Nr 52—53 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969
1
Nr 52
Utlåtande i anledning av motioner angående naturvården inom de
svenska fjällområdena.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 869 av herr Nils-Eric Gustafsson m.fl. och II: 1017 av herr Ullsten m. fl.
hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
en utredning om de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom
ramen för modern naturvård och att därvid särskilt beaktas skyddsbehovet
av Kebnekaisefj ällen och detta områdes avsättande till nationalpark.
Motionerna
Motionärerna erinrar om ett uttalande av 1960 års naturvårdsutredning,
att beståndet av skyddade naturvårdsobjekt från kulturell synpunkt var föga
representativt för svensk natur och från social synpunkt regionvis klart
otillräckligt. Utredningen ansåg det lämpligt med en allmän översyn av gällande
föreskrifter för nationalparkerna med en avvägning mellan de olika
intressen parkerna skulle tjäna. En sådan allsidig genomgång har ännu inte
skett. De ursprungligen avsatta fjällnationalparkerna tillkom — anför motionärerna
■— efter ganska lättvindiga förutsättningar, och gränsdragningarna
ter sig i många fall slumpmässiga. Det är därför enligt motionärernas
uppfattning motiverat att en översyn sker av de svenska fjällområdenas utnyttjande
och det nuvarande beståndet av nationalparker samt bestämmelserna
för dessa. Hela skalan av intressen måste därvid tillgodoses. Vissa
områden kan fortfarande behövas som vetenskapliga spärrområden, medan
andra mera bör tillgodose rekreation och friluftsliv. All möjlig hänsyn måste
också tagas till samernas behov av marken för renskötseln och dess binäringar.
Samernas nuvarande rättigheter enligt renbeteslagen bör inte inskränkas,
och möjligheterna till sidoinkomster av turistnäringen bör beaktas.
Bland de områden där nationalparksskydd kan övervägas märks enligt motionärerna
främst Kebnekaisefj ällen. Dessa är vårt mest renodlade och utpräglade
högfjällsområde med en koncentration av berglandskapets olika
element som är unik i de svenska fjällen. Området upptar en yta av cirka
500 kvadratkilometer och avgränsas i stort av de tre dalgångarna Ladtjovagge,
Tjäktjavagge-Alesvagge och Vistasvagge. Till Kebnekaisefj ällen räknar
man normalt också de smärre massiv som ligger närmast utanför dessa
dalgångar. Frånsett det södra ytterområdet är fjällområdet beläget inom
Kiruna stads gränser. Fast bebyggelse saknas utanför Nikkaluokta. Allmän
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 11 samt. Nr 52—53
2
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969
väg slutar för närvarande ett par kilometer från denna ort. Området är i
övrigt väglöst. Det kan i princip karakteriseras som orörd natur, bl. a. beroende
på den oömma karaktären på landskapet.
Det enklaste och radikalaste greppet att skydda området är enligt motionärerna
att göra Kebnekaisefjällen till nationalpark med en genomtänkt
plan för det fortsatta utnyttjandet. Motionärerna framhåller att bl. a. villkoren
och förutsättningarna för växt- och djurliv är väsentligt olika inom
Sarek och Kebnekaise, och som naturområden kompletterar dessa varandra.
Ett avsättande av Kebnekaise som nationalpark skulle enligt motionärerna
kunna bidraga till att begränsa skadeverkningarna bl. a. från bullret genom
den snabbt växande snöskoterburna trafiken, vilken skapat stora problem
för djurlivet och kan befaras medföra oersättliga skador.
Motionärerna framhåller att Kebnekaisefjällen som naturområde i huvudsak
berör tre intressenter: samerna, vetenskapen och turismen.
För samerna har högfjällen i det inre enligt motionärerna haft en mycket
underordnad betydelse. Stora delar av Kebnekaisefjällen får betraktas som
mer eller mindre otjänliga för renskötsel. Som jakt- och fiskeområde för
samerna är de också av mindre intresse. Genom bestämmelser för den tänkta
nationalparken kan tillses att samernas rättigheter enligt renbeteslagen bibehålls
och att deras möjligheter att driva sitt näringsfång inte begränsas.
