16

Bankoutskottets utlåtande nr 42 år W69

Nr 42

Utlåtande i anledning av motioner om andel för de anställda (
ett långsiktigt företagssparande.

1 de likalydande molionerna I: 385 av herr Dahlcn m. fl. och II: 447 a*i
herr Wedén m. fl. yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa
att en parlamentarisk utredning tillsättes under medverkan av företrädare
för arbetsmarknadens parter och erforderlig expertis med uppgift
att avge förslag om hur från det allmännas sida metoder att ge löntagarna
andel i ett långsiktigt företagssparande kan stimuleras.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO).

Motionerna

Motionärerna erinrar inledningsvis om folkpartiets motioner med samma
syfte vid 1968 års riksdag och sammanfattar innehållet i dessa. Utgångspunkten
var de stora investeringsbehov som skulle komma att föreligga
enligt den senaste långtidsutredningens prognos och sparandets i förhållande
därtill ogynnsamma utveckling. Enligt professor Börje Kraglis utredning
»Finansiella långtidsperspektiv» (SOU 1967: 6) kunde det enskilda
företagssparandet väntas minska kraftigt. Detta kunde befaras leda till avtagande
investeringsvilja och försvagad konkurrenskraft inom näringslivet.
Lösningen på kapitalbristproblemen måste, hävdades det, till stor del sökas
inom företagssparandets sfär. Härvid borde man söka former som gjorde
inte bara aktieägarna utan också företagens anställda delaktiga i den förmögenhetsbildning
som under lång tid hålles kvar inom företagen. En varje
år kontant utbetald andel i vinst för de anställda skulle, framhölls det, inte
stå i överensstämmelse med denna princip, men däremot en länge uppskjuten
andel i vinst. De grunder efter vilka ett inom företagen för lång tid bundet
sparande skall kunna fördelas bland de anställda sades böra i främsta
rummet diskuteras av arbetsmarknadens parter. Modern databehandlingsteknik
bedömdes möjliggöra att den anställde utan svårighet kan behålla
sitt tillgodohavande vid flyttning till annat företag. Ett försäkringssystem

Bankoutskottets utlåtande nr t2 år 1969

17

nämndes som tänkbart för att möta risken för förlust vid konkurser och
företagsnedläggelser. Det föreslagna vinstandelssystemet ansågs böra stimuleras
genom skattemässiga särregler.

Elter atl ha rekapitulerat motiveringen för det föregående år framlagda
förslaget diskuterar motionärerna olika tänkbara former för de anställdas
andel i långsiktigt företagssparande, såsom reverser, obligationer av särskilt
slag och nyemitterade aktier. Eu invändning som riktats mot det tidigare
förslaget är att en hög soliditetsgrad inom företagen — enligt förslagsställarna
önskvärd för att öka benägenheten för riskbärande investeringar
— skulle innebära ett i motsvarande mån minskat utrymme för löner och
därmed vara ofördelaktigt från fördelningssynpnnkt. Denna argumentation
godtas inte av motionärerna. Ur rapporten »Lönebildning och samhällsekonomi»,
som framlades i november 1968 av en expertgrupp tillsatt av
SAF, LO och TCO, återger de vissa avsnitt1 vari de finner stöd för sin uppfattning.
En synpunkt är här att man kan tänka sig realistiska förutsättningai
under vilka en låg soliditetsgrad i företagen — och även en låg
självfinansieringsgrad — sammanfaller med en växande ojämnhet i förmögenhetsfördelningen.

1 fråga om självfinansieringsgradens inkomstpolitiska aspekt betonas i
undersökningsrapporten att även kapitalinkomster och själva kapitalbildningen
måste beaktas vid överväganden om inkomstfördelningen. En låg
självfinansieringsgrad med stor andel lånat kapital betyder en smal bas av
eget kapital på vilket då kan falla procentuellt mycket stora vinster i fall
verksamheten blir lönsam. Detta ger ett snabbt växande förmögenhetsvärde
åt egenkapitalet i företaget, som beskattas mindre effektivt än de vinster
som plöjs ned vid hög självfinansiering. Denna nackdel kan enligt rapporten
motverkas genom att yttre finansiering delvis kommer till stånd som
tillskott av nytt ägarkapital. Ett annat resonemang i rapporten som motionärerna
hänvisar till gäller sambandet mellan hög soliditetsnivå inom företagen
och trygghet i anställningsförhållandena.

Tidigare behandling av likartade förslag

Vad gäller behandlingen av vissa förslag om utredning rörande vinstandelssystem
hänvisas till den redogörelse som lämnas i utskottets föregående
utlåtande, nr 41.

