Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

1

Nr 175

Utlåtande i anledning av motioner om effektivare utnyttjande av
väganslagen.

(4:e avd.)

I de likalydande motionerna I: 602 av herr Åkesson och II: 748 av fru
Nettelbrandt m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte ge till känna vad i motionerna anförts angående möjligheterna till
effektivare utnyttj ande av väganslagen.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från statens vägverk. Därjämte har på utskottets
begäran Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet yttrat sig i ärendet. Se Bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. I vägverkets yttrande över motionerna framhålles att väghållarna
och bland dem framför allt vägverket bör bedriva en viss del av byggnadsverksamheten
i egen regi för att effektivt kunna följa utvecklingen såväl
inom planerings- och projekteringsfunktionerna som inom det egentliga
byggandet liksom för att aktivt kunna bidraga med sysselsättningsutj ämnande
åtgärder. Nu tillämpade principer för val av regiform innebär att vägverket
skall konkurrera med den privata byggnadsindustrin. Detta val måste
enligt verket i första hand ta sig uttryck i en långsiktig anpassning av dess
resurser till vad som är ekonomiskt motiverat med hänsyn till resultatet av
en jämförelse mellan kostnadsutvecklingen för verket och för entreprenörerna
på vägområdet. Verkets nyligen införda system för budgetering m. m. av
bl. a. byggnadsverksamheten beräknas ge goda möjligheter till uppföljning
av kostnadsutvecklingen för både verkets egenregibyggande och entreprenörernas
verksamhet för verkets räkning. Den pågående omorganisationen
av verket, som bl. a. innebär att den egentliga byggnadsverksamheten koncentreras
till en särskild byggnadsavdelning med sju byggnadsdistrikt som
regionala enheter i stället för tidigare 24 enheter, anses också möjliggöra ett
effektivare egenregibyggande och förbättra möjligheterna till en för effektivitetsjämförelser
anpassad kostnadsredovisning.

I fortsättningen framhålles att tillgången på reala resurser lämpliga för
vägbyggande ökat, åtminstone sett i relation till anslagen för vägbyggnadsverksamheten.
Detta gäller även för vägverkets byggnadsresurser. Sett mot

1 Bihang till riksdagens protokoll 196S. 6 samt. Nr 175

2

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

den bakgrunden anses det ej vara osannolikt att verkets nuvarande egenregikapacitet
är för stor. Då denna kapacitet kan sägas representera en fast
grundkostnad, som måste omsättas i motsvarande produktion för att största
möjliga vägbyggnadsvolyin skall erhållas inom anslagsramen, är det emellertid
ej möjligt att öka entreprenadandelen utan att först minska egenregikapaciteten.
Inom vägverket pågår dock kontinuerligt strävanden att minska
egenregikapaciteten till en nivå som medger ökad handlingsfrihet vid valet
av regiform.

Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om de uttalanden som
gjordes i samband med behandlingen av propositionen nr 129 vid 1966 års
riksdag angående ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
in. m. Bl. a. underströks därvid (SU nr 157) att verkets bedömningar, rådgivning
och beslut skall grundas på lönsamhetskalkyler i största möjliga
utsträckning. I konsekvens härmed ansågs det avgörande för frågan om
exempelvis ett arbete avseende projektering, konstruktion eller byggande
skall utföras i egen regi eller av utomstående böra vara vad som vid varje
tidpunkt är fördelaktigast från totalkostnadssynpunkt. Ett motsvarande
krav på ekonomisk inriktning skall i princip gälla även för frågor rörande
bidragsgivningen till den kommunala och enskilda väghållningen. Utskottet
fann det också angeläget att olika metoder och utvägar prövas i syfte att
förbättra lönsamhetsberäknmgarna inom de skilda aktiviteterna. Att — på
sätt motionsledes yrkats — direkt föreskriva att vägmyndigheten vid val
mellan verksamhet i egen regi och utomstående alltid skulle infordra anbud
från andra företag i syfte att åstadkomma konkurrens och relevanta
kostnadsjämförelser fann sig utskottet dock inte berett att tillstyrka.

