontorsnätet bör i huvudsak
bibehållas. I tre omgångar — i en skrivelse till revisorerna som tillhört
underlaget för granskningspromemorian, i remissyttrandet över denna samt
i det slutliga yttrandet till bankoutskottet — har fullmäktige utvecklat sina
argument härför. I första hand hänvisas till de krav som sedelrörelsen och
därmed sammanhängande serviceförpliktelser ställer. Därutöver åberopas
dels betydelsen av att riksbanken bibehåller sin nuvarande möjlighet att i
vissa lägen bedriva direktutlåning till näringslivet i räntekontrollerande
syfte, dels behovet av direkta kontakter mellan länsstyrelserna och avdelningskontoren
i fråga om beredskapsåtgärder på betalningsväsendets område.
Remissyttrandena över granskningspromemorian från andra instanser
än bankofullmäktige utmynnar inte i någon entydig samfälld slutsats. Noteras
kan att Svenska bankföreningen snarast synes ha en ökad service
gentemot kreditinstituten som villkor för sitt tillstyrkande av att sedel
-
Bankoutskottets utlåtande nr å3 år 1969
3
distributionen överförs till postverket och att poststyrelsen förutsätter att
postverket skall lå ersättning för kostnader som kan åsamkas verket genom
en sådan överflyttning.
Efter att ingående ha övervägt de olika parternas argumentation har utskottet
för sin del kommit till slutsatsen att revisorerna och övriga förespråkare
för en förutsättningslös omprövning av betalningsmedelsförsörjningens
nuvarande organisation icke har lyckats göra troligt att en radikal
förändring av nuvarande sedelhanteringssystem — med bibehållen servicenivå
— skulle minska den totala åtgången av arbetskraft och andra resurser
för ändamålet och salunda medföra fördelar från samhällsekonomisk
synpunkt. I det väsentliga kan utskottet ansluta sig till vad bankofullmäktige
i sitt senaste yttrande anfört beträffande sedelhanteringen, inte minst
vad gäller säkerhets- och kvalitetsaspekterna. Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla att den avsevärda ökning av antalet uppräknade sedlar
som ägt rum under senare år har i icke ringa mån förändrat förutsättningarna
för den bedömning av frågan om avdelningskontorens sysselsättning
som gjordes för tio år sedan.
Vad fullmäktige anfört om direktutlåning i räntekontrollerande syfte och
om beredskapsuppgifterna på betalningsväsendets område har givetvis, vilket
fullmäktige också klart deklarerat, endast sekundär betydelse för bedömning
av organisationsfrågan. Utskottet anser sig därför inte ha anledning
att gå närmare in på dessa spörsmål. Noteras må dock, med hänsyn
till vad som anförts i ett av expertutlåtandena, att en räntekontrollerande
utlåning genom postbanken eller Sveriges kreditbank inte synes väl förenlig
med de grundsatser som eljest tillämpas för dessa instituts verksamhet.
Sammanfattningsvis finner utskottet inte skäl att förorda att en utredning
av den art som revisorerna föreslagit kommer till stånd. Detta ställningstagande
innebär dock inte att utskottet binder sig för att riksbankens
kontorsorganisation under någon viss längre tidrymd skall bibehållas vid
nuvarande utformning. Fastmera räknar utskottet med att förändringar
kan bli aktuella i framtiden.
Härvidlag bör främst erinras om de reformer som kan komma att äga
rum på betalningsväsendets område. För närvarande gäller att den utelöpande
sedelmängden trots ökad användning av checker och girosystem
år för år blir allt större. I regi av kreditinstitutens organisationer pågår
emellertid utredningsarbete rörande ett datastyrt system för betalningsförmedling,
avsett att i stor utsträckning ersätta utnyttjandet av nu gängse
betalningsmedel. Det synes lämpligt att avvakta resultaten av dessa strävanden,
som kan komma att leda till ändrade förutsättningar för sedelhanteringens
organisation. Om de pågående övervägandena rörande den regionala
statsförvaltningen skulle komma att utmynna i en länsindelningsreform
torde detta likaledes föranleda en omprövning av riksbankens kontorsorganisation.
fl Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 saml. Nr 43
4
Bankoutskoitets utlåtande nr 43 år 1969
Vad gäller utvecklingen på kortare sikt vill utskottet fästa uppmärksamheten
på bankofullmäktiges uttalande att de ändrade postala kommunikationslinjerna
har aktualiserat justeringar i det nuvarande kontorsnätet,
närmast med avseende på kontoret i Mariestad. Utskottet vill vidare understryka
att strävandena att tillföra riksbankens avdelningskontor nya
arbetsuppgifter från statsförvaltningen inte bör uppges. Ett par av remissyttrandena
över granskningspromemorian innehåller härvidlag uppslag
som synes kunna vara värda att prövas.
Utskottet förutsätter att fullmäktige i riksbanken fortlöpande ägnar
uppmärksamhet åt frågan om kontorsorganisationens uppgifter och utformning
och är inriktade på att ta erforderliga initiativ till reformer på
detta område.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår riksdagens revisorers förevarande
framställning.
Stockholm den 4 november 1969
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle (s)*, Åke Larsson (s), Åkerlund
(in), Lundin (s), Larfors (s), Mattsson (ep)*, Wirtén (fp) och Vilhelm
Erik Carlsson (m);
från andra kammaren: herrar Regnéll (in), Hagnell (s), Franzén i
Motala (s), Börjesson i Glömminge (ep)*, Larsson i Umeå (fp), Rask (s),
Fridolfsson i Rödeby (s) och Stridsman (ep).
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Wirtén (fp) och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Riksdagens revisorer har----(— utskottet, s. 1 f.)---på be
talningsväsendets
område.
Vid remissbehandlingen av granskningspromemorian har tanken på en
utredning om betalningsmedelsför sörj ningen vunnit stöd på flera håll. Särskilt
kan noteras bankinspektionens klara ställningstagande till förmån för
en sådan utredning och Svenska bankföreningens uttalande att en omläggning
innebärande att sedel- och myntdistributionen överflyttas till postverket
skulle medföra icke oväsentliga fördelar för bankerna.
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969 5
Efter att ingående ha övervägt de olika parternas argumentation har utskottet
för sin del kommit till slutsatsen att det ingalunda, såsom bankofullmäktige
vill hävda, kan anses givet att den nuvarande organisationen av sedelförsörjningen
är rationell och värd att i det väsentliga bevaras för framtiden.
Vissa av de argument som fullmäktige åberopar för bibehållande av
det nuvarande kontorsnätet synes i sammanhanget ha blott ringa betydelse.
Endast hänsyn till sedelförsörjningen kan rimligen tänkas motivera en så
kostnadskrävande organisation som den nu tillämpade. Att hållbarheten av
fullmäktiges bedömning härvidlag blir prövad kan inte för riksbanken medföra
några nackdelar som bör föranleda riksdagen att avstå från en sådan
prövning.
Utskottet tillstyrker sålunda revisorernas förslag att en förutsättningslös
utredning om betalningsmedelsförsörjningen under fredsförhållanden skall
verkställas att tjäna till ledning för ett mera slutgiltigt ställningstagande i
fråga om riksbankens kontorsnät än det som ägde rum för tio år sedan.
I uppdraget bör, som revisorerna anför, ingå att undersöka konsekvenserna
av en eventuell nedskärning eller indragning av lokalkontorsorganisationen
med hänsyn till de övriga arbetsuppgifter som för närvarande åvilar denna.
Uppdraget synes böra anförtros åt en parlamentariskt sammansatt kommitté,
vars ledamöter under sedvanliga förutsättningar torde få utses av talmanskonferensen.
Såsom revisorerna anvisat bör utredningen till sig knyta
experter inom administrativ rationalisering, samhällsekonomi och bankteknik.
Bistånd i utredningsarbetet bör givetvis i möjligaste mån lämnas av
riksbanken, vilken också torde få bära kostnaderna för utredningen. I enlighet
med vad revisorerna uttalat vill utskottet avslutningsvis understryka att
det är angeläget att arbetet bedrivs så skyndsamt att riksdagen kan fatta
principbeslut i frågan senast år 1971.
Utskottet hemställer alltså
att riksdagen i anledning av riksdagens revisorers förevarande
framställning uppdrar åt talmanskonferensen att föranstalta
om utredning rörande betalningsmedelsförsörjningen
och riksbankens kontorsorganisation i enlighet med
vad utskottet ovan anfört.»
6
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
Bilaga
Till riksdagens bankoutskott
Genom skrivelse av den 28 mars 1969 har Bankoutskottet anhållit om
bankofullmäktiges yttrande över en den 27 februari 1969 dagtecknad skrivelse
till riksdagen av riksdagens revisorer rörande riksbankens avdelningskontor.
Fullmäktige får i anledning härav anföra följande.
Fullmäktige har i skrivelse till riksdagens revisorer av den 3 januari 1969,
vilken fogats som bilaga till den remitterade skrivelsen, tämligen utförligt
angivit sin ståndpunkt beträffande frågan om riksbankens avdelningskontor.
Fullmäktige vidhåller sin i denna skrivelse uttalade uppfattning och har,
inom ramen för ett remissyttrande, egentligen ingenting därutöver att tilllägga.
Det utredningsförfarande, som revisorerna funnit tjänligt, nämligen
att sedan granskningsmaterialet sammanställts och kommenterats och fullmäktige
yttrat sig däröver, införa ytterligare utlåtanden som fullmäktige ej
ber etts tillfälle ta del av, gör det emellertid angeläget att utöver vad som anförts
i tidigare skrivelse tillfoga vissa kommentarer och synpunkter.
Som fullmäktige ser det är den helt avgörande frågan, huruvida riksbanken
i fortsättningen som hittills skall eller inte skall i huvudsakligen nuvarande
omfattning svara för de uppgifter, som avdelningskontoren f. n.
ombesörjer, därvid främst med den befattning med sedelhanteringen, som är
deras arbetskvantitativt största och dominerande uppgift. Om riksdagen,
såsom hittills fullmäktige, bedömer det som rimligt, att riksbanken också i
fortsättningen svarar för dessa arbetsuppgifter, får man räkna med att därför
kommer att krävas en organisation, som i stort sett motsvarar den nuvarande.
Bedömes riksbanken däremot ej fortsättningsvis böra svara för
denna service för kreditväsendet, postverket, näringslivet i övrigt och allmänheten
eller anses det eljest orimligt att riksbanken bär kostnader av
nuvarande storleksordning för ett kontorsnät, är det som fullmäktige redan
framhållit fullt möjligt att utforma en sådan ordning för sedelrörelsens
handhavande, att huvuddelen av berörda arbetsuppgifter och kostnaderna
därför finge övertagas av andra organ och då närmast av kreditväsendets institut.
Att den faktiska arbetsåtgången, den »samhällsekonomiska kostnaden»,
vid en sådan alternativ ordning i vart fall inte skulle ställa sig lägre
än vid nuvarande ordning, torde stå klart utan särskilda ytterligare utredningar.
Att riksbankens under myndighetsansvar och rigorös säkerhetskontroll
genomförda sedelräkning nu ofta överflödiggör en motsvarande räkning
i mer än ett led i sedlarnas efterföljande hantering i kreditinstitut och
företag och att motsvarande fördel i vart fall inte automatiskt och självklart
kan vinnas vid en annan ordning, indikerar åtminstone möjligheten av att
arbetsåtgång och kostnader i stället komme att avsevärt öka. Det är som
statsrevisorerna påpekat riktigt, att fullmäktige som hela tiden utgått ifrån
att det är rimligt att riksbanken tillhandahåller nuvarande service på området,
inte utfört mera detaljerade och »kvantifierade» utredningar om en sådan
alternativ ordning. Om mot förmodan riksdagen skulle ha någon annan
syn på riksbankens nyssnämnda serviceförpliktelser, kan givetvis ytterligare
utredningar tarvas för att i detalj belysa konsekvenserna av en alternativ
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
ordning. I annat fall förefaller de i vart fall fullmäktige som skäligen överflödiga.
Att fullmäktige funnit sin ståndpunkt beträffande den service, som riksbanken
bör lämna i samband med sedelrörelsen, som inte enbart rimlig utan
som tämligen given och självklar, sammanhänger inte bara med sådana saker
som att kreditväsen och allmänhet hittills vant sig vid och säkerligen
fortsättningsvis väntar sig den och afl en mer eller mindre motsvarande
service lämnas av de sedelutgivande centralbankerna i andra med oss jämförbara
länder — där för övrigt i påfallande grad organiserad på samma
sätt som i vårt land, nämligen med utnyttjande av en motsvarande lokalorganisation.
Det sammanhänger därutöver och i sista hand med det allmänna
ansvar för sedelförsörjningen i vårt land, som riksbanken ofrånkomligen
ytterst har och svårligen odelat kan överlämna åt någon annan instans. Mot
bakgrunden av de anmärkningar för oklarhet i presenterade ståndpunkter,
som fullmäktige mött under det pågående ärendets gång, må det vara fullmäktige
tillåtet att exempelvis påpeka, att ingen som därunder talat om
t. ex. postverkets övertagande av »sedeldistributionen» ens antydningsvis
gjort klart, vad denna uppgift skulle omfatta och hur en tänkt avgränsning
mot på riksbanken kvarstående uppgifter i sammanhanget skulle företagas.
Det torde inte behöva utvecklas, att riksbanken knappast bara kan överlämna
sitt »sedellager» till postverket med åtföljande åtaganden att på dess
rekvisition vid behov fylla på det.
Det är helt riktigt, att det för fullmäktige tett sig så mycket mera acceptabelt,
att riksbanken svarar för den organisation och kostnader, som bär
aktuella med sedelförsörjningen sammanhängande service för med sig, som
denna organisation samtidigt kunnat utnyttjas jämväl för andra uppgifter,
som tillkommit genom olika samhällsdispositioner och -behov och för vilkas
ombesörjande riksbankens lokalorganisation synts lämpad. Dit hör de
olika former av social och näringspolitisk långivning, som riksbanken omhänderhar
och i samband med vilka riksbanken kunnat tillgodose inte endast
kraven på bankmässig handläggning utan även de krav på handläggning
med myndighetsansvar, som för just dessa lån naturligen tett sig motiverade.
Dit hör också den möjlighet att utnyttja riksbankens lokalorganisation
för en sådan direktutlåning till näringslivet i räntekontrollerande syfte,
som fullmäktige i sina tidigare yttranden i det föreliggande ärendet berört
och som utvecklingen på kreditmarknaden alltmer aktualiserat behovet av.
Om den sistnämnda av dessa uppgifter gäller, att fullmäktige medvetet eftersträvat,
att den icke i onödan skulle få någon alltför stor faktisk omfattning
— i bästa fall kan det avsedda syftet nås redan genom att en sådan direktutlåning
just existerar som en potentiell möjlighet — men även om övriga
här nämnda uppgifter gäller, att de arbetsmässigt på ett icke alltför betungande
sätt kunnat inordnas i eu organisation, som s. a. s. redan existerat
för sedelrörelsens behov och därför kunnat avvecklas till en kostnad för
statsverket, som fullmäktige vågar hävda är inte bara acceptabel utan låg.
Som exempel kan nämnas, att riksbankens förvaltning av bosättningslånen,
inklusive aktförvaring, bokföring och indrivning, i dag äger rum till en kostnad
för statsverket av 6: 00 kr per lån och år.
Med denna allmänna erinran om bakgrunden till fullmäktiges ståndpunkt
i det föreliggande ärendet och ulan att ytterligare utveckla sina tidigare
anförda överväganden, till vilka fullmäktige alltjämt får hänvisa,
vill fullmäktige i detta sammanhang blott ta upp några punkter i den av
revisorerna i deras slutliga skrivelse utförda argumenteringen, som för
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år i969
menas stödja åsikten, att behovet av riksbankens lokalorganisation ej till
fyllest klarlagts.
Fastän formuleringarna blivit försiktigare jämfört med motsvarande uttalanden
i den ursprungliga granskningspromemorian ''vidhåller revisorerna
i sin slutliga skrivelse till riksdagen, att någon ökning, »i varje fall icke
någon väsentlig sådan», av den totala arbetsbelastningen för riksbankens
avdelningskontor icke inträtt under den senaste tioårsperioden, ett förment
förhållande som då jämföres med att avdelningskontorens personal undergått
en viss ökning. Revisorerna har själva haft tillgång till uppgifter, varav
framgått, att detta påstående icke är korrekt. Avdelningskontorens arbete
med sedelrörelsen, mätt i antalet uppräknade sedlar, har under perioden
ökat med ungefär 50 %. Utgår man från att sedelrörelsen motsvarar
två tredjedelar av kontorens totala arbetsbelastning och att övriga arbetsuppgifter
varit i stort sett oförändrade, betyder detta att den totala arbetsvolymen
vid kontoren under perioden i fråga ökat med omkring 35 %,
vilket skall jämföras med att personalen, mätt i antal anställda, ökat med
16 %. Tages hänsyn till den lönegradsmässiga sammansättningen av personalen,
är personalökningen än mindre. Fullmäktige är medvetna om att
en viss godtycklighet alltid är ofrånkomlig vid varje försök att fördela en
total arbetsvolym på olika samtidigt ombesörjda arbetsuppgifter, men fullmäktige
vågar hävda, att dess här använda fördelning är så rättvisande
den kan vara. Det torde stå klart för var och en som allvarligt försöker
sätta sig in i arbetet vid avdelningskontoren, att sedelrörelsen är deras arbetsmässigt
dominerande uppgift. Innebörden av revisorernas ståndpunkt
belyses av att, även om man taxerade den av sedelrörelsen föranledda arbetsbelastningen
så lågt som till 50 % av den totala arbetsbelastningen
vid kontoren, skulle ändå kvarstå, att denna ökat med 25 % under den
ifrågavarande perioden. Hur man än räknar, står det fast att kontorens
arbetsbelastning i motsats till vad revisorerna hävdat undergått en icke
oväsentlig ökning och att denna ökning relativt sett varit avsevärt större
än den samtidiga personalökningen. Fullmäktige kan väl tänka sig, att
det är möjligt att leta fram exempel på verksamheter, även personalkrävande
administrativa sådana, där »rationaliseringstakten», mätt som relation
mellan arbetsvolym och personalåtgång, varit högre än den riksbankens
avdelningskontor kan uppvisa, men det är säkerligen också möjligt att ta
fram exempel på motsatsen utan att därför verksamhetens berättigande
ifrågasatts. Det är ofrånkomligt, att när avdelningskontorens prestationer i
dessa avseenden skall bedömas, någon hänsyn får tagas till den speciella
arten av deras arbete, till dess med nödvändighet endast begränsat mekaniserbara
karaktär, till att det avser en ömtålig hantering av pengar, till de
särskilda kraven på säkerhetskontroll och till att själva arbetsflödet åtminstone
delvis bestäms av omständigheter utanför kontorens egen kontroll.
Med anledning av att fullmäktige omnämnt, att en försämring av riksbankens
service gent emot kreditinstituten, som innebar en för dem ogynnsam
tidsförskjutning av sedelhållningens anpassning till behoven, dvs.
nödvändiggjorde tidigare och/eller större uttag av sedlar vid stigande sedelbehov
respektive medförde försenad återinleverans vid fallande sådant,
skulle åsamka kreditinstituten ränteförluster, har revisorerna tagit fasta
på ett i och för sig korrekt men i sammanhanget något »akademiskt» påpekande
av två anlitade sakkunniga. Ifrågavarande ränteförluster representerar,
heter det, inga samhällsekonomiska kostnader och de kan »alltså inte
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
9
.. . vägas mot kontorsorganisationens kostnader». Det heter sedan, att
det är »en annan sak», att ifrågavarande räntekostnader har fördelningsmässiga
konsekvenser och närmast är att jämställa med en förmögenhetsbeskattning.
I de sakkunnigas eget utlåtande preciseras problemet vidare
därhän, att »Det är icke a priori givet, att en sådan skatteskärpning skall
betraktas som icke önskvärd».
Fullmäktige vill endast påminna om att fullmäktige som konsekvenser av
en minskad sedelhanteringsservice från riksbankens sida angivit inte endast
de ifrågavarande ränteförlusterna för kreditinstituten utan även och i
första hand det förhållandet, att det arbete med sedelhanteringen, räkning
och sortering etc., som riksbanken undandroge sig i stället finge utföras av
andra, dvs. av kreditinstituten, företagen osv. Detta arbete torde representera
just en samhällsekonomisk kostnad och enligt revisorerna få »vägas mot
kontorsorganisationens kostnader». Men vidare, även om det må vara ett betydande
akademiskt intresse att få de diskuterade räntekostnadernas sanna
natur klarlagd, torde det förhålla sig så, att den som drabbas av även en
icke samhällsekonomisk utgift eller intäktsminskning är begränsat intresserad
av den angivna distinktionen. Fullmäktige har funnit räntekonsekvenserrua
värda att nämna, därför att redan dessa mycket lätt kan komma
att uppgå till belopp, som blir jämförbara med eller större än riksbankens
totala kostnader för avdelningskontoren, och därför att det i vårt land finns
en viss hävd för att pålagor av detta slag från i vart fall offentliga organs
sida inte brukar få tillkomma på en slump och vitan redovisning.
De av revisorerna anlitade ekonomiska sakkunniga, som ägnat sig åt den
nyss nämnda frågan, har även prövat frågan om riksbankens ifrågasatta
räntekontrollerande direktutlåning. Den tendens till icke önskvärd ränteglidning,
som riksbanken kan vilja kontrollera, sägs kunna motverkas med
enklare och mera direkt verkande medel. Om man inte vill upphäva det
efterfrågeöverskott, för vilket ränteglidningen är ett uttryck, vore det, heter
det vidare, en motsägelse att söka motverka den med direkt utlåning. Och
slutligen påpekas, att en sådan stram kreditpolitik, som leder till ränteglidningstendenser,
med fördel kan ersättas med t. ex. finanspolitiska åtgärder.
Dessa obestridligen logiska satser förtjänar att inte förbigås. Att med
»enklare och mera direkt verkande medel» upphäva ett ränteglidningsframkallande
efterfrågeöverskott på kreditmarknaden torde bara kunna
ske på två sätt: antingen genom att höja räntan, vilket betyder att man avstår
från ambitionen att kontrollera den, eller genom att öka likviditeten i
kreditsystemet, vilket i det tänkta läget betyder att man avstår från ambitionen
att söka föra någon adekvat kreditpolitik. Den »motsägelse», som de
sakkunniga avslöjat i tanken att vid eftersträvad bibehållen stramhet på
kreditmarknaden söka motverka ränteglidning genom viss direktutlåning
från riksbanken, ligger kantänka i att den senare tillför marknaden likviditet.
Om detta är bara att säga, dels att riksbanken har möjlighet att upphäva
den effekten genom en motsvarande likviditetsindragning på annat håll,
dels att de sakkunnigas resonemang bygger på en väl förenklad ränteteori,
till vilket fullmäktige nedan återkommer. Vad slutligen gäller det mest
alexanderhugg-betonade påpekandet av alla, att all stram kreditpolitik och
därmed räntekontroll kan överflödiggöras genom ett starkare utnyttjande
av finanspolitiska medel, bör fullmäktige troligen bara säga, att det rör vid
en så stor fråga, att fullmäktige ansett den ligga utanför och ovanför det
här föreliggande praktiska organisationsproblemet men kanske också utan
-
10
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
för de politiska realiteterna i den värld vi lever i. — Trots sitt avvisande av
tanken på en direktutlåning i räntekontrollsyfte från riksbankens sida gör
sig de sakkunniga skyldiga till den »motsägelsen», att de förordar att Postbanken
och Kreditbanken bedriver en sådan. Fullmäktige återkommer till
denna fråga.
Om fullmäktige finner sig föranlåtna att något mera på allvar än en
gång uppehålla sig vid frågan om behovet av en räntekontroll av det slag,
som här är aktuell, är det lika mycket för att betona, att fullmäktige själva
är starkt medvetna om svårigheterna med och gränserna för en sådan räntekontroll,
som för att understryka, att det föreliggande ränteglidningsproblemet
med den kreditmarknad, vi har och kan förutses fortsätta att ha
under nu överblickbar tid, är på väg att bli ett allvarligt problem. Som fullmäktige
redovisat i sin skrivelse till riksdagens revisorer den 3 januari i år,
kan det statistiskt beläggas, att vi under åren 1960—67 haft en ränteglidning
av 0,22 %, definierad som ökning av skillnaden mellan faktiskt uttagna
utlåning sräntor och riksbankens diskonto, till vilket de nominellt noterade
utlåningsräntorna hela tiden anknutits. Denna ränteglidning representerar
en merutgift för låntagarna av storleksordningen 200 milj. kr per
år. Ingenting tyder på att denna utveckling avbrutits efter 1967. Anledningarna
till att vi fått den är säkerligen flera, och flera av dem är i och för sig
lätt förklarliga: den höga ambitionsgraden för vår ekonomiska politik, som
ger en hög efterfrågenivå även för efterfrågan på kredit; den relativa grad
i vilken den ekonomiska politiken måst förlita sig till kreditpolitik i stället
för till andra ekonomiskt politiska medel, m. a. o. svårigheten att följa recept
som ovan apostroferats; förhandenvaron av kartellbetonade former för
kreditinstitutens uppträdande på marknaden, som stimulerat fram en extra
kostsam och sedan kostnadstäcknings-krävande service i konkurrensen mellan
dem, osv. Det vore lätt att säga, att vid etablerade utlåningsräntor de
motsvarande inlåningsräntorna allmänt bort få stiga för att svälja de med
ränteglidningen vidgade marginalerna, så att därmed insättarna-spararna
åtminstone kunde ha blivit bättre tillgodosedda, men just på grund av förhållanden
som de nyss anförda och andra jämförliga skulle troligtvis därmed
inga garantier vinnas för att inte i nästa steg utlåningsräntorna igen
hade anpassats uppåt och de vidgade marginalerna på nytt etablerats. Ännu
lättare är det att avfärda hela frågan med att säga, att problemet bör lösas
genom att kreditväsendet genomför en reduktion av sina vinstanspråk.
Bortsett från att en sådan inte utan vidare kan bara »kommenderas» fram,
finns det åtskilligt som talar för att de vidgade räntemarginalerna i betydande
grad konsumerats av i processen mer eller mindre automatiskt uppkomna
ökade kostnader, framför allt för de nya och utbyggda former av
service, som kreditinstituten givit sig in på i konkurrensen om inlåningen
men som ur andra synpunkter många gånger kan på allvar ifrågasättas. Om
åtminstone något och någorlunda effektivt motstånd kunde bjudas mot ränteglidningen
uppåt på utlåningssidan, skulle utrymmet för denna iitrymmesutfyllande
kostnadsexplosion minska, och det är inte utan vidare givet
att detta ens av kreditinstituten själva skulle betraktas som stridande mot
deras intresse. Att det för de bankkunder och den allmänhet, som nu översköljs
av allsköns, åtminstone ibland tvivelaktig service och service-dubbleringar
skulle vara någon nackdel, kan på mycket goda grunder betvivlas.
