Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969
1
Nr 55
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner beträffande
vissa uppbördsfrågor.
Yrkanden
1) motionerna I: 717 av herr Åkerlund m. fl. samt II: 789 av herr Fridolfsson
i Stockholm m. fl., vari hemställts,
att riksdagen beslutar sådan ändring av 49 § 2 mom. uppbördsförordningen,
att den anståndsbeviljande myndighetens beslut icke enbart blir beroende
på taxeringsintendentens yttrande;
2) motionen I: 380 av herrar Alexanderson och Ernulf, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till ändring av reglerna
om restitution av skatt i uppbördsförordningen i överensstämmelse med
vad i motionen anförts.
Enligt utskottets hemställan i memorial nr 49 har riksdagen beslutat uppskjuta
behandlingen av föreliggande motioner till innevarande års höstsession.
Gällande bestämmelser och frågornas tidigare behandling
Anstånd med erläggande av skatt vid skatteprocess
49 § 1 och 2 mom. uppbördsförordningen (UF) innehåller de huvudsakliga
bestämmelserna om anstånd med erläggande av skatt vid taxeringsbesvär
och har från och med år 1968 följande lydelse.
1 mom. Skattskyldig må av lokal skattemyndighet erhålla anstånd med
inbetalning av skatt eller ränta
1) om taxeringsintendenten anfört besvär över taxering med yrkande om
ändring till den skattskyldiges förmån: till belopp som betingas av taxeringsintendentens
yrkande,
2) om den skattskyldige anfört besvär över taxering och taxeringsintendenten,
helt eller delvis, tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd: till
belopp som betingas av taxeringsintendentens yttrande,
3) om taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende: till belopp som betingas av förbiseendet,
4) om den skattskyldige taxerats på mer än en ort för samma inkomst,
garantibelopp för fastighet eller förmögenhet: till belopp, motsvarande ettdera
av eller båda de skattebelopp som påförts i anledning av taxeringen,
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 55
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969
5) om skattskyldig gjort ansökan enligt förordningen den 21 maj 1965
(nr 153) om särskild skatteberäkning för makar: till belopp som betingas av
ansökningen,
6) om skatt påförts obehörigen eller med för högt belopp på grund av
fel vid debitering: till belopp som betingas av felaktigheten i debiteringen,
7) om preliminär skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas den
skattskyldige, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och bliva
avkortad enligt 65 § samt den skattskyldige icke erhållit jämkning inom den
i 45 § 1 mom. sista stycket angivna tiden: till så stor del av skatten som kan
antagas bliva avkortad.
2 mom. Skattskyldig må av länsstyrelsen erhålla anstånd med inbetalning
av skatt eller ränta
1) om den skattskyldige anfört besvär över taxering och erläggandet av
skatt, som påförts i anledning av den icke lagakraftvunna taxeringen, skulle
för den skattskyldige medföra betydande skadeverkningar eller eljest framstå
såsom obilligt: till belopp som betingas av den skattskyldiges yrkande i
fråga om taxeringen,
2) om ansökan gjorts angående skatteberäkning för ackumulerad inkomst
eller angående befrielse från erläggande av skatt, som påförts avliden person
eller hans dödsbo, eller om skattskyldig eller dödsbo anfört besvär över beslut
med anledning av sådan ansökan: till belopp som betingas av ansökningen
eller besvären,
3) om ansökan gjorts angående avkortning enligt förordningen den 6 juni
1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall eller
angående befrielse enligt 85 § 2 mom. från erläggande av ränta å kvarstående
skatt eller om besvär anförts över beslut i anledning av sådan ansökan: till
belopp som betingas av ansökningen eller besvären.
Anstånd enligt första stycket vid 1) må medgivas endast om den skattskyldige
ställer nöjaktig säkerhet hos länsstyrelsen om icke med hänsyn till
anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas, att det belopp som avses med anståndet ändå
kommer att behörigen erläggas.
