Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

1

Nr 23

Kungl. Maj:ts skrivelse till riksdagen med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté under
år 1967, given Stockholm den 23 februari 1968.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdeparlementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed till riksdagen
överlämna redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkomterkommitté
under år 1967.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnas en redogörelse för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1967.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 23

2

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 23 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Ministern för utrikes ärendena anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga om redogörelse till riksdagen för verksamheten
inom Europarådets ministerkommité under år 1967 och anför.

Inledning

Europarådets rådgivande församling uppmanade i rekommendation nr
14 den 12 augusti 1950 regeringarna i rådets medlemsstater att underställa
de nationella parlamenten sådana beslut av församlingen som borde bb
föremål för offentlig debatt i medlemsstaterna. Någon enighet om detta förslag
kunde inte uppnås i rådets ministerkommitté. Kungl. Maj :t har emellertid
tillmötesgått församlingens förslag. Genom proposition har sålunda
Kungl. Maj:t varje år sedan år 1951 berett riksdagen tillfälle yttra sig över
vissa rekommendationer och resolutioner som rådgivande församlingen antagit.
Föredragande departementschefen har därvid i korthet kommenterat
arbetet i Europarådet, huvudsakligen rådgivande församlingens verksamhet.
Utrikesdepartementet utgav vidare under några år en särskild årlig
redogörelse för verksamheten i ministerkommittén och rådgivande församlingen
(Aktstycken utgivna av Kungl. utrikesdepartementet. Ny serie 1:B).
Utgivningen av dessa aktstycken nedlades emellertid år 1961. Någon översiktlig
redogörelse för verksamheten i Europarådet har således inte sammanställts
under de senaste åren.

Departementschefen

I resolution nr 319: 1966 om förbindelserna med de nationella parlamenten,
som behandlades i prop. 1967: 27, uppmanar rådgivande församlingen
regeringarna att årligen framlägga en rapport om verksamheten i Europarådets
ministerkommitté inför sina parlament liksom de parlamentariska
delegationerna att lämna en redogörelse för sin verksamhet i församlingen.

Av flera skäl anser jag det önskvärt och lämpligt att tillmötesgå försam -

3

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

lingens förslag. Verksamheten i Europarådet har blivit alltmer omfattande
och spänner i dag över ett brett register av europeiska samarbetsfrågor på
samhällslivets olika områden. Riksdagen vars valda representanter deltar i
rådgivande församlingen bör ha intresse av att få information om detta arbete.
Även för statliga myndigheter och kommunala organ, som allt oftare
kommer i kontakt med frågor som behandlas i Europarådet, fyller en årlig
översikt av rådets arbete säkerligen ett behov. Slutligen kan en redogörelse
av denna typ underlätta för press och allmänhet att följa denna sida av
det europeiska samarbetet.

Härtill kommer att enligt nu tillämpad ordning riksdagen ofta inte haft
tillfälle att i tid yttra sig över de viktigaste församlingsbesluten. Rekommendationer
från församlingen till ministerkommittén behandlas nämligen
som regel i kommittén redan någon månad efter det att de antagits i församlingen.
Svar utarbetas och tillställs församlingen om möjligt före påföljande
församlingssession dvs. inom tre—fyra månader. Ministerkommittén
har således i de flesta fall besvarat en församlingsrekommendation innan
riksdagens eventuella yttrande kommit Kungl. Maj :t till handa.

Enligt vad jag inhämtat avser den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande församling att lämna riksdagen en redogörelse
för arbetet inom församlingen.

Mot bakgrunden av vad jag anfört föreslår jag att det nuvarande förfarandet
slopas och att riksdagen i stället varje år i en skrivelse erhåller en redogörelse
för verksamheten i ministerkommittén. En sådan redogörelse för
år 1967 har upprättats inom utrikesdepartementet och torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Jag vill i detta sammanhang göra några allmänna kommentarer om Europarådsarbetet.

För snart 20 år sedan — den 5 maj 1949 — undertecknade Sverige och nio
andra stater i Västeuropa Europarådets stadga. I prop. 1949: 214, vari Kungl.
Maj :t föreslog riksdagen att godkänna Sveriges anslutning till stadgan, angavs
att rådets mål var att skydda sådana värden som mänskliga rättigheter,
politisk frihet och rättslig ordning samt att verka för ekonomiskt framåtskridande.
Rådets arbetsuppgifter skulle omfatta ekonomiska, sociala, kulturella,
vetenskapliga, juridiska och administrativa ämnen.

I dag omfattar Europarådet 18 medlemsstater och rådet är därmed den
största regionala grupperingen i Västeuropa. Ytterligare några stater i Västeuropa
deltar i arbetet i många av expertkommittéerna utan att vara medlemmar
av rådet. Från ministerkommitténs sida har uttryckts förhoppningen
att även de östeuropeiska staterna skall finna det lämpligt och möjligt
att delta på vissa områden av det mellanstatliga expertsamarbetet.

Samarbetet har inom den givna ramen under de senaste åren utvecklats
snabbt. Rådet har en självskriven plats vid sidan av övriga internationella

4

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

organisationer i Europa då det gäller att på europeisk grund finna enhetliga
lösningar inom samhällslivets olika områden.

Den svenska regeringen tillmäter detta praktiska och tekniska samarbete
stort värde. Sverige deltar på ett enligt min mening effektivt sätt i de mer
än 60 expertkommittéer som ministerkommittén tillsatt. Det är genom dessa
kommittéers tålmodiga och ofta föga uppmärksammade arbete med att finna
gemensamma lösningar och utarbeta europeiska konventioner som grunden
läggs för de beslut ministerkommittén fattar. Över 50 Europaråds-konventioner
har undertecknats sedan år 1949 och de flesta har trätt i kraft i
flertalet medlemsstater.

Jag vill även framhålla betydelsen av rådgivande församlingens arbete.
Debatterna i församlingen präglas av ett ofta lidelsefullt intresse för det
europeiska samarbetet och utgör inte minst genom de många rekommendationer,
som församlingen antar, en inspirationskälla för regeringarnas samarbete
i rådet.

Den allmänt sett positiva utvecklingen av detta samarbete bör emellertid
inte undanskymma att Europarådet ställts inför problem som förr eller
senare kräver en lösning om man skall kunna upprätthålla stadgans syfte
att åvägabringa fastare band mellan medlemmarna och att skydda och förverkliga
de ideal som utgör deras gemensamma arv.

Det multilaterala samarbetet i Europa, som utvecklas i snabb takt, äger
rum i många internationella organisationer med delvis sammanfallande
medlemskrets och syften. Risken för dubbelarbete mellan organisationerna
ökar helt naturligt härigenom. Det är angeläget att regeringarna ägnar detta
problem en fortlöpande uppmärksamhet. Genom att anta ett särskilt årligt
arbetsprogram, som regelbundet kontrolleras av regeringarna och som redovisar
all aktivitet inom rådet, hoppas Europarådet kunna bidra till att
dubbelarbete i möjligaste mån undviks. Regelbundna kontakter med bl. a.
Förenta Nationernas fackorgan och Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD) bör också kunna medverka till att risken för
dubbelarbete med dessa organisationer minskar.

Marknadssplittringen i Europa, som varit ett av rådgivande församlingens
stående debattämnen, utgör en annan faktor som inverkat på uppläggningen
av Europarådets arbetsprogram. Församlingen har upprepade gånger
beklagat den handelspolitiska splittringen och föreslagit ministerkommittén
åtgärder för att begränsa konsekvenserna härav. Generalsekreteraren
har för sin del uttryckt förhoppningen att det tekniska samarbete, som
nu äger rum inom arbetsprogrammets ram, skall komplettera den samverkan
som sker i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Europarådssamarbetet
omfattar f. ö. många programpunkter, som ej berörs av Romfördraget,
och äger dessutom rum inom en vidare krets av stater.