Såsom framgår av det inledande referatet av motionernas innehåll väcktes
vid 1968 års riksdag motioner med samma syfte. Dessa avslogs av riksdagen

1 Ett av citaten har blivit felaktigt genom att ett antal ord fallit bort. Den mening som i
motionen 11:447 börjar på s. 4 rad 12 nedifrån skall ha följande lydelse:

»Aktieägarna i de företag, som lyckas väl i den meningen att de når goda vinster, får se sina
förmögenheter ökade mycket starkt, under det att aktieägarna i andra företag, i vilka utvecklingen
är den motsatta, får se sina förmögenheter minskade mycket starkt.»

18

Bankoutskottets utlåtande nr 42 år 1969

på bankoutskottets hemställan (uti. nr 33). Utskottet berörde något det
skisserade systemets effekt från samhällsekonomisk och fördelningspolitisk
synpunkt men lade vid sin bedömning avgörande vikt vid att förslaget
avsåg en ändrad konstruktion av de anställdas totala arbetsersättning. Enligt
en allmänt accepterad grundsats borde det då ankomma på arbetsmarknadsparterna
att avgöra om det föreslagna systemet skulle prövas. Som
tänkbart ämne för en statlig utredning kvarstode i så fall närmast dettas
skatterättsliga aspekter. Någon sådan utredning ansågs inte erforderlig så
länge arbetsmarknadsparterna inte gjort påtagliga ansatser att införa ett
vinstandelssystem av denna typ. I en reservation av moderata samlingspartiets,
centerpartiets och folkpartiets företrädare i utskottet yrkades bifall
till motionerna.

Remissyttrandena

De fyra tillfrågade organisationerna avstyrker alla det i motionerna framlagda
förslaget under hänvisning till sina yttranden över motionerna i samma
ämne år 1968.

Med anledning av att motionärerna som stöd för förslaget åberopat synpunkter
i rapporten »Lönebildning och samhällsekonomi» framhåller LO
och TCO att dessa organisationer inte tagit ställning till rapporten och att
de åsikter som framförs i denna måste betraktas som författarnas egna.

LO anser att motionärerna missförstått rapporten och anför härom:

Soliditeten i företagen såsom den definieras i rapporten bestäms av förhållandet
mellan eget kapital och främmande kapital. Det egna kapitalet representeras
av aktier och aktieägare, det främmande av lån i olika former.
Långsiktigt företagssparande är eget kapital. Om de anställda skall få del
av långsiktigt företagssparande måste de således ha aktier. Avstår de såsom
motionärerna föreslår någon del av sina löner mot reverser, ökar de däremot
det främmande kapitalet i företaget och minskar därigenom företagets
soliditet. De får då inte någon del i det långsiktiga företagssparandet
utan lånar helt enkelt företaget av sina egna pengar. Men om de anställda
skall få del av företagets långsiktiga sparande genom att tilldelas aktier,
kan dessa aktier inte få bli aktier av andra rangen, dvs. inte försäljningsbara
och utan rösträtt i bolagsstämmorna. Löntagarnas aktier måste ha
samma ställning på aktiemarknaden som de ursprungliga aktieägarnas.

Det bästa sättet att ge de anställda del av det långsiktiga företagssparandet
är enligt LO:s mening att kollektivt sparande får medverka till egenkapitalbildningen
i företaget exempelvis genom att allmänna pensionsfonden
får möjlighet att teckna aktier i privata företag. Därigenom undviker
man, säger LO, de orättvisor som skulle uppstå om löntagare i framgångsrika
företag fick stora andelar av ett företagssparande, som löntagare i
mindre framgångsrika företag inte kunde få. LO erinrar om att 1968 års
kapitalmarknadsutredning har att pröva frågan om allmänna pensionsfondens
rätt att förvärva aktier.

Bankoutskottets utlåtande nr 42 år 1969

19

TCO ifrågasätter om den citerade rapporten kan åberopas som stöd för
förslag om ett vinstandelssystem. Rapporten säges fastmera argumentera
till förmån för en ökad aktiefinansiering av nyinvesteringarna som ett alternativ
till självfinansiering eller upplåning på kreditmarknaden. Företagarnas
önskemål om en högre soliditetsgrad kan enligt TCO:s uppfattning inte
tillgodoses genom vinstandelssystem, åtminstone inte om de anställda medges
en rimlig rätt alt disponera över vinstandelarna. Om denna rätt garanteras
torde det, anför TCO, från företagarens synpunkt knappast finnas anledning
att räkna in de anställdas vinstandelar i företagets egna kapital.

Utskottet

Riksdagen avslog förra året motioner vari föreslogs att en parlamentarisk
utredning under medverkan av bl. a. företrädare för arbetsmarknadens parter
skulle tillsättas för att pröva hur metoder att ge löntagarna andel i ett
långsiktigt företagssparande skulle kunna stimuleras från det allmännas
sida. När detta förslag nu ånyo föres fram har motionärerna i ett par avseenden
byggt ut sin argumentation. De berör olika former som skulle kunna
länkas för sådant företagssparande, och de diskuterar med utnyttjande av
den i slutet av 1968 framlagda rapporten »Lönebildning och samhällsekonomi»
bl. a. betydelsen av en hög soliditetsgrad för företagens benägenhet alt
göra riskbärande investeringar samt löntagarorganisationernas invändning
att en hög soliditetsgrad inom företagen kan vara ofördelaktig från fördelningssynpunkt.