Än mera kan det betvivlas att det eljest ur några allmänna synpunkter skulle
vara det.
Tanken på en räntekontrollerande direktutlåning från riksbankens sida
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
11
går tillbaka på sådana överväganden. Den kan sägas sedan länge i beaktansvärd
skala ha tillämpats genom den avbetalningslånerörelse, som riksbanken
bedrivit och som utan tvekan haft ett återhållande inflytande på räntesättningen
för närmast motsvarande utlåning inom bankväsendet. Att försiktigt
vidga en utlåning i direkt räntekontrollsyfte till andra låntagarsubjekt,
främst till låntagare inom näringslivet är enligt fullmäktiges mening
— i eu verklighet, som inte bjuder på så många andra praktikabla
möjligheter till verksamma åtgärder — en väg som på allvar vore värd att
ytterligare pröva. Det är icke en utan vidare övertygande invändning mot
den, att en sådan utlåning från riksbankens sida inte kan väntas och icke
heller skulle eftersträvas få en sådan omfattning, att den blir kvantitativt
betydande i relation till kreditväsendets totala utlåning. Inte heller är det
någon i realiteternas värld alltför avgörande invändning mot den, att den
kan synas stämma mindre väl ihop med textböckernas renodlade tankeschemata
om prisbildningen på kreditområdet. Samtidigt som man förvisso inte
skall negligera existensen av normala prisbildningskrafter också på kreditområdet
eller deras styrka, arbetar vi i verkligheten med en rad rent konventionellt
bestämda ränterelationer — lättast illustrerade och exemplifierade
vid ett studium av existerande räntedifferentiering mellan olika utlåningsändamål
— vilket innebär, att det bör finnas ett visst utrymme för
subjekt, som kan uppträda tillräckligt övertygande och med tillräckliga resurser,
att påverka och t. o. m. att »sätta» en räntesats och vinna efterföljd
för en sådan. Det kan knappast sättas i fråga, att riksbanken inte skulle ha
vissa sådana möjligheter, förutsatt att den inte rent organisatoriskt berövas
dem.
Det nu sagda leder in på den fråga, som spelat en viss roll för revisorernas
och ett par av de anlitade remissinstansernas ställningstaganden till
den här diskuterade uppgiften för en bibehållen lokalorganisation för riksbanken.
Man har sagt, att om en räntekontrollerande utlåning bör bedrivas,
så synes det ligga närmast till hands, att andra existerande statliga kreditinstitut,
Kreditbanken och Postbanken, ombesörjer den. Tanken är kanske
inte överraskande, i synnerhet inte som den explicit framfördes i samband
med Kreditbankens tillkomst och rent av anfördes som ett av skälen för att
banken borde komma till stånd. Erfarenheterna har dock visat att de statliga
bankernas möjligheter är synnerligen begränsade att utöva ett sådant
inflytande över räntebildningen som direkt syftar till eller som konsekvens
får en sammankrympning av räntemarginalerna. Kreditbanken och Postbanken
är, oberoende av att de är statsägda, kreditinstitut som i stort sett
är hänvisade till att bedriva sin verksamhet efter samma, om man så vill,
kommersiella eller affärsmässiga grunder som övriga kreditinstitut. De måste
bedriva den i konkurrens med dessa. Det gäller deras såväl in- som
utlåning, och de kan svårligen acceptera någon sådan förändring av deras
konkurrensförutsättningar, som äventyrar deras möjligheter att tävla om
inlåningen. Tanken att tilldela dem rollen som räntekontrollerande långivare
är, utdragen till sina yttersta konsekvenser, likabetydande med propåer
om att förvandla dem från med konkurrentinstituten jämförliga, i existerande
konkurrens- och övriga förhållanden på marknaden verkande kreditinstitut
till ämbetsverk med en utlåningsverksamhet, som i sista instans
i stället för med vanlig kreditmarknadsinlåning på annat sätt, t. ex. med
anslag över budgeten eller annorledes till dem kanaliserade pengar, finge försörjas
med de medel, varmed utlåningen kunde bedrivas. — Man kan så
väl förstå, att de som velat tilldela de statliga kreditinstituten rollen som
12
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
räntekontrollanter, alls inte tänkt sig något sådant — kanske på sin höjd
bara, att dessa institut i allmänintressets namn skulle nöja sig med att vara
litet mindre vinstintresserade. Icke desto mindre torde hela tanken vara
omöjlig, förutsatt att man inte är beredd att helt förändra dessa instituts
karaktär. Den skulle troligtvis vara lika tvivelaktig, även om den kompletterades
med sådana tillägg som att de statliga kreditinstituten skulle åtnjuta
särskilda tillskott av statsmedel för att kompensera dem för självpåtagna
konkurrensnackdelar och marginalförsämringar, bl. a. eftersom det skulle
exponera dem för alla de välbekanta risker, som varje annan motsvarande
subventionspolitik brukar föra med sig.
Frågan om en riksbankens direktutlåning i räntekontrollsyfte har inte
från fullmäktiges sida varit någon huvudpunkt i det föreliggande ärendet
om riksbankens lokalorganisation. Ej heller förhåller det sig så, att fullmäktige
vare sig förutser eller önskar någon kvantitativt kraftig expansion
av en sådan utlåning, som förvisso skulle bjuda på problem och vanskligheter
av annan art än här berörts och om vilka fullmäktige i hög grad är
medvetna. Att frågan omnämnts i det här föreliggande sammanhanget beror
på att den berör ett för vår kreditmarknad akut och växande problem
och att riksbankens möjligheter att på här aktuella vägar befatta sig med
den är intimt förknippade med bankens organisatoriska resurser. Det beror
vidare, som fullmäktige tidigare framhållit, på att de möjligheter att angripa
frågan med sådana alternativa metoder, som en av utvecklingen berörd
och påverkad opinion eljest kan komma att aktualisera, t. ex. en direkt
räntereglering enligt ränteregleringslagen, knappast ter sig lättframkomligare
eller mindre tveksamma. Att riksbanken ovillkorligen kommer in i bilden,
sammanhänger sedan inte bara med det allmänna förhållandet, att
riksbanken har, och skall ha, ett ansvar för räntebildningen i samhället,
utan även med att, om och när sådana speciella åtgärder som en direktutlåning
i räntepåverkande syfte bedömes böra tillgripas, riksbanken faktiskt
har möjligheter att göra det utifrån andra förutsättningar än reguljära
kreditinstitut. Riksbanken kan göra det utan sidoblickar på konkurrenters
reaktioner och framför allt utan att behöva beakta egna vinstintressen.
Den kan göra det utan att vara avhängig av någon inlåning och konkurrens
om denna och den kan förvisso också göra det utan att behöva
eftersätta sin vakthållning om likvididiteten i kreditsystemet, trots att de
nyss åberopade sakkunniga tydligen inte tänkt sig det. I lägen, då riksbanken
bedömes böra förse marknaden med ökad likviditet, skulle det kunna
ske via direktutlåning lika väl och lika effektivt som på något annat sätt;
i lägen återigen då en likviditetsindragning är erforderlig, är en samtidigt
bedriven direktutlåning inte mera »motsägelsefull» än att den bara nödvändiggör
en lika mycket större likviditetsindragning på andra vägar. Det bör
därtill sägas, att de likviditetseffekter av den direktutlåning, som i praktiken
kan komma i fråga, bleve närmast negligeabla i förhållande till övriga likviditetspåverkande
rörelser och operationer.
Liksom i revisorernas tidigare granskningspromemoria återkommer i de
nu presenterade skrifterna frågan om »sedeldistributionens» överförande
till postverket, utan att, som fullmäktige redan anmärkt, det någonstädes göres
klart, vad som skall menas därmed eller vad en sådan postverkets befattning
med sedelrörelsen skall omfatta. Fullmäktige kan i denna fråga bara hänvisa
till sin tidigare framställning och upprepa, att om med det föreslagna
»överförandet» bara menas en utbyggnad av de funktioner, som postverket
Bankoutskotlets utlåtande nr 43 år 1969
13
redan i begränsad omfattning fullgör, så att exempelvis all slutlig ut- och
inlämning av sedlar till och från banker m. fl. skall ske över postdiskarna i
paket, som riksbanken iordningställer respektive tar emot, bryter och uppräknar,
innebär en sådan omläggning icke någon minskning utan snarare en
ökning av riksbankens arbete med sedelhanteringen. Totalt sett skulle en
sådan ordning, även om den på vissa, icke alla, platser skulle innebära en
viss distributionsteknisk fördel för kreditinstituten, innebära ökade samhällsekonomiska
kostnader för sedelhanteringen och detta även om postens
del av arbetsuppgiften fullgjordes utan direkt ersättning, dvs. enbart mot
det vederlag som låge i att posten kunde räkna med att räntefritt få disponera
vissa saldobelopp vid de genomförda transaktionerna. Ur mera privatekonomiska,
eller för att använda den terminologi som revisorerna introducerat
»skattemässiga», synpunkter skulle omläggningen medföra en kostnadsökning
för främst kreditinstituten, eftersom den svårligen läte sig genomföras
utan en viss genomsnittlig ökning av den erforderliga utelöpande
sedelmängden och därmed medförde ökade ränteförluster för denna. —
Menar man med »sedeldistributionens» överförande till postverket någonting,
som ginge utöver detta och sålunda verkligen innefattade överförande
av i dag av riksbanken ombesörjda arbetsuppgifter till postverket, exempelvis
lagring och vård av icke utelöpande sedelförråd, räkning av ut- och
inlämnade sedlar, utsortering av makuleringsmogna sådana, etc., återstår
alltjämt att ange, vad omläggningen skulle avse. De sedlar som riksbanken
utfärdar är att anse som riksbankens skuldsedlar gent emot allmänheten.
Det är svårt att se, att riksbanken skulle kunna frånhändas all annan befattning
med dem än blott själva tryckningen. Det är sant, att inte heller
från riksbankens sida utformningen av någon sådan alternativ ordning närmare
penetrerats. Några av de överväganden, som legat bakom denna »underlåtenhet»,
kan lätt redovisas. Även postverket tvingades, om verket skulle
övertaga i varje fall några eller delar av nyss angivna uppgifter, få bygga
upp en organisation därför, som verket i dag inte förfogar över! Själva hanteringen
skulle inte kunna ske på några från riksbankens hantering väsentligt
avvikande sätt. Även om postverket i vissa avseenden vid uppbyggandet
av sin tänkta sedelhanteringsorganisation skulle vara obunden av förhållanden,
som i riksbankens fall varit historiskt givna, skulle verket i andra
avseenden få ta hänsyn till ungefär samma omständigheter som riksbanken,
etablerade kommunikationslinjer, nödvändigheter att nedbringa och
rationalisera transporter, nödvändigheter att nedbringa den tidsutdräkt,
varmed förändringar i marknadens sedelbehov kan tillgodoses. Med största
sannolikhet skulle även postverket få bygga upp en decentraliserad organisation
för uppgiften — med hänsyn till att de yttersta slutpunkterna för
sedeltransaktionerna med kreditinstituten väl bleve flera än i dag, i extremfallet
samtliga postanstalter, är det i varje fall inte uteslutet att rent av ett
ännu större antal centralpunkter för rörelsen än i dag skulle te sig erforderliga.
På en punkt, en rätt avgörande sådan, skulle initialkostnaderna för
att bygga upp organisationen bli betydande. Postverket förfogar i dag praktiskt
taget ingenstädes över valvsutrymmen av den standard, som bleve oundgänglig.
Investeringar enbart för den detaljen av storleksordningen inemot
en halv miljon kr. bleve nödvändiga på praktiskt taget varje vald centralpunkt
i organisationen. Samtidigt skulle en kvalificerad användning av
riksbankens valv i avdelningskontorens fastigheter vara svår att finna. Riksbanken
skulle kunna överlåta sina sedelräkningsmaskiner — men de skulle
få betjänas på samma sätt som nu. Riksbanken finge avskeda, posten an
-
14
Bankoutskottets utlåtande nr hd år 1969
ställa sedelräknerskor etc. Till postverkets eget personalbehov för hanteringen,
som med mindre än att postverket vore en jämfört med riksbanken
mycket överlägsen organisatör av arbetet, väl bleve ungefär detsamma som
riksbankens motsvarande personalbehov i dag, finge läggas en ovisst stor
men oundgänglig nytillkommen stab av kontrollanter, som för riksbankens
räkning kontrollerade hanteringen av vad som alltjämt vore dess sedlar. —
Fullmäktige nödgas konstatera, att det uttalande från bank- och fondinspektionens
sida om att posten »har ett väl utbrett kontorsnät och personal
utbildad för göromål som det här är fråga om», som av revisorerna tydligen
tillmätts betydelse i sammanhanget, i sin generalitet är både otillräckligt
och högst bräckligt som underlag för några ställningstaganden i den aktuella
frågan.
Det meningsfyllda motiv, som finns i tanken på ett »överförande» till postverket
av riksbankens sedelrörelse, nämligen att utnyttja postens än mera
än riksbankens decentraliserade kontorsnät, tillgodoses redan i dag i rimlig
utsträckning. I övrigt är postverket, liksom kreditinstitut och andra, en part
som i dag inte minst åtnjuter, är mottagare av, riksbankens nuvarande service
på området. Att dra in eller minska på denna service från riksbankens
sida är för postverkets vidkommande i första hand att minska på förmåner,
som postverket i dag åtnjuter. Därest riksdagen skulle anse, att riksbankens
service såsom för dyrbar bör slopas eller reduceras, bör postverket liksom
övriga mottagare av den få finna sig i att så sker och bära de kostnadsökningar
för verket, som därmed aktualiseras. Att därifrån ta steget
till att inom postverket bygga upp den service för andra mottagare,
som riksbanken dragit in, skulle förutom överväganden om det ekonomiskt
rationella i åtgärden även aktualisera frågan om vem som skall bära kostnaden
för den. Det förefaller givet, att den frågan skulle resa betydande
problem, även om fullmäktige nu anser sig kunna avstå från att närmare
diskutera dem. Det behöver inte sägas, att fullmäktige hoppas, att icke heller
riksdagen skall ålägga riksbanken att bära kostnaderna för en verksamhet,
som den fortsättningsvis icke själv finge organisera och svara för och vars
utflyttning från riksbanken allvarligt skulle försämra bankens möjligheter
att fullfölja andra väsentliga uppgifter.
Fullmäktige har tidigare, låt vara mera i förbigående, som skäl för att
riksbanken själv även i fortsättningen omhänderhar nuvarande sedelräknings-
och sorteringsarbete anfört, att banken har ett ansvar för standarden
på det utelöpande sedelmaterialet. Detta har föranlett den av revisorerna
som sakkunnig anlitade bankdirektören Tollet till uttalandet att sedelstandarden
»huvudsakligen i praktiken baseras på bankkontorens och postkontorens
utsortering av förslitna och smutsiga sedlar i enlighet med riksbankens
direktiv». Uttalandet åtföljs försiktigtvis av kvalifikationen att
»även om denna uppfattning delvis vore oriktig...», så bör även vid annan
sedelhanteringsorganisation kvalitetsbehoven kunna beaktas. — Verkliga
förhållandet är, att riksbanken väl, som ett led i sin strävan att nedbringa
arbetet med sedelhanteringen, har försökt förmå posten och kreditinstituten
att i samband med sin hantering av sedlarna utsortera makuleringsmogna
sådana och vid inleveranserna till riksbanken lämna dessa avskilda
från det övriga materialet. Det måste emellertid konstateras, att bortsett
från något enstaka sedelinlevererande bankkontor i landet det ej har lyckats
riksbanken att på denna väg få till stånd ett godtagbart utsorteringsarbetc.
De sedelförpackningar, som inlämnas betecknade som makulatur, får
praktiskt taget undantagslöst sorteras om, och »uppfattningen» att sedelstandarden
baseras på bankernas sortering är definitivt inte bara »delvis
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
15
orikiig» utan helt och hållet felaktig. För fullständighetens skull bör tilläggas,
att detta gäller också inleveranserna från den bank, den sakkunnige
bankdirektören representerar, och det gäller inleveranserna från postverket,
som av allt att döma med goda skäl, hävdat, att kassarörelsen inom
posten måste bedrivas på ett sådant sätt, att ifrågavarande utsorteringsarbete
i regel icke kan medhinnas. Likaså bör tilläggas, att riksbanken, så
som den fram till nu har ansett sig böra och kunna uppfatta sina serviceförpliktelser
i sammanhanget, hittills har avstått från att tillgripa den mera
drastiska metod att framtvinga en tillfredsställande sorteringsprestation
från sedelinlämnarnas sida, som skulle ligga i att banken efter enbart
okulärbesiktning av inlämnade sedelförpackningar vägrade att ta emot och
vägrade att omedelbart kreditera inlämnaren sådana förpackningar, som
befanns otillfredsställande sorterade. Det är emellertid den metod, som banken
ovillkorligen finge tillgripa, om sedelstandarden skulle »baseras» på
postens och kreditinstitutens utsortering, eller eljest om över huvud taget
riksbankens egen sedelräkning skulle avskaffas.
Beträffande riksbankens beredskapsuppgifter på betalningsmedelsförsörjningens
område uttalar revisorerna, att »den för ett krigsläge förberedda
organisationen enligt expertbedömning (kurs. här) inteär anpassad
till den nuvarande utformningen av riksbankens kontorsnät». Det är svårt
att se och förstå varpå denna revisorernas uppfattning grundas. Närmast
antagligt kan vara, att revisorerna utgått från följande formulering i den
förutnämnde bankdirektörens yttrande: »Varken den nuvarande riksbankskontor
slokali seringen eller en för fredsförhållanden helt ändamålsenlig
lokalisering av med moderna hjälpmedel utrustade rena betalningsmedelscentraler
av optimal storlek passar nämligen ihop med beredskapskraven.»
Detta som synes betydligt vagare uttalande av en expert, som antagligen
inte har haft fullständig tillgång till den sekretessbelagda beredskapsplaneringen
på området, skulle i så fall ha givits, vad som närmast finge kallas
utvidgat vitsord från revisorernas sida, samtidigt som de helt avstått från
att åberopa på punkten klarläggande yttranden från länsstyrelser, som förfogar
över sakkunskap på totalförsvarsfrågor. — Fullmäktige har inte pressat
beredskapsargumentet för riksbankens nuvarande lokalorganisation särskilt
hårt och har heller inte nu anledning att göra det. Med anledning avrevisorernas
uttryckliga uttalanden måste dock konstateras, att det inte
förhåller sig så att krigsorganisationen inte skulle vara anpassad till det
nuvarande kontorsnätet. Förhållandet är det motsatta.
Fullmäktige har i det föregående tagit upp speciella punkter i revisorernas
och ett par remissinstansers framställningar, som synts fullmäktige
påkalla genmälen och tillrättalägganden från riksbankens sida. Fullmäktige
vill därutöver göra ett par allmännare anmärkningar till revisorernas
metod att angripa och behandla det föreliggande organisationsproblemet.
Fullmäktige har, som tidigare framgått, givit uttryck för uppfattningen att
det för riksbanken är motiverat att åtminstone tills vidare för fortsättningen
bibehålla ett lokalkontorsnät av ungefär nuvarande omfattning. Fullmäktige
har därvid icke uteslutit, att förändringar i organisationen, omlokalisering
av kontor liksom eventuellt indragning av enstaka kontor, etc.,
kan komma att aktualiseras av utvecklingen, förändrade kommunikationsbetingelser,
ekonomiska och befolkningsmässiga tyngdpunktsförskjutningar
i regionerna, osv. Sådana förändringar i organisationen har genomförts
1(3 Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969
för icke alltför länge sedan, och som fullmäktige återkommer till nedan
har åtminstone ytterligare en sådan förändring stått på dagordningen sedan
en tid tillbaka, fastän den i avvaktan på det nu anhängiggjorda ärendet
om hela kontorsorganisationens öde inte omedelbart synts böra tagas
upp för riksdagen. Fullmäktige vill sålunda icke vidkännas det »bestämda
ställningstagande mot varje reduktion av riksbankens kontorsnät», som
revisorerna i den nu föreliggande skrivelsen tillskriver fullmäktige.
Revisorerna synes emellertid icke vara beredda att godtaga fullmäktiges
attityd till organisationsfrågan. De kräver en »grundligare utredning, så
utförd att med moderna analytiska metoder införskaffade fakta kan ge
underlag för en noggrann värdering av olika alternativ». Detta skall, sägs
det, ge underlag för och möjliggöra »ett slutgiltigt ställningstagande i a\-delningskontorsfrågan». Beträffande den efterlysta utredningen heter det,
att det är »inte otänkbart att en sådan utredning kan resultera i ett förord
för en organisation, där stommen utgöres av ett fåtal regionala betalningscentraler’
i riksbankens regi». Det är naturligtvis meningslöst att göra invändningar
mot en slutsats, som formuleras på detta sätt, liksom det vore
meningslöst att säga, att andra konklusioner vore »inte otänkbara». Vad
man måste göra invändningar mot är den, om uttrycket tillätes, ohistoriska
tilltron till möjligheten av ett »slutgiltigt ställningstagande» och på tilltron
till möjligheten och lämpligheten att deducera fram en »optimal» lösning
tillgodoseende enbart en, låt vara den viktigaste, av flera olika uppgifter
som en diskuterad organisation i dag samtidigt tillgodoser. Inte heller fullmäktige
tror, att eu helt nyskapad organisation för en eller flera av dessa
uppgifter, som i dag finge byggas upp från ingenting, utan hänsyn till föregående
historia och föregående dispositioner, skulle bli helt identisk med
den nuvarande. Men bortsett från att inte heller en sådan organisation
skulle vara »slutgiltig», har vi i dag eu historiskt given verklighet att utgå
ifrån, alt ta hänsyn till och att anpassa önskvärda förändringar till. \ i
har och kan inte bortse från en organisation som faktiskt finns, och vi kan
inte heller bortse från att den organisationen hittills tillgodosett mer an en
uppgift och att samtliga dessa uppgifter helst även i fortsättningen bör tillgodoses
på något sätt. Inte heller kan fullmäktige finna, att denna organisation
varit så misslyckad, att den av det skälet måste helt raseras och
ersättas med något nytt. Med hänsyn till sådana förhållanden och överväganden
och med hänsyn till den grundläggande bedömning, som fullmäktige
hittills haft och, intill dess att riksdagen eventuellt givit annat besked,
måste vidhålla, nämligen att riksbanken även fortsättningsvis bör vidmakthålla
i stort sett nuvarande standard i fråga om sin service för kreditväsendet,
näringslivet och allmänheten, kan fullmäktige svårligen finna den
utredning revisorerna krävt motiverad. Det är överflödigt att säga, att fullmäktige
givetvis icke desto mindre är beredda att genomföra den, därest
riksdagen på denna punkt skulle vara av annan mening.
Samtidigt som fullmäktige för sin del avstyrker en allmän utredning om
riksbankens kontorsnät får fullmäktige anmäla att de ändrade postala
kommunikationslinjerna föranlett ändrade arbetsförhållanden vid vissa
riksbankens avdelningskontor. Särskilt Mariestads-kontoret har, sasom
också uppmärksammats i postens till revisorerna avgivna remissyttrande,
påverkats härav. Inom riksbanken har också det senaste året övervägts åtgärder
i anledning av sålunda ändrade förhållanden, ehurn detta spörsmål,
sedan det blivit bekant att riksdagsrevisorerna tagit upp den större frågan
om riksbankens kontorsnät, tillsvidare lagts åt sidan. Uppenbarligen har
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969 17
emellertid förutsättningarna för Mariestads-kontorets bibehållande så förändrats
att frågan därom på allvar måste prövas. Huruvida indragning av
detta kontor bör föranleda inrättandet av ett nytt kontor å annan ort och
i sådant fall eventuellt att ytterligare något riksbankskontor indras för att
dess uppgifter skall föras till ett sådant nybildat kontor, är frågor som
också har övervägts och som måste komma under slutlig bedömning den
närmaste tiden om inte något riksdagens beslut med anledning av den för
riksdagen anhängiggjorda frågan om hela kontorsnätets framtid föranleder
till andra dispositioner. Möjligen kan på någon sikt även någon annan
liknande justering av riksbankens kontorsorganisation bedömas lämplig.
Om i enlighet med fullmäktiges förslag en allmän utredning av kontorsfrågan
ej kommer till stånd, ämnar fullmäktige att åter ta upp dessa frågor
till utredning och slutligt ställningstagande och kommer därefter att
till riksdagen inkomma med förslag beträffande Mariestads-kontoret och
eventuellt därmed sammanhängande andra åtgärder.
Med åberopande av det anförda får fullmäktige hemställa, att Bankoutskottet
måtte föreslå riksdagen att den av riksdagens revisorer till riksdagen
avlåtna skrivelsen angående riksbankens avdelningskontor icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 30 april 1969.
Å Fullmäktiges vägnar:
KJELL-OLOF FELDT
/Karin Winberg
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690029
RIKSDAGENS REVISORER
Till Riksdagen
I enlighet med riksdagens revisorers beslut den 28 maj 1968 har inom
revisorernas kansli verkställts en undersökning rörande riksbankens avdelningskontor.
Resultatet av undersökningen har redovisats för revisorerna i
bilagda granskningspromemoria (bilaga 1). Promemorian innehåller i huvudsak
följande.
Gransknings promemorian
Riksbanken förfogar sedan gammalt över ett kontorsnät, som för närvarande
omfattar förutom huvudkontoret i Stockholm 23 avdelningskontor,
ett i varje residensstad utanför huvudstaden. Till avdelningskontorens arbetsuppgifter
hör främst den regionala försörjningen med betalningsmedel
samt viss utlåning dels av riksbankens egna medel, dels av medel från ett
antal statliga lånefonder, varjämte kontoren medverkar vid beredskapsplanläggningen
rörande bank- och betalningsväsendet. Den lönegradsplacerade
personalen uppgick i slutet av år 1967 till 244 personer, varav 103 tillhörde
den s. k. bankpersonalen. Dessutom tjänstgör vid avdelningskontoren ca 120
sedelräknare. Kostnaderna för avdelningskontorens drift har för budgetåret
1967/68 redovisats till 10,4 milj. kronor. Till detta belopp får läggas pensions-
och socialförsäkringskostnader in. m„ vissa lokalkostnader samt centrala
merkostnader för avdelningskontorens administration.
Sedan mitten av 1930-talet har riksbankens kontorsnät varit föremål för
provning i riksdagen från lönsamhetssynpunkt vid ett flertal tillfällen. Särskilt
aktuell blev frågan i samband med inrättandet av Sveriges kreditbank.