Jag vill slutligen säga några ord om den svenska regeringens syn på situationen
i en av rådets medlemsstater — Grekland. Den politiska utveck -

5

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

lingen under det gångna året i denna medlemsstat är djupt tragisk och besvärande
för samarbetet i Europarådet. Rådets stadga har tillmätt medlemsstaternas
anslutning till de demokratiska värdena särskild betydelse. Förutsättningen
för medlemskap är att medlemsstaterna godtar principerna om
rättslig ordning och individernas mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter. Medlemsstaterna skall alltså i praktiken erkänna de medborgerliga
rättigheter som tillhör varje äkta demokratisk stat. Regeringen bär
som bekant anmält den grekiska regimen inför Europarådets kommission
för de mänskliga rättigheterna och vid flera tillfällen riktat ministerkommitténs
uppmärksamhet på situationen i Grekland. Det finns anledning att
fortlöpande ägna uppmärksamhet åt de aspekter av utvecklingen i Grekland
som sammanhänger med stadgans krav på ett lagbundet och demokratiskt
samhällsskick och principen att alla individer skall åtnjuta de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t delger riksdagen den inom utrikesdepartementet
upprättade redogörelsen för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1967.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

tl Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 2S

6

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år J968

Bilaga

Redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté

under år 1967

I. Ministerkommittémöten

Ministerkommittén har sammanträtt två gånger under år 1967 — den 24
april i Strasbourg och den 11 december i Paris.

1. Det 40:e ministermötet i Strasbourg

Den svenska delegationen vid det 40 :e mötet stod under ledning av chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Gunnar Lange. I delegationen ingick
även statssekreterare Gunnar von Sydow och Sveriges ständiga ombud
hos Europarådet, ambassadör Sten Lindh.

På dagordningen stod bl. a. antagandet av Europarådets arbetsprogram
för åren 1967 och 1968, förbindelserna med utomstående stater och den
europeiska integrationsfrågans politiska aspekter.

it) Arbetsprogrammet

Frågan om att utarbeta ett särskilt arbetsprogram för Europarådet väcktes
år 1964. Efter utredningar inom sekretariatet uppdrog ministerkommittén
i maj 1965 åt generalsekreteraren att utforma ett årligt arbetsprogram.
Vid ministerkommitténs möte i maj 1966 antogs det första programmet. Programmet,
som fick namnet »Människan i det europeiska samhället», är uppdelat
i sju avsnitt: ekonomiska, juridiska, sociala, hälsovårds-, miljö-, utbildnings-
samt kultur- och ungdomsfrågor.

Vid ministerkommittémötet framhöll generalsekreterare Smithers bl. a.
att kostnaderna för rådets arbetsuppgifter på ministerkommittésidan, som
omfattade 90 % av Europarådets verksamhet, inte hade ökats till följd av afl
ett särskilt arbetsprogram antagits. Rådets iner än 60 expertkommittéer hade
tidigare ej varit inordnade under ett enhetligt program. Sekretariatet hade
ansett det troligt att vissa övergångssvårigheter skulle uppstå innan kommittéerna
anpassat sig till ministerkommitténs beslut. I några fall hade det
visat sig svårt att på ett tillfredsställande sätt klargöra arbetsprogrammets
målsättning för experterna. Sekretariatet hoppades emellertid att regeringarna
skulle instruera experterna att utföra sitt arbete enligt de riktlinjer
som dragits upp av ministerkommittén.

Generalsekreteraren kom även in på frågan om Europarådets förbindelser
med andra internationella organisationer. Europarådets huvudmål var ökat
samarbete i Europa. I syfte att främja detta mål måste sekretariatet ha omfattande
arbetskontakter med andra internationella organisationer i Europa.
Dubbelarbetet mellan de olika internationella organisationerna ingav emellertid
bekymmer. De flesta inellanstatliga organ strävade tydligen efter att
vidga sin kompetens på olika områden. OECD hade exempelvis tagit upp utbildningsfrågor
på sitt program och även UNESCO förberedde aktivitet inom

7

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

Europa på detta område som tidigare varit förbehållet Europarådet. Även
ECB tycktes ha för avsikt att utvidga sitt verksamhetsfält.

Under den diskussion, som följde på generalsekreterarens rapport, föreslog
den schweiziske utrikesministern Spuhler att arbetsprogrammet i fortsättningen
skulle utarbetas på tvåårsbasis. Härigenom skulle tid vinnas för
att utforma nya arbetsmetoder och välja lämpliga samarbetsområden. Man
fick dessutom bättre möjligheter att överblicka resultaten av den föregående
arbetsperioden.

I en resolution (67)9, som antogs enhälligt av ministerkommittén, godkändes
arbetsprogrammet för åren 1967 och 1968. Ställföreträdarna instruerades
att övervaka att programmet genomfördes och särskilt uppmärksamma
att de fastlagda planerna för att slutföra arbetsuppgifterna följdes. Nya
arbetsuppgifter borde i princip påbörjas först sedan verksamhet av motsvarande
omfattning på arbetsprogrammet avslutats. Ministrarna instruerade
vidare generalsekreteraren att överväga om man kunde modifiera proceduren
för att anta arbetsprogrammet.

b) Förbindelserna uiedjutonistäende stater

Under denna dagordningspunkt redogjorde ett flertal ministrar för den
positiva utvecklingen av förbindelserna och de alltmer omfattande kontakterna
med staterna i Östeuropa.

Statsrådet Lange betonade öst-västförbindelsernas stora betydelse för alla
europeiska stater. På svensk sida förordade man i första hand kontakter på
bilateral väg som kanske kunde öppna vägen för ett alltmer omfattande samarbete
med Östeuropa. Givetvis borde emellertid även andra möjligheter att
främja kontakter med de östeuropeiska staterna utnyttjas exempelvis i
GATT och EGE. På svensk sida ansåg man att det fanns goda förutsättningar
för en fortsatt dialog med Östeuropa. Ett villkor var dock att man förde en
försiktig politik och tog hänsyn till de olika östeuropeiska staternas särskilda
intressen. På svensk sida väntade man sig inga uppseendeväckande
resultat under den närmaste liden. Ministrarna borde emellertid återkomma
till frågan vid ett senare tillfälle.

Ministerkommittén fastslog att förbindelserna med staterna i Östeuropa
i första hand borde vidareutvecklas på bilateral basis men ökat multilateralt
samarbete kunde förutses på olika områden. Vissa punkter på Europarådets
arbetsprogram lämpade sig för sådant samarbete. Ministerkommittén var
fast övertygad om att ytterligare framsteg kunde uppnås på basis av ömsesidigt
förtroende och under hänsynstagande till alla berörda staters intressen.

c) Den europeiska integrationsfrågans politiska aspekter

Som ordförande i EFTA:s ministerråd lämnade statsrådet Lange en redogörelse
för utvecklingen inom EFTA. Han framhöll, att det både inom EEC
och EFTA fanns en uppriktig önskan att gradvis övervinna hindren och svårigheterna
för ett närmare samarbete. Det rådde emellertid olika uppfattningar
om den rätta tidpunkten att på allvar sätta igång dessa strävanden.
Bägge organisationerna kunde känna tillfredsställelse över de framsteg som
de hittills gjort var för sig. Detta fick dock endast betraktas som början till
ett bredare europeiskt samarbete. I Sverige var man övertygad om att en
europeisk ekonomisk enhet var oundgänglig i det långa loppet.

Sverige stod i dag bättre tekniskt rustat och ekonomiskt utvecklat än de

g Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1068

flesta andra industrialiserade stater i Västeuropa när det gäller att deltaga
fullt ut i en enhetlig integrerad marknad, fortsatte handelsministern. \ issa
omställningsprocesser erfordrades naturligtvis. De innebar emellertid inte
några principiella problem eller allvarliga svårigheter vare sig i fråga om
industriellt samarbete, harmonisering av ekonomisk och social politik, fria
kapitalrörelser, arbetskraftens rörlighet över gränserna eller jordbruket. I a
sistnämnda område tillämpade man i Sverige ett system som påminde om
gemensamma marknadens. De övergångsåtgärder Sverige måste rakna med
borde bli mer kortvariga än vad som fallet torde bil for mer betydelsetulla
stater. Man mötte ibland inställningen, att den svenska neutralitetspolitiken
utgiorde ett hinder för Sveriges deltagande i den stora europeiska lösning,
som Sverige behövde och som man också till stor del var ekonomiskt rustad
att bidra till. Del var inte nödvändigt att upprepa de villkor som måste upp1''vllas
för att säkra Sveriges fullständiga ekonomiska medverkan. På svens
sida hade man aldrig ansett neutralitetspolitiken vara en anledning att utesluta
landet från eu enad europeisk marknad. Man fick hoppas, att nar
tiden var mogen inte heller någon annan skulle ha den upplattningen.