Enligt 1945 års uppbördsförordning fanns möjlighet till anstånd vid taxeringsbesvär
endast i det fall en skattskyldig blivit dubbeltaxerad. 1949 års
iippbördssakkunniga framlade i sitt betänkande (SOU 1952: 1) förslag till
utvidgade anståndsmöjligheter vid beslut i första instans under förutsättning
att taxeringsintendenten helt eller delvis tillstyrkt den skattskyldiges
taxeringsbesvär. I den på grundval av utredningen framlagda prop. 1953: 100,
som godkändes av riksdagen, biträdde departementschefen de sakkunnigas
förslag med den utvidgningen att anstånd också skulle kunna medges vid
besvär över prövningsnämnds och kammarrättens beslut, dock även i dessa
fall under förutsättning att taxeringsintendenten helt eller delvis tillstyrkt
bifall till besvären.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969
3
Frågan huruvida anstånd smöjligheterna i dessa fall borde vara beroende
av taxeringsintendentens tillstyrkande togs upp i motioner till 1958 års riksdag.
Motionärerna yrkade att anstånd skulle kunna medges efter tillstyrkan
av taxeringsintendent även i fall då denne inte var beredd att tillstyrka taxeringsbesvären.
Bevillningsutskottet (BeU 1968:20) avstyrkte dessa yrkanden
men ansåg att frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet och prövas
i ett större sammanhang sedan man vunnit tillräckliga erfarenheter av 1953
års utformning av anståndsinstitutet.
Frågan togs även upp i JO:s ämbctsberättelse 1959. Med anledning av två
där återgivna fall konstaterade JO att de begränsade möjligheterna att bevilja
anstånd framstod som en uppenbar brist i uppbördssystemet. På grund
av bl. a. de sålunda framkomna erinringarna tillkallades 1959 sakkunniga
— uppbördsutredningen — för att utreda dessa och vissa andra uppbördsfrågor.
De tidigare nämnda motionsyrkandena rörande anståndsreglerna återkom
vid 1961 års riksdag men avstyrktes då av bevillningsutskottet (BeU
1961: 25) med hänvisning till den pågående utredningen.
De nu gällande bestämmelserna om anstånd bygger i huvudsak på det
förslag som uppbördsutredningen framlade i sitt första betänkande (SOU
1965: 23). I prop. 1967: 130 rörande bl. a. ändrade anståndsregler i UF angavs
de föreslagna åtgärderna i detta avseende innebära att anståndsfrågan
i tvistiga taxeringsmål i motsats till vad som tidigare gällt skulle bedömas
oberoende av taxeringsintendentens ställningstagande. Bevillningsutskottet
tillstyrkte och riksdagen antog utan ändring förslaget i denna del.
Ränta vid restitution av skatt
Om inbetald preliminär skatt överstiger den slutliga skatten, varmed likställes
tillkommande skatt som helt eller delvis skall gäldas med den preliminära
skatten, erhåller den skattskyldige enligt 69 § 1 mom. UF ränta
med fem procent för en beräknad tid av ett år på den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger 1 000 kr. Det belopp varpå ränta skall beräknas
skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Bänta, som tillgodoräknas
skattskyldig, får vidare inte överstiga 100 000 kr.
Skattskyldig är enligt 69 § 2 mom. berättigad erhålla ränta efter fem
procent för år då slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt påförts obehörigen
eller med för högt belopp, då överskjutande preliminär skatt tillgodoräknats
med för lågt belopp samt då den skattskyldige eljest vunnit nedsättning
i eller befrielse från slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt eller
berättigats återbekomma ytterligare överskjutande preliminär skatt. Om
vid ränteberäkningen uppkommer öretal skall räntebeloppet jämnas till närmast
högre hela krontal. Ränta utgår dock inte om räntebeloppet understiger
5 kr. Beräkning av ränta sker inte heller på belopp, som dödsbo befriats från
att erlägga på grund av skattskyldigs död, eller på kvarskatteränta, som
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 55
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969
skall återbetalas till den skattskyldige. Om skattskyldig, som fått sin taxering
nedsatt, i stället har att utgöra skatt, som debiterats eller bör debiteras
på samma ort men i annan ordning eller på annan ort eller för annat år,
skall ränta slutligen utgå endast på den del av överskjutande skattebelopp,
som inte tas i anspråk för betalning av denna skatt.
