Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
1
Nr 134
Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen för den allmänna
gudstjänsten, m. m.; given Stockholms slott den 11 oktober
1968.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets
däri angivna skrivelser, enligt 87 § 2 mom. regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten,
2) lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Olof Palme
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framläggs förslag till en lag om försöksverksamhet i fråga om
ordningen för den allmänna gudstjänsten. Lagförslaget öppnar möjlighet att under
åren 1969—1975 anordna liturgisk försöksverksamhet där avvikelser från den i
kyrkohandboken föreskrivna gudstjänstordningen får prövas. Försöksverksamhet
får bedrivas i högst tio församlingar i varje stift. Frågor om försöksverksamhet
skall enligt förslaget prövas av domkapitlet. Försöksverksamhet skall få anordnas
endast om kyrkorådet i församlingen medger det. Fråga om sådant medgivande
skall avgöras efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker.
Vidare framläggs ett förslag till lag med vissa bestämmelser om godkännande av
kyrkobyggnad. Förslaget innebär viss ändring av handläggningen av kyrkobyggnadsärenden.
1968 års kyrkomöte har för sin del godkänt lagförslagen.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 134
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
1) Förslag
till
Lag
om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Utan hinder av 2 kap. 14 § kyrkolagen får under åren 1969—1975 allmän
gudstjänst försöksvis hållas enligt ordning som avviker från den som föreskrives
i kyrkohandboken.
2 §.
Försöksverksamhet får samtidigt bedrivas i högst tio församlingar i varje stift.
3 §•
Fråga om försöksverksamhet prövas av domkapitlet.
Försöksverksamhet får anordnas endast om kyrkorådet i församlingen medger
det. Fråga om sådant medgivande avgöres efter samråd med församlingens präster
och kyrkomusiker.
4 §.
Försöksverksamhet bedrives under domkapitlets ledning och tillsyn.
2) Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad
Härigenom förordnas som följer.
Utan hinder av 27 kap. 1 § kyrkolagen får fråga om godkännande av förslag
till uppförande av församlings kyrkobyggnad prövas av myndighet som Konungen
bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1968
3
Bilaga
Nr 2
Kungl. Maj.ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen för den allmänna
gudstjänsten, m. m.; given Stockholms slott den 28 juni
1968.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden och lagrådets protokoll, enligt 87 § 2 mom.
regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner
härvid fogade förslag till
1) lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten,
2) lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
GUSTAF ADOLF
Olof Palme
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
1) Förslag
till
Lag
om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Utan hinder av 2 kap. 14 § kyrkolagen får under åren 1969—1975 allmän
gudstjänst försöksvis hållas enligt ordning som avviker från den som föreskrives
i kyrkohandboken.
2 §.
Försöksverksamhet får samtidigt bedrivas i högst tio församlingar i varje stift.
3 §.
Fråga om försöksverksamhet prövas av domkapitlet.
Försöksverksamhet får anordnas endast om kyrkorådet i församlingen medger
det. Fråga om sådant medgivande avgöres efter samråd med församlingens präster
och kyrkomusiker.
4 §.
Försöksverksamhet bedrives under domkapitlets ledning och tillsyn.
2) Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad
Härigenom förordnas som följer.
Utan hinder av 27 kap. 1 § kyrkolagen får fråga om godkännande av förslag
till uppförande av församlings kyrkobyggnad prövas av myndighet som Konungen
bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
Kung}. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
5
Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
26 april 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Länge, Kling, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.
Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om viss försöksverksamhet på
gudstjänstlivets område, m. m., och anför.
Inledning
I 2 kap. 14 § 1686 års kyrkolag föreskrivs att avvikelser från den i kyrkolagen
eller kyrkohandboken föreskrivna ordningen för gudstjänstens förrättande inte får
förekomma.
1963 års kyrkomöte har anhållit att kyrkolagen ändras så att det blir möjligt
att i begränsad omfattning pröva avvikelser från den gudstjänstordning som föreskrivs
i kyrkohandboken (kskr 3). En sådan försöksverksamhet skulle enligt
kyrkomötets mening ge värdefulla praktiska erfarenheter till ledning för en förnyelse
av kyrkohandbokens liturgiska föreskrifter.
Vidare har ärkebiskopen i skrivelse den 21 april 1967 efter samråd med
övriga biskopar anhållit att ett förslag till lag om försöksverksamhet på gudstjänstlivets
område utarbetas och läggs fram för 1968 års kyrkomöte.
Med anledning härav har inom departementet upprättats en promemoria med
förslag till lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna
gudstjänsten (Stencil E 1967: 13).
Över promemorian har yttranden avgetts av ärkebiskopen, efter samråd med
övriga biskopar, samtliga domkapitel och 1958 års utredning kyrka-stat.
Även en annan fråga som förutsätter ändring i kyrkolagen bör behandlas i
detta sammanhang. Departementsutredningen, som tillsattes år 1963 (direktiv
se 1964 års riksdagsberättelse s. 71), har med skrivelse den 7 mars 1966 överlämnat
en promemoria (nr 57) angående godkännande av förslag till uppförande
av kyrkobyggnad, m. m. I promemorian föreslås att beslutanderätten i ärenden
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
om godkännande av förslag till uppförande av kyrkobyggnad flyttas från Kungl.
Maj:t till byggnadsstyrelsen. Delegering enligt departementsutredningens förslag
förutsätter ändring av 27 kap. 1 § kyrkolagen, där det föreskrivs skyldighet för
den som vill bygga kyrka eller kapell att ge detta tillkänna för Kungl. Maj:t.
Efter remiss har yttranden över departementsutredningens promemoria avgetts
av kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet och samtliga domkapitel.
Försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmän na
gudstjänsten
Gällande bestämmelser m. m.
Inom svenska kyrkan förekommer gudstjänster av olika slag. Två huvudgrupper
av intresse i detta sammanhang kan urskiljas. Den ena huvudgruppen omfattar
den allmänna gudstjänsten. Den har genom föreskrifter i lag påbjudits till firande
i församlingarna, och den liturgiska ordningen vid olika former av den allmänna
gudstjänsten är noggrant reglerad. Den andra huvudgruppen utgörs av de frivilligt
anordnade gudstjänsterna. Dessa är inte reglerade i lag och för dem saknas liturgiska
föreskrifter.
I 2 kap. kyrkolagen (»Om predikan och gudstjänstens ordentliga förrättande»)
återfinns mer eller mindre utförliga bestämmelser om den allmänna gudstjänsten.
3—8 §§ innehåller föreskrifter om vilka olika slags gudstjänster som skall hållas.
Dessa är i städerna ottesång, högpredikan och aftonsång på söndagar och helgdagar
samt onsdags- och fredagspredikningar. I »de stora städer» skall övriga
dagar hållas morgon- och aftonbön. På landet skall enligt 4—-7 §§ varje helgdag
hållas högpredikan samt jul-, påsk- och pingstdagen ottesång. Dessutom skall
en söckendag i veckan, fredag eller i vissa landsändar lördag, hållas veckopredikning.
Emellertid har dessa bestämmelser väsentligen jämkats genom senare lagar
som har antagits i den ordning som stadgas för kyrkolag. Av dessa kan nämnas
vissa lagar genom vilka domkapitel har medgetts rätt att förordna om andra
gudstjänster än de som föreskrivs i kyrkolagen och om inställande av gudstjänst.
Så t. ex. kan domkapitel förordna, att morgon- och aftonböner får utbytas mot
andra offentliga andaktsstunder, lag den 14 oktober 1898 (nr 90) innefattande
ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen, att för två eller flera församlingar får förrättas
gemensam högmässa i en av dem och att i församling på landet ottesångs- eller
aftonsångsgudstjänst får inställas, lag den 18 mars 1910 (nr 29 s. 2) innefattande
ändring i 2 kap. 3, 4 och 8 § § kyrkolagen, att ottesångs- och aftonsångsgudstjänster
får utbytas mot andra offentliga andaktsstunder eller inställas, lag den 25 april
1919 (nr 187) innefattande ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen, samt att högmässogudstjänst
i viss omfattning får anordnas som barngudstjänst, lag den 20 mars 1942
(nr 118) om anordnande av högmässogudstjänst såsom barngudstjänst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
7
I 2 kap. kyrkolagen finns även föreskrifter av rent liturgisk art. De aktuella
och uttömmande reglerna för ritualen vid skilda former av den allmänna gudstjänsten
återfinns dock i kyrkohandboken. Den utfärdades första gången år 1614.
Den nu gällande har stadfästs genom kungörelsen den 16 oktober 1942 (nr 816).
I 2 kap. 14 § kyrkolagen föreskrivs.
Såframt uti sättet till att förrätta gudstjänsten, antingen uti bönerna, texterna
och sången eller ock själva tiden, på vilken predikan bör hållas, catechismus förklaras
och folket däruti förhöras, något av en eller annans godtycke finnes vara
för detta infört, som intet kommer överens med denna, så ock den uti handboken
föreskrivna ordning, det skola biskoparna vid visitationer och kyrkoherdarna var
å sin ort avskaffa samt allmogen behörigen undervisa om den nyttan, som en
likformighet i gudstjänstens övning med sig haver; brukande härvid varsamhet
och lämpa, så att ingen må däröver förargas.
1958 års utredning kyrka-stat uttalar i betänkandet »Kyrklig organisation och
förvaltning» (SOU 1967: 45 s. 354), att stadgandet i 2 kap. 14 § kyrkolagen förbjuder
varje avvikelse från den i kyrkolagen eller kyrkohandboken föreskrivna
gudstjänstordningen med hänvisning till »den nyttan, som en likformighet i gudstjänstens
övning med sig haver» och att därav följer att t. ex. en försöksverksamhet
på gudstjänstlivets område kan äga rum endast vid sådana gudstjänster
som inte i kyrkohandboken har fått sin fasta utformning och påbjudits till firande
i församlingarna.
I Brilioth, Svensk Kyrkokunskap, 2 uppi. 1946, sägs att bundenheten vid de
liturgiska formulären i Sverige har iakttagits strängare än i de flesta, om inte
alla andra evangeliska kyrkor, men att de fastställda ritualerna inte numera kan
anses tillämpliga på gudstjänster som anordnas vid sidan av dem som föreskrivs
i kyrkolagen.