Även jakt- och fiskerätt för samerna kan regleras i reglementet.
Vetenskapen har enligt motionärerna primära intressen att bevaka. Det
glaciologiska forskningsarbetet vid Tarfala vetenskapliga station har under
hand vidgats till nya grenar, och fjällvärldens naturområden är oersättliga
för vetenskap och forskning.
För turismen har Kebnekaisefjällen enligt motionärerna en betydelse med
mycket stor räckvidd. Området tillgodoser de flesta önskemål — från enkla
vandringar till avancerad alpinism. Strävan bör vara att fullfölja Svenska
turistföreningens arbete att göra fjällen tillgängliga utan att den oersättliga
grundkaraktären förändras.
En positiv faktor vid bedömningen av frågan om Kebnekaise som nationalpark
är — framhåller motionärerna — att området såvitt man nu vet saknar
praktiskt taget alla förutsättningar för en exploatering genom vattenkraftutbyggnad
eller gruvdrift. Ett avsättande av området som nationalpark får
ses som ett steg i samhällets planmässiga strävan att bevara olika naturtyper
åt kommande generationer. Sarek, Padjelanta och Kebnekaise bildar
tillsammans ett representativt tvärsnitt av en exklusiv fjällnatur och är var
för sig exempel på unika naturområden.
Remissyttranden m. m.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från domänverket, Vetenskapsakademien
och statens naturvårdsverk. Svenska naturskyddsför
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969 3
eningen och Svenska turistföreningen (STF) har givits tillfälle att yttra sig,
varjämte Svenska samer nas riksförbund (SSR) inkommit med en skrivelse i
ärendet.
Motionärernas förslag om en utredning rörande fjällområdenas användning
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Domänverket anför att en planering i dagens läge måste anses särskilt
angelägen med hänsyn till att regleringshot fortfarande åvilar vissa ännu
outbyggda vattendrag och att en expanderande fritidsverksamhet, ofta kombinerad
med jakt och fiske och underlättad av flyg och snöfordon snabbt
skapat skyddsbehov även för de mest avlägsna fjällområden. Verket anser
planeringen vara brådskande och finner det särskilt viktigt att översynen
analyserar och graderar de olika områdenas värde från olika synpunkter
och att även utnyttjande av andra skyddsformer än nationalpark blir föremål
för bedömning. Översynen bör resultera i ett konkret förslag med angiven
prioritering för de områden som befinnes särskilt utsatta för påverkan
av ett eller annat slag.
Vetenskapsakademien anför, att situationen idag är sådan, att bevarandet
av den naturliga fjällmiljön för forskning och för besinningsfullt fritidsutnyttjande
i framtiden kräver betydande vaksamhet och påkallar förebyggande
åtgärder. Akademien berör bl. a. frågan om vattenregleringsprojekt.
En allvarligare fråga blir emellertid i ett längre perspektiv sannolikt det
snabbt växande trycket från stora rekreationssökande skaror från tätorterna,
som med moderna kommunikationer fått det lätt att nå fjällregionens
gränser och som nu allt starkare ställer krav på utbyggnad av snabba kommunikationsleder
och komfortabla anläggningar av hotellkaraktär i regionens
inre. I likhet med STF anför vetenskapsakademien att man också har
att räkna med en allt intensivare tillströmning från utlandet.
Svenska naturskyddsföreningen anför att det säkerligen är en realistisk
farhåga, att väganläggningar, vattenregleringar, den kraftigt ökade besöksfrekvensen
m. m. snabbt kan orsaka att just de naturvärden för vilka nationalparkerna
avsatts förändras eller går helt förlorade.
I fråga om riktlinjer för en dispositionsplanering av fjällområdena anförs
i remissyttrandena bl. a. följande.