Utskottet är alltjämt av samma uppfattning i berörda frågor och vill i detta
sammanhang endast understryka för- och efterkalkyleringens stora betydelse.
Vad i det föregående anförts torde emellertid innebära ett tillgodoseende
i väsentliga delar av motionärernas syften. Med hänsyn härtill och under
hänvisning jämväl till av vägverket i övrigt åberopade förhållanden finner
utskottet motionerna inte böra påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionerna I: 602 och II: 748.

Stockholm den 19 november 1968

På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

3

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström (s), Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Fritz Persson (s), Rikard Svensson (s), fru Wallentheim
(s), herrar Kaijser (h), Nyman (fp), Mårtensson (s), Bertil Petersson
(s), Ottosson (h), Herbert Larsson (s), Nils Theodor Larsson (ep), Rönnberg
(s) och Strandberg (h) samt

från andra kammaren: herrar Bohman (h), Karlsson i Olofström (s),
Blidfors (s), Ståhl (fp), Almgren (s), Mellqvist (s), fru Lewén-Eliasson (s),
herrar Nihlfors (fp), Mattsson (ep), fröken Olsson (s), herrar Gustafsson i
Skellefteå (fp), Lindholm (s), Cassel (h), Fagerlund (s) och Sjönell (ep).

lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 6 samt. Nr 175

4

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

Bilaga

Yttranden över motionerna 1:602 och 11:748

Statens vägverk (10.5.1968)

Det är givetvis angeläget att anslagen utnyttjas så effektivt som möjligt
så att största möjliga vägbyggnadsvolym erhålles inom anslagsramen. Enligt
motionen skulle entreprenadförfarande vara det lämpligaste medlet för att
åstadkomma ett sådant resultat. Erfarenheten visar emellertid att egenregiutförande
är nödvändigt och värdefullt av ett flertal skäl. Det förekommer
exempelvis objekt, så belägna att de ej samlar tillräckligt intresse från entreprenörerna.
Det förekommer också arbeten, där förutsättningar saknas för
tillräckligt preciserade entreprenadprogram, varvid följden erfarenhetsmässigt
blir omfattande extraarbeten. Vidare bör väghållarna och bland dem
framförallt vägverket bedriva en viss del av byggnadsverksamheten i egen
regi för att effektivt kunna följa utvecklingen på vägområdet såväl inom planerings-
och projekteringsfunktionerna som inom det egentliga byggandet
liksom för att aktivt kunna bidraga med sysselsättningsutj ämnande åtgärder.

Enligt den av Riksdagens godkända prop. 1966: 129 angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall bedömning, rådgivning och
beslut inom vägverket grundas på lönsamhetskalkyler i största möjliga utsträckning.
I konsekvens härmed bör det avgörande för frågan om exempelvis
ett arbete avseende byggande skall utföras i verkets regi eller av utomstående
vara vad som vid varje tidpunkt är mest fördelaktigt från totalkostnadssynpunkt.

Den angivna principen för val av regiform innebär att vägverket skall
konkurrera med den privata byggnadsindustrien. Ett flertal faktorer begränsar
dock möjligheten till rättvisande direkta konkurrensjämförelser i
det enskilda fallet. En del av dessa faktorer sammanhänger med att verket
är en offentlig institution. Valet av regiform måste därför i första hand ta
sig uttryck i en långsiktig anpassning av verkets resurser till vad som är
ekonomiskt motiverat med hänsyn till resultatet av en jämförelse mellan
kostnadsutvecklingen för verket och för entreprenörerna på vägområdet.
Verkets nyligen införda system för budgetering och kostnadsuppföljning
av bl. a. byggnadsverksamheten beräknas ge goda möjligheter till uppföljning
av kostnadsutvecklingen för både verkets egenregibyggande och entreprenörernas
verksamhet för verkets räkning. Det medger också en kontinuerlig
övervakning av realismen i budgeteringen inom verket. Eftersom i
princip samtliga företag skall förkalkyleras och budgeteras oberoende av
blivande regiform möjliggöres också en bedömning av anbudsnivån i det
enskilda fallet.