För EEC-sidan talade den belgiske utrikesministern Harmel som i ett
kort anförande bl. a. betonade nödvändigheten av ett vidgat samarbete i
Europa.

2. Det 41 :a ministeimötet i Paris

Den svenska delegationen leddes av utrikesminister Torsten Nilsson. I
delegationen ingick ambassadör Sten Lindh och chefen för utrikesdepartementets
rättsavdelning, utrikesrådet Eove Kellberg.

Vid mötet behandlades bl. a. den europeiska integrationens politiska aspekter,
förbindelserna mellan Europarådet och FN, förbindelserna med
utomstående stater och Greklandsfrågan.

a) Den europeiska integrationens politiska aspektor

Den schweiziske utrikesministern Spiihler redogjorde tor utvecklingen
inom EFTA. Motsvarande redogörelse från EEC-sidan lämnades av den västtyske
statssekreteraren Jahn.

Något svenskt inlägg gjordes ej under denna dagordningspunkt.

b) Förbindelserna mellan Europarådet och FN

Ordföranden, den cypriotiske utrikesministern Kyprianou redogjorde
för sitt och generalsekreterarens besök i FN i oktober 1967. Vid små samtal
med generalsekreterare U Thant hade man konstaterat att samarbe et
mellan Europarådet och världsorganisationen och dess fackorgan utvecklades
i positiv riktning. .

I debatten framhölls att Europarådets medlemsstater borde samverka i
FN för att underlätta ett mer effektivt bidrag från Europas sida i FN-ar betet.

c) Förbindelserna med utomstående stater.

Generalsekreterare Smithers redogjorde för vissa kontakter mellan Europarådet
och östeuropeiska stater om olika projekt på Europarådets arbetsprogram.
Efter att ha kartlagt möjligheterna att genomfora ett paneuropeiskt
samarbete i olika multilaterala organisationer i Europa, under -

9

Kungl. Maj. ts skrivelse nr 23 år 1968

strök Smithers att Europarådet kunde spela eu viktig roll på detta område.
Emellertid förelåg många missuppfattningar i Östeuropa om Europarådet.
Tian uttryckte förhoppningen att de östeuropeiska regeringarna skulle ta
fasta på uppriktigheten i Europarådets önskan att samarbeta med dem.

Utrikesminister Nilsson framhöll att man på svensk sida välkomnade den
hoppfulla utveckling av förbindelserna mellan Öst- och Västeuropa som
tog sig uttryck inte endast genom basöksutbyte på olika nivåer utan också
i vidgat samarbete i de olika internationella organisationer som verkade på
det europeiska planet. Europarådet hade för sin del deltagit i denna positiva
utveckling genom debatterna i rådgivande församlingen i öst-västfrågor
och genom den försiktiga politik baserad pa ministerkommitténs mandat
som generalsekreteraren fört i sina kontakter med representanter för de
östeuropeiska regeringarna. Det föreföll nu som om denna politik hade^gett
vissa resultat. Flera östeuropeiska regeringar hade visat intresse för rådets
mellanstatliga arbete. När de missuppfattningar om Europarådet, som fortfarande
förelåg, försvann, syntes möjligheterna till ytterligare kontakter
gynnsamma. Den svenska regeringen stödde generalsekreterarens åtgärder
som borde fortsättas efter samma linjer som hittills.

Utrikesministern nämnde vadare att Sverige som bekant hade en positiv
inställning till den s. k. niogruppen1 inom FN men skulle föredra att den
inte institutionaliserades. Den kunde inte anses ha något särskilt ansvar för
genomförandet av resolutionen om samarbete mellan stater med olika sociala
och politiska system eller ha ensamrätten då det gällde att utveckla
kontakterna mellan öst- och Västeuropa.

Utrikesministern redogjorde även för de bilaterala kontakter med de östeuropeiska
staterna som regeringen haft under det senaste året. Dessa möten
hade varit nyttiga även om inga uppseendeväckande resultat åstadkommits.
Den svenska regeringen avsåg att fortsätta dessa kontakter för att på
så sätt bidra till ansträngningarna att främja närmare samarbete mellan
öst- och Västeuropa.

Den västtyske statssekreteraren Jahn framlade ett förslag till beslut av
ministerkommittén om deltagande i Europarådets mellanstatliga arbete av
icke-medlemsslater från i första hand Östeuropa. Från svensk sida föreslogs
att det tyska förslaget skulle studeras av ställföreträdarna och att. beslut
skulle fattas vid ministermötet i maj 11)68. Det svenska förslaget antogs
av ministrarna.

d) Greklandsfrågan

Under »övriga ärenden» tog utrikesminister Nilsson upp frågan om Grekland,
Europarådet och de svenska åtgärderna.

Han framhöll bl. a. att revolutionen i Grekland hade orsakat djup oro i
Sverige. Genom den hade den demokratiska ordningen åsidosatts och mänskliga
rättigheter kränkts. Den svenska regeringen och allmänna opinioner
kunde inte annat än anse den nuvarande situationen i Grekland som tragisk
och allvarligt störande för samarbetet i Europarådet med dess demokratiski
principer.

’ Ursprungligen på rumänskt initiativ föreslog nio europeiska länder, Belgien, Bulgarien,
Danmark, Finland, Jugoslavien, Rumänien, Sverige, Ungern och Österrike vid FN:s generalförsamling
hösten 1965 en resolution avseende åtgärder för att förbättra de goda relationerna
mellan europeiska grannländer med olika sociala och politiska system (»Europaresolutionen»).
Resolutionen antogs enhälligt. Den har återspeglat sig i vissa fortsatta strävanden.

10

Kungl. Maj. ts skrivelse nr 23 år 1968

Utrikesministern hänvisade till de uttalanden som tidigare gjorts från
svensk sida i Europarådets ministerkommitté i Greklandsfrågan och till den
anmälan som de skandinaviska staterna den 20 september 1967 inlämnat till
Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna mot den nuvarande
regeringen i Grekland.

Den svenska regeringen hade noterat den officiellt tillkännagivna tidtabellen
för en konstitutionell reform i Grekland. Situationen var emellertid
fortfarande allvarlig och vägen tillbaka till ett fullständigt återupprättande
av demokratin i Grekland oviss. Sådana tecken som fortsatta restriktioner
i vad avsåg medborgarnas grundläggande rättigheter, rapporter om läger
för politiska fångar och rättegångar mot personer, som var motståndare
till den nuvarande regimen, visade att det fanns anledning att vara oroad
över läget.

Den svenska regeringen hade med stort intresse och sympati följt de debatter
om situationen i Grekland som ägt rum i Europarådets rådgivande
församling. Den svenska representanten i ministerkommittén hade uttryckt
sitt fulla stöd för de beslut i denna sak som rådgivande församlingen antagit
nästan enhälligt. Regeringen hade tagit dessa beslut av församlingen som
en indikation på den oro som demokratisk parlamentarisk opinion i Europa
kände inför händelserna i Grekland.

Utrikesministern framhöll att han anselt det lämpligt att göra sitt uttalande
inför ministerkommittén med hänsyn till rådets stadga och dess inskrivna
förpliktelser samt de åtgärder som den svenska regeringen vidtagit
sedan utrikesministrarnas senaste möte i april 1967. Den svenska regeringen
skulle fortsätta att följa utvecklingen i Grekland med yttersta uppmärksamhet
och i förhoppning att en lösning kunde uppnås som var förenlig inte
bara med stadgan utan också med Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna.

II.®Beslut m. m. av ministerkommitténs ställföreträdare

Enligt ministerkommitténs procedurregler utser varje minister en ställföreträdare.
Ställföreträdarna sammanträder och beslutar i ministerkommitténs
namn då denna ej är samlad. Beslut, som fattas av ställföreträdarna,
har samma giltighet och innebörd som ministerkommitténs egna beslut.

Ställföreträdarna har under året haft tio möten. Varje möte har pågått
omkring en vecka. Som Sveriges ombud har ambassadör Sten Lindh och
som biträdande ombud departementssekreterare Jan af Sillén fungerat.