Naturvårdsverket framhåller att planeringen bör ske i nära samarbete
med Norge. På en till yttrandet fogad karta har sammanställts de områden
som befunnits särskilt skyddsvärda i de båda länderna. Av en sådan översikt
framgår huvuddragen av fjällområdenas disposition: utmed vägarna zoner
för intensiv och kommersiell turism; mellan baser i dessa zoner sträcker
sig vandringsleder med övernattningsstugor genom de friområden som ligger
mellan vägzonerna. Vissa av dessa mellanliggande områden måste enligt
naturvårdsverket ges ett särskilt skydd i form av nationalparker eller naturreservat
som komplettering till de generella landskapsskyddsförordnan
-
4
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969
den enligt 19 § naturvårdslagen som verket hoppas inom en snar framtid
kommer att ha meddelats för alla områden ovanför gränsen för beståndsbildande
barrskog.
I fråga om turismen anför naturvårdsverket vidare att det mot bakgrund
av allemansrätten inte är nödvändigt att för turismen använda speciellt nationalparkerna,
vilka inte i första hand tillskapats för turismens behov. Anläggningarna
kan från turistsynpunkt i princip ligga var som helst i fjällområdet
där det finns en tilldragande natur.
Naturskyddsföreningen uttalar att det är viktigt att nationalparkerna såvitt
möjligt skyddas genom lämpliga buffertzoner så att störande ingrepp i
själva parken kan undvikas. Föreningen framhåller som efterföljansvärd
den ordning som gäller för Muddus nationalpark.
Genom väl hållna stigar, utsiktstorn, raststugor m. m. inom valda delar av
parken har man här på ett riktigt sätt tillfredsställt den sociala sidans behov
samtidigt som parkens vetenskapliga värden kunnat bibehållas genom
att de mest centrala och ömtåliga partierna fått ett extra markerat skydd i
form av besöksförbud under den mest känsliga delen av året. För skydd av
flera av vårt lands ömtåligaste faunaelement är det angeläget, att liknande
arrangemang i god tid övervägs för andra nationalparker. Det måste skapas
garanti att deras natur och landskapstyper bevaras oförstörda. Målsättningen
måste vara, att ingen nationalpark exploateras så hårt att den förlorar någon
av de egenskaper för vilka den avsatts.
Man får enligt föreningen räkna med att nationalparkerna i alltmera ökad
utsträckning behövs för naturvetenskaplig forskning. Man bör undersöka
möjligheterna att till nationalparkernas buffertzoner förlägga basstationer,
knutna till den högre undervisningen i zoologi, botanik och geografi m. m.
vid universiteten. Vid basstationerna eller på andra lämpliga ställen kan det
även vara önskvärt att inrätta mindre demonstrationsmuseer, som för allmänheten
skulle kunna presentera skogs- och fjällandskapets fauna, flora,
geologi m. m.
Enligt STF.s mening bör i den tilltänkta utredningen ingå dels den mera
allmänna frågan hur fjällområdet principiellt bör utnyttjas i sina olika regioner,
dels ock frågan om hur friluftsliv och turism i fjällområdet bör organiseras
och underlättas genom anläggningar och andra åtgärder. Föreningen
framhåller liksom Vetenskapsakademien vikten av att samernas behov
tillgodoses och att rennäringens betingelser beaktas.
I fråga om vården av nationalparker och tillskapande av nya nationalparker
anförs vidare i huvudsak följande.
Vetenskapsakademien uttalar att det synes uppenbart, att som ett led i de
bevarande åtgärderna måste ingå tillskapandet av nya nationalparker och
reservat. Härvid är det dock inte nödvändigt och ofta inte heller önskvärt
att föreskriva samma restriktioner beträffande utnyttjandet för alla såsom
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969 5
nationalpark avsatta områden. Redan nu tillämpas i praktiken mycket uppmjukade
bestämmelser för t. ex. Padjelanta, medan man för det särskilt
känsliga Sarelt kämpar för att få de ursprungliga nationalparksrestriktiönerna
rigoröst respekterade.
Vården av nationalparkerna kräver enligt Vetenskapsakademien upprustning
och varaktigt kraftigt stöd. Som utomordentligt angeläget för hela den
svenska fjällmiljön framstår det att den ohejdade snöskotertrafiken under
vinter och vår regleras och begränsas. Här ligger det fara i dröjsmål. För
nationalparker som Sarek är den skada som redan åstadkommits mycket
stor.