Enligt inom vägverket utarbetade riktlinjer för verkets byggnadsverksamhet
skall byggandet ske med egna resurser minst i den utsträckning som erfordras
för vidareutveckling av egen personal och för marknadsuppföljning
samt därutöver i den omfattning som är motiverad ur företagsekonomisk
synpunkt. Byggnadsverksamheten i egen regi skall i princip avse alla förekommande
typer av vägföretag. Storleken av verkets resurser för byggande i

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

5

egen regi skall bestämmas med ledning av den ekonomiska uppföljningen
av byggnadsverksamheten. En eventuell ändring av relationerna mellan utförande
i egen regi och genom utomstående entreprenör skall baseras på
resultaten från en längre tids uppföljningar och de långsiktiga prognoser,
som utarbetas med ledning av dessa uppföljningar.

Den ännu pågående omorganisationen, som bl. a. innebär att den egentliga
byggnadsverksamheten koncentreras till en särskild byggnadsavdelning
med sju byggnadsdistrikt som regionala enheter istället för tidigare 24 byggnadsenheter
— en vid varje vägförvaltning — kommer att möjliggöra ett
effektivare egenregibyggande och förbättra möjligheterna till en för ovannämnda
effektivitetsjämförelser anpassad kostnadsredovisning. Den tid som
normalt erfordras för genomförande av ett vägbyggnadsprojekt från planering
och detaljprojektering till färdig väg är regelmässigt cirka 8—10 år. Av
denna tid åtgår 3—4 år för själva byggandet med härför erforderliga förberedelser.
Effekten av den nya organisationen och de genomförda systemen
för ekonomisk styrning kommer därför att slå igenom helt först om några
år.

Som framhållits inledningsvis har tillgången på reala resurser lämpliga
för vägbyggande ökat, åtminstone sett i relation till anslagen för vägbyggnadsverksamheten.
Detta gäller även för vägverkets byggnadsresurser. Sett
mot den bakgrunden är det ej osannolikt att verkets nuvarande egenregikapacitet
är för stor. Då denna kapacitet kan sägas representera en fast
grundkostnad, som måste omsättas i motsvarande produktion för att största
möjliga vägbyggnadsvolym skall erhållas inom anslagsramen, är det emellertid
ej möjligt att öka entreprenadandelen utan att först minska egenregikapaciteten.
Denna minskning bör dock ej drivas snabbare än att ledigbliven
kapacitet kan överföras till annan produktiv sysselsättning. Inom vägverket
pågår kontinuerligt strävanden att minska egenregikapaciteten till en nivå,
som medger ökad handlingsfrihet vid valet av regiform. Sålunda har exempelvis
den egna arbetar styrkan på byggnadssidan sedan år 1960 gått ner från
cirka 1 600 till cirka 1 000 man. Under samma period har verkets totala arbetarstyrka
minskat från 9 700 till 8 500 man. Trots dessa strävanden att begränsa
de egna resurserna kommer med nuvarande utveckling av vägbyggnadsanslagen
utbudet av nya byggnadsföretag för vilka frågan om regiform
kan hållas öppen tills entreprenadanbud föreligger att bli relativt litet under
de närmaste åren.

Samtidigt är det givetvis ett samhällsekonomiskt intresse att den betydande
produktionsapparat, som anläggningsentreprenörerna förfogar över,
inte kommer att stå outnyttjad under längre perioder. Visst överskott på
entreprenörkapacitet uppträder erfarenhetsmässigt under konjunktursvackor
medan brist på kapacitet ofta kan spåras under uppåtgående konjunkturer.
En tänkbar lösning av detta problem ligger i ett smidigare anslagssystem
som kunde tillåta utläggning av entreprenader i varierande omfattning
allt efter växlingar i entreprenörernas lediga kapacitet. I viss mån finns
ett sådant rörligt anslagssystem redan i beredskapsarbetena mot arbetslöshet.
Tyvärr har kraven på snabb igångsättning och på möjlighet till nedläggning
med kort varsel försvårat bedrivande av beredskapsarbeten på entreprenad.
För vägverkets del är egenregiformen för beredskapsarbeten inte
något primärt intresse. Rent företagsekonomiskt sett är det i allmänhet fördelaktigare
att täcka fluktuationer i verksamhetsvolymen med insats av
främmande resurser, medan den konstanta delen av verksamheten oftast
lämpar sig bättre för egen regi.