I lagstiftningsfrågor inom det kyrkliga området råder ibland osäkerhet i fråga
om val av lagstiftningsform. Lagstiftningen innefattar författningar av olika konstitutionell
natur. När det gäller lagstiftning rörande kyrkans gudstjänster är frågan
den om lagstiftningen skall ske i den för kyrkolag stadgade ordningen enligt
87 § 2 mom. regeringsformen (RF) eller i administrativ ordning enligt 89 § RF
(kyrkostadgar).
1951 års kyrkomöteskommitté säger i betänkandet »Kyrkomötets grunalagsenliga
befogenheter m. m.» (SOU 1955: 47 s. 113) i fråga om kyrkolagsbegreppet
i 87 § 2 mom. RF att detta i praxis vid flera tillfällen tolkats som ett visst innehållsbestämt
lagbegrepp, kyrkolag i materiell mening. Kommittén påpekar emellertid
att även 1686 års kyrkolag har kommit att få stor betydelse för kyrkolagsområdets
bestämmande. Likartade ämnen har behandlats än som kyrkolag, än
i annan ordning beroende på om de har funnits upptagna i kyrkolagen eller inte.
Särskilt för gränsdragningen mellan kyrkolag och kyrkostadgar synes ofta ha
varit avgörande, om det särskilda ämnet har varit reglerat i kyrkolagen. Men
otvivelaktigt kan man enligt kommittén vid tolkningen av begreppet allmän kyrkolag
i 87 § 2 mom. RF inte bara hänvisa till kyrkolagen och författningar som
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1968
har trätt i dess ställe utan man får i sista hand försöka att efter varje ämnes innehåll
avgöra, om ämnet är av kyrkolags natur. Åsikten att 87 § 2 mom. RF avser
allmän kyrkolag i materiell mening och inte endast ett till kyrkolagen knutet, mera
formellt lagbegrepp omfattas enligt kommittén även av flertalet bland dem som har
sysslat med denna fråga. När det gäller att skilja mellan kyrkolag och kyrkostadgar
bör gränsen enligt kommittén kunna dras uteslutande efter det särskilda ämnets
vikt för kyrkan. Vidare uttalar kommittén att den allmänna avfattningen av 87 §
2 mom. RF innebär, att kyrkolagsbegreppet för sitt närmare innehåll i särskilt
hög grad är beroende av hur det har utformats i konstitutionell praxis. Det måste
nämligen vara en uppgift för i första hand Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte
att bedöma vilka frågor som bör regleras i den för kyrkolag föreskrivna ordningen.
Kommittén redogör för praxis vid lagstiftning angående kyrkans gudstjänstliv
och konstaterar bl. a. att de lagar genom vilka domkapitel har medgetts rätt
att bestämma om avvikelser i olika hänseenden från den i kyrkolagen föreskrivna
gudstjänstordningen har tillkommit enligt 87 § 2 mom. RF. Kommittén uttalar att
det tillhör kyrkolag i RF:s mening att ge de allmänna bestämmelserna för gudstjänstfirandet,
att fastställa de för de olika gudstjänsterna utmärkande dragen och
att ge en huvudregel rörande tid och plats för gudstjänstens firande. Den närmare
regleringen av dessa frågor bör däremot ske i kyrkostadgar och kyrkohandbok.
Kommittén anser att den fördelning mellan kyrkolag och administrativ reglering
som i praxis på detta område har genomförts är väl avvägd.
Kyrkomötets framställning m. m.
I motion nr 5 vid 1963 års kyrkomöte hemställdes, att kyrkomötet skulle anhålla
hos Kungl. Maj:t om bemyndigande för domkapitlen att utse församlingar, där
avvikelser från gällande ritual i den allmänna gudstjänsten skulle få prövas. Det
föreslogs ankomma på domkapitel att bestämma även vilka avvikelser som kunde
komma i fråga.
Kyrkomötets beredningsutskott påpekar i betänkande (nr 1) i anledning av
motionen att försöksverksamhet på gudstjänstlivets område kan äga rum endast
vid sådana gudstjänster som inte har fått sin fasta utformning i kyrkohandboken
och påbjudits till firande i församlingarna. Vid sidan av de ordinarie gudstjänsterna
kan en församling sålunda fira helgmålsbön, kort gudstjänst på vardagarna, familjegudstjänst
etc., där andra former än de som föreskrivs i kyrkohandboken kan
komma till användning. Vid dessa gudstjänster kan viss försöksverksamhet äga
rum i fråga om psalmer, koraler, mäss- och kyrkohandbok. Den allmänna gudstjänsten
däremot skall firas enligt kyrkohandboken och psalmsång skall ske enligt
psalmbok och koralbok. Inga avvikelser är här tillåtna eller möjliga.
Utskottet uttalar sig härefter om behovet av en försöksverksamhet och om formerna
för denna. Utskottet anser i likhet med motionärerna att viss försöksverksamhet
är önskvärd också i fråga om högmässa och aftonsång och att denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
9
1 begränsad utsträckning bör få äga rum i den vanliga gudstjänstfirande församlingen.
Men betryggande insyn måste finnas från kyrkliga myndigheters sida. En
lämplig och gångbar väg är att ge domkapitlen möjlighet att utse sådana församlingar
där av domkapitlet medgivna avvikelser får göras från gällande ritual i den
allmänna gudstjänsten. Domkapitlet blir därmed den avgörande myndigheten både
då det gäller att utse lämpliga församlingar och då det gäller att avgöra vilka
avvikelser som skall få prövas. På så sätt uppnås trygghet mot liturgiskt självsvåld
samtidigt som det blir möjligt att pröva handboksförändringar i församlingar som
lämpar sig för detta. Innan en församling får tillstånd att pröva viss bestämd
avvikelse från handboken i den allmänna gudstjänsten bör kyrkorådet, pastor och
kyrkomusiker ha fått tillfälle att yttra sig. Mot kyrkorådets avstyrkande och mot
pastors och kyrkomusikers mening bör avvikelse inte få ske. Förslag till avvikelse
från handboken bör kunna komma såväl från enskilda församlingar som från
präster och kyrkomusiker. Rapport över försöksverksamheten bör efter viss angiven
tid överlämnas till domkapitlet från pastor, kyrkomusiker och kyrkoråd.
Domkapitlet får därigenom möjlighet att bedöma inte bara hur präst och kyrkomusiker
har uppfattat den gjorda avvikelsen utan även hur den har mottagits av
församlingen. Tillstånd till avvikelse från handboken bör inte kunna ges till mer
än tio församlingar i varje stift.
Under åberopande av vad sålunda anförts föreslog utskottet kyrkomötet att
hos Kungl. Maj:t anhålla om »bemyndigande för domkapitlen att vardera utse
högst tio församlingar, där för prövande av annan ordning av domkapitlet medgivna
avvikelser från gällande ritual i den allmänna gudstjänsten får göras».
Vid kyrkomötets behandling av utskottets utlåtande gjordes gällande att den
föreslagna försöksverksamheten skulle komma att strida mot bestämmelsen i
2 kap. 14 § kyrkolagen om skyldighet för biskop och domkapitel att vaka över
den liturgiska likformigheten och det yrkades att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändringen att orden »bemyndigande för domkapitlen» ersattes
med orden »sådan ändring i kyrkolagen, att domkapitlen bemyndigas». Kyrkomötet
biföll utskottets hemställan med den föreslagna ändringen.
Över kyrkomötets framställning har ärkebiskopen efter samråd med övriga
biskopar avgett yttrande. Ärkebiskopen framhåller att det är angeläget att förutsättningar
snarast skapas för en begränsad och kontrollerad försöksverksamhet
av föreslagen art och anhåller att förslag till särskild förordning av kyrkolags natur
utarbetas och läggs fram för 1968 års kyrkomöte. Förordningen bör enligt ärkebiskopen
innehålla att, utan hinder av stadgandet i 2 kap. 14 § kyrkolagen, viss
liturgisk försöksverksamhet rörande den allmänna gudstjänsten får anordnas i högst
tio församlingar i varje stift. Förordningen bör vidare innehålla bestämmelser
om att försöksverksamheten skall bedrivas under domkapitlens ledning och tillsyn
och att det ankommer på domkapitlen att, sedan samtycke har inhämtats
från vederbörande församlingars kyrkoråd, prästerskap och kyrkomusiker, meddela
tillstånd till prövande av annan ordning och medge därav föranledda avvikelser
från gällande ritual i den allmänna gudstjänsten.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
Departementspromemorian
De önskemål som har framförts från kyrkomötet och från andra håll om försöksverksamhet
i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten bör enligt
departementspromemorian tillgodoses. Avsikten är att samla praktiska erfarenheter
om värdet av nya gudstjänstformer till ledning för en omarbetning och
förnyelse av kyrkohandbokens liturgiska föreskrifter. Den planerade verksamheten
har speciellt kyrklig karaktär. Den rör formerna för kyrkans religiösa verksamhet.
I promemorian framhålls att kyrkomötets framställningar i sådana frågor så gott
som undantagslöst brukar bifallas.
I fråga om de närmare bestämmelserna för försöksverksamheten uttalas i
promemorian att det som kyrkomötet har föreslagit bör ankomma på domkapitel
att lämna medgivande till att försöksverksamhet anordnas i högst tio för verksamheten
lämpliga församlingar i varje stift. Initiativ till försöksverksamhet i en
församling bör kunna komma från olika håll men kyrkorådet, prästerna och
kyrkomusikerna bör alltid få tillfälle att ge sin mening tillkänna och deras synpunkter
bör tillmätas stor betydelse. Mot deras samstämmiga avstyrkande bör
försöksverksamhet inte få anordnas. I frågan hur olika intressen skall kunna
sammanjämkas när det gäller att avgöra vilka avvikelser från gällande gudstjänstritual
som skall prövas föreslås i promemorian att avgörandet skall ligga hos
domkapitlet efter samråd med församlings kyrkoråd, präster och kyrkomusiker.