Enligt Vetenskapsakademiens uppfattning kommer en rätt vård av landets
naturtillgångar att kräva att flera och ofta betydande områden på skilda
håll tillförsäkras nationalparksskydd inom den närmaste framtiden. Som
exempel nämns Tärnasjö-Dalovardo-Svaipaområdet i Lycksele och Pite
lappmarker, Tarra-Tjuoltadalarna jämte Änoks delta intill Sarek i Lule
lappmark samt myrkomplexet Taavavuoma i Torne lappmark. — Samma
områden betraktas även av naturskyddsföreningen som sårbara och i behov
av ett snabbt skydd. Föreningen anför att det bör närmare övervägas huruvida
avsättande som nationalpark är den rätta formen för skydd av de olika
områden som kommer i fråga eller om de bör avsättas som naturreservat
av annat slag.
Naturvårdsverket anför att i dag en oproportioncllt stor del av nationalparkerna
är belägna inom norrbottensfjällen. Även i Västerbottens fjällvärld
liksom i Jämtland och Dalarna, på betydligt kortare reseavstånd från landets
befolkningskoncentrationer, är det ytterst angeläget att tillskapa nationalparker.
Naturvårdsverket vill för egen del i första hand prioritera arbetet
med att bilda nya nationalparker till Rogenområdet i Jämtlands och angränsande
delar av Kopparbergs län och till Tärnasjö-Laisälvsområdet i
Västerbottens län. Vidare bör ytterligare skydd för Torneträskområdet övervägas,
särskilt norra sidan av träsket.
Vad särskilt avser Kebnekaiseområdet anför remissinstanserna i huvudsak
följande.
Domänverket, som framhåller att en översiktlig planering av de svenska
fjällområdena bör göras utan förutfattad målinriktning, finner sig inte ha
anledning att närmare behandla frågan om Kebnekaiseproj ektet annat än
genom ett allmänt konstaterande att området dels har ett mycket stort socialt
värde, dels ock håller kvaliteter som gör det värdigt att som nationalpark
representera arktisk och alpin svensk fjällnatur. Om man i bedömningen
lägger in det aktuella behovet av skydd ligger emellertid Kebnekaise
sannolikt ganska lågt i prioriteringshänseende.
Naturvårdsverket anför att Kebnekaise genom sin storslagenhet och relativa
orördhet är ett område som i och för sig väl försvarar en plats som na
-
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969
tionalpark. I förhållande till andra fjällområden är Kebnekaise troligen
mindre utsatt för skadeverkningar genom sin speciella högfj ällskaraktär.
Hotet mot området är alltså enligt verkets bedömning ej så stort att inte en
planering av fjällen kan avvaktas innan säkerställande åtgärder vidtas.
Vetenskapsakademien uttalar, att planen på en nationalpark för Kebnekaiseområdet
får ses som en del i uppgiften för en blivande fjällregionutredning.
Behandlingen av denna del borde kunna slutföras på ett tidigt stadium
utan att man därmed behöver befara att ogynnsamt föregripa det slutliga
ställningstagandet beträffande hela fjällregionen. Inför den intensiva vidareutveckling
som nu kan förutses vore det önskvärt att man säkrade områdets
bevarande med det skydd som nationalparksinstitutet innebär. Större
delen av det aktuella området torde ligga över trädgränsen, med en natur
som torde vara förhållandevis slittålig; restriktionerna skulle därför inte
behöva göras särskilt rigorösa. Nationalparken borde sannolikt även omfatta
Morman-Hök och Kuototjåkkomassiven, området mellan Allesjokk i
norr och Värokårsojokk i öster. I varje fall borde såväl Vistasvagge som
Ladtjovagge vara med i sin helhet. Dessa båda utomordentligt värdefulla, till
stor del skogbevuxna dalgångar kräver särskild uppmärksamhet.
Naturskyddsföreningen anför, att förslaget att avsätta Kebnekaiseområdet
som nationalpark bör sättas in i ett större sammanhang. Det finns andra
områden som är mera sårbara och i behov av ett snabbt skydd. Kebnekaiseområdet
är i hög grad skyddsvärt men genom sin högfjällskaraktär betydligt
mindre känsligt för slitage och störning in. m.
Turistföreningen vill för dagen inte ta ställning till ett eventuellt avsättande
av Kebnekaiseområdet som nationalpark utan anser att den frågan bör bli
avhängig av den kommande utredningen. Föreningen framhåller att det enligt
eu gällande naturvårdslagstiftning torde finnas möjligheter att bereda
hotade fjällområden erforderligt skydd också som naturreservat eller genom
särskilda fridlysningsföreskrifter etc.
Svenska samernas riksförbund behandlar i sin skrivelse utförligt frågor
om samernas rätt till land och vatten. Förbundet anför, att det inte torde
föreligga juridisk möjlighet att skapa en nationalpark i Kebnekaise. Nationalpark
torde endast kunna tillskapas på kronan tillhörig mark. Samerna
gör emellertid anspråk på äganderätten till kronomarkerna i Kiruna stad
och kommer inom kort att anhängiggöra mål vid allmän domstol härom.
Målet har redan förebådats vid övre Norrbygdens vattendomstol, som i ett
vattenmål nyligen förklarat, att ersättningsbeloppet för överdämd renbetesmark
skall nedsättas hos länsstyrelsen i Norrbottens län i avbidan på utgången
av en särskild tvist vid allmän domstol mellan samerna och kronan
angående äganderätten till dessa områden. Tvist i liknande fråga pågår redan
i Arjeplogs socken i Norrbottens län.
Av en omfattande utredning rörande samernas rätt till land och vatten
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969 7
ända från de första skriftliga källornas tid (Samernas Skattefjäll I—IV)
måste det anses framgå, att man i renbeteslagstiftningen grovt underskattat
samernas sedan gammalt bestående rätt. Det synes emellertid vara klart belagt,
bl. a. genom uttalande av civilministern i proposition 1873 angående
avvittringsstadgan för Lappland, att statsmakterna inte åsyftat att sänka nivån
på samernas rätt. Någon djupare penetration av denna rätt eller någon
förändring av den synes inte ha skett genom renbeteslagstiftningen. När den
första nationalparkslagen tillkom år 1909, varvid bl. a. Stora Sjöfallets och
Sareks nationalparker tillskapades, befann sig samernas rätt i den allmänna
uppfattningen i en markerad vågdal, och först på 1960-talet har en mera
verklighetsbetonad uppfattning lyckats tränga igenom. Genom Höyesteretts
dom den 20 april 1968 angående reglering av vattnets avrinning ur sjön Altevatn
i Troms fylke har två svenska samebyar tillerkänts en klart privaträttslig
rätt till sina urgamla marker i Norge. Det synes då uppenbart att de svenska
samerna, representerade av samebyarna, måste ha motsvarande rättigheter
i sitt eget land Sverige.
Riksförbundet anför vidare att det torde vara uppenbart att den inskränkning
av samernas rätt till jakt efter björn, älg m. fl. djur, som skett i Stora
Sjöfallets och Sareks nationalparker, innebär ett våldförande på privaträttslig
rätt, som inte är förenligt med grundlagen. Någon ersättning till samerna
i dessa sammanhang har aldrig utgått.
När proposition skrevs om Padjelanta nationalpark och reglementet för
parken uppsattes hade samerna tillfälle till ingående överläggning med representanter
för jordbruksdepartementet. Avsikten var att denna nationalpark
inte skulle få annan inverkan för samernas del på förut bestående förhållanden
än att vattenregleringar där skulle omöjliggöras. Samerna har
alltså där en betydligt bättre ställning, t. ex. i jakträttsligt hänseende, än i
Sarek och Stora Sjöfallet. Utvecklingen i Padjelanta har dock inte blivit sådan
att samerna kan vara tillfredsställda. Samerna har t. ex. full rätt att
fiska till avsalu, men målsättningen synes i praktiken vara att denna fiskerätt
bör begränsas till husbehovet för att turisterna skall kunna träda in i
fiskerätten.
Enligt bestämmelserna i naturvårdslagens avsnitt om nationalparker består
på nationalpark endast vissa angivna samiska rättigheter. I begränsningen
av samernas rätt synes ligga tanken att samerna endast har rätt till
renskötsel med binäringar. I remissvar i samband med naturvårdslagens
tillkomst år 1964 riktade samerna kritik mot dessa bestämmelser, men
SSR:s remissvar i denna del lär ej ens ha redovisats för riksdagen.
Samernas målsättning i dessa frågor är att uppnå en förhandlingsposition.
Staten bör förhandlingsvägen söka komma överens med samerna angående
föreskrifter som kan vara tjänliga.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969
TRAFIKLEDER OCH NATURVARDSOMRADEN
BERÖRANDE DEN SKANDINAVISKA FJÄLLKEDJAN
(bilaga till naturvårdsverkets
remissyttrande)
b,
m»iOf
*/ *?* “ ^
.....%
> V/i, F
V4’*»,
''//ii
/V.// X %
////,,„ a v
>...........
< V. .sV
I V''
Vmx % ia:>,
I# 4
! % Cl
Jiimsi*/ V.''i
sm.. w’|
" *'' J
1 ..Ä
= \
^ \.
» . ä\
300 K
11IIUIIMI TRAFIKLED
NATIONALPARK
STÖRRE VÄRDEFULLA NATUROMRÅDEN
RIKSGRÄNS
%n av''
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969 9
Utskottet
Utskottet delar motionärernas uppfattning att frågan om de svenska fjällområdenas
användning bör utredas.
Enligt vad utskottet inhämtat avser arbetsgruppen för fysisk riksplanering
att i samråd med statens planverk och statens naturvårdsverk genom
enkäter hos länsstyrelserna och vetenskapliga institutioner inhämta upplysning
om vilka större områden som betraktas som viktiga för det rörliga
friluftslivet och för vetenskaplig och kulturell naturvård. Enkätmaterialet
avses bli bearbetat av naturvårdsverket och skall därefter sammanställas
med annat planeringsunderlag som avser bl. a. turism, vattenkraftsfrågor
och mineralförekomster. Det material som sammanställes genom enkäten
och följande bearbetning kan inte med säkerhet väntas möjliggöra en bedömning
av hela fjällregionens användning men bör i väsentliga delar kunna
användas för detta ändamål. Utskottet finner önskvärt, att det uppdrages åt
lämpligt organ att låta verkställa de kompletteringar som kan erfordras och
att frågan om fjällområdenas utnyttjande därefter allsidigt utreds. Utredningen
bör såsom naturvårdsverket anfört ske i nära samarbete med vederbörande
norska myndigheter. Vad utskottet anfört i denna del synes böra
givas Kungl. Maj :t till känna.
Enligt vad uttalanden i remissyttranden utvisar torde frågan om skydd för
Kebnekaisefjällen inte ha sådan aktualitet att omedelbara åtgärder skulle
vara påkallade. Frågan bör enligt utskottets mening behandlas inom ramen
för den ovan föreslagna utredningen.
Med hänsyn till vad som uttalats i motionerna och yttrandena rörande
de olägenheter särskilt snöscootertrafiken vållar vill utskottet erinra om att
hithörande frågor efter tilläggsdirektiv behandlas av 1964 års rennäringssakkunniga,
varjämte motorredskapsutredningen överväger frågan om dessa
fordons rättsliga ställning.
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 869 och II: 1017 som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört angående utredning om de svenska
fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för
modern naturvård; samt
2) att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 12 november 1969
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969
Närvarande:
från första kammaren: herrar Oscar Carlsson (s), Hedlund (s),
Karl Gustav Pettersson (s), fröken Stenberg (m), herr Ernst Olsson (ep),
fru Hamrin-Thorell (fp)*, herrar Nyquist (s), Ove Karlsson (s)*, fröken
Pehrsson (ep), herrar Axelson (fp) och Ingvar Andersson (m);
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Larsson
i Borrby (s)*, Rimås (fp), Johansson i Skärstad (ep), Johansson i Simrishamn
(s), Hugosson (s), Hyltander (fp)*, Green (s), Thylén (m), Häll (s)
och Aldén (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.