6

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

I motionerna framhålles att effektiviteten inom vägbyggandet skulle öka
om projekten görs tillräckligt stora eller upphandlas i serie så att en kontinuerlig
produktion kan bedrivas hela året. Under senare år har en utveckling
mot större projekt skett inom vägbyggnadsområdet. Med hänsyn till att
den svenska vägbyggnadsindustrien till sin huvuddel består av medelstora
och små entreprenadfirmor kan denna utveckling dock inte drivas alltför
långt om antalet anbudsgivare per projekt skall bli lämpligt ur konkurrenssynpunkt.
Motsvarande synpunkter kan läggas på frågan om utbud samtidigt
av en serie företag inom ett visst geografiskt område.

Enligt motionerna genomföres nästan allt vägunderhåll i vägverkets egen
regi. Liksom för egenregibyggandet innebär detta emellertid inte att det
praktiska utförandet i sin helhet sker med egna resurser. I stor utsträckning
utnyttjas nämligen utomstående resurser i form av delentreprenader för
t. ex. schaktnings- och transportarbeten eller inhyrning av maskiner med
förare. En väsentlig del av snöplognings- och sandningsarbetet utföres genom
entreprenörer liksom merparten av beläggningsunderhållet. Det må emellertid
framhållas att vägunderhållet med dess krav på service och beredskap
nödvändigtvis fordrar en relativt stor insats med egna resurser, som finns
disponibla med kort varsel.

Slutligen ifrågasättes i motionerna nya upphandlingsformer med modell
från bostadsbyggandets s. k. totalentreprenader. Ett liknande upphandlingssystem
förekommer sedan länge beträffande byggandet av större broar. På
vägbyggnadssidan har det emellertid inte ansetts vara realistiskt. Möjligheterna
till s. k. totalentreprenader begränsas bl. a. av de offentligrättsliga
överväganden och beslut som måste göras i projekteringsarbetets slutskede
i god tid — ofta flera år — innan det egentliga vägbyggandet kan börja förberedas.

Under hänvisning till vad ovan anförts får statens vägverk avstyrka bifall
till här ifrågavarande motioner.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen (14.5.1968)

Alltsedan vägväsendets förstatligande 1944 har Statens Vägverk (tidigare
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen) utfört nybyggande av vägar i egen regi.
Underhållsarbeten, som omfattar ca hälften av totala verksamheten, utföres
i allt väsentligt i egen regi. I den utredning som föregick förstatligandet undersöktes
vägbyggnadskostnadernas fördelning på egenregi- resp. entreprenadarbeten
i samtliga vägdistrikt för åren 1937 och 1938. Härvid visade sig
egenregiandelen vara 43 % 1937 och 44 % 1938. Man konstaterade vidare en
avsevärd skillnad i egenregiandelens omfattning mellan olika län. Egenregiverksamheten
betr. nybyggnad har sedan förstatligandet varit relativt oförändrad
(mellan 40 och 50 % av det ordinarie vägbyggandet) och även de
regionala skillnaderna har bestått. Egenregiverksamhetens omfattning varierar
kraftigt för olika typer av arbeten inom vägbyggandet. Av det ordinarie
byggnadsanslaget 1966 (600 milj.) gick 58 % till egentliga vägarbeten,
14 % till brobyggnad, 13 % till beläggningsarbeten och resterande 15 % till
projektering och marklösen. Av de egentliga vägarbetena utfördes 58 % i
egen regi medan broar och beläggningar utfördes i egen regi till 7 resp. 8 %.

I den utredning som föregick omorganisationen till Statens Vägverk (SOU
1965:47) diskuteras bl. a. motiven för egenregiverksamheten. I denna utredning
anföres på sid. 49:

»Valet av utförandeform skall i princip ske med utgångspunkt från vilken

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

7

form som i det enskilda fallet är mest fördelaktig ur totalkostnadssynpunkt.
Emellertid är det inte möjligt att basera detta val helt på jämförelser i varje
särskilt fall. Det skulle bland annat förutsätta regelmässigt infordrande av
anbud innan val av utförandeform ägt rum. Därtill kommer kravet att sysselsätta
den egna arbetskraften, som för närvarande har en delvis ogynnsam
yrkes- och åldersfördelning. I många fall har vidare vägförvaltningarnas
byggnadsavdelningar alltför små resurser för att kunna konkurrera i fråga
om större arbetsuppgifter. Egenregiförfarandet användes därför i första
hand för smärre byggnadsarbeten inom områden, där YV-verket har egen
arbetskraft, och för svårkalkylerade företag i eller intill större orter, där
vatten- och avloppsledningar eller andra i förväg svårbedömbara hinder
föreligger. Egenregibyggandet kan också bli nödvändigt för avsides belägna
företag, som inte är lockande för byggnadsentreprenörerna.