Ränta enligt ovan angivna bestämmelser utgår till och med den dag då
återbetalning sker till den skattskyldige. Beträffande den tidpunkt från
vilken räntan skall beräknas gäller följande.
För skatt, som preliminärt erlagts, beräknas räntan från utgången av
taxeringsåret. För skatt, som inte erlagts i denna ordning, sker ränteberäkningen,
om skatten inbetalts under förra hälften av ett kalenderår, från
och med den 1 därpå följande juli och, om skatten inbetalts under senare
hälften av ett kalenderår, från och med den 1 därpå följande januari. Skatt,
som betalts före uppbördstermin under vilken den förfallit till betalning,
skall dock anses erlagd under uppbördsterminen. Om skatten erlagts i flera
poster och restitutionen avser endast viss del av det sammanlagda skattebeloppet,
skall vidare den skatt som återbetalts avräknas mot det eller de
belopp som sist erlagts.
Om skattskyldigs slutliga skatt överstiger den gottskrivna preliminära
skatten med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst 10 000
kr. har den skattskyldige enligt 27 § 3 mom. UF att erlägga ränta med nio
procent — för en beräknad tid av ett år — på den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger 1 000 kr. Det belopp varpå ränta skall beräknas skall
avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Innan ränteberäkning sker
skall också göras vissa justeringar i fråga om såväl den slutliga som den
preliminära skatten.
Bestämmelsen om ränta på kvarstående skatt infördes 1951 (prop.
1951: 203) och tillämpades första gången 1952. Samtidigt därmed föreskrevs
att skattskyldig skall erhålla ränta på preliminär skatt, som överstiger motsvarande
slutlig skatt.
Räntan på kvarstående skatt infördes i syfte att förmå sådana skattskyldiga,
som i mera väsentlig mån själva kan bestämma storleken av sina inbetalningar
av preliminär skatt, att så nära som möjligt anpassa dessa inbetalningar
till den slutliga skatten. Föreskriften att räntan skall tillföras skattskyldiga,
som inbetalt för mycket preliminär skatt, tillkom närmast som
en konsekvens av räntan på kvarstående skatt.
Räntan på kvarstående skatt utgick från början efter fem procent och
räntan på överskjutande preliminär skatt efter tre procent. För att rätt till
ränta på överskjutande preliminär skatt skulle föreligga förutsattes vidare,
i motsats till vad som numera är fallet, att den erlagda preliminärskatten
översteg motsvarande slutliga skatt med minst en femtedel av den slutliga
skatten eller med minst 10 000 kr.
I enlighet med i prop. 1956: 175 framlagt förslag om höjning av räntan
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969 5
på kvarstående och överskjutande preliminär skatt höjdes räntesatserna
från och med 1957 till sju respektive fyra procent. Nu gällande procentsatser,
nio respektive fem procent, infördes (prop. 1957: 186) att gälla från
och med 1958. Det tidigare omnämnda kravet på att den överskjutande
skatten skulle uppgå till minst en femtedel av den slutliga skatten eller till
minst 10 000 kr. för att skattskyldig skall äga rätt till ränta slopades enligt
förslag i prop. 1959: 63. Efter förslag i prop. 1960: 118 infördes från och
med den 1 juli samma år bestämmelse om att på överskjutande preliminär
skatt utgående ränta inte får överstiga 100 000 kr. På grundval av uppbördsutredningens
betänkande ändrades enligt förslag i prop. 1967: 130
reglerna för ränteberäkningen på vissa punkter.
Bestämmelserna om att skattskyldig skall erhålla ränta efter fem procent
för år vid återbetalning av skattebelopp, som påförts obehörigen eller med
för högt belopp eller som bortfallit efter besvär över taxering eller debitering,
infördes i 1945 års uppbördsförordning. Dessa bestämmelser överensstämde
med de regler härom, som redan tidigare gällde enligt förordningen
den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.