Den senaste riksdagsbehandlingen i ämnet ägde rum år 1959. På grundval
av en inom riksbanken verkställd utredning tog riksdagen då ställning mot
en allmän kontorsindragning med hänsyn till att därmed skulle från centralbanksmässig
synpunkt följa olägenheter av både praktisk och principiell
art. Samtidigt konstaterades emellertid att avdelningskontoren måste få väsentligt
ökade arbetsuppgifter för att de skulle kunna bibehållas i oreducerad
omfattning på längre sikt. Möjligheterna att tillföra kontoren ytterligare
arbetsuppgifter från statsförvaltningen borde därför skyndsamt utredas och
resultaten redovisas för riksdagen. Ansvaret härför lades på riksbanksfullmäktige.
I avvaktan på utredningarnas slutförande och med utgångspunkt
i att en omprövning av omfattningen av riksbankens kontorsnät måste komma
till stånd under 1960-talet medgav riksdagen att riksbanken tills vidare
1—690160
2
fick behålla avdelningskontor på de platser där de då var — och alltjämt är
— inrättade.
Den verksamhet som riksbanksfullmäktige i enlighet med riksdagens uttalanden
bedrivit sedan år 1959 i syfte att tillföra riksbankens avdelningskontor
nya lämpliga arbetsuppgifter har blivit i stort sett resultatlös. Sålunda
har år 1962 ett av fullmäktige understött förslag att riksbanken skulle
övertaga förvaltningen av de statliga bostadslånen avvisats av statsmakterna
och lika liten framgång har fullmäktiges senare försök haft att t. ex.
få uppbörden och indrivningen av återbetalningspliktiga studiemedel lagda
på riksbanken. Någon samlad redovisning av det negativa resultatet av riksbanksfullmäktiges
undersökningar har inte tillställts riksdagen.
Av avdelningskontorens gamla arbetsuppgifter har under tioårsperioden
1958—1967 kassarörelsen uppvisat en 50-procentig ökning med uppräkning
av sedlar som måttstock. Även den del av avdelningskontorens utlåning som
bedrivs med riksbankens egna medel har vuxit något under samma tid.
Däremot har det övriga utlåningsarbetet liksom förekommande inlåning
kraftigt minskat och fortsatt utveckling i denna riktning kan förutses, bl. a.
till följd av planerad centralisering av vissa lånerutiner i samband med
övergång till automatisk databehandling.
Under den undersökta perioden kan konstateras en markant tillväxt av
personalstyrkan vid avdelningskontoren. Antalet lönegradsplacerade bär sålunda
vuxit med 33 eller med ca 16 procent och även sedelräknarna har blivit
flera. I fråga om de lönegradsplacerade hänför sig ökningen huvudsakligen
till bankexpeditörskategorin, och den oförändrade summan för s. k.
bankpersonal omfattade vid periodens slut ett antal kammarskrivaraspiranter
mot ingen sådan vid dess början.
På begäran av riksdagens revisorer redovisade riksbanksfullmäktige i
skrivelse den 12 september 1968 sina synpunkter i avdelningskontorsfrågan.
Fullmäktige tillkännagav som sin uppfattning att riksbanken för sin verksamhet
är beroende av ett kontorsnät. De hänvisade i första hand till riksbankens
uppgifter i fråga om betalningsmedelsförsörj ningen och till behovet
av en tillfredsställande och jämn sedelkvalitet. Vidare pekade fullmäktige
på angelägenheten att bevara riksbankens möjligheter att genom direkt och
lokal kreditgivning påverka låneräntorna inom kreditväsendet och därmed
utöva en räntepolitisk beredskapsfunktion. Slutligen framhölls behovet av
nära samverkan mellan länsstyrelser och avdelningskontor i fråga om riksbankens
beredskapsuppgifter på betalningsväsendets område. På de angivna
skälen förklarade fullmäktige sig anse att kontorsnätets omfattning tills
vidare bör vara oförändrad i avvaktan på att frågan om länsstyrelseorganisationen
blir avgjord, möjligen med någon jämkning i lokaliseringen av
visst avdelningskontor.
I granskningspromemorian framhålls att påvisade svårigheter att finna
ett alternativ till nuvarande system för den regionala försörjningen med be
-
3
talningsmedel torde ha varit avgörande för riksdagens ställningstagande år
1959 mot en allmän kontorsindragning. Riksdagen fann emellertid uppenbarligen
detta inte utgöra nagot hinder för en omprövning av riksbankens
kontorsorganisation i nedskärningssyfte. I fullmäktiges skrivelse har inte
heller anförts några tyngre vägande skäl varför inte ifrågavarande uppgifter
skulle kunna lösas med ett avsevärt mindre antal lämpligt lokaliserade avdelningskontor
med rationellare driftsenheter och avsevärda kostnadsbesparingar
som följd. I fråga om den av fullmäktige starkt framhävda räntepolitiska
beredskapsfunktionen konstateras att detta argument till stöd för
ett oförändrat kontorsnät, som går tillbaka på en i äldre tid rådande uppfattning
av avdelningskontorens roll, knappast förekom i det utredningsmaterial
som låg til] grund för 1959 års riksdagsbeslut. I promemorian avstås
från försök att bedöma huruvida utvecklingen på kreditmarknaden
under senare år givit ökad betydelse åt riksbankens möjligheter att bedriva
direkt utlåning. Huruvida denna förnyade aspekt på avdelningskontorens
uppgiftsfält kan anses påverka frågans läge sägs endast kunna prövas i samband
med en ny riksdagsbehandling. Vad slutligen avdelningskontorens beredskapsuppgifter
angår understryks att sammankopplingen med länsindelningsreformen
skulle innebära ett uppskov med avdelningskontorsfrågans
slutliga lösning på obestämd tid. I sak ifrågasätts om de kvantitativt obetydliga
beredskapsuppgifterna kräver så intim kontakt mellan riksbanksoraan
O
och länsstyrelse att inte ett och samma avdelningskontor skulle kunna samverka
med ett flertal länsstyrelser i ifrågavarande ärenden.
Sammanfattningsvis anförs i promemorian bl. a. följande.
Varken genom tillkomst av nya arbetsuppgifter eller genom ökning av
gamla har sedan år 1959 ökad sysselsättning kunnat skapas vid riksbankens
avdelningskontor. Den totala reella arbetsbelastningen har snarast minskat
samtidigt som personalen har vuxit i antal. De villkor som riksdagen nämnda
år uppställde för att riksbanken skulle få behålla ett kontorsnät på längre
sikt i oförändrad omfattning har således inte uppfyllts. Någon samlad redovisning
av läget enligt vad som synes ha förutsatts har inte tillställts riksdagen,
än mindre därav föranledda förslag till åtgärder. Fullmäktiges svar
på riksdagens revisorers frågor i ämnet har ej heller kommit den av riksdagen
förutsatta omprövningen före år 1970 att framstå som mindre motiverad.
Med hänsyn även till den omfattande pensionsavgång som inträffar
om några år synes därför det definitiva ställningstagandet till frågan om
riksbankens distriktsorganisation nu inte böra uppskjutas längre.
Remissyttrandena
I enlighet med föreskriften i 11 § revisorernas instruktion har yttranden
över granskningspromemorian inhämtats från fullmäktige i riksbanken,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Uppsala,
Västernorrlands samt Norrbottens län, postverket, bankinspektionen, Sveriges
kreditbank och Svenska bankföreningen. Yttrandena, som bifogas denna
skrivelse som bilaga 2—12, innehåller i sammandrag följande.
4
Riksbanksfullmäktige framhåller inledningsvis att granskningspromemorian
inte ställer det allmänna problemet om balansen mellan kostnaderna
för avdelningskontoren och värdet av deras prestationer eller mellan nackdelarna
vid en reduktion av kontorsnätet och de kostnadsbesparingar som
skulle kunna vinnas. Frågan om riksbankens avdelningskontor är enligt fullmäktige
mer komplicerad än att ilen kan tilllredsställande bedömas utifrån
»en metod med rent teoretiska slutledningar».
För fullmäktige står det klart att det grundläggande motivet för bibehållandet
av ett kontorsnät av nuvarande omfattning är sedellörsörjningens
behov. Genom avdelningskontoren tillhandahåller riksbanken en organisation
genom vilken mängden av utelöpande sedlar dag för dag kan smidigt
anpassas till i varje läge föreliggande efterfrågan. Detta innebär att kreditväsendets,
näringslivets och allmänhetens räntekostnader lör det i den utelöpande
sedelmängden bundna kapitalet reduceras till ett åtkomligt praktiskt
minimum. Värdet av den internationellt sett relativt höga standard i
fråga om utsortering av slitna och smutsiga sedlar som riksbanken upprätthåller
med hjälp av sitt kontorsnät medges vara svårtaxerat. Påtagligare och
till sin ekonomiska betydelse fattbarare borde, hävdar fullmäktige, vara den
prestation som riksbanken fullgör genom att i samband med sina in- och
utgående expeditioner av sedlar svara för en sedelräkning och en närmast
rigorös säkerhetskontroll, som i hög grad minskar behovet av motsvarande
operationer ute i kreditväsendet och näringslivet.
Fullmäktige säger sig förstå att upprätthållandet av en avdelningskontorsorganisation
med i flera fall små enheter, som ändå förutsätter en viss
uppsättning av kvalificerad personal, kan synas kostnadskrävande. Detta
måste emellertid ses mot bakgrunden av nyss angivna särskilda förhållanden.
Den avgörande synpunkten vid prövningen av organisationens och
dess kostnaders omfattning och rimlighet måste vara dels i vad mån förändringar
och reduktioner av den kan genomföras utan att motsvarande,
lika stora eller större kostnader därmed uppkommer på andra håll i samhället,
dels om det kan anses rimligt att kostnader för en service av det
slag riksbanken hittills tillhandahållit i samband med sedelhanteringen
även i fortsättningen skall bäras av riksbanken eller övervältras på andra
intressenter.
Det alternativ till nuvarande ordning i fråga om betalningsmedelsförsörjningen
som en utglesning eller indragning av avdelningskontoren i
förening med överflyttning av sedeldistributionsuppgifter till postverket
innebär skulle vid i övrigt oförändrad sedelhantering enligt fullmäktige
knappast medföra några besparingar för riksbanken. Å andra sidan skulle
stora nackdelar uppkomma främst till följd av de ökade sedeltransporterna
och därmed förknippade säkerhetsproblem. Endast om avdelningskontoren
lades ner i samband med att riksbankens befattning med sedelförsörjningen
radikalt minskades, t. ex. till alt omfatta bara leverans av
nya sedlar och mottagande av genom bankernas försorg utsorterade förslitna
sedlar och uppräkning och förstöring av dessa, kunde betydande kostnadsreduceringar
vinnas för riksbanken som företag. Samhällsekonomiskt
sett skulle emellertid dessa med största sannolikhet uppvägas av de ökade
kostnader för kreditinstitutionerna som skulle bli följden.
Vad avser avdelningskontorens betydelse för utlåningsverksamheten
framhåller fullmäktige särskilt de möjligheter riksbanken härigenom har
att genom växeldiskonteringen påverka eller kunna påverka räntesättningen
på kreditmarkanden. Behovet av medel att styra den allmänna räntenivån
sägs ha blivit allt kännbarare under senare år genom att bankernas
räntesatser vid utlåning och inlåning tenderat att stiga i förhållande till
riksbankens diskonto. Bakgrunden härtill anges vara den intensiva servicekonkurrensen
mellan bankerna, som även antyds ha medfört en vidgning
av räntemarginalerna. Fullmäktige avvisar i detta sammanhang tanken
på att Sveriges kreditbank, som deltar i denna konkurrens på lika villkor
och med lika medel, skulle kunna utföra en speciell bevakningsuppgift
på ränteområdet. Riksbanken bör under sådana förhållanden inte frånhända
sig möjligheten till direkt kreditgivning till näringslivet och bör som
ett led i denna räntepolitiska beredskap även bedriva viss begränsad utlåning.
För att så långt som möjligt uppnå syftet med denna verksamhet
måste utlåningen bedrivas över hela landet och nå även mindre företag.
Fullmäktige hänvisar för övrigt till riksbankens ansvar för beredskapsplanläggningen
i fråga om betalningsmedelsförsörjningen och det nära
samarbete som på detta område bedrivs mellan länsstyrelser och riksbankskontor.
Det nuvarande kontor snätet sägs i varje fall för närvarande utgöra
en förutsättning för den upplagda organisationen för beredskapsärendenas
handläggning.
I yttrandet har fullmäktige även berört utvecklingen av avdelningskontorens
arbetsbörda och personalstyrka under tioårsperioden 1958—1967 i anslutning
till vad härom sagts i granskningspromemorian. Fullmäktige framhåller
att det inte torde finnas någon invändningsfri mätningsmetod för
den produktion som presteras av avdelningskontoren. Av fullmäktiges vidare
uttalanden på denna punkt framgår ej klart hur utvecklingen av den
totala arbetsbelastningen under perioden enligt deras uppfattning bör bedömas.
Gentemot den ökning av personalens antal som obestridligen skett
ställer fullmäktige en samtidigt genomförd förskjutning mot en större
andel tjänstemän med lägre utbildning, varigenom personalkostnaderna
ändock kunnat hållas nere.
Sammanfattningsvis anför fullmäktige bl. a. följande.
1 den av fullmäktige år 1959 till riksdagen överlämnade promemorian
angående riksbankens kontorsnät anfördes att frågan om riksbankens avdelningskontor
skulle upptagas till ny prövning i en möjlig framtida situation
då kontorens arbetsuppgifter skulle ha starkt minskat. Den i det ovan
-
6
nämnda yttrandet förutsedda situationen har icke inträtt. Kassarörelsens
fortlöpande snabba tillväxt har lett till en ökning av kontorens arbetsbörda,
som endast tack vare en målmedveten rationaliseringsverksamhet hindrats
att ta sig uttryck i ökade reala personalkostnader.
Fullmäktige menar för sin del, att riksbanken, vad sedelförsörjningen
beträffar, har anledning att även fortsättningsvis svara för en service för
kreditväsendet och näringslivet av i stort sett samma omfattning som hittills.
Om det är statsmakternas avsikt att denna servicestandard skall bibehållas
kan det konstateras att den på ett avgörande sätt underlättas av ett
kontorsnät av ungefär nuvarande omfattning, som i sin tur möjliggör att
riksbanken också i fortsättningen upprätthåller sin övriga vid avdelningskontoren
bedrivna verksamhet, inte minst den ur en räntekontrollsynpunkt
på senare år allt angelägnare utlåningsverksamheten.
Fullmäktige vill med det sagda givetvis icke hävda, att just det nuvarande
lcontorsnätet med dess historiskt betingade bindning till residensstäderna,
på alla punkter är det lämpligaste. Om den här intagna ståndpunkten om
bibehållandet av en decentraliserad kontorsorganisation och omfattningen
av riksbankens serviceuppgifter vinner statsmakternas godkännande och
klarhet sålunda skapas om principerna för riksbankens framtida organisation,
kommer fullmäktige givetvis att överse och löpande följa frågan om
avdelningskontorens lokalisering.
Enligt bankinspektionen bör undersökas om inte betalningsmedelsförsörj
ningen kan överflyttas från riksbankskontoren till postverket, som har
ett väl utbrett kontorsnät och för hithörande göromål utbildad personal.
Den centralbanksuppgift som består i övervakningen av sedelomloppets ‘omfattning
skulle genom lämpliga former för rapportering kunna bevaras åt
riksbanken, som givetvis även skulle ha möjlighet att utöva erforderlig
kontroll. Riksbankens och postverkets kostnader för en sålunda omorganiserad
betalningsmedelsförsörjning bör, framhåller inspektionen, betraktas
i förhållande till de mycket väsentliga besparingar som kan göras vid en
indragning av riksbankens avdelningskontor. Inte heller samarbetet mellan
länsstyrelserna och riksbanken i fråga om beredskapsplanläggning rörande
bank- och betalningsväsendet är enligt inspektionen ett tillräckligt
motiv för att bevara kontorsnätet. Hithörande uppgifter skulle även de
kunna övertagas av postverket eller skötas av riksbanken utan tillgång till
avdelningskontor. Riksbankens önskemål att bevara möjligheterna till lokal
kreditgivning i syfte att påverka räntesättningen anser inspektionen vid
en kontorsindragning kunna tillgodoses genom ett samarbete med Sveriges
kreditbank eller postbanken eller båda, varvid de senare kreditinstitutionerna
skulle verka som förmedlande organ på överenskomna villkor.
Bankinspektionen framhåller till sist att definitivt ställningstagande i
de i yttrandet berörda frågorna kräver ingående utredningar och har med
det anförda främst velat understryka behovet av att sådana kommer till
stånd.
Sveriges kreditbank inskränker sig till att framhålla att en koncentration
av uppgifterna på betalningsmedelsförsörjningens område till ett få
-
/
tal betalningscentraler bör kunna genomföras utan större olägenhet för de
kreditinstitut som utnyttjar riksbankens avdelningskontor. Kreditbanken
är beredd att vid en avveckling eller reducering av riksbankens kontorsnät
övertaga uppgifter i fråga om hantering av vissa typer av lån mot ersättning
för sina självkostnader.
En överflyttning av sedel- och myntdistributionen till postverket skulle
enligt Svenska bankföreningen medföra icke oväsentliga fördelar i form av
större lättillgänglighet och kortare transporter och från föreningens sida
finns under denna förutsättning ingenting att invända mot en indragning
eller krympning av riksbankens lokalorganisation. Om betalningsmedelsförsörjningen
däremot alltjämt skulle omhänderhas av riksbanken kan
föreningen inte tillstyrka att antalet avdelningskontor nämnvärt minskas.
För postverkets del anför poststyrelsen att en radikal nedskärning av
antalet riksbankskontor skulle medföra allvarliga svårigheter att försörja
perifert belägna postanstalter med betalningsmedel och avsevärt öka verkets
kostnader för penningtransporter, bevakning m. m. Härtill skulle komma
ökade ränteförluster på grund av att större belopp än för närvarande
måste befinna sig under transport. Dessa nackdelar skulle bli ytterligare
markerade genom att vid en reducering av riksbankens kontorsnät affärsoch
sparbanker i ökad utsträckning skulle utnyttja postverket för sin betalningsmed
elsför sörj ning. Styrelsen framhåller sammanfattningsvis som
sin åsikt att, om det också framdeles skall åligga riksbanken att svara för
penningdistributionen, bör riksbanken behålla avdelningskontor i ungefär
nuvarande omfattning. Styrelsen erinrar emellertid om att det tidigare
övervägts att överflytta denna uppgift på postverket och säger sig, om ett
sådant uppdrag skulle lämnas åt verket, förutsätta att ersättning kommer
att utgå för de kostnader det härigenom åsamkas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar att riksbankens nuvarande
lokalkontorsorganisation bibehålls till dess länsindelningen och därmed
sammanhängande frågor blivit lösta. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser att till ledning för ett slutligt ställningstagande en mera inträngande
utredning bör företagas, där de samlade ekonomiska verkningarna av en
indragning närmare belyses. Länsstyrelserna i Malmöhus län och Norrbottens
län finner det av beredskapsskäl angeläget att avdelningskontoren
i Malmö respektive Luleå får finnas kvar. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län kan anordningen med riksbankskontor i varje residensstad
inte motiveras utifrån länsstyrelsernas behov i fred. Även med hänsyn till
penningmedelsförsörjningen i krigstid ifrågasätts, om inte en utökning av
ett avdelningskontors distrikt till att täcka ett helt militärområde kunde
anses vara en godtagbar lösning. Länsstyrelsen i Uppsala län slutligen
framhåller att beredskapsuppgifterna i fråga om betalningsväsendet ej får
förhindra en till synes motiverad rationalisering beträffande riksbankens
avdelningskontor.
8
I några länsstyrelsers yttranden har även berörts möjligheterna att vidga
avdelningskontorens arbetsuppgifter. Därvid har särskilt nämnts bostadslånen
och lånen till allmänna samlingslokaler samt verksamhet inom
regionpolitikens ram.
Expertutlåtanden
För ytterligare belysning av frågan om riksbankens avdelningskontor
har revisorerna låtit inhämta utlåtanden från några experter, nämligen
dels bankdirektören Åke Tollet i Sveriges kreditbank, dels professorn i nationalekonomi
vid Lunds universitet Guy Arvidsson och kanslirådet i industridepartementet
fil. dr Tony Hagström. Utlåtandena, som bifogas som
bilaga 13 och 14, innehåller i huvudsak följande.
Tollets utlåtande är begränsat till betalningsmedelsförsörjningens betydelse
i sammanhanget. Tollet framhåller att ingen systematisk undersökning
gjorts av den bästa lösningen av sedeldistributionens problem med tilllämpning
av moderna metoder och hjälpmedel. Den utredning som utfördes
av riksbankens organisationsutredning i slutet av 1950-talet fyller
enligt den sakkunnige inte dagens standardkrav och hade dessutom inte
till uppgift att behandla problemet förutsättningslöst. De skäl som riksbanksfullmäktige
andrar för sin uppfattning att betalningsför sörj ningen
bäst sköts som den nu är ordnad är således inte grundade på vetenskapliga
undersökningar av olika alternativ och kan inte i och för sig anses hållbara.
Den omständigheten att sedeldistributionen fungerar trots att avdelningskontoren
är olämpligt lokaliserade för denna uppgift visar enligt
Tollets mening att så kan ske även med ett avsevärt mindre omfattande
kontorsnät än nu. Någon form av betalningscentraler åtminstone i de allra
största städerna och av kommunikationsskäl även på en central plats i
Norrland framstår dock som ändamålsenlig. Tollet anför vidare att möjligheten
att anlita postverket för sedeldistributionsuppgifter avfärdats av
riksbanksfullmäktige med ofullständig argumentering. Från säkerhetssynpunkt
har, anser Tollet, eu omläggning av metoderna för sedelförsörjningen
ingen nämnvärd betydelse, då det, oavsett vilken lösning som väljes,
är samma mängd sedlar som transporteras och inte heller fördelningen
på små och stora transporter påverkas i högre grad. Vad sedelstandarden
angår hävdas i utlåtandet att den i praktiken baseras på bankernas och
postkontorens utsorteringsarbete.
I fråga om beredskapskraven på betalningsmedelsförsörjningen framhåller
Tollet att de står i klart motsatsförhållande till de ekonomiska och
praktiska aspekterna på verksamheten under normala förhållanden. Varken
det nuvarande riksbankskontorsnätet eller en för fredsförhållanden
helt ändamålsenlig lokalisering av rena betalningsmedelscentraler av optimal
storlek passar ihop med beredskapsplaneringen, som förutsätter en speciell
organisation. Frågan om betalningsmedelsförsörjningen synes därför
9
böra lösas oberoende därav på del för fredstida förhållanden mest ändamålsenliga
sältet.
Sammanfattningsvis föreslår Tollel att en expertgrupp tillsätts med
uppgift att utreda frågan om betalningsmedelsför sörj ningens ordnande under
fredstid. Expertgruppen bör med användande av moderna metoder,
såsom operationsanalys med simulering och databehandling av olika funktionsmodeller,
vetenskapligt pröva olika alternativ med hänsyn till effektivitet,
kostnader och konsekvenser. Under utredningen, som föreslås få
ta högst ett år i anspråk, bör riksbankens personalpolitik inriktas på att
inte försvåra en eventuell omläggning.
Arvidsson och Hagström efterlyser i sitt utlåtande som underlag för ett
ställningstagande till betydelsen av riksbankens kontorsnät för sedelförsörjningen
en grundlig och allsidig utredning, som kan ge kvantifierade
besked om konsekvenserna av olika alternativ med hänsyn till servicekvalitet
och resursanspråk. Det betecknas som högst osannolikt att den
optimala lösningen av sedelförsörjningsfrågan skulle vara den nuvarande,
huvudsakligen historiskt betingade kontorsorganisationen. Vad avser den
ränteförlust som enligt riksbanksfullmäktige skulle tillfogas privata subjekt
genom afl de till följd av minskad riksbanksservice i fråga om sedelförsörjningen
skulle nödgas hålla större förråd av sedlar konstaterar de
sakkunniga alt detta inte är en samhällsekonomisk kostnad och alltså inte
kan vägas mot kontorsorganisationens kostnader. Eu annan sak är att en
på detta sätt ökad sedelhållning utanför riksbanken har fördelningsmässiga
konsekvenser som närmast är att jämställa med en förmögenhetsbeskattning.
De sakkunniga upptar vidare till bedömande riksbanksfullmäktiges argumentering
om riksbankens behov av att genom viss lokal utlåning kunna
påverka räntesättningen på kreditmarknaden. De påpekar att den
ränteglidning som fullmäktige uttryckt sin oro för måste vara betingad
av ett eflerfrågeöverskott på kredit. För att eliminera ett sådant överskott
utan räntehöjning har riksbanken, framhåller de sakkunniga, att tillgå
enklare och mera direkt verkande medel än egen utlåning till allmänheten.
Om riksbanken åter vill behålla efterfrågeöverskottet vid i möjligaste
män oförändrad räntenivå, skulle det innebära en motsägelse alt söka motverka
ränteglidning genom direkt utlåning. De sakkunniga ifrågasätter
för övrigt om inte eu sådan »stram» kreditpolitik från riksbankens sida
skulle, om man ser den som ett medel att nå andra, överordnade mål, kunna
med förde! ersättas med t. ex. finanspolitiska åtgärder. Även i den
mån den direkta utlåningens syfte skulle vara att påverka kreditinstitutens
räntemarginal framstår andra medel som mera effektiva och mindre
resurskrävande. De sakkunniga hänvisar till möjligheten att härför utnyltja
postbanken och Sveriges kreditbank och bemöter i delta sammanhang
riksbanksfullmäktiges invändningar mot att tillerkänna Kreditbanken
eu dylik funktion.
10
Revisorernas uttalande
Frågan om riksbankens lokalkontorsorganisation upptogs redan av 1933
års revisorer och har sedan dess vid återkommande tillfällen varit föremål
för riksdagens behandling. I förevarande granskningsärende har revisorerna
närmast haft att utgå från 1959 års riksdags ställningstagande
i ämnet. Det beslut som då fattades på grundval av en inom riksbanken
verkställd utredning innebar inte något definitivt avgörande. Visserligen
uttalade sig riksdagen mot en allmän indragning av riksbankens avdelningskontor,
och beslutet utmynnade i att det befintliga kontorsnätet
skulle tills vidare få bestå oförändrat. Det fastslogs emellertid att avdelningskontoren
måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter för att de skulle
kunna bibehållas i oreducerad omfattning på längre sikt. Det uppdrogs
åt riksbanksfullmäktige att låta skyndsamt utreda möjligheterna att till
avdelningskontoren överföra verksamhet från den lokala statsförvaltningen
och redovisa resultatet för riksdagen. Riksdagen förutsatte att en omprövning
av lokalkontorsorganisationen på längre sikt måste komma till stånd
under 1960-talet.
