Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

1

Nr 160

Kungl. Maj:t$ proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 6A8); given
Stockholms slott den 25 oktober 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens yttrande över ett förslag till ändring i
vägtrafikförordningen som gör det möjligt att införa bestämmelser för att
minska luftföroreningarna genom avgaser från bensindrivna bilar. Avsikten
är att föreskriva att bilar av 1971 eller senare års modell skall vara utrustade
på sådant sätt att utsläppen av koloxid och kolväten begränsas och att bilar
av tidigare årsmodeller skall ha sådan förgasarinställning m. m. att avgasernas
koloxidhalt vid tomgång inte överstiger ett visst värde. I sistnämnda
del skall bestämmelserna enligt förslaget träda i kraft den dag Kungl. Maj :t
bestämmer. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 160

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september
19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

3 §•

1 mom. Bil skall---med backspegel;

j) om förbränningsmotor användes,
avgasrör, effektiv anordning för
att hindra störande ljud från avloppsgaserna
(ljuddämpare) och,om
motorn är bensindriven, effektiv anordning
för att hindra att gaser
tränger ut från motorns vevhus (sluten
vevhusventilation);

k) stänkskydd, bestående-----

j) om förbränningsmotor användes,
avgasrör, effektiv anordning för
att hindra störande ljud från avgaserna
(ljuddämpare) samt,

om motorn är bensindriven, dels
effektiv anordning för att hindra att
gaser tränger ut från motorns vevhus
(sluten vevhusventilation), dels
anordning för att begränsa halten av
föroreningar i avgaserna eller,

om motorn är dieseldriven, dels effektiv
anordning för att hindra att
tydligt färgade eller ogenomskinliga
avgaser utvecklas annat än tillfälligt
i samband med start eller växling,
dels plombering av bränsleinsprutnings
pumpen;
hörande utrustning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 3 § 1
inom. j om anordning för att begränsa halten av föroreningar i avgaserna
från bensindriven motor tillämpas dock först från och med den dag Konungen
bestämmer, såvitt gäller fordon som vid registrerings- eller typbesiktning
betecknats som 1970 eller tidigare års modell.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan medge undantag
från de nya bestämmelserna i 3 § 1 mom. j.

1 Omtryckt 1967:856.

a Den föreslagna lydelsen upptar även ändring som föreslagits i prop. 1968:124.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1068

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 25 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lange, Kling, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Gei jer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder
mot luftföroreningar genom avgaser från bensindrivna bilar, m. m.,
och anför.

Inledning

Kommunikationsdepartementets ledningsgrupp rörande utvecklingsarbete
på bilavgasområdet lämnade i november 1967 förslag till åtgärder rörande
dieselavgaser (Stencil K 1967: 8). På grundval härav har i prop. 1968:
124 föreslagits vissa nya bestämmelser för att begränsa luftföroreningar genom
avgaser från dieseldrivna bilar. Propositionen har ännu inte behandlats
av riksdagen. Ledningsgruppens fortsatta arbete har lett till att gruppen
i april 1968 kunnat lägga fram förslag till åtgärder rörande avgaser från
bensindrivna bilar (Stencil K 1968: 2).

Efter remiss har yttranden över sistnämnda förslag avgetts av rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, giftnämnden, arbetarskyddsstyrelsen, statens institut
för folkhälsan, arbetsmedicinska institutet, statens vägverk, statens
trafiksäkerhetsverk, statens planverk, statens trafiksäkerhetsråd, riksrevisionsverket,
kontrollstyrelsen, statens provningsanstalt, statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och
Bohus län, vägkostnadsutredningen, bilskatteutredningen, Stockholms och
Göteborgs städer, Landsorganisationen i Sverige (LO), Motorbranschens
riksförbund, Motororganisationernas samarbetsdelegation, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Svenska Petroleum institutet,
Svenska teknologföreningen, AB Svensk bilprovning, Sveriges bilindustri-
och bilgrossistförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Socialstyrelsen bär bifogat yttranden
från en ledamot av styrelsens vetenskapliga råd, länsläkaren i Kro -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

nobergs län, förste stadsläkarna i Stockholm och Göteborg samt stadsläkarna
i Norrköping, Hälsingborg och Landskrona. Till kommerskollegiets yttrande
har fogats yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Malmö, Göteborg,
Borås, Karlstad, Örebro och Luleå samt från sprängämnesinspektionen. Länsstyrelsen
i Stockholms län har överlämnat bl. a. ett yttrande från länsläkaren
i Stockholms län.

För sammanhangets skulle redovisar jag i det följande också vissa delar
av ledningsgruppens förslag som bör tas upp i närmare föreskrifter och anvisningar
som meddelas av Kungl. Maj:t eller central myndighet.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om fordons beskaffenhet och utrustning som syftar till att
begränsa luftföroreningar från motorerna infördes år 1967, då 3 § 1 mom. j
vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) — VTF — fick ändrad
lydelse (prop. 1967: 166, 3LU 62, rskr 404, SFS 1967: 856). Ändringen
som trädde i kraft den 1 januari 1968 innebär att bil med bensindriven motor
skall vara försedd med effektiv anordning för att hindra att gaser
tränger ut från motorns vevhus (sluten vevhusventilation). Överträdelse av
denna bestämmelse straffas enligt 65 § VTF med böter, högst 500 kronor.
Bestämmelsen gäller inte i fråga om fordon som vid registrerings- eller typbesiktning
betecknats som 1968 eller tidigare års modell. I fråga om fordon
som vid registrerings- eller typbesiktning betecknas som 1969 eller senare
års modell kan Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
medge undantag från bestämmelsen.

Vid registreringsbesiktning, som i princip skall föregå registrering av
bl. a. motorfordon, skall prövas om fordonet är i föreskrivet skick (14 §
1 mom. VTF). Olika typer av motorfordon kan enligt 15 § bli föremål för
typbesiktning. Under vissa förutsättningar skall fordon som tillhör fordonstyp
som blivit typbesiktigad anses vara godkänt vid registreringsbesiktning.
För kontroll av att fordon som tillhör typ som typbesiktigats
stämmer överens med typfordon får sådant fordon enligt 28 § vägtrafikkungörelsen
den 7 december 1951 (nr 743) — VTK —- tas ut för undersökning
hos tillverkare eller generalagent. Registrerat motorfordon skall kontrollbesiktigas
i den ordning som föreskrivs i 24 § VTF. Vid kontrollbesiktning
skall undersökas om fordonet är i trafiksäkert skick (55 § 2 mom.
VTK). Fordonet skall godkännas om det är i föreskrivet skick eller behäftat
med fel av endast ringa betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Blir
fordonet inte godkänt vid kontrollbesiktningen kan antingen körförbud
meddelas eller föreläggande utfärdas för fordonsägaren att avhjälpa anmärkta
brister och inom viss tid på nytt inställa fordonet för kontrollbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

5

siktning. Vid flygande inspektion enligt 23 § VTF ineddelas körförbud om
fordon är behäftat med allvarliga brister. Är bristerna mindre allvarliga kan
förrättningsmannen i stället meddela fordonsägaren ett föreläggande eller
göra ett påpekande eller en erinran om det anses vara tillräckligt. Föreläggande
kan avse skyldighet att avhjälpa anmärkta brister och inom viss tid
inställa fordonet för kontrollbesiktning eller, om bristerna är av bara ringa
betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt, att inom samma tid genom intyg
från polisman eller reparatör eller på annat tillförlitligt sätt styrka att bristerna
blivit avhjälpta.

Enligt 58 § VTF skall förare av motorfordon i görligaste mån tillse att
fordonet inte släpper ut gas eller rök i sådan mängd att olägenhet uppstår.
Vidare förbjuds användningen inom tättbebyggt område av aggregat för
uppvärmning av motorn genom tomgångskörning. Sistnämnda bestämmelse
gäller sedan den 1 januari 1968. Bestämmelserna i 58 § är straffsanktionerade
i 67 § VTF som för överträdelse föreskriver böter, högst 500
kronor.

Enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) ankommer det
på kommun att handha och på hälsovårdsnämnden att utöva det närmaste
inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen. Särskilda bestämmelser
angående kommuns och hälsovårdsnämnds befattning med luftvården
finns f. n. inte i hälsovårdsstadgan. Ansvaret för den allmänna hälsovården
anses emellertid ändå innefatta skyldighet att vidta åtgärder också
för att motverka luftföroreningar. För att detta skall komma till tydligt
uttryck har i förslag till lagstiftning angående skydd mot miljöfarlig verksamhet
som remitterats till lagrådet den 25 juli 1968 förordats en ändring
i 38 § hälsovårdsstadgan, i vilken bestämmelse hälsovårdsnämnd f. n.
åläggs att tillse att erforderliga och skäliga åtgärder vidtas för att motverka
vattenförorening. Enligt förslaget skall skyldigheten avse också luftförorening,
buller och andra sådana störningar i kommunen.

Behövs ytterligare föreskrifter om allmänna hälsovården för kommun
eller del av kommun kan kommunen enligt 65 § meddela sådana föreskrifter
i lokal hälsovårdsordning. Sådan föreskrift får dock inte avse förhållande
som reglerats genom annan allmän författning än stadgan. Vid meddelande
av föreskrift skall tillses att genom föreskriften inte läggs onödigt
tvång på allmänheten eller görs obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning får hälsovårdsnämnd bemyndigas
att medge undantag från vissa i stadgan meddelade särskilda bestämmelser
och från föreskrifterna i hälsovårdsordningen (66 §). Till ledning
för utarbetande av lokal hälsovårdsordning har Kungl. Maj :t fastställt en
normalhälsovårdsordning (SFS 1959:440). Föreskrift i lokal hälsovårdsordning
får inte utan särskilt skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande
bestämmelser i normalhälsovårdsordningen (67 §). Lokal hälsovårdsordning
antas av kommuns fullmäktige på förslag av hälsovårdsnämn lf

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 160

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

den eller efter dess hörande. Fullmäktiges beslut om antagande av lokal
hälsovårdsordning skall underställas länsstyrelsen. Underlåter fullmäktige
att anta lokal hälsovårdsordning av innehåll som länsstyrelsen finner erforderligt,
kan länsstyrelsen förordna i ämnet men skall i så fall underställa
sitt beslut Kungl. Maj :ts prövning. Motsvarande gäller om ändring och upphävande
av lokal hälsovårdsordning (68 §).

Förseelse mot lokal hälsovårdsordning straffas enligt 84 § med böter,
högst trehundra kronor, eller, om förseelsen avsett åliggande av större vikt
eller förorsakat avsevärd skada eller olägenhet, dagsböter.

I hälsovårdsordningen för Stockholms stad har genom stadsfullmäktiges
av överståthållarämbetet fastställda beslut den 16 maj 1966 förts in en bestämmelse
(28 a §) som trädde i kraft den 1 augusti 1966 och som innebär
att tomgångs- och varmkörning utomhus av motorfordon, som ej befinner
sig i trafikkö, får äga rum under högst tre minuter inom stadens planlagda
område.

Prop. 1968:124

I propositionen har jag på grundval av ledningsgruppens utredning rörande
dieselavgaser förordat vissa nya bestämmelser för att begränsa luftföroreningar
genom avgaser från dieseldrivna bilar. Jag har sålunda förordat
att 3 § 1 mom. j VTF kompletteras med en generell bestämmelse att bil med
dieseldriven motor skall vara försedd med effektiv anordning för att hindra
att tydligt färgade eller ogenomskinliga avgaser utvecklas annat än tillfälligt
i samband med start eller växling. Vidare har jag i propositionen förordat
att i 3 § 1 mom. j införs en bestämmelse om att bränsleinsprutningspumpen
på dieseldriven bil skall vara plomberad. Frågan huruvida anordning,
som skall hindra att tydligt färgade eller ogenomskinliga avgaser utvecklas
annat än tillfälligt, är effektiv har i propositionen förutsatts skola
bedömas med utgångspunkt i prov av röktätheten hos avgaserna, varvid vissa
gränsvärden inte får överskridas. Det har förutsatts att de gränsvärden
som skall gälla vid registrerings- och typbesiktning fastställs av Kungl.
Maj :t. Jag har vidare förordat att bestämmelserna om kontrollbesiktning
ändras så att kontrollbesiktning i fortsättningen omfattar också kontroll av
att kraven på anordningar för att begränsa luftföroreningarna från motorn
är uppfyllda. I fråga om kontrollen vid sådan besiktning och vid flygande inspektion
har jag förutsatt att av ledningsgruppen föreslagna högre gränsvärden
skall kunna godtas. I denna del har jag anfört.

En bestämmelse i 3 § 1 mom. j VTF i enlighet med mitt förslag leder till
att kontroll av att de nya kraven uppfylls skall ske vid registrerings- och
typbesiktning av nya fordon. Vid sådan besiktning skall nämligen enligt nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

7

gällande bestämmelser undersökas, om fordonet är i föreskrivet skick. Som
gruppen förutsatt bör motsvarande kontroll ske också vid kontrollbesiktning.
En bestämmelse härom har sin plats i 55 § vägtrafikkungörelsen den
7 december 1951 (nr 743). Bestämmelsen bör utformas så, att kontrollen
omfattar samtliga anordningar för begränsning av luftföroreningar från motorn,
och således avse också de tidigare meddelade föreskrifterna om sluten
vevhusventilation på bensindrivna bilar. — Enligt 24 § 3 mom. VTF skall
fordon godkännas vid kontrollbesiktning, om det är behäftat med fel som är
av endast ringa betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. På motsvarande
sält bör fel på de anordningar som krävs för att begränsa föroreningar genom
avgaser inte föranleda att fordonet underkänns, om felet medför endast
ringa olägenhet. Första stycket i 24 § 3 mom. bör ändras i enlighet härmed.
Det bör föreskrivas uttryckligen att godkännande inte får meddelas, ombränsieinsprutningspumpen
inte är plomberad på föreskrivet sätt. Ändringarna föranleder
en redaktionell jämkning i fjärde stycket samma mom. I anvisningar
till ledning för besiktningsmännen som trafiksäkerhetsverket meddelar anges
hur olika fel bör bedömas. Det torde få ankomma på verket att, med utgångspunkt
i de gränsvärden som ledningsgruppen funnit böra gälla för godtagbar
röktäthet vid kontrollbesiktning, göra de tillägg till anvisningarna
som behövs för en enhetlig bedömning. — Bestämmelserna om flygande inspektion
är avfattade så att de automatiskt ger behörighet att undersöka om
ett fordon fyller de krav som ställs upp genom de nya bestämmelserna. De
avvikelser i fråga om röktäthet som enligt vad jag nyss sagt bör godtas vid
kontrollbesiktning bör vid flygande inspektion på motsvarande sätt naturligen
föranleda endast påpekande eller erinran från förrättningsmannen. Också
detta bör lämpligen framgå av anvisningar som trafiksäkerhetsverket
meddelar.

Jag har vidare anfört i propositionen att det bör ankomma på trafiksäkerhetsverket
att närmare ange metoderna för mätning av röktätheten och att
meddela särskilda föreskrifter som är nödvändiga för att de fastställda
gränsvärdena inte skall överskridas.

I fråga om plomberingen av bränsleinsprutningspump har jag uttalat att
vissa grundläggande bestämmelser bör meddelas av Kungl. Maj :t och närmare
föreskrifter av trafiksäkerhetsverket, som också bör utöva viss kontroll
över att plombering sker på föreskrivet sätt.

De nya bestämmelserna i VTF har i propositionen föreslagits skola med
undantag för fall av ringa betydelse omfattas av straffbestämmelsen i 65 §
VTF.

Bestämmelserna har föreslagits skola träda i kraft den 1 juli 1969. De bestämmelser
som skall meddelas av Kungl. Maj :t har förutsatts skola gälla
från och med samma dag. Med hänsyn bl. a. till att äldre fordon i vissa fall
inte kan uppfylla de nya kraven har jag vidare förordat att Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall få medge undantag från
de nya bestämmelserna. Avsikten är, enligt vad som samtidigt anförts, att
trafiksäkerhetsverket skall pröva sådana frågor.

I fråga om utländska fordon som brukas tillfälligt i Sverige med stöd av

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1968

turistvagnslicens har i propositionen anförts att trafiksäkerhetsverket lämpligen
bör bedöma vilka undantag från de nya bestämmelserna som påkallas
för sådana fordon.

Internationellt arbete

USA

Bilavgasproblemet har länge varit framträdande i USA. I Kalifornien fastställdes
år 1960 vissa gränsvärden för avgasutsläpp. Lagen kunde dock tilllämpas
först i fråga om 1966 års bilmodeller. Enligt en federal lag som tilllämpas
på 1968 och 1969 års bilmodeller gäller vissa gränsvärden för koloxid-
och kolväteutsläpp från bensindrivna bilar vid körning enligt en föreskriven
körcykel som motsvarar genomsnittskörning i Los Angeles-området
(USA-prov). Gränsvärdena är genomsnittsvärden, vilket innebär att de
avser det genomsnittliga utsläppet vid prov av många fordon. Vissa fordon
kan vid sådant prov alltså tillåtas ha högre värden i den mån det kompenseras
av lägre värden hos andra fordon. Gränsvärdena är följande:

Cylindervolym

Koloxid

Kolväten

(volymprocent)

(cm3 per m3)

0,82—1,64 liter........

.......... 2,3

410

1,65—2,29 liter........

.......... 2,0

350

över 2,29 liter ........

.......... 1,5

275

För 1970 och senare års bilmodeller gäller skärpta bestämmelser. Dessa
föreskriver för bilar med en cylindervolym av minst 0,82 liter och en vikt av
högst 2 720 kg gränsvärden som i princip är oberoende av bilens storlek. För
koloxid är gränsvärdet 14,3 g/km och för kolväten 1,37 g/km. Också dessa
gränsvärden är genomsnittsvärden. Utsläppets storlek bestäms genom att de
uppmätta halterna multipliceras med avgasmängden. Denna beräknas schematiskt
i förhållande till bilens vikt. Den schematiska beräkningen, som
gynnar stora bilar, har uppgivits vara ett provisorium i avvaktan på att det
blir praktiskt möjligt att mäta den verkliga storleken av avgasmängden. För
bilar med en vikt som överstiger 2 720 kg föreskrivs gränsvärdena 1,5 volymprocent
koloxid och 275 cm3 per m3 kolväten.

För Kalifornien har med hänsyn till där rådande meteorologiska förhållanden
fastställts strängare föreskrifter med avseende på bilar av 1970 och
senare års modell. Skillnaden består i att de gränsvärden, som enligt federala
bestämmelser är genomsnittsvärden, i Kalifornien inte får överskridas av
något fordon. De är alltså maximivärden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

9

Japan

I Japan gäller för 1967 och senare års bilmodeller, men i praktiken först
från och med 1968 års modeller, ett gränsvärde (maximivärde) på 3 % för
utsläpp av koloxid vid körning enligt en japansk körcykel. Denna avser att
spegla körförhållandena vid stark trafik med köbildningar och skiljer sig
därför väsentligt från den amerikanska körcykeln. Bestämmelserna begränsar
endast koloxidhalten i avgasutsläppet. Man anser sig emellertid härigenom
ha begränsat även kolvätehalten. Gränsvärdet torde komma att sänkas
gradvis i framtiden.

Europa

I flera europeiska länder övervägs f. n. förslag till bestämmelser om bilavgaser.
Bestämmelserna torde emellertid i de flesta fall inte komma att
införas förrän normer antagits om ett provningsförfarande grundat på ett
gemensamt europeiskt körmönster. Normer för ett sådant prov — ECE-provet
— har utarbetats inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för
Europa (ECE) av ett särskilt arbetsutskott för motorfordons konstruktion
(WP29), i vilket Sverige är representerat. Normerna, som väntas bli antagna
av ECE i en rekommendation till regeringarna, bygger på körmönsterundersökningar
som gjorts i ett stort antal europeiska städer, bl. a. i Stockholm
och Göteborg.

De värden som erhålls vid ECE-prov är inte direkt jämförbara med värden
från USA-prov. Anledningen härtill är bl. a. att de körcykler som ligger
till grund för ECE-prov och USA-prov på väsentliga punkter skiljer sig från
varandra.

Sedan ledningsgruppen lämnat sitt förslag om avgaser från bensindrivna
bilar — som jag skall redogöra för i det följande — har bl. a. frågan om
gränsvärden för utsläppet av koloxid och kolväten från bensindrivna bilar
i maj 1968 behandlats av den särskilda rapportörsgruppen (GRPA) inom
ECE, i vilken grupp Sverige också är representerat. De svenska synpunkterna,
som grundade sig på den utredning som legat till grund för ledningsgruppens
förslag, vann inte gehör inom GRPA. Det preliminära förslag till
rekommendation rörande tillåtna avgasutsläpp från nya bensindrivna bilar
som man beslutade lägga fram överensstämmer inte med ledningsgruppens
förslag. GRPA-förslaget innebär bl. a. att gränsvärdena för utsläpp av koloxid
och kolväten varierar i förhållande till bilstorleken så att de är högre
för stora än för mindre bilar. Två gränsvärden föreslås gälla, ett maximivärde
vid typbesiktning och ett genomsnittsvärde vid kontroll av fordon ur
den löpande produktionen. De föreslagna gränsvärdena — som avser ut -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

släpp vid ECE-prov — medför enligt vad jag inhämtat från ledningsgruppen
en genomsnittlig minskning av koloxidutsläppet från nya bilar av storleksordningen
20 % jämfört med nuvarande förhållanden. Minskningen
skulle ungefär motsvara den som enligt gruppen kan vinnas — såsom kommer
att utvecklas senare — genom en noggrann justering av förgasarens
tomgångsinställning och av tändningsutrustningen på nuvarande bilar. Utsläppet
av kolväten skulle med GRPA:s gränsvärden förbli oförändrat eller
kunna öka något i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Också frågan om begränsning av koloxidutsläppet vid tomgång behandlades
av GRPA i maj 1968. Diskussionen resulterade i ett preliminärt förslag
till rekommendation enligt vilket avgasernas koloxidhalt vid tomgång får
uppgå till högst 4,5 volymprocent. Undantag från denna regel skall dock
få göras i de fall då motorn är av sådan konstruktion att den inte kan fungera
på ett tillfredsställande sätt efter att ha justerats för att uppfylla kraven
på koloxidutsläppet. I förslaget förordas att bestämmelserna inte skall
tillämpas på motorfordon som är utrustade med avgasrenande system. Vidare
föreslås med hänsyn till variationer i mätningsmetodernas noggrannhet
att koloxidhalter som överstiger gränsvärdet med en procent skall godtas.
Därutöver innehåller förslaget vissa kortfattade föreskrifter angående
förfarandet vid provtagning för kontroll av koloxidhalten.

I Förbundsrepubliken Tyskland har i år införts bestämmelser om avgasernas
koloxidhalt vid tomgång som i allt väsentligt överensstämmer med GRPAförslaget
i frågan. Bestämmelserna var ursprungligen avsedda att gälla motorfordon
av 1963 och senare års modell men begränsades vid den slutliga
granskningen av författningsförslaget till att avse fordon som tas i bruk den
1 januari 1969 och senare. Undantagna från bestämmelserna är personbilar
med en cylindervolym som inte överstiger 250 cm8 och andra motorfordon
vilkas cylindervolym inte överstiger 800 cm3. Vidare kommer inom kort
bestämmelser att utfärdas i förbundsrepubliken vilka från och med den 1
oktober 1970 föreskriver gränsvärden (maximivärden) för utsläpp av koloxid
och kolväten vid typbesiktning och produktionskontroll. Bestämmelserna
är tillämpliga på nya motorfordon som är konstruerade för en hastighet
överstigande 50 km/tim. och vilkas cylindervolym överstiger 250 cm3
såvitt avser personbilar eller 800 cm3 då det gäller andra fordon. Gränsvärdena
har ställts i relation till bränsleförbrukningen och är olika för typbesiktning
och produktionskontroll. För koloxid utgör gränsvärdena 25 g per
100 g förbrukat bränsle vid typbesiktning och 35 g per 100 g förbrukat bränsle
vid produktionskontroll. Motsvarande värden för kolväten är 1,5 g resp.
2,0 g per 100 g förbrukat bränsle. Värdena fastställs genom ECE-prov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1968

11

Ledningsgruppen

Vissa statistiska uppgifter

Ledningsgruppen redovisar en del statistiskt material. Av detta framgår
att vid slutet av år 1966 det totala antalet bilar uppgick till ca 2 030 000 och
personbilarnas antal till ca 1 880 000, motsvarande ca 93 % av totalantalet
bilar. De bensindrivna bilarna utgjorde vid samma tidpunkt ca 95 % av det
totala bilbeståndet. Ledningsgruppen framhåller att en mycket kraftig ökning
av bilantalet skett i Sverige under de två senaste decennierna. Den huvudsakliga
ökningen hänför sig till personbilar vilkas antal har sexdubblats
under femtonårsperioden 1951—1966. Antalet lastbilar har under samma
period ökat med ca 50 % och antalet bussar med ca 40 %.

I fråga om personbilarna pekar ledningsgruppen på en tendens till övergång
från småbilar till medelstora bilar. Bilarna med tjänstevikt mellan
1 100 och 1 600 kg utgjorde 19 % år 1956 och 31 % år 1964. Denna tendens
motverkas emellertid i viss mån av att många familjer börjar hålla sig med
två bilar, varvid den andra bilen vanligen är en mindre modell.

När det gäller lastbilar konstaterar ledningsgruppen en förskjutning mot
dieseldrift under perioden 1956—1966. Medan 76,5 % av lastbilarna år 1956
var bensindrivna hade siffran år 1966 minskat till 54 %. Av de år 1966 nyregistrerade
lastbilarna var 42,2 % bensindrivna. Också beträffande lastbilarna
har en förskjutning mot tyngre fordon skett. Bensindriften dominerar
dock helt hos lastbilar med maximilast upp till 4 000 kg.

Landets busspark är enligt ledningsgruppen i dag till drygt en fjärdedel
bensindriven. Bensindrift används företrädesvis för mindre fordon och dominerar
i fråga om bussar avsedda för maximalt 20 passagerare. Under de
senaste åren har sådana bussar kraftigt ökat i antal.

Viss bränslestatistik läggs också fram i ledningsgruppens utredning. Bensinförbrukningen
har enligt dessa uppgifter ungefär fördubblats under perioden
1955—1966 och uppgick år 1966 till 3 165 000 m3, motsvarande ca
1 600 liter per bil. Samma år förbrukades 56 000 m3 motorfotogen (exklusive
flygdrivmedel), 900 000 m3 motorbrännolja (uppskattat värde för drift av
motorfordon) och 17 167 000 m3 eldningsolja.

Luftföroreningar från bensinbilar

Om föroreningsmängderna från de enskilda fordonen anför ledningsgruppen
att dessa i och för sig inte är särskilt stora. Det sammanlagda utsläppet
av vissa föroreningar från den svenska bensinbilsparken uppgår emellertid
till betydande mängder och har för år 1968 uppskattats till följande värden:

Koloxid ............................ 850 000 ton

Kolväten........................... 140 000 ton

Nitrösa gaser ....................... 40 000 ton

Blyföreningar....................... 2 500 ton

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

Bilar avger föroreningar från avgasrör, genom vevhusventilation och genom
avdunstning av bränsle från tank och förgasare. Ledningsgruppen betecknar
avgasutsläppen som de dominerande. Avgaserna innehåller bl. a.
koloxid, kolväten, kväveoxider, sot och blyföreningar. Hittills har närmare
200 skilda kemiska föreningar kunnat identifieras, av vilka de flesta är olika
typer av kolväten eller delvis förbrända produkter av dessa. Vevhusgaserna
består liksom det avdunstade bränslet till största delen av kolväten och små
mängder av organiska blyföreningar.

I utredningen lämnas vissa ytterligare uppgifter om bl. a. verkningarna av
enskilda ämnen eller grupper av ämnen som förekommer i bilavgaser.

Koloxid — som är en lukt- och färglös gas som bildas under förbränning
av kolhaltiga ämnen vid otillräcklig lufttillförsel — har enligt ledningsgruppen
vid mätningar i utomhusluft i svenska städer hittills inte påträffats i
mängder som framkallar symtom på akut koloxidförgiftning hos friska personer.
Personer som lider av sjukdomar som sänker blodets syretransporterande
egenskaper, t. ex. hjärtsjukdomar, är troligen mera känsliga för koloxidpåverkan.
Ledningsgruppen framhåller vidare att läkarvetenskapens
uppfattning är delad i frågan om eventuella långtidseffekter av låga koloxidhalter.
En annan fråga som sysselsätter forskningen är i vilken utsträckning
koloxid kan inverka menligt genom att bindas till andra av kroppens
ämnen än hemoglobinet. Något samband mellan koloxidpåverkan och trafikolyckor
har inte kunnat påvisas. Den rådande osäkerheten om verkningarna
av koloxid och om hur konstaterad påverkan skall tolkas återspeglas i
skillnaderna mellan de hygieniska riktvärden för koloxid i utomhusluft som
gäller utomlands. I USA tillåts sålunda mer än tio gånger så höga halter som
i Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

Kolväten är en grupp av ämnen som bensinen är sammansatt av och finns
i avgaserna som ett resultat av ofullständig förbränning. Kolväten deltar i
bildningen av s. k. fotokemisk smog som uppstår i områden där luftcirkulationen
under lång tid är dålig och solstrålningen kraftig. Fotokemisk smog
förekommer i dag i de flesta större städer i USA. Den vållar stora ekonomiska
förluster genom skador på växlighet, gummi och textilier men anses också
förorsaka ökad mottaglighet för infektioner. Ledningsgruppen konstaterar
att i Sveriges klimat risken för uppkomst av fotokemisk smog inte är
stor men att med tilltagande utsläpp av kolväten och nitrösa gaser möjligheterna
för bildning av sådan smog ökar. Delvis oxiderade kolväten och andra
luktande och irriterande ämnen, såsom förångad bensin, påverkar välbefinnande
och trivsel och skapar oro för hälsoeffekter hos allmänheten. Dålig
lukt kan därför, framhåller ledningsgruppen, sägas vara en stressfaktor
som indirekt är av medicinsk betydelse. Mycket långtgående åtgärder behövs
emellertid för att ett stadscentrum skall bli fritt från avgaslukt.

Kväveoxider eller nitrösa gaser är föreningar mellan syre och kväve. Kvävedioxid
kan vid vissa koncentrationer verka nedsättande på tillväxthastig -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

lie len hos växter och den har vid koncentrationer, som dock ytterst sällan
förekommer i utomhusluft, en slemhinneretande effekt. Högsta tillåtna värden
på koncentrationer av nitrösa gaser, baserade på hälsoeffekter, finns i
Sovjetunionen och i Tjeckoslovakien. I Kalifornien har föreslagits ett högsta
kvävedioxidvärde för att motverka bildandet av fotokemisk smog och för att
undvika missfärgning av luften. I Sverige har mätningar av nitrösa gaser
företagits endast i mycket begränsad utsträckning.

Blyföreningar förekommer som oktantalshöjande tillsatser till bensin. De
bildar partiklar som håller sig svävande i luften under lång tid. Enligt ledningsgruppen
är det omtvistat huruvida de blyhalter som förekommer i storslädenas
utomhusluft är en hälsofara. Riktvärden för maximal blyhalt i
utomhusluft finns i Sovjetunionen och Tjeckoslovakien (0,7 mikrogram per
m3 luft som dygnsmedelvärde). I Pennsylvania, USA, har nyligen ett betydligt
högre riktvärde antagits, nämligen ett dygnsmedelvärde av 5 mikrogram
per m3 luft. I Stockholm och Göteborg har under rusningstid uppmätts blyhalter
av 3—4 mikrogram per m3.

Sot partiklarnas mest påtagliga egenskap är deras nedsmutsande effekt. De
har också stor betydelse från hygienisk synpunkt. Verkan av olika gasformiga
föroreningar förstärks nämligen genom närvaron av partiklar. Något
direkt samband mellan lungcancer och luftförorening har inte påvisats. Mätningar
av sothalten och totalmängden stoft i utomhusluft i Göteborg under
tiden november 1963—april 1964 gav vid handen att trafikens bidrag till luftföroreningarna
utgjorde ungefär 50 %. Vid sotmätningar i Stockholm i samband
med högertrafikomläggningen bekräftades detta resultat. På flera håll
utomlands finns riktvärden för högsta tillåtna halt av sot och totalmängd
partikulära föroreningar, så bl. a. i USA, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.
Ledningsgruppen påpekar att vid en jämförelse med de utländska riktvärdena
situationen i Göteborgs och Stockholms centrala delar är mindre tillfredsställande.

Sammanfattningsvis anför ledningsgruppen att det karakteristiska för
luftföroreningarna genom bilavgaser är de stora lokala variationerna liksom
det förhållandet att föroreningshalterna är högst i marknivå. Utförda mätningar
och beräkningar har visserligen visat att föroreningshalterna på livligt
trafikerade gator normalt inte når upp till nivåer som för enskilda ämnen
ger upphov till akuta hälsoeffekter men att det föreligger risker för kombinationseffekter
och långtidsverkningar. Om dessa råder f. n. osäkerhet.
Påtagliga olägenheter av bilavgaser är i varje fall, framhåller gruppen, dålig
lukt och nedsmutsning.

Ledningsgruppen betonar att många faktorer påverkar avgasutsläppet.
Mängden avgivna föroreningar från en viss bilmotor beror bl. a. på körsätt,
motorkonstruktion, förgasarinställning och lufttryck. För att kunna göra
jämförelser mellan olika motorer krävs noggranna provningsmetoder.

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 160

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1968

Ledningsgruppen uppger att man vid avgaslaboratoriet i Studsvik bestämt
utsläppen av koloxid och kolväten från personbilar av ett antal i Sverige
vanliga märken. Genom dessa undersökningar kan enligt ledningsgruppen
de genomsnittliga utsläppen från den svenska bilparken beräknas. De medelvärden
som sålunda uppmättes vid ECE-prov var för koloxid ca 46 g/km
och för kolväten 2,3 g/km. Motsvarande värden för kväveoxider och blyföreningar
har uppskattats till 1,0 resp. 0,08 g/km. I fråga om avgasutsläppet
vid tomgång har man funnit att motorer som efter kallstart värms upp
i tomgång från 0° C till + 80° C avger ungefär lika mycket koloxid och kolväten
som skulle ha släppts ut under en 4,5 km resp. 20 km lång körning
enligt ECE-körcykel. Tomgångskörning av varm motor ger i fråga om koloxid
och kolväten per tidsenhet ungefär 50 % av utsläppen vid körning enligt
samma körcykel.

Ledningsgruppen bedömer utvecklingstendenserna så att det totala utsläppet
av förorenande avgaser från den svenska bilparken kommer att fördubblas
under den närmaste 15-årsperioden, om inga åtgärder vidtas. För
våra större städer kan utvecklingen enligt ledningsgruppen medföra att höjningen
av föroreningsnivån på de i dag mest utsatta platserna blir måttlig,
eftersom trafikkapaciteten på dessa platser redan är fullt utnyttjad, men att
i stället antalet utsatta platser ökar väsentligt och höga halter uppträder under
allt längre tidsperioder. Om däremot föroreningshalten i avgaserna nedbringas,
kommer föroreningsnivåerna på de i dag mest utsatta platserna att
sjunka trots att bilparken växer. På andra platser blir halterna i stort sett
desamma som nu beroende på att trafiken ökar.

Metoder att begränsa luftföroreningar från bensinbilar

Ledningsgruppen diskuterar till en början möjligheterna att begränsa luftföroreningarna
från bensinbilar genom en bättre trafikplanering och liknande
åtgärder (trafiktekniska åtgärder). En ryckig trafik liksom en trafik med
låg medelhastighet orsakar enligt ledningsgruppen mer föroreningar än en
smidigt flytande trafik. Vid en medelhastighet av 15 km/tim avges sålunda
dubbelt så mycket koloxid per kilometer som vid en medelhastighet av 40
km/tim. Under förutsättning att antalet fordon per tidsenhet blir oförändrat
påverkas därför föroreningssituationen kring en trafikled förmånligt genom
åtgärder som resulterar i ökad medelhastighet. Bland sådana åtgärder nämner
ledningsgruppen spridning av fordonsströminarna över så stora områden
som möjligt, anordnande av planskilda korsningar och förbifartsleder
samt användning av fasade trafiksignaler. Genom separering av olika typer
av trafik blir fotgängare och cyklister mindre utsatta för avgasutsläpp. Föroreningssituationen
inom utsatta områden kan slutligen förbättras genom
att trafiken begränsas eller helt förbjuds.

De tekniska åtgärder på fordonen för att minska utsläppen av kolväten

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1968 15

och koloxid som hittills använts är motormodifikationer och efterbränning
genom luftinblåsning i avgassystemet. Efterbrännare av katalysator- eller
flamtyp är enligt ledningsgruppen ännu behäftade med alltför stora tekniska
och ekonomiska nackdelar. Motormodifikationer bedömer ledningsgruppen
vara den metod som under den närmaste framtiden kommer att användas
för avgasrening. Genom att öka mängden luft i förhållande till bränslemängden
vid förbränningen (utmagring) kan koloxid- och kolväteutsläppen minskas,
samtidigt som man får en viss bränslebesparing. Sotutsläppen minskar
också medan kväveoxidutsläppen ökar något och blyutsläppen som endast
kan minskas genom en sänkning av blyhalten i bensinen blir oförändrade.
Övergång till magra luft-bränsleblandningar förutsätter enligt ledningsgruppen
en teknisk utveckling som huvudsakligen berör systemet för bränsletillförsel,
dvs. i normala fall motorns förgasare och insugningsrör. I allmänhet
krävs en större precision hos förgasarens bränslereglerande funktioner.
Dessutom måste tillses att en förgasare som är korrekt inställd kan
behålla sin riktiga funktion under praktiska driftsförhållanden. F. n. kan
de bästa resultaten uppnås om systemet med förgasare ersätts med ett system
som innebär att bensinen sprutas direkt in i insugningsröret (bensininsprutningssystem).
Sådana system ger låga föroreningshalter men är avsevärt
dyrare än förgasare.

Ledningsgruppen uppger att avgasrenande system som utvecklats för den
amerikanska marknaden av SAAB, Volkswagen och Volvo provats vid avgaslaboratoriet
i Studsvik. Samtliga dessa system är avsedda för nya bilar
och bygger på motormodifikationer. ECE-provet användes. Man fann därvid
att utsläppet av koloxid var i genomsnitt ca 50 % lägre och kolväteutsläppet
upp till 60 % lägre än motsvarande utsläpp från bilar utan avgasrenande
system. Enligt ledningsgruppen kan man i framtiden vänta en ytterligare ökning
av reningsgraden genom att åtgärder på de bränslefördelande organen
och förbränningsrummet kombineras med åtgärder i fråga om avgassystemen.
I USA pågår f. n. samarbete mellan bensinbolag och motortillverkare i
syfte att få fram bränslen och motorer som ger låga utsläpp av föroreningar.
Utvecklingen kommer dock att kräva tid för både forskning och anpassning
av produktionen.

Någon tillfredsställande efterbrännare eller annan anordning som kan användas
för bilar som inte försetts med avgasrenande system vid tillverkningen
har hittills inte kommit fram. Detta har bekräftats genom undersökningar
vid avgaslaboratoriet i Studsvik. Enligt ledningsgruppens mening består
den enda realistiska möjligheten att nedbringa föroreningarna från sådana
bilar f. n. i en noggrann inställning av de organ på motorn som har betydelse
för förbränningen i cylindrarna, främst förgasare och tändningsutrustning.
Det kan emellertid inte komma i fråga att vidta andra åtgärder med förgasaren
än en noggrann justering av dess inställning för tomgång. En justering
av förgasarens inställning för övriga belastningsförhållanden skulle

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

nämligen kräva ett omfattande provningsarbete, och i de flesta fallen skulle
sannolikt någon större utinagring av luft-bränsleblandningen inte vara möjlig
utan en samtidig försämring av bilens köregenskaper. Avsevärda kostnader
skulle också drabba enskilda bilägare. Ledningsgruppen uppger att man
vid laboratoriet i Studsvik undersökt avgasutsläppen från begagnade bilar
av de vanligaste märkena. Därvid har man funnit att en noggrann justering
av förgasarens tomgångsinstäilning och av tändningsutrustningen i genomsnitt
minskar koloxidutsläppet med ca 20 % och kolväteutsläppet med ca
7 % vid drift som motsvarar stadskörning och att bensinförbrukningen vid
sådan körning kan reduceras med 3—4 %. Vid tomgångskörning minskar
koloxidutsläppet med ca 40 %. Vidare har konstaterats att alla bilar efter
finjustering av förgasare och tändningsutrustning är fullt körbara. Utmagringen
får dock enligt ledningsgruppen inte drivas för långt, eftersom bilen
då kan få sämre köregenskaper. Vid en mycket mager tomgångsinstäilning
ökar dessutom kolvätehalten i avgaserna och motorns startförmåga kan bli
nedsatt vid låga temperaturer.

Överväganden och förslag
Utgångspunkter

Ledningsgruppen ansluter sig till immissionssakkunnigas uttalande i betänkandet
Luftförorening, buller och andra immissioner (SOU 1966: 65)
att kunskaperna om luftföroreningarnas verkningar ännu är ofullständiga
men att detta inte får betyda att åtgärder för att minska sådana föroreningar
skall anstå. Liksom immissionssakkunniga anser ledningsgruppen att den
grundläggande principen bör vara att luftförorening skall förebyggas så
långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

Ledningsgruppen lägger fram förslag till tekniska åtgärder på bilarna och
till en begränsning av rätten att tomgångsköra bilar i tättbebyggt samhälle.
Det är emellertid enligt ledningsgruppens mening önskvärt att också
andra möjligheter att komma tillrätta med luftförorening genom bilavgaser
studeras. Gruppen pekar därvid främst på sådana trafiktekniska åtgärder
som nämnts förut och på en satsning på kollektiva transportmedel. Eftersom
bilavgasproblemet i Sverige främst är koncentrerat till ett antal större
städer bör vid framtida överväganden kostnaderna för betydligt skärpta
åtgärder i fråga om hela den svenska bilparken vägas mot kostnaderna för
trafiktekniska åtgärder i de större städerna.

Vid utformningen av svenska bestämmelser på bilavgasområdet bör enligt
ledningsgruppens uppfattning beaktas att bilar är en internationell handelsvara.
Av de i Sverige under år 1966 nyregistrerade personbilarna hade 66 %
importerats. Trafiken över gränserna är betydande. Ledningsgruppen förordar
därför i princip att Sverige i huvudsakliga delar följer kommande ECErekommendationer
på bilavgasområdet. Gemensamma europeiska bestäm -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

melser innebär rationaliseringsvinster för både de kontrollerande myndigheterna
och bilindustrin.

Gruppen har emellertid bedömt det vara angeläget att det tekniska utvecklingsarbete
som redan utförts på bilavgasområdet så snart som möjligt kommer
den svenska luftvården tillgodo. Föreskrifter om bilavgaser bör därför
införas i Sverige irots att arbetet inom ECE ännu inte slutförts.

Ledningsgruppen konstaterar vidare att en tillfredsställande lösning av
bilavgasproblemet inte kan uppnås i ett enda steg och att bestämmelserna
bör skärpas allt eftersom den tekniska utvecklingen fortskrider. Det förslagtill
bestämmelser som läggs fram betecknar ledningsgruppen därför som en
inledning till ett flerstegsprogram.

Nya bilar

Resultaten av ledningsgruppens undersökningar i Studsvik och erfarenheterna
av de amerikanska bestämmelserna om bilavgaser ger enligt gruppen
belägg för att det i dag finns tekniska möjligheter att avsevärt begränsa luftföroreningarna
genom avgaser. Detta gäller både bilar med motorer av den
storlek, som dominerar på den amerikanska marknaden, och mindre bilar
av typer, som är vanliga i Europa.

Ledningsgruppen påpekar att fordonstillverkare som exporterar bilar till
USA anpassat sin produktion efter de amerikanska bestämmelserna för 1968
års bilmodeller. Avgasrenande system på bilarna i Sverige bör inte ha sämre
avgasrenande effekt såvitt avser utsläppet av koloxid än de som skall finnas
i USA på 1968 års bilmodeller. Utsläppet av koloxid bedömer ledningsgruppen
som det för våra förhållanden mest besvärande problemet. För kolväten
anser gruppen det däremot inte till en början påkallat med lika höga krav
som i USA. För sådana utsläpp bör man enligt ledningsgruppen till en början
kunna godta en nivå som ligger ca 50 % högre än den som vid ECE-prov erhålls
med avgasrenande system enligt nuvarande amerikanska föreskrifter.
Efterhand som den tekniska utvecklingen möjliggör en ytterligare minskning
av föroreningshalten i avgaserna bör kraven skärpas.

Ledningsgruppen föreslår alltså att gränsvärden för tillåtet utsläpp av
koloxid och kolväten i avgaserna från nya bilar fastställs. Gränsvärdena bör
enligt ledningsgruppens förslag uttryckas i gram koloxid eller kolväten per
kilometer (g/km) och grundas på ECE-provet, eftersom detta återspeglar
typisk europeisk storstadstrafik och utgör en lämplig utgångspunkt för ett
enhetligt europeiskt provningsförfarande i framtiden. Närmare anvisningar
för provets utförande bör meddelas av trafiksäkerhetsverket.

Ledningsgruppen föreslår vidare att gränsvärdena skall vara oberoende av
motorstorleken. Detta förslag står i överensstämmelse med de amerikanska
bestämmelserna för 1970 års bilmodeller. Till stöd för förslaget åberopar
ledningsgruppen att undersökningar visat att utsläppet av koloxid ökar endast
långsamt med motorstorleken och att det i fråga om kolväten är prak -

18

Kungl. Ma j. ts proposition nr 160 år 1968

tiskt taget konstant. Från teknisk synpunkt möter det enligt gruppen inga
större svårigheter att anpassa motorerna efter ett konstant värde. Som ytterligare
skäl för att tillämpa samma gränsvärde för olika motorstorlekar anför
ledningsgruppen det förhållandet att det transportarbete som uträttas är
tämligen oberoende av motorstorleken när det gäller personbilar.

Enligt de federala bestämmelserna i USA är gränsvärdena medelvärden
för de utsläppta mängderna från alla fordon av samma typ. Eftersom ett sådant
system medför svårigheter från kontrollsynpunkt, förordar ledningsgruppen
att gränsvärdena för föroreningsn t släppen från bensinbilar i svenska
bestämmelser ges karaktären av maximivärden som inte får överskridas
av något fordon. Med hänsyn till att en viss spridning i motorproduktionen
är ofrånkomlig måste tillverkaren därför, påpekar ledningsgruppen, inrikta
produktionen på ett medelvärde som är lägre än det föreskrivna gränsvärdet.
Ledningsgruppen uppger att relationen mellan maximivärdet och medelvärdet
i någon mån är osäker. Prov vid bl. a. bilavgaslaboratoriet i Studsvik bär
gett till resultat att förhållandet bör sättas till 1,5 och ledningsgruppen har
utgått från denna proportion.

I överensstämmelse med dessa riktlinjer föreslår ledningsgruppen gränsvärden
enligt tre olika alternativ, av vilka det första tillgodoser nyss angivna
minimikrav som bör ställas upp till en början. Allt eftersom kraven kan
skärpas bör det andra resp. det tredje alternativet tillämpas. Gränsvärdena
framgår av följande tabell.

Alternativ

Gränsvärden i g/km
vid ECE-prov

Ungefärlig procentuell
reduktion i förhållande till

Koloxid

(maximi-

värden)

Kolväten1

(maximi-

värden)

Koloxid

Kolväten1

1................................

45

2,2

40

40

2................................

30

1.8

60

50

3................................

23

1,5

70

60

1 Uppmätta som hexan

Med gränsvärden enligt alternativ 2 erhåller man enligt ledningsgruppen
den utsläppsnivå för koloxid som vid ECE-prov nås med avgasrenande system
enligt federala amerikanska bestämmelser för 1970 års bilmodeller. I
fråga om kolväten är nivån 25 % högre än den som vid ECE-prov nås med
avgasrenande system enligt de amerikanska bestämmelserna för 1968 års
bilmodeller.

Gränsvärden enligt alternativ 3 ger en utsläppsnivå som i fråga om koloxid
är 25 % lägre än den som enligt federala föreskrifter i USA tillåts för 1970
års bilmodeller. Beträffande kolväten motsvarar kraven dem som gäller för
1968 års modeller i USA.

Storleken av den minskning av koloxid- och kolväteutsläppen som bestäm -

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1068

19

melser om maximivärden kommer att medföra har av ledningsgruppen beräknats
med beaktande av det nyss nämnda förhållandet att biltillverkarna
kan antas inrikta sin produktion på utsläppsvärden som med ca en tredjedel
understiger maximivärdena.

Enligt ledningsgruppen kan en minskning av föroreningsutsläppet från
bensindrivna bilar f. n. nås enklast och mest ekonomiskt genom motortekniska
åtgärder av den typ som exemplifieras i följande tablå. Åtgärderna
grupperas i tablån i anslutning till de alternativa gränsvärdena i den förra
sammanställningen så att de åtgärder som behövs för att gränsvärden enligt
alternativ 1 skall kunna iakttas anges som alternativ 1, de åtgärder som behövs
för att gränsvärden enligt alternativ 2 skall kunna iakttas anges som
alternativ 2, osv.

Alternativ

Exempel på motortekniska åtgärder

Förändringar i förgasar- och insugningssystem
Förbättring av bränslefördelningen
Skärpning av tillverkningsnoggrannheten

I väsentliga delar nya förgasarkonstruktioner med kompensationsanordningar för
temperatur och lufttryck
Stark skärpning av tillverkningsnoggrannheten
Åtgärder för att minska insugningsvakuum vid motorbromsning
Speciell tändförställningsanordning

Utöver åtgärder enligt alternativ 2, ytterligare förbättring av förgasarfunktionen
eller införande av bensininsprutningssystem

Ledningsgruppen påpekar att de föreslagna åtgärderna troligen kommer
att medföra en viss ökning av utsläppet av kväveoxider. Gruppen lämnar i
anslutning härtill den upplysningen att det f. n. inte finns några praktiskt
användbara anordningar för att begränsa sådana utsläpp.

Ledningsgruppen föreslår att de nya avgasbestämmelserna görs tillämpliga
på registreringspliktiga bensindrivna bilar med en cylindervolym av
minst 0,8 liter och en totalvikt av högst 2,5 ton. De bensindrivna bilar som
faller utanför nämnda gränser är enligt ledningsgruppen få i jämförelse med
totalantalet bensinbilar. Skulle ECE framdeles rekommendera ett annat tilllämpningsområde,
bör frågan enligt ledningsgruppens mening prövas på
nytt. Beträffande bilar som saluförs i endast ett fåtal exemplar och som inte
kan uppfylla kraven på avgasrening förordar ledningsgruppen dispens meddelad
av trafiksäkerhetsverket.

Beträffande tidsprogrammet för genomförande av avgasrenande åtgärder
enligt de tre alternativen framhåller gruppen att bilfabrikanterna behöver
tid för att anpassa produktionen till nya bestämmelser och att hänsyn måste
tas till de från luftvårdssynpunkt minst utvecklade bilmodellerna. Ungefär
hälften av den årliga bilförsäljningen i Sverige omfattar visserligen biltyper
som på den amerikanska marknaden säljs med avgasrenande anordningar.
Avgasrening har emellertid inte varit aktuell för en stor del av de i Europa

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

vanliga bilmodellerna och vissa motortyper torde över huvud taget inte kunna
förbättras i avgashänseende utan genomgripande ändringar.

Ledningsgruppen har funnit att obligatoriska åtgärder enligt alternativ 3
skulle kräva så väsentliga ändringar av flertalet nu använda motortyper att
lång tid för nykonstruktioner och utprovningar kan antas bli nödvändig. Det
är därför enligt ledningsgruppens bedömning inte möjligt att införa bestämmelser
enligt alternativ 3 för andra bilar än sådana som tillhör 1975 och senare
års modeller. Också alternativ 2 skulle kräva genomgripande ändringar
på ett stort antal europeiska motorer. Bestämmelser enligt detta alternativ
anser ledningsgruppen kunna genomföras i Sverige tidigast i fråga om bilar
av 1973 års modell.

Bestämmelser enligt alternativ 1 bör emellertid kunna införas för bilar
av 1971 eller senare års modell, dvs. i stort sett bilar som typbesiktigas från
och med den 1 juli 1970. Ledningsgruppen föreslår därför att föreskrifter
om avgaser enligt alternativ 1 meddelas i fråga om nämnda bilmodeller. En
skärpning av de bestämmelser som införts i Sverige bör genomföras om arbetet
inom ECE ger anledning till en strängare reglering än den som bygger
på ledningsgruppens alternativ 1.

Äldre bilar

Ledningsgruppen erinrar om att någon annan tekniskt och ekonomiskt
godtagbar metod för att minska utsläppet av föroreningar från de bilar
— ca 2 milj. — som nu är i drift än en noggrannare inställning av de organ
på motorn som påverkar förbränningen f. n. inte står till buds. Denna
möjlighet bör enligt ledningsgruppens mening tillvaratas. Med utgångspunkt
i de erfarenheter som gruppen samlat vid avgaslaboratoriet i Studsvik föreslår
gruppen att en bestämmelse införs som föreskriver att koloxidhalten i
avgaserna från bensindrivna bilar med en cylindervolym av minst 0,8 liter
och en totalvikt av högst 2,5 ton inte får överstiga 4,5 volymprocent vid tomgång.
En sådan bestämmelse bör enligt ledningsgruppen sättas i kraft så
snart det från praktiska synpunkter är möjligt.

Ledningsgruppen säger sig vara medveten om att åtgärder för att
begränsa koloxidulsläppet till 4,5 volymprocent i vissa fall kan medföra
driftsstörningar i motorn. Gruppen föreslår därför att högre koloxidhalt
i avgaserna skall tillåtas, om bilägaren vid kontroll kan styrka att
bilen inte blir acceptabelt körbar vid föreskriven förgasarinställning. Närmare
anvisningar bör enligt gruppen meddelas av trafiksäkerhetsverket.

Kontrollåtgärder

Kontroll av att nya bilar uppfyller bestämmelserna om avgasutsläppet
bör enligt ledningsgruppen ske vid typbesiktning och registreringsbesiktning.
Ledningsgruppen anser det emellertid inte nödvändigt
att kräva fullständiga prov av avgasernas sammansättning vid varje typ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

21

besiktning eller registreringsbesiktning. Man bör i stället kunna nöja sig
med att sökanden genom intyg av fordonsfabrikanten styrker att fordonstypen
provats i enlighet med gällande bestämmelser och uppfyller
föreskrifterna om avgasutsläppet. Endast om sådant intyg inte kan företes
bör fullständig provning ske.

Att nya bilar uppfyller kraven även vid serieproduktion anser ledningsgruppen
lämpligen böra kontrolleras genom stickprov. Trafiksäkerhetsverket
bör ansvara för denna kontroll och meddela anvisningar för
det fall att bilarna inte uppfyller kraven.

Ledningsgruppen uppger att viss utrustning som krävs för fullständiga
prov redan finns vid trafiksäkerhetsverkets typbesiktningsstation men
att viss ytterligare utrustning måste anskaffas. Kostnaden härför behöver
inte överstiga 100 000 kr. Minst en ingenjör och två tekniker krävs
för proven och de arbetsuppgifter som hänger samman med dem. De årliga
kostnaderna härför beräknar gruppen till lägst 120 000 kr.

Vad angår kontrollen av bilar i drift anför ledningsgruppen att
det torde vara uteslutet att därvid annat än undantagsvis göra fullständigt
ECE-prov. Detta skulle förutsätta tillgång till ett stort antal fullständigt
utrustade provningsstationer och kräva avsevärd tid för varje
kontroll. I USA görs f. n. försök med ett enklare och mindre tidskrävande
förfarande (»one-minute-test») men även detta förutsätter tillgång till
omfattande och dyrbar mätutrustning. Ledningsgruppen anser därför att
man tills vidare får nöja sig med att vid kontroll av bilar i drift mäta
halten av koloxid vid tomgång, vilket blir avsevärt enklare, snabbare och
billigare än ett fullständigt prov. Ledningsgruppen anser också att en
sådan kontroll tills vidare är tillräcklig, eftersom man i allmänhet inte behöver
räkna med andra ingrepp än ändring av tomgångsinställningen. Gruppen
avser emellertid att närmare studera kontrollförfaranden för bilar med
avgasrenande system.

Kontroll av bilar i drift bör enligt ledningsgruppen ske främst vid
den obligatoriska årliga kontrollbesiktningen men kan också tänkas ingå
som ett moment i flygande inspektion. Ledningsgruppen räknar dock
inte med att kontrollen i någon större omfattning kommer att utföras
av polispersonal. I stället pekar gruppen på den möjligheten att särskilda
patruller för kontroll av avgaser från såväl diesel- som bensinmotorer
organiseras vid trafiksäkerhetsverkets regionala enheter.

Anvisningar för utförande av kontroll av avgasutsläpp bör enligt ledningsgruppen
meddelas av statens trafiksäkerhetsverk, som också bör
ange de åtgärder som skall vidtas med bilar som inte fyller kraven.

Effekten av de föreslagna åtgärderna

Ledningsgruppen beskriver effekten av de föreslagna åtgärderna så att
ökningen av koloxid- och kolväteutsläppen hejdas och att en viss minsk -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

ning av dessa utsläpp inträder i jämförelse med nuvarande förhållanden.
Genomförs den i fråga om äldre bilar föreslagna begränsningen av koloxidhalten
vid tomgång med verkan fr. o. in. år 1970 samt införs bestämmelser
om avgasrening enligt alternativ 1 beträffande nya bilar fr. o. m. 1971
års modeller, kan det totala utsläppet av koloxid år 1971 beräknas ha gått
ned till 1966 års nivå ungefär. Bestämmelser för nya bilar enligt alternativ
2 skulle, om de tillämpas fr. o. m. 1973 års modeller, medföra att
det totala utsläppet av koloxid omkring år 1975 i stort sett har nått
1965 års nivå. Slutligen skulle ett införande av bestämmelser enligt alternativ
3 fr. o. in. 1975 års bilmodeller medföra att det totala koloxidutsläppet
minskas ytterligare så att det i början av 1980-talet har ungefär
samma storlek som år 1963. För kolväteutsläppet skulle resultatet bli
i stort sett detsamma. Om samtliga av ledningsgruppen föreslagna åtgärder
genomförs anser gruppen att det genomsnittliga koloxidutsläppet per
bil — vilket är avgörande för föroreningssituationen på en viss plats —
i slutet av 1970-talet kommer att ha minskat till ungefär hälften av utsläppet
under år 1968.

Bilägarnas kostnader för de föreslagna åtgärderna

Ledningsgruppen räknar med att den för bilar av 1970 och äldre års
modell förordade begränsningen av koloxidhalten vid tomgång i genomsnitt
resulterar i viss bränslebesparing och — trots kostnaderna för förgasar
justering och avgaskontroll — något minskade utgifter för bilägaren.
Gruppen har uppskattat kostnaden för förgasarjustering till 20 kr. per
bil och år och kostnaden för avgaskontroll vid kontrollbesiktning till 10
kr. per bil och år. Den genomsnittliga minskningen av bränsleförbrukningen
har beräknats till 3 %, motsvarande en besparing av omkring 40 kr. per bil
och år.

I fråga om bilar av 1971 och senare års modell kommer ägarens utgifter
enligL ledningsgruppen att öka med kostnaden för det avgasrenande
systemet. Denna kostnad har uppskattats till 300 kr. för system enligt
alternativ 1, 400 kr. för system enligt alternativ 2 och 700 kr. för system
enligt alternativ 3. De ökade underhålls- och kontrollbesiktningskostnaderna
skulle enligt ledningsgruppen i stort sett balanseras av besparingar genom
en minskning av bränsleförbrukningen. Ledningsgruppen har uppskattat
den ökade underhållskostnaden till 55 kr. per bil och år för system enligt
alternativ 1, 85 kr. per bil och år för system enligt alternativ 2 och 110 kr.
per bil och år för system enligt alternativ 3. Kostnaden för avgaskontroll
vid kontrollbesiktning av tre år gamla bilar bär beräknats till 10 kr. per bil
och år under åren 1974 och 1975 och 20 kr. per bil år 1976. Den genomsnittliga
minskningen av bränsleförbrukningen uppgår enligt ledningsgruppens
beräkningar till 5 % vilket motsvarar en årlig besparing av omkring 75 kr.
per bil.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

23

De av ledningsgruppen angivna kostnaderna hänför sig till 1968 års
prisnivå. De sammanlagda kostnaderna för det av ledningsgruppen skisserade
programmet för avgasrening skulle enligt gruppens beräkningar
uppgå till 75 milj. kr. om året under åren 1971 och 1972, 120 milj. kr. under
år 1973, 140 milj. kr. under år 1974, 280 milj. kr. under år 1975 och 300
milj. kr. under år 1976.

Åtgärder för att begränsa tomgångskörning

Ledningsgruppen erinrar om att undersökningar vid avgaslaboratoriet
i Studsvik visat att en bil vid tomgångskörning med varm motor i genomsnitt
per tidsenhet släpper ut en mängd av koloxid och kolväten som
uppgår till ungefär 50 % av motsvarande utsläpp vid normal stadskörning
(ECE-körcykel). Tomgångskörning i bilköer påverkar i hög grad
föroreningshalterna i omgivningen eftersom biltätheten då är stor. Trots
detta har ledningsgruppen kommit fram till att någon begränsning av
tomgångskörning i bilkö inte bör övervägas. En föreskrift om skyldighet att
stänga av motorn i bilkö skulle nämligen bli ytterst svår att övervaka
och dessutom medföra ökad risk för ytterligare stockningar på grund av
startsvårigheter för bilarna.

Däremot bör enligt ledningsgruppens uppfattning en begränsning av tomgångskörning
av bilar som inte är i trafik övervägas. Sådan tomgångskörning
sker huvudsakligen i varmhållningssyfte. Den är i första hand ett problem
för större tätorter. Gruppen erinrar om att i Stockholm meddelats förbud
med stöd av hälsovårdsstadgan mot tomgångskörning under längre tid
än tre minuter. En generell bestämmelse rörande tomgångskörning bör enligt
ledningsgruppens mening införas men avse endast tättbebyggda områden.
Bestämmelsen bör lämpligen införas i 58 § VTF och utformas så, att
inom tättbebyggt område motorn inte får sättas eller hållas i gång annat
än när fordonet står under omedelbar uppsikt av någon som äger
föra det. Ledningsgruppen tillägger att en sådan bestämmelse också
skulle innebära fördelar från brottssynpunkt och när det gäller att förhindra
vissa barnolyckor. Denna synpunkt har framhållits i prop. 1967:
166 med förslag till ändrade bestämmelser om fordons beskaffenhet och
utrustning, i vilken proposition förslaget till nu gällande förbud mot
användning av aggregat för uppvärmning av motor genom tomgångskörning
inom tättbebyggt område lades fram. Avgasutsläppen blir visserligen
inte mindre därför att föraren befinner sig i eller vid bilen. För den av
gruppen föreslagna bestämmelsen talar emellertid att övervakningen underlättas.
Den onödiga tomgångskörningen kan antas i praktiken upphöra
i det närmaste helt om bestämmelsen införs. Bestämmelsen skulle
visserligen inte hindra taxiförare, som i regel har sina parkerade fordon
under omedelbar uppsikt, från att värma motorn genom att köra den

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

på tomgång. Ledningsgruppen anser emellertid att olägenheter genom avgasutsläpp
vid taxistationer i första hand bör lösas genom flyttning av
dessa till lämpligare platser.

Remissyttrandena

Praktiskt taget fullständig enighet råder bland remissinstanserna att det
finns behov av åtgärder för att begränsa luftföroreningarna från
bensindrivna bilar. Statens institut för folkhälsan finner åtgärder i detta
syfte väl motiverade från folkhälsosynpunkt. Visserligen föreligger inga medicinska
undersökningar avseende svenska förhållanden. Erfarenheterna
utomlands visar emellertid enligt institutet att luftföroreningar från bensinmotorer
kan ge upphov till medicinskt ogynnsamma effekter. Sveriges bilindustri-
och bilgrossistförening, som delar ledningsgruppens uppfattning
att luftföroreningarna i samhället generellt bör förebyggas, anser bestämmelser
rörande avgasrening motiverade med hänsyn till bl. a. den ökande
biltätheten. Behovet av bestämmelser poängteras också av rikspolisstyrelsen,
arbetsmedicinska institutet, statens trafiksäkerhetsråd och bilskatteutredn
in g en.

Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska teknologföreningen
delar ledningsgruppens uppfattning att luftföroreningar genom bilavgaser
bör begränsas så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

Socialstyrelsen framhåller vikten av att graden av skadlighet hos de olika
substanserna, liksom också vådan av kombinations- och långtidseffekter utreds
av medicinsk-toxikologisk expertis för att man skall kunna bedöma
den ekonomiska rimligheten av ifrågasatta åtgärder. Statens institut för
folkhälsan finner det på grund av avsaknaden av en omfattande medicinsktoxikologisk
värdering i ledningsgruppens utredning svårt att medicinskhygieniskt
bedöma de av gruppen föreslagna åtgärderna. Också bilskatteutredningen
anser att man bör försöka bilda sig en uppfattning om de ekonomiska
konsekvenserna av luftföroreningarna för att man inte skall riskera
betydande fel i resursanvändningen.

Svenska teknologf öreningen konstaterar att man hittills inte har kunnat
påvisa att luftföroreningar från bensindrivna bilar har haft några påtagliga
skadeverkningar i Sverige. Föreningen anser därför skäl för brådskande
och långtgående åtgärder inte föreligga. Motororganisationernas samarbetsdelegation
framhåller att den av ledningsgruppen åberopade risken för kombinationseffekter
och långtidsverkningar av ämnen i avgasutsläppen inte
kan motivera förebyggande åtgärder av större proportioner än nuvarande
erfarenhet och rimlig försiktighet ger anledning till.

Svenska teknologf öreningen stryker vidare under att bilavgasproblemet

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

måste ses i ett större sammanhang där övriga luftföroreningskällor också har
sin plats. Det kan då enligt föreningen konstateras att bilismens bidrag till
de totala luftföroreningarna i Sverige är relativt litet. Liknande synpunkter
anförs av Motororganisationernas samarbetsdelegation, som dessutom betonar
att samhället bör vidta åtgärder mot alla slag av hälsofarliga luftföroreningar
och på ett rättvist sätt söka fördela kostnaderna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som inte har något att erinra
mot att bestämmelser enligt utredningens alternativ 1 införs, ställer sig tveksam
till skärpta krav enligt alternativ 2 och 3. Enligt länsstyrelsen bör man
inte bortse från möjligheten att en bristande bränsleförsörjning inom en
tämligen nära framtid kan framtvinga en utveckling av bilmotorerna efter
helt andra linjer och att därför alltför långtgående och kostnadskrävande
avgasrenande åtgärder i fråga om nu gängse bilmotorer kan befinnas vara
en felinvestering av betydande mått.

I flera yttranden behandlas möjligheterna att genom trafiktekniska
och andra åtgärder minska luftföroreningarna genom avgaser.

Statens naturvårdsverk förordar att man samtidigt med motortekniska
åtgärder vidtar också åtgärder på trafikplaneringens område. På sikt är det
enligt verket nödvändigt att avgasproblemen, liksom andra luftföroreningsproblem,
beaktas vid den fyisiska samhällsplaneringen. För att komma till
rätta med avgasproblem i befintliga stadscentra är det enligt verkets mening
nödvändigt att genomföra en minskning av fordonstätheten i kombination
med trafiktekniska åtgärder. Liknande synpunkter anförs av statens planverk
och rikspolisstyrelsen. Motororganisationernas samarbetsdelegation förordar
särskilt att statsmakterna främjar byggandet av genomfartsleder och
anläggandet av korsningsfria trafikplatser i stadsområden i syfte att minska
trafikstockningar samt luftföroreningar och bullerstörningar från motorfordon.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län stryker under betydelsen i
luftvårdssammanhang av en välordnad stadsplanering och trafikdirigering.

Vägkostnadsutredningen anser att en ökning av kapaciteten av det centrala
gatunätet i en större stad inte skulle ge upphov till en minskning av
den föroreningshalt på dessa platser som uppkommer genom avgasutsläppen.
Det ökade utbudet av gatuutrymme leder nämligen till sänkta trafikantkostnader,
vilket i sin tur får till effekt att efterfrågan ökas. Erfarenheten visar
enligt vägkostnadsutredningen att denna effekt är så betydande, att försök
att »bygga bort» trafikköer i tätorternas centrala delar inte kan väntas bli
framgångsrika. I förevarande sammanhang är det enligt utredningen viktigt
att göra klart för sig, att inte ens en exceptionellt kraftig satsning på kapacitetsutvidgande
investeringar i storstädernas gatusystem — som åtminstone
på kortare sikt kunde tänkas leda till väsentligt ökad framkomlighet — kan
väntas lösa problemet med bilavgaserna i tätorterna. Enligt vägkostnadsutredningen
skulle en samhällsekonomiskt riktig lösning av tätortsregionernas

26

Kungl. Maj:ts proposition nr i60 år 1968

bilträngselproblem — nämligen en minskning av bilismens efterfrågan på
gatuutrymme — samtidigt i väsentlig mån lösa också bilavgasproblemet. På
längre sikt kan den metod att komma till rätta med bilavgasproblemet, som
består i en dämpning av biltrafikefterfrågan, förmodligen vara lämpligare
än den successiva skärpning av avgasbestämmelserna som ledningsgruppen
tänkt sig.

Statens trafiksäkerhetsverk finner det synnerligen angeläget att svenska
bestämmelser avseende fordon och utrustningsdetaljer till fordon anpassas
till motsvarande internationella bestämmelser. Med hänsyn
till resultaten av överläggningarna inom GRPA i maj 1968 anser sig trafiksäkerhetsverket
böra anmäla betänkligheter mot ledningsgruppens förslag
till gränsvärden för nya bilar.

Enligt Svenska teknologföreningen är det av mycket stor vikt att bestämmelser
för en internationell handelsvara som bilar är likartade för en så stor
del av världen som möjligt. Föreningen förordar att förhandlingar inom
ECE avvaktas ytterligare någon tid och om möjligt påskyndas, innan ställning
tas till hur bestämmelserna för nya bilar skall utformas i Sverige. Även
Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening betonar vikten av att föreskrifterna
i olika länder samordnas och förordar att de svenska myndigheterna
avvaktar den rekommendation från ECE som rimligen bör kunna föreligga
inom kort, innan slutlig ställning tas till föreskrifter om gränsvärden. Angelägenheten
av en internationell samordning av bestämmelserna betonas också
av rikspolisstyrelsen, statens vägverk, kommer skollegium, Göteborgs stad,
LO, TCO och Sveriges trafikbilägares riksorganisation.

Kommerskollegium stryker under att de föreskrifter som kommer att utfärdas
i Sverige bör utformas på sådant sätt, att de inte kan betraktas som
indirekta handelshinder.

När det gäller utformningen av bestämmelserna för nya bilar är meningarna
delade bland remissinstanserna.

Ledningsgruppens förslag att införa bestämmelser enligt alternativ 1
fr. o. m. 1971 års bilmodeller tillstyrks eller lämnas utan erinran av rikspolisstyrelsen,
statens planverk, statens trafiksäkerhetsråd, riksrevisionsverket,
länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
vägkostnadsutredningen, LO, Motorbranschens riksförbund, Motororganisationernas
samarbetsdelegation, NTF, AB Svensk bilprovning och TCO. Under
förutsättning att de svenska föreskrifterna tekniskt i stort överensstämmer
med de amerikanska och framför allt med ECE:s normer har kommerskollegium
i princip intet att invända mot att utredningens förslag enligt
alternativ 1 införs fr. o. in. 1971 års bilmodeller.

I vissa remissyttranden förordas strängare bestämmelser än vad ledningsgruppen
har föreslagit inom ramen för alternativ 1. Statens natur -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

27

vårdsverk anser sålunda att bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med gruppens alternativ 2 införs fr. o. m. 1970 års modeller. Dessa bestämmelser
motsvarar i stort sett de skärpta krav som nyligen fastställts
i USA fr. o. m. 1970 års modeller. Stockholms stad föreslår att i det första
steget tillämpas samma krav på reduktion av kolväteutsläppet som f. n.
gäller i USA.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening avstyrker bestämt det av
ledningsgruppen framlagda förslaget, som anses sakna internationell förankring.
Svenska teknologföreningen förordar att förhandlingarna inom
ECB avvaktas någon tid innan ställning las till hur bestämmelserna skall
utformas. Statens trafiksäkerhetsverk kan inte ansluta sig till de av ledningsgruppen
föreslagna gränsvärdena utan förordar att gruppen får i uppdrag
att mot bakgrund av sin utredning särskilt pröva GRPA:s förslag. Vidare
bör enligt verket undersökas om slutgiltiga ställningstaganden inom
ECE kan avvaktas innan beslut fattas om svenska bestämmelser.

Vagkostnadsutredningen väcker tanken på att låta bestämmelserna gälla
enbart bilismen i tätortsregioner. Genom en sådan regional differentiering
av åtgärderna skulle man enligt vägkostnadsutredningen kunna hålla kostnaderna
på en betydligt lägre nivå än om regleringen avsåg hela landet.
Också Motororganisationernas samarbetsdelegation berör tanken på en regional
differentiering av bestämmelserna men avvisar den med hänsyn till
de betydande praktiska olägenheter som kan väntas uppkomma om åtgärderna
skulle avse enbart bilar registrerade i storstadsområdena.

Ledningsgruppens förslag att bestämmelserna skall begränsas till bilar
med en cylindervolym av minst 0,8 liter och en totalvikt av högst 2,5 ton
biträds inte av arbetarskydds styr elsen, Stockholms stad och TCO. Enligt TCO
är en sådan begränsning skadlig från luftvårdssynpunkt. Den kan också
snedvrida konkurrensen inom näringslivet. Stockholms stad anser att de
föreslagna bestämmelserna bör gälla även för bilar med en totalvikt överstigande
2,5 ton. Härigenom skulle föroreningsutsläppet också från bensindrivna
lastbilar kunna begränsas.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening har inte något att erinra
mot ledningsgruppens förslag att bestämmelserna skall avse bilar med
en minsta cylindervolym av 0,8 liter och en största totalvikt av 2,5 ton
men är inte beredd att acceptera gruppens förslag att gränsvärdena för utsläppen
skall vara oberoende av motorstorleken. Detta skulle på ett orimligt
sätt missgynna bilar med större motorer. De föreslagna bestämmelserna
bör enligt föreningens mening revideras så att större bilar inte
diskrimineras. Även Sveriges trafikbilägares riksorganisation anser att det
presenterade utredningsmaterialet för bilar med större motorer än 1,9 liters
cylindervolym inte är tillfyllest. Organisationen kan därför inte acceptera
förslaget att gränsvärdena skall vara oberoende av motorstorleken.

Att ange gränsvärdena som maximivärden vilka inte får överskridas av

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1968

något fordon finner Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening omotiverat.
Samma totalresultat när det gäller luftföroreningar i samhället uppnås
om man i likhet med vad som föreskrivits i USA och diskuterats i
ECB anger gränsvärden för den genomsnittliga avgasemissionen. Ett
absolut maximivärde för enstaka fordonsexemplar skulle enligt föreningen
vara utomordentligt svårt att tillämpa.

Ledningsgruppens förslag att bestämmelserna skall tillämpas fr. o. m.
1971 års bilmodeller tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan samtliga
remissinstanser. Förslaget tillstyrks uttryckligen av rikspolisstyrelsen,
riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Stockholms län, LO, Motororganisationernas
samarbetsdelegation, NTF, Svenska teknologföreningen och Sveriges
trafikbilägares riksorganisation. Statens naturvårdsverk och statens trafiksäkerhetsverk
har emellertid annan uppfattning. Naturvårdsverket föreslår
sålunda att bestämmelser om nya bilar införs redan fr. o. m. 1970 års
modeller. Trafiksäkerhetsverket finner det med hänsyn bl. a. till det pågående
arbetet inom ECE vanskligt att f. n. uttala sig om tidpunkten för
bestämmelsernas ikraftträdande. Med hänsyn till trafiksäkerhetsverkets
erfarenhet av bilindustrins behov av tid för införande av nya konstruktioner
i produktionen vill verket allmänt föreslå att, i de fall bestämmelserna
förutsätter omkonstruktion av eller särskilda anordningar på bilarna,
tidpunkten för ikraftträdandet förläggs minst två år efter det att
bestämmelserna fastställts och kungjorts.

Motororganisationernas samarbetsdelegation och Svenska teknologföreningen
avstyrker att beslut nu fattas om tidpunkten för införande av bestämmelser
enligt ledningsgruppens alternativ 2 och 3. Enligt samarbetsdelegationens
mening bör den skärpning av kraven som dessa alternativ
innebär aktualiseras först när man har fått erfarenhet av hur det första
steget verkar och andra europeiska länder har tagit ställning till frågan
om avgasrening.

Bland remissinstanserna råder delade meningar om ledningsgruppens
förslag rörande den högsta tillåtna koloxidhalten i avgaserna från äldre
bilar. Statens vägverk finner det angeläget att de föreslagna åtgärderna
kommer till stånd snarast och helst fr. o. m. år 1970. Rikspolisstyrelsen, statens
trafiksäkerhetsverk, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Stockholms
län och NTF ansluter sig också till gruppens förslag. Kommerskollegium
ställer sig av principiella skäl tveksamt till bestämmelser som ändrar villkoren
för användning av redan godkända bilar. Kollegiet anser dock ledningsgruppens
förslag värt att pröva. Sveriges trafikbilägares riksorganisation
har i och för sig ingen erinran mot ledningsgruppens förslag men framhåller
att mycket liberala övergångsbestämmelser bör kunna meddelas för
de äldre bilarna, eftersom dessa fordon relativt snabbt tas ur den aktiva
trafiken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1968

29

AB Svensk bilprovning anför — som senare skall utvecklas — att vissa
problem är förknippade med möjligheterna att kontrollera de föreslagna
bestämmelserna. Dessa problem måste lösas för att bestämmelserna skall
få åsyftad verkan. Frågan måste oundgängligen utredas ytterligare innan
slutlig ställning kan tas.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening har i och för sig inget att
erinra mot att bestämmelser för äldre bilar meddelas. Det föreslagna gränsvärdet
— 4,5 volymprocent — kan föreningen dock inte acceptera. Ett
stort antal bilar skulle inte kunna uppfylla kraven om motorerna skall
fungera på ett tillfredsställande sätt. Retroaktiva bestämmelser om maximigräns
finner föreningen generellt olämpliga och därtill svåra att tillämpa.
Enligt vad föreningen erfarit har motsvarande förslag till bestämmelser
rörande äldre bilar i Frankrike och Västtyskland tagits tillbaka.

Svenska teknologföreningen finner den föreslagna förgasar justeringen
vara en enkel och billig åtgärd som inte är utan betydelse för luftförbättringen.
Enligt föreningen kan dock verkan av en bestämmelse om obligatorisk
kontroll av förgasarinställningen bli illusorisk. Föreningen vill i stället
föreslå att frivillig förgasar justering rekommenderas och att upplysning
lämnas om vilka besparingar, i form av bl. a. minskad bränsleförbrukning,
åtgärden kan innebära för den enskilde bilisten. Liknande synpunkter anförs
av Motororganisationernas samarbetsdelegation, som föreslår att en
riksomfattande propaganda organiseras i del dubbla syftet att minska luftföroreningarna
och de enskilda bilägarnas bensinkostnader. Motororganisationerna
är villiga att medverka i en sådan aktion för vilken statens naturvårdsverk
bör vara huvudman och Sveriges Radio kan göra effektiva insatser.

Den föreslagna bestämmelsen om maximering av koloxidhalten vid tomgång
avstyrks av riksrevisionsverket, som bedömer värdet av bestämmelsen
som begränsat på grund av bl. a. bilarnas förhållandevis korta livslängd.

Några synpunkter på frågan om regler för kontrollen av de föreslagna
bestämmelserna har kommit fram under remissbehandlingen.

Det av ledningsgruppen använda ECE-provet har inte föranlett några erinringar
från remissinstanserna. Statens provningsanstalt säger sig inte ha
några egna erfarenheter av provet utan accepterar detta för en baskontroll,
huvudsakligen av typkontrollkaraktär. Provningsanstalten riktar emellertid
uppmärksamheten på de risker som en alltför ensidig anknytning av
bestämmelser och krav till data erhållna vid ett enda standardiserat provförfarande
innebär. Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening betonar att
det i kommande föreskrifter måste exakt anges vilken form av bränsle som
skall användas vid proven. Annars uppstår otillåtligt stora variationer utanför
biltillverkarens kontroll.

Ledningsgruppens förslag att kontrollen av att nya bilar uppfyller kraven

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1968

beträffande avgaser väsentligen baseras på intyg från biltillverkaren kompletterade
med stickprov bedömer Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
vara ändamålsenligt. Mätning i samband med samliga typbesiktningar
skulle innebära alltför stora praktiska svårigheter.

Statens trafiksäkerhetsverk och AB Svensk bilprovning har inget att erinra
mot ledningsgruppens förslag om kontroll av nya bilar. Trafiksäkerhetsverket
framhåller att verket kan åta sig de uppgifter avseende kontroll
och meddelande av anvisningar som ledningsgruppen föreslagit under förutsättning
att i utredningen angivet tillskott av personal och utrustning
ställs till verkets förfogande. Beträffande den av ledningsgruppen föreslagna
metoden att kontrollera bilar i drift genom att mäta koloxidhalten vid tomgång
anför AB Svensk bilprovning, att prov som bolaget utfört gett vid handen
att man måste räkna med vissa svårigheter att vid kontrollbesiktning
enkelt och snabbt få fram tillförlitliga mätvärden. Enligt bolagets uppfattning
kan det bli nödvändigt att utföra prov i stor skala för att lösa dessa problem.
Bolaget betonar emellertid att svårigheter i och för sig inte föreligger
att passa in den föreslagna kontrollen i besiktningsrutinerna.

Statens naturvårdsverk framhåller att erfarenheter från avgasarbetet i
USA visar att en kontrollverksamhet behövs för att upprätthålla en låg utsläppsnivå.
Den av ledningsgruppen föreslagna kontrollmetoden för bilar i
drift får enligt verket närmast ses som ett provisorium till dess mer ändamålsenliga
rutinmetoder föreligger. Naturvårdsverket anser det vidare vara
angeläget att vid kontroll av bilar med avgasrenande system i framtiden används
en sådan provmetod som anger utsläppet inte bara vid tomgång utan
också vid kör ning.

Kostnaderna för den särskilda utrustning som måste anskaffas för
mätning av koloxidhalten beräknas av AB Svensk bilprovning till omkring
1—1,5 milj. kr. Anskaffningskostnaden för instrument för mätning av motorvarvet,
som också behövs för mätningen, kan enligt bolaget uppskattas
till 150 000—200 000 kr. Motorbranschens riksförbund framhåller vikten av
att kraven på investeringar i kontrollapparatur o. d. inte blir för stora och
att effektiv samordning sker med AB Svensk bilprovnings utrustning. Statens
provningsanstalt vitsordar med stöd av sina erfarenheter och sin kännedom
om problemkomplexet i stort, att det föreligger ett avsevärt behov av
kompletterande provningsmetoder och mätapparatur för fältprov och i laboratorier
använda fältanpassade mätningar. Utveckling av dessa fordrar fortsatt
forskningsarbete.

Statens naturvårdsverk framhåller att den väsentliga delen av kostnaden
för bilägaren — kostnaden för det avgasrenande systemet — i
dagens läge är mycket svår att uppskatta. Enligt verket finns det anledning
tro att kostnaderna i framtiden blir väsentligt lägre än ledningsgruppen antagit.
Erfarenheter från USA visar att kostnaden för avgasrenande system

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

31

inte slår igenom i form av starkt stegrade bilpriser. Verket anser därför att
ledningsgruppens kostnadskalkyl måste bedömas med stor försiktighet.

Ledningsgruppens förslag om förbud mot tomgångskörning
tillstyrks eller lämnas utan erinran av statens trafiksäkerhetsverk, statens
naturvårdsverk, kommerskollegium, LO, TCO och Sveriges bilindustri- och
bilgrossistförening. Statens vägverk, som också tillstyrker förslaget, påpekar
att det, om tidsbegränsning av tomgångskörning skulle införas, måste beaktas
att vissa fordon har lastbilskran och annan utrustning som drivs av
fordonets motor med körning som är att hänföra till tomgångskörning. Vägverket
framhåller vidare att en tidsbegränsning av tomgångskörningen kan
vara till olägenhet för många bilägare som inte har elvärmare eller annan
värmare för parkeringsbruk. Vid kall väderlek kan föreskriven maximitid
för tomgångskörning vara otillräcklig för erforderlig defrostervärme.

Göteborgs stad önskar en skärpning av den föreslagna bestämmelsen därhän
att motor endast i speciella undantagsfall skall få gå på tomgång även
om fordonet står under förarens omedelbara uppsikt.

Enligt Svenska teknologföreningens mening är ledningsgruppens förslag
vagt formulerat och kommer i praktiken att få obetydlig verkan. Vad som
menas med »omedelbar uppsikt» kan tolkas mycket olika. Föreningen vill
dock tillstyrka att en bestämmelse om förbud mot tomgångskörning införs
om den ges en klarare formulering.

Stockholms stad påpekar att ledningsgruppens förslag innebär att tomgångskörning
kan ske avsevärda tider utan hinder av förbud, t.ex. av bussar
vid ändhållplatser, av taxibilar och andra bilar i yrkestrafik samt av privatbilar.
Sådana former av tomgångskörning förhindras med en regel av den
typ som gäller i Stockholm. Stor-Stockholms planeringsnämnds miljövårdskommitté
har nyligen rekommenderat att en sådan regel införs i hela Storstockholm.
Staden anser att ett tidsbegränsat förbud är att föredra framför
det som ledningsgruppen föreslagit. Även länsstyrelsen i Stockholms län
förordar ett tidsbegränsat förbud enligt den modell som tillämpas i Stockholm.
En sådan bestämmelse, som har ett mera fixerat innehåll än den föreslagna,
är nämligen fördelaktigare från tillämpningssynpunkt. Eftersom olägenheten
av tomgångskörning inte minskas av att föraren sitter i bilen eller
finns i närheten är den också materiellt riktigare. Rikspolisstyrelsen framhåller
att den föreslagna bestämmelsen inte utgör något hinder mot en långvarig
tomgångskörning. Styrelsen förordar — bl. a. för att möjliggöra övervakning
av efterlevnaden — att bestämmelsen får en sådan utformning att
den ger en exakt gräns för den längsta tid som kan godtas. Den nu på vissa
håll gällande treminutersgränsen förefaller styrelsen vara väl avpassad.
Kommerskollegium däremot anser att ledningsgruppens förslag har den fördelen
i förhållande till exempelvis treminutersregeln att bevisning om förseelse
underlättas.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation kan inte tillstyrka generella be -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

stämmelser om förbud mot tomgångskörning. Från ett sådant förbud måste
enligt föreningen i varje fall kunna göras undantag eller beviljas dispens
för de yrkesgrupper, t. ex. taxiförare, som är beroende av bilmotorn som
värmekälla på sin arbetsplats i fordonet. Motororganisationernas samarbetsdelegation
anser att den av ledningsgruppen föreslagna bestämmelsen
är mycket svår att övervaka effektivt och delegationen avstyrker därför
förslaget. Lokala bestämmelser bedömer delegationen som lämpligare.

Arbetarskijddsstyrelsen framhåller att om föreskrifter meddelas som omöjliggör
körning av fordonsmotor för t. ex. värmning av förar- och passagerarutrymme,
trafiksäkerhetsverket bör bemyndigas att i fråga om taxibilar och
andra motordrivna fordon meddela anvisningar om de åtgärder som får vidtas
i stället för den förbjudna körningen av motorn.

Departementschefen

Under de senaste åren har vi blivit allt mer medvetna om den fortgående
förstörelsen av den yttre miljön. Luftföroreningarna är ett allvarligt problem
i det moderna samhället. Avgaserna från trafiken är mycket besvärande
särskilt i de större tätorterna. Vi har i dag större förutsättningar —
såväl tekniska som ekonomiska — än någonsin tidigare att hejda miljöförstörelsen
och i viss utsträckning återställa redan förstörd miljö. I ett mer
långsiktigt perspektiv kan nya tekniska metoder komma till användning,
som möjliggör en radikal förbättring av vår miljö. Det är framför allt genom
en fortsatt satsning på forskning och utvecklingsarbete, som detta mål
kan nås. De reformer på trafikområdet som nu kommer i fråga bygger givetvis
på nuvarande tekniska förhållanden och den utveckling som nu kan
överblickas. I en framtid kan emellertid utvecklingen av bl. a. nya drivmedel
och helt nya motortyper medföra kraftigt minskade föroreningsutsläpp.

Det land som först vidtog lagstiftningsåtgärder för att begränsa luftföroreningarna
genom bilavgaser var USA, där förhållandena främst i Kalifornien
sedan länge varit särskilt besvärande. Inom FN:s ekonomiska kommission
för Europa (ECB) förbereds rekommendationer till regeringarna
som avses bli mönster för lagstiftningen. I Förbundsrepubliken Tyskland
har vissa regler nyligen införts och ytterligare bestämmelser beslutats.

Lagstiftningsåtgärder på området förutsätter givetvis att tekniskt underlag
för önskvärda åtgärder har skapats genom utvecklingsarbete. Även om
resultatet av sådant arbete i stor utsträckning kan utnyttjas internationellt
och leda till samordnad lagstiftning, har det med hänsyn till de skiftande
förhållandena i skilda delar av världen visat sig nödvändigt att i olika länder
bedriva arbetet från delvis olika utgångspunkter och med delvis olika
målsättning. I Sverige har regeringen tagit initiativet till ett särskilt utvecklingsarbete
på bilavgasområdet. Arbetet leds av en expertgrupp, kommunika -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

tionsdepartementets ledningsgrupp rörande utvecklingsarbete på biiavgasområdet,
och bedrivs dels i ett laboratorium i Studsvik, dels genom mätningar
och prov på olika håll i landet.

Detta arbete har nu såvitt gäller bensindrivna bilar förts så långt att ledningsgruppen
kunnat lägga fram konkreta förslag till åtgärder.

Som framhållits i prop. 1967: 166 bör åtgärder som leder till en förbättring
av förhållandena på området och som kan genomföras till rimlig kostnad
och utan nämnvärda olägenheter vidtas även om det inte finns tillräckligt
omfattande underlag för ett bestämt påstående att åtgärden är nödvändig
från hälsovårdssynpunkt.

Vad som framför allt motiverar åtgärder av det slag som ledningsgruppens
nu aktuella förslag avser är, som framhållits bl. a. under remissbehandlingen,
risken för menliga verkningar på hälsan särskilt på längre sikt och till
följd av kombinationer av effekter från olika ämnen i bilavgaserna och andra
luftföroreningar.

Ledningsgruppens förslag till åtgärder på nya bilar bygger på det
inom ECE utarbetade provningsförfarandet. Detta är utformat med hänsyn
till de europeiska trafikförhållandena och kan väntas komma att ligga till
grund för kommande reglering i andra europeiska länder. På vissa andra
punkter skiljer sig emellertid ledningsgruppens förslag från de bestämmelser
som håller på att ta form inom ECE och som tidigast blir antagna i eu
rekommendation till regeringarna under år 1969. Delta har föranlett kritik
mot förslaget under remissbehandlingen. Ledningsgruppens förslag innebär
att bilar skall vara så konstruerade att utsläppen av koloxid och kolväten
vid ECE-prov inte överstiger vissa gränsvärden. Dessa gränsvärden •— 45
g/km för koloxid och 2,2 g/km för kolväten (enligt alternativ 1) — skall
vara oberoende av motorstorleken och utgöra maximivärden som inte får
överskridas av något fordon. De bestämmelser som föreslagits inom ECE
föreskriver gränsvärden som varierar med bilens vikt — och därmed i regel
motorstorleken — på ett sätt som gynnar bilar med större motorer. De är
i fråga om produktionskontrollen medelvärden som får överskridas av vissa
bilar i den mån andra bilar underskrider värdena.

Enligt min mening bör bestämmelser om begränsning av föroreningshalten
i avgaserna från nya bilar utformas så att de ger en påtaglig effekt. Det
föreliggande ECE-förslaget till bestämmelser skulle genomsnittligt inte medföra
större minskning av koloxidutsläppet än som f. n. kan nås genom en
noggrann justering av förgasarens tomgångsinställning och av tändningsutrustningen,
dvs. en minskning som i stort sett uppgår till 20 %. Utsläppet
av kolväten skulle bli oförändrat eller kunna öka något i jämförelse med
nuvarande förhållanden. De av ledningsgruppen föreslagna bestämmelserna
innebär däremot enligt alternativ 1 att bilarna skal! vara utrustade på sådant
sätt att en minskning av koloxid- och kolväteutsläppen med ungefär

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

40 % kan påräknas. Självfallet är — som också många remissinstanser
framhållit — en samordning av bestämmelserna inom Europa önskvärd från
flera synpunkter. Med hänsyn till vikten av att åtgärder mot luftföroreningar
blir effektiva finner jag emellertid för min del att bestämmelser enligt det
inom ECE utarbetade förslaget inte är tillräckliga.

En betydande fördel med ledningsgruppens förslag framför ECE-försIaget,
enligt vilket gränsvärdena skall vara differentierade med hänsyn till
bilens vikt, är att ledningsgruppens förslag, som förutsätter ett av motorstorleken
oberoende gränsvärde, är ägnat att styra utvecklingen mot motorkonstruktioner
som trots ökad cylindervolym tillgodoser luftvårdens krav.
ECE-förslaget liksom de bestämmelser som beslutats i Förbundsrepubliken
Tyskland har inte denna effekt. Helt allmänt talar för ledningsgruppens förslag
att, som gruppen framhållit, det uträttade transportarbetet i stort sett
är oberoende av motorns storlek när det gäller personbilar.

En konstruktion av gränsvärdet som ett maximivärde har från kontrollsynpunkt
stora fördelar framför en konstruktion av gränsvärdet som ett
medelvärde.

Jag finner alltså att de avvikelser som ledningsgruppens förslag företer
i förhållande till de regler som övervägs inom ECE i och för sig kan godtas.
Den fråga som enligt min mening är den från europeisk samarbetssynpunkt
viktigaste är frågan om vilken provningsmetod som skall ligga till grund för
bestämmelserna och på den punkten överensstämmer, som jag redan sagt,
ledningsgruppens förslag med ECE-förslaget.

Vad beträffar de tekniska förutsättningarna att genomföra ledningsgruppens
förslag har under remissbehandlingen inte gjorts gällande att det generellt
skulle möta hinder av teknisk art att genomföra förslaget. Den invändning
som riktats mot förslaget i denna del avser uteslutande kraven i fråga
om de större bilarna. Jag har inhämtat från ledningsgruppen att undersökningar
i Studsvik gett vid handen att de större bilarna — fordon som har en
tjänstevikt av 1 450 kg eller mera — har svårigheter att hålla sig inom den
av gruppen föreslagna gränsen för koloxidutsläppet även om de är utrustade
med särskilt system för att begränsa föroreningarna i avgaserna. Detta
heror enligt ledningsgruppen på att motorer i större bilar vid ECE-prov —
i motsats till vad som är fallet vid US A-prov — inte hinner bli helt uppvärmda
under den tid provet varar. I uppvärmt tillstånd ger sådana bilar däremot
låga koloxidutsläpp. Såvitt avser kolväteutsläppet föreligger enligt ledningsgruppen
inga svårigheter för större bilar att uppfylla kraven enligt ledningsgruppens
förslag. Av de under åren 1963—1966 nyregistrerade personbilarna
utgjorde ifrågavarande bilkategori ca 2,5 %.

De nu behandlade svårigheterna är inte av den arten att de berättigar till
slutsatsen att ledningsgruppens förslag beträffande nya bilar inte skulle
vara genomförbart. Svårigheterna berör en förhållandevis liten grupp bilar
och kan bemästras genom lämpligt utformade dispensregler. De torde dess -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

35

utom vara av övergående art, eftersom man har anledning räkna med att
bestämmelserna skall leda till att produktionen inriktas på motorer som ger
från luftvårdssynpunkt gynnsammare värden än f. n.

Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande anfört att högre krav bör kunna
ställas på nya bilar än ledningsgruppen föreslagit som alternativ 1. Bestämmelser
enligt ledningsgruppens alternativ 2 bör enligt verket införas
redan fr. o. m. 1970 års bilmodeller. Självfallet skulle det vara önskvärt att
kunna vidta åtgärder som ger både snabbare och större effekt än ledningsgruppen
förutsatt. Det är emellertid angeläget att en förhållandevis genomgripande
reform av det slag som det här är fråga om genomförs med en inte
alltför knappt tillmätt övergångstid. De nya amerikanska reglerna är av olika
skäl svåra att jämföra med de av ledningsgruppen föreslagna men kommer
att vara strängare än bestämmelserna enligt ledningsgruppens alternativ 1.
Situationen i Sverige och USA är emellertid väsentligt olika bl. a. i fråga om
klimatförhållandena. Det ter sig därför rimligt att vi inte från början inför
bestämmelser som motsvarar dem som först efter lång tid och successiva
skärpningar skall gälla i USA.

Den av ledningsgruppen uppskattade kostnaden för att kraven enligt alternativ
1 skall kunna uppfyllas är i och för sig inte högre än vad som är
rimligt för att minska de olägenheter bilavgaserna ger upphov till. Att märka
är emellertid att ledningsgruppens kalkyler bygger på den förutsättningen
att bilfabrikanterna tar ut hela kostnaden genom höjning av priset på
bilarna. Såsom naturvårdsverket påpekat är det emellertid inte givet att så
kommer att bli fallet. Erfarenheter från USA tyder inte på detta. En svensk
bilfabrikant erbjuder f. ö. redan nu utan prisförhöjning bilar som är försedda
med system för att begränsa föroreningshalten i avgaserna. Vid bedömningen
av de ekonomiska konsekvenserna av ifrågavarande åtgärder
måste också beaktas att dessa på längre sikt såväl för den enskilde som för
samhället allmänt leder till minskade kostnader med anledning av luftföroreningar.

Jag förordar alltså att ledningsgruppens förslag genomförs. Det bör ske
genom att 3 § 1 mom. j VTF kompletteras med en allmän bestämmelse om
att bil med bensindriven motor skall vara försedd med anordning för att
begränsa halten av föroreningar i avgaserna. Närmare föreskrifter bör inte
meddelas i VTF. Det ankommer då enligt 2 § andra stycket VTF på Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela sådana föreskrifter.
De grundläggande föreskrifterna om de krav som skall ställas på
anordning för att begränsa halten av föroreningar i avgaserna bör enligt
min mening i fråga om bensindrivna bilar — liksom i fråga om dieseldrivna
fordon — meddelas av Kungl. Maj :t. Under förutsättning att den föreslagna
ändringen i VTF kommer till stånd avser jag att föreslå Kungl. Maj :t att
beträffande nya bilar föreskriva de gränsvärden för koloxid- och kolväteutsläpp
som ledningsgruppen förordat som alternativ 1.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

Av vad jag redan anfört framgår att jag anser att de krav som bör ställas
på nya bilar bör sättas i kraft utan dröjsmål. Med hänsyn till att biltillverkarna
behöver viss tid för att anpassa produktionen till nya bestämmelser
kan det dock inte komma i fråga att tillämpa de nya kraven på tidigare årsmodeller
än vad ledningsgruppen har föreslagit. Jag anser alltså att ändringen
i 3 § 1 mom. j VTF — liksom de närmare föreskrifterna i anslutning härtill
— bör tillämpas i fråga om fordon som vid registrerings- eller typbesiktning
betecknas som 1971 eller senare års modell.

Såsom ledningsgruppen föreslagit bör fordon av viss storlek generellt kunna
undantas från de nya bestämmelserna. I det föregående har nämnts att
vissa bilar på grund av sin motorkonstruktion inte kommer att kunna uppfylla
de uppställda kraven helt. Med hänsyn härtill och då det även i andra
hänseenden kan visa sig vara motiverat bör Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer kunna medge undantag från de nya bestämmelserna.
Jag avser att föreslå Kungl. Maj :t att i fråga om de minsta och
de största bilarna medge sådana undantag att tillämpningsområdet för de
nya reglerna i stort sett blir detsamma som ledningsgruppen föreslagit.

Ledningsgruppens förslag om en successiv skärpning av kraven på nya
bensindrivna bilar kan jag f. n. inte ta slutlig ställning till. Jag vill emellertid
i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att skärpningar snart
kommer till stånd. Den av mig föreslagna nya bestämmelsen i VTF rörande
bensinbilar är avfattad så att den ger Kungl. Maj :t möjlighet att, när tillräckligt
underlag för skärpningar föreligger, meddela föreskrifter härom.

I fråga om bilar av 1970 och tidigare års modell — äldre bilar —
innebär ledningsgruppens förslag att avgasernas koloxidhalt vid tomgång
skall begränsas så att den inte överskrider 4,5 volymprocent. Som ledningsgruppen
visat kan ett sådant krav i de allra flesta fallen tillgodoses genom
en finjustering av förgasarens tomgångsinställning och av tändningsutrustningen
på bilarna. Bestämmelser av i allt väsentligt samma innebörd har nyligen
införts i Förbundsrepubliken Tyskland i fråga om bilar som tas i bruk
den 1 januari 1969 eller senare. Också inom ECE har sådana bestämmelser
föreslagits.

Någon annan åtgärd än en finjustering av förgasarens tomgångsinställning
och av tändningsutrustningen för att minska avgasproblemen hos äldre
bilar torde f. n. inte vara praktiskt genomförbar. Sådan justering kan, som
framgår av ledningsgruppens utredning, i allmänhet inte anses vara nämnvärt
betungande för bilägaren. Denne torde i de flesta fallen göra vissa bränsleekonomiska
vinster. Genom att vidta åtgärder av det här slaget på äldre
bilar vinner man på relativt kort tid en inte oväsentlig förbättring från luftvårdssynpunkt.
I den mån åtgärden inte kan vidtas på visst fordon av tekniska
skäl bör dispens kunna medges. Jag förordar därför att även ledningsgruppens
nu ifrågavarande förslag — som vid remissbehandlingen fått ett i
stort sett positivt mottagande — genomförs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

37

I sitt remissyttrande över ledningsgruppens förslag har AB Svensk bilprovning
pekat på svårigheter att vid kontroll av koloxidhalten vid tomgång
enkelt och snabbt få fram tillförlitliga mätvärden. Bolaget har gjort vissa
ytterligare undersökningar men enligt vad jag erfarit är de påtalade problemen
ännu inte fullständigt lösta. Ledningsgruppen avser att i samarbete
med bolaget fortsätta utredningsarbetet. Det saknas emellertid anledning
anta annat än att de föreliggande praktiska svårigheterna skall kunna bemästras
och att ett enkelt kontrollsystem som samtidigt ger tillräckligt noggranna
resultat skall kunna utarbetas. Jag avser att noga följa utredningsarbetet
och räknar med att detta slutförs utan dröjsmål. De föreslagna bestämmelserna
rörande äldre bilar bör genomföras så snart detta skett.

Som ledningsgruppen föreslagit bör bestämmelserna rörande koloxidutsläppet
vid tomgång i princip avse alla bensindrivna bilar av 1970 eller tidigare
års modell. Undantag bör dock kunna medges för de minsta och de
största fordonen så att tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna blir
i stort sett detsamma som ledningsgruppen föreslagit.

Den i det föregående förordade allmänna bestämmelsen i 3 § 1 mom. j
VTF om anordning för att begränsa halten av föroreningar i avgaserna från
bensindrivna bilar kan tjäna som underlag också för kravet att förgasare och
tändningsutrustning på äldre bilar skall vara finjusterade. Bestämmelsen
bör, med hänsyn till vad jag anfört, såvitt avser bilar av 1970 eller tidigare års
modell träda i kraft vid tidpunkt som Kungl. Maj :t bestämmer. De närmare
föreskrifter som behövs för dessa fordon ankommer det på Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela. Kungl. Maj :t bör
dock meddela de grundläggande föreskrifterna om de krav som nu ifrågavarande
bilar skall uppfylla. Det tidigare för bilar av 1971 eller senare års
modell preciserade behovet av undantag från de nya bestämmelserna föreligger
också, såsom nyss angetts, i fråga om bilar av 1970 eller tidigare års
modell. Undantagsbestämmelsen bör därför utformas så att den omfattar
båda kategorierna.

Kontrollen av efterlevnaden av de föreslagna reglerna om begränsning
av föroreningarna i avgaser från bensindrivna bilar kommer i fråga om
nya fordon att ske vid registrerings- eller typbesiktning.

Även kontrollbesiktning bör omfatta en kontroll av att de föreslagna kraven
är uppfyllda. Den i prop. 1968: 124 förutsatta ändringen av 55 § YTK
tillgodoser detta önskemål också i fråga om avgaser från bensindrivna bilar.
I samma proposition har föreslagits vissa ändringar i 24 § 3 mom. VTF.
Detta förslag är så utformat att någon ytterligare ändring med anledning
av bestämmelser rörande avgaser från bensindrivna bilar inte behövs. Någon
ändring av VTF för att möjliggöra avgaskontroll vid flygande inspektion
behövs inte.

De krav som skall ställas på anordning för att begränsa halten av förore -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1068

fångar i avgaserna är, såsom jag förut nämnt, avsedda att framgå av bestämmelser
som meddelas av Kungl. Maj :t. Såvitt avser bilar av 1971 eller
senare års modell liar ledningsgruppen anfört att det av praktiska skäl till
eu början kan bli nödvändigt att vid kontrollbesiktning och flygande inspektion
tillämpa andra normer än vid registrerings- eller typbesiktning. Ledningsgruppen
har emellertid i anslutning härtill förklarat att frågan om metoderna
för avgaskontroll av bilar med system för att begränsa föroreningshalten
i avgaserna skall utredas ytterligare. Jag anser mig därför inte i detta
sammanhang böra ta ställning till de krav som bör ställas på bilar av 1971
eller senare års modell vid kontrollbesiktning och flygande inspektion. Så
snart tillräckligt underlag för ett ställningstagande föreligger, avser jag att
föreslå Kungl. Maj :t att meddela de föreskrifter som behövs. Det ankommer
på myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare anvisningar
rörande kontroll av avgasutsläpp vid kontrollbesiktning och flygande inspektion.

De undantag från de nya bestämmelserna i 3 § 1 mom. j VTF som är påkallade
för utländska bensindrivna bilar med turistvagnslicens bör meddelas
med stöd av den i det föregående förordade undantagsbestämmelsen.

De nya bestämmelserna om bensindrivna bilars bekaffenhet och utrustning
som jag förordat kommer att omfattas av straffbestämmelserna i 65 §
VTF. Bristfällighet som är av ringa betydelse är straffri enligt dessa bestämmelser.
Beträffande bristfällighet hos anordning för att begränsa halten
av föroreningar i avgaserna från dieseldrivna bilar har i prop. 1968:124 anförts
att frågan om straffrihet bör bedömas efter de riktlinjer som gäller, när
det skall avgöras vid besiktning om ett fel är att anse som ringa. Samma bedömningsgrund
bör tillämpas i fråga om bristfällighet hos motsvarande anordning
på bensindrivna bilar.

I prop. 1967:166 anförde föredragande departementschefen att det låg
nära till hands att införa en generell bestämmelse om förbud in o t t o rngångskörning.
I sammanhanget hänvisades till den bestämmelse som
meddelats för Stockholms stad med stöd av hälsovårdsstadgan och till en
uppgift att liknande bestämmelser övervägdes också i vissa andra städer.
Det framhölls vidare att en generell bestämmelse skulle kunna ge vissa fördelar
också i andra hänseenden. Ett förbud utformat så att förare inte tilläts
lämna sin bil med motorn gående kunde antas i någon mån minska antalet
bilstölder och förebygga vissa barnolyckor. Det framhölls emellertid att frågan
måste utredas ytterligare.

I och för sig framstår det som tämligen självklart att föraren inte bör
lämna motorfordon vars motor är i gång. Som framhållits under remissbehandlingen
av ledningsgruppens förslag skulle det emellertid med en regel

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1968

39

av denna innebörd troligen bli betydande tolknings- och bevisproblem vid
tillämpningen. En regel av samma innebörd som det förbud mot tomgångskörning
under längre tid än tre minuter som gäller i Stockholm skulle ha
vissa fördelar bl. a. från dessa synpunkter. Från en generell sådan regel
skulle det emellertid bli nödvändigt att göra åtskilliga undantag. Härtill kommer
att behovet av en sådan regel och behovet av undantag därifrån varierar
lokalt. Såvitt hittills föreliggande material utvisar gäller allmänt att
tomgångskörning av uppställda bilar som orsak till luftföroreningarna spelar
en förhållandevis liten roll i större delen av landet. Vad jag nu har sagt
talar för att man i vart fall tills vidare bör avstå från särskild reglering av
tomgångskörning i VTF och att frågan således liksom hittills får regleras
genom föreskrifter i lokala hälsovårdsordningar.

Ledningsgruppen har också föreslagit att åtgärder vidtas för att begränsa
blyhalten i bensin och har därvid som tänkbara metoder angett beslut
i administrativ ordning om en successiv sänkning av den högsta tillåtna
blyhalten samt införande av en särskild avgift på blyet i bensinen.

Frågan om sänkning av den högsta tillåtna blyhalten i motorbränsle prövas
f. n. av giftnämnden, som med stöd av giftförordningen den 14 december
1962 (nr 702) kan föreskriva en lägre blyhalt som villkor för att motorbränsle
som är försatt med bly inte skall betecknas som hälsofarlig vara.

De föreslagna bestämmelserna beträffande bilar av 1971 eller senare års
modell medför, enligt vad ledningsgruppen uppgivit och trafiksäkerhetsverket
vitsordat, ett visst behov av kompletterande utrustning och
personalförstärkning på trafiksäkerhetsverkets typbesiktningsstation.
Jag avser att ta upp denna fråga i senare sammanhang.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet upprättat
förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 6i8).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680523

Ur protokollet:
Gunnel Anderson