1 anslutning till motionärernas citat från och referat av rapporten »Lönebildning
och samhällsekonomi» vill utskottet framhålla att de aktuella avsnitten
— som ingår i ett kapitel som innehåller en diskussion av avvägningen
mellan självfinansiering och yttre finansiering i olika former och av
löneutvecklingens inverkan på investeringsbenägenheten — knappast synes
kunna åberopas som förord för det system för anställdas långtidssparande
som motionärerna förespråkar.

Såsom utskottet framhöll i motsvarande sammanhang föregående år lägger
utskottet inte till grund för sitt ståndpunktstagande någon bedömning
av det i motionerna skisserade systemets funktionsduglighet och av dess
effekt från samhällsekonomisk och fördelningspolitisk synpunkt. Eftersom
förslaget avser en ändrad konstruktion av de anställdas totala arbetsersättning
bör det enligt utskottets mening ankomma på arbetsmarknadsparterna
att avgöra om det föreslagna systemet skall prövas och hur det i så fall skall
utformas i detalj.

Arbetsmarknadens huvudorganisationer har i år liksom förra året ställt
sig avvisande till en utredning i ämnet. Icke heller utskottet vill förorda
någon sådan.

20

Bankoutskottets utlåtande nr 42 år 1969

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna I: 385 och II: 447.

Stockholm den 28 oktober 1969

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Lundin
(s), Larfors (s), Brundin (m), Mattsson (ep)*, Wirtén (fp.) och Vilhelm
Erik Carlsson (m);

från andra kammaren: herrar Regnéll (in), Hagnell (s), Franzén i
Motala (s)*, Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i Umeå (fp), Rask (s),
Fridolfsson i Rödeby (s) och Stridsman (ep).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Wirtén (fp) och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Eu expansiv investeringsutveckling ingår i det framtidsperspektiv som
den senaste långtidsutredningen tecknade. Möjligheterna att realisera en sådan
utveckling är emellertid avhängiga av att ett tillräckligt sparande kommer
till stånd. Av intresse i detta sammanhang är inte endast sparandets totala
omfattning utan också dess fördelning. Hnshållssparandet spelar numera
inte samma roll som tidigare. Tonvikten ligger främst på det offentliga
sparandet. Härigenom koncentreras makten över kapitaltillgångarna alltmer
till samhälleliga instanser, vilkas inflytande över näringslivet ökar.

1 det läge som nu beskrivits ter sig en förändring av sparandets inriktning
angelägen. Företagssparandet bör stimuleras så att utrymme skapas för en
tillfredsställande självfinansiering inom näringslivet. Enskilda personers
frivilliga sparande bör uppmuntras så att ett mera decentraliserat sparande
erhålles. Åtgärder av sådan innebörd skulle öka investeringsbenägenheten
inom näringslivet och därigenom bl. a. stärka dess konkurrenskraft på internationella
marknader.

Ett företagssparande av den typ som skisseras i motionerna skulle vara
väl ägnad att tillgodose här antydda önskemål. Ett system med andel för
de anställda i företagens långsiktiga sparande skulle stärka företagssparandet
utan att några fördelningspolitiskt oroande konsekvenser skulle inträffa.
Som värdefull bieffekt skulle det få en ökad intressegemenskap mellan före -

Bankoutskottets utlåtande nr 42 år 1969

21

tagens ägare och anställda. Från båda dessa utgångspunkter borde motionärernas
förslag vara av intresse för arbetsmarknadens parter.

Att utredning och genomförande av det projekt som motionärerna anger
kräver aktiv medverkan från arbetsmarknadsparternas sida innebär inte
att statsmakterna skall förhålla sig passiva på detta område. Fastmer bör de
aktivt verka för att få förutsättningarna för att långsiktigt företagssparande
av föreslagen art prövade, bl. a. vad gäller den skattemässiga behandlingen.
En parlamentarisk utredning i detta syfte, inrymmande också företrädare
för arbetsmarknadens parter och erforderlig expertis, är enligt utskottets
mening önskvärd. Det finns anledning räkna med att en sådan utredning
kan resultera i åtgärder av väsentlig betydelse både för företagens kapitalförsörjning
och för relationerna mellan företagens ägare och deras anställda.

Utskottet hemställer alltså

att riksdagen med bifall till motionerna 1: 385 och II: 447
hos Kungl. Maj :t hemställer om utredning rörande andel för
de anställda i långsiktigt företagssparande i enlighet med
vad utskottet ovan anfört.»

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690029