Revisorerna har vid sin granskning kunnat konstatera att inga nya arbetsuppgifter
av nämnvärd betydelse kunnat tillföras avdelningskontoren
sedan år 1959. Även om vissa äldre verksamhetsgrenar, främst sedeldistributionen,
fått vidgad omfattning, har det dock, såvitt revisorerna kunnat
finna, inte visats att någon ökning, i varje fall inte någon väsentlig sådan,
av avdelningskontorens totala arbetsbelastning inträtt under den senaste
tioårsperioden. Den förutsättning som 1959 års riksdag uppställde för att
lokalkontorsorganisationen skulle få bibehållas i oinskränkt omfattning
på längre sikt har således inte uppfyllts. Desto angelägnare synes det vara
att den under alla förhållanden förutskickade omprövningen av avdelningskontorsfrågan
kommer till stånd inom fastställd tid. Då erforderligt initiativ
härtill inte synes vara att vänta från annat håll, har revisorerna funnit
sig böra väcka ärendet genom föreliggande skrivelse till riksdagen.
Vid sin granskning har revisorerna även sökt ta hänsyn till om vid sidan
av arbetsuppgifternas utveckling några nya omständigheter av betydelse
för en omprövning av frågan om riksbankens lokalkontorsorganisation tillkommit
efter dess behandling vid 1959 års riksdag. Revisorerna har därvid
kunnat bygga på den utförliga redovisning som riksbanksfullmäktige i
avgivna yttranden lämnat av skälen till sitt bestämda ställningstagande
mot varje reduktion av riksbankens kontorsnät.
Enligt riksbanksfullmäktige är det grundläggande motivet för bibehållande
av ett riksbankens kontorsnät av nuvarande omfattning sedelförsörjningens
behov. Avdelningskontorens betydelse för distributionen av betalningsmedel
framhölls också kraftigt i den utredning som låg till grund
för 1959 års riksdagsbeslut. Utredningens argumentering på denna punkt
torde också ha varit avgörande för det ställningstagande mot en allmän
11
kontorsindragning som då gjordes. Men medan vid detta tillfälle främst
uppmärksammades de administrativa och praktiska svårigheter som ansågs
vara förknippade med olika alternativa lösningar, uppehåller sig fullmäktige
i de aktuella yttrandena mera renodlat och med delvis nya argument
vid betalningsmedelsförsörjningens ekonomiska aspekter. Kort uttryckt
ifrågasätter fullmäktige besparingseffekten av en ifrågasatt överflyttning
till postverket av sedeldistributionsuppgifter och hävdar att samhällets
totala kostnader för betalningsmedelsförsörjningen inte skulle avsevärt
reduceras ens vid radikalaste möjliga nedskärning av riksbankens
befattning med denna verksamhet.
Att riksbanken förfogar över en lokal distributionsapparat för betalningsmedel
bidrar enligt riksbanksfullmäktige i hög grad till att minska räntekostnaderna
för det i den utelöpande sedelmängden bundna kapitalet. Som
framhållits i ett av revisorerna inhämtat expertutlåtande innebär emellertid
dylika kostnader inte nagot ianspraktagande av realekonomiska resurser.
De kan därför inte kategorimässigt jämställas med kostnaderna för
riksbankens kontorsnät och bör således inte medtas i en samhällsekonomisk
lönsamhetsoeräkning av effekten av avdelningskontorens utglesning
eller indragning. De omständigheter som fullmäktige i övrigt drar fram
i detta sammanhang synes, ehuru i och för sig förtjänta av beaktande,
inte utan vidare kunna läggas till grund för ett slutgiltigt ställningstagande
i avdelningskontorsfrågan, då kvantifierade uppgifter om
konsekvenserna av olika alternativ saknas. Härför krävs enligt revisorernas
mening en grundligare utredning, så utförd att med moderna analytiska metoder
införskaffade fakta kan ge underlag för en noggrann värdering av
olika alternativ med hänsyn till sedelförsörjningens kvalitet, ianspråktagna
resurser och kostnadernas fördelning. Det är inte otänkbart att en sådan
utredning kan resultera i ett förord för en organisation där stommen utgörs
av ett fåtal regionala »betalningscentraler» i riksbankens regi och detaljdistributionen
av betalningsmedlen anförtros åt postverket.
Som ytterligare motiv för upprätthållandet av eu lokalkontorsorganisation
av nuvarande omfattning har riksbanksfullmäktige hänvisat till avdelningskontorens
betydelse för den begränsade utlåning som riksbanken bedriver
i räntekontrollsyfte. Argumentet, vilket anknyter till den uppfattning
av kontorsnätets funktion som legat bakom dess framväxt, aktualiserades
ej i samband med lokalkontorsfrågans behandling vid 1959 års riksdag. Av
revisorerna anlitad expertis har på teoretiska grunder ifrågasatt hållbarheten
av fullmäktiges resonemang på denna punkt och revisorerna kan ansluta
sig till denna bedömning. Det synes vidare tveksamt om den ifrågavarande
utlåningen med hänsyn till sin ringa potentiella volym kan tillmätas någon
egentlig konkurrenskraft. Som fullmäktige själva påvisat har de kontrollmöjligheter
som utlåningen ger, i förening med de övriga räntepolitiska medel
som riksbanken förfogar över, ej kunnat hindra en av riksbanken inte
12
önskad ränteglidning över en följd av år. Under alla förhållanden kan det
ifrågasättas om en centralisering av denna verksamhet skulle nämnvärt försvaga
dess eventuella räntepolitiska effekt. Enligt revisorernas mening bör
man vid ett ställningstagande till riksbankens lokalkontorsorganisation
kunna i stort sett bortse från dess betydelse som kanal för riksbankens direkta
utlåning.
Riksbanksfullmäktige har slutligen i likhet med 1950-talets riksbankskommitté
hänvisat till riksbankens beredskapsuppgifter på betalningsmedelsför
sörj ningens område som ett särskilt skäl för att bibehålla avdelningskontor
i residensstäderna. Man synes här böra skilja mellan å ena sidan
själva planeringsarbetet och å andra sidan den verksamhet som planerats
för krigsförhållanden. Planeringen torde i huvudsak få anses som en redan
fullgjord engångsuppgift, och den föga omfattande fortsatta bevakningen av
hithörande frågor lär för riksbankens del kunna skötas centralt. Den för
ett krigsläge förberedda organisationen är enligt expertbedömning inte anpassad
till den nuvarande utformningen av riksbankens kontorsnät och synes
därför inte ge något stöd åt avdelningskontorens bibehållande till antal
och förläggningsort. Riksbankens lokalkontorsorganisation bör enligt revisorernas
mening kunna bedömas oberoende av dess beredskapsuppgifter på
penningmedelsförsörjningens område.
I vissa remissyttranden har berörts möjligheten att tillföra riksbankens
avdelningskontor ytterligare uppgifter inom länsförvaltningens ram. Mot
bakgrund av det negativa utfallet av riksbanksfullmäktiges mångåriga ansträngningar
i denna riktning finns det enligt revisorernas mening ingen
anledning att på en sådan förhoppning grunda ett bibehållande av lokalkontorsorganisationen
i obeskuret skick.
Med hänvisning till del ovan sagda och i anslutning till vad som anförts i
bl. a. bankinspektionens remissyttranden och i inhämtade expertutlåtanden
om behovet av ytterligare och mera djupgående undersökningar föreslår
revisorerna att en förutsättningslös utredning om betalningsmedelsförsörjningen
under fredsförhållanden verkställs att tjäna till ledning för ett slutligt
ställningstagande i frågan om riksbankens kontorsnät. I uppdraget bör
även ingå att undersöka konsekvenserna av en eventuell nedskärning eller
indragning av lokalkontor sorganisationen med hänsyn till de övriga arbetsuppgifter
som för närvarande åvilar denna. Utredningen bör bestå av eller
biträdas av experter inom administrativ rationalisering, samhällsekonomi
och bankteknik. Med hänsyn till personalläget vid riksbanken bör arbetet
bedrivas så skyndsamt att riksdagens principbeslut i frågan kan fattas senast
åil 1971. Stockholm den 27 februari 1969.
På riksdagens revisorers vägnar:
BERTIL von FRIESEN
/Per Dahlberg
Protokollsutdrag, utvisande vid frågans behandling anmäld reservation, bifogas.
13
Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med riksdagens revisorer
torsdagen den 27 februari 1969 kl. 9.00.
§ 41
Föredrogs bordlagd tilläggspromemoria till granskningspromemoria nr
3/1968 från 2:a avdelningen ang. riksbankens avdelningskontor och beslöts,
efter viss av herr Lundström föreslagen ändring, att till riksdagen skulle
avlåtas skrivelse av den lydelse som framgår av bilaga 6 till protokollet.
Mot beslutet anfördes reservation av herr Nils Theodor Larsson.
Vid protokollet:
Göran Johnsson
Justerat
Bertil von Friesen
Bestyrkes i tjänsten
Gunnar Vinterskog
14
Bilaga 1
RIKSDAGENS REVISORER
ANDRA AVDELNINGEN
Granskningspromemoria nr 3/1968
(Utredningen beslutad den 28 maj 1968)
Riksbankens avdelningskontor
Allmän bakgrund
Riksbankens organisation omfattar jämte huvudkontoret i Stockholm 23
avdelningskontor, elt i varje residensstad utanför huvudstaden. De äldsta
kontoren, i Göteborg och Malmö, tillkom redan på 1820-talet som filialer till
det från riksbanken delvis organisatoriskt fristående diskontverket (helt införlivat
med riksbanken först år 1872) och de flesta övriga under 1800-talets
sista årtionden. Ett par i början av 1900-talet utanför residensstäderna inrättade
kontor indrogs efter beslut av riksdagen år 1952, sedan vilket år kontorsnätet
haft sin nuvarande omfattning.
Huvudsyftet med avdelningskontorens inrättande var att skapa bättre
kreditmöjligheter för allmänheten i olika delar av landet. På 1870- och
1880-talen kom initiativen till nya kontor främst från riksdagens lantmän,
som i tillskapandet av riksbanksfilialer såg ett verksamt medel mot de enskilda
bankernas enligt deras mening alltför höga utlåningsräntor. Av visst
intresse i sammanhanget med hänsyn till dagens läge är att dåtidens riksbanksfullmäktige
länge reste ett envist motstånd mot denna utveckling, vilket
bröts först mot århundradets slut. Fullmäktiges negativa inställning
synes ha motiverats av omsorger om riksbankens likviditet, som ansågs
kunna skadas av en alltför omfattande lokal utlåning.
Frågans riksdagsbehandling 193b—1952
Bank- och kreditväsendets snabba utveckling och riksbankens i samband
därmed stående övergång till att vara huvudsakligen centralbank medförde
i förening med de förbättrade kommunikationerna efter hand ändringar i de
förutsättningar som gällt för kontorsnätets utbyggnad, vars nytta därför
började ifrågasättas från lönsamhetssynpunkt. I mera allmän form upptogs
frågan i riksdagssammanhang först av 1933 års riksdagsrevisorer, som i sin
berättelse angående riksbanken till 1934 års riksdag utifrån en granskning
av avdelningskontorens rörelseresultat sade sig »vilja ifrågasätta, om icke
utredning lämpligen bör verkställas, huruvida driftskostnaderna skulle
kunna förbilligas genom införande av en enklare personalorganisation, genom
koncentrering av rörelsen eller annorledes». En av riksdagen med anledning
av revisorernas uttalande beslutad utredning ledde dock ej till något
resultat lika litet som några senare av riksbanksfullmäktige framställda förslag
i ämnet.
15
Det främsta motivet till dessa tidigare ställningstaganden av riksdagen
synes ha varit att man inte ville försvaga riksbankens möjligheter att påverka
kreditväsendet. Den i början av 1940-talet på allvar aktualiserade
Irågan om inrättande av en statlig affärsbank medförde härvidlag ett ändrat
läge. Redan 1943 års bankoutskott uttalade att det vid tillkomsten av
en sådan bank syntes ligga nära till bands att riksbankens avdelningskontor
uppgiek i denna. I det principbeslut som fattades år 1949 om inrättandet av
nuvarande Sveriges kreditbank ingick också som ett led att den nya banken
skulle överta riksbankens kontorsnät. I detta avseende fullföljdes emellertid
ej beslutet, när ärendet slutligt avgjordes följande år. Vissa från riksbankshåll
framhävda organisatoriska svårigheter i förening med en lägre
värdering av besparingseffekten ledde till att avdelningskontorens framtid
gjordes beroende av fortsatta utredningar.
Frågan återkom vid 1952 års riksdag, till vilken riksbanksfullmäktige
gjort en framställning om riksbankens organisation på grundval av en av
dåvarande riksbankschefen Lemne verkställd utredning. I fråga om kontorsnätet
hade utredningsmannen — frånsett den ovan nämnda indragningen
av två kontor ■— förklarat sig inte beredd att framlägga definitiva
förslag med hänvisning till att möjligheterna att tillföra avdelningskontoren
nya arbetsuppgifter från andra statliga organ först borde prövas i kostnadsbesparande
syfte. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 35) uttalade
bankoutskottet i detta sammanhang bl. a. följande.
»Det torde få erinras om att avdelningskontoren tillkommo på en tid då
kreditmarknaden i vårt land var väsentligt mindre utvecklad än för närvarande.
En kontorsindragning synes därför ur denna synpunkt numera
kunna ske utan väsentliga olägenheter för allmänheten. På grund härav bör
enligt utskottets mening — med hänsyn till de betydande kostnaderna för
riksbankens avdelningskontor — en allmän indragning av kontoren allvarligt
övervägas, därest icke vid den fortsatta undersökningen, såsom av utredningsmannen
framhållits, nya uppgifter kunna överföras till avdelningskontoren
från andra statliga organ, såsom vissa länsorgan i residensstäderna,
med besparingar för det allmänna som följd. Om en sådan överflyttning
emellertid icke skulle visa sig fördelaktig, synes man enligt utskottet
icke kunna undgå att återupptaga frågan om indragning av kontoren till förnyad
prövning.»
Riksbankens organisationskommitté
För fortsatt utredning av bl. a. frågan om riksbankens avdelningskontor
tillsatte riksbanksfullmäktige hösten 1957 en kommitté — riksbankens
organisationskommitté — som i december 1958 redovisade sin principinställning
i frågan i en PM angående riksbankens kontorsnät.
Som bakgrund till sina ställningstaganden gav organisationskommittén
en översikt av avdelningskontorens dåvarande arbetsuppgifter och deras utveckling
under senare år. Uppgifterna fördelades på fem arbetsområden,
kassarörelse, inlåning, utlåning, diverse serviceuppgifter för allmänheten
och beredskapsuppgifter. Till kassarörelsen räknades dels in- och utväxling
av sedlar och mynt (betalningsmedelsförsörjning), dels kassatransaktioner
i samband med fullgörande av övriga arbetsuppgifter (kassavård). Inlåningen
avsåg huvudsakligen handhavande av skogs- och investeringskonton
(sedan åren 1951 och 1955). Till utlåningen hänfördes dels riksbankens
egen utlåning, omfattande diskontering av växlar, hypotekslån och avbetal
-
16
ningslån1, dels åt riksbanken anförtrodd utlåning av statliga fondmedel avseende
främst bosättningslån (sedan år 1938), s. k. egnahemslån (sedan år
1948) och stödlån till jordbrukare (sedan år 1954).
Kommittén ansåg sig kunna konstatera att en betydande utökning av
avdelningskontorens arbetsuppgifter och arbetsmängd inträtt sedan år 1945
(en naturligare jämförelse med läget år 1952 gjordes ej). Vad arbetsmängden
beträffade kunde man hänvisa till att den uppräknade sedelmängden
värdemässigt fördubblats och att antalet förvaltade lån, frånsett växeldiskonteringen,
ökat med mer än 150 procent. Antalet fast anställda (lönegradsplacerade)
hade under perioden stigit från 193 till 211. Genom en
överflyttning av mera rutinbetonade arbetsuppgifter till lägre personalkategorier
hade emellertid samtidigt antalet tjänstemän i bankkarriären (bankpersonalen)
kunnat nedbringas från 155 till 103.
Kommittén inledde sina överväganden med en prövning av frågan om det
över huvud taget fanns anledning att alltjämt upprätthålla en riksbankens
lokalorganisation och undersökte därvid möjligheterna att överföra avdelningskontorens
arbetsuppgifter till andra organ. Kommittén skilde vid sin
genomgång av kontorens verksamhetsformer från denna synpunkt mellan
centralbanksmässiga och icke centralbanksmässiga uppgifter.
Till den förra gruppen hänfördes främst betalningsmedelsförsörjningen.
Kommittén prövade i första hand om postverket kunde anförtros hithörande
arbetsuppgifter. Postverket självt hade visat visst intresse för att
övertaga denna verksamhet, men ett av verket framfört konkret förslag i
denna riktning hade befunnits vara förenat med så avsevärda principiella
olägenheter att kommittén för sin del inte kunde godtaga det. Förslagets
genomförande skulle sålunda bl. a. innebära att riksbanken till »ett Kungl.
Maj :t underställt affärsdrivande verk» överlät övervakningen av sedelomloppets
omfattning, vilket kommittén ansåg uteslutet. Vidare skulle den med
förslaget förenade överflyttningen av penningtillgångar från riksbanken till
postverket kunna tänkas i vissa situationer ge riksbanken mindre utrymme
för dess penningpolitiska handlande. Även från praktiska synpunkter fann
kommittén en överflyttning av betalningsmedelsförsörjningen till postverket
möta svårigheter och angav ett flertal skäl varför detta skulle vara
mindre rationellt.
Som alternativ till postverket som huvudman för denna verksamhet diskuterade
kommittén vidare dels Sveriges kreditbank, dels samtliga affärsbanker
genom ett efter inbördes överenskommelse avdelat filialkontor på
varje distributionsort. Det förra alternativet skulle emellertid enligt kommittén
innebära ett väsentligt avsteg från den princip som varit vägledande
vid utformningen av Kreditbankens verksamhet, nämligen att banken skulle
på lika villkor konkurrera med övriga affärsbanker, varjämte hänvisades
till att denna möjlighet i samband med Kreditbankens inrättande övervägts
med negativt resultat. I fråga om en uppdelning av betalningsmedelsförsörjningen
mellan affärsbankerna fann kommittén i huvudsak samma betänkligheter
kunna anföras som när det gällde postverket. Vid underhandskontakt
med bankerna hade dessa för övrigt visat sig inte beredda att påta
sig uppgiften.
Till avdelningskontorens centralbanksmässiga uppgifter hänförde orga
1
Formellt blev avbetalningslånen, såvitt avser den period som närmare behandlas i promemorian,
en del av riksbankens egen utlåning först år 1963, då en sedan år 1902 bestående statlig
lånefond för ändamålet avvecklades. I promemorian har de hänförts dit för hela perioden.
17
nisationskommittén även den lokala lagerhållning av betalningsmedel som
krävdes av beredskapsskäl. Kommittén ansåg det visserligen i och för sig
möjligt att ordna lagringen på annat sätt, men detta skulle bli mera kostsamt.
I övrigt kunde det för upprätthållandet av betalningsväsendet under
krigstid i vissa, lägen vara angeläget att kunna falla tillbaka på en lokal
riksbanksorganisation. Även beredskapshänsyn talade sålunda för att en
sådan upprätthölls i någon form.
Kommittén övergick därefter till en granskning av avdelningskontorens
icke centralbanksmässiga uppgifter. Inga direkta betänkligheter anfördes
mot att överflytta inlåningsräkningarna till postverket eller andra penninginstitut.
Däremot menade kommittén att den socialt betonade utlåningsverksamheten,
dit såväl avbetalningslånen1 som utlåningen med statliga
fondmedel hänfördes, knappast utan olägenhet kunde övertagas av andra
bankinrättningar. Särskilt uppehöll sig kommittén vid bosättningslånen,
för vilka en lokal organisation ansågs behövlig med hänsyn till kraven på en
tillfredsställande låneprövning och en effektiv indrivning. Indragning av
avdelningskontoren skulle i detta avseende inte innebära någon rationaliseringsvinst.
Detsamma gällde enligt kommittén väsentligen — åtminstone
på kortare sikt — egnahemslånen och stödlånen till jordbrukare. Angelägenheten
av att för den socialt betonade kreditgivningen bibehålla en praktiskt
och ekonomiskt effektiv låneförvaltning utgjorde därför ytterligare ett
stöd för den redan från centralbanksmässiga synpunkter dragna slutsatsen
att riksbanken borde bibehålla en lokalorganisation i någon form.
Sedan kommittén sålunda funnit övervägande skäl tala för att riksbanken
skulle bibehålla ett kontorsnät, blev nästa fråga om distriktsindelningen
skulle få bestå i stort sett oförändrad eller om väsentligt större distrikt
borde skapas genom en kraftig nedskärning av avdelningskontorens antal.
Kommittén medgav att en större koncentration av riksbankens lokala
organisation skulle medföra arbetstekniska fördelar och minskade kostnader.
En nedskärning av kontorsnätet enligt en av kommittén presenterad
skiss till ny distriktsindelning med endast tio avdelningskontor beräknades
möjliggöra en minskning av personalen med ett 40-tartjänster — närmare
en fjärdedel av hela antalet. Icke obetydliga besparingar skulle därvid
göras, förutom genom minskade löneutgifter även i form av minskade fastighets-
och andra förvaltningskostnader.
Ett kontorsnät av denna reducerade omfattning skulle också enligt kommittén
i och för sig kunna sköta sedel- och myntdistributionen. Nackdelar
skulle emellertid uppkomma genom ökade kostnader främst för bankerna
och postverket till följd av längre transportvägar och genom att kvaliteten
på de utelöpande sedlarna skulle sjunka till följd av försämrade övervakningsmöjligheter
för riksbanken. För lånetjänstens del skulle de försvårade
kontakterna mellan riksbankens personal å ena sidan och myndigheter och
låntagare å den andra bli till förfång, varjämte indrivningen skulle bli lidande
på personalens minskade förtrogenhet med de lokala förhållandena.
Ställningstagandet till en organisation med större och glesare enheter blev
enligt kommitténs mening i sista hand beroende av hur långt man ville utsträcka
riksbankens service gentemot allmänheten och näringslivet och
vilka kostnader man ville acceptera.
För sin del höll kommittén före att om det gällt att från grunden
bygga upp en ny organisation borde samhället inte sträcka sin centralbankmässiga
service längre än ungefär till vad som motsvarade dess skiss till
1 Se noten sid 16.
2—690160
18
krympt kontorsnät. Vid oförändrade arbetsuppgifter krävdes det emellertid
tungt vägande ekonomiska skäl för att reformera en redan befintlig
organisation så, att möjligheterna för riksbanken att utföra dessa uppgifter
medvetet försämrades. Då kommittén ej ansåg att sådana skäl förelåg,
förordade den att distriktsindelningen skulle bibehållas i oförändrat
skick. Till detta ståndpunktstagande hade även bidragit hänsynen till de
fördelar som rådande lokala samordning med länsstyrelserna innebar
och omvänt de nackdelar som ett föregripande av en kommande länsindelningsreform
vid utformningen av ett reducerat kontorsnät kunde medföra.
I ett avslutande avsnitt tog kommittén upp till behandling det läge som
skulle uppkomma vid en förutsedd minskning av avdelningskontorens utlåningsrörelse,
om samtidigt inga nya arbetsuppgifter tillfördes dessa.
Skälen mot en kraftig krympning av distriktsorganisationen gällde enligt
kommittén även i detta fall, och i stället förordades indragning av 3 ä 5
kontor genom sammanslagning av vissa distrikt, där den centralbanksmässiga
verksamheten var av mindre omfattning.
1959 års riksdagsbeslut
Riksbanksfullmäktige överlämnade organisationskommitténs promemoria
till 1959 års riksdag med instämmande i vad kommittén anfört och hemställde
att riksbanken skidle få behålla sitt kontorsnät i oförändrat skick.
I sitt utlåtande (nr 44) i anledning av riksbanksfullmäktiges framställning
sade sig bankoutskottet vara berett att förorda att riksbanken tills
vidare fick behålla ett kontorsnät. Utskottet hade härvid fäst särskild
uppmärksamhet vid att det från centralbanksmässig synpunkt skulle
följa olägenheter både av praktisk och principiell art med en allmän
kontorsindragning. Utskottet fortsatte.
»En bedömning av frågan om den lämpliga distriktsindelningen ställer
sig för närvarande knappast lättare än 1952, då detta spörsmål senast
prövades av riksdagen utan att ett definitivt ställningstagande gjordes.
Visserligen har avdelningskontoren i begränsad utsträckning tillförts nya
arbetsuppgifter på 1950-talet, men det synes utskottet uppenbart att kontoren
måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter för att de skall kunna
bibehållas i nuvarande omfattning på längre sikt. Utskottet vill understryka
angelägenheten av att utredningar rörande möjligheterna att tillföra
avdelningskontoren ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen
snarast igångsättes och redovisas för riksdagen. Detta utredningsarbete
måste sannolikt omfatta stora delar av den lokala statsförvaltningen
och således företagas i annan ordning än den hittills inom riksbanken
verkställda utredningen. Det torde få ankomma på fullmäktige i riksbanken
— som förutsättes fortlöpande och ingående uppmärksamma förändringarna
i avdelningskontorens arbetsuppgifter och framlägga förslag
till en anpassning av kontorsorganisationen härefter — att taga initiativet
härtill och göra de hänvändelser till Ivungl. Maj :t som i anslutning härtill
kan visa sig erforderliga.
Först när dessa undersökningar slutförts kan klart överblickas vilka
arbetsuppgifter riksbankens avdelningskontor kommer att få på längre
sikt. Utskottet vill betona, att utredningarna, bl. a. med hänsyn till den
betydande pensionsavgången vid riksbanken under 1960-talet, bör slutföras
skyndsamt, eftersom ett lägligt tillfälle att inskränka organisationen
då erbjuder sig. I avvaktan på slutförandet av sådana undersök
-
19
ningar och då utskottet utgår från att en omprövning av distriktsindelmngen
på längre sikt måste komma till stånd under "l960-talet, kan utskottet
biträda förslaget om att distriktsindelningen för riksbankens kontor
snät får tills vidare bestå oförändrad.»
På utskottets hemställan beslöt riksdagen medge riksbanken att tills
vidare bibehålla avdelningskontor på de platser de då var — och alltiämt
är — inrättade.
Undersökningar om nya arbetsuppgifter
Redan i december 1959 några dagar efter riksdagens beslut — uppdrog
riksbanksfullmäktige åt den alltjämt arbetande organisationskommittén
att upprätta förslag till skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredningar rörande möjligheterna att tillföra riksbankens avdelningskontor
arbetsuppgifter från statsförvaltningen. Kommittén synes ha funmt
att uppdraget krävde en förberedande undersökning beträffande dessa
mojligheter. Resultatet av undersökningen redovisades i en ny prome™0I?a,
1 ,juni 1991; Av Promemorian framgick att kommittén prövat ett
ertal tor avdelningskontoren lämpliga nya arbetsuppgifter. Resultatet
hade dock blivit negativt utom beträffande en i samråd med den då sittande
bostadspolitiska organisationskommittén undersökt möilighet att
övertaga förvaltningen av de statliga bostadslånen. Kommittén tillstyrkte
att riksbanken förklarade sig beredd att påta sig denna uppgift.