Ett viktigt skäl för upprätthållande av viss egenregiverksamhet är behovet
av att följa vägbyggandet för att kunna bedöma och kontrollera entreprenadföretagens
arbeten. Ett annat är att VV-verket såsom dominerande företag
på vägområdet bör deltaga i utvecklingsarbetet även på produktionssidan.»

I samma utredning anföres på sid. 78—79:

»I konsekvens med den ekonomiska inriktning som skisserats skall för
sådana funktioner såsom projektering, konstruktion och byggande eller för
andra specialuppgifter gälla, att de utföres i egen regi eller av utomstående
beroende på vilken utförandeform, som vid det aktuella tillfället är mest fördelaktig
ur totalkostnadssynpunkt. Härvid måste dock den generella begränsningen
föreligga, att verket alltid skall ha vissa minimiresurser inom
de angivna områdena. Detta är nödvändigt med hänsyn till verkets ansvar
för utvecklingen inom väg- och gatuområdet.»

I ett anförande av utredningens sekreterare civilingenj ör Erik Sandler vid
Svenska Vägföreningens vägdag den 8 mars 1967 (refererat i Svenska Vägföreningens
tidskrift nr 3, 1967, sid. 117—124) konstateras följande problem
vad beträffar egenregibyggandets omfattning.

»I och för sig kan redan det förhållandet att verket är det dominerande
företaget som beställare eller byggherre på väg- och broområdena i landet
utgöra ett tillräckligt starkt motiv för att en viss relativt betydande andel av
verkets byggande inte bara planeras och projekteras utan också slutgiltigt
utföres och sedan även underhålles av verket självt. Däremot är det inte —
och får heller inte vara — sj älvklart att storleken av denna andel skall vara
bestämd en gång för alla. De framförda allmänna skälen motiverar en viss
minimiomfattning av egenregi-byggandet. Vilka regler som skall gälla för
maximiomfattningen —• den övre gränsen —■ är en intressant fråga för verket
självt, för verkets uppdragsgivare — staten, samhället, trafikanterna —
och för byggnadsindustrin.»

SBEF anser principiellt att det ekonomiska utfallet skall vara avgörande
för valet av utförandeform. Det kan dock föreligga omständigheter, såsom
de ovan berörda faktorerna, vilka motiverar ett byggande i egen regi utan
att det rent ekonomiska utfallet blir avgörande. Ur samhällsekonomisk synpunkt
är det emellertid väsentligt att denna verksamhet ej får större omfattning
än vad som är nödvändigt. Så stor del av vägbyggandet som möjligt
bör enligt vår mening utföras på det ur ekonomisk synpunkt fördelaktigaste
sättet. Vi anser det därför väsentligt att den långsiktiga minimiomfattningen
av Vägverkets egenregibyggande fastställs och att valet av utförandeform i
övrigt avgörs på grundval av ekonomiska faktorer.

Vi vill i detta sammanhang åberopa vad olika statliga utredningar anfört

8

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

med anledning av byggnadsstyrelsens byggande i egen regi. (Citerat ur
Kungl. Byggnadsstyrelsens hemställan 24.1.1968 »Angående ombildning till
aktiebolag av byggnadsstyrelsens organisation för byggande i egen regi»,
sid. 6—7.)

»En viss del av lokalproduktionen har traditionellt utförts genom byggande
i egen regi. Ett starkt motiv för att styrelsen skulle ha en organisation för
byggande i egen regi var att konsekvenserna av kartellbildningar inom byggnadsbranschen
härigenom skulle kunna motverkas. Även andra skäl har
åberopats för organisationen. Sålunda har statliga byggnadsobjekt i viss utsträckning
karaktär av specialarbeten vilkas utförande i egen regi, genom
den erfarenhet av sådana arbeten organisationen efter hand förvärvat, har
bedömts ge särskilt goda betingelser för tekniskt goda lösningar och god
byggekonomi. Fördelar med byggande i egen regi har också ansetts föreligga
vid om- och tillbyggnadsarbeten för vilka fasta entreprenadanbud icke kunnat
erhållas.

Egenregiverksamheten har tid efter annan varit föremål för diskussion
varvid å ena sidan hävdats att den borde minska eller helt upphöra och å
andra sidan givits motiv för att den borde ha relativt stor omfattning.

1958 år besparingsutredning (SOU 1959: 28) framhöll för sin del att omfattningen
av energiverksamheten torde kunna medföra viss risk för att
arbetsobjekt kom till utförande i egen regi, utan att denna lösning i det enskilda
fallet blev prövad och efter jämförelse med entreprenadanbud befunnen
vara den ekonomiskt fördelaktigaste. Verksamheten borde därför nedbringas
till vad som bedömdes oundgängligen nödvändigt för att kunna bemästra
eventuella tendenser till opåkallat höga priser från entreprenörernas
sida. I 1960 års statsverksproposition (sjätte ht s. 70) anförde departementschefen
med anledning av förslaget att han förutsatte att byggnadsstyrelsen
fortlöpande skulle tillse att man hade en lämpligt avvägd egenregiverksamhet.

1960 års byggnadsstyrelseutredning (SOU 1961:48) undersökte egenregiverksamheten
under den senast förflutna femårsperioden ävensom pågående
och planerade byggnadsföretag i egen regi och fann därvid att omkring 60 %
av byggnadsvolymen var motiverad av särskilda skäl som angeits i det föregående,
medan återstoden utförts i egen regi, väsentligen för att hålla den
befintliga organisationen effektivt sysselsatt. Utredningen ansåg därför att
en viss krympning av egenregiverksamheten var motiverad. Då emellertid
en utveckling i denna riktning redan var planerad av byggnadsstyrelsen bedömdes
några särskilda förslag i frågan inte vara påkallade.»

Vad som ovan anförts beträffande Byggnadsstyrelsens egenregiproduktion
synes i viss utsträckning även gälla beträffande Vägverkets byggande i egen
regi. De tidigare anförda skälen för att bedriva viss egenregiproduktion kan
knappast motivera de stora skillnader i egenregiproduktionens andel som
nu råder för olika delar av vägbyggandet. Närmare 60 % av de »egentliga
vägarbetena» utföres i Vägverkets egen regi, medan egenregiandelen beträffande
brobyggnad och beläggningsarbeten endast uppgick till 7 resp. 8 procent
1966. Huruvida egenregiproduktionen skall omfatta mer än en miniminivå
bör emellertid enligt SBEF :s uppfattning baseras på kostnadsjämförelser
med entreprenadanbud för respektive projekt. För närvarande motiveras
Vägverkets egenregiverksamhet allt oftare med att man måste sysselsätta
den egna organisationen. Det senaste exemplet härpå är Ölandsbrons
tillfarter.

»Statens Vägverk har för avsikt att bygga alla tillfartsvägar etc. för

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

9

Ölandsbron i egen regi. Det bekräftar vägingenjör K. G. Wesley vid vägverket
i Kalmar. Orsaken till att man inte anlitar entreprenörer som avsikten
först var är att man inom vägverket har svårigheter att sysselsätta den egna
fast anställda personalen. De vägarbeten det gäller torde totalt komma att
kosta mellan tjugo och tjugofem miljoner kr. (Barometern 28.2.68, klipp
103 i VV-aktuellt nr 7, 1/3 -68).»

SBEF bestrider inte att byggande i egen regi kan vara lika effektivt som
entreprenadbyggande. Då egenregibyggandet emellertid inte är föremål för
konkurrens, kan även lågproduktiva enheter vara verksamma. Bland entreprenörerna
däremot kommer de minst effektiva enheterna att sållas bort genom
konkurrensen.

Konkurrensens förmåga att åstadkomma ekonomiskt fördelaktiga resultat
är väl dokumenterad, varför detta inte torde kräva någon ytterligare kommentar.
Vi vill dock i detta sammanhang framhålla den vikt 1953 års trafikutredning
i sitt betänkande »Svensk trafikpolitik I» (SOU 1961: 23) lade vid
konkurrensen såsom drivkraft för att uppnå en uppdelning av transporterna
mellan olika trafikgrenar i överensstämmelse med deras reella ltoslnadsoch
kvalitetsförutsättningar. Följande citat belyser det sagda (sid. 71—72):

»Hela den näringspolitiska diskussionen under de senaste decennierna . . .
torde ha visat, att det i vårt land i princip råder enighet om att konkurrens i
sunda former och vid likartade utgångsbetingelser är en mäktig stimulans
till en progressiv ekonomisk utveckling.

För förverkligande av den i utredningsdirektiven angivna trafikpolitiska
målsättningen torde därför en sådan ordning böra eftersträvas, som direkt
medger en effektiv konkurrens på transportmarknaden, såväl mellan de
olika trafikgrenarna som mellan trafikföretagen inom en och samma trafikgren.
För att konkurrensen skall kunna betecknas såsom effektiv måste den
enligt utredningens uppfattning bedrivas på i möjligaste mån lika villkor
och inom ramen för dessa villkor gestaltas så fritt som möjligt. En dylik
konkurrens utgör ett kraftigt incitament såväl till att trafiken söker sig till
det transportmedel som vid tillgodoseende på mest ändamålsenliga och
lämpliga sätt av ifrågakommande trafikbehov drar de lägsta kostnaderna,
som till att trafikrörelsen skötes effektivt.

Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört om möjligheterna till effektivare
vägbyggande ber vi att få hänvisa till utredningen »Vägbyggande året
runt» som utarbetats inom SBEF:s produktionsråd. I denna utredning konstateras
bl. a. att man under vissa betingelser kan erhålla betydande besparingar
vid vägbyggande året runt jämfört med vägbyggande endast under
gynnsamma årstider. En annan väsentlig faktor i detta sammanhang är att
vägbyggande året runt möjliggör en jämn sysselsättning även för entreprenörernas
arbetare. För närvarande bedrivs det statliga ordinarie vägbyggandet
i Vägverkets egen regi så att arbetsstyrkan erhåller jämn sysselsättning
året om, medan sysselsättningen i verkets entreprenadarbeten visat kraftiga
säsongvariationer med hög sommarsysselsättning och låg vintersysselsättning.
Denna skillnad kan endast till en mindre del förklaras av att beläggningsarbeten,
vilka ej kan utföras vintertid, i huvudsak utförts av entreprenörer.

Sammanfattning

SBEF anser principiellt att det ekonomiska utfallet skall vara avgörande
för valet av utförandeform för Vägverkets arbeten. Vissa omständigheter
kan motivera ett byggande i egen regi vars omfattning bestäms av andra kri -

10

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

terier än rent ekonomiska. Det är väsentligt att en miniminivå för detta
byggande objektivt fastställs. Utöver denna miniminivå bör valet av utförandeform
baseras på en jämförelse mellan vad det kostar att utföra ett objekt
i egen regi resp. på entreprenad. Detta kräver ett väl utvecklat redovisningssystem
så att samtliga relevanta kostnader kommer med i en sådan
jämförelse. För närvarande har man inom Vägverket en uppföljning av den
allmänna kostnadsnivån när det gäller entreprenadarbeten resp. egenregiarbeten.
På grund av de olika vägprojektens skiftande karaktär och förutsättningar
är emellertid en sådan jämförelse inte tillräcklig. Effektivaste
utnyttjande av väganslagen torde erhållas om egenregiorganisationens kostnader
för att utföra ett projekt jämföres med motsvarande entreprenadanbud
och att denna jämförelse styr valet av utförandeform. Vi anser att formerna
för ett sådant system för kostnadsjämförelser snarast bör utredas och
vi är beredda att medverka i en sådan utredning.

Som exempel på ett dylikt förfarande kan åberopas det system som 1982
påbjöds i England. Enligt cirkulär från det engelska kommunikationsdepartementet
till de lokala myndigheterna (bilägges i fotostatkopia) skall anbud
infordras på alla nybyggnads- och större reparationsarbeten på riksvägar
som beräknas kosta mer än £ 50 000. Endast om myndighetens beräkningar
visar sig vara mer fördelaktiga än inkomna anbud får arbetet utföras i egen
regi.

En kostnadsjämförelse av ovan angivet slag torde endast kunna resultera
i långsiktiga förändringar i avvägningen mellan egen regi och entreprenad.
På kort sikt avgör storleken på Vägverkets egenregiorganisation hur omfattande
dess verksamhet blir. Sysselsättning av en befintlig organisation är
emellertid inte en godtagbar motivering för egenregiverksamhet, om det ekonomiskt
mest fördelaktiga resultatet skall erhållas. Det är därför väsentligt
att Vägverkets organisation för byggande i egen regi avpassas så, att ovan
skisserade kostnadsjämförelser kan bli dimensionerande för verksamhetens
omfattning.

Beträffande de tekniska förutsättningarna för ett effektivare vägbyggande
ber vi att få hänvisa till utredningen »Vägbyggande året runt», som bifogas.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts får Svenska Byggnadsentreprenörföreningen
instämma i motionärernas hemställan, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte ge till känna de i motionen anförda möjligheterna
till effektivare utnyttjande avväganslagen.

Svenska kommunförbundet (27.6.1968)

Vid gatu- och vägbyggandet i kommunerna anlitas i mycket stor utsträckning
entreprenörer såväl för de stora engångsanläggningarna som i exploateringsarbetena
och det löpande arbetet. Å andra sidan utförs anläggningsarbetena
också i betydande omfattning i kommunernas egen regi och i synnerhet
de större städerna måste för sådana arbeten ha ganska stora egna resurser.
Så har t. ex. Stockholm en egen byggande apparat för anläggningsarbetena
— gator och vägar, broar, tunnelbanor, ledningsanläggningar m. m.
— som har mycket stor kapacitet, vilket inte hindrar att staden också i stor
omfattning anlitar entreprenörer.

Den nu allmänt tillämpade normalkontoplanen för primärkommunerna
ger goda möjligheter till kostnadskontroll. Kombinationen av egenregibyggande
och entreprenader medger kostnadsjämförelser och kostnadspress,
vilket är av stor vikt i synnerhet i de skeden då det råder en säljarens mark -

Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1968

11

nåd, såsom fallet varit under lång tid före den nuvarande recessionen.

Tilldelningen av bilskattemedel är som bekant utomordentligt knapp i förhållande
till behoven, vilket utgör ett särskilt skäl för kommunerna att bevaka
kostnadsfrågorna strängt. Allt gatu- och vägbyggande med statsbidrag
kontrolleras dessutom ingående av den statliga tillsynsmyndigheten.

Självfallet bör alla möjligheter att hålla kostnaderna för anläggningsarbeten
nere tillvaratas. Motionärerna nämner upphandlingsfrågorna, kontinuerligt
utnyttjande av produktionsapparaten, ökat forsknings- och utvecklingsarbete.
Utvecklingen i dessa hänseenden synes kunna betraktas som
klart progressiv. Planeringen är jämfört med andra sektorer relativt långsiktig
och i fråga om byggnadsobjektens storlek torde utvecklingen kontinuerligt
gå i riktning mot större objekt. Forsknings- och utvecklingsarbetet
ägnas relativt stor uppmärksamhet både i offentlig och enskild regi.

Från kommunala utgångspunkter synes det framför allt vara angeläget
att utvecklingen fortgår i riktning mot ökad långsiktighet i planeringen.
Skall något initiativ tagas från riksdagens sida synes det såvitt avser det
kommunala området böra gälla denna problematik. Den offentliga sektorns
investeringar på trafikområdet, inte minst de kommunala, måste successivt
växa ytterligare i storlek och omfattning. Därmed växer också anspråken
på långsiktighet i planeringen och förberedelsearbetet i övrigt. Genom en
långsiktig förutseende offentlig planering tillgodoses också de intressen gällande
den enskilda företagsamheten på området som motionärerna velat befrämja.

Svenska stadsförbundets yttrande (6.6.1968) är av samma lydelse som
Svenska kommunförbundets yttrande men försett med följande tillägg.

Ledamöterna herrar Sterne, Larsson och Dahlin samt fröken Ljungberg
och herr Agrenius har anmält reservation och därvid anfört att sista stycket
i yttrandet efter meningen »Från kommunala utgångspunkter synes det
framför allt vara angeläget att utvecklingen fortgår i riktning mot ökad
långsiktighet i planeringen» bort inskjutas »Kommunernas intresse att införa
konkurrens genom anbudsförfarande föreligger alltid i den mån detta
kan bli kostnadsbesparande».

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680027