Det är ej möjligt att inom ramen för denna redogörelse lämna en detaljerad
förteckning över alla beslut som fattats av ställföreträdarna under denna
period. I det följande redogörs emellertid för behandlingen av vissa allmänpolitiska
frågor samt viktigare rätts-, social-, hälsovårds-, kultur-, utbildnings-
och miljöfrågor.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 11)68

11

1. Allmänpolitiska frågor

a) Greklandsfrågan

(i) Den 24 maj — dvs. en månad efter militärkuppen i Grekland — framförde
ambassadör Slen Lindh vid ett möte med ministrarnas ställföreträdare
regeringens syn på utvecklingen i Grekland. Han framhöll bl. a. att händelserna
i Grekland hade orsakat stor oro i Sverige. Svenska folket var starkt
medvetet om det stora bidrag som det grekiska folket gjort till utvecklandet
av inte bara det politiska tänkandet och den politiska demokratin i Europa
ulan till den europeiska civilisationen som helhet. Förbindelserna mellan
Sverige och Grekland hade därtill alltid varit nära och vänskapliga. Ett av de
många uttrycken för banden och åsiktslikheten mellan de båda staterna var
att de, tillsammans med andra europeiska demokratier, undertecknat Europarådets
stadga med dess principer och förpliktelser om el t lagbundet samhällsskick
och vidmakthållandet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

Det var uppenbart att läget i Grekland inte kunde undgå att för såväl
svenska folket som regeringen framstå som tragiskt. Svenska regeringen
välkomnade och instämde därför till fullo med den uppfattning som uttrycktes
i rådgivande församlingens direktiv nr 256: 1967. Däri beklagade församlingen
djupt åsidosättandet av den konstitutionella ordningen i Grekland,
uppmanade de grekiska myndigheterna att återupprätta den konstitutionella
regimen och det demokratiska parlamentariska systemet och uppdrog åt
presidiet att utreda vad som hänt de grekiska medlemmarna av församlingen.

Svenska regeringen önskade ta detta tillfälle i akt att tillkännage sin enträgna
önskan att en lösning åstadkoms av Greklands problem innebärande
eu snabb återgång till normala konstitutionella och demokratiska förhållanden
och ett fullständigt återupprättande av mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter. Regeringen ville ge uttryck åt sin fasta förhoppning att
de frihetsinskränkande åtgärder som av politiska skäl vidtagits mot parlamentariker
och andra medborgare snart skulle upphävas.

I likhet med andra regeringar som tagit till orda i ställföreträdarekommittén
eller på annat håll skulle den svenska regeringen fortsätta att ägna
utvecklingen i Grekland den allra största uppmärksamhet. Den förbehöll
sig rätten att återkomma till saken och ta sådana initiativ som den fann
påkallade antingen i ministerkommittén eller i andra organ eller institutioner
inom Europarådets ram.

(ii) Sedan regeringen beslutat föra Greklandsfrågan inför Europarådets
kommission för "de mänskliga rättigheterna överlämnade Sveriges ständiga
ombud hos Europarådet den 20 september 1967 svenska regeringens anmälan
av Grekland till Europarådets generalsekreterare. Samtidigt överlämnade
företrädare för Danmark och Norges regeringar motsvarande anmälningar.

b) Rekommendationer från den rådgivande församlingen

Vid ställföreträdarnas möten har ett stort antal rekommendationer och
andra beslut, som antagits av rådgivande församlingen, behandlats. Bland
de svar på rekommendationer av allmänpolitiskt innehåll, som avgetts
till församlingen, märks följande.

12

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

(i) Rekommendation 474 och 488 om Europarådets allmänna politik

I rekommendation 474, som antogs av rådgivande församlingen i januari
1967, uppmanas ministerkommittén att främja europeiska icke-medlemsstaters
deltagande i tekniska konferenser samt att ge generalsekreteraren
i uppdrag att i ökad omfattning sprida kännedom om Europarådets
verksamhet.

I sitt svar betonar ministerkommittén sin önskan att verka för ett konstruktivt
samarbete med icke-medlemsstater i Europa på lämpliga tekniska
områden. Kommittén understryker det väsentliga bidrag, som kan lämnas
av I''N:s fackorgan och särskilt ECE på detta område, och välkomnar de
förbindelser som upprättats mellan Europarådet och ECE. De nya möjligheter
för öst-västsamarbete, som nu kan skönjas, välkomnas och kommittén
är fast övertygad om att ytterligare framsteg kan uppnås genom ömsesidigt
förtroende och hänsynstagande. Ministerkommittén delar vidare
församlingens uppfattning om nödvändigheten av bättre information om
Europarådets verksamhet både i medlems- och icke-medlemsstater.

Rekommendation 488, som antogs av rådgivande församlingen i april
1967, tar upp två frågor, öst-västförbindelserna och det västeuropeiska samarbetet.
Ministerkommittén uppmanas att bättre än tidigare ta till vara de
tillfällen, som erbjuds att inom Europarådets ram stabilisera den nuvarande
avspänningen i Europa utan att därigenom negativt påverka den västeuropeiska
enigheten, samt att anmana medlemsstaterna att utveckla det
tekniska samarbetet med de östeuropeiska staterna. Vidare uppmanas ministerkommittén
att granska alla möjligheter till ökat samarbete mellan
medlemsstaterna i synnerhet på det teknologiska området samt att aktivera
Europarådets roll för att främja ett progressivt samarbete i allmänhet under
hänsynstagande bl. a. till möjligheterna för nya staters anslutning till Romoch
Parisfördragen.

I sitt svar hänvisar ministerkommittén beträffande förbindelserna med
Östeuropa till svaret på rekommendation 474. Kommittén understryker vidare
att det sätt varpå de bilaterala förbindelserna med Östeuropa på olika
tekniska områden skall utvecklas är en fråga som bör avgöras av de enskilda
medlemsstaterna. Den senaste tidens utveckling av dessa bilaterala förbindelser
är tillfredsställande men ministerkommittén som sådan anser sig
ej böra inta någon principiell ståndpunkt.

Det framhålls vidare i svaret att det teknologiska samarbetet i Europa
följs noggrant av ministerkommittén under hänsynstagande till Europarådets
stadga. Detta innebär emellertid inte att Europarådet nödvändigtvis är
det bästa organet för att centralisera och samordna de europeiska staternas
politik på detta område. Rådgivande församlingen kan spela en viktig roll
genom att bidra till ökad förståelse hos de europeiska parlamentarikerna
för dessa problem. Regeringarna är medvetna om behovet av att samordna
sina åtgärder för att undvika dubbelarbete mellan olika organisationer.
Vad gäller Europarådets politiska roll har man under de senaste åren noterat
ett ökat intresse för politiska konsultationer både på minister- och
ställföreträdarplanet som bl. a. har kommit till uttryck under de årliga kollokvierna
mellan ministrar och representanter för rådgivande församlingen.

(ii) Rekommendation 491 om europeiska ekonomiska problem

I rekommendation 491, anlagen under aprilsessionen 1967, uppmanas regeringarna
i Europarådets medlemsstater att anmoda Storbritannien att
framlägga sin ansökan om anslutning till gemensamma marknaden. Samti -

Kungl. Maj. ts skrivelse nr 23 år 1968

13

digt uppmanas de stater i ministerkommittén, som företräder EEC, att inta
en positiv hållning till denna liksom varje annan ansökan om medlemskap.
Dessutom uppmanas regeringarna att med positivt resultat slutföra förhandlingarna
i Kennedyronden samt alt stndera problemen kring valutareserverna
oeh den internationella likviditeten.

1 sitt svar framhåller ministerkommittén bl. a. att man med tillfredsställelse
noterat att förutom de danska, irländska, norska och brittiska ansökningarna
om medlemsskap även den svenska regeringen hemställt om förhandlingar
med EEC »i syfte att göra det möjligt för Sverige att i en form som
medger fullföljande av den svenska neutralitetspolitiken, deltaga i utvidgningen
av den europeiska ekonomiska gemenskapen». Vidare fortgår de förhandlingar
med Österrike, som följde på dess ansökan år 1961 medan
Schweiz vidhåller en ansökan om öppnande av förhandlingar som förelädes
EEC samma år.

(iii) Rekommendation 460 om forskningssamarbete i Europa

I rekommendation 460, antagen under majsessionen 1966, uppmanas regeringarna
i Europarådets medlemsstater att införa en årlig forskningsbudget
och att anpassa den nationella statistiken efter den s. k. Frascatimetoden.
Regeringarna uppmanas vidare att förbättra samordningen mellan
nationella forskningsobjekt och att upprätta eu samlad europeisk forskningsbudget.
Slutligen uppmanas ministerkommittén att så snart som möjligt
sammankalla ett ad hoc-möte mellan regeringarna i syfte att utarbeta
en samlad europeisk forskningspolitik.