Sedan bostadspolitiska organisationskommittén för sin del framfört förslag
harom i sitt betänkande rörande handläggning av bostadslån, förklarade
riksbanksfullmäktige i till Kungl. Maj :t avgivet yttrande över detta
i september 1961 sig vilja i sammanhanget ta upp den mera allmänna
fragan om möjligheten och lämpligheten av att tillföra riksbankens avdelmngskontor
ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen. Fullmäktige
framhöll att den successiva minskningen och avvecklingen av
den utlåning som tidigare i betydande omfattning förekommit vid avdelningskontoren
bade till affarsbankerna och allmänheten lett till att de
centralbanksmassiga uppgifterna blivit otillräckliga som arbetsunderlag
tor en lokalorganisation av denna storlek. Visserligen steg uppgifterna i fråga
om sedel- och myntforsorjningen, men då samtidigt en del av den socialt
betonade^ utlanmgsrorelsen var under avveckling, blev det totalt fråga om
en fortgående reduktion av arbetsuppgifterna. Om ej riksbanken i takt
med denna utveckling erhöll nya uppgifter, skulle arbetsvolymen efter
,hauntrnfaST,Sf; at1t det ekonomiskt kunde bli svårt att motivera deras
bibehållande. Fullmäktige fortsatte.
»De kontorsindragningar, som med hänsyn härtill kunna aktualiseras,
kunna emellertid yantas medföra en viss försämring även av den centralbanksmassiga
service riksbanken för närvarande erbjuder en försämring
som skulle drabba både affärsbankerna och allmänheten, den senare främsf
genom att riksbankens möjligheter till direkt inskridande på lånemarknaden
skulle forsamras. Härtill kommer att en allmän krympning av riksbanksorgamsationen
kan befaras komma att ogynnsamt påverka riksbankens
personalrekrytering, både genom minskade möjligheter till nyinagnnig
och genom att åtskilliga av de bättre arbetskrafterna inom Ssbanken
kunna föranledas att lamna banken på grund av de försämrade befordnngsutsikterna.
Det föreligger sålunda i och för sig skäl för att riksbanken
skall kunna bibehalla en lcontorsorganisation av ungefär nuvarande
omfattning for att därigenom på bästa sätt kunna fullgöra sina
20
centralbanksuppgifter. Härför erfordras att banken tillföres nya arbetsuppgifter.
»
Beträffande det remitterade förslaget framhöll fullmäktige att tillfredsställande
förutsättningar syntes föreligga för ett handhavande inom riksbankens
organisation av förvaltningen av bostadslånen och förklarade sig
beredda att låta riksbanken övertaga härmed förenade uppgifter. Riksbanksfullmäktiges
framstöt ledde emellertid ej till något resultat, då
statsmakterna år 1962 föredrog att låta all handläggning av bostadslån
och bostadsbidrag kvarligga hos bostadsorganen. Lika liten framgång mötte
senare försök av fullmäktige att för avdelningskontorens räkning få
överta bevakningen av statens fordringar (antydningsvis i remissyttrande
över utredningen angående redogöraransvaret år 1962) samt uppbörden
och indrivningen av återbetalningspliktiga studiemedel (i remissyttranden
åren 1964 och 1966 samt i särskild framställning till ecklesiastikdepartementet
år 1964).
För fullständighetens skull må nämnas att riksbanken under 1960-talet
fått överta förvaltningen av ett par smärre grupper av statliga lån, nämligen
värnpliktslån (år 1960) och fiskredskapslån (år 1962), av vilka de
förra till större delen och de senare helt ligger på avdelningskontoren. Sedan
år 1959 fungerar avdelningskontoren som lokalorgan för de av kommerskollegium
förvaltade s. k. hotellgarantilånen, vilket dock ger nämnvärt
arbete endast åt ett par norrlandskontor. (Däremot upphörde år 1960
motsvarande verksamhet i fråga om garantilån till hantverks- och småindustriföretag.
) Slutligen lädes år 1963 även formellt huvudansvaret för
beredskapsplanläggningen rörande bank- och betalningsväsendet på riksbanken.
Data om utvecklingen sedan år 1958 och dagsläget
På grundval av från riksbanken inhämtade uppgifter belyses nedan
siffermässigt utvecklingen av vissa viktigare arbetsuppgifter samt av personalresurserna
vid avdelningskontoren under den senaste 10-årsperioden,
varjämte redovisas nuläget i fråga om arbetstidens fördelning och kontorsorganisationens
kostnader.
In- och utväxling av sedlar samt riksbankens egen utlåning
Antal uppräknade Antal utestående lån per 30/6
sedlar (tusental) Avbetalningslån1 Hypotekslån
Antal diskonterade
växlar
1957 1967
182 961 274 609
1958 1968
13 825 17 409
1958 1968
1 680 2 409
1957 1967
9 899 11 659
Talen visar att avdelningskontorens arbetsvolym i fråga om betalningsmedelsför
sörj ningen med antalet uppräknade sedlar som måttstock ökat
med ca 50 procent. Även utlåningen av egna medel företer viss uppgång.
Övrig utlåning samt inlåning
Antal utestående lån per 30/6 |
Antal skogs- |
|||||
Samtliga lån |
Därav: |
och investe- |
||||
Bosättningslån |
Egnahemslån |
Stödlån |
ringskonton |
|||
per 30/6 |
||||||
1958 1968 |
1958 1968 |
1958 |
1968 |
1958 |
1968 |
1958 1968 |
142 080 57 706 |
39 828 40 535 |
48 458 |
14156 |
52 821 |
2 333 |
4 208 2 614 |
1 Se noten sid. 16.
21
Den totala utlåningen av statliga fondmedel har som synes minskat
mycket kraftigt, främst beroende på den pågående avvecklingen av egnahems-
och stödlånen, som väntas bli slutförd under 1970-talet. Däremot
är bosättningslånens antal ungefär detsamma vid periodens slut som vid
dess början. Kontona för investering i skogsbruk och i rörelse har ökat, men
då samtidigt skogskontona minskat till en obetydlighet, bar den totala inlåningsverksamheten
mätt i antal konton undergått en betydande reduktion.
Lönegradsplacerad personal
Bankpersonal
31/12 31/12 1/7
1957 1967 1968
103 103 108
Bankexpeditörer
31/12 31/12 1/7
1957 1967 1968
9 40 40
Biträdes- och bevakningspersonal
31/12
31/12 1/7
1957 1967 1968
99 101 103
Samtliga
31/12 31/12 1/7
1957 1967 1968
211 244 251
I bankpersonalen ingår de 23 direktörerna samt kammarskrivaraspiranterna,
som den 31 december 1967 var 15 mot ingen tio år tidigare. Den
1 juli 1968 var vidare till avdelningskontoren knutna 122 sedelräknare,
varav 108 fast anställda.
Pensionsavgången, som under 1960-talet varit relativt hög — enbart i
bankkarriären avgick under vart och ett av åren 1963—1967 i medeltal
fem personer med pension eller genom dödsfall — sjunker för närvarande
men beräknas åter stiga in på 1970-talet. Åren 1972—1976 uppnår 13 direktörer
och totalt 23 personer i bankkarriären pensioneringsperiodens nedre
gräns. Medelåldern för bankpersonalen utom direktörerna har från år
1958 till år 1968 sjunkit från 44,5 till 38 år (42,3 år om kammarskrivaraspiranterna
frånräknas). Även bankexpeditörernas medelålder har gått
ned med två år, medan i fråga om biträdes- och bevakningspersonalen i
stort sett ingen förändring inträtt i detta avseende.
Från riksbanken har även erhållits uppgifter om arbetstidens nuvarande
fördelning på arbetsområden vid avdelningskontoren. Sysslorna har sammanförts
till tre grupper, nämligen kassarörelse (sedel- och mynträkning samt
kassavård), utlåning samt inlåning, beredskapsfrågor och bevaknings- och
administrativa ärenden. Följande uppställning visar den procentuella andel
av arbetstiden som de olika personalkategorierna ägnar åt dessa tre slag
av uppgifter.
Bank- |
Bank- |
Biträdes- |
Sedel- |
Samtlig |
|
personal |
expeditörer |
och bevak-ningspersonal |
räknare |
personal |
|
Kassarörelse |
27 |
54 |
50 |
99 |
58,6 |
Utlåning |
52 |
43 |
36 |
_ |
30,7 |
Inlåning m. m. |
21 |
3 |
14 |
1 |
10,7 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100,0 |
De bokförda kostnaderna för riksbankens avdelningskontor uppgick för
budgetåret 1967/68 till 10,4 milj. kronor, varav 8,8 milj. kronor var avlöningar.
Till detta belopp bör läggas pensions- och socialförsäkringskostnader
m. m. (i årets petitaanvisningar beräknade till 23 % av lönesumman),
lokalkostnader för bankens egna fastigheter samt vissa centrala merkostnader
för avdelningskontorens administration.
22
Riksbanksfullmäktiges bedömning av dagsläget
I skrivelse den 4 juli i år har riksdagens revisorer till riksbankens ledning
riktat bl. a. följande fråga.
»Vilka sakskäl talar enligt Eder åsikt för att avdelningskontoren bör bibehållas?
Skulle de på kontoren ankommande arbetsuppgifterna kunna
fullgöras på något annat sätt och i så fall på vilket? Skulle enligt Eder åsikt
några speciella olägenheter vara förbundna med en organisatorisk omläggning
av antydd innebörd?»
Skrivelsen besvarades av riksbanksfullmäktige den 12 september. I kommentarer
till utvecklingen av avdelningskontorens arbetsuppgifter sedan år
1958 framhåller fullmäktige den ansvällning av kassarörelsen som markerades
av det starkt ökade antalet uppräknade sedlar, särskilt vid avdelningskontoren
utanför storstäderna. Från de mindre avdelningskontoren har således
rapporterats att sedelräkningens ökning fullt ut motsvarat nedgången i det
rutinmässiga arbetet på egnahems- och stödlånen och att även kassavårdarnas
arbete vuxit i takt med den ökade omslutningen. Enligt fullmäktiges mening
skulle i själva verket den ökade sedelräkningen icke ha kunnat bemästras
utan en väsentlig personalökning, om icke en rationalisering av
arbetet genomförts med utnyttjande av tekniska hjälpmedel. Vad avser personalutvecklingen
i allmänhet hävdas, att fullmäktige och riksbankens direktion
sökt anpassa avdelningskontorens personal till de ändrade förhållandena.
Denna anpassning har inneburit en minskning av personalen i bankkarriären
om man frånser kammarskrivaraspiranterna vilka rekryterats för
att ersätta avgående personal. Däremot har en ökning skett av den personal,
som främst har med penningmedelsförsörjningen att göra, nämligen
bankexpeditörer, kontorsbiträden och sedelräknerskor.
Fullmäktige förklarar sig fortfarande vara av den uppfattningen att riksbanken
för sin verksamhet är beroende av att bibehålla ett kontorsnät. De
hänvisar i första hand till bankens uppgifter i fråga om betalningsmedelsförsörjningen
och till behovet av tillfredsställande och jämn sedelkvalitet.
Fullmäktige pekar vidare på angelägenheten av att bevara riksbankens möjligheter
att med direkt kreditgivning påverka lånevillkoren inom kreditväsendet.
Tankegången utvecklas på följande sätt:
»Riksbanken har givetvis i motsats till övriga bankinstitut inte något företagsekonomiskt
intresse av att driva en direkt utlåning till företag och allmänhet.
Det intresse därav den kan ha är uteslutande förestavat av penningpolitiska
hänsyn. Under de återkommande perioder då en åtstramning
av banksystemets kreditgivning är nödvändig, tenderar utlåningsräntorna
ofta att stiga mera än vad som motsvarar riksbankens fastställda diskonto.
De nya högförräntade räkningarna på inlåningssidan och bankernas kostnader
för den intensiva servicekonkurrens de bedriver ger dem även starka
skäl att söka kompensation på utlåningssidan. I praktiken har resultatet
blivit risker för en eljest omotiverad glidning uppåt av utlåningsräntorna.
Med tanke på sådana lägen bör riksbanken icke frånhända sig den möjlighet
den nu har att, då så bedömes nödvändigt, söka påverka räntesättningen
inom kreditväsendet genom egen utlåning, och redan kännedomen om att
riksbanken har denna möjlighet bör ha en viss dämpande effekt. Det är emellertid
uppenbarligen icke tillräckligt att de legala förutsättningarna föreligger,
utan en tillfredsställande beredskap måste finnas för ingrepp av detta
slag. Ett led i denna beredskap är, att riksbanken under alla förhållanden be
-
23
driver en viss begränsad utlåningsrörelse. Vidare, och det är vad som i detta
sammanhang måste beaktas, bör möjligheter finnas att bedriva en kreditgivning
över hela landet som kan nå även mindre företag.
Ifrågavarande räntepolitiska beredskapsfunktion, vars betydelse icke kan
anges med de kvantitativa arbetsprestationer riksbanken faktiskt får vidkännas
för ändamålet, utgör enligt fullmäktiges mening ett viktigt skäl att
bibehålla åtminstone i stort sett det nuvarande kontorsnätet.»
Fullmäktige berör även länsindelningsfrågans betydelse i sammanhanget.
De beredskapsuppgifter som riksbanken ålagts i fråga om penningmedelsförsörjningen
förutsätter enligt fullmäktige närmast att varje länsstyrelse
skall inom si It område ha att tillgå ett riksbankskontor för gemensam planering
av det ekonomiska försvaret. Det goda samarbete som etablerats
härutinnan mellan länsstyrelser och avdelningskontor bör få fortsätta åtminstone
tills vidare.
På de anförda skälen anser fullmäktige att kontorsnätets omfattning tills
vidare bör vara oförändrad i avvaktan på att frågan om länsstyrelseorganisationen
blir avgjord, möjligen med någon ändring i lokaliseringen av visst
avdelningskontor. Fullmäktige understryker till sist att frågan om riksbankens
kontorsorganisation är komplicerad och att ett allsidigt bedömande av
denna skulle kräva ytterligare ingående utredningar.
Slutsatser
Enligt 1959 års riksdagsbeslut skulle riksbanken tills vidare få behålla avdelningskontor
på de platser där sådana då var inrättade. Riksdagens ställningstagande
var emellertid mera bestämt endast såvitt gällde frågan, huruvida
riksbanken över huvud skulle ha ett kontorsnät. En allmän kontorsindragning
avvisades sålunda — i varje fall tills vidare — med särskild hänsyn
till härmed följande olägenheter från centralbanksmässig synpunkt.
Beträffande distriktsindelningen åter var riksdagens klart uttryckta mening
den, att avdelningskontoren måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter
för att de skulle kunna bibehållas i nuvarande omfattning på längre sikt.
Möjligheterna att tillföra kontoren ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen
borde därför snarast utredas och resultaten redovisas för riksdagen.
Riksbanksfullmäktige ålades att vidtaga härför erforderliga åtgärder.
Under alla förhållanden måste en omprövning av distriktsindelningen på
längre sikt komma till stånd under 1960-talet.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att de försök som i enlighet
med riksdagens uttalanden hittills gjorts att tillföra riksbankens avdelningskontor
nya arbetsuppgifter nästan helt misslyckats. De få sysslor som tillkommit
under 1960-talet torde ha mycket ringa betydelse för arbetsbelastningen
och har ej heller — bortsett från beredskapsuppgifterna i fråga om
betalningsväsendet — åberopats i sammanhanget från riksbankens sida.
Efter statsmakternas ställningstagande till förvaltningen av bostadslånen år
1962 synes också riksbankens aktivitet i frågan ha minskat. De undersökningar
som på riksbanksfullmäktiges uppdrag dittills bedrivits av riksbankens
organisationskommitté torde kort därefter ha avstannat, och de korta
notiser i den årliga verksamhetsberättelsen till vilka fullmäktige inskränkt
sin redovisning till riksdagen för sina åtgärder upphörde från och med år
1963. Icke heller har, såvitt kunnat utrönas, inom riksbanken anstalter i
övrigt vidtagits för den omprövning av distriktsindelningen på längre sikt
som av riksdagen förutsatts skola ske före år 1970. I sin svarsskrivelse till
revisorerna konstaterar fullmäktige endast att ett allsidigt bedömande av
24
frågan skulle kräva ytterligare ingående utredningar. Någon avsikt att för
sin del aktualisera sådana utredningar synes fullmäktige inte hysa.
Av avdelningskontorens gamla arbetsuppgifter har kassarörelsen ökat
avsevärt med uppräkningen av sedlar som måttstock. Även den del av utlåningen
som bedrivs med riksbankens egna medel har vuxit något. Med hänsyn
till att det här enligt fullmäktiges uppfattning främst är fråga om en
beredskapsfunktion synes dock volymens växlingar inte böra tillmätas större
betydelse i sammanhanget. En mycket kraftig minskning uppvisar däremot
den åt riksbanken anförtrodda utlåningen av statliga fondmedel, bosättningslånen
undantagna, och fortsatt utveckling i denna riktning kan
förutses. Från och med år 1969 kommer vidare vissa lånerutiner att centraliseras
till huvudkontoret i samband med övergång till automatisk databehandling
med ytterligare avlastning från avdelningskontoren som följd.
Även inlåningsarbetet har minskat. Det har från riksbankens sida inte gjorts
gällande att nettoresultatet av den totala arbetsvolymens utveckling under
tioårsperioden skulle utvisa en ökning. Tvärtom torde den av fullmäktige
lämnade uppgiften att det växande sedelräkningsarbetet för de mindre avdelningskontorens
vidkommande fullt ut motsvarat nedgången i utlåningen
medge slutsatsen att arbetsbelastningen på kontorsnätet som helhet minskat.
I fråga om personalen har registrerats en markant tillväxt. Antalet lönegradsplacerade
har stigit med 33 eller ca 16 procent under åren 1958—1967.
Ökningen, som inte avstannat under första halvåret 1968, hänför sig nästan
helt till bankexpeditörskategorien, medan den s. k. bankpersonalen samt biträdes-
och bevakningspersonalen i stort sett är lika stor nu som för Ilo år
sedan. Även antalet genomsnittligt arbetande sedelräknare anges ha stigit
under perioden. Riksbanksfullmäktige uppger att riksbankens ledning sökt
anpassa avdelningskontorens personal till arbetsuppgifternas förskjutning
genom att minska antalet tjänstemän i bankkarriären och i stället öka de befattningshavarkategorier
som främst har med betalningsmedelsförsörjningen
att göra. Minskningen får fullmäktige fram genom att bortse från kammarskrivaraspiranterna.
Mot detta sätt att räkna kan invändas att aspiranterna
dock enligt vad fullmäktige själva uppger rekryteras för att ersätta avgående
personal och väl normalt kan väntas bli efter hand befordrade till
högre befattningar. I fullmäktiges årliga verksamhetsberättelse till riksdagen
inräknas också kammarskrivaraspiranterna utan särredovisning i bankpersonalen.
För övrigt synes aspirantkategoriens tillkomst och tillväxt vid
avdelningskontoren främst böra ses från synpunkten av den mera kvalificerade
personalens frigörande från rutinsysslor, en utveckling som medvetet
befrämjats genom bankexpedi för stjänsternas inrättande år 1955 och som
att döma av de redovisade uppgifterna om arbetstidens fördelning på olika
sysslor och tjänstemannagrupper torde med fördel i och för sig kunna drivas
ännu längre. Det kan i sammanhanget påpekas att i fullmäktiges svarsskrivelse
synes föreligga en viss motsägelse, när det på ett ställe framhålls
att det växande sedelräkningsarbetet skidle ha nödvändiggjort en väsentlig
personalökning, om inte maskinella hjälpmedel kunnat tillgripas, och på ett
annat att tillkomsten av bl. a. 31 bankexpeditörstjänster motiveras med just
betalningsmedelsförsörjningens behov. Det dominerande intrycket av personalutvecklingen
är under alla förhållanden en total ökning av antalet anställda
utan påvisbar motsvarighet i totalt ökade arbetsuppgifter.
Riksbanksfullmäktige motsätter sig i svarsskrivelsen varje reduktion av
kontorsnätet och tar således inte upp till diskussion ens den begränsade distriktssammanslagning
som enligt organisationskommitténs promemoria år
25
1958 kunde aktualiseras, om inga nya arbetsuppgifter tillfördes avdelningskontoren
och den totala arbetsvolymen till följd härav minskade. Sin oförändrade
inställning motiverar fullmäktige i första hand med riksbankens
behov av avdelningskontor för betalningsmedelsförsörjningen. De olägenheter
som en överflyttning av den regionala sedeldistributionen till andra organ
skulle medföra beskrevs ingående i 1958 års promemoria och torde ha
varit avgörande för riksdagens ställningstagande år 1959 mot en allmän
kontorsindragning. I nämnda promemoria medgavs emellertid att en till
exempelvis tio avdelningskontor reducerad distriktsorganisation skulle utan
större svårighet kunna svara för distributionen av sedlar och mynt, och
riksdagen fann uppenbarligen i denna centralbanksfunktion inget hinder
föreligga mot en omprövning av distriktsindelningen i nedskärningssyfte.
Fullmäktige anför icke heller nu några tyngre vägande skäl varför inte uppgiften
skulle kunna lösas med hjälp av ett mindre antal — kanske endast
tre eller fyra — lämpligt lokaliserade avdelningskontor. Att eu koncentration
till större arbetsenheter från arbetstekniska synpunkter enbart skulle
vara till fördel är uppenbart liksom att därigenom inte oväsentliga kostnadsbesparingar
skulle kunna göras.
Riksbankens möjligheter att genom direkt utlåning till allmänheten påverka
kreditmarknaden spelade som ovan antytts en stor roll i den tidigare
diskussionen om bankens kontorsnät. I dåvarande riksbankschefen Lemnes
utredning år 1952 hänfördes emellertid denna kreditgivning till traditionella
arbetsuppgifter av icke centralbanksmässig natur, och samma
klassificering återkom i organisationskommitténs promemoria år 1958, där
för övrigt den »räntepolitiska beredskapsfunktionen» knappast alls berördes.
Däremot togs den upp som en inte oviktig del av de centralbanksmässiga
uppgifterna i riksbanksfullmäktiges yttrande över bostadspolitiska organisationskommitténs
betänkande år 1961, och i svarsskrivelsen till riksdagens
revisorer har denna synpunkt avancerat till nära nog huvudargument
för kontorsnätets bibehållande i obeskuret skick. Här skall inte göras
ett försök att bedöma huruvida utvecklingen på kreditmarknaden under
senare år motiverar ett så kraftigt understrykande av betydelsen av riksbankens
möjligheter att bedriva egen direkt utlåning. Det kan dock erinras
om att riksbanken — och statsmakterna över huvud — har andra medel att
påverka kreditförhållandena i önskad riktning förutom att den statsägda
Sveriges kreditbank är verksam på detta område. Vidare bör framhållas
att den räntepolitiska beredskapsfunktionen, i den mån den alls uppmärksammades
— från riksbankens sida framfördes som nämnts detta argument
då ej — inte torde ha haft någon betydelse för den bedömning som
gjordes vid riksdagens behandling av kontorsnätsfrågan åren 1952 och
1959. I vilken mån denna från ett äldre skede hämtade och på nytt starkt
accentuerade aspekt på avdelningskontorens roll kan anses förändra hela
frågans läge synes endast kunna konstateras i samband med en ny prövning
i riksdagen.
Liksom redan i organisationskommitténs promemoria år 1958 har i riksbanksfullmäktiges
svarsskrivelse kontorsnätsfrågan sammankopplats med
spörsmålet om en ny länsindelning. Fullmäktige synes anse att, eftersom
riksbankens beredskapsuppgifler på betalningsväsendets område enligt deras
uppfattning närmast förutsätter parallellitet mellan länsstyrelser och
avdelningskontor, bör — särskilt med hänsyn till rådande ovisshet om
länsorganisationens framtida utformning — nu ingen ändring vidtas i kontorsnätet.
Bortsett från att större ändringar i länsindelningen numera icke
26
synes vara aktuella och att en sammankoppling med denna fråga därför
skulle på obestämd tid uppskjuta den slutliga prövningen av riksbankens
distriktsorganisation, synes det kunna ifrågasättas, om de kvantitativt obetydliga
beredskapsuppgifterna kräver så intim kontakt mellan riksbanksorgan
och länsstyrelse som görs gällande. Riksbanksfullmäktige antyder
själva möjligheten av bortflyttning av avdelningskontor från residensstad,
och med dagens kommunikationsteknik torde det inte innebära någon större
olägenhet, att ett flertal länsstyrelser har behövliga kontakter i ifrågavarande
ärenden med ett och samma avdelningskontor.
Sammanfattningsvis kan sägas följande. Varken genom tillkomst av nya
arbetsuppgifter eller genom ökning av gamla har sedan år 1959 ökad sysselsättning
kunnat skapas vid riksbankens avdelningskontor. Den totala
reella arbetsbelastningen har snarast minskat samtidigt som personalen
har vuxit i antal. De villkor som riksdagen nämnda år uppställde för att
riksbanken skulle få behålla ett kontorsnät på längre sikt i oförändrad
omfattning har således inte uppfyllts. Någon samlad redovisning av läget
enligt vad som synes ha förutsatts har inte tillställts riksdagen, än mindre
därav föranledda förslag till åtgärder. Fullmäktiges svar på riksdagens revisorers
frågor i ämnet har ej heller kommit den av riksdagen förutsatta
omprövningen före år 1970 att framstå som mindre motiverad. Med hänsyn
även till den omfattande pensionsavgång som inträffar om några år
synes därför det definitiva ställningstagandet till frågan om riksbankens
distriktsorganisation nu inte böra uppskjutas längre. I detta sammanhang
får, såsom tidigare antytts, vad fullmäktige anfört om riksbankens beredskapsfunktioner
självfallet tillmätas den sakliga vikt som kan vara befogad,
liksom det då kan övervägas om och i vilken utsträckning en större
eller mindre reduktion av dess kontorsnät förutsätter överflyttning av vissa
banken nu tillkommande arbetsuppgifter till Sveriges kreditbank.
27
Bilaga 2
SVERIGES RIKSBANK
Genom remiss den 31 oktober 1968 har fullmäktige i riksbanken anmodats
avgiva yttrande över en hos riksdagens revisorer upprättad granskningspromemoria
angående riksbankens avdelningskontor. Fullmäktige,
som tidigare i skrivelse till revisorerna den 12 september 1968 besvarat
vissa frågor i ärendet, får med anledning härav anföra följande.