Motionerna
I: 717 och II: 789
Skattskyldig kan, sedan han upprättat sin allmänna självdeklaration
sanningsenligt så långt han vet, bli upptaxerad av vederbörande taxeringsnämnd
av olika skäl. Därest han anför besvär över taxeringsnämndens beslut
och därest detta icke går i av honom önskad riktning, har han att fullfölja
talan hos prövningsnämnd, kammarrätten och såsom högsta instans
regeringsrätten. Detta förfarande brukar ta många år i anspråk. Så fort
han påförts upptaxeringen av taxeringsnämnden, blir han pliktig att betala
den på hela taxeringen belöpande skatten, oavsett om han överklagat taxeringen
eller icke. En sådan icke beräknad taxering kan medföra en skatt
som kan bereda den skattskyldige utomordentligt stora ekonomiska svårigheter.
Då 1966 års riksdag på grund av en motion tog ställning till ifrågavarande
problem framhöll bevillningsutskottet följande: »Redan i samband med
tillkomsten av de nuvarande anståndsbestämmelserna övervägdes, om man
inte borde medge en längre gående rätt till anstånd.» Man hänvisade till
SOU 1965:23, vari föreslagits att anstånd med inbetalning av skatt skall
kunna meddelas utan hinder av att taxeringsintendenten inte hunnit ta
ställning till taxeringsfrågan eller av att han förklarat sig skola helt eller
delvis avstyrka den skattskyldiges besvär.
Trots detta uttalande uttrycker förordningen en negativ hållning till förslaget,
vilket framgår av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen: 2) om den
skattskyldige anfört besvär över taxering och taxeringsintendenten, helt eller
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969
delvis, tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd: till belopp som betingas
av taxeringsintendentens yttrande.
Denna lydelse måste ge den skattskyldige känslan av att i praktiken icke
kunna få anstånd. Denne vet icke om han genom det slutliga utslaget blir
skyldig att betala en merskatt, vars gäldande kan äventyra lians ekonomiska
ställning. Det är visserligen sant att han, om han vinner skatteprocessen i
högre instans, får tillbaka det av honom för mycket inbetalade skattebeloppet
med ränta, men detta förfaringssätt täcker icke hans förluster på grund
av den oberättigade höjningen av hans taxering. För det första får han oftast
vidkännas i många fall betydande kostnader för att hävda sina rättmätiga
anspråk gentemot beskattningsmyndigheterna. För det andra är köpkraften
hos det penningbelopp, som han efter kanske några år får tillbaka,
väsentligt minskad. Förlusterna täcks ingalunda av den på skatteåterbetalningen
belöpande räntan.
Även för vederbörande taxeringsintendent torde situationen vara förvirrande.
Man får givetvis utgå ifrån att taxeringsintendenten handlat med
oväld, då han granskat den verkställda taxeringen. Men detta innebär ingalunda
att han alltid får rätt i det slutliga utslaget. Man kan väl inte begära
annat än att han, medan processen pågår, måste hålla på att hans bedömning
av skattskyldigheten är icke endast riktig utan även den riktiga. I så
fall blir det en nästan självklar utväg för honom att avstyrka bifall till ansökan
om anstånd. I annat fall skulle han ju ge sken av att han ingalunda
är säker på att han, då han granskade taxeringen och påyrkade höjning av
densamma, handlat riktigt.
I: 380
Enligt uppbördsförordningen är skattskyldig pliktig att inbetala debiterad
skatt även om taxeringen överklagats och ännu icke slutligen fastställts.
Detta är i och för sig mindre tillfredsställande men torde få anses ofrånkomligt
med hänsyn till risken för att uppbördens effektivitet eljest äventyras.
Vid sådant förhållande är det emellertid angeläget att skattskyldig,
som inbetalat mera skatt än han slutligen blir skyldig att betala, också blir
till fullo kompenserad för ränteförlust och övriga olägenheter. Härom ges
även vissa regler i 69 § 2 mom. uppbördsförordningen av innebörd att, vid
skatterestitution av nämnda grund, i princip även ränta skall utgå på restituerat
belopp. Dessa regler är emellertid så restriktivt utformade att de icke
ger full kompensation för ränteförlusten, varjämte fastställd räntefot icke
motsvarar dagens ränteläge. Sålunda betalas icke någon ränta på belopp
som erläggs enligt 27 § 3 mom. (ränta å kvarstående skatt), och vidare
räknas räntan från senare dag än den då skatten erlagts. I det vanligaste
fallet, då det gäller kvarstående skatt som erlagts vid uppbördsterminerna
i mars och maj, räknas sålunda räntan först från »den 1 september» samma
år.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969
7
Vissa schablonregler kan möjligen anses motiverade av administrativa
■skäl för att underlätta handläggningen av restitutionsärenden, men det är
av ovan angivna skäl angeläget att reglerna icke utformas så att de ensidigt
gynnar statsverket. De bör i stället väl kompensera för ränteförlusten, och
det bör beaktas att olägenheten för den skattskyldige ofta är större än
blotta ränteförlusten.