1 sitt svar till församlingen betonar ministerkommittén den värdefulla
roll, som församlingen spelar, när den håller debatter i frågor av sådan
aktualitet och betydelse som de vetenskapliga och teknologiska sainarbetsproblemen.
Härigenom ges möjlighet att lämna regeringarna värdefull ledning
och samtidigt informera den allmänna opinionen. Vidare framhåller
ministerkommittén att en mängd initiativ tagits i Europa på dessa viktiga
områden. En period av reflexion och konsultation behövs nu under vilken
regeringarna kan jämföra de olika möjligheter, som står till buds, och efter
noggrant övervägande komma till beslut ägnade att göra ett sådant samarbete
effektivt, rationellt och ekonomiskt. Ministerkommittén säger sig vara
medveten om de problem som sammanhänger med den s. k. teknologiska
klyftan mellan Europa och Förenta Staterna och den fortsätter att följa detta
problem med uppmärksamhet under hänsynstagande till Europarådets
stadga och nödvändigheten av att undvika dubbelarbete med andra internationella
organisationer.

tiv) Rekommendation 477 och ''i95 om europeiskt samarbete på
rymdområdet

I rekommendation 477, antagen under januarisessionen 1967, uppmanas
ministerkommittén bl. a. mot bakgrunden av Förenta Staternas och Sovjetunionens
försprång gentemot Europa på rymdforskningsområdet att anmoda
medlem sregeringarna att uppmärksamma den europeiska rymdforskningens
stora betydelse och nuvarande svårigheter samt att främja samordning
av verksamheten inom ESRO, ELDO och CETS.

I sitt svar till församlingen framhåller ministerkommittén att man med
intresse studerat de förslag som väckts av rådgivande församlingen om åtgärder
för att främja ett sådant samarbete. Kommittén konstaterar att lösningar
efter dessa linjer kammer att behandlas av regeringsrepresentanter -

14

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

na i de olika europeiska organ som handlägger rymdfrågor. Enligt kommitténs
uppfattning är den vikt församlingen fäster vid en europeisk rymdpolitik,
såsom en integrerad del av en forskningspolitik avsedd att minska
Europas teknologiska brister, berättigad.

I rekommendation 495, antagen av församlingens ständiga utskott i juni
1967, uppmanas ministerkommittén bl. a. att sända representanter till den
europeiska rymdkonferensen i juli 1967 med uppgift att inordna den nuvarande
verksamheten inom ELDO, ESRO och GETS under eu enda organisation.
Vidare uppmanas ministerkommittén att dra upp riktlinjerna för en
koordinerad europeisk rymdpolitik med en förnuftig målsättning och att
svara för den nödvändiga resursfördelningen under eu effektiv kostnadskontroll
samt att omedelbart påbörja konstruktionen av eu europeisk kommunikationssatellit
och avsluta arbetet på den stora astronomiska satelliten.

I sitt svar erinrar ministerkommittén om att den andra europeiska rymdkonferensen
hade tilldragit sig större intresse än den första. Sålunda hade
vid den andra konferensen Norge, Sverige, Schweiz och
git som fullvärdiga medlemmar och Monaco och Portugal som observatörer.
Under konferensen hade en rådgivande programkommitté bildats med uppgift
att utarbeta förslag om eu koordinerad europeisk rymdpolitik. Ministerkommittén
delar församlingens uppfattning alt man i det europeiska rymdsamarbetet
bör koncentrera sig på att bygga kommunikationssatelliter och skissera
ett meningsfullt vetenskapligt program. I synnerhet de länder som deltar
i CETS’ arbete bör uppmärksamma nödvändigheten av en gemensam politik
på detta område. CETS har beslutat att fortsätta sitt arbete på att förbereda
ett kommunikationssatellitprogram och har även tilldelats de därför
nödvändiga medlen.

(v) Rekommendation ''r90 om åtgärder för att minska u-ländcrnas
skuldbörda

I rekommendation 490, som antogs av rådgivande församlingen i april
1967, uppmanas ministerkommittén bl. a. att sänka räntesatserna och förlänga
återbetalningsperioderna för låntagarländerna samt att vidtaga åtgärder
för att minska olägenheterna i de fall då bunden hjälp ej kan undvikas
i enlighet med de rekommendationer som antogs av OECD:s kommitté för
utvecklingsbistånd (DAC) år 1965. Vidare uppmanas medlemsstaterna att på
alla sätt verka för en förbättring av u-ländernas betalningsbalans bl. a. genom
en stabilisering av råvarumarknaderna samt att underlätta tillflödet av
privatkapital till u-länderna genom att påskynda slutförandet av de förhandlingar
som pågår inom OECD om en konvention för skydd av utländsk
egendom och inom världsbanken rörande inrättandet av ett investeringsgarantisystem.

I sitt svar framhåller ministerkommittén att man till fullo delar församlingens
oro över u-ländernas ökande skuldbörda. Den vikt församlingen fäster
vid det privata kapilalflödet till u-länderna delas av ministerkommittén.
Det arbete som utförs på detta område inom OECD, IBRD och andra behöriga
organ följs med stort intresse av ministerkommittén.

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 23 år 1968

15

2. Rättsfrågor

a) Undertecknande av konTentioner m. m.

(i) Sverige undertecknade den 24 april 1967 europeiska konventionen om
adoption av barn av samma datum. Konventionen har utarbetats av en underkommitté
till Europarådets sociala kommitté som enligt sina direktiv i
konventionsform skulle ange allmänna riktlinjer för adoption av barn.

uroparådskonventionen är att betrakta som ett komplement till den inom
Haagkonferensens ram utarbetade konventionen den 15 november 1965 om
internationella adoptioner.

De materiella bestämmelserna i Europarådskonventionen är uppdelade i
tva avdelningar. Den ena upptar de regler som fördragsslutande stat är skyldig
att beakta i sin lagstiftning, i administrativa föreskrifter och/eller praxls.
Den andra upptar regler av den karaktär att deras iakttagande ansetts
hora forordas men som dock inte ansetts vara av sådan vikt att en absolut
etterlevnad är påkallad. Konventionen avser endast barn som vid tiden för
adoptionsansökan inte uppnått 18 års ålder, inte är éller varit gift eller enhgt
lag anses ha blivit myndigt (»emanciperat»).

Rörande reglerna i den »obligatoriska» delen av konventionen kan följande
särskilt anmärkas.

Adoption får inte äga rum, om den inte är till gagn för barnet. Eu uppräkning
av de omständigheter som bör beaktas är intagen i konventionen
Eu nyhet för många europeiska stater är stadgandet att mellan adoptivbarn
och adoptivföräldrar skall råda samma familjerättsliga förhållande
som mellan föräldrar och barn. Härigenom åsyftas att skapa ett s. k. starkt
adoptivförhållande. Principen har dock inte kunnat genomföras fullt ut med
hansyn till svårigheten att f. n. sammanjämka de europeiska staternas skilda
system på den punkten. I underhållshänseende har sålunda medgivits,
att en subsidiär förpliktelse kan åvila adoptivbarnets naturliga föräldrar.

I arvsrättsligt hänseende berör konventionen endast frågan om adoptivbarnets
rätt till arv efter adoptanten. Det stadgas att adoptivbarn skall erhalla
samma ställning som barn i äktenskap.

Den obligatoriska delen av konventionen innehåller vidare regler om
beslutande myndighet, erforderliga samtycken till adoptionen, minimiålder
för adoptant, förbud mot otillbörlig ersättning i adoptionssammanhang,
bistånd mellan konventionsstater i utredningssyfte, bävande av adoption
samt — i viss utsträckning — regler om adoptivbarns förlust och förvärv
av medborgarskap.

Den icke-obligatoriska delen berör frågorna om prövotid innan adoption
beviljas, lämpliga officiella institutioner för hjälp och förmedling i
adoptionsärenden samt det mycket diskuterade problemet om sekretess i
frågor rörande adoption.

(ii) En konsularkonvention och en konvention om skulder i utländskt
myntslag öppnades för undertecknande den It december 1967.

b) Resolutioner som antagits av ministerkommitténs ställföreträdare

(i) Forskning rörande personer som är intagna på fångvårdsanstalt m. in.

I syfte att åstadkomma cn effektiv anstaltsbehandling inom kriminalvården
och därmed minska återfallsfrekvensen rekommenderas regeringarna
i resolution (67)5, som antogs den 4 mars 1967, att understödja forskning
rörande fängelsemiljön och personer som är intagna på fångvårdsan -

16

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 dr 1968

stalt. Sådan forskning hör enligt resolutioner i synnerhet omfatta kliniska
undersökningar av de intagna och ett studium av effekten av olika behandlingsmetoder.
Vidare förordas att de intagnas och fängelsepersonalens
roller, synpunkter och inbördes attityder undersöks.

(ii) Pressens inflytande på ungdom

Mot bakgrunden av den ökande ungdomsbrottsligheten rekommenderas
regeringarna i resolution (67)13, som antogs den 29 juni 1967, att i vidast
möjliga utsträckning sprida den rapport angående pressens inflytande på
ungdom som utarbetats av Europarådets kommité för kriminaltrågor. Resolutionen
innehåller också eu rekommendation till regeringarna att uppmuntra
forskning om det sätt på vilket pressen påverkar barn och ungdom
samt om förutsättningarna för produktion, distribution, försäljning
och konsumtion av tryckalster avsedda för minderåriga. Vidare förordas
att man undersöker olika sätt att på pressområdet vidta åtgärder, inklusive
eventuella distributionsrestriktioner, till skydd för minderåriga samt att
personer som är ansvariga för ungdomslitteratur görs uppmärksamma på
vikten av att denna i uppfostringshänseende håller eu viss standard.

Den svenske representanten avstod vid omröstningen om den punkt som
berör distributionsrestriktioner.

(iii) Asyl för person som löper risk för förföljelse

Rådgivande församlingen antog i september 1961 en rekommendation
(nr 293) med förslag all ministerkommittén skulle uppdra åt expertkommittén
för de mänskliga rättigheterna att inarbeta en artikel om asylrätt i
ett protokoll till konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Expertkommittén fann ett sådant förfaringssätt inte
vara möjligt. Den motiverade sitt ställningstagande med den traditionella
ståndpunkten att asylrätten inte kunde betraktas som en rättighet för individen.
Vidare ansåg kommittén det betänkligt att göra del kontrollmaskineri,
som tillskapats genom konventionen, tillämpligt även på eu bestämmelse
om asylrätt. Experterna hänvisade i stället till möjligheten att söka
främja asylrätten antingen genom en från mänskliga rättighetskonventionen
fristående konvention eller genom resolution antagen av ministerkommittén.
Expertkommittén erhöll sedermera i uppdrag att utarbeta ett utkast
till deklaration om asylrätten på grundval av vilken en resolution eller
en konvention i sinom tid skulle kunna utarbetas. En av expertkommittén
utarbetad resolution (67)14 om asyl för personer som löper risk för förföljelse
antogs den 23 juni 1967.

I resolutionen uttrycks inledningsvis bl. a. önskemålet om att medlemsstaternas
regeringar skall, var för sig och tillsammans, göra allt som är
möjligt för att tillförsäkra personer, som löper risk för förföljelse, den
säkerhet och det skydd som de är i behov av. Samtidigt erkänner kommittén
dock behovet för regeringarna att ta hänsyn till såväl sina åtaganden
enligt internationella överenskommelser som till nödvändigheten för dem
att trygga den nationella säkerheten och skydda samhället från allvarlig
fara.

I resolutionens huvuddel uppmanas medlemsstaternas regeringar att
behandla personer som söker asyl på deras områden i en särskilt liberal
och humanitär anda. I samma anda skall de säkerställa att ingen vägras
inresa till området eller på annat sätt utsätts för en åtgärd, som skulle

Iiungl. Maj:ts skrivelse nr 23 är 1963

17

iå till resultat att han tvingades återvända till eller stanna i ett område,
där han skulle löpa risk att utsättas för förföljelse på grund av ras, religion,
nationalitet, medlemskap i en särskild social grupp eller politisk
åskådning. Om en medlemsstat för att trygga den nationella säkerheten
eller skydda samhället från allvarlig fara överväger att vidta åtgärder, som
skulle kunna medföra följder som nyss sagts, skall den såvitt möjligt och på
villkor som den finner lämpliga, sälta vederbörande i tillfälle att" resa till
ett annat land än det där han skulle löpa risk att utsättas för förföljelse.
Slutligen rekommenderas medlemsstaternas regeringar att bistå varandra,
för den händelse svårigheter skulle uppstå för en stat som en följd av
dess handlande i enlighet med de i resolutionen uppdragna riktlinjerna.

tiv) Flygplatsavgifter och tullkontroll av resgods

På förslag av expertkommittén för gränsformaliteter antog ministerkommitténs
ställföreträdare den 22 september 1967 resolution (67)21 om
flygplatsavgifter. Inledningsvis erinras i resolutionen om att flera stater
upphört att ta ut flygplatsavgifter i den del dessa utgör ersättning för tjänster
som lämnas av flygplatsmyndigheterna, medan andra stater låter biljettpriset
inkludera samma avgift.

I resolutionens huvuddel rekommenderas medlemsstaterna att undersöka
möjligheterna atl undvika att ta ut flygplatsavgiften i samband med
passagerares avresa, antingen genom att föreskriva att den skall betalas
samtidigt med att biljetten betalas eller genom att inkludera avgiften i
priset för biljetten.

Vid samma tillfälle antog ställföreträdarna, likaledes på förslag av
expertkommittén för gränsformaliteter, resolution (67)22 om tullkontroll
av resgods som inskrivs för befordran. Inledningsvis erinras i resolutionen
om att tullkontroll av resgods, som inskrivits för befordran, fortfarande är
förenad med vissa olägenheter för passagerare under järnvägsresa. Vidare
erinras om den av rådet för samarbete på tullområdet den 5 juni 1962 antagna
rekommendationen om tullbehandling av resgods som inskrivits för
befordran med järnväg.

I resolutionens huvuddel rekommenderas de medlemsstater, som ännu
inte beslutat tillämpa ifrågavarande rekommendation, att undersöka möjligheterna
att snarast göra detta. Vidare uppmanas medlemsstaterna att
göra järnvägsförvaltningarna uppmärksamma på fördelarna både för passagerarna
och dem själva med den tulldeklaration som föreslagits av tullsamarbetsrådet,
samt att förorda att förvaltningarna begagnar sig av densamma
i så stor utsträckning som möjligt och att underrätta sina passagerare
om denna möjlighet att påskynda tullbehandlingen av det inskrivna
resgodset.

c) Expertkommittéernas arbete

(i) Utvidgade direktiv för expertkommittén för de mänskliga rättigheterna

Expertkommittén tillsattes genom beslut av ministerkommitténs ställföreträdare
den 22 mars 1960. Enligt de samtidigt godkända allmänna direktiven
för expertkommittén skall denna utreda frågor sammanhängande med
den i Rom den 4 november 1950 dagtecknade konventionen för skydd av de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Sedan FN:s generalförsamling den 16 december 1966 antagit och öppnat
för undertecknande konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella

18

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1963

rättigheter, konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt
fakultativa protokollet till den senare konventionen, väcktes inom Europarådet
förslag om en genomgång av de problem som kan följa av samexistensen
mellan nyssnämnda FN-öiverenskommelser och Europarådets mänskliga
rättighet skonvention.

Sedan detta förslag diskuterats inom ministerkommittén på ställföreträdarenivå
beslöt denna vid sitt möte i oktober 1967 att instruera expertkommittén
»att studera och avge rapport beträffande de problem som följer av
samexistensen mellan europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
och FN:s konventioner. Experterna anmodas vidare att studera och
avge rapport beträffande sådana problem som uppkommit till följd av tilllämpningen
av Europarådskonventionen och vilka regeringarna genom sina
experter må önska få upptagna till diskussion. En sådan genomgång skall
dock ej få till resultat att effektiviteten försvagas hos det system som införts
genom konventionen. Arbetet skall påbörjas i november 1967».

(ii) Expertkommitté för att utreda frågor om ansvarighet för skada till
följd av motorfordonstrafik

Under kommittén för samarbete på det rättsliga området (CCJ) har en
expertkommitté tillsatts för afl utreda frågor om ansvarighet för skada till
följd av motorfordonstrafik.