Enligt promemorian förutsätter försöksverksamheten att undantag föreskrivs från
bestämmelsen i 2 kap. 14 § kyrkolagen, som förbjuder varje avvikelse från den
i kyrkolagen eller kyrkohandboken föreskrivna gudstjänstordningen. Det anmärks
att det är i någon mån tveksamt om en författning, som således bör innefatta
ändring av 2 kap. 14 § kyrkolagen, skall tillkomma i kyrkolags ordning eller i
administrativ ordning. Övervägande skäl talar enligt promemorian för att en sådan
författning behandlas som kyrkolag enligt 87 § 2 mom. RF. Detta anses motiverat
med hänsyn till främst tidigare praxis på området. Åtskilliga lagar genom vilka
domkapitel har medgetts rätt att förordna om avvikelser i olika hänseenden från
den i kyrkolagen föreskrivna ordningen för den allmänna gudstjänsten har tillkommit
enligt detta lagrum. Som exempel anges bl. a. lag om anordnande av högmässogudstjänst
såsom barngudstjänst genom vilken domkapitel har bemyndigats
att, utan hinder av vad i kyrkolagen är stadgat om högmässogudstjänst, bestämma
att årligen högst två sådana gudstjänster anordnas som barngudstjänster i den
ordning som föreskrivs i kyrkohandboken för barngudstjänst.
I promemorian föreslås att bestämmelser om försöksverksamheten samlas i en
författning som behandlas såsom kyrkolag och benämnes lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten. Lagen föreslås innehålla
följande bestämmelser. Utan hinder av 2 kap. 14 § kyrkolagen får domkapitel
medge att försöksverksamhet anordnas i fråga om ordningen för den allmänna
gudstjänsten (1 §). Försöksverksamheten får bedrivas i högst tio församlingar i
varje stift (2 §). Domkapitlet avgör efter samråd med församlings kyrkoråd,
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1968
11
präster och kyrkomusiker vilka avvikelser från den i kyrkohandboken föreskrivna
gudstjänstordningen som får prövas (3 §). Försöksverksamheten bedrivs under
domkapitlets ledning och tillsyn (4 §).
Remissyttrandena
Behovet av en försöksverksamhet vitsordas allmänt av remissinstanserna. Från
många håll understryks att det är angeläget att en legaliserad försöksverksamhet
snarast kommer till stånd. Ärkebiskopen uttalar att allt starkare önskemål har
framförts inom kyrkan om gudstjänstformer som är tillgängliga för nutidsmänniskan
och att det från kyrkligt håll anses nödvändigt att försöksverksamhet
anordnas innan gällande kyrkohandbok ändras. Domkapitlet i Göteborg framhåller
att det hittills vanligen tillämpade systemet, att liturgiska reformer genomförs
på grundval av ett kommittéarbete men utan föregående praktisk prövning, har
avsevärda brister. 1958 års utredning kyrka-stat uttalar att den föreslagna försöksverksamheten
inte föregriper ett framtida ställningstagande rörande relationerna
mellan staten och svenska kyrkan.
Remissmyndigheterna har överlag godtagit departementspromemorians förslag
i fråga om omfattningen av och formerna för försöksverksamheten. Förslaget att
verksamheten skall få bedrivas endast i ett begränsat antal församlingar i varje
stift har inte mött någon gensaga. Inga erinringar har heller riktats mot förslaget
att domkapitel skall vara beslutande myndighet i fråga om försöksverksamheten.
Domkapitlet i Härnösand framhåller vikten av att domkapitlen ser till att olika
typer av församlingar får tillfälle att deltaga i försöksverksamheten.
Mot förslaget att kyrkoråd, präster och kyrkomusiker i en församling formellt
endast förbehålls opinionsrätt i frågan om försöksverksamhet skall införas i församlingen
har domkapitlet i Visby riktat invändningar. Domkapitlet föreslår att
vetorätt mot införande av försöksverksamhet i en församling skall tillkomma dess
kyrkoråd och dess kyrkoherde men däremot inte dess kyrkomusiker. 1958 års
utredning kyrka-stat anser att den i departementspromemorian valda lösningen
klart är att föredra framför den ordning som har förutsatts i kyrkomötets framställning
och som i realiteten skulle innebära att en negativ inställning till ifrågasatt
försöksverksamhet hos en enstaka präst eller kyrkomusiker i en församling
skulle omöjliggöra försöksverksamhet inom församlingen i fråga. Utredningen
anmärker att en bestämmelse om enbart samråd med vederbörande församlings
präster inte synes komma i konflikt med den pastor (kyrkoherden) sedvanerättsligt
tillkommande befogenheten att ensam bestämma över kyrkorummet för dess brukande
vid gudstjänster och andra kyrkliga handlingar. De gudstjänster som avses
bli föremål för försöksverksamheten är sådana som det åligger prästerskapet i
församlingen i denna dess egenskap att fullgöra som en tjänsteplikt. Den omständigheten
att ritualen i vissa avseenden kommer att avvika från kyrkohandbokens
bestämmelser kan inte — eftersom det är fråga om i lagstadgad ordning
2**
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
föreskrivna avvikelser — anses förändra detta förhållande. Enligt utredningen
bör det uttryckligen föreskrivas dels att försöksverksamheten får bedrivas endast
1 församling vars kyrkoråd har medgett det, dels att kyrkorådet skall samråda
med församlingens präster och kyrkomusiker innan det lämnar sitt medgivande.
Många domkapitel framför synpunkter i frågan hur försöksverksamheten lämpligen
skall förberedas, samordnas och bearbetas på riksplanet. Domkapitlet i
Linköping framhåller vikten av att verksamheten samordnas inte bara i det
enskilda stiftet genom domkapitlets försorg utan också mellan stiften genom något
organ som för kyrkan i dess helhet samordnar verksamheten och bearbetar dess
resultat. Domkapitlet föreslår som en möjlighet att åstadkomma detta att Kungl.
Maj:t utser sakkunniga som på grundval av försöksverksamhetens erfarenheter
avger betänkande beträffande ändringar i kyrkohandboken. Domkapitlen i Västerås,
Växjö, Lund och Göteborg betonar vikten av att domkapitlen står i nära
förbindelse med Liturgiska nämnden och till den redovisar vunna erfarenheter
för att därigenom få till stånd en samordning på riksplanet. Domkapitlet i Uppsala
hävdar att den allmänna förberedande planeringen inte kan överlåtas åt varje
enskilt domkapitel. Någon form av officiellt planerande och bearbetande instans
måste finnas för att ge försöksverksamheten stadga.
I fråga om den konstitutionella karaktären av den föreslagna författningsregleringen
hyser 1958 års utredning kyrka-stat viss tvekan. Utredningen anser det
vara oklart, huruvida försöksverksamheten avses vara av permanent eller av mera
tillfällig natur. Den omständigheten att uttrycket »försöksverksamhet» har använts
tyder närmast på att endast ett mera tillfälligt arrangemang — med sikte
på en efterföljande revision av kyrkohandbokens bestämmelser — åsyftas. Utgår
man från att författningsförslaget avser en reglering av endast begränsad varaktighet,
anser utredningen övervägande skäl tala för att den erforderliga författningsregleringen
sker enligt 89 § RF. Kyrkolagsformen har i promemorian ansetts
motiverad främst med hänsyn till att tidigare givna bestämmelser om rätt för
domkapitel att förordna om avvikelser i olika hänseenden från den i kyrkolagen
föreskrivna ordningen för den allmänna gudstjänsten tillkommit enligt 87 §
2 mom. RF. Det synes utredningen tveksamt huruvida denna praxis motiverar
en sådan konstitutionell behandling. Enligt utredningen synes olika skäl tala för
att författningen tillkommer i administrativ ordning enligt 89 § RF (kyrkostadgar).
Såsom framgår av 3 § i promemorians förslag är de avvikelser beträffande den
allmänna gudstjänsten som det kan bli fråga om sådana som sker i förhållande
till kyrkohandboken, inte i förhållande till kyrkolagens mera allmänna bestämmelser
om gudstjänstfirandet. Ändringar i fråga om kyrkans böcker, däribland
kyrkohandboken, kräver inte att kyrkolagsformen används. Det bör vidare beaktas
att en gränsdragning mellan kyrkolag och kyrkostadgar med nödvändighet
måste ske väsentligen efter skönsmässiga grunder. Med hänsyn till den omständliga
form som lagstiftning enligt 87 § 2 mom. RF förutsätter torde det — såsom
1951 års kyrkomöteskommitté framhållit (SOU 1955:47 s. 116) — kunna
komma i fråga att påkalla denna form endast såvitt angår de för kyrkans väsen,
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1968
organisation och verksamhet grundläggande bestämmelserna. Det kan enligt utredningens
mening ifrågasättas om de föreslagna bestämmelserna har sådan karaktär.
Slutligen kan inte bortses från det från praktiska synpunkter betydelsefulla
förhållandet att, om kyrkolagsformen används, en konsekvens blir att kyrkomötets
samtycke erfordras inte bara för att avbryta försöksverksamheten utan även för
att åstadkomma de justeringar i författningen som vunna erfarenheter kan göra
önskvärda.
Departementschefen
I kyrkohandboken, som senast har fastställts ar 1942, finns noggranna föreskrifter
om hur den allmänna gudstjänsten liturgiskt skall utformas. I 2 kap. 14 §
kyrkolagen ges förbud mot varje avvikelse från den i kyrkohandboken föreskrivna
gudstjänstordningen.
Kyrkomötet har anhållit att kyrkolagen ändras så att det blir möjligt att i
begränsad omfattning pröva avvikelser från den i kyrkohandboken föreskrivna
gudstjänstordningen. En sådan försöksverksamhet skulle enligt kyrkomötet ge
värdefulla praktiska erfarenheter till ledning för den förnyelse av kyrkohandbokens
liturgiska föreskrifter som länge varit pakallad. Ärkebiskopen har understrukit
kyrkans starka önskemål om gudstjänstformer som är tillgängliga för nutidsmänniskan.
Enligt departementspromemorian bör kyrkomötets framställning bifallas. Försöksverksamheten
förutsätter enligt promemorian att bestämmelser utfärdas vari
föreskrivs undantag från bestämmelserna i 2 kap. 14 § kyrkolagen om förbud mot
avvikelser från kyrkohandbokens gudstjänstordning.
Behovet av en försöksverksamhet vitsordas allmänt av remissinstanserna. Från
många håll understryks att det är angeläget att en legaliserad försöksverksamhet
snarast kommer till stånd.
Kyrkomötets begäran att försöksverksamhet på gudstjänstlivets område skall
få anordnas bör enligt min mening villfaras. En sådan verksamhet bör kunna ge
värdefulla erfarenheter för bedömningen av frågan om en revision av kyrkohandboken.
En försöksverksamhet som tar sikte på att pröva olika avvikelser från
kyrkohandbokens liturgiska föreskrifter later sig inte förena med kyrkolagens
bestämmelser om gudstjänstens likformighet. Det fordras alltså bestämmelser som
medger undantag från 2 kap. 14 § kyrkolagen. Till frågan huruvida sådana
oestämmelser bör tillkomma i den för kyrkolag stadgade ordningen eller i administrativ
ordning vill jag återkomma sedan jag tagit ställning till vad bestämmelserna
närmare bör innehålla.
Kyrkomötets framställning avser endast en begränsad och kontrollerad försöksverksamhet.
Kyrkomötet föreslår att domkapitel skall vara beslutande myndighet,
på vilken det skall ankomma att utse lämpliga församlingar, dock högst tio
i varje stift, och att avgöra vilka avvikelser från gällande gudstjänstritual som
får prövas där. I anslutning härtill uttalar kyrkomötet, att domkapitlet bör ge
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
kyrkorådet, pastor och kyrkomusiker tillfälle att yttra sig i saken innan beslut
fattas och att avvikelse inte bör ske mot deras avstyrkande.
Promemorians förslag i fråga om omfattningen av och formerna för försöksverksamheten
ansluter nära till kyrkomötets förslag. I frågan vilken hänsyn som
skall tas till en negativ inställning till verksamheten hos kyrkorådet, präster eller
kyrkomusiker i en församling avviker emellertid promemorieförslaget från kyrkomötets
förslag. Kyrkomötets framställning synes i realiteten förutsätta att en negativ
inställning hos en enstaka präst eller kyrkomusiker i en församling omöjliggör
försöksverksamhet. I promemorian föreslås däremot att avgörandet i fall av intressemotsättningar
skall ligga hos domkapitlet efter samråd med kyrkoråd, präster
och kyrkomusiker.
Promemorieförslaget har i dessa delar i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Mot förslaget att kyrkoråd, präster och kyrkomusiker formellt endast tillerkänts
opinionsrätt i frågan huruvida försöksverksamhet skall komma till stånd
i en församling riktar ett domkapitel invändningar och föreslår att vetorätt mot
att försöksverksamheten införs skall tillkomma församlings kyrkoråd och dess
kyrkoherde. 1958 års utredning kyrka-stat anser att den i departementspromemorian
valda lösningen klart är att föredra framför den ordning som förutsatts i kyrkomötets
framställning. Enligt utredningen bör dock uttryckligen föreskrivas, att
försöksverksamhet får bedrivas endast i församling vars kyrkoråd har medgett
det och att kyrkorådet skall samråda med församlingens präster och kyrkomusiker
innan det lämnar sitt medgivande.
Jag kan i huvudsak ansluta mig till departementspromemorians förslag i fråga
om omfattningen av och formerna för försöksverksamheten. För att verksamheten
skall tjäna sitt ändamål krävs bl. a. att ett representativt urval av församlingar
av olika karaktär får tillfälle att delta i försöken. Samtidigt är det av
vikt, att endast ett begränsat antal bestämda försöksritualer blir prövade och att
församlingar av olika karaktär får pröva en och samma försöksritual. Blir försöksverksamheten
alltför heterogen kan den inte tjäna till ledning för en revision
av kyrkohandboken. Särskilt med hänsyn härtill är det av betydelse att verksamheten
står under kontroll av ett samordnande organ. Alla remissinstanser har
godtagit förslaget att befogenheten att besluta i fråga om försöksverksamheten
rskall tillkomma domkapitlet. Jag ansluter mig till detta förslag liksom till förslaget
:att verksamheten skall bedrivas under domkapitlets ledning och tillsyn.
Frågan hur försöksverksamheten lämpligen skall samordnas på riksplanet kan
numera sägas ha blivit löst. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15
mars 1968 har jag tillkallat fem sakkunniga för att biträda med revidering av
.den svenska kyrkohandboken. Beslutet grundar sig på en framställning i februari
1968 från ärkebiskopen, som framhåller att en handboksrevision länge varit påkallad.
Ärkebiskopen erinrar också om den planerade försöksverksamheten och
uttalar att vissa samordningsfrågor därvidlag kan anförtros åt de sakkunniga.
Det torde kunna förutsättas att frågan huruvida försöksverksamhet skall anordnas
i en församling i det alldeles övervägande antalet fall kommer att lösas i fullt
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
15
samförstånd mellan domkapitlet, de kyrkliga befattningshavarna och övriga församlingsmedlemmar.
Eftersom det likväl inte går att bortse från möjligheten
att det i något fall uppkommer motsättningar mellan olika intressen, kan bestämmelser
om hur en sådan konflikt skall lösas inte undvaras. Det bör inte komma
i fråga att anordna försöksverksamhet i en församling som motsätter sig det.
Det bör krävas medgivande från församlingen för att försöksverksamhet skall få
anordnas. Här liksom i andra sammanhang bör det ankomma på kyrkorådet att
ge uttryck för församlingsviljan. Präster och kyrkomusiker bör som 1958 års
utredning kyrka-stat har föreslagit tillförsäkras rätt att göra sina synpunkter på
försöksverksamheten gällande genom en bestämmelse som ålägger kyrkorådet att
samråda med dem innan medgivande till försöksverksamhet lämnas. I det sammanhanget
kan anmärkas att kyrkoherden är självskriven ledamot av kyrkorådet.
1958 års utredning kyrka-stat har tagit upp frågan om en begränsning i tiden
av försöksverksamheten. Som tidigare har framhållits är syftet med försöksverksamheten
att skapa underlag för en revision av kyrkohandboken och därav följer
att någon permanent verksamhet inte är avsedd. Några års verksamhet bör ge
tillräckliga erfarenheter för det ändamålet. Försöksverksamheten bör därför begränsas
till viss tidsperiod. Därigenom vinner man att verksamheten automatiskt
upphör vid utgången av denna tid. Från kyrkligt håll har föreslagits att verksamheten
får pågå i sju år. Jag har ingenting att erinra mot detta förslag. Försöksverksamheten
synes därför böra begränsas till åren 1969—1975.
Enligt departementspromemorian talar övervägande skäl för att den lagstiftning
som nu är i fråga behandlas som kyrkolag enligt 87 § 2 mom. RF. Detta anses
motiverat främst med hänsyn till att tidigare givna bestämmelser om rätt för domkapitel
att förordna om avvikelser i olika hänseenden från den i kyrkolagen
föreskrivna ordningen för den allmänna gudstjänsten har tillkommit enligt detta
stadgande. Enligt 1958 års utredning kyrka-stat synes det tveksamt om en sådan
konstitutionell behandling är motiverad. Vissa skäl synes enligt utredningen tala
för att författningen tillkommer i administrativ ordning enligt 89 § RF.
Jag har den uppfattningen att lagstiftningen bör tillkomma under medverkan
av kyrkomötet i den ordning 87 § 2 mom. RF föreskriver. Bestämmelsen i 2 kap.
14 § kyrkolagen om förbud mot avvikelser från den i kyrkolagen eller kyrkohandboken
föreskrivna gudstjänstordningen är ingen liturgisk föreskrift. Den syftar
till att bevara enhetlighet på gudstjänstlivets område. Denna enhetlighet
har enligt vad ärkebiskopen uttalar i sitt remissyttrande visat sig vara
en betydande tillgång i svenskt kyrkoliv. Frågan om lagstiftningens konstitutionella
karaktär har även varit uppe till bedömande i kyrkomötet, vars
majoritet hävdat att lagstiftningen har kyrkolags natur. Likformighet i gudstjänstens
förrättande får anses vara av sådan vikt i det kyrkliga livet att
bestämmelserna härom bör anses ha kyrkolags natur. Därför bör en lagstiftning
som medger avsteg, låt vara tillfälligt, från principen om likformighet också tillkomma
i den för kyrkolag stadgade ordningen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
Försöksverksamheten kan sägas innebära att den i kyrkohandboken föreskrivna
gudstjänstritualen på vissa villkor får utbytas mot en gudstjänstritual som domkapitel
bestämmer. Åtskilliga exempel finns i praxis på att sakligt sett mindre
genomgripande utbyten har skett i den för kyrkolag föreskrivna ordningen, låt vara
att de har avsett en permanent reglering. Som ett sådant exempel kan nämnas
lag om anordnande av högmässogudstjänst såsom bamgudstjänst, där domkapitel
har medgetts rätt att bestämma att årligen högst två högmässogudstjänster får
anordnas som barngudstjänster i den ordning som föreskrivs i kyrkohandboken
för bamgudstjänst. Även en jämförelse med konstitutionell praxis talar alltså för
kyrkolagsformen.
1958 års utredning kyrka-stat har uttalat att om kyrkolagsformen används denna
omständliga form måste användas även när verksamheten skall upphöra. Detta
går emellertid att undvika genom att lagstiftningen som jag har föreslagit begränsas
till en bestämd tidsperiod.
I enlighet med det anförda har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag
till lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten.
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga.1
Om innehållet i förslaget får jag, utöver vad som framgår av den tidigare
framställningen, anföra följande.
Specialmotivering
Ändring av kyrkolagens bestämmelser brukar göras genom en fristående lag.
Så föreslås ske också i detta fall. Lagen benämnes lag om försöksverksamhet i
fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten. Uttrycket »ordningen för den
allmänna gudstjänsten» torde vara entydigt och väl känt. Rubriken till första
kapitlet till den år 1942 stadfästa kyrkohandboken har samma benämning och av
kapitlet framgår vilka gudstjänster som åsyftas.
1 §•
Paragrafen innehåller den bestämmelse som medger undantag från regeln i
2 kap. 14 § kyrkolagen om gudstjänstens likformighet. Såsom anförts i den
allmänna motiveringen har tiden för försök med avvikelser från den i kyrkohandboken
föreskrivna gudstjänstordningen begränsats till åren 1969—1975. Tidsbegränsningen
innebär som tidigare framhållits att lagstiftningen automatiskt upphör
efter utgången av denna tid.
2 §.
I paragrafen anges att försöksverksamheten får bedrivas endast i begränsad
omfattning. Begränsningen har som kyrkomötet föreslagit skett genom att ett
högsta antal försöksförsamlingar angetts. Försöksverksamheten får pågå samtidigt
1 Bilagan, som är likalydande med de vid skrivelsen till kyrkomötet fogade förslagen, har
utelämnats här.
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
17
i högst tio församlingar i varje stift. Ett förslag från domkapitlet i Luleå att begränsningen
skulle komma till uttryck endast genom en allmän föreskrift att försöksverksamheten
skall ha begränsad omfattning har jag inte kunnat biträda.
3 §.
Bestämmelserna om beslutsmyndighet och beslutsordning upptas i denna paragraf.
I den allmänna motiveringen har anförts att domkapitel bör vara beslutsorgan
i frågor om försöksverksamheten. Det bör alltså ankomma på domkapitlet bl. a.,
att utse ett representativt urval lämpliga församlingar i stiftet till försöksförsamlingar,
att avgöra vilka avvikelser från den i kyrkohandboken föreskrivna ordningen
som får prövas i de olika församlingarna och att besluta att försöksverksamheten
skall upphöra när tillräckliga erfarenheter har vunnits eller om olägenheter
av något slag uppkommer.
I den allmänna motiveringen har också förordats, att försöksverksamhet får
anordnas endast i församling vars kyrkoråd medger det. För att tillgodose de
kyrkliga befattningshavarnas intresse av att få framföra sina synpunkter på försöksverksamheten
har föreskrivits att fråga om sådant medgivande avgörs efter
samråd med präster och kyrkomusiker i församlingen.
4 §.
I paragrafen anges att försöksverksamheten bedrivs under domkapitlets ledning
och tillsyn. Detta innebär bl. a. att domkapitel bör insamla och tillvarata erfarenheterna
av hur församlingen, prästerna och kyrkomusikerna uppfattar försöksverksamheten.
Godkännande av kyrkobyggnad
Gällande rätt in. m.
I 27 kap. 1 § kyrkolagen föreskrivs följande om nybyggnad av kyrka eller kapell.
»När någon vill kyrka eller kapell ånyo bygga, skall det först givas Oss och sedan
biskopen och konsistorium tillkänna; och då hon är färdig, måste hon av biskopen
själv eller någon annan i hans ställe, såsom ett Guds hus, helgas Herranom
—--».
Enligt 2 § 1 mom. lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse är
anskaffande av och vård om kyrka en församlingsangelägenhet. Enligt 1958 års
utredning kyrka-stat (SOU 1967: 46 s. 95) torde detta främst innebära att församling
har befogenhet att anslå medel till dessa ändamål. Några lagbestämmelser
som ålägger församling att bygga och underhålla kyrka finns inte enligt
utredningen men det får anses sedvanerättsligt fastslaget att med församlingsbildning
följer skyldighet för församlingen att anskaffa och vårda kyrka, och
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
Kungl. Maj:t torde kunna ålägga församling att mot dess vilja fullgöra denna
skyldighet. Härmed sammanhänger att det av gammalt i praxis har uppställts som
villkor för församlingsbildning, att den nybildade församlingen förses med församlingskyrka
antingen genom uppförande av ny sådan kyrka eller genom övertagande
av redan befintlig kyrkobyggnad.
Närmare bestämmelser om kyrkobyggnad och andra för kyrkliga ändamål avsedda
byggnader återfinns i kungörelsen den 26 november 1920 (nr 744, ändrad
senast 1967: 331) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Innan
församling låter upprätta förslag till uppförande av kyrkobyggnad (kyrka, kapell
för allmän gudstjänst) bör riksantikvarien få tillfälle att meddela råd och anvisningar
(28 § 1 moin.). Sedan förslaget har upprättats, skall det med tillhörande
ritningar, skisser och beskrivningar samt åtföljt av situationsplan, yttrande från
byggnadsnämnden och kostnadsuppgift inges till riksantikvarien, som har att med
eget utlåtande överlämna handlingarna till Kungl. Maj:t för prövning enligt kyrkolagen
(28 § 2 mom.). Med hänvisningen till kyrkolagen avses 27 kap. 1 § lagen.
Uppkommer inom församling fråga om till-, på- eller ombyggnad, rivning eller
flyttning av kyrkobyggnad, skall förslag till åtgärd granskas och godkännas av
riksantikvarien innan arbetet utförs. Är det fråga om mera betydande åtgärd, skall
riksantikvarien med eget utlåtande underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning
(30 § 2 mom.).
De nu redovisade bestämmelserna i kungörelsen gäller församlings kyrkobyggande.
Kyrkobyggnad kan emellertid uppföras även av stiftelse, bolag eller enskild
person. Sådan byggnad får tas i stadigvarande bruk för sitt ändamål, endast om
Kungl. Maj:t efter hörande av riksantikvarien medger det (31 §). För att sådan
kyrka skall få karaktär av församlingskyrka fordras enligt 1958 års utredning
kyrka-stat att den blivit invigd som församlingskyrka i enlighet med kyrkolagens
bestämmelser samt mottagits av församling som församlingskyrka och godkänts
av Kungl. Maj:t.
Riksantikvariens tidigare angivna uppgifter enligt kungörelsen med föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsendet ankom före den 1 juli 1967 på byggnadsstyrelsen
och ingick i arbetsuppgifterna för dess kulturhistoriska byrå. Den
kulturhistoriska byrån överfördes med oförändrade uppgifter i samband med byggnadsstyrelsens
delning den 1 juli 1967 till riksantikvarieämbetet (jfr prop. 1967: 61
och 64).
Bepartementsutrediiingen
I departementsutredningens promemoria framhålls bl. a. att flertalet av de
ärenden enligt kungörelsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet
som Kungl. Maj:t har prövat under senare år har gällt godkännande av
förslag till nybyggnad av kyrka (28 § 2 mom.). Under år 1963 avgjordes tolv
och under år 1964 sju sådana ärenden. Kungl. Maj:t följde i samtliga fall byggnadsstyrelsens
förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
19
Utredningen uttalar att ärenden om godkännande av kyrkobyggnad inte är av
den art att beslutanderätten bör utövas av Kungl. Maj:t i första instans. För att
godkännande skall lämnas fordras i praxis endast att byggnaden anses lämplig
ur arkitektoniska och byggnadstekniska synpunkter. Utredningen föreslår därför
att byggnadsstyrelsen — som vid tidpunkten för promemorieförslaget alltjämt
fullgjorde de uppgifter som numera ankommer på riksantikvarien — skall besluta
i ärende om godkännande av förslag till nybyggnad av kyrka (28 § 2 mom.).
Vidare föreslår utredningen att även ärende om tillstånd att ta kyrka, som har
uppförts utan godkännande enligt 28 §, i stadigvarande bruk för sitt ändamål
(31 §) och ärende om godkännande av förslag, som avser mera betydande till-,
på- eller ombyggnad eller rivning eller flyttning av kyrkobyggnad (30 § 2 mom.)
skall avgöras av byggnadsstyrelsen i första instans.
Den föreslagna delegeringen förutsätter enligt utredningen ändring av 27 kap.
1 § kyrkolagen. Ändringen bör ske genom stiftande av en särskild lag härom
såsom skett tidigare när kyrkolagen har ändrats. Lagen bör tillkomma i den för
kyrkolag stadgade ordningen och skall följaktligen underställas såväl riksdagen
som kyrkomötet. Lagen bör benämnas lag om godkännande av kyrkobyggnad
och innehålla föreskrift att församling inte får bygga eller stadigvarande bruka
kyrka eller kapell, om inte Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
ger tillstånd därtill.
Remissyttrandena
Alla remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att prövningen
av kyrkobyggnadsärenden delegeras. Byggnadsstyrelsen uttalar att den föreslagna
delegeringen innebär en betydande förenkling av gällande handläggningsordning
av kyrkobyggnadsärenden utan principiell förändring av handläggningens art.
Mot utformningen av utredningens lagförslag framförs vissa erinringar. Kammarkollegiet
anför att i 27 kap. 1 § kyrkolagen föreskrivs endast att »när någon
vill kyrka eller kapell ånyo bygga skall det givas Oss och biskopen och konsistorium
tillkänna». Med stöd av detta lagrum har Kungl. Maj:t enligt praxis
förklarat att viss kyrka eller visst kapell skall utgöra församlingskyrka för viss
församling och även i anslutning härtill godkänt kyrkobyggnadens utformning,
beskaffenhet och storlek. Den i promemorian föreslagna lagändringen synes innebära
att såväl rätten att förklara kyrka för församlingskyrka som rätten att
pröva kyrkas beskaffenhet och storlek skulle kunna delegeras från Kungl. Maj:t
till annan myndighet. Enligt kollegiets mening bör det inte ankomma på annan
myndighet än Kungl. Maj:t att godkänna kyrka som församlingskyrka. En kyrkas
egenskap av församlingskyrka medför nämligen vissa rättsverkningar. Församling
blir härigenom skyldig att bl. a. vårda och underhålla kyrkobyggnaden, att anställa
»klockare och organist» och att regelbundet hålla gudstjänster enligt svenska
kyrkans ordning. Någon delegation av rätten att godkänna kyrkobyggnad som
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
församlingskyrka bör därför inte ske. Kollegiet föreslår ett tillägg till lagförslaget
av innehåll att godkännande av kyrka som församlingskyrka ankommer på Kungl.
Maj:t. Domkapitlet i Göteborg framhåller att den föreslagna lagen inte synes utan
särskilt uttalande i motiven kunna tolkas som en positiv rättsregel av innebörd
att Kungl. Maj:t erhåller rätt att föreskriva om kyrkobyggnad i samband med
församlingsbildning. Domkapitlet påpekar att det från kyrkans synpunkt fortfarande
är högst väsentligt att varje församling har skyldighet att bygga och
underhålla en kyrka och föreslår därför att en ändring av 27 kap. 1 § kyrkolagen
utformas så, att Kungl. Maj:ts rätt att förordna om kyrkobyggnad bibehålls oförändrad,
medan samtidigt möjlighet öppnas att delegera den statliga tillsynen över
kyrko- och kapellbyggande till centralt ämbetsverk. Domkapitlet i Lund hävdar,
att Kungl. Maj:ts prövning av kyrkliga nybyggnadsärenden enligt kyrkolagen och
kungörelsen rörande det offentliga byggnadsväsende! hittills inte har inneburit
någon begränsning av församlings fria rätt att besluta om att bygga kyrka och att
prövningen hittills inte har haft karaktär av allmän tillståndsprövning utan torde
ha haft till syfte att vaka över att önskvärd standard upprätthålls beträffande
kyrkobyggnads funktion, konstnärliga utsmyckning och utseende i övrigt. Att nu
införa en lagbestämmelse som enligt ordalydelsen avser en allmän tillståndsprövning
är enligt domkapitlet inte förenligt med församlingarnas kommunala självbestämmanderätt.
Domkapitlet kan därför inte godkänna den föreslagna lagtexten.
Byggnadsstyrelsen hävdar att den föreslagna lagtexten i ifrågavarande hänseenden
inte principiellt avviker från sedvanerättsligt fastlagd ordning. Domkapitlet i Visby
uttalar att det borde klart framgå av den föreslagna nya lagen att tillstånd fordras
för envar, t. ex. enskild, bolag eller stiftelse, som vill uppföra kyrka eller kapell.
Byggnadsstyrelsen påpekar att praxis i kyrkobyggnads ärenden visar att kyrkolagens
begrepp »någon» i realiteten har kommit att få den inskränkta betydelsen av församling.
Förslag till kyrka som skall uppföras av annan än församling underställs
sålunda normalt sett inte Kungl. Maj:ts prövning.
Departementschefen
Enligt 27 kap. 1 § kyrkolagen får ny kyrka eller nytt kapell byggas endast efter
godkännande av Kungl. Maj:t. Närmare bestämmelser om handläggningen av sådana
ärenden finns i kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det
offentliga byggnadsväsende!. Enligt 28 § 2 mom. kungörelsen skall församling i
god tid innan den avser att bygga kyrka ge in byggnadsförslag med tillhörande ritningar
till riksantikvarien (tidigare till byggnadsstyrelsen), som skall överlämna
ärendet till Kungl. Maj:t för prövning enligt kyrkolagen.
Departementsutredningen föreslår att det skall ankomma på byggnadsstyrelsen
i stället för på Kungl. Maj:t att godkänna förslag till nybyggnad av kyrka. Även
i två andra hänseenden föreslås att Kungl. Maj:ts beslutanderätt enligt nyssnämnda
kungörelse skall delegeras nämligen dels i fråga om medgivande till att
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
21
stadigvarande använda kyrka som uppförts utan godkännande (31 §), dels i fråga
om godkännande av förslag till mera betydande till-, på- eller ombyggnad av
kyrka eller rivning eller flyttning av kyrka (30 § 2 mom.). Den föreslagna delegeringen
förutsätter enligt utredningen ändring av bestämmelsen i 27 kap. 1 § kyrkolagen.
Ändringen bör enligt utredningen ske genom en särskild lag. I lagen
bör föreskrivas att församling inte får bygga eller stadigvarande bruka kyrka eller
kapell, om inte Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer ger
tillstånd därtill.
Av de ärenden som omfattas av utredningens förslag till delegering är det endast
ärendena enligt 28 § 2 mom. kungörelsen som gäller uppförande av nya kyrkobyggnader.
Enligt bestämmelsen skall sådana ärenden underställas Kungl. Maj:t
»för prövning enligt kyrkolagen». Med hänvisningen avses 27 kap. 1 § kyrkolagen.
30 § 2 mom. kungörelsen gäller kyrkorestaurering och 31 § medgivande till att ta
redan uppförd kyrka i bruk. Sistnämnda två fall är inte reglerade i kyrkolagen.
Endast i nybyggnadsfallet förutsätter förslaget sålunda ändring av kyrkolagen.
Ändringen bör ske i den för kyrkolag föreskrivna ordningen. I de övriga delegeringsfrågorna
äger Kungl. Maj:t besluta ensam.
Alla remissinstanser har tillstyrkt att prövningen av förslag till nybyggnad av
kyrka flyttas från Kungl. Maj:t. Även jag har den uppfattningen att ärenden om
godkännande av förslag till ny kyrkobyggnad inte är av den beskaffenheten att
beslutanderätten bör utövas av Kungl. Maj:t i första instans. Prövningen torde
utan olägenhet kunna flyttas till riksantikvarien, som enligt vad jag tidigare anfört
har övertagit byggnadsstyrelsens uppgifter i fråga om kyrkobyggandet. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att frågan om en revision av gällande föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsendet uppdragits åt 1965 års musei- och utställningssakkunniga
(direktiv se 1968 års riksdagsberättelse s. 253).
De erinringar som har riktats mot departementsutredningens förslag till utformning
av ändringen av bestämmelsen i 27 kap. 1 § kyrkolagen hänger samman
med att det råder delade meningar om lagrummets tillämpningsområde. Det har
gjorts gällande att lagrummet enligt praxis numera har ett innehåll som i vissa avseenden
är mera vidsträckt och i andra avseenden mera inskränkt än vad lagrummets
ordalydelse ger vid handen. Det har hävdats att Kungl. Maj:t i samband med
ändring av församlingsindelningen med stöd av detta lagrum har förklarat att redan
uppförd kyrka skall vara församlingskyrka för den nybildade församlingen. Andra
åter anser att dessa avgöranden har sedvanerättslig grund och ej har stöd i 27 kap.
1 § kyrkolagen. Det har också hävdats att begreppet »någon» i lagrummet enligt
rådande praxis i realiteten har fått den inskränkta betydelsen av församling Även
i andra avseenden råder delade meningar om hur lagrummet skall tolkas.
Departementsutredningens lagförslag tar sikte på en sådan ändring av bestämmelsen
i 27 kap. 1 § kyrkolagen att det blir möjligt för Kungl. Maj:t att delegera
prövningen av ärenden angående förslag till uppförande av församlings kyrkobyggnad.
De remissinstanser som har erinrat mot utformningen av departementsutredningens
lagförslag syftar i allmänhet längre. De vill att lagen skall ges en sådan ut
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
formning att det av dem hävdade tillämpningsområdet för 27 kap. 1 § kyrkolagen
klart kommer till uttryck. Jag kan inte tillmötesgå deras önskemål. Tillämpningsområdet
är omstritt och remissinstansernas förslag skulle kräva att frågan om Kungl.
Maj:ts uppsikt över kyrkor togs upp till prövning i hela dess vidd. Å andra sidan
betonas genom kritiken i vissa remissyttranden vikten av att den föreslagna lagen
får sådan utformning att det klart framgår att ingen annan ändring är avsedd än
att ge Kungl. Maj:t möjlighet att delegera den beslutanderätt som innefattas i
27 kap. 1 § kyrkolagen och närmare regleras genom den i 28 § kungörelsen
med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende! föreskrivna skyldigheten
för församling att underställa Kungl. Maj:t förslagsritningar till nya kyrkobyggnader
för prövning enligt kyrkolagen. Det kan sättas i fråga om inte departementsutredningens
lagförslag från tillämpningssynpunkt är något oklart. Enligt min mening
skulle större klarhet vinnas om lagstiftningen utformades i närmare anslutning
till 28 § nämnda kungörelse och gavs den lydelsen att fråga om godkännande av
förslag till uppförande av församlings kyrkobyggnad får utan hinder av 27 kap.
1 § kyrkolagen prövas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Lagen bör benämnas
lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad. Den bör
träda i kraft den 1 januari 1969.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats
förslag till lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
Förslaget torde få ingå i den tidigare nämnda bilagan till detta statsrådsprotokoll.
Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas enligt
87 § regeringsformen över förslagen till
1) lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten,
2) lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1968
23
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 maj 1968.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,
regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Conradi.
Enligt lagrådet den 8 maj 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll över utbildningsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 april 1968,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten och 2) lag med
vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
O. Köhl.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1968
Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet injör Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28
juni 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,
Wickman.
Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till
1) lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten,
2) lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran, och
hemställer, att från kyrkomötet inhämtas yttrande enligt 87 § 2 mom. regeringsformen,
huruvida kyrkomötet godkänner lagförslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
25
Bilaga
Nr 5
Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj.ts skrivelse
med förslag till lag om försöksverksamhet i fråga om
ordningen för den allmänna gudstjänsten m. m.
(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 7)
Till KONUNGEN
I skrivelse till kyrkomötet den 28 juni 1968, nr 2, har Eders Kungl. Maj:t, under
åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
och lagrådets protokoll, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkände till skrivelsen fogade förslag till
1) lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten;
och
2) lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
Med överlämnande av ett tryckt exemplar av kyrkolagsutskottets i ärendet avgivna
betänkande, nr 7, får kyrkomötet i underdånighet anmäla, att kyrkomötet
godkänt ifrågavarande lagförslag.
Underdånigst
RUBEN JOSEFSON
Stockholm den 27 september 1968
Sune K. Johansson
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1968
Bilaga
Nr 7
Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av dels Kungl. Maj:ts
skrivelse med förslag till lag om försöksverksamhet i fråga
om ordningen för den allmänna gudstjänsten m. ni.,
dels ock i anslutning därtill väckta motioner.
Genom en den 28 juni 1968 dagtecknad, till kyrkolagsutskottet hänvisad skrivelse,
nr 2, har Kungl. Maj:t förklarat sig vilja, under åberopande av skrivelsen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden och lagrådets protokoll,
enligt 87 § 2 mom., regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida
kyrkomötet godkänner till skrivelsen fogade förslag till
1) lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten;
2)
lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
Förslagen är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Utan hinder av 2 kap. 14 § kyrkolagen får under åren 1969—1975 allmän
gudstjänst försöksvis hållas enligt ordning som avviker från den som föreskrives i
kyrkohandboken.
2 §.
Försöksverksamhet får samtidigt bedrivas i högst tio församlingar i varje stift.
3 §.
Fråga om försöksverksamhet prövas av domkapitlet.
Försöksverksamhet får anordnas endast om kyrkorådet i församlingen medger
det. Fråga om sådant medgivande avgöres efter samråd med församlingens präster
och kyrkomusiker.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
4 §.
Försöksverksamhet bedrives under domkapitlets ledning och tillsyn.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad
Härigenom förordnas som följer.
Utan hinder av 27 kap. 1 § kyrkolagen får fråga om godkännande av förslag till
uppförande av församlings kyrkobyggnad prövas av myndighet som Konungen
bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
I samband med skrivelsen har utskottet behandlat fyra motioner avseende lagändringar
i samband med gudstjänstens firande.
I motion nr 4, av herr Berndes m. fl., hemställes att kyrkomötet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om sådan lagändring, att domkapitlen ges rätt att meddela
församling som så önskar, tillstånd att högst fyra gånger om året med en gång
varje kvartal och med undantag för de stora högtidsdagarna fira högmässa enligt
handbokens ritual för högtidligare form för nattvardsgudstjänst.
I motionen nr 44, av herr biskop Silén m. fl., yrkas att kyrkomötet, med godkännande
av 2—4 §§ i förslag till lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen
för den allmänna gudstjänsten, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
nämnda förslag 1 § måtte omformas så, att försöksverksamhet kan medgivas jämväl
inom kyrkohandbokens 3—16 kapitel (lag om liturgisk försöksverksamhet).
I motion nr 45, av herr biskop Silén m. fl., yrkas att kyrkomötet i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om sådan ändring i lag den 20 mars 1942 om anordnande
av högmässogudstjänst såsom barngudstjänst, att domkapitel bemyndigas medgiva
församling rätt att årligen anordna högst tolv högmässogudstjänster som barn- och
familj egudstj änster.
I motion nr 47, av herr Svensson m. fl, hemställes att kyrkomötet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om sådan lagändring, att domkapitel — i de fall
där två eller flera församlingar betjänas av samme präst — erhåller befogenhet
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
att medgiva utbyte av andra, respektive tredje högmässan mot annan i kyrkohandboken
fastställd gudstjänst.
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till skrivelsen och motionerna.
Kyrkomötets framställning och behandlingen av denna
I anledning av en motion till 1963 års kyrkomöte hemställde kyrkomötet i skrivelse
till Kungl. Maj:t om sådan ändring i kyrkolagen, att domkapitlen bemyndigades
att vardera utse högst tio församlingar, där för prövande av annan ordning
av domkapitlet medgivna avvikelser från gällande ritual i den allmänna gudstjänsten
fick göras. Ärkebiskopen avgav efter samråd med övriga biskopar yttrande
över kyrkomötets framställning, varvid han framhöll att det var angeläget att
förutsättningar snarast skapades för en begränsad och kontrollerad försöksverksamhet
av föreslagen art. Ett lagförslag i form av en departementspromemoria utarbetades
därefter och remissbehandlades. Till övervägande del bedömdes förslaget
gynnsamt och lades också till grund för det nu föreliggande lagförslaget. I
fortsättningen skall behandlas några punkter, där meningarna varit delade.
Frågan om förslagets legislativa natur
Såsom redan angivits ansåg 1963 års kyrkomöte, att ändring av kyrkolagen var
erforderlig för att försöksverksamhet skulle få äga rum. På denna punkt avvek
kyrkomötets majoritet från beredningsutskottet, som i sitt betänkande förordat en
framställning om bemyndigande från Kungl. Maj:ts sida till domkapitlen. Kyrkolagsändring
bedömdes också av ärkebiskopen och i departementspromemorian såsom
erforderlig, medan 1958 års utredning kyrka—stat ställde sig tveksam. Departementschefen
anförde härutinnan:
Jag har den uppfattningen att lagstiftningen bör tillkomma under medverkan av
kyrkomötet i den ordning 87 § 2 mom. RF föreskriver. Bestämmelsen i 2 kap.
14 § kyrkolagen om förbud mot avvikelser från den i kyrkolagen eller kyrkohandboken
föreskrivna gudstjänstordningen är ingen liturgisk föreskrift. Den syftar
till att bevara enhetlighet på gudstjänstlivets område. Denna enhetlighet har enligt
vad ärkebiskopen uttalar i sitt remissyttrande visat sig vara en betydande tillgång
i svenskt kyrkoliv. Frågan om lagstiftningens konstitutionella karaktär har
även varit uppe till bedömande i kyrkomötet, vars majoritet hävdat att lagstiftningen
har kyrkolags natur. Likformighet i gudstjänstens förrättande får anses vara av
sådan vikt i det kyrkliga livet att bestämmelserna härom bör anses ha kyrkolags
natur. Därför bör en lagstiftning som medger avsteg, låt vara tillfälligt, från principen
om likformighet också tillkomma i den för kyrkolag stadgade ordningen.
F örsö k sverksamhetens omfattning
Redan i kyrkomötets framställning angavs den begränsning till tio församlingar
i varje stift, som sedan bibehållits i samtliga förslag. Såsom redan angivits avsåg
framställningen »den allmänna gudstjänsten», och i beredningsutskottets betänkande
framhölls närmast intresset av viss försöksverksamhet i fråga om hög
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
mässa och aftonsång. I specialmotiveringen till föreliggande lagförslag (s. 14) anföres
att uttrycket »ordningen för den allmänna gudstjänsten» torde vara entydigt
och väl känt. Rubriken till första kapitlet i kyrkohandboken har samma benämning
och av kapitlet framgår vilka gudstjänster som åsyftas. I fråga om försöksverksamhetens
omfattning och inriktning samt samordningen av verksamheten
anför departementschefen:
För att verksamheten skall tjäna sitt ändamål krävs bl. a. att ett representativt
urval av församlingar av olika karaktär får tillfälle att delta i försöken. Samtidigt
är det av vikt, att endast ett begränsat antal bestämda försöksritualer blir prövade
och att församlingar av olika karaktär får pröva en och samma försöksritual. Blir
försöksverksamheten alltför heterogen kan den inte tjäna till ledning för en revision
av kyrkohandboken. Särskilt med hänsyn härtill är det av betydelse att verksamheten
star under kontroll av ett samordnande organ. Alla remissinstanser har
godtagit förslaget att befogenheten att besluta i fråga om försöksverksamheten skall
tillkomma domkapitlet. Jag ansluter mig till detta förslag liksom till förslaget att
verksamheten skall bedrivas under domkapitlets ledning och tillsyn.
Frågan hur försöksverksamheten lämpligen skall samordnas på riksplanet kan
numera sägas ha blivit löst. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 mars
1968 har jag tillkallat fem sakkunniga för att biträda med revidering av den svenska
kyrkohandboken. Beslutet grundar sig på en framställning i februari 1968 från ärkebiskopen,
som framhåller att en handboksrevision länge varit påkallad. Ärkebiskopen
erinrar också om den planerade försöksverksamheten och uttalar att
vissa samordningsfrågor därvidlag kan anförtros åt de sakkunniga.
I motionen nr 44 anföres, att försöksverksamhet bör få äga rum jämväl inom
andra områden än den allmänna gudstjänsten. Enligt motionärerna är det fullt ut
lika angeläget, att så sker beträffande förrättningsritualen samt vignings- och invigningsakterna
i 3—16 kapitlen kyrkohandboken.
Förutsättningarna för att försöksverksamhet skall få anordnas
I beredningsutskottets utlåtande till 1963 års kyrkomöte angavs, att försöksverksamhet
icke borde få äga rum mot kyrkorådets avstyrkande och mot pastors och
kyrkomusikers mening. I departementspromemorian föreslogs i stället, att domkapitlet
efter samråd med kyrkoråd, präster och kyrkomusiker skulle avgöra vilka
avvikelser från den i kyrkohandboken föreskrivna gudstjänstordningen som fick
prövas. Av remissinstanserna ansåg domkapitlet i Visby, att vetorätt mot införande
av försöksverksamhet borde tillkomma kyrkorådet och kyrkoherden, medan 1958
års utredning kyrka—stat föreslog en föreskrift att försöksverksamheten fick bedrivas
endast i församling vars kyrkoråd medgett det, varvid kyrkorådet borde
samråda med församlingens präster och musiker. Departementschefen följde sistnämnda
förslag och anförde härutinnan:
Det torde kunna förutsättas att frågan huruvida försöksverksamhet skall anordnas
i en församling i det alldeles övervägande antalet fall kommer att lösas i fullt
samförstånd mellan domkapitlet, de kyrkliga befattningshavarna och övriga församlingsmedlemmar.
Eftersom det likväl inte går att bortse från möjligheten att det
i något fall uppkommer motsättningar mellan olika intressen, kan bestämmelser
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
om hur en sådan konflikt skall lösas inte undvaras. Det bör inte komma i fråga att
anordna försöksverksamhet i en församling som motsätter sig det. Det bör krävas
medgivande från församlingen för att försöksverksamhet skall fa anordnas. Här
liksom i andra sammanhang bör det ankomma på kyrkorådet att ge uttryck för
församlingsviljan. Präster och kyrkomusiker bör som 1958 ars utredning kyrka
stat har föreslagit tillförsäkras rätt att göra sina synpunkter på försöksverksamheten
gällande genom en bestämmelse som ålägger kyrkorådet att samråda med
dem innan medgivande till försöksverksamhet lämnas. I det sammanhanget kan
anmärkas att kyrkoherden är självskriven ledamot av kyrkorådet.
Motionerna nr 4, 45 och 47
I motionerna nr 4, 45 och 47 yrkas lagändringar, varigenom högmässa skall
kunna utbytas mot annan form av gudstjänst — nattvardsgudstjänst, barn- och
familjegudstjänst resp. annan i kyrkohandboken fastställd gudstjänst.
Godkännande av kyrkobyggnad
Enligt bestämmelser i kyrkolagen och senare författningar får ny kyrka eller
nytt kapell byggas endast efter godkännande av Kungl. Maj:t. Det i skrivelsen i
denna del framlagda förslaget, som bygger på ett förslag av departementsutredningen,
innebär att Kungl. Maj:ts beslutanderätt i fråga om godkännande av förslag
till uppförande av församlings kyrkobyggnad skall kunna delegeras till myndighet
som Konungen bestämmer.
Delegationsförslaget har i sin nu framlagda form icke föranlett några invändningar
under remissbehandlingen.
Utskottet
I likhet med 1963 års kyrkomöte och hörda kyrkliga remissinstanser anser utskottet
en försöksverksamhet av i skrivelsen föreslagen karakter lämplig och önskvärd.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan bör behandlas i
för kyrkolag gällande ordning och ansluter sig även till departementschefens ovan
återgivna uttalande om behovet av begränsning, kontroll och samordning för att
försöksverksamheten skall ge avsett resultat.
Såsom redan anförts avsåg kyrkomötets framställning enbart en försöksverksamhet
rörande den allmänna gudstjänsten, och förslaget har utarbetats och remissbehandlats
med denna utgångspunkt. Det i motionen nr 44 framförda yrkandet om
försöksverksamhet beträffande förrättningar m. m. innebär väckandet av en helt
ny fråga. Inom utskottet har i och för sig starka sympatier yppats för en försöksverksamhet
även beträffande förrättningsritualen. Förutsättningarna för en sådan
försöksverksamhet är emellertid helt andra än för den med Kungl. Maj:ts skrivelse
avsedda. Medan församlingens inställning är av central betydelse då det gäller avvikelser
från ordningen för den allmänna gudstjänsten synes det beträffande förrättningarna
finnas särskild anledning att taga hänsyn till dem som begärt exempelvis
dop, vigsel eller jordfästning. Ramen för verksamheten bör måhända bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
31
mas på ett annat sätt än efter antalet församlingar, och det kan icke utan vidare
överväganden anses stå klart om en försöksverksamhet eller en handboksändring
med alternativa ritual är att föredraga.
Med hänsyn till vad nu anförts synes det ej möjligt att på nu föreliggande utredning
taga ställning till det i motionen nr 44 framställda yrkandet om en utvidgning
av försöksverksamheten. Då den i Kungl. Maj:ts skrivelse föreslagna försöksverksamheten
måste bedömas som angelägen bör det ej komma i fråga att fördröja
den föreslagna lagens ikraftträdande genom att begära en omarbetning för
att tillgodose syftet med motionen nr 44. Det kan enligt utskottets mening förväntas,
att den av departementschefen omnämnda handbokskommittén under sitt arbete
kommer att uppmärksamma de i motionen upptagna problemen. I den mån deras
lösning finnes erfordra ny lagstiftning bör det ankomma på kommittén att göra
framställning om de åtgärder som kan finnas påkallade.
Utskottet vill i detta sammanhang påpeka, att förbudet mot avvikelser från
gudstjänstordningen i 2 kap. 14 § kyrkolagen måhända ej täcker även förrättningsritualen
men att enhetlighet även beträffande »de kristliga ceremonier» i allmänhet
anbefalles i 1 kap. 7 § kyrkolagen och även annorstädes i särskilda bestämmelser.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att försöksverksamhet ej bör
få förekomma i församling, vars kyrkoråd motsätter sig det. Med hänsyn till
pastors särskilda ansvar för gudstjänsten inom församlingen har inom utskottet anförts,
att även kyrkoherden — på sätt domkapitlet i Visby förordat — borde tillerkännas
formell vetorätt. För denna ståndpunkt kan i och för sig goda skäl anföras,
och utskottet finner icke den motivering som 1958 års utredning kyrka—
stat anfört i allo övertygande. Emellertid finner utskottet med hänsyn till att beslutanderätten
i fråga om försöksverksamhetens anordnande lagts hos domkapitlen,
att frågan om formell vetorätt saknar praktisk betydelse. Det synes nämligen uteslutet,
att domkapitlet skulle tvinga någon präst att mot hans bestridande deltaga i
försöksverksamheten. Utskottet anser därför att kyrkomötet ej bör motsätta sig
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt, varvid utskottet dock understryker, att principen
om pastors ansvar för gudstjänsten ej får rubbas.
Beträffande motionerna nr 4, 45 och 47 finner utskottet, med hänsyn till att
handbokskommitténs arbete just påbörjats och till att den planerade försöksverksamhetens
resultat bör tillgodogöras, att framställningar från kyrkomötet till Kungl.
Maj:t om ändringar i gudstjänstordningen nu ej kan anses motiverade.
Mot förslaget i skrivelsen att ärenden om godkännande av kyrkobyggnad må
delegeras finnes enligt utskottets mening ingen anledning till erinran.
Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer utskottet,
A. att kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att kyrkomötet godkänner de i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 framlagda
förslagen till
1) lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den
allmänna gudstjänsten,
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
2) lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad;
B.
samt att motionerna nr 4, 44, 45 och 47 icke måtte föranleda
någon kyrkomötets åtgärd.
Stockholm den 13 september 1968
På kyrkolagsutskottets vägnar:
NILS RAPPE
. Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:
herr Rappe, herrar Elving, David Svenungsson, Gustaf Adolf Danell, Magnusson,
Kalm, Strandberg, Olof Emil Karlsson, Lagerberg, Linneil, Klason, Löfgren,
Bälter och fru Österlind.
Reservation
av herrar Elving, David Svenungsson, Gustaf Adolf Danell och Strandberg, vilka
ansett
att det stycke i utskottets utlåtande som börjar »Utskottet delar departementschefens
uppfattning att försöksverksamhet ej bör få förekomma...» och slutar ».. .
att principen om pastors ansvar för gudstjänsten ej får rubbas» bort ha följande
lydelse:
Beredningsutskottet vid 1963 års kyrkomöte förutsatte, att försöksverksamhet i
en församling icke skulle komma till stånd mot kyrkorådets, pastors och kyrkomusikers
mening. En sådan ordning överensstämmer f. ö. med vad som föreskrives
i kungl. cirkulär den 9 september 1964 ang. ett alternativ till koralbokens melodier,
nämligen att de nya melodierna alternativt må brukas, »då präst, kyrkomusiker och
kyrkoråd äro därom ense». Det nu föreliggande lagförslaget inskränker sig till att
såsom villkor föreskriva kyrkorådets samtycke, vilket dock får lämnas först efter
samråd med församlingens präster och kyrkomusiker.
Enligt gällande rätt i vår kyrka tillkommer det pastor att för gudstjänständamål
förfoga över församlingens kyrka och att bära ansvar för gudstjänstens utgestaltning,
varvid han självfallet har att ställa sig till efterrättelse kyrkohandboken och
övriga bestämmelser, som reglerar gudsttjänstlivet. Medverkan i en försöksverksamhet
av nu avsett slag med dess tillfälliga och provisoriska karaktär och med
ritual, som icke stadfästs i den ordning, som gäller för kyrkohandboken och beträffande
vilkas användbarhet skilda meningar kan råda, kan inte rimligen jämställas
med förpliktelsen att underkasta sig kyrkohandbokens föreskrifter. Genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
33
stadgandet om kyrkorådets samtycke har f. ö. synen på försöksverksamhetens karaktär
av i lagstadgad ordning av behörig myndighet föreskrivna avvikelser genombrutits;
konsekvensen hade i så fall krävt, att domkapitlet ensamt tillagts beslutanderätten
och att kyrkoråd, pastor och kyrkomusiker endast ägt yttranderätt.
I och för sig är det — inte minst med hänsyn till försöksverksamhetens speciella
karaktär — befogat, att en församling inte mot sin önskan påtvingas en sådan verksamhet
och att kyrkorådet såsom företrädare för församlingsviljan skall lämna medgivande
till verksamheten. Men vid sådant förhållande gör hänsynen till gällande
rätt rörande pastors tjänsteplikt på gudstjänstlivets område kravet på också hans
samtycke oeftergivligt. Starka skäl talar för att samma rätt jämväl borde tillkomma
kyrkomusiker, men dessa skäl har icke samma principiella tyngd, och med hänsyn
till önskvärdheten av smidigast möjliga förfarande och den föreslagna lagstiftningens
starkt begränsade giltighetstid torde man kunna nöja sig med en föreskrift att
kyrkoråd och kyrkoherde skall samråda med denne. Motsvarande krav på samråd
bör gälla med övriga präster i församlingen. Man torde kunna förutsätta, att försöksverksamhet
i allmänhet inte kommer till stånd utan att det föreligger enighet
därom mellan samtliga berörda parter;
samt att utskottet bort hemställa,
A. att kyrkomötet måtte, med förmälan att det i skrivelsen
upptagna förslaget till lag om försöksverksamhet etc. icke kunnat
oförändrat antagas av kyrkomötet, till Kungl. Maj:t anmäla att
kyrkomötet för sin del antager följande förslag till lydelse av 3 §
andra stycket i den föreslagna lagen:
Försöksverksamhet får anordnas endast om kyrkorådet och
kyrkoherden i församlingen medger det. Fråga om sådant medgivande
avgöres efter samråd med församlingens övriga präster
och dess kyrkomusiker; samt
att kyrkomötet måtte anmäla, att det i övrigt godkänner de till
Kungl. Maj:ts skrivelse fogade lagförslagen;
B. samt att motionerna nr 4, 44, 45 och 47 icke måtte föranleda
någon kyrkomötets åtgärd.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1968
Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 11 oktober 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wickman, Moberg.
Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter kyrkomötets skrivelse den 27 september
1968, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 28 juni
1968, nr 2, med förslag till
1) lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten,
2) lag med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad.
Föredraganden upplyser, att kyrkomötet för sin del godkänt lagförslagen, och
hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl.
Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Edström