Det må framhållas att motsvarande restitutionsregler i arvskatteförordningen
är så utformade att ränta i princip beräknas från betalningsdagen.
Vid tillkomsten på 1940-talet av de nu ifrågavarande restitutionsreglerna
i uppbördsförordningen torde viss hänsyn ha tagits till att den fastställda
räntesatsen, fem procent, ej obetydligt översteg då gängse räntenivå. Nu
har däremot sedan lång tid den allmänna räntenivån regelmässigt överstigit
fem procent.
Utskottet
Anstånd med crläggande av skatt vid skatteprocess
I motionerna I: 717 och II: 789 yrkas sådan ändring av uppbördsförordningens
bestämmelser om anstånd med inbetalning av skatt, att den anståndsbeviljande
myndighetens beslut inte enbart blir beroende på taxeringsintendentens
yttrande.
Som framhålls i motionerna har frågan om anstånd med erläggande av
skatt i samband med taxeringsbesvär varit föremål för riksdagens prövning
vid ett flertal tillfällen. Motionärerna gör gällande att sådant anstånd ovillkorligen
förutsätter att taxeringsintendenten, som är den skattskyldiges
motpart i en taxeringsprocess, tillstyrkt en ansökan om anstånd för att den
skall kunna bifallas. Denna tolkning av gällande bestämmelser bygger uppenbarligen
på ett förbiseende. Det är riktigt att lokal skattemyndighet enligt
bestämmelser i 49 § 1 mom. uppbördsförordningen endast kan meddela anstånd
med inbetalning av skatt eller ränta om taxeringsintendenten helt eller
delvis tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd. Av andra momentet
i samma paragraf framgår emellertid att skattskyldig av länsstyrelsen kan
erhålla anstånd, om han anfört besvär över taxeringen, under förutsättning
att erläggandet av den påförda skatten skulle för honom medföra betydande
skadeverkningar eller eljest framstå som obilligt. Som villkor för sådant
anstånd gäller dock vissa bestämmelser om ställande av säkerhet. Utskottet
vill erinra om att dessa anståndsbestämmelser, som fastställdes av 1967 års
höstriksdag, tillkom på grundval av uppbördsutredningens förslag i betänkandet
Uppbördsfrågor (SOU 1965:23) och att en av huvudfrågorna för
denna utredning torde ha varit anståndsförfarandet i samband med taxeringsbesvär.
Av det anförda framgår att det i motionerna framförda önskemålet om
vidgade möjligheter till anstånd vid taxeringsbesvär redan är tillgodosett.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969
Ränta vid restitution av skatt
I motionen 1: 380 begärs översyn av reglerna om restitution av skatt. Motionärerna
syftar främst på bestämmelserna om ränta vid skatteåterbäring,
vilka enligt deras mening inte ger full kompensation för ränteförlusten. 1
sammanhanget framhålls även att räntefoten — fem procent — inte motsvarar
dagens ränteläge.
Utskottet vill beträffande räntan på återburen skatt först erinra om att
bestämmelser härom har tillämpats fr. o. m. 1952 och att räntesatsen då var
tre procent, medan räntan på kvarstående skatt var fem procent. Nuvarande
räntesatser på fem resp. nio procent har gällt fr. o. m. 1958. Med hänsyn till
kravet på en effektiv skatteuppbörd är givetvis räntan på kvarstående skatt
den från statsverkets synpunkt primära frågan och räntan på överskjutande
skatt närmast eu konsekvens härav. Om man med utgångspunkt från dagens
höga ränteläge vill höja återbäringsräntan bör det alltså finnas anledning
att först överväga en höjning av kvarskatteräntan. Enligt utskottets
mening kan visserligen skäl anföras för en sådan räntehöjning men samtidigt
talar åtskilliga omständigheter, bl. a. av administrativ art, mot att ränteberäkningen
i samband med skatteuppbörden anknyter alltför nära till
gällande diskonto. En ytterligare höjning av kvarskatteräntan bör därför
främst tillgripas om diskontot blir så högt att de skattskyldiga inte gör
några ränteförluster eller gör räntevinster genom att senarelägga sina skatteinbetalningar.
Vad gäller reglerna i övrigt för beräkning av ränta vid återbetalning av
skatt kan med visst fog invändningar göras mot det nuvarande systemet, om
man utgår från rent affärsmässiga synpunkter på återbetalningarna. Utskottet
anser emellertid viktigare att begränsa det administrativa arbetet med
uppbörden än att tillgodose långt gående önskemål om rättvisare ränteberäkning,
som i flertalet fall är av ringa ekonomisk betydelse för den skattskyldige.
Det bör erinras om att den som betalar preliminär B-skatt har betydande
möjligheter att undvika överskjutande skatt. Den i motionerna behandlade
frågan berör alltså främst löntagare, för vilka arbetsgivaren verkställer
preliminära A-skatteavdrag. För dessa skattskyldiga är räntan på
överskjutande skatt av betydelse, om de är berättigade till avdrag för exempelvis
periodiskt understöd, pensionsförsäkringspremier eller resekostnader,
men då avdragen inte är så stora att de medför rätt till jämkning av källskatteavdraget.
Dessa avdrag medför alltså i flertalet fall, att den preliminära
A-skatten kommer att överstiga den slutliga skatten, och de utgör därför
en skatteteknisk komplikation för den pågående utredningen om definitiv
källskatt. Om utredningen kan konstruera ett förslag till definitiv källskatt
elimineras också de här behandlade ränteproblemen. Det finns därför enligt
utskottets mening anledning att avvak la resultatet av utredningens arbete
liksom av den aviserade skattereformen, innan en översyn av uppbördsförordningens
räntebestämmelser övervägs.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969
9
Det bör vidare framhållas att -— även om den definitiva källskatten inte
kommer till stånd utan nuvarande ordning i stort sett blir bestående — ett
mera nyanserat system för beräkning av ränta på överskjutande skatt kommer
att vara förenat med betydande svårigheter. Utskottet vill här endast
peka på att större arbetsgivare endast en gång årligen behöver insända en
skatteanvisning, på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagare
gjorda skatteavdragen. Om arbetstagaren i sådant fall skulle bli berättigad
till ränta på överskjutande skatt från och med den dag arbetsgivaren
inbetalt skatten medför varje fall av skatteåterbäring ett tidskrävande
utredningsarbete, som troligen skulle orsaka det allmänna betydande kostnader.
Skulle man å andra sidan återgå till det ursprungliga systemet med
en detalj redovisning av skatteinbetalningarna, belastas arbetsgivaren med
ett betungande arbete. I intetdera fallet kan olägenheterna antas stå i rimlig
proportion till de obetydliga fördelar för den skattskyldige som skulle vinnas
genom dylika åtgärder.
Slutligen bör erinras om att utskottet redan år 1967 förutsatte att frågan
om ändrade principer för ränteberäkning, när tillämpningen av en särskild
författningsbestämmelse är beroende av särskild ansökan, skulle tas upp till
prövning efter ADB-systemets genomförande.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen I: 380.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
1) motionerna I: 717 och II: 789
2) motionen I: 380.
Stockholm den 21 oktober 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson*
(s), Lundström* (fp), Yngve Nilsson (m), Sundin* (ep), Wärnberg (s),
Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson* (m), Tistad (fp) och Arne Pettersson
(s); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt* (s),
fru Holmqvist* (s), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Nyström (s),
Wiklund i Härnösand (s), Sundkvist (ep) och Josefson i Arrie* (ep).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
av herr Tistad (fp).
Reservation