Expertkommitténs uppdrag omfattar dels en undersökning av den obligatoriska
trafikförsäkringens struktur i medlemsstaterna, dels en utredning av
frågan om lämpligheten av att överge culpaprincipen som grund för regler
om ansvarighet för skador vållade i motorfordonstrafik. På grundval av
resultatet av utredningsarbetet skall kommittén undersöka möjligheterna
att harmonisera medlemsstaternas bilansvarighetslagstiftning.

(iii) Expertkommitté för att utarbeta förslag om lagliga frister

Under CCJ har en expertkommitté tillsatts för att utarbeta förslag om lagliga
frister.

Expertkommittén skall utarbeta förslag till sådana rekommendationer
eller konventioner som är bäst ägnade att åstadkomma enhetliga eller standardiserade
regler om lagstadgade frister, såsom regler om beräkning av
lagstadgad tid och bestämmelser om fordringspreskription.

3. Hälsovårds- och sociala frågor

a) Doping av idrottsmän

I resolution (67)12, som antogs den 29 juni 1967, rekommenderas regeringarna
i Europarådets medlemsstater att uppmana idrottssällskapen inom respektive
stater att utfärda bestämmelser som fördömer s. k. doping av idrottsmän
och som genom tillfällig eller permanent avstängning från tävlingsverksamhet
straffbelägger förekomsten därav. Giltigheten av sådana påföljder,
ådömda i ett land, bör erkännas även i annat medlemsland. Om bestämmelser
av detta slag inte utfärdats eller bringats i tillämpning senast år 1970
bör regeringarna själva vidta erforderliga åtgärder för att så skall ske. Regeringarna
uppmanas slutligen att hålla ministerkommittén underrättad om
de åtgärder som vidtagits för att bringa rekommendationen i tillämpning.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1963

19

b) Socialarbetares arbetsuppgifter, utbildning och status

Resolution (67)16, som antogs den 29 juni 1967, behandlar socialarbetarnas
arbetsuppgifter, utbildning och status.

Resolutionens operativa del består av tre avdelningar. I den första, som
behandlar socialarbetarnas arbetsuppgifter, betonas angelägenheten av att
fortlöpande studier företas i varje medlemsland bl. a. i syfte att ange vilka
arbetsuppgifter som bör ankomma på socialarbetarna mot bakgrunden av
deras yrkesmässiga kvalifikationer och befolkningens behov.

Socialarbetarens verksamhet bör, beter det i fortsättningen, bedrivas under
samarbete med andra yrkeskategorier, såsom läkare, psykologer och
lärare. Uppmärksamheten bör riktas såväl på det sociala arbetets förebyggande
som på dess kurativa karaktär. Socialarbetaren bör delta i den sociala
forskningen och bör även bidra till socialpolitikens utveckling och praktiska
genom förande.

I avsnittet om utbildningen av socialarbetare rekommenderas införandet
av enhetliga utbildningsnormer i Europarådets medlemsstater för att bl. a.
underlätta träffande av bilaterala avtal om behörighetserkännanden. Betydelsen
av praktikanttjänstgöring som ett led i utbildningen understryks.
Deltidskurser bör i vissa fall kunna anordnas för dem som saknar möjlighet
att delta i heltidsutbildning. Kompletteringskurser bör även anordnas,
varjämte möjligheter till högre utbildning för socialarbetare bör finnas,
eventuellt inom universitetsväsendets ram. Såvitt möjligt bör studiebidrag
utgå under utbildningstiden.

Beträffande socialarbetarnas status slutligen rekommenderas för vissa fall
införandet av skydd för yrkesbeteckning. Vidare framhålls att socialarbetarna
bör tillförsäkras möjligheter till befordran i karriären ävensom rättvisa
lönevillkor. Företagsanställda socialarbetare bör åtnjuta ett så stort mått av
oberoende som möjligt, varjämte den ofta konfidentiella arten av deras
arbete bör erkännas och respekteras.

e) Sociala aspekter på regionala utvecklingsprogram

I resolution (67)17, som antogs den 29 juni 1967, anges vissa principer,
som bör ligga till grund för regionala utvecklingsprogram i medlemsstaterna.
Sålunda betonas bl. a. vikten av eu samordning av insatserna på det ekonomiska,
tekniska, kulturella och sociala området liksom inom jordbrukssektorn.
För administration, konsultation och verkställighet bör inrättas rationella
och samtidigt flexibla organ. Ett samarbete bör eftersträvas med kompetenta
myndigheter och organisationer liksom en aktiv medverkan i utvecklingsarbetet
från berörda befolkningsgruppers sida. Betydelsen av en tillräckligt
utbyggd forsknings- och prognosverksamhet understryks i resolutionen
liksom vikten av att utbildningen av stadsplanerare, arkitekter, socialarbetare
in. fl. kategorier tar sikte på att göra dessa kvalificerade för deltagande i utvecklingsprogrammen.
Ett grundläggande mål för dessa program bör vara att
tillhandahålla arbete, bostäder samt en social och kulturell samhällsmiljö
ägnad att bjuda goda utvecklingsmöjligheter för samtliga samhällsmedlemmar.

d) Den medicinska rehabiliteringens roll inom hälsovården

1 resolution (67)20, som antogs den 29 juni 1967 betonas önskvärdheten
av att rehabiliteringsarbetet igångsätts så snart som möjligt efter det att
skada eller sjukdom inträffat. Rehabiliteringsåtgärderna bör ske inom ramen

20

Kungi. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

för ett lagarbete och stå under kompetent läkares ledning. Den medicinska
rehabiliteringens roll inom hälsovården bör definieras inom varje medlemsstat
och hälsovårdsmyndigheterna bör få i uppdrag att utarbeta föreskrifter
och rekommendationer rörande rehabiliteringsorganisationens resurser och
behov i skilda hänseenden. Regionala organ bör inrättas för en samordning
av den medicinska, sociala och yrkesmässiga rehabiliteringen. Resolutionen
betonar även vikten av samarbete på det lokala planet bl. a. med arbetsförmedling
och befintliga frivilliga sammanslutningar.

4. Kultur- och utbildningsfrågor

a) överenskommelser på utbildningsområdet

(i) Sverige har biträtt den i Paris den 11 december 1953 dagtecknade
konventionen rörande likvärdighet av betyg för tillträde till universitet.
Denna har sedermera kompletterats genom ett i Strasbourg den 3 juni
1964 dagtecknat protokoll, vari fördragsslutande stat åtar sig bl. a. att för
tillträde till universitet inom dess område erkänna såsom likvärdiga betyg
utfärdade av vissa i fördragsslutande stater erkända läroanstalter.

Ifrågavarande protokoll undertecknades för Sveriges del den 21 juni 1967
och trädde i kraft den 21 juli 1967.

(it) Det svenska ratifikationsinstrumentet avseende den i Paris den 15
december 1956 dagtecknade, och av Sverige samma dag undertecknade, europeiska
konventionen rörande likvärdighet av studieperioder vid universitet
deponerades hos Europarådets generalsekreterare den 21 juni 1967. Konventionen
trädde därmed i kraft för Sveriges del.

Syftet med konventionen är i huvudsak att jämställa studieperiod, som
studerande av i första hand moderna språk men i övrigt även studerande av
andra ämnen tillbringat vid universitet i annan av Europarådets medlemsstater,
med motsvarande period vid det universitet där den studerande ursprungligen
bedrivit sina studier.

(iii) Sverige undertecknade den 21 juni 1967 vidare den i Paris den 14
december 1959 dagtecknade europeiska konventionen rörande erkännande
av universitetsexamina för tillträde till fortsatta akademiska studier. Det
svenska ratifikationsinstrumentet avseende denna konvention deponerades
hos Europarådets generalsekreterare den 11 december 1967 och trädde för
Sveriges del i kraft den 12 januari 1968.

Syftet med konventionen är i huvudsak, att en examen som avlagts vid
ett universitet i en fördragsslutande stat skall erkännas i annan fördragsslutande
stat för forisatta akademiska sLudier och examensprov.

(iv) En europeisk konvention om utbildning av sjuksköterskor öppnades
l ör undertecknande i oktober 1967.

Dess huvudsakliga syfte är att åstadkomma en gemensam minimistandard
i fråga om den grundläggande utbildningen av sjuksköterskor för att möjliggöra
ett friare utbyte av sjukvårdspersonal mellan Europarådets medlemsstater.

b) Reformer inom den europeiska kulturstyrelsen (CCC)

På initiativ av Europarådets generalsekreterare tillsattes år 1966 en tremannakommitté
med uppgift att utreda möjligheterna till en koncentration
och rationalisering av den europeiska kulturstyrelsens (CCC) verksamhet.

21

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

Kommitténs reformförslag redovisades i ett under våren 1967 framlagt betänkande,
vilket efter en del smärre justeringar antogs av CCC i juni samma
år. Vissa frågor har därefter underställts ministerkommittén. Nyordningen
innebär ett försök till koncentration av CCC:s verksamhet till viktiga
och praktiskt nyttiga projekt, vilket bl. a. medför att en råd pågående och
planerade aktiviteter läggs ner. Ledmotiven för arbetet inom CCC kommer
framdeles att vara »Europa 20 år framåt» och »individens fortlöpande utbildning».

Strukturellt sett uppdelas verksamheten i två huvudsektorer, en för utbildning
i formell mening och en för fri (extra-skolär) bildningsverksamhet.
De egentliga kulturaktiviteterna bildar en mindre självständig grupp.

CCC:s uppgift blir att leda och samordna verksamheten. Denna planeras
inom tre permanenta underkommittéer, en för högre utbildning och forskning
och en för allmän och teknisk utbildning med gemensamt ansvar för
sektorn för formell utbildning, samt en för extra-skolär utbildning. Kommittéerna
skall även svara för de audi-visuella aktiviteterna inom sina
respektive områden.

c) Beslut om inrättande av ett permanent europeiskt ungdomscentrum

Ministerkommitténs ställföreträdare har fattat ett principbeslut om att
inrätta ett europeiskt ungdomscentrum i Strasbourg. Beslutet har föregåtts
av ingående överväganden dels på ministerkommittéplanet dels inom kulturstyrelsen
(CCC). Försöksverksamhet med informationskurser i europafrågor
och språkkurser för ungdomsledare har under CCC:s överinseende pågått
sedan år 1963. Denna provisoriska verksamhet igångsattes, sedan ett
tidigare initiativ att tillskapa ett fast centrum ej kunnat genomföras. I juni
1965 togs inom CCC ett nytt initiativ till en permanentning av verksamheten.
Efter att ha övervägt olika förslag till lösningar av lokalfrågan beslöt
man vid CCC:s elfte session i januari 1967 att förelägga ministerkommittén
ett principförslag om inrättande av ett fast europeiskt ungdomscentrum i
Strasbourg samt om uppförande av en 40-rumsanläggning för ändamålet.
Byggnaden beräknas kunna färdigställas år 1969 på en tomt som ställs till
förfogande av staden Strasbourg. Verksamheten kommer att utformas i nära
samarbete med de fria ungdomsorganisationerna.

5. Miljöfrågor

a) Godkännande av den europeiska vattenstadgan

I oktober 1965 föreslog rådgivande församlingen att Europarådets naturvårdskommitté
skulle uppmanas att utarbeta eu vattenvårdsstadga. I en
resolution (67)10 den 26 maj 1967 antog ministerkommitténs ställföreträdare
texten till en »European Water Charter» vari vikten av en samlad
europeisk aktion på vattenvårdsområdet understryks.

Ställföreträdarna beslöt vidare att tillkännage stadgan vid ministerkommitténs
och rådgivande församlingens möte i maj 1968 i Strasbourg
samt att därefter en vattenvårdskampanj skulle följa fram till det europeiska
naturvårdsåret 1970. Tillkännagivandet av den europeiska vattenvårdsstadgan
och den därpå följande vattenvårdskampanj eu skall förberedas
på det europeiska planet av en särskild organisationskommitté i
vilken Sverige ingår med en delegat.

Den europeiska vattenvårdsstadgan innehåller tolv punkter som var och

22

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

en försetts med en kortfattad kommentar. Stadgan understryker vattnets
betydelse för människan och allt liv på jorden, människans stora ansvar
vid förvaltningen av vattentillgångarna och nödvändigheten av att nyttja
och vårda vattentillgångarna på ett ändamålsenligt sätt. Vidare uttalas i
stadgan bl. a. behovet av forskning, av inventering av vattentillgångarna
och av internationellt samarbete på området.

b) Det europeiska naturvårdsdiplomet till svenska nationalparker

Med resolution (67)23, som antogs den 27 oktober 1967 erhöll Muddus samt
Sarek och Padjelanta nationalparker Europarådets naturvårdsdiplom och
ställdes under rådets beskydd.

6. Övriga frågor

a) Den europeiska befolkningskonferensen

I september 1966 hölls den första europeiska befolkningskonferensen i
Strasbourg i Europarådets regi. Vid konferensen antogs ett antal resolutioner
inom befolkningsstatistikens område. Bl. a. uppmanas Europarådets
ministerkommitté i rekommendation nr 8 att undersöka möjligheterna att
sammankalla expertmöten vilkas uppgift skall vara att i samråd med olika
internationella organisationer, i första hand FN :s Europakontor, upprätta
ett särskilt arbetsprogram inom de olika forskningsområden som behandlats
vid konferensen. Vidare uppmanas ministerkommittén att välja ut
några särskilt betydelsefulla studieprojekt såväl på grundforskningens som
på den praktiska forskningens område och att lägga fram resultaten av
dessa projekt vid en konferens som skall sammankallas inom några år.

Vid ministerkommitténs möte på ställföreträdareplanet i februari 1967
fastslogs att Europarådet utgjorde ett lämpligt organ för vidare åtgärder
på befolkningsstatistikens område och att rådet var särskilt väl skickat att
handha sådana uppgifter som föreslagits i befolkningskonferensens rekommendation.
Kommittén beslöt att i arbetsprogrammet för 1968—1969 skulle
införas en ny punkt, nämligen »förberedande av den andra europeiska befolkningskonferensen».
Det fastslogs dock att konferensen ej skulle äga
rum före år 1970. Vid ett senare tillfälle utsåg ministerkommittén en särskild
organisationskommitté för konferensen och godkände ett arbetsprogram.
I organisationskommittén ingår en svensk representant.

b) Tillsättande av en expertkommitté för kommunfrågor

Frågan om Europarådets och särskilt ministerkommitténs kontakter med
den europeiska kommunkonferensen har under det senaste året upprepade
gånger varit föremål för diskussion i ministerkommitténs ställföreträdargrupp.
En särskild ad hoc-kommitté tillsattes för att undersöka hur förbindelserna
mellan Europarådets medlemsstaters regeringar och den
europeiska kommunkonferensen kunde förbättras. Det har understrukits
från ministerkommitténs sida att detta är en känslig fråga där snabba
och uppseendeväckande resultat knappast kan förväntas.

Ministerkommitténs ställföreträdare hade till sitt möte i februari 1967
sammankallat regeringarnas kommunexperter som erhöll kommitténs uppdrag
att framlägga en rapport i frågan. Experterna föreslog att en särskild
expertkommitté på regeringsplanet skulle sammankallas en gång om året
vid samma tidpunkt som den europeiska kommunkonferensens ständiga

Kungl. Maj. ts skrivelse nr 23 år 1968

23

kommitté möttes för att underlätta gemensamma arbet ssessioner. Man föreslog
vidare en rad kommunfrågor som skulle ges prioritet i rådets arbetsprogram.

Ministerkommittén beslöt vid sitt möte i april 1967 att sammankalla en
sådan expertkommitté vars huvudsakliga arbetsuppgifter skulle vara kommun-
och regionfrågor. Det framhölls emellertid att 1967 års expertmöte
skulle vara av provisorisk art och att således någon ny permanent expertkommitté
inte skulle upprättas. Experterna hade i uppdrag att lägga fram
förslag till arbetsuppgifter inom tre huvudområden — kommun- och regionfrågor,
de lokala myndigheternas ansvar samt stads- och regionplanering
och regional utveckling.

c) Europarådets budget

Det svenska bidraget till Europarådets budget för 1967 utgjorde omkr.
859 000 kr. Den totala budgeten belöpte sig till omkr. 33 418 000 kr.

Stockholm i februari 1968

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680097