Granskningspromemorian ställer icke det allmänna problemet om balansen
mellan kostnaderna för avdelningskontoren och värdet av deras
prestationer eller mellan nackdelarna vid en reduktion av kontorsnätet och
de kostnadsbesparingar som skulle kunna vinnas. I stället tillämpas en metod
med rent teoretiska slutledningar från en som given betraktad utgångspunkt
att om icke nya typer av arbetsuppgifter tillfördes riksbanken skulle
arbetsvolymen vid avdelningskontoren minska så att dessa icke kan bibehållas
i sin nuvarande omfattning.
Fullmäktige måste hävda, att frågan om riksbankens avdelningskontor
är mer komplicerad, än att den kan tillfredsställande bedömas utifrån denna
metod. Avdelningskontorens arbete är främst ett led i den produktions-,
distributions- och serviceverksamhet som sedelförsörjningen kräver. Deras
existens möjliggör vidare för riksbanken att driva en utlåningsrörelse
som i dag främst avser bosättningslån, avbetalningslån och en viss utlåning
till näringslivet genom växeldiskontering. Härutöver skall endast tillläggas
att de har en funktion i den åt riksbanken anförtrodda beredskapsplaneringen
på betalningsområdet och vid krig. Dessa olika inslag i kontorens
arbete skulle nödvändigt förändras vid en reduktion av kontorsnätet.
Möjligheterna att fortsätta den lokalt inriktade lånerörelsen skulle redan
vid en begränsad reduktion av kontorsnätet väsentligt minskas och
vid en längre gående sådan helt bortfalla. För sedelrörelsen kan teoretiskt
tänkas en mera successiv anpassning till ett uttunnat kontorsnät, men frågan
kan rimligen icke bedömas annat än i samband med kraven på den
service nuvarande organisation erbjuder. All sannolikhet talar för att väsentliga
besparingar skulle kunna uppnås endast vid en mycket radikal
nedskärning av antalet avdelningskontor, varvid antingen standarden på
denna service starkt försämrades eller betydande kostnader för sedelförsörjningen
övervältades på andra parter eller av riksbanken finge bäras på
annat sätt i samband med att verksamheten organiserades i nya former.
För fullmäktige står det klart, att det grundläggande motivet för bibehållandet
av ett kontorsnät av nuvarande omfattning är sedelförsörjningens
behov. Sedelförsörjningens roll som huvudmotiv för existens av ett nät
av avdelningskontor understrykes av den starka och oavbrutna ökningen
av arbetsvolymen. Under den i granskningspromemorian behandlade perioden
1957—1967 har antalet hos riksbanken uppräknade sedlar stigit med
28
44 %. Fördelat på olika typer av kontor var ökningen för huvudkontoret
20 %, för de större avdelningskontoren i Göteborg och Malmö 15 % och
för de 21 övriga avdelningskontoren så stor som 74 %. Under samma period
ökade den utelöpande sedelmängden med 61 %. Utvecklingen av den
utelöpande sedelmängden kan redovisas även under längre perioder: från
1940 till 1967 sexdubblades sedelomloppet i landet.
Kraven på den sedelförsörjning och därmed förenad service för i sista
hand hela samhället, som den hittillsvarande ordningen sökt tillgodose,
har förutsatt inte bara att en tillräcklig sedelmängd producerats och distribuerats
över landet utan att riksbanken i samband därmed fullgjort jämväl
andra prestationer, vilka — på grund av att de sedan länge alltid stått
till buds, betraktats som självklara eller till sin innebörd jämfört med
andra, eljest tänkbara ordningar sällan särskilt redovisats — måhända icke
tilldragit sig den uppmärksamhet och det beaktande, som de i varje fall i ett
sammanhang som det här föreliggande förtjänar. Att riksbanken tillhandahåller
en organisation, varigenom mängden av utelöpande sedlar dag för
dag smidigt kan anpassas till det i varje läge föreliggande behovet, innebär
att kreditväsendets, näringslivets och allmänhetens räntekostnader för det
i den utelöpande sedelmängden bundna kapitalet reduceras till ett åtkomligt
praktiskt minimum. En ordning, som exempelvis förutsatte att ell
stigande sedelbehov måste tillgodoses (dvs. sedlar uttagas från riksbanken)
en enda dag tidigare än för närvarande respektive ett fallande sedelbehov
kunde regleras (dvs. sedlar inlämnas till och krediteras inlämnaren
av riksbanken) med en enda dags försening jämfört med nuvarande förhållanden,
skulle, i synnerhet om man beaktar de ökade säkerhetsmarginaler
för sedelhållningens storlek den skulle nödvändiggöra, med vår nuvarande
sedelomsättning medföra ökade räntekostnader för sedelhållarna,
vilka kostnader enbart de skulle motsvara högst beaktansvärda belopp
även i jämförelse med riksbankens kostnader för hela kontor sorganisationen,
troligen i det närmaste lika stora som dessa. Att riksbanken icke enbart
av hänsyn till estetiska utan även till hanterings-praktiska synpunkter
uppehåller en internationellt sett relativt hög standard i fråga om utsortering
av förslitna och smutsiga sedlar, må vara svårt att ekonomiskt
eller i andra avseenden taxera men har självklart betydelse för de kostnader
riksbanken får vara beredd att vidkännas för sedelförsörjningen. Påtagligare
och till sin ekonomiska betydelse fattbarare borde vara den prestation,
som riksbanken fullgör genom att i samband med sina in- och utgående
expeditioner av sedlar svara för en sedelräkning, och en närmast
rigorös säkerhetskontroll i samband med denna, som i hög grad minskar
behovet av en motsvarande räkning ute i kreditväsendet och näringslivet.
En av riksbanken utlevererad och uppräknad sedelbunt är med den standard
i fråga om kontroll, som riksbanken hittills ansett sig strikt böra upprätthålla,
närmast att anse som en av marknaden accepterad högre sedelvalör.
Den kan, varje gång utan ytterligare uppräkning och kontroll, av
exempelvis en mottagande banks huvudkontor först hämtas ut ur riksbanken
och därefter lämnas vidare till andra kreditinstitut eller till ett
bankens avdelningskontor, av avdelningskontoret till ett stort företag, av
detta eventuellt till dess underavdelningar etc. Vid en sedelström i motsatt
riktning kan en avlämnande bank i motsvarande grad eftersätta krav
på eljest erforderlig kontroll av sedelförpackningar, som den vidarebefordrar
från företag etc. eller uppsamlat i egen rörelse — den kan lita till riksbankens
slutliga uppräkning. En lägre standard i dessa avseenden i fråga
29
om riksbankens befattning med sedelomsättningen i samhället eller en
tänkbar alternativ ordning, vartill fullmäktige i det följande återkommer,
enligt vilken riksbanken helt avsade sig uppräkning av annat än primärleveranser
av nya sedlar och slutåtertagna makuleringsmogna sådana, skulle
möjliggöra avsevärda kostnadsbesparingar för riksbanken men nödvändiggöra
en däremot svarande arbetsåtgång för sedelräkning, ibland i flera
led, ute i kreditväsendet och näringslivet. På grund av att en sådan alternativ
sedelräkning utanför riksbanken endast i sällsynta fall skulle kunna
organiseras lika effektivt och i samma grad som riksbankens räkning utnyttja
maskinella hjälpmedel, skulle den relativa arbetsåtgången och kostnaderna
för den snarast bli högre än riksbankens.
Fullmäktige kan i och för sig väl förstå, att upprätthållandet av en avdelningskontorsorganisation
med i flera fall små enheter, som ändå förutsätter
en viss uppsättning av kvalificerad personal, kan synas kostnadskrävande.
Frågan måste emellertid ses mot bakgrunden av de särskilda
förhållanden, som här anförts och som dessvärre sällan beaktats i diskussionen
om kontoren. Riksbanken har sökt att, utan att eftersätta kraven
på snabb och därmed för kreditväsendet och näringslivet räntekostnadsgynnsam
anpassning av den utelöpande sedelmängden, av kraven på god
sedelkvalitet och av kraven på en rationell, arbetsbesparande sedelhantering
utanför riksbanken, genomföra de arbets- och personalbesparande rationaliseringsåtgärder,
som varit möjliga. Fullmäktige kan icke finna att
dessa strävanden, som innefattat bl. a. införandet av maskinella hjälpmedel,
sedelräkningsmaskiner och precisionsvågar för sedelräkningen, ett visst
distributionssamarbete med postverket och dispositioner i fråga om personalsammansättningen
vid kontoren, som förbilligat denna, varit utan framgång
eller varit mindre framgångsrika än motsvarande strävanden på andra
håll inom offentlig eller privat förvaltningsverksamhet. Trots ett under
perioden efter 1940 sexdubblat sedelomlopp har den totala personalstyrkan
vid kontoren icke stigit med mera än ett par tiotal procent, och om
hänsyn tages till den lönekostnadsmässiga personalsammansättningen har
utvecklingen snarast varit än gynnsammare. Den avgörande synpunkten,
som enligt fullmäktiges mening måste beaktas vid varje prövning av frågan
om organisationens och dess kostnaders omfattning och rimlighet, är
emellertid i vad mån förändringar och reduktioner av den kan genomföras,
utan att motsvarande, lika stora eller större kostnader därmed uppkommer
på andra håll i samhället, respektive om det kan anses rimligt att
kostnader för en service av det slag riksbanken hittills tillhandahållit i
samband med sedelhanteringen även i fortsättningen skall bäras av riksbanken
eller övervältas på andra intressenter.
Fullmäktige har vid sin bedömning av avdelningskontorens betydelse för
en tillfredsställande sedelförsörjning givetvis icke varit främmande för att
andra former för sedeldistributionen kan konstrueras och tillämpas. I
granskningspromemorian erinras om att vid tidigare tillfällen det ifrågasatts,
att verksamheten med distribution av riksbankens sedlar skulle överflyttas
till postverket. Bankföreningen har i sitt remissyttrande över promemorian
ånyo tagit upp denna tanke och förklarat, att för bankerna en
sådan omläggning skulle medföra icke oväsentliga fördelar i form av större
lättillgänglighet och kortare transporter. Under förutsättning att »sedeloch
myntdistributionen överförs till postverket» säger sig bankföreningen
icke ha något att erinra mot en krympning av riksbankens lokalorganisation,
medan däremot »om betalningsmedelsförsörjningen alltjämt skall om
-
30
händerhas av riksbanken» bankföreningen icke kan tillstyrka att antalet
lokalkontor nämnvärt minskas. »Då skulle nämligen en reducering av kontorstätheten
leda till mera besvär och ökade kostnader för bankerna.»
Det är angeläget att, när dessa propåer ur kostnads- och andra synpunkter
prövas, man gör klart för sig omfattningen av den service som man förväntar
sig av den via postverket organiserade sedelhanteringen respektive
av de arbetsuppgifter som alltjämt bleve kvar på riksbanken. Postverket
utnyttjas redan nu i stor utsträckning av banker på orter utanför de residensstäder,
där riksbanken har sina lokalkontor, för bankernas inlämning
och uttagning av sedlar. Det sker på det sättet att bankerna har rätt att för
kreditering på sina postgirokonton till postanstalter inleverera förseglade
och innehållsdeklarerade sedelpaket. Enligt överenskommelse mellan postverket
och riksbanken tar postverket icke annan befattning med dessa än att
de vidarebefordras till riksbanken, där paketen bryts och uppräknas i samma
ordning som om bankerna direkt inlämnat sedlarna vid avdelningskontoren.
För utlämnande av sedlar genom postanstalt iordningställer vidare
avdelningskontoren i stor utsträckning specialförpackningar, som sedan
sändes till postanstalterna. Det är att observera att denna medverkan från
postverkets sida i sedeldistributionen icke innebär någon som helst lättnad
i riksbankskontorens arbetsbelastning! Den innebär snarast en ökning av
denna, eftersom inleveranserna och även utleveranserna blir mera uppsplittrade
på småposter än om bankerna själva skulle samla ihop beloppen och
direkt inleverera dem till eller avhämta dem från riksbankskontoren. Verksamheten
kan snarast ses som en extra service till kreditinstituten. Det är
angeläget att betona, att om det är en utbyggnad av denna form av postens
befattning med sedeldistributionen, som föresvävar författarna av granskningspromemorian
och avses i bankföreningens remissyttrande, ett realiserande
av förslaget icke innebär någon minskning utan av antydda skäl snarast
en ökning av riksbankens eget arbete med sedelhanteringen.
Ett ökat utnyttjande av postverket i denna mening synes nödvändigt om
kontorsnätet vore glesare eller om — som en mera radikal lösning —- alla
avdelningskontoren slopades och riksbankens arbete förflyttades till huvudkontoret.
Riksbankens erfarenheter tyder emellertid på att en utveckling
efter dessa linjer knappast skulle innebära några fördelar. Den nuvarande
arbetsfördelningen mellan riksbanken och postverket är resultatet av ett
nära samarbete, där de bästa lösningarna eftersträvats med vederbörlig
hänsyn tagen till de båda institutionernas företagsekonomiska och andra
intressen. Det kan t. ex. nämnas, att en utglesning av riksbankens kontorsnät
skulle minska möjligheterna att smidigt tillgodose inte bara bankernas
och näringslivets behov utan även, och inte minst, postverkets lokala behov.
Frågan om de ökade transporter av sedlar mellan postanstalterna i hela
landet och riksbankens här tänkta utglesade kontorsnät eller dess huvudkontor
i Stockholm, som skulle bli ett resultat av en omläggning, förtjänar
att särskilt diskuteras. Riksbankens sedeltransporter reser redan med nuvarande
ordning stigande problem såväl ur säkerhets- som kostnadssynpunkt.
Den nuvarande ordningen innebär ändock den fördelen att transporterna,
som för riksbankens vidkommande bara gäller transporter mellan
Stockholm och avdelningskontoren, kan koncentreras till stora sedelmängder
åt gången, varvid den erforderliga bevakningen, som säkerhetshänsyn
naturligen påkallar, blir ekonomiskt rimligare att bära. Det går
också att säga att de små transporter mellan postkontor och riksbankens
31
kontor, som redan nu förekommer och som ombesörjs av postverket självt,
kan vara någorlunda försvarliga, trots att motsvarande säkerhetshänsyn där
icke kan tillgodoses, men en sådan bedömning skulle inte kunna accepteras,
om på detta sätt organiserade transporter skulle avse en än större del
av eller hela sedelomsättningen i landet. En stark begränsning av kontorsnätet
eller, i ytterlighetsfallet, ett avskaffande av avdelningskontoren skulle
ofrånkomligen medföra stora nackdelar ur här anförda synpunkter.
Slutligen får observeras, att möjligheterna till besparingar för riksbanken
skulle vara begränsade. En första effekt skulle som redan antytts vara en
kostnadsökande uppsplittring av antalet expeditioner. Vissa kostnader,
främst lokalkostnader, för nedlagda kontor skulle kunna inbesparas, men i
gengäld finge riksbanken bära både ökade lokal- och personalkostnader på
orter, dit verksamheten koncentrerades. Även om vissa stordriftsfördelar
som nämnts bör kunna realiseras också vad gäller sedelräkning och kassavård
— och enligt fullmäktiges mening genom kontorsorganisationen har
realiserats jämfört med en utanför riksbanken förlagd motsvarande verksamhet
— torde det vara riktigt att säga, att, vad själva räkningsarbetet
beträffar, en optimal arbetsenhet icke behöver vara alltför stor. Det kan
nämnas att den till huvudkontoret i Stockholm förlagda sedelräkningen
icke arbetar med lägre kostnader än de för avdelningskontoren genomsnittliga.
Det bör anmärkas, att motsvarande resonemang icke är analogt giltigt
för den för sedelräkningsverksamhetens ledning och övervakning erforderliga
högre personalen, men i samma mån som denna, såsom fallet nu är, är
sysselsatt jämväl med andra arbetsuppgifter vid kontoren, så är det i varje
fall tveksamt, om totalt besparingar skulle kunna realiseras vid en sådan
utglesning eller totalnedläggning av kontorsnätet, som här diskuteras.
En väsentligare besparing för riksbanken skulle förutsätta en mera grundlig
förändring, som innebar att riksbankens befattning med sedelförsörjningen
radikalt minskades. Om t. ex. avdelningskontoren lades ner i samband
med att riksbanken ville radikalt befria sig från så stor del som möjligt
av med sedelhanteringen förenade kostnader, så skulle en metod vara, att
riksbanken i fortsättningen inskränkte sin befattning med den till att omfatta
endast dels leverans av nya sedlar, dels mottagande av genom bankernas
försorg utsorterade, förslitna sedlar och uppräkning och förstöring av
dessa.
I detta fall finge väl närmast bankerna — eller eventuellt postverket i en
ordning som förutsatte dess medverkan i sedelhanteringen — ta på sig all
mellanliggande sedelräkning liksom ansvaret för utsorteringen av slitna
sedlar och dessutom svara för lagerhållningen av sedlar vid tidpunkter
med säsongmässigt lågt sedelomlopp hos allmänheten.
Om man, som vore rimligt och ofrånkomligt, ville nerbringa den nödvändiga
lagerhållningen av sedlar hos bankerna — en lagerhållning motsvarande
den över året genomsnittliga skillnaden mellan högsta och lägsta
sedelomlopp skulle dra en årlig räntekostnad av storleksordningen 50 milj.
kr. — utan att i övrigt belasta riksbanken med nuvarande kostnader för
sedelhanteringen, borde detta vara möjligt. Det borde kunna ske genom att
bankerna medgåves rätt att till riksbanken inleverera av den inlämnande
banken plomberade och innehållsdeklarerade sedelförpackningar, som riksbanken
sedan utan kontrollräkning vid behov åter lämnade ut, inte bara
till samma bank som inlevererat dem utan till vilka sedelrekvirerande banker
som helst — m. a. o. ett system som förutsatte att bankerna inför var
-
32
andra svarade för innehållet i förpackningarna. Av praktiska skäl finge dessa
paket säkerligen i så fall motsvara ett standardiserat totalvärde och eventuellt
även en standardiserad valörsammansättning.
Företagsekonomiskt kunde en omläggning av detta slag innebära betydande
besparingar för riksbanken. Ur samhällsekonomisk synpunkt skulle
emellertid med största sannolikhet de ökade kostnaderna för bankerna
uppväga besparingar för riksbankens del. Att postverket i denna situation
skulle träda in och utföra det arbete som riksbanken avlastat sig är väl
inte utan vidare givet. I varje fall skulle postverket självklart icke ha någon
anledning att självt bära kostnaderna för den här ifrågasatta hanteringen,
utan dessa skulle uppenbarligen få lov att täckas i särskild ordning. Det
är icke troligt att kostnaderna för arbetet i postverkets regi bleve lägre än
de som enligt nuvarande ordning uppstår hos riksbanken. Icke heller är
det troligt, att den antydda förändringen vore genomförbar utan en viss
ökning av den erforderliga lagerhållningen av sedlar utanför riksbanken
och därmed av räntekostnaden för denna. Men det kan ifrågasättas om
riksbanken eller överhuvud taget statliga instanser, ifall statsmakterna
dessförinnan ansett att riksbankens nuvarande service till det svenska kreditväsendet
och näringslivet är för dyrbar eller eljest överflödig, skulle
ha anledning att täcka kostnaderna för den. Det skulle då ligga närmast
till hands, att postverket erhölle ersättning från kreditinstitutionerna.
Innan fullmäktige lämnar den här diskuterade frågan, förtjänar nämnas
att på riksbankens förfrågan från bankföreningens sida förklarats, att
bankföreningen vid avgivande av sitt ovannämnda remissvar förutsatt, att
även vid en av föreningen ifrågasatt omläggning av »sedeldistributionen»
samma service i fråga om sedelräkning och annat som hittills även i fortsättningen
skall tillhandahållas kreditinstituten och utan kostnad för dessa.
Riksbankens utlåningsverksamhet består för närvarande i huvudsak av
bosättningslån, avbetalningslån och växeldiskontering. Bosättningslånen
synes, av erfarenheterna att döma, fortfarande fylla en betydande social
funktion, och frågan om deras fortsatta utgivande lär i vart fall inte få bli
beroende av förändringar i riksbankens lokalorganisation. Om denna nedskärs
så, att den inte längre kunde omhänderha utgivandet av bosättningslånen,
finge uppgiften läggas på andra organ. Med hänsyn till bosättningslånens
sociala karaktär, som borde göra det nödvändigt alt lånen handhas
av en institution med myndighetsansvar, synes den tanke som skymtat att
överföra verksamheten till exempelvis Sveriges Kreditbank knappast helt
invändningsfri. Avbetalningslåneverksamheten var tidigare till stor del inriktad
på studielån, men efter det nya studiestödsystemets införande har
detta förhållande ändrats, och om någon ändamålstyp skall särskilt nämnas
är det lån till insats i bostadsrättsförening. Också möjligheten att fortsätta
avbetalningslåneverksamheten kunde givetvis ifrågasättas, om den inte kunde
bedrivas någorlunda enhetligt över hela landet. Ett relativt utbrett nät av
lokala avdelningskontor är alltså även här en förutsättning för verksamhetens
fortsatta bedrivande.
Redan i fråga om riksbankens avbetalningslån kan det anmärkas att deras
existens har ett ur låntagarsynpunkt gynnsamt inflytande på räntesättningen
för närmast motsvarande utlåning inom bankväsendet. Riksbankens
utlåning till näringslivet i form av växeldiskontering har uteslutande
en sådan allmän räntepolitisk funktion — att påverka eller kunna påverka
räntesättningen på kreditmarknaden. Önskan alt genom egen diskontering
direkt påverka kreditvillkoren ute i landet var ett av huvudmotiven för den
33
ursprungliga uppbyggnaden av riksbankens kontorsnät. Under den närmaste
efterkrigstidens speciella förhållanden i fråga om räntebildningen
trädde dessa synpunkter i bakgrunden, så mycket mera som många därtill
väntade sig att den nytillkomna statliga affärsbanken, Sveriges Kreditbank,
skulle övertaga den bevakningsuppgift som tidigare fallit på riksbanken.
Sedermera har emellertid behovet av medel att påverka den allmänna
räntenivån blivit allt kännbarare, en utveckling som givetvis bär samband
med den ökade roll kreditpolitiken kommit att spela i den allmänna ekonomiska
politiken. Under ltHiO-talel bar det blivit alltmer uppenbart alt bankernas
räntesatser vid utlåning och inlåning tenderat att stiga i förhållande
till riksbankens diskonto.
Vid varje diskontoändring har bankernas utlåningsräntor enligt avgivna
deklarationer ändrats med samma antal procentenheter som riksbankens
diskonto. Trots detta kan det konstateras, att affärsbankernas genomsnittliga
utlåningsräntesats (vari icke ingår avgifter av annat slag än ränta)
stigit med 0,22 procentenheter 1960—1967, varav 0,17 enheter under perioden
1964—1967, Glidningen har gällt alla redovisade typer av utlåning
med undantag av vissa byggnadskreditiv, och kan därför icke förklaras av
förändringar i låneportföljens sammansättning.
Utlåningsräntornas glidning uppåt skapar utrymme för kostnaderna för
den intensivare servicekonkurrensen mellan bankerna och för ökade räntekostnader
för inlåningen. Kostnadsstegringarna ger sedan i sin tur bankerna
anledning att söka ytterligare kompensation på utlåningssidan. På
inlåningssidan är tre fenomen särskilt märkbara. Det första är införandet
av de nya, högre förräntade inlåningsräkningarna med tolv resp. sex månaders
uppsägning. Det andra är den snabba spridningen av tendensen att ge
en relativt hög avkastning på lönecheckräkningar och andra liknande räkningar.
Det tredje är den alltmer spridda vanan att erbjuda speciellt förmånliga
räntevillkor för stora belopp, något som lett till att i dag en
betydande del av bankernas inlåning enligt av riksbanken företagna undersökningar
tydligtvis minst 4—5 miljarder kronor, sker till räntesatser som
överstiger den högsta annonserade inlåningsräntan.
En ränteglidning uppåt på en kvarts procent är givetvis inte obetydlig.
Applicerad på den totala utlåningen i bankinstituten skulle den motsvara
nära 200 miljoner kronor per år i merkostnad för låntagarna. Vissa räntesatser
har dock av naturliga skäl icke deltagit i denna glidning uppåt, t. ex. bottenlåneräntan
i nyproducerade bostadsfastigheter. Detta betyder emellertid
icke att denna utlåning skulle vara oberörd av ränteglidningstendenserna.
Den icke mindre diskutabla effekten har i stället varit, att långivarna
sökt reducera bottenlånens andel till förmån för andra, räntemässigt mer
attraktiva placeringar.
Den tendens till en fortskridande ränteglidning uppåt som kan iakttagas
reser problemet vilka medel som kan utnyttjas för att ge riksbanken
den erforderliga kontrollen över räntesättningen. Den traditionella bindningen
av en serie räntesatser till diskontot är givetvis alltjämt den viktigaste
kanalen för riksbankens inflytande över ränteläget. Vad som ovan
sagts visar emellertid att denna traditionella form för påverkan av marknadens
räntesatser i dag ej ter sig tillräcklig.
Det är oklart om formuleringarna i granskningspromemorian betyder, att
dess författare ansett att Sveriges Kreditbank skulle kunna utföra en speciell
bevakningsuppgift på ränteområdet; detta kunde vara förståeligt med
hänsyn till uttalanden som gjordes i samband med Kreditbankens tillkomst.
Hela utvecklingen därefter har emellertid inneburit, att Kreditbanken
3—690160
34
kommit att fungera —- och förmodligen också själv hävdar, att den bör få
fungera — som en bank som på lika villkor och med lika medel konkurrerar
med övriga affärsbanker och som har att ta hänsyn till sin räntabilitet.
Den konkurrens mellan bankerna, som Kreditbanken deltar i, har olika
former av vilka vissa, serviceutbyggnad och hård konkurrens om inlåningen,
utan tvivel bidrager till en fortskridande räntepress upp.
Med tanke på denna utveckling på ränteområdet är det naturligt, att
riksbanken icke vill avstå från möjligheten att påverka räntesättningen
inom kreditväsendet genom att bedriva en egen utlåning till näringslivet.
Detta innebär icke att fullmäktige tror sig i denna ha ett tillräckligt instrument
för att kontrollera utlåningsräntorna inom banksystemet. Men
problemet att undvika en fortskridande ränteglidning uppåt är, i vart
fall utan tillgripande av ur andra synpunkter tveksamma långtgående regleringsåtgärder,
så svårlöst, att riksbanken enligt fullmäktiges mening
icke bör avstå från någon av sina existerande möjligheter att påverka räntesättningen.
Såsom fullmäktige tidigare påpekat, är det icke tillräckligt
att enbart legala förutsättningar föreligger för att riksbanken skulle kunna
återupptaga sin utlåningsverksamhet i större skala. Ett led i den
räntepolitiska beredskap som bör upprätthållas är, att riksbanken bedriver
en viss begränsad utlåning till näringslivet. För att så långt som är möjligt
uppnå de syften som motiverar denna verksamhet är det nödvändigt,
att utlåningen kan bedrivas över hela landet och nå även mindre företag.
Slutligen vill fullmäktige hänvisa till att riksbanken är ansvarig för beredskapsplaneringen
på betalningsmedelsförsörjningens område. Som fullmäktige
tidigare framhållit, har också i enlighet med fastställda beredskapsplaner
ett nära samarbete i dessa frågor etablerats mellan länsstyrelserna
och riksbankskontoren, och planeringen utgår för närvarande
från att varje länsstyrelse inom sitt område skall ha att tillgå ett riksbankskontor
som kan fullgöra vissa uppgifter när det gäller planeringen
och som i krig är ansvarigt för penningmedelsförsörjningen inom distriktet.
Existensen av det nuvarande kontorsnätet utgör sålunda i varje
fall för närvarande en förutsättning för den upplagda organisationen för
beredskapsfrågornas handläggning. Fullmäktige kan icke heller utesluta,
att en fortsatt anknytning till länsorganisationen även i framtiden kan
aktualisera överförandet av arbetsuppgifter till riksbanken, på samma sätt
som vid övertagandet av förvaltningen av egnahems- och stödlånen och
vid förslaget om övertagande av bostadslåneförvaltningen.
Innan fullmäktige sammanfattar sina synpunkter på kontorsnätets omfattning
bör emellertid några i granskningspromemorian framförda påståenden
kommenteras.
Främst gäller detta granskningspromemorians slutsats, att avdelningskontorens
arbetsbelastning minskat; uttalandet avser sannolikt en jämförelse
mellan 1957 och 1967.
Det torde icke finnas någon invändningsfri mätningsmetod för den
produktion som presteras av avdelningskontoren. Vad beträffar utlåningsverksamheten
har det totala antalet utestående lån minskat starkt under
den period, 1957—1967, med vilken promemorian arbetar. Nedgången faller
emellertid uteslutande på lånetyper, egnahemslån och stödlån, vid vilka
riksbanken varit ansvarig endast för den rutinmässiga förvaltningen och,
i förekommande fall, indrivningsarbete. Vid avbetalningslån, bosättningslån
och växeldiskontering är riksbanken även engagerad i prövningen av
låneansökningarna och därmed i en verksamhet som ställer krav på arbetsinsatser
av relativt större omfattning och åtminstone ibland av mer
35
kvalificerat slag. Antalet utestående lån av dessa typer har icke minskat
om 1987 jämföres med 1957. Under de senaste fem åren har i själva verket
en stark ökning inträffat.
För var och en med erfarenhet från avdelningskontorens arbete står
det emellertid klart, att utvecklingen vid avdelningskontoren dominerats
av den fortgående expansionen av kassarörelsen, som jämte sedelräkningen
omfattar kassavård och planerings- och organisationsuppgifter i ansluining
härtill. Antalet uppräknade sedlar vid avdelningskontoren liar använts
som mått för produktionen på detta område och visar över den senaste
tio-årsperioden en uppgång på 50 %, för de 21 mindre avdelningskontoren
74 %. b
Mot den sålunda på diskutabla grunder påstådda nedgången i arbetsbelastningen
ställer granskningspromemorian eu uppgång i personalstyrkan
vid avdelningskontoren. I vad avser det totala antalet anställda i alla personalkategorier
är påpekandet givetvis korrekt. Den lönegradsplacerade
personalen uppgick vid 1950-talets början till ca 220 tjänstemän men föll
till ca 200 år 1954. Den steg sedan till 255 år 1965 och har nu sjunkit till
240. Det effektiva antalet sedelräknerskor är svårare att uppskatta på
grund av under årens lopp olika anställningsform, arbetstid per dag osv.,
men kan uppskattas till 80—90 stycken omkring år 1950, 112 år 1958
och 122 i dag.
Bakom totalsiffran för den lönegradsplacerade personalen ligger emellertid
en omfördelning mellan olika personalkategorier. Den utbildade bankpeisonalen
har minskat; biträdespersonalen och den nya kategorien bankexpeditörer
har ökat kraftigt. En utgångspunkt för bedömningen måste
också vara, att personalen genom en medveten politik i avvaktan på en
lösning av frågan om avdelningskontorens framtid vid slutet av 1950-talet
reducerades till ett minimum eller snarare — om man tar hänsyn till
bankaspiranterna — under det minimum som på någon sikt var erforderligt
för arbetets utförande. Efter 1959 har antalet bankaspiranter — som
genomgår en utbildning och ej kan jämställas med övriga — stigit till ett
normalt antal medan den utbildade bankpersonalen fortsatt att reduceras
så långt som varit möjligt.
Det för fullmäktige avgörande har varit att utnyttja möjligheterna till
mekanisering och överförandet av arbetsuppgifter för att hålla personalkostnaderna
nere trots den successivt ökade arbetsbelastningen. Dessa ansträngningar
har lett till påtagliga besparingar. Något entydigt mått på personalatgången
torde inte kunna konstrueras, men det är av intresse att
konstatera, att den totala lönesumman för lönegradsplacerad personal vid
avdelmngskontoren trots antalsökningen procentuellt steg mindre mellan
.7 och 1967 an den redovisade lönen per lönegradsplacerad tjänsteman
inom statsförvaltningen.
Fullmäktige kan sammanfatta sin bedömning i frågan om riksbankens
avdelningskontor på följande sätt.
Omsorgen om eu tillfredsställande sedelförsörjning är det tyngst vägande
motivet för bibehållandet av ett kontorsnät som icke är märkbart &°''lesare
an det nuvarande. En nedläggning av några få kontor skulle på kort
sikt vara oväsentlig ur besparingssynpunkt och även på sikt tveksam med
hansyn till kostnader för »flyttat» arbete, ökade, mer okoncentrerade och
mer svarskyddade sedeltransporter etc. Detsamma torde i stort sett «älla
aven eu totalnedläggning av avdelningskontoren och koncentration” till
huvudkontoret men med bibehållande av riksbankens alla nuvarande upp3f—690160
-
36
gifter på sedel försörjningsområde t. Det nuvarande decentraliserade systemet
synes klart överlägset ur säkerhets- och servicesynpunkt. Om man
önskar åstadkomma en mera väsentlig reduktion av riksbankens kostnader
för sedelförsörjningen finge avdelningskontoren läggas ned, samtidigt som
riksbanken inskränkte sin befattning med sedelförsörjningen till utlämnandet
av nya sedlar, mottagande av utsorterade sedlar och möjligen mottagandet
av av bankerna iordningställda paket, som sedan åter utlämnades
utan att räknas i riksbanken. En sådan ordning skiljer sig starkt
från den servicestandard riksbanken hittills tillhandahållit bankerna, postverket
och näringslivet. Den är emellertid fullt genomförbar och tillämpas
i olika utformningar och grader t. ex. i Storbritannien och Danmark. All
sannolikhet talar emellertid för att en omläggning av detta slag är samhällsekonomiskt
irrationell eftersom kostnadsökningar hos banker och
näringsliv skulle mer än uppväga riksbankens besparingar.
Ett kontorsnät av nngefär nuvarande omfattning är också en förutsättning
för att riksbankens lånerörelse i vad avser bosättningslån och avbetalningslån
och för att riksbankens begränsade men som potentiell räntekontroll
icke betydelselösa utlåning till näringslivet skall kunna nå ut över
hela landet. Riksbanken bör icke avhända sig de möjligheter som föreligger
att genom egen utlåning söka påverka räntevillkoren på kreditmarknaden.
Det nuvarande kontorsnätet är slutligen väl anpassat för fullgörandet av
riksbankens uppgifter i krig och som ansvarig för beredskapsplanläggningen
rörande betalningsväsendet.
I den av fullmäktige år 1959 Iill riksdagen överlämnade promemorian
angående riksbankens kontorsnät anfördes att frågan om riksbankens avdelningskontor
skulle upptagas till ny prövning i en möjlig framtida situation
då kontorens arbetsuppgifter skulle ha starkt minskat. Den i det
ovannämnda yttrandet förutsedda situationen har icke inträtt. Kassarörelsens
fortlöpande snabba tillväxt har lett till en ökning av kontorens arbetsbörda,
som endast tack vare en målmedveten rationaliseringsverksamhet
hindrats att ta sig uttryck i ökade reala personalkostnader.
Fullmäktige menar för sin del, att riksbanken, vad sedelförsörjningen
beträffar, har anledning att även fortsättningsvis svara för en service för
kreditväsendet och näringslivet av i stort sett samma omfattning som hittills.
Om det är statsmakternas avsikt att denna servicestandard skall bibehållas
kan det konstateras alt den på ett avgörande sätt underlättas av
ett kontorsnät av ungefär nuvarande omfattning, som i sin tur möjliggör
att riksbanken också i fortsättningen upprätthåller sin övriga vid avdelningskontoren
bedrivna verksamhet, inte minst den ur en räntekontrollsynpunkt
på senare år allt angelägnare utlåningsverksamheten.
Fullmäktige vill med det sagda givetvis icke hävda, att just det nuvarande
kontorsnätet med dess historiskt betingade bindning till residensstäderna,
på alla punkter är det lämpligaste. Om den här intagna ståndpunkten om
bibehållandet av en decentraliserad kontorsorganisation och omfattningen
av riksbankens serviceuppgifter vinner statsmakternas godkännande och
klarhet sålunda skapas om principerna för riksbankens framtida organisation,
kommer fullmäktige givetvis att överse och löpande följa frågan
om avdelningskontorens lokalisering.
Stockholm den 3 januari 1969.
Ä Fullmäktiges vägnar:
K.TELL-OLOF FELDT
/Karin W inb er g
37
Bilaga 3
LÄNSSTYRELSEN
I ÖSTERGÖTLANDS LÄN 13.12.1968
Yttrande över en inom revisorernas kansli upprättad granskningspromemoria
ang. riksbankens avdelningskontor (nr 3/1968)
Enligt länsstyrelsens mening torde riksbanken för alt på ett rationellt och
ändamålsenligt sätt kunna fullgöra sina uppgifter framför allt i fråga om
penningmedelsförsörj ningen vara beroende av att bibehålla ett antal kontor
ute i landet. Vidare synes med hänsyn till det samarbete som från faeredskapssynpunkt
råder mellan länsstyrelse och riksbankskontor riksbankens
beredskapsfunktion bäst kunna fullgöras därest samband föreligger mellan
riksbankens distriktsindelning och länsindelningen.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på sambandet
mellan olika regionala indelningar och därvid hänvisa till sitt yttrande
över länsindelningsutredningens betänkande, i vilket yttrande länsstyrelsen
anförde bl. a. följande:
Under senare år har det blivit allt vanligare att skilda statliga verk och
inrättningar under olika förevändningar skisserat och ibland även lyckats
genomföra olika regionala indelningar, som medfört att vederbörande indelning
icke överensstämmer med nuvarande länsindelning. Länsstyrelsen vill
icke ingå på en närmare granskning av motiven för dessa olika sinsemellan
icke sammanfallande regionindelningar. Länsstyrelsen är emellertid icke
övertygad om att starka sakliga skäl framtvingat dessa. Länsstyrelsen kan
tvärtom konstatera att denna brokiga karta på olika indelningar försvårar
regional och lokal insyn och bevakning av den verksamhet, som bedrivs,
och ur allmänhetens synpunkt medför negativa icke önskvärda konsekvenser.
En ny länsindelning bör enligt länsstyrelsens mening förbindas med en
upprensning i den under tillväxt varande statliga regionindelningsfloran i
syfte att i möjligaste mån bringa den i överensstämmelse med länsindelningen.
Därest frågan om ny länsindelning blir uppskjuten, är det angeläget att
Kungl. Maj :t vidtager åtgärder för att den nuvarande länsindelningen och
annan regionindelning bringas i bättre samklang. Under inga förhållanden
bör det tolereras att en utebliven länsindelningsreform tas till intäkt för
ökad maktkoncentration till centrala ämbetsverk genom införandet av olika
områdesindelningar, vilka gör det regionala inflytandet helt illusoriskt.
I kommunikationsdepartementets remiss till länsstyrelsen med länsdemokrati
tredningens betänkande »Förvaltning och folkstyre» (remisstid
1.11.1969) har — under åberopande av departementsskrivelsen 24.10.1967
till remissmyndigheterna för länsförvaltnings-, landskontors- och länsindelningsutredningarnas
betänkanden — framhållits, att yttrande över länsdemokratiutredningens
betänkande bör, förutom ett ställningstagande till
bl. a. frågan om principerna för uppgiftsfördelningen mellan statliga och
kommunala organ, även innehålla de synpunkter som till följd av nämnda
38
ställningstagande kan vara att tillägga betr. länsindelningsfrågan och frågan
om den statliga länsförvaltningens organisation.
Med hänsyn till det ovan anförda anser länsstyrelsen att ett ställningstagande
till frågan om riksbankens avdelningskontor bör anstå tills länsindelningen
och därmed sammanhängande frågor blivit lösta.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
landshövding och t. f. landskamrerare, ställföreträdande landssekreteraren
Lars Rydberg.
PER ECKERRERG
Nils Arfwidsson
39
Bilaga h
LÄNSSTYRELSEN
MALMÖHUS LÄN
LANDSKONTORET 4.12.1968
Ärende angående riksbankens avdelningskontor
Den från länsstyrelsens synpunkt mest betydelsefulla uppgiften för riksbankens
avdelningskontor synes vara betalningsmedelsför sörj ningen vid beredskap
och krig. Därför torde ett avdelningskontors placering i Malmö vara
angelägen.
I detta ärendes handläggning har — förutom undertecknade — deltagit
landssekreteraren Hjelmqwist.
På länsstyrelsen vägnar:
C. ARTHUR NORGREN
A. Isaksson
40
Bilaga 5
LÄNSSTYRELSEN
I GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN
LANDSKONTORET
I skrivelse till länsstyrelsen den 31.10.1968 har riksdagens revisorer hemställt
om länsstyrelsens yttrande över en inom revisorernas kansli upprättad
granskningspromemoria i ärende rörande riksbankens avdelningskontor.
Länsstyrelsen har på denna fråga velat anlägga följande synpunkter.
På den tiden då länsstyrelsens kassarörelse ombesörjdes av riksbanken
var det naturligt, att avdelningskontor skulle finnas alt tillgå i varje residensstad.
Samtliga inbetalningar skedde då genom insättning å statsverkets
räkning i riksbanken. Stadganden om insättning i riksbanken förekommer
alltjämt i medelsförvaltningskungörelsen; inflytande medel kan dock nu
även tillgodogöras riksbanken genom insättning på länsstyrelsens postgirokonto.
Denna form för överföring av inflytande medel till statens kassa är
den nu vanligaste.
Länsstyrelsens utbetalningar sker som regel över postgiro. Någon gång,
då behov av kontanter uppstår, exempelvis vid avlöningar inom civilförsvaret,
lyftes dock kontanter i riksbanken mot check. I detta län erhåller vidare
vissa skolor och domkapitlet sina rekvirerade lönemedel i form av check
på riksbanken. Om ett avdelningskontor skall indragas i viss residensstad,
torde länsstyrelsens checkräkning få överföras till riksbankens huvudkontor,
eventuellt till annat avdelningskontor. Någon egentlig olägenhet torde en
sådan förändring icke behöva förorsaka.
De checkar, som länsstyrelsen utskriver på riksbanken, torde kunna presenteras
för inlösning hos annan bank, exempelvis Sveriges kreditbank.
Eventuellt bör postverket åläggas att inlösa sådana chekar.
Det nu sagda ger vid handen att anordningen med riksbankskontor i varje
residensstad inte kan motiveras utifrån länsstyrelsens behov i fred.
Riksbanksfullmäktige har framhållit önskvärdheten av att varje länsstyrelse
inom sitt område äger tillgång till ett riksbankskontor för gemensam
planering av det ekonomiska försvaret.
Det är givetvis av största vikt, att penningmedelsför sörj ningen fungerar i
krigstid. Det torde dock böra undersökas om inte denna uppgift skulle kunna
fullgöras av visst riksbankskontor för flera län, åtminstone i södra och
mellersta Sverige, där avstånden ej är så stora. En utökning av ett riksbankskontors
område till att täcka ett helt militärområde kan måhända här
anses som en godtagbar anordning. Det bör då ankomma på ifrågavarande
kontor att organisera beredskapen så att penningmedel i tillräcklig grad
finnes tillgängliga i vart län.
I fråga om möjligheten att öka riksbankskontorens arbetsuppgifter kan
följande framhållas.
Lån till allmänna samlingslokaler — även kårlokaler för studenter — utbetalas
av länsstyrelserna. På länsstyrelserna ankommer även att förvara och
41
bevaka skuldförbindelser och säkerheter, som lämnas för lånen. Sedan lånen
utlämnats torde själva låneförvaltningen kunna överföras på riksbankskontoren.
Det torde dessutom finnas skäl för prövning av frågan om riksbankskontorens
arbetsuppgifter kan utökas därigenom att vården av säkerhetshandlingar
för statliga bostadslån överföres till riksbankskontoren.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
landskamreraren Folke Elfving samt t. f. länsbostadsdirektören Olof Larborn.
Göteborg i landskontoret den 26 november 1968.
PER NYSTRÖM
Nils Hemmingsson
42
Bilaga 6
LÄNSSTYRELSEN
UPPSALA LÄN
LANDSKONTORET io 12 1968
PM angående riksdagens revisorers granskningspromemoria nr 3/1968
rörande riksbankens avdelningskontor
Länsstyrelsens kassarörelse sker över olika postgirokonton. En kassa för
kontantinbetalningar finns dock även.
Berörda förhållanden medför att länsstyrelsens samröre med riksbanken
numera är ytterst ringa. Länsstyrelsen insätter emellertid i december varje
år medel i riksbanken för att postkontoren då skall kunna ombesörja utbetalningen
av överskjutande skatt till de skattskyldiga i länet.
Riksbankens avdelningskontor har tidigare från länsstyrelsen övertagit
förvaltningen av värnpliktslånen. Länsstyrelsen förvaltar fortfarande lånen
till allmänna samlingslokaler. Bestyret härmed är dock ej särskilt tidskrävande,
då låntagarna är föreningar och kommuner. Förvaltningen bör kvarligga
hos länsstyrelsen.
Enligt krigsinstruktionen för länsstyrelserna skall länsstyrelsen bl. a. vidtaga
åtgärder för att trygga betalningsväsendet och penningförsörjningen
under beredskap. Enbart denna uppgift bör dock ej få hindra en till synes
motiverad rationalisering beträffande riksbankens avdelningskontor.
Med hänsyn till vad sålunda anförts syns ej heller en framtida ändrad
länsindelning böra avvaktas.
På länsstyrelsens vägnar:
ARTUR HEDBERG
Elisabet Lindquist
43
Bilaga 7
LÄNSSTYRELSEN
I VÄSTERNORRLANDS LÄNLANDSKONTORET
HÄRNÖSAND
30.11.1968
Ärende angående riksbankens avdelningskontor granskningspromemoria
3/1968
Remiss 7.11.1968
Vid frågans tidigare behandling har i huvudsak enighet nåtts därom att
riksbanken skulle vara utrustad med ett kontorsnät av viss omfattning. I
förevarande promemoria uttalas tämligen bestämt den uppfattningen att en
väsentlig reducering av riksbankens nuvarande kontorsnät bör ske. Länsstyrelsen
anser sig för sin del icke för närvarande kunna uttala någon bestämd
mening härom. Av betydelse i sammanhanget torde vara — utöver
vad som beröres i promemorian — bl. a. i vad mån riksbanken har inkomster
av utlåningsverksamhet som förutsätter en distriktsorganisation av viss
storlek. Det förefaller överhuvud taget svårt att ta ställning i den berörda
frågan förrän en bedömning av det totala ekonomiska utfallet ur samhällets
synpunkt av en reducering av kontorsnätet föreligger. Man kan nämligen
ej utan vidare förutsätta att en koncentration till ett fåtal kontor kan ske
av alla de olika arbetsuppgifter som ingår i riksbankens verksamhet. Det
synes också angeläget att följderna ur säkerhetssynpunkt m. m. av kontorsindragningar
med därav åtföljande större distributionsområden för betalningsmedel
närmare belyses. Av särskilt intresse ur länsstyrelsens synpunkt
är vilka följder en kontorsindragning får för riksbankens möjligheter att
fylla de betydande beredskapsuppgifter som åligger banken. Den lokala lagerhållning
av betalningsmedel som ankommer på riksbanken är uppenbarligen
av vital betydelse för totalförsvaret.
Om det å ena sidan synes uppenbart att rationaliseringsvinster kan uppnås
genom en reducering av kontorsnätet talar å andra sidan åtskilligt mot
en sådan reducering, bl. a. behovet av väl fungerande nederlag av betalningsmedel
i sedlar och mynt. Enligt länsstyrelsens mening synes emellertid frågan
om att tillföra riksbanken nya arbetsuppgifter vara förtjänt av en omprövning.
Länsstyrelsen ifrågasätter härvidlag om ej förvaltningen av de
statliga bostadslånen borde överflyttas på riksbanken, som därigenom skulle
tillföras en avsevärd ökning av den bankmässiga verksamheten. Länsstyrelsen
har i yttrande över länsförvaltningsutredningens betänkande hävdat att
länsbostadsnämndens planeringsverksamhet med fördel kunde inordnas i
länsstyrelsen. Genom en sådan uppdelning skulle en förenkling av den regionala
förvaltningen ske. Härigenom skulle antagligen också åstadkommas
en större rationaliseringsvinst än den som en reducering av riksbankens
kontorsnät skulle kunna medföra.
Länsstyrelsen anser ej utredningsunderlaget tillfyllest för ett slutligt
ställningstagande till frågan. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör en mera
44
inträngande utredning företagas där de samlade ekonomiska verkningarna
av en indragning närmare belyses.
I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding
och t. f. förste länsassessor, även landskamreraren Sven Wasteson
deltagit.
HJALMAR NILSSON
Tord Oscarsson
45
Bilaga 8
LÄNSSTYRELSEN
I NORRBOTTENS LÄN
LANDSKONTORET
Yttrande över remiss 31.10.1968 angående riksbankens avdelningskontor
Riksdagens avdelningskontor i Luleå är ett av de äldsta i landet. Ett huvudskäl
till att kontoret så tidigt inrättades torde ha varit det långa avståndet
till Stockholm och nödvändigheten av ett avdelningskontor i Luleå för
en effektiv sedel- och myntdistribution. Sedan dess har väl kommunikationerna
undergått stora förändringar. Riksbanksfullmäktige har emellertid
i sitt yttrande förklarat sig fortfarande vara av den uppfattningen, att riksbanken
för sin verksamhet är beroende av att behålla ett kontorsnät. Det
hänvisas- i första hand till bankens uppgift i fråga om betalningsmedelsförsörjningen
och till behovet av tillfredsställande och jämn sedelkvalitet.
Vidare åberopas de beredskapsuppgifter, som riksbanken ålagts i fråga om
penningmedelsförsörjningen och som förutsätter, att varje länsstyrelse skall
inom sitt område ha att tillgå ett riksbankskontor för gemensam planering
av det ekonomiska försvaret.
De av riksbanksfullmäktige andragna omständigheterna finner länsstyrelsen
med särskild styrka gäller för Norrbottens län. Riksbankens avdelningskontor
i Luleå har längsta avståndet till huvudkontoret i Stockholm
och länets karaktär av gränslän med riksgräns mot två länder gör beredskapssynpunkterna
särskilt betydelsefulla. De ändringar i länsindelningen
för riket, som varit under övervägande ha ej heller berört detta län.
Redan på nu anförda skäl anser länsstyrelsen angeläget att avdelningskontoret
i Luleå finnes kvar. Härutöver vill länsstyrelsen framhålla, att det
statliga engagemanget i olika former av lån och finansiellt stöd åt medborgare
och näringsliv ständigt ökar, icke minst ifråga om detta län för vilket
statsmakterna beslutat om en intensiv satsning. Det bör måhända finnas
möjligheter att vid administrerandet av denna verksamhet utnyttja den
sakkunskap, som finns inom riksbankens avdelningskontor, som härigenom
skulle kunna tillföras nya arbetsuppgifter.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen R. Lassinantti,
landskamreraren R. Broström och förste länsassessorn K. E. Hansén, föredragande.
Luleå i landskontoret den 9 december 1968.
R. LASSINANTTI
K. E. Hansén
4—690160
46
Bilaga 9
KUNGL. POSTSTYRELSEN 16.12.1968
Angående Riksbankens avdelningskontor
Riksdagens Revisorers skrivelse den 31 oktober 1968 i rubricerade ärende
åberopas.
Från Postverkets synpunkt är det av största betydelse att sedel- och myntdepåer
är så placerade i landets olika delar att postanstalterna vid behov
snabbt kan fylla på sina lager av betalningsmedel och likaledes snabbt kan
sätta in för kassarörelse ej behövliga medel på Postverkets checkräkning i
Riksbanken. Depåerna bör således vara förlagda till orter med snabba och
säkra kommunikationer till och från det kringliggande försörjningsområdet.
Postverket har i egenskap av ansvarigt distributionsorgan för ett stort antal
penningtransporter ett vitalt intresse av att också säkerhetsaspekterna
blir beaktade vid organiserandet av landets medelsförsörjning. Det är från
denna utgångspunkt, men också från transporttekniska synpunkter, angeläget
att långa transporter av stora penningbelopp undviks och att antalet
omlastningar nedbringas till ett minimum. Detta gäller särskilt transporter
på landsväg.
Flertalet av Riksbankens nuvarande avdelningskontor uppfyller med
hänsyn till lokaliseringen de krav som ovan ställts. De senaste årtiondenas
snabba utveckling på skilda områden i samhället motiverar emellertid en
omprövning av vissa avdelningskontors lokalisering. Enligt Poststyrelsens
åsikt bör man sålunda överväga att till lämpligare orter flytta vissa avdelningskontor
t. ex. det nuvarande kontoret i Mariestad.
En radikal nedskärning av antalet avdelningskontor skulle för Postverkets
del medföra allvarliga svårigheter att försörja perifert belägna postanstalter
med betalningsmedel och avsevärt öka verkets kostnader för penningtransporter,
bevakning m. m. Härtill skulle komma ökade ränteförluster
på grund av att större belopp än f. n. måste befinna sig under transport.
En annan väsentlig faktor att ta hänsyn till är den omständigheten att
många affärs- och sparbanker via sina postgirokonton utnyttjar Postverket
för sin medelsförsörjning. En minskning av antalet avdelningskontor kan
väntas medföra ökat utnyttjande av Postverket i nämnda hänseende. Detta
skulle innebära ytterligare ökade transport- och hanteringskostnader samt
ökade ränteförluster.
Sammanfattningsvis får styrelsen som sin åsikt framhålla att, om Riksbankens
avdelningskontor också framdeles ensamma skall svara för att tillgodose
behoven av betalningsmedel, det nuvarande kontorsnätet i stort sett
bör bibehållas.
Som påpekats i promemorian har det vid flera tillfällen tidigare ifrågasatts
att medelsförsörjningen skulle övertagas av Postverket. Denna funktion
finge i så fall karaktären av ett uppdrag, som riksdagen lämnade åt
Postverket och styrelsen förutsätter att — i likhet med vad fallet är med
vissa andra uppdrag som Postverket nu fullgör åt stalen — särskild ersättning
kommer att utgå för de kostnader som åsamkas verket.
Därest vad som anförts i promemorian skulle föranleda en ny utredning
är det angeläget för Postverket att få tillfälle att framföra de synpunkter
som i sådant sammanhang kan bli relevanta för verkets del.
NILS HÖRJEL
Bengt Furbäck
48
Bilaga 10
KUNGL. BANKINSPEKTIONEN 27.11.1968
Yttrande över granskningspromemoria om Riksbankens avdelningskontor
Nr 3/1968
Genom remiss den 31 oktober 1968 har Ni hemställt om bankinspektionens
yttrande över en granskningspromemoria avseende riksbankens avdelningskontor.
Med anledning härav får inspektionen anföra följande.
Riksbankens avdelningskontorsorganisation har upprepade gånger under
årens lopp varit föremål för utredningar och övervägts av riksdagen. Därvid
har konstaterats att det kvantitativa underlaget för avdelningskontoren inte
varit stort men att vissa av riksbankens funktioner krävt bibehållande av
åtminstone en begränsad kontorsorganisation. Man har i sistnämnda avseende
hänvisat till bland annat uppgifterna i fråga om betalningsmedelsförsörjningen
och det ekonomiska försvaret samt understrukit önskvärdheten
från riksbankens sida att genom lokal kreditgivning kunna inverka på utlåningsräntorna
i banksystemet. Två kontor — icke belägna i residensstäder
— har dock dragits in.
Enligt bankinspektionens uppfattning bör man undersöka om inte betalningsmedelsförsörjningen
kan ordnas via andra vägar än över riksbankskontoren.
Uppgiften är av det slaget att den synes ligga väl till för postverket,
som har ett väl utbrett kontorsnät och personal utbildad för göromål
som det här är fråga om. De principiella betänkligheter som tidigare anförts
mot att åt postverket skulle anförtros att fullgöra riksbankens uppgift att
tillhandahålla sedlar och mynt härrör från uppfattningen att postverket
därmed skulle tillerkännas en exklusiv centralbanksuppgift, nämligen övervakningen
av sedelomloppets omfattning. Denna övervakningsfunktion skulle
enligt inspektionens mening genom lämpliga former för rapportering
kunna bevaras åt riksbanken, även om det med funktionen förenade praktiska
arbetet uppdrogs åt postverket. Riksbanken skulle givetvis ha möjlighet
att utöva den kontroll över postverkets handhavande av uppdraget, som
kunde befinnas erforderlig. Det finge förutsättas att postverket icke skulle
komma att sprida ut de med uppdraget förenade arbetsuppgifterna på ett
större antal enheter än nödvändigt. De kostnader som uppgifterna avseende
betalningsmedelsför sörj ningen kan komma att medföra i riksbanken och
postverket efter en omorganisation bör betraktas i förhållande till de mycket
väsentliga kostnadsbesparingar som kan göras vid en indragning av kontorsnätet
i riksbanken.
Det har framhållits att riksbankens uppgifter med avseende på det ekonomiska
försvaret kräver att varje länsstyrelse har tillgång till ett riksbankskontor
inom länet i och för gemensam planering av beredskapen. Det
är möjligt att samarbetet mellan länsstyrelserna och riksbanken rörande
denna planering därmed underlättas, men enbart denna omständighet är
inte ett tillräckligt motiv för att bevara riksbankens kontorsnät. Om postverket
skulle komma att överta betalningsmedelsförsörjningen ligger den
49
tanken nära att verket — som i fråga om betalningsförmedlingen avses fylla
viktiga funktioner i det totala försvaret — även skulle sörja för beredskapsuppgifterna
såvitt avser uppläggandet av sedeldepåer etc. Dessa uppgifter
torde emellertid kunna skötas av riksbanken även utan tillgång till avdelningskontor.
Bibehållandet av riksbankens kontorsnät har också motiverats av bankens
önskan att ha kvar möjligheten att bedriva en lokal kreditgivning
över hela landet för att därigenom kunna påverka bankinstitutens utlåningsräntor.
I anledning härav vill inspektionen till en början erinra om
att den statliga affärsbanken — Sveriges Kreditbank — enligt sin ursprungliga
målsättning avsågs skola fungera såsom regulativ till andra banker.
Banken har ett välförgrenat kontorsnät med kontor i alla residensstäder
och det ligger uppenbarligen nära till hands att undersöka om icke denna
bank kunde tilldelas en uppgift i förevarande sammanhang. Man bör inte
heller bortse från att även postbanken skulle kunna användas såsom ett
instrument för räntereglerande åtgärder. Från nu angivna synpunkter är
av intresse att frågan om ett närmare samarbete mellan postbanken och
Sveriges Kreditbank f. n. är under utredning.
Inspektionen är medveten om att den kreditgivning, som man från riksbankens
sida velat bevara förutsättningar för, är avsedd som ett penningpolitiskt
hjälpmedel och att man därför icke ifråga om densamma kan i
allo upprätthålla de lönsamhetskrav som avses skola gälla för verksamheten
i de båda andra här berörda statsägda instituten. Inspektionen vill
därför ifrågasätta om icke en lämplig lösning vore, att den eventuellt erforderliga
kreditgivningen bedrives i riksbankens regi från huvudkontoret
men med Kreditbanken eller Postbanken eller båda som förmedlande organ
och på villkor, varom överenskommelse kunde träffas. Härigenom skulle
möjligheterna att genom operationer på kreditmarknaden påverka ränteutvecklingen
ökas samtidigt som den kostnadsbesparande effekten av eu
reduktion av riksbankens kontorsorganisation uppnåddes.
Definitiva ställningstaganden till de ovan berörda frågorna kräver emellertid
ingående utredningar och med det anförda har inspektionen främst
velat understryka behovet av att sådana kommer till stånd.
Vid behandlingen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wulff och Telestam, den senare särskilt förordnad föredragande, biträdande
ledamoten Sjöberg, bankinspektören Hanström, sparbanksinspektören Åkerblom
samt byråchefen Ström.
K. WULFF
G. Telestam
50
Bilaga it
SVERIGES KREDITBANK
Genom skrivelse den 31 oktober 1968 har Sveriges Kreditbank beretts tillfälle
att avge yttranden över en vid skrivelsen fogad, inom Riksdagens Revisorers
kansli upprättad granskningspromemoria angående Riksbankens avdelningskontor.
Med anledning härav får banken anföra följande:
Det torde inte ankomma på Kreditbanken att göra något uttalande i frågan
i vad mån ett behållande av Riksbankens kontorsnät i nuvarande eller
väsentligen oförändrad omfattning kan anses erforderligt med hänsyn till
Riksbankens intresse av att genom direkt kreditgivning kunna påverka
lånevillkoren inom kreditväsendet, ur beredskapssynpunkt eller med hänsyn
till behovet av tillfredsställande jämn sedelkvalitet. Vad angår betalningsför
sörj ningen vill Kreditbanken framhålla att, såvitt banken kan finna,
en koncentration av uppgifterna på detta område till ett fåtal betalningscentraler
bör kunna ske utan större olägenheter för de kreditinstitut som
nu utnyttjar Riksbankens avdelningskontor. Om statsmakterna skulle besluta
en avveckling eller reducering av Riksbankens avdelningskontor och
det i samband därmed skulle anses lämpligt att överflytta uppgifter ifråga
om hantering av vissa typer av lån till Kreditbanken, är banken vidare beredd
att påtaga sig dessa uppgifter. Kreditbanken förutsätter givetvis att den
för dylika eventuellt tillkommande arbetsuppgifter skall erhålla ersättning
för sina självkostnader. Stockholm den 22 november 1968.
Sveriges Kreditbank
C.-H. NORDLANDER
B. Bayard
51
Bilaga 12
SVENSKA BANKFÖRENINGEN
Med anledning av remiss av granskningspromemoria (nr 3/1968) angående
riksbankens avdelningskontor får Svenska Bankföreningen anföra följande.
Affärsbankernas kontakter med riksbankens avdelningskontor äger huvudsakligen
rum i samband med distributionen av sedlar och mynt. Såsom
erinras i promemorian har det tidigare vid flera tillfällen ifrågasatts att
denna distributionsverksamhet skulle överflyttas till postverket. För bankerna
skulle en sådan omläggning medföra icke oväsentliga fördelar i form
av större lättillgänglighet och kortare transporter. Under förutsättning att
sedel- och myntdistributionen överförs till postverket, finns därför — med
reservation för vad nedan sägs om krigsberedskapsfrågor — från bankföreningens
sida ingenting att invända mot en indragning eller krympning av
riksbankens lokalorganisation.
Om betalningsmedelsförsörjningen alltjämt skall omhänderhas av riksbanken,
kan bankföreningen däremot icke tillstyrka att antalet lokalkontor
nämnvärt minskas. Då skulle nämligen en reducering av kontorstätheten
leda till mera besvär och ökade kostnader för bankerna.
Genom särskild lagstiftning har riksbankens avdelningskontor tillagts åtskilliga
viktiga uppgifter som rör betalningsväsendets funktion under krigsförhållanden.
Direktörerna för riksbankskontoren har sålunda att närmast
under länsstyrelsen svara för ledningen och samordningen av beredskapsplaneringen
på detta område. Vid krig eller omedelbar krigsfara tillkommer
ytterligare åligganden, bl. a. att genom upprättande av sedeldepåer säkerställa
betalningsmedelsförsörjningen. Om riksbankens avdelningskontor
indrages, måste följaktligen beredskapsuppgifterna överflyttas till några
andra regionala organ. Stockholm den 30 november 1968.
För Svenska Bankföreningen
Dess styrelse:
RUNE HÖGLUND
Sven Strömberg
52
Bilaga i 3
Till riksdagens revisorer
Undertecknad som den 10.1.1969 av riksdagens revisorer erhållit i uppdrag
att yttra sig i frågan om riksbankens sedelförsörjningsuppgift såsom
ett motiv för ett bibehållande av dess nuvarande kontorsnät, med särskild
hänsyn till Riksbanksfullmäktiges yttrande av den 31.1.1969, får härmed
avge följande utlåtande:
Fullmäktiges grundinställning till frågan om riksbankens kontorsnät
framgår av följande yttrande: »Omsorgen om en tillfredsställande sedelförsörjning
är det tyngst vägande motivet för bibehållande av ett kontorsnät
som icke är märkbart glesare än det nuvarande». Och ». . . . det grundläggande
motivet för bibehållandet av ett kontorsnät av nuvarande omfattning
är sedelförsörjningens behov».
Man måste naturligtvis ge fullmäktige rätt däri, att en effektiv och ekonomisk
lösning av sedelförsörjningens problem är av mycket stor vikt. Det
har emellertid — såvitt jag kunnat finna — icke genomförts någon systematisk
undersökning av vilken lösning av sedelförsörjningsfrågan som
är den såväl praktiskt som samhällsekonomiskt bästa och riktigaste — i
varje fall icke under de tio senaste åren och icke med sådana effektivare
vetenskapliga metoder (såsom operationsanalys) eller sådana förfinade
tekniska hjälpmedel (såsom datamaskiner ) som numera står till buds.
Den utredning som åren 1957—1958 gjordes av riksbankens organisationskommitté
fyller enligt min åsikt icke de krav man idag måste ställa
på en sådan specialundersökning. Redan den omständigheten att mer än
tio år förflutit sedan denna kommitté avgav sitt yttrande gör att detta
icke helt kan motsvara dagens förhållanden. Därtill kommer att kommittén
hade till uppgift att penetrera hela problemkomplexet i samband med
riksbankens kontorsnät och därför i fråga om inställningen till betalningsmedelsförsörjningsfrågan
måhända i alltför hög grad påverkades av sin
uppfattning om helt andra orsakssammanhang som enligt dess åsikt då
starkt talade för ett bibehållande av kontorsnätet. En ny utredning skulle
ha avsevärt mer förfinade och effektivare hjälpmedel till sitt förfogande för
en ingående analys och en sådan borde enligt min åsikt få sin uppgift begränsad
till frågan om hur betalningsmedelsförsörjningen effektivast och
samhällsekonomiskt riktigast kan organiseras. (Frågan om riksbankskontorens
övriga uppgifter kräver — ifall man anser alt dessa ännu icke
blivit tillräckligt belysta med hänsyn till nuvarande förhållande — möjligen
också en förnyad expertundersökning.)
Man måste emellertid också helt hålla med fullmäktige när de påpekar,
att man icke endast genom »rent teoretiska slutledningar från en som given
betraktad utgångspunkt» kan finna de rätta svaren på de olika frågorna i
hela detta problemkomplex. Men detta gäller självfallet också fullmäktiges
eget resonemang, icke minst i fråga om hur sedelförsörjningsfrågan bäst kan
53
lösas. De skäl som framförs å ena sidan för att sedelförsörjningen även i
fortsättningen bäst kan skötas av riksbanken med dess nuvarande kontorsnät
och genom dess samarbete med posten och å andra sidan för att
kontorsnätet med hänsyn härtill icke bör få »märkbart» minskas, är tydligen
icke grundade på några sådana vetenskapliga undersökningar av
olika alternativ och kan icke i och för sig anses vara hållbara.
Det första man fäster sig vid när man penetrerar riksbankskontorens
roll för sedelförsörjningen, är hur oändamålsenligt dessa kontor är lokaliserade
för denna uppgift. Man kan ju bl. a. konstatera att det finns riksbankskontor
i ett avsevärt antal mindre städer, medan sådana större städer
som Norrköping, Hälsingborg, Borås, Eskilstuna, Sundsvall och Skellefteå
— alla med över 60 000 invånare, ett avsevärt uppland och ett betydande
antal bankkontor — saknar riksbankskontor. Men ändå fungerar sedeldistributionen
på dessa platser liksom också i alla de andra städer och
samhällen som har flera bankkontor men icke något riksbankskontor.
Detta visar att sedelförsörjningen kan fungera tillfredsställande i varje
fall med ett avsevärt mindre antal riksbankskontor än nu. Å andra sidan
framstår det dock såsom ändamålsenligt, att det finns någon form av betalningscentral
åtminstone i de allra största städerna och av kommunikationstekniska
skäl även på någon från denna speciella synpunkt lämplig central
plats i Norrland. En sådan betalningsmedelscentral behöver däremot självfallet
icke nödvändigtvis vara ett kontor med nuvarande riksbanksuppgifter
och icke heller nödvändigtvis direkt skött av riksbanken.
Riksbanksfullmäktige avfärdar emellertid tanken på att »distribution
av riksbankens sedlar skulle överflyttas till postverket» med enligt min
åsikt ofullständiga argument. Att t. ex. anföra, att »riksbankens erfarenhet
tyder emellertid på att en utveckling efter dessa linjer knappast skuller
innebära några fördelar» kan knappast anses ha tillräcklig tyngd som
argument i en så invecklad och viktig fråga som denna. Det finns också
skäl att understryka, att — såsom det framgått av Bankföreningens remissyttrande
— en överflyttning till postverket av sedeldistributionen
åtminstone för bankerna huvudsakligen skulle medföra fördelar. Vilka
andra konsekvenser en sådan överflyttning skulle få kräver emellertid
avsevärt grundligare undersökningar.
Det är ett flertal olika, delvis i motsatt riktning verkande faktorer som
man måste ta hänsyn till vid utredningen i denna fråga. Såväl de företagsekonomiska
— för riksbanken å ena sidan och bankerna å den andra
— som speciellt de samhällsekonomiska aspekterna måste självfallet noga
beaktas. Men sammanhanget är här så pass invecklat, att endast en vetenskaplig,
med alla moderna hjälpmedel utförd utredning kan ge ett rättvisande
svar. Härtill kommer också säkerhets- och beredskapsaspekten.
Vad säkerhetsaspekten i samband med sedeltransporterna beträffar, så
förefaller det som om dessa icke nämnvärt skulle påverkas av en förändring
av metoderna för sedelförsörjningen. Totalt är det ju fortfarande
- oavsett vilken lösning som tillämpas — samma mängd sedlar som
skall transporteras — huvudsakligen genom postverkets försorg — och
även fördelningen på stora och små transporter skulle knappast komma
att i nämnvärd grad påverkas av en förändring.
Vad åter beredskapskraven beträffar, så kan man konstatera att de tyvärr
står i klart motsatsförhållande till de ekonomiska och praktiska aspekterna
på sedelförsörjningen under normala förhållanden. Varken den nuvarande
riksbankskontorslokaliseringen eller en för fredsförhållanden helt
54
ändamålsenlig lokalisering av med moderna hjälpmedel utrustade rena
betalningsmedelscentraler av optimal storlek passar nämligen ihop med
beredskapskraven. Det förefaller även därför som om det riktigaste vore
att på basis av en expertundersökning lösa betalningsmedelsförsörjningsfrågan
på det för fredstida förhållanden ändamålsenligaste sättet utan att
hänsyn tages till vad som blivit tradition. En sådan ny lösning skulle
nämligen knappast kunna medföra större svårigheter för beredskapsplaneringen
än vad som är fallet med nu tillämpade metoder, då den ju också
nu förutsätter en speciell organisation under beredskaps- och krigsförhållanden
baserad på förflyttning av de flesta av riksbankens kontor till
andra platser.
Vad slutligen sedelstandarden beträffar, så har jag fått den uppfattningen
att denna standard nu åtminstone huvudsakligen i praktiken baseras
på bankkontorens och postkontorens utsortering av förslitna och smutsiga
sedlar i enlighet med riksbankens direktiv. Även om denna uppfattning
delvis vore oriktig, så borde det icke medföra några större problem att med
en annan sedelförsörjningsorganisation upprätthålla samma standard som
hittills.
Sammanfattning
I fråga om betalningsmedelsförsörjningen delar jag helt riksbanksfullmäktiges
åsikt att problemet är invecklat och att det icke kan lösas enbart
genom »rent teoretiska slutledningar». Jag anser också, att problemet
icke penetrerats tillräckligt och att den undersökning som slutfördes för
mer än tio år sedan, icke kan ligga till grund för en lösning under nuvarande
i flera avseenden ändrade förhållanden. Jag anser mig därför böra
avsluta detta utlåtande med följande förslag:
En expertgrupp borde med det snaraste tillsättas för att med moderna
metoder — såsom operationsanalys med simulering och databehandling
av olika funktionsmodeller för att klarlägga deras karakteristika i fråga
om effektivitet, kostnader och konsekvenser — vetenskapligt utreda frågan
om hur betalningsmedelsförsörj ningen lämpligast kan ordnas under
fredstid. Sådana alternativa lösningar som omnämnts av riksdagens revisorer
och som kan tänkas vara effektivare och samhällsekonomiskt
fördelaktigare än det nu tillämpade systemet bör penetreras av denna
grupp. Men även andra alternativ är värda att granskas. Utredningen
borde icke få sträcka sig över mera än ett år. Under tiden borde riksbankens
nyrekrytering av personal begränsas — möjligen genom indragning
av något av de lägst belastade kontoren i enlighet med vad riksbanksfullmäktige
själva antytt — för att en senare eventuellt beslutad omläggning
icke skall behöva försvåras eller uppskjutas med hänvisning till svårigheter
i fråga om personalen. Stockholm den 3 februari 1969.
ÅKE TOLLET
55
Bilaga 1''i
Till riksdagens revisorer
Genom hänvändelse från riksdagens revisorer har undertecknade anmodats
yttra sig över vissa delar av en skrivelse den 3 januari från fullmäktige
i riksbanken rörande riksbankens avdelningskontor. Vi får med anledning
härav anföra följande.
1. Det skulle falla långt utanför den överenskomna ramen för vårt yttrande
att söka mera i detalj granska det argument, som i fullmäktiges skrivelse
framhålles som »det grundläggande motivet» för bibehållande av ett kontorsnät
av ungefär nuvarande omfattning, nämligen sedelförsörjningens behov.
Vi vill här endast framhålla följande:
(a) Ehuru fullmäktige nämner ett antal omständigheter, som kan vara
av relevans för en bedömning av styrkan i angivna motiv, har fullmäktige
därmed icke presterat en egentlig utredning av frågan, tillräckligt grundlig
och allsidig för att kunna användas som beslutsunderlag. En sådan utredning
borde ge kvantifierade besked om konsekvenserna, förbundna med ett
antal alternativa lösningar, i vad avser servicekvalitet och resursanspråk på
olika lång sikt.
(b) Redan ytliga överväganden synes dock ge vid handen, att det är högst
osannolikt att den optimala lösningen av sedelförsörjningsfrågan skulle vara
den nuvarande, huvudsakligen historiskt betingade lokalkontorsorganisation.
Det förefaller oss mera sannolikt, att hela detta kontorsnät borde
avskaffas, om dess enda funktion vore att tjäna sedelförsörjningen.
2. Som ett argument för en långt driven service från samhällets sida i syfte
att reducera »det i den utelöpande sedelmängden bundna kapitalet. ..
till ett åtkomligt praktiskt minimum» anföres:
»En ordning, som exempelvis förutsatte, att ett stigande sedelbehov måste
tillgodoses (dvs. sedlar uttagas från riksbanken) en enda dag tidigare än
för närvarande respektive ett fallande sedelbehov kunde regleras (dvs. sedlar
inlämnas till och krediteras inlämnaren av riksbanken) med en enda
dags försening jämfört med nuvarande förhållanden, skulle, i synnerhet om
man beaktar de ökade säkerhetsmarginaler för sedelhållningens storlek den
skulle nödvändiggöra med vår nuvarande sedelomsättning medföra ökade
räntekostnader för sedelhållarna, vilka kostnader enbart de skulle motsvara
högst beaktansvärda belopp även i jämförelse med riksbankens kostnader
för hela kontorsorganisationen, troligen i det närmaste lika stora som
dessa.»
Den ränteförlust, som privata subjekt åsamkas genom sedelhållning, är
icke en samhällsekonomisk kostnad (resurskrävande aktivitet), och det är
därför meningslöst att väga dessa ränteförluster mot riksbankens kostnader
för kontorsorganisationen. Institutionella förändringar, som medför variationer
i privata subjekts behov av sedelhållning, har däremot fördelningsmässiga
konsekvenser, ökat sedelhållningsbehov, framkallat av mins
-
56
kad service från samhällets sida, kan ses som en ökning av en sorts beskattning
som närmast är att jämställa med förmögenhetsbeskattning. Det är
icke a priori givet, att en sådan skatteskärpning skall betraktas som icke
önskvärd.
3. Ett ytterligare, av fullmäktige i riksbanken anfört motiv för bibehållande
av ett kontorsnät av ungefär nuvarande omfattning är behovet att
»påverka eller kunna påverka räntesättningen på kreditmarknaden». Det
sägs att
»behovet av medel att påverka den allmänna räntenivån blivit allt kännbarare,
en utveckling som givetvis har samband med den ökade roll kreditpolitiken
kommit att spela i den allmänna ekonomiska politiken. Under
1960-talet har det blivit alltmer uppenbart att bankernas räntesatser vid utlåning
och inlåning tenderat att stiga i förhållande till riksbankens diskonto.
»
Här må först noteras, att fullmäktige uppenbarligen betraktar sist omnämnda
företeelse som icke önskvärd. Även bortsett från att denna fördelningspolitiska
(?) ståndpunkt icke kan vara fullt förenlig med den nyss
berörda värderingen av ränteförluster hos privata subjekt, betingade av
minskad service i fråga om sedelförsörjningen, kan den ifrågasättas. Vi återkommer
strax till detta. Låt oss först konstatera att den ränteglidning, varom
här är tal, rimligtvis måste förutsättas betingad av ett efterfrågeöverskott
på kredit. Man kan då, låt vara schematiskt, skilja mellan två fall:
(1) Riksbanken vill eliminera rådande efterfrågeöverskott utan att utgångslägets
räntesatser höjs. 1 detta fall finns uppenbarligen att tillgå enklare
och mera direkt verkande medel än utlåning från riksbanken till allmänheten.
(2) Man vill låta efterfrågeöverskottet bestå — man vill m. a. o. ha en
»stram» kreditmarknad — samtidigt som man vill behålla (så långt möjligt)
utgångslägets räntesatser. I detta fall skulle det innebära en motsägelse
att vilja motverka tendenserna till ränteglidning genom ökad utlåning från
riksbanken.
Vad angår det rimliga i den målsättning, som är angiven för fall (2), vill
vi bara helt kort påpeka, att det icke visats, att icke alla förekommande,
mera grundläggande mål (av exempelvis fördelningspolitisk art) skulle kunna
bättre tillgodoses på annat sätt (t. ex. genom finanspolitiska medel) än
genom en »stram» kreditpolitik.
4. Förutom att vilja påverka räntenivån (i förhållande till diskontot)
skulle man kunna tänkas vilja påverka kreditinstitutens räntemarginal.
En antydan därom finns på sid. 11 ff i fullmäktiges skrivelse.
Här återigen framstår emellertid andra medel än ut- och inlåning vid
riksbankens lokalkontor som mera effektiva (inklusive mindre resurskrävande).
Särskilt nära till hands ligger att utnyttja postbanken och/eller den
statliga affärsbanken. Vad angår Sveriges Kreditbank berör fullmäktige den
frågan i följande passus:
»Det är oklart om formuleringarna i granskningspromemorian betyder,
att dess författare ansett att Sveriges Kreditbank skulle kunna utföra en
speciell bevakningsuppgift på ränteområdet; detta kunde vara förståeligt
med hänsyn till uttalanden som gjordes i samband med Kreditbankens tillkomst.
Hela utvecklingen därefter har emellertid inneburit, att Kreditbankan
kommit att fungera — och förmodligen också själv hävdar, att den bör
få fungera — som en bank som på lika villkor och med lika medel konkurrerar
med övriga affärsbanker och som har att ta hänsyn till sin räntabili
-
57
tet. Den konkurrens mellan bankerna, som Kreditbanken deltar i, bär olika
former av vilka vissa, serviceutbyggnad och hård konkurrens om inlåningen,
utan tvivel bidrager till en fortskridande räntepress upp.»
Även om Kreditbanken hittills fått fungera så som här beskrives, är därmed
icke sagt att icke en ändring därvidlag vore motiverad, om staten verkligen
skulle vilja, mera accentuerat än hittills, uppträda som prisledare på
kreditmarknaden. Meningen med sådan verksamhet måste ju ändå vara att
den skall få effekt. I den mån man lyckas därmed, framstår det kanske som
mindre väsentligt om (1) Kreditbanken användes som medel i denna verksamhet
eller om (2) Kreditbanken får i likhet med övriga banker anpassa
sig efter alternativa medels effektiva utnyttjande i denna verksamhet.
Stockholm den 5 februari 1969
GUY ARVIDSSON TONY HAGSTRÖM
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690160