Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
1
Nr 168
Utlåtande i anledning av motioner angående forskningspolitiken.
(2:a avd.)
I de likalydande motionerna 1:546 av herr Wallmark in. fl. och II: 687 av herr
Nordstrandh m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om att en utredning snarast tillsättes med uppgift att utreda dels de grundläggande
principerna för en nationell forskningspolitik, dels de riktlinjer och villkor
efter vilka stöd till forskning och utveckling skall utgå och vilken omfattning och
vilka former detta stöd bör få, dels metoder och medel för omsättning av forskningspolitiken
i praktiken, dels nyttiggörande av resultaten av forskningen och utvecklingen,
dels ock de organisatoriska former under vilka de forskningspolitiska
och forskningsfrämjande organen bör arbeta.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna från universitetskanslersämbetet. Därjämte har på utskottets begäran
Ingeniörsvetenskapsakademien yttrat sig i ärendet. Se Bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. Motionärerna önskar ett klarläggande av de grundläggande principerna
för en svensk forskningspolitik och avser härmed ett uppdragande av riktlinjer,
efter vilka stöd till forskning och utvecklingsarbete bör utgå, samt ett angivande av
omfattningen av stödet. Vidare önskas utredning om villkor och former för forskningsstöd,
om metoder och medel för omsättning av forskningspolitiken i praktiken,
om nyttiggörande av resultaten av forskningen och utvecklingsarbetet och om de
organisatoriska former, under vilka de forskningspolitiska och forskningsfrämjande
organen bör arbeta. Med utgångspunkt i beslutsgången gör motionärerna en schematisk
uppdelning av de statliga besluten om forskningsstöd i tre olika grupper, nämligen
beslut som gäller forskningen vid universitet och högskolor, beslut om den
genom de statliga forskningsråden understödda forskningen och beslut om enskilda
större forskningsprojekt. De finner det vara ett genomgående drag i beslutsförfarandet,
att principer saknas för bedömningen av vilka forskningsområden och vilka
stora projekt som — på bekostnad av andra områden och andra projekt — bör
stödjas. Osäkerhet härvidlag medför också osäkerhet på det organisatoriska planet
anser motionärerna.
Otvivelaktigt är det mycket viktiga problem motionärerna tagit upp. Frågan om
vilka forskningsområden som vi i vårt land med dess begränsade resurser skall
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 6 sand. Nr 168
2
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
satsa på är utomordentligt betydelsefull och samtidigt utomordentligt svår att ge
svar på. Den är också ständigt aktuell och det är i och för sig lätt att förstå att
motionärerna önskat fasta principer för bedömning av forskningsprioriteringsfrågorna.
När det gäller att ta ställning till motionärernas önskemål om en utredning med
uppdrag att arbeta fram grundläggande principer för en nationell forskningspolitik
m. m. vill utskottet först konstatera, att man bör kunna bortse från den prioritering
på lägre nivå, som måste göras inom exempelvis forskningsråden. Motionärerna
torde ha samma uppfattning även om de påpekar, att statsmakternas bedömning
av hela medelsbehovet inom ett visst forskningsråds område i viss mån är beroende
av i vilken omfattning detta råd bundit sig för fasta utgifter.
Behovet av principer för forskningsstödet dvs. av kriterier som kan utnyttjas
vid prövningen av hur stora insatser statsmakterna skall göra på olika forskningsområden
är, som utskottet ser det, i första hand ett behov för Kungl. Maj:t och
riksdagen. Den forskningspolitik som motionärerna efterlyser skall föras av statsmakterna
men kan givetvis och bör måhända också slå igenom även i de underordnade
forskningsstödjande organens handlande.
Det nu sagda ger en klar antydan om att de prioriteringsbeslut beträffande forskningsstöd
som statsmakterna fattar är och måste vara politiska beslut. Detta blir
ännu klarare om man betänker den väsentliga skillnaden mellan statsmakternas
prövning av anslagsfrågor av detta slag och exempelvis det enskilda forskningsrådets.
Det sistnämnda kan grunda sin bedömning främst på en av sakkunniga gjord
granskning av projektens intresse och värde ur vetenskaplig synpunkt och har också
vissa möjligheter till jämförelser, eftersom alla de projekt som skall bedömas ligger
inom rådets område. För statsmakterna däremot ligger det så till att den
samlade vetenskapliga forskningen rör sig över så stora och mångskiftande områden
att någon främst på vetenskapliga bedömningar grundad jämförelse mellan stora
forskningsfält eller enstaka stora forskningsprojekt inte gärna är möjlig. Därmed
är givetvis inte sagt att inte jämförelser måste göras utan bara att avgörandena
måste fällas efter bedömningar av politiskt ansvariga instanser. Huruvida och i vad
mån vi i vårt land — för att nu ta några exempel — skall satsa på samhällsforskning
eller på en storaccelerator, på miljöforskning eller rymdforskning, på alla
dessa områden, på något eller inget av dem är inte vetenskapliga utan politiska
frågor. Vad särskilt gäller vårt deltagande i stora internationella projekt är det vidare
att märka att dessa blir aktuella utan någon inbördes samordning i tiden.
Ställning måste därför tas till varje projekt för sig.
Även om utskottet är medvetet om den stora betydelsen av de frågor som motionärerna
tagit upp kan utskottet inte finna det vara en riktig tanke att en utredning
skulle vara ett lämpligt organ för att arbeta fram principer för bedömning av
forskningsprioriteringsfrågorna. Utskottet avstyrker därför motionärernas yrkande
om en utredning angående riktlinjer för forskningsstödet och omfattningen av detta.
Motionärerna har, som redan angivits, tänkt sig att den föreslagna utredningen
även skulle ha andra uppgifter, nämligen att överväga villkoren och formerna för
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
3
forskningsstödet, hur forskningspolitiken skall omsättas i praktiken och hur dess
resultat skall nyttiggöras samt i vilka organisatoriska former de forskningspolitiska
och forskningsfrämjande organen bör arbeta. Motionärerna uttalar att forskningsberedningens
målsättning, arbetsformer och status bör klarläggas.
I nuvarande organisation har forskningsberedningen ställning som rådgivande
och kontaktfrämjande organ. Den är ett forum för samråd om den långsiktiga inriktningen
av den svenska forskningspolitiken utan beslutanderätt och med ett
ganska informellt arbetssätt. Givet är att beredningen tar upp de forskningspolitiska
problemen i stort likaväl som olika administrativa och organisatoriska frågor
rörande forskningsstödet. Utskottet räknar med att den placerar in våra forskningsproblem
i deras internationella sammanhang och genom kontakter i utlandet inte
minst i internationella samarbetsorgan bereder sig möjlighet att analysera och ta
ställning till nya idéer inom forskningspolitiken. I beredningen ser utskottet ett organ
som bör ha möjlighet att överblicka och kontinuerligt bearbeta de forskningsproblem
som motionärerna tagit upp och just denna kontinuitet i arbetet finner utskottet
angelägen för att inte säga nödvändig. Utskottet tror också att det ligger
ett värde i den informella ställning som beredningen fått men vill samtidigt understryka
vikten av att beredningen, som det förutsattes vid dess inrättande, mot bakgrund
av gjorda erfarenheter successivt omprövar formerna för sin verksamhet.
Utskottet, som i det föregående avstyrkt förslaget om en utredning angående
riktlinjer för forskningsstödet och omfattningen av detta, anser sig mot bakgrund
av det senast anförda inte heller böra tillstyrka att en utredning tillkallas för de
övriga uppgifter motionärerna angivit. Utskottet avstyrker alltså motionerna i deras
helhet.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1:546 och II: 687.
Stockholm den 19 november 1968
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström (s), Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Fritz Persson (s), Rikard Svensson (s), fru Wallentheim (s), herrar
Kaijser (h), Nyman (fp), Mårtensson (s), Bertil Petersson (s), Ottosson (h), Herbert
Larsson (s), Nils Theodor Larsson (ep), Rönnberg (s) och Wallmark (h) samt
från andra kammaren: herrar Bohman (h), Karlsson i Olofström (s), Biidfors
(s), Ståhl (fp), Almgren (s), Mellqvist (s), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h), fröken Olsson (s), herrar Gustafsson i Skellefteå
(fp), Lindholm (s), Jönsson i Arlöv (s) och Elmstedt (ep).
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 6 samt. Nr 168
4 Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
Reservationer
1. av herrar Kaijser (h), Ottosson (h), Waltmark (h), Bohman (h) och Turesson
(h) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med »Även om» och på s.
3 slutar med »deras helhet» bort ha följande lydelse:
»Utskottet är medvetet om den stora betydelsen av de frågor motionärerna tagit
upp men är tveksam om en utredning skulle vara det lämpligaste organet för att
arbeta fram principer för bedömning av forskningsprioriteringsfrågorna. Snarare
bör det ankomma på den utredning om de organisatoriska formerna, som utskottet
i det följande föreslår, att framlägga förslag om vilka forskningspolitiska organ
som skall ha till uppgift att arbeta fram dessa prioriteringsprinciper. Utskottet avstyrker
därför motionärernas yrkande i denna del.
Motionärerna har, som redan angivits, tänkt sig att den föreslagna utredningen
även skulle ha andra uppgifter, nämligen att överväga villkoren och formerna för
forskningsstödet, hur forskningspolitiken skall omsättas i praktiken och hur dess
resultat skall nyttiggöras samt i vilka organisatoriska former de forskningspolitiska
och forskningsfrämjande organen bör arbeta. Motionärerna uttalar att forskningsberedningens
målsättning, arbetsformer och status bör klarläggas.
Utskottet finner i likhet med universitetskanslersämbetet och Ingeniörsvetenskapsakademien
att en viss oklarhet råder beträffande de olika forskningsorganens
status, ansvarsområden och befogenheter. En översyn av de forskningsadministrativa
organens verksamhet bör enligt utskottets mening kunna ge vissa positiva resultat
och bör därför komma till stånd. Vid en sådan översyn bör också undersökas,
huruvida forskningsberedningen även i fortsättningen bör ha ställning som enbart
rådgivande organ till regeringen eller om den bör tilldelas annan status och befogenhet.
Utskottet tillstyrker alltså att en utredning tillsättes med de uppgifter som
utskottet angivit. Med hänsyn till karaktären av de frågor utredningen skall ta upp
bör den vara parlamentariskt sammansatt.»
dels utskottets hemställan bort ha följande lydelse
»att riksdagen i anledning av motionerna I: 546 och II: 687
hos Kungl. Maj:t hemställer om tillsättande av en utredning med
de uppgifter utskottet angivit.»
2. av herr Nyman (fp).
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
5
Bilaga
Yttranden över motionerna I: 546 och II: 687
Universitetskanslersämbetet (20.9.1968)
Allmänt
Motionärerna hemställer, att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall anhålla att en utredning
tillsätts med uppgift att utreda vissa forskningspolitiska problem. Bakgrunden
till motionerna synes i första hand vara dels den intensifierade diskussion
om forskningens betydelse för samhällsutvecklingen som förts såväl i Sverige som
utomlands under senare år, dels de ökade krav på planering av verksamheten och
nyttiggörande av vunna resultat som forskningens allt större anspråk på resurser
ofrånkomligen ställer. UKÄ får inledningsvis instämma i motionärernas synpunkter
på angelägenheten av att vissa hithörande frågor ordentligt penetreras. En
konkret illustration till vikten härav ger debatten om CERN:s storacceleratorprojekt.
Ämbetet kommer i det följande att mot denna bakgrund diskutera motionärernas
förslag i dess enskildheter. De frågor som aktualiserats genom motionerna
kan indelas i huvudsakligen två kategorier, forskningsplanering och forskningsorganisation.
Forskningsplanering
De frågor rörande forskningsplanering som motionärerna behandlar gäller dels
principer och riktlinjer för prioritering av forskningsinsatserna i Sverige, dels utarbetande
av program för koncentrerade insatser inom sådana forskningssektorer
som i överensstämmelse med fastställda prioriteringsprinciper kan anses särskilt
angelägna.
I fråga om det senare ledet gör motionärerna en åtskillnad mellan vissa stora
projekt, vilka i Sverige utgör ett begränsat antal, och enskilda mindre projekt. För
dessa skilda typer av projekt bör enligt motionärernas mening olika prioritetsregler
tillämpas. De stora projekten skulle kunna bli föremål för en starkare styrning.
För de mindre projekten, vilka ofta har grandforskningskaraktär, borde däremot
strävan att styra forskningen till vissa områden framträda i endast begränsad
omfattning.
UKÄ har i sin verksamhet att tämligen regelbundet taga ställning också till
frågor som gäller prioritering av forskningsområden och forskningsprojekt. De
erfarenheter som ämbetet samlat ger inte stöd för tanken att en uppdelning av
forskningen i grundforskning och annan forskning i detta sammanhang ter sig
meningsfull. Gränsen för vad som skall kategoriseras som den ena eller den andra
typen av forskning är artificiell och vad gäller bestämda projekt i praktiken ofta
omöjlig att tillämpa. Bl. a. i en promemoria, Forskningssamverkan universitet och
högskolor — näringsliv, som avgivits av en inom UKÄ tillsatt arbetsgrupp, har
denna fråga diskuterats utförligt. Med hänsyn till våra begränsade resurser måste
enligt UKÄ:s mening alla forskningsprojekt liksom inrättande av nya forskartjänster
bedömas med tanke på vilka forskningsinsatser som med gällande samhälleliga
värderingar och i ett internationellt perspektiv framstår som särskilt centrala.
Detta gäller alltså i princip också forskningen vid universitet och högskolor liksom
projekt som stöds av forskningsråden. I årets anslagsframställning har ämbetet
ytterligare givit uttryck åt dessa tankegångar. I den tryckta huvudframställningen
(s. 12) anför UKÄ sålunda bl. a. följande:
6
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
Ett växande intresse för utbildningens och forskningens roll i samhällsutvecklingen
har visats i olika former. Hithörande problem utgör ett förgrenat tema för vetenskapliga
analyser och har blivit föremål för ingående undersökningar av bl. a.
OECD.
I fråga om både utbildning och forskning har behovet av ett intensivare samarbete
mellan universiteten och samhällslivet i övrigt blivit särskilt framträdande i den internationella
debatten. Vikten av att finna lämpliga samarbetsformer har på senare tid i
vårt land betonats av bl. a. forskarutredningen och industriforskningsutredningen och
senast i propositionen 1968: 68 angående ökat statligt stöd till teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete. Under året har preciserade förslag på detta område framlagts
av UKÄ på grundval av en inom ämbetet genomförd undersökning.
UKÄ uppehöll sig i fjolårets inledning ingående vid hithörande frågor och hänvisar
därför till nämnda avsnitt samt till sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 februari 1968
med därvid fogad promemoria. I detta sammanhang begränsar UKÄ sig till att framhålla
följande. Uppmärksamheten på behovet av samverkan mellan universitet och samhällsliv
i övrigt har av naturliga skäl kommit att koncentreras till de industriella sammanhangen.
Det är emellertid angeläget att understryka, att starka motiv finns för
utveckling av samarbetsprojekt också inom andra verksamhetsområden. Det torde föreligga
ett starkt latent behov av en sådan vidgad samverkan mellan statlig, kommunal
och enskild praktisk verksamhet och universitetsforskningen, vilken samverkan lämpligen
kan utvecklas i form av skilda slag av uppdragsverksamhet. Som exempel vill
UKÄ nämna miljövårdsområdet, där utvecklingsarbetet — i både proposition 1968: 37
och förarbetena till denna — förutsatts komma att i betydande utsträckning ske i form
av uppdrag hos universitetsforskarna. Också i fråga om det i vid mening samhällsvetenskapligt
orienterade utvecklingsarbetet torde goda möjligheter föreligga att utveckla
ett intimare samarbete mellan andra samhälleliga institutioner och universitetsforskningen
— exempelvis vad avser förebyggande åtgärder, skiftande former av social
vård och rehabilitering samt analys av vidtagna reformers och andra åtgärders verkliga
effekt.
Det anförda är avsett att belysa en ny sida av samhällets anspråk på en effektivt
verkande universitetsorganisation, vars kapacitet sålunda förväntas bli tagen i anspråk
inte blott för de traditionella uppgifterna utan också för direkta funktioner i samhällets
utvecklingsarbete. Den enskilda människans kulturbehov i den moderna industristaten
är ett av de viktiga problem som härvid anmäler sig.
Kraven på utbildnings- och forskningsorganisationens anpassning till samhällsbehoven
har ökat inte bara i ett nationellt perspektiv. För situationen i världen av i dag
måste de mera utvecklade länderna känna ett stort ansvar. I det internationella samarbetet,
först och främst i biståndsverksamheten, torde ett litet land som Sverige -—
med sina jämförelsevis begränsade resurser — kunna göra stora insatser genom att
bidra med speciellt utbildad arbetskraft, experter, forskningsresultat samt annan kunskapsförmedling.
Med ett sådant synsätt kan gränsen för successiva resursförstärkningar
inom det svenska universitetsväsendet inte fastställas på grundval av en redovisning
i gängse mening av exempelvis det inhemska behovet av arbetskraft med i sammanhanget
relevant utbildning.
Prioritering av skilda forskningsprojekt är ett komplicerat problem. UKÄ vill
här understryka, att även mer speciella faktorer, såsom tillgång på särskilt goda
forskare eller naturliga förutsättningar, vilka gör det möjligt för Sverige att prestera
kanske unika insatser på något visst forskningsområde, bör spela en betydande
roll vid bedömningen av skilda forskningsprojekt. Vissa allmänna riktlinjer
för vilka faktorer som i första hand bör beaktas, när frågor om forskningsprioritering
behandlas, vore onekligen värdefulla för berörda myndigheter. Då forskningspolitiken
—- och häri skiljer den sig inte från andra politiska aktiviteter ■—
är fundamentalt beroende av de allmänna värderingar som riksdag och regering
vill ge uttryck åt på grundval av fakta och synpunkter lämnade av forskare och
andra, måste forskningspolitikens principer förändras väsentligt i takt med utveck
-
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
i
lingen såväl i vårt eget samhälle som i världen i övrigt. Därtill kommer att perspektiven
ej sällan förskjuts radikalt och med korta intervaller genom den vetenskapliga
utvecklingens egen dynamik. Det kan därför ifrågasättas, huruvida en
statlig utredning av traditionellt slag är det mest ändamålsenliga organet för att
på detta område analysera problematiken och fastlägga vissa principer. Försök
att finna planmässiga metoder för fördelning av forskningsresurserna, som sedan
ganska länge gjorts i vissa andra länder — t. ex. Frankrike — har uppenbarligen
haft ringa framgång, och man har knappast anledning förvänta sig, att en dylik
svensk utredning skulle kunna nå väsentligt längre. Med tanke på den föränderlighet
som genom utvecklingens snabbhet präglar de aktuella frågorna bör enligt
UKÄ:s uppfattning dessa spörsmål lämpligare handläggas av organ med mer
permanent karaktär, exempelvis av den typ som den nuvarande forskningsberedningen
representerar. Frågan om forskningsberedningen i sin nuvarande gestaltning
är lämpligt uppbyggd för detta syfte är av forskningsorganisatorisk natur.
UKÄ återkommer därför till detta problem i det följande.
Att ange vissa riktlinjer är emellertid endast en av svårigheterna’ i forskningsplaneringen.
Lika svårt kan det vara att mot bakgrund av givna riktlinjer värdera
olika konkreta forskningsfält och forskningsprojekt och väga dessa mot varandra,
eftersom uppfattningarna om skilda forskningsprojekts värde ofta är mycket divergerande
inte minst bland experterna. Ytterst torde dock avgörandena i just sådana
bestämda frågor komma att få den kanske största forskningspolitiska betydelsen
och utöva den största effekten på den framtida utvecklingen. Inte heller
dessa uppgifter torde dock böra anförtros åt en offentlig utredning. Enligt UKÄ:s
mening bör dessa uppgifter lösas av organ som kan utöva sina funktioner kontinuerligt
och fortlöpande följa utvecklingen. De i motionerna aktualiserade forskningspolitiska
spörsmålen kan alltså enligt UKÄ:s uppfattning inte motivera att en
utredning tillsätts.
Forskningsorganisation
De forskningsorganisatoriska spörsmål som tas upp i motionerna kan också de
uppdelas i två huvudfrågor. Den ena gäller effektiviteten och samordningen i
forskningsplaneringen och möjligheterna att lösa dessa funktioner tillfredsställande
inom den nuvarande organisationsformen. Den andra frågan gäller behovet av
organisatoriska anordningar för att snabbt föra ut forskningsframstegen i näringsliv
och förvaltning och att där draga nytta av forskningens framsteg.
UKÄ har ovan uttalat sig till förmån för att forskningsplaneringen på regeringsnivå
lämpligen bör has om hand av organ av forskningsberedningens karaktär.
Det kan dock ifrågasättas, om den nuvarande forskningsberedningen, där man
har att väga forskningsområde mot forskningsområde, är det lämpligaste organet
för en sådan planering. För miljövården har nyligen instiftats en särskild miljövårdsberedning.
I sitt yttrande över naturresursutredningens betänkanden framhöll
ämbetet att — även om tanken på en miljövårdsberedning accepterades som en
lösning tills vidare •— ett inrättande av en sådan beredning kunde te sig tveksamt
med tanke på dess begränsade ansvarssektor. UKÄ anförde dock inga principiella
invändningar mot beredningar av detta slag, i vilka möjlighet föreligger »till en
allsidig handläggning av både utrednings- och aktivitetsproblem». Sådana beredningar
borde enligt UKÄ:s mening emellertid täcka större problemområden, så
att diskussionerna kan »öppna nya perspektiv och problemställningar för forskningen,
vilka enbart kan angripas genom tvärvetenskaplig samverkan». Det kan
givetvis tänkas, att liknande sektoriellt avgränsade beredningar, i vilka avvägningen
i stället sker mellan forskning och andra åtgärder på avgränsade samhällsom
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
råden, ger ett mer tillfredsställande underlag för forskningsplaneringen. Beredningar
av denna karaktär förekommer på vissa håll utomlands. Enligt UKÄ:s
mening vore denna fråga värd att övervägas. Eventuellt skulle den nuvarande
forskningsberedningen — kanske något modifierad — kunna behållas som ett
samordnande och centralt rådgivande organ till sådana sektoriella beredningar.
UKÄ vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på det behov av
ökat internationellt — inte minst nordiskt — samarbete som sannolikt blir alltmer
erforderligt särskilt i fråga om vissa forskningsgrenar med krav på dyrbar
apparatutrustning. Forskningssamarbete av detta slag som onekligen är värdefullt
kan också tänkas komma att ställa speciella fordringar på de forskningsadministrativa
organens verksamhet.
Organisatoriska problem i forskningsplaneringen existerar även på ämbetsverksnivå.
Medelsförvaltningen för forskningsändamål är uppdelad på flera oberoende
organ. Den nödvändiga samordningen i planeringen kan därför även med
ambitiösa ansträngningar vara svår att åstadkomma. Att en samordning i vissa
avseenden är önskvärd förefaller uppenbart. Forskningen intar i detta avseende
inte någon vid jämförelse med andra samhällsaktiviteter unik ställning.
I motionärernas beskrivning av den rådande situationen intar en redogörelse
för handläggningen av anslagsframställningarna inom universitetsväsendet en
framträdande plats. Framställningen i motionerna (s. 7) ger emellertid inte en korrekt
bild av faktiska förhållanden. Den i motionerna relaterade arbetsproceduren
med motivering i var och en av fem instanser för 25 gånger så många tjänster
som sedan blir resultatet av departementets överväganden överensstämmer inte
med verkligheten.
UKÄ är medvetet om att den explosivt ökande tillströmningen av studerande
till de högre läroanstalterna — särskilt till de ospärrade filosofiska fakulteterna —
under senare år kommit att taga en betydande del av de resurser som satsats på
universitets- och högskoleområdet i anspråk. En prioritering av utbildningssektorn
har i den rådande situationen varit ofrånkomlig och värdefull även om den
kan tänkas ha varit till visst förfång för forskningen. Det bör å andra sidan observeras,
att en ökning av lärarresurserna på detta område ofta innebär viss förstärkning
också av forkningspotentialen, eftersom både forskning och undervisning
ingår i de flesta akademiska lärares tjänsteåligganden.
Enligt universitetsstadgan åligger det fakultet att »årligen till universitetskanslersämbetet
avgiva förslag till anslagsäskanden och framställningar i övrigt, vilka
böra göras hos nästkommande års riksdag». I realiteten tillgår petitaarbetet vad
gäller fakulteternas avlöningsanslag vanligen så, att institutionerna på en universitetsort
inger vissa förslag till respektive fakulteter som efter granskning och med
eget yttrande vidarebefordrar dessa till UKÄ, där de i första hand prövas av vederbörande
fakultetsberedning. När fakultet är delad i sektioner, fullgörs fakultetens
åligganden av dessa. UKÄ utarbetar sedan på grundval av fakultetsberedningarnas
prövning sin anslagsframställning till Kungl. Maj:t. Varje instans motiverar
i stort sett endast de förslag som den själv anser sig böra föra vidare. Proceduren
är alltså för närvarande enklare än som framgår av motionerna.
Däremot kan som ovan antytts vissa samordningsproblem föreligga mellan
t. ex. UKÄ å ena sidan och forskningsråden och andra forskningsadministrerande
organ å den andra. Detta förhållande har givit UKÄ anledning att vid gemensamma
överläggningar med forskningsråden dryfta frågor bl. a. angående principerna
för respektive organs verksamhet. Härvid har de forskningsadministrativa svårigheter
som ibland kan föreligga att finna lämpliga former för stöd åt vissa angelägna
tvärvetenskapliga forskningsprojekt — vilka just på grund av denna sin karaktär
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
9
saknar naturlig hemvist — särskilt observerats. Det förtjänar dock framhållas, att
det nuvarande samarbetet mellan forskningsråden och LIKA vuxit fram helt spontant
och äger rum utan fastställda regler.
På senare tid har problemen i fråga om den tekniska forskningen kommit specielit
i blickpunkten. Strävandena att samordna forskningsinsatserna på detta område
ledde nyligen till att styrelsen för teknisk utveckling inrättades. Det är fortfarande
en öppen fråga om förhållandena inom vissa andra forskningssektorer är annorlunda
än de tidigare var inom den tekniska. Även på sådana områden skulle således
vissa organisatoriska förändringar i riktning mot en samordning av resurserna
och planeringen kunna tänkas vara önskvärda. Det är därför sannolikt att en
översyn av de forskningsadministrativa organens verksamhet i vårt land skulle
kunna ge vissa positiva resultat.
UKÄ vill i sammanhanget nämna, att ämbetet under senare år genom ett flertal
interna arbetsgrupper sökt skapa ett breddat underlag för sin forskningsplanering
och sina förslag till utbyggnad av forskningsorganisationen. Problem rörande
kontakten mellan forskningsproducenterna vid universitet och högskolor och deras
avnämare i näringsliv och förvaltning behandlades sålunda i den tidigare nämnda
promemorian, Forskningssamverkan universitet och högskolor — näringsliv. Dessa
frågor berörs också i promemorian De tekniska fakulteterna, vilken i övrigt är en
analys av behovet av och formerna för utbyggnaden av de tekniska fakulteterna.
Inom den tekniska sektorn har vidare utarbetats de båda betänkandena Byggnadsutbildning
vid de tekniska högskolorna och Ergonomi. På det naturvetenskapliga
fältet har utredningarna Utbyggnadsplan för det biologiska grundforskningsområdet
och Geovetenskaplig utbildning och forskning samt kartläggningen Svensk Fysik
1967 utförts. De teologiska fakulteternas verksamhet har ingående diskuterats,
och UKÄ har just föreslagit en ombildning av dessa till religionsvetenskapliga fakulteter.
På det humanistiska området har översikter och förslag angående bl. a.
moderna språk, idéhistoria, filosofi och vetenskapsteori samt de estetiska disciplinerna
utarbetats. Vidare har UKÄ tagit del av det utredningsarbete och de diskussioner
som forskningsberedningen ägnat åt de samhällsvetenskapliga ämnesområdena.
Ämbetet bifogar ett exemplar av vart och ett i det föregående nämnda arbetena
för kännedom.
Åtminstone vad gäller UKÄ:s förvaltningsområde bör det observeras, att en
utredning av det slag som motionärerna förordar uppenbarligen skulle komma att
syssla med frågor som på grund av universitets- och högskoleutbildningens nära
anknytning till forskningen tangerar de uppgifter, rörande t. ex. den högre utbildningens
yttre struktur, som 1968 års utbildningsutredning (U 68) fått i uppdrag
att analysera. I ännu högre grad skulle sannolikt arbetsuppgifterna för en sådan
utredning sammanfalla med dem som ligger inom ramen för statskontorets planerade
undersökning av universitetsförvaltningarnas organisation och arbetsförhållanden.
Vad gäller möjligheterna att genom organisatoriska förändringar nå en bättre
effektivitet i fråga om omsättningen av vunna forskningsresultat i praktiska åtgärder
penetrerades denna fråga bl. a. i den departementspromemoria i vilken motiven
för bildandet av styrelsen för teknisk utveckling och det statliga utvecklingsbolaget
presenterades. Ytterligare har denna fråga ingående belysts av den tidigare nämnda
promemorian Forskningssamverkan universitet och högskolor — näringsliv. Enligt
UKÄ:s bedömning bör vissa resultat rörande effekten av redan vidtagna och planerade
åtgärder på detta område föreligga, innan ytterligare utredning av problemkomplexet
vidtages. Däremot är det av betydelse att befintliga organ i sitt löpande
arbete uppmärksammar innovations- och andra på området aktuella frågor.
10
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
Sammanfattning
Med hänvisning till vad som anförts finner UKÄ att skäl kan tala för en utredning
av vissa frågor angående de forskningsadministrativa organens uppbyggnad
och verksamhetsformer. Däremot finner ämbetet det inte påkallat att låta frågor angående
forskningsplanering ingå i ett sådant utredningsuppdrag.
Ingeniörsvetenskapsakademien (10.9.1968)
Motionerna tar upp till behandling flera viktiga problem inom ett område som
är centralt för akademien, nämligen frågan om forskningens prioritering och organisation.
Det viktigaste problemet i detta samanhang synes akademien vara,
vilket system som skall användas för att förbereda och handlägga frågor om forskningsinsatser
på olika områden.
Akademien finner den uppdelning på olika nivåer med olika metodik och principer
för bedömningen, som motionerna söker utföra, riktig och lämpad att tjäna
som underlag för såväl principiella diskussioