Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1968
1
Nr 144
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.; given Stockholms slott den
18 oktober 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
37°),
2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås höjning av maximibeloppet för extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen. I de fall maximering gäller
är nuvarande högsta avdragsbelopp 4 500 kr. Förslaget innebär i princip ett
maximum för sådant avdrag på 6 000 kr. Samtidigt klargörs att den vid
kommunaltaxeringen tidigare slopade maximeringen av extra avdrag till
den, som är huvudsakligen beroende av sin folkpension, inte heller skall
gälla vid den statliga inkomsttaxeringen. Vidare förordas en förmånligare
förmögenhetsprövning i ärenden om extra avdrag.
De nya statliga och kommunala bostadstilläggen till barnfamiljer föreslås
uttryckligen skola anges som skattefria.
De föreslagna nya bestämmelserna om extra avdrag är avsedda att tilllämpas
fr. o. m. år 1969.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 144
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1968
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 19 § och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 19281 samt punkt 5 av anvisningarna till 25 § och punkt 2 av
anvisningarna till 50 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
19 §.
Till skattepliktig -------
familjebostadsbidrag, som utgår av
statsmedel i syfte att sänka de årliga
bostadskostnaderna för familjer
med barn samt att befordra en förbättring
av bostadsstandarden för
sådana familjer, så ock kommunalt
bidrag, som utgår i samma syfte och
i likartad form;
sådan gottgörelse------—
(Se vidare anvisningarna.)
den vårdbehövande;
bostadstillägg som avses i kungörelserna
den 28 maj 1968 (nr 4-25)
om statliga bostadstillägg till barnfamiljer
och (nr 426) om statsbidrag
till kommunala bostadstillägg till
barnfamiljer;
av motorsåg.
(Se vidare anvisningarna.)
50 §.
2 m o m. För fysisk------
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom
med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock högst
4 500 kronor. Har skattskyldig på
grund av jämkning vid beräkning av
--— — kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock högst
6 000 kronor. Har skattskyldig på
grund av jämkning vid beräkning
1 Senaste lydelse av 19 § se 1968: 133, av 50’§ 2 mom. och punkt 2 av anvisningarna till
50 § se 1967: 41 och av punkt 5 av anvisningarna” till 25 § se 1967: 748.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1968
(Nuvarande lydelse)
sjömansskatt åtnjutit avdrag för
nedsatt skatteförmåga, skall avdrag,
som avses i detta stycke, minskas
med det belopp, varmed jämkning
medgivits.
Om skattskyldigs —----■ —
Skattskyldig, vars--------
Vad härefter--—---—
(Föreslagen lydelse)
av sjömansskatt åtnjutit avdrag för
nedsatt skatteförmåga, skall avdrag,
som avses i detta stycke, minskas
med det belopp, varmed jämkning
medgivits.
motsvarande tillämpning.
av anvisningarna,
beskattningsbar inkomst.
Anvisningar
till
5. Den omständigheten att en vid
inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill
omkostnad helt eller delvis
guldits med familjebostadsbidrag,
som i 19 § omförmäles, må icke föranleda
att avdrag vägras för omkostnaden
i fråga.
Har skattskyldig —------ —
Ränta på----------
till
2. Därest skattskyldig —----
Om skattskyldig åtnjutit jämväl
annan inkomst än folkpension, men
pensionen likväl utgjort den huvudsakliga
delen av hans inkomst,
bör den skattskyldige regelmässigt
medgivas ett med hänsyn till
omständigheterna jämkat avdrag för
nedsatt skatteförmåga.
Därest folkpensionen —--
25 §.
5. Den omständigheten att en vid
inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill
omkostnad helt eller delvis
guldits med bostadstillägg, som i 19 §
omförmäles, må icke föranleda att
avdrag vägras för omkostnaden i
fråga.
eller bidraget.
- betalats ut.
50 §.
-----hänsyn därtill.
Om skattskyldig åtnjutit jämväl
annan inkomst än folkpension, men
pensionen likväl utgjort den huvudsakliga
delen av hans inkomst,
bör den skattskyldige regelmässigt
medgivas ett med hänsyn till
omständigheterna jämkat avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Även i detta
fall får det i 50 § 2 mom. andra
stycket angivna maximibeloppet
överskridas.
------därtill föranleda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Äldre bestämmelser om familjebostadsbidrag
skall dock tillämpas vid 1969 års taxering.
1-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. År 114
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1968
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9
2 mom. För skattskyldig---
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. andra,
tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni
året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst med belopp som stadgas i 50 §
2 mom. andra och tredje styckena
kommunalskattelagen. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid
beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som nu sagts, minskas
med det belopp, varmed jämkning
medgivits.
Vad härefter-------
§•
kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. andra,
tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni
året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst med belopp som stadgas i 50 §
2 mom. andra och tredje styckena
kommunalskattelagen. Detta belopp
får dock överskridas, om skattskyldig
varit för sin försörjning helt eller
huvudsakligen beroende av vad
han uppburit i form av folkpension.
Har skattskyldig på grund av jämkning
vid beräkning av sjömansskatt
åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som nu sagts,
minskas med det belopp, varmed
jämkning medgivits,
beskattningsbar inkomst.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.
1 Senaste lydelse av 9 § 2 mom. se 1964: 71.
Kungi. Maj. ts proposition nr iW år 1968
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 18 oktober 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,
Johansson, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga, in. m. och anför.
Inledning
Vid inkomsttaxeringen kan skattskyldig på vissa i kommunalskattelagen
(KL) den 28 september 1928 (nr 320) angivna grunder få — utöver sedvanligt
ortsavdrag — ett extra avdrag, om hans skatteförmåga under beskattningsåret
varit väsentligt nedsatt. Sådant avdrag för att tillgodose ett s. k.
existensminimum är maximerat till 4 500 kr. med tillägg för barn. Centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) fastställer normalbelopp för
existensminimum, dvs. vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll
för sig själv, make och oförsörjda barn. På grund av ökningen av levnadskostnaderna
sedan år 1964, då maximibeloppet för existensminimum
senast höjdes, har normalbeloppet alltmer närmat sig maximibeloppet. Från
CFU har därför anmälts behov av att höja maximibeloppet så att även normalbeloppet
kan höjas i erforderlig omfattning. Frågan har även aktualiserats
genom interpellation vid årets vårriksdag.
På grund härav har inom finansdepartementet upprättats en promemoria
i ämnet (Stencil Fi 1968: 6).
över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av
kammarrätten, CFU, riksskattenämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Svenska kommunförbundet, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Föreningen Sveriges fögderichefer,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Länsstyrelsen
i Stockholms län har bifogat yttrande från fögderidirektören i Stockholms
fögderi.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1968
I detta sammanhang har aktualiserats frågan huruvida det år 1967 fattade
beslutet att slopa maximeringen av extra avdrag för vissa folkpensionärer
skall avse både den kommunala och den statliga inkomsttaxeringen. Vidare
har det blivit aktuellt att införa liberalare bedömningsgrunder i fråga om
förmögenhets inverkan på storleken av extra avdrag.
1968 års riksdag har beslutat att familjebostadsbidragen skall ersättas
av helt nya statliga och kommunala bostadstillägg till barnfamiljer. I prop.
1968: 42 har förutskickats att de nya bostadstilläggen skall vara skattefria
och att den författningsändring som behövs härför skulle anmälas senare
under innevarande år av chefen för finansdepartementet.
Jag anhåller nu att få ta upp förevarande spörsmål.
Gällande bestämmelser
Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen
är intagen i 50 § 2 mom. KL. Enligt 9 § 2 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt den 26 juli 1947 (nr 576) gäller motsvarande regler även
vid taxering till sådan skatt.
Enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL kan taxeringsnämnd och prövningsnämnd
medge sådant avdrag med högst 4 500 kr. i fråga om skattskyldig
vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen nedsatt till
följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet». Enligt samma moments
tredje stycke kan extra avdrag också beviljas skattskyldig, vars inkomst,
efter avdrag av den skatt som belöper på denna, på grund av nedsatt
arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses
ha behövt till underhåll för sig och för make och oförsörjda barn
(existensminimum). Även detta avdragsbelopp är maximerat till 4 500 kr.,
men skattskyldig med oförsörjda barn kan få avdraget ökat med högst
1 000 kr. för varje sådant barn.
Folkpensionär vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av
tolkpension skall anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga som berättigar
till extra avdrag enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL. Har folkpensionären
varit helt eller huvudsakligen beroende av sin folkpension, föreligger ingen
maximering av avdraget.
Maximibeloppet å 4 500 kr. har varit oförändrat fr. o. in. 1964 års taxering.
Dessförinnan var maximigränsen 3 000 kr. ända sedan 1951 års taxering,
om man bortser från den temporära höjning till 5 000 kr. som gällde
vid 1957 och 1958 års taxeringar till kommunal inkomstskatt i avbidan på
väntad höjning av de kommunala ortsavdragen.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1968
Anvisningarna till 50 § KL innehåller närmare föreskrifter angående avdragets
bestämmande i vissa fall, varvid detaljreglerna om existensminimum
är av intresse här. Om inte särskilda förhållanden föranleder annat,
skall existensminimum bedömas med hänsyn till förhållandena under hela
beskattningsåret. Sådana särskilda förhållanden anses föreligga i t. ex. det
fall att den skattskyldige under året börjat i förvärvsarbete eller upphört
med sådant arbete, varigenom inkomsten utslagen på hela året understigit
existensminimibeloppet.
CFU skall årligen fastställa normalbelopp för olika delar av landet till
ledning för bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet. Dessa
normalbelopp skall alltså tillämpas, när vid årlig taxering fråga uppkommer
att bevilja extra avdrag med hänsyn till existensminimum men även —
enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) — när
på samma grund skattskyldig kan anses berättigad till befrielse från eller
nedsättning av skatteavdrag vid beräkning av preliminärskatt. Vidare skall
det av den lokala skattemyndigheten medgivna avdraget vid beräkning av
preliminärskatt gälla också vid häremot svarande taxering — dock endast
om inte nya omständigheter framkommit senare, t. ex. påtaglig förbättring
av den skattskyldiges ekonomiska ställning eller nyvunnen kännedom om
tillgångar hos honom.
De av CFU fastställda normalbeloppen är enligt KL:s anvisningar i första
hand avsedda för skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflutit av
förvärvskällan tjänst. Vid beräkning av inkomst skall i princip bruttointäkterna
upptas och därefter minskas med utgifter som är avdragsgilla vid
taxering. Som inkomst räknas inte barnbidrag och socialhjälp. Däremot
skall medräknas ersättning från försäkringskassa, sjukpenning vid yrkesskada,
ersättning på grund av arbetslöshetsförsäkring samt uppburna underhållsbidrag
och andra liknande icke skattepliktiga intäkter. Avdrag får
ske endast för nödvändiga utgifter för inkomstens förvärvande, t. ex. resor
till och från arbetet, men inte för gäldräntor eller för livförsäkringspremier,
fackföreningsavgifter eller därmed jämställda utgifter. Hänsyn skall vidare
tas till bl. a. naturaförmåner men också till att levnadskostnaderna faktiskt
varit lägre än normalt, t. ex. på grund av gemensamt hushåll med anhörig,
förmån av billig bostad eller egna tillgångar utöver de nödvändigaste. Å
andra sidan får existensminimum beräknas ha överstigit normalbeloppet,
om den skattskyldige haft underhållsplikt mot make och barn som han inte
bott tillsammans med. Även i annat fall får existensminimum bestämmas
högre än normalbeloppet om särskilda skäl föreligger.
Ortsavdrag och gällande maximibelopp för avdrag för nedsatt skatteförmåga
utgör tillsammans den ram för icke-barnfamiljer vid såväl den statliga
som den kommunala taxeringen, inom vilken CFU har att fastställa de
skattefria normalbeloppen för existensminimum. Ramen utgör därför
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1968
(2 250 -f- 4 500 =) 6 750 kr. för ensamstående och (4 500 -f- 4 500 =) 9 000
kr. för makar.
Gällande normalbelopp för existensminimum för inkomståret 1968 enligt
CFU:s anvisningar är dyrortsgrupperade i enlighet med det allmänna avlöningsavtalet
för statliga och vissa andra tjänstemän. Normalbeloppen och
maximibeloppen framgår av följande tabell. I
Tabell
Löneortsgrupp |
Belopp i kr. |
för år |
|
3 |
4 |
5 |
|
1. Ensamstående.............................. |
5 400 |
5 700 |
6 000 |
2. Sammanlevande makar och likställda.......... |
7 500 |
7 900 |
8 400 |
3. Tillägg för varje barn ...................... 4. Maximibelopp |
840 |
900 |
960 |
a) ensamstående utan barn .................. |
6 750 |
6 750 |
6 750 |
b) makar och likställda utan barn ............ c) ensamstående med ett barn eller makar med |
9 000 |
9 000 |
9 000 |
ett barn ................................ d) ensamstående med två barn eller makar med |
10 000 |
10 000 |
10 000 |
två barn ................................ o.s.v. |
11 000 |
11 000 |
11 000 |
I vissa fall och särskilt beträffande flerbarnsfamiljer beräknas emellertid
existensminimum högre än till de nämnda normalbeloppen utan att det
extra avdraget fördenskull höjs utöver maximum (4 500 kr.). Normalbeloppen
inbegriper nämligen normalhyra, lika för alla delar av landet beräknad
till 1 800 kr. (ett rum och kök med uppvärmning) för ensamstående utan
barn eller med ett barn samt för makar och likställda utan barn. I det enskilda
fallet får existensminimum därför höjas eller sänkas i anslutning till
den faktiska hyresutgiften, under förutsättning att bostaden inte anses vara
för stor. CFU:s anvisningar medger att hyresschablonen frångås när familj
består av flera än två personer. För familj bestående av tre eller fyra personer
bör som normal bostad godtas två rum och kök. För större familj får
större bostad godtas som normal. Anses bostaden onormalt stor, skall existensminimibeloppen
fastställas efter kostnaden för bostad av normal storlek.
År bostaden större än »normal» men hyran så låg att »normal» bostad
inte kan erhållas för lägre belopp, får undantagsvis även i sådant fall existensminimum
fastställas med ledning av den faktiska hyran.
Kungl. Maj. ts proposition nr 244 år 1908
9
Departementspromemorian
Departementspromemorian inleds med en redogörelse för de förhållanden
som återgetts i det föregående. Därefter har i promemorian gjorts en
jämförelse med de normalbelopp som gäller inom socialhjälpen, varvid
konstaterats att CFU:s normalbelopp för existensminimum i vissa fall understiger
normalbeloppen för socialhjälp.
I departementspromemorian påpekas att en jämförelse mellan utvecklingen
av högsta existensminimibeloppet och nonnalbelopp för existensminimum
för sammanlevande makar och likställda i ortsgrupp 5 under åren
1952—1968 visar, att skillnaden mellan dessa belopp under de tre senaste
åren minskat med 400 kr. per år och att den återstående skillnaden är endast
600 kr. Med en sådan utvecklingstakt skulle normalbeloppet nå taket
år 1970 eller möjligen redan år 1969. Därför bör enligt departementspromemorian
maximibeloppet för existensminimum snarast höjas så att högre
normalbelopp kan — om så erfordras — fastställas redan för år 1969.
När det gäller att fastställa det nya maximibeloppets storlek bör man,
framhålls det i departementspromemorian, utgå ifrån att 1964 års höjning
var en provisorisk lösning. Även den nu aktuella höjningen får enligt departementspromemorian
ses som ett provisorium i avvaktan på familjeskatteberedningens
betänkande och den utredning som pågår inom finansdepartementet
rörande beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster. Det gäller
därför att avväga maximum så att det är tillräckligt för att under de närmaste
åren tillgodose behovet av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Den höjning om 1 500 kr., som år 1964 vidtogs för ensam skattskyldig, har
visat sig tillräcklig för en tidsperiod om fem å sex år. Med utgångspunkt
från att den erforderliga årliga höjningen av normalbeloppet liksom hittills
inte kommer att överstiga 400 kr., skulle en ytterligare höjning om 1 500
kr. vara tillräcklig för en ny period som blir endast obetydligt kortare än
den som föranleddes av 1964 års höjning. I departementspromemorian föreslås
därför att maximibeloppet höjs från 4 500 kr. till 6 000 kr. Samma
maximibelopp föreslås i enlighet med tidigare lagstiftningspraxis gälla även
sådant avdrag som medges enligt andra stycket av 50 § 2 mom. KL.
1 fråga om oförsörjda barn är maximitillägget 1 000 kr. och högsta normalbeloppet
960 kr. Visserligen är således utrymmet till »taket» endast 40
kr., men något behov av att kunna höja normalbeloppet för barn anses i
departementspromemorian inte föreligga med hänsyn till den samhälleliga
hjälp som kommer barnen till del i andra former.
Höjningen av maximibeloppet för avdrag för nedsatt skatteförmåga bör
enligt departementspromemorian givetvis slå igenom både vid den statliga
och den kommunala taxeringen. Härför fordras dock endast ändring i 50 §
2 mom. andra stycket KL, eftersom 9 § 2 mom. förordningen om statlig
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1968
inkomstskatt hänvisar till sistnämnda lagrum. Till promemorian har som
bilaga fogats ett utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 50 g 2 mom.
KL. Författningsförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga.
Remissyttrandena
Den i departementspromemorian framförda uppfattningen, att en ändring
av nuvarande bestämmelser om maximering av extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga är påkallad, omfattas av samtliga remissinstanser. Hur maximeringsreglerna
bör utformas är däremot föremål för något delade meningar.
I flertalet yttranden accepteras att man bibehåller principen med ett
i författningen angivet maximibelopp. En remissinstans föreslår däremot
ett rörligt maximibelopp, anknutet till normalbeloppet, och i ett yttrande
förordas slopande av maximeringen.
I fråga om behovet av en lagändring framhåller kammarrätten att totalindex
för konsumentpriser höjts från 175 enheter år 1963 till 216 enheter
i juli 1968 eller med ca 24 %. Samtidigt torde den allmänna välståndsökningen
ha påverkat uppfattningen om vilken minimistandard som samhället
bör söka upprätthålla. Det existensminimum som ansågs godtagbart
1964 torde nu te sig för lågt. Efter en jämförelse med socialhjälpstaxorna
även i andra kommuner än dem som redovisats i departementspromemorian
samt med förbehållsbeloppen vid införsel och utmätning konstaterar
kammarrätten, att de normer för beräkning av existensminimum
som gäller vid åsättande av taxering är lägre än de som tillämpas
av socialvårdsmyndigheterna vid meddelande av socialhjälp och av utsökningsmyndigheterna
vid införsel och utmätning. Det hade varit naturligt om
förhållandet varit det motsatta dvs. att skatt inte börjat tas ut förrän
ett stycke ovanför den gräns där socialhjälpen upphör att utgå. Den nuvarande
ordningen medför att socialhjälp i vissa fall blir erforderlig på grund
av att skatteavdrag skett från lön och att skatt debiteras personer i så
knappa ekonomiska villkor att skatt inte kan tas ut av dem genom exekution.
Det framstår över huvud såsom olämpligt att personer, som erhåller
mera stadigvarande socialhjälp eller står på gränsen därtill, skall behöva
bli föremål för åtgärder för taxering, debitering, uppbörd och indrivning av
skatt — åtgärder som för ÖATigt ofta blir resultatlösa. Det är därför enligt
kammarrätten angeläget att maximum för avdraget för nedsatt skatteförmåga
höjs så att CFU kan anpassa normalbeloppen till nu rådande förhållanden.
Socialstyrelsen anför att den som fått existensminimum fastställt tvingas
alt leva på en lägre standard än socialhjälpstagare i allmänhet, om utrym
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr f44 år 1968
me e,j ges för höjda normalbelopp. LO anser principiellt att existensminimum
bör ligga i paritet med socialhjälpsnivån.
Föreningen Sveriges fögderichefer framhåller att det i ärenden om befrielse
eller nedsättning av löneavdrag för preliminär skatt och kvarstående
skatt visat sig, att maximibeloppet i ett flertal fall inte täcker de nödvändiga
levnadskostnaderna. Orsaken härtill är i allmänhet att de nuvarande bostadskostnaderna
inte kan inrymmas i existensminimibeloppet. Att anskaffa
en billigare bostad kan enligt föreningen helt naturligt inte anses
vara ett realistiskt alternativ. Möjlighet för de skattskyldiga att nedbringa
boendekostnaden genom att hyra ut en del av bostaden föreligger i allmänhet
inte heller. Även andra orsaker kan bidraga till att levnadskostnaderna
överstiger maximibeloppet och en ändring av detta synes föreningen därför
nödvändig.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd framhåller att flertalet kronofogdemyndigheter
begagnar sig av CFU:s årliga normalbelopp för existensminimum
som en nedre gräns vid bestämmandet av det utmätningsfria resp.
införselfria beloppet. En ganska allmänt utbredd uppfattning bland utmätningsmännen
finner nämnden vara att normalbeloppen för existensminimum
borde höjas. De av utmätningsmannen tillämpade normerna bör enligt
nämndens mening inte skilja sig alltför mycket Irån CFU:s normalbelopp.
Nämnden finner det stötande att ett belopp, som skall motsvara ett
faktiskt nödvändigt försörjningsbehov, bedöms olika om det gäller skattskyldighet
eller indrivning av skatt eller annan exekution. Skiljaktighet kan
därvid få den enligt nämndens mening otillfredsställande konsekvensen
i praktiken att företrädesordningen för avdrag rubbas. Sätts exempelvis
förbehållsbeloppet i ett införselmål för underhållsbidrag högre än existensminimum
för skatteavdrag kan detta enligt nämnden medföra, att skatteavdrag
sker trots att underhållsbidraget inte kan tas ut enligt införselbeslutet.
Vad nämnden nu anfört gäller i princip även om hänsyn tas till framlagda
förslag till ny införsellag och till nya regler för löneutmätning, framhåller
nämnden.
Promemorieförslaget biträds av kaminarrätten, CbU, riksskattenämnden,
exekutionsväsendets organisationsnämnd, socialstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län,
Svenska kommunförbundet, Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund,
Föreningen Sveriges fögderichefer, LO och TCO. Dessa remissinstanser har
också i allmänhet anslutit sig till de motiveringar för förslaget som framförts
i promemorian.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd framhåller att det genom förslaget
även öppnas möjligheter att ur restlängderna rensa bort företrädesvis
en del folkpensionärer, som på grund av biinkomster har påförts kvarstående
skatt och restförts för denna. Dessa belopp belastar mången gång
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1968
restlängderna i onödan eftersom de, med de av kronofogdemyndigheterna
tillämpade förbehållsbeloppen, inte kan tas ut.
TCO tillstyrker höjningen som en provisorisk åtgärd men ifrågasätter om
man inte i framtiden i första hand bör pröva lösningar av sociala problem
genom ett större inslag av socialpolitiska åtgärder. Extra avdragsmöjligheter
är nämligen enligt TCO:s mening en form av social hjälp som bättre
skulle kunna ges av de sociala myndigheterna genom direkta bidrag. De sociala
myndigheterna har, anser TCO, större förutsättningar att bedöma
hjälpbehovet än taxeringsnämnderna.
I ett par remissyttranden uttalas att den nuvarande konstruktionen av
det extra avdraget är otillfredsställande. SACO ifrågasätter om inte en höjning
av maximibeloppet kan ske genom att man för framtiden sätter maximibeloppet
i en fast relation till normalbeloppet. Detta skulle innebära att
den ökning av levnadskostnaderna som automatiskt höjer normalbeloppet
lika automatiskt skulle höja maximibeloppet.
Fögderidirektören i Stockholms fögderi har i sitt yttrande till länsstyrelsen
i första hand föreslagit att maximibeloppet skall slopas i alla fall av
extra avdrag, på samma sätt som nu gäller för åtskilliga folkpensionärer.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser sig inte kunna tillstyrka fögderidirektörens
förslag och anför.
Uppfattningarna om vad som skall anses som existensminimum kan
nämligen variera starkt. Som framhållits i promemorian är det inte möjligt
att med fixa belopp ange existensminimum inom socialvården. Vidare visar
erfarenheten att beskattningsnämnderna kan ge extra avdrag efter grunder
som varierar starkt. Visserligen har anvisningar från riksskattenämnden
visat sig vara till stor nytta för erhållande av likformighet vid taxeringen
men fortfarande förekommer att beskattningsnämnderna ger extra avdrag
efter olikformiga grunder. Det finns givetvis möjlighet för en taxeringsintendent
att besvärsvägen åstadkomma en viss likformighet men det ställer
sig ofta svårt att i det enskilda fallet verkligen utreda i vad mån avvikelse
från normerna skett och besvärsinstanserna synes hysa en viss ovillighet
mot att ändra en gång medgivna avdrag av denna art, varför ändringar ofta
torde kräva rätt omfattande utredningar och därför måste begränsas till de
mest flagranta fallen. Slopas beloppsgränserna för extra avdrag kan man
vänta sig ökade svårigheter härvidlag.
De remissinstanser som förordat bibehållande av konstruktionen med ett
ä författningen angivet maximibelopp tillstyrker också att beloppet höjs till
6 000 kr. CFU finner sålunda förslaget helt överensstämma med CFU:s
önskemål. Kammarrätten anser att höjningen bör vara så stor att avdraget
lämnar utrymme inte endast för normalbelopp av erforderlig storlek utan
även för viss uppräkning av existensminimum utöver normalbeloppet i sådana
fall då den skattskyldige har särskilda kostnader för sjukdom, åldringsvård,
vård av handikappade barn e. d. Den föreslagna höjningen till
6 000 kr. anser kammarrätten vara tillräcklig åtminstone för de närmaste
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1968
åren. Även Föreningen Sveriges fögderichefer finner den föreslagna höjningen
väl avvägd och vill därför obetingat tillstyrka förslaget.
Däremot anser SACO, som förordat annan konstruktion av maximibeloppet,
att ett fixerat maximibelopp om 6 000 kr. i början av en ny tidsperiod
om 5 å 6 år blir högre än existensminimum, i mitten av perioden
lika med detta och i slutet av perioden lägre än detsamma.
Ett högre maximibelopp för makar, förslagsvis 7 000 kr., föroidar länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län och anför.
Ortsavdrag för ensamstående tillsammans med det föreslagna maximibeloppet
6 000 kr. ger vid taxeringen till kommunal inkomstskatt ett sammanlagt
avdrag om 8 250 kr. Skillnaden mellan detta belopp och normalbeloppet
för existensminimum för ensamstående, 5 700 kr. i ortsgrupp 4, utgör
2 550 kr. Motsvarande skillnad för makar utgör 2 600 kr. (4 500 + 6 000
__ 7 900). Det kan enligt länsstyrelsens mening vara motiverat att angivna
utrymme mellan maximiavdrag vid taxeringen och normalbeloppet för existensminimum
får bli något större för makar än för ensamstående. Härigenom
skulle tillskapas möjligheter att i större utsträckning beakta det
stundom större avdragsbehov som kan finnas för två makar i jämförelse
med en ensamstående. Skäl medge extra avdrag kan i existensminimifallen
föreligga jämväl enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL. Länsstyrelsen förordar
därför, att maximibeloppet för sammanlevande makar bestäms tdl
förslagsvis 7 000 kr. Paritet skulle härigenom erhållas mellan makar utan
barn och ensamstående med ett barn. Med makar torde kunna jämställas
skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket KL.
Beträffande det särskilda tillägget för barn med 1 000 kr. har den i promemorian
intagna ståndpunkten att detta bör lämnas oförändiat töranlett erinran
endast från kammarrätten som förordar en höjning till åtminstone
1 200 kr. Även med beaktande av andra samhälleliga hjälpformer för barnen
anser kammarrätten ett belopp motsvarande det allmänna barnbidraget
med tillägg av 1 000 kr. innebära en mycket knapp försörjning. Något utrymme
för höjning av existensminimum vid stegring av levnadskostnaderna
finns enligt kammarrättens mening inte alls.
I detta sammanhang har riksskattenämnden tagit upp frågan huruvida
den år 1967 slopade maximeringen av extra avdrag till den, som är huvudsakligen
beroende av sin folkpension, skall gälla även vid den statliga inkomsttaxeringen.
Enligt riksskattenämndens mening kan man av bevillningsutskottets
uttalande i betänkande 1967: 2 inte utläsa annat än att utskottet
förutsatt, att upphävandet av maximigränsen i princip skulle gälla
såväl vid den kommunala som vid den statliga taxeringen. Nämnden finner
det inte tillfredsställande att en viss osäkerhet råder om tolkningen av ifrågavarande
bestämmelser. Därför föreslår nämnden — även om maximeringsregeln
vid den statliga taxeringen är av praktisk betydelse endast för ett
begränsat antal fall — att 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig
inkomstskatt förtydligas så att det klart framgår att den statliga taxeringen
i detta hänseende skall följa den kommunala taxeringen.
14 Kungl. Maj. ts proposition nr 1rt ''i år 1968
I fråga om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna ifrågasätter länsstyrelsen
i Stockholms län om inte dessa bör gälla först fr. o. m. 1970 års
taxering med hänsyn till att de av CFU för år 1968 fastställda normalbeloppen
grundar sig på nu gällande bestämmelser.
Departementschefen
Extra avdrag
Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses
väsentligen minska skatteförmagan, beaktas genom extra avdrag_utöver
ortsavdrag. Det extra avdraget avvägs individuellt av beskattningsnämnderna.
Dessa är emellertid beträffande flertalet skattskyldiga bundna av
en i skatteförfattningarna inskriven ram. Extra avdrag får nämligen i dessa
fall uppgå till högst 4 500 kr.
Extra avdrag kan ifrågakomma för den, vars skatteförmåga varit väsentligen
nedsatt på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige
fått allmänt barnbidrag, eller annan jämförlig omständighet. I regel avvägs
avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda kostnader som
varit förenade med den omständighet som föranlett nedsättningen av skatteförmågan.
Beträffande folkpensionärer gäller eu särskild presumtionsregel. Om
pensionärens huvudsakliga inkomst utgjorts av folkpension, skall han enligt
uttrycklig regel i kommunalskattelagen i allmänhet anses ha haft sådan
nedsättning i skatteförmågan som berättigar till extra avdrag. Avsikten
med denna regel är bl. a. att den som för sin försörjning varit helt beroende
av folkpension inte skall behöva betala skatt. Den tidigare nämnda
maximeringen av avdragsbeloppet till 4 500 kr. gäller inte i dessa fall.
Det föreligger även möjlighet att genom extra avdrag beakta att en skattskyldigs
inkomst understiger existensminimum. Om inkomsten efter skatt
sålunda understiger existensminimum och detta förhållande beror på nedsatt
arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller jämförlig omständighet, kan extra avdrag medges till så stort
belopp att inkomsten i vad den understiger existensminimum inte beskattas.
I dessa fall gäller dock att extra avdrag inte kan medges med mer än 4 500
kr. men for oförsörjda barn kan avdraget ökas med högst 1 000 kr. per
barn.
Maximibeloppet 4 500 kr. gäller sedan år 1964. Dessförinnan var maximibeloppet
3 000 kr. Jag bortser då från att vid 1957 och 1958 års taxeringar
till kommunal inkomstskatt såsom ett provisorium i avvaktan på
väntad höjning av de kommunala ortsavdragen högsta avdragsbeloppet utgjorde
5 000 kr. Genom prisutvecklingen har nuvarande maximum kommit
15
Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1968
att framstå som otillräckligt i vissa fall. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen har de av CFU fastställda normalbeloppen för existensminimum
alltmer närmat sig maximibeloppet. Det har därför från CFU anmälts
behov av att höja maximibeloppet så att även normalbeloppen kan
höjas i behövlig omfattning.
I den departementspromemoria som upprättats i ärendet har föreslagits
att maximibeloppet för existensminimum höjs från 4 500 kr. till 6 000 kr.
Detta belopp har ansetts tillräckligt för att under de närmaste åren tillgodose
CFU:s behov av höjning av normalbeloppen för existensminimum.
Samma maximibelopp föreslås i promemorian gälla även sådant avdrag som
medges i de vanliga fallen av nedsatt skatteförmåga, dvs. andra fall än då
den skattskyldiges inkomst understiger existensminimum. Beträffande oförsörjda
barn anses i promemorian någon höjning av maximitillägget om 1 000
kr. inte behövlig.
Samtliga remissinstanser som avgivit yttrande över promemorian är ense
om att en höjning av avdragsmaximum behövs för att avdraget skall kunna
motsvara sitt syfte. Flertalet remissinstanser bär även anslutit sig till den
i promemorian föreslagna maximiregeln. Ett par remissinstanser har föreslagit
högre maximum för makar och barn. I några yttranden har framförts
invändningar i fråga om avdragets konstruktion och förordats anknytning
till normalbeloppen resp. slopande av maximeringen.
Jag delar den i departementspromemorian och remissyttrandena uttalade
uppfattningen att maximibeloppet för existensminimum behöver höjas för
att möjliggöra kommande höjningar av CFU:s normalbelopp. En sådan
höjning får ses som en provisorisk lösning i avvaktan på familjeskatteberedningens
betänkande och den utredning som pågår inom finansdepartementet
rörande beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster. Liksom
hittills bör den övre avdragsgränsen anges direkt i kronor med hänsyn till
att man eljest kan befara en alltför olikformig praxis. Vidare bör man behålla
principen att maximigränsen sätts lika för ensamstående och för makar,
vilket naturligtvis inte utgör hinder för att även i fortsättningen ha
högre normalbelopp för makar än för ensamstående.
Den i promemorian föreslagna höjningen med 1 500 kr. har allmänt
accepterats som lämpligt avvägd och synes tillräcklig för att under de närmaste
åren tillgodose behovet av höjda normalbelopp. Jag förordar därför
att maximibeloppet för extra avdrag på grund av att den skattskyldiges inkomst
understiger existensminimum fastställs till 6 000 kr. I enlighet med
tidigare lagstiftningspraxis bör samma maximibeloppgälla för de andra fall
av nedsatt skatteförmåga där en maximer ing alltjämt gäller. Vidare delar
jag uppfattningen att det inte torde behövas någon höjning av maximitilllägget
för oförsörjda barn.
Maximigränsen för extra avdrag till folkpensionär, vars inkomst helt
eller huvudsakligen utgörs av folkpension, har provisoriskt upphävts ge
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1968
nom beslut av 1967 års riksdag (prop. 7, BeU 10, rskr 51). Bestämmelserna
härom inflöt i 50 § 2 mom. KL och i punkt 2 av anvisningarna till nämnda
lagrum. Såsom riksskattenämnden påpekat är det otillfredsställande att en
viss osäkerhet råder huruvida dessa regler gäller även vid taxeringen till
statlig inkomstskatt. Behov av att kunna överskrida maximibeloppet även
vid den statliga taxeringen torde numera föreligga i orter med höga kommunala
bostadstillägg, särskilt när sidoinkomsten närmar sig folkpensionens
halva belopp. I förtydligande syfte bör därför i 9 § 2 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt klart utsägas att frångående av maximeringen av extra
avdrag får ske i samma utsträckning vid den statliga taxeringen som vid
den kommunala. Vidare vill jag föreslå ett förtydligande tillägg till andra
stycket av punkt 2 av anvisningarna till 50 § KL, så att det klart framgår
att maximibeloppet får överskridas även i det fall folkpensionen utgjort den
huvudsakliga delen av den skattskyldiges inkomst. Därigenom vinns bättre
överensstämmelse med huvudstadgandet i fjärde stycket av 50 § 2 mom. KL.
Kommunalskattelagen innehåller inga bestämmelser om i vad mån förmögenhet
skall påverka storleken av det extra avdraget till folkpensionärer.
Däremot innehåller de av riksskattenämnden år 1967 meddelade anvisningarna
en utförlig reglering av denna fråga. Dessa innebär i korthet att man
börjar reducera avdraget redan vid en förmögenhet om 15 100 kr. Upp till
35 000 kr. minskar avdraget successivt. Överstiger förmögenheten 35 000 kr.
bör enligt dessa anvisningar avdrag i regel inte medges.
I andra lagstiftningssammanhang har tillskapats liberalare förmögenhetsgränser.
Jag syftar här bl. a. på det kommunala bostadstillägget till folkpensionärer,
de nya bostadstilläggen till barnfamiljer, det inkomstprövade tilllägget
inom studiehjälpen, förbättringslån för enfamiljshus och det nya omställningsbidraget
till äldre arbetslösa.
Enligt min mening synes de av riksskattenämnden fastställda förmögenhetsgränserna
i dagens läge för knappt tillmätta. Man bör därför åstadkomma
liberalare förmögenhetsgränser som närmare ansluter till dem som
gäller för de socialförmåner som jag nyss berört. Det finns därvid knappast
anledning att begränsa en sådan förmånligare bedömning till folkpensionärer
utan den torde böra gälla även andra skattskyldiga som har behov av
extra avdrag. Liksom hittills får det ankomma på riksskattenämnden att utfärda
anvisningar i dessa hänseenden, vilka anvisningar får bli föremål för
ytterligare justeringar i den mån så påkallas.
Bostadstillägg till barnfamil jer
I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om skattefrihet för de nya
bostadstillägg som skall utgå till barnfamiljer. Enligt 19 § KL föreligger
skattefrihet för »familjebostadsbidrag» som utgår av statsmedel i syfte att
sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med barn och att befordra
en förbättring av bostadsstandarden för sådana familjer. Kommunalt bi
-
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 14b år 1068
drag som utgår i samma syfte och i likartad form är också skattefritt. Bestämmelsen
om skattefrihet infördes i KL år 1960, men bidraget var redan
tidigare skattefritt enligt en särskild förordning. Skattefriheten enligt sistnämnda
förordning var vidsträcktare i det den omfattade alla statliga
och kommunala bidrag som direkt tillgodofördes hyresgäst genom hyresavdrag
eller egnahemsägare genom nedsättning av amortering, ränta eller
annan kapitalkostnad eller tomträttsavgäld eller bostadsrättsinnehavare
genom nedsättning av årlig avgift till bostadsrättsförening. Den nu gällande
skattefriheten avser däremot endast de s. k. differentierade bidragen, familj
ebostadsbidragen och motsvarande kommunala bidrag som har till
syfte att efter individuell prövning ge stöd åt behövande familjer med barn
och som utgår enligt kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 358) om familjebostadsbidrag.
Genom den familjepolitiska reform som beslutats av 1968 års vårriksdag
(prop. 1968:42, SU 101, rskr 253) skall de nuvarande familjebostadsbidragen
avskaffas i och med utgången av år 1968 och ersättas med
helt nya inkomstprövade bostadstillägg för barnfamiljer. Sålunda skall enligt
kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 425) om statliga bostadstillägg för
barnfamiljer som bidrag till täckande av barnkostnaderna och till främjande
av bostadsstandarden utgå bidrag av allmänna medel till barnfamiljer som
är bosatta här i riket (bostadstillägg). Som en individuell komplettering
av det statliga bostadstillägget kan utgå kommunala bostadstillägg, vartill
skall utgå statsbidrag med 50 % enligt kungörelsen den 28 maj 1968 (nr
426) om statsbidrag till kommunala bostadstillägg till barnfamiljer. I
nämnda prop. 1968: 42 har förutskickats att de nya bostadstilläggen skall
i skattehänseende behandlas på samma sätt som familjebostadsbidragen
och att den författningsändring som behövs skulle anmälas av chefen för
finansdepartementet.
Med anledning härav får jag föreslå att bestämmelserna om skattefrihet
för familjebostadsbidrag i 19 § KL ersätts med uttrycklig bestämmelse om
skattefrihet för de nya statliga och kommunala bostadstillägg som avses i
de två nämnda kungörelserna. Ändringen föranleder även en redaktionell
jämkning av punkt 5 av anvisningarna till 25 § KL. De nya bestämmelserna
bör träda i kraft den 1 januari 1969. För de familjebostadsbidrag som
utbetalas år 1968 bör genom särskild övergångsbestämmelse anges att de är
skattefria vid 1969 års taxering.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1968
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den
26 juli 19V7 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Edström
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1968
19
Bilaga
Departementspromemorians förslag
till
lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
50 §.
2 mom. För fysisk —----
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodo njuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni
året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt
ortsavdrag, med ytterligare ett efter
omständigheterna avpassat belopp,
dock högst 4 500 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid
beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som avses i detta
stycke, minskas med det belopp, varmed
jämkning medgivits.
Om skattskyldigs
Skattskyldig, vars
Vad härefter--
— -— kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodo njuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni
året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt
ortsavdrag, med ytterligare ett efter
omständigheterna avpassat belopp,
dock högst 6 000 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid
beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som avses i detta
stycke, minskas med det belopp, varmed
jämkning medgivits,
motsvarande tillämpning.
— av anvisningarna,
beskattningsbar inkomst.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas
första gången vid 1969 års taxering. Äldre bestämmelser äger alltjämt tilllämpning
vid 1968 års taxering och i fråga om eftertaxering för år 1968 eller
tidigare år.
1 Senaste lydelse av 50 § 2 mom. se 1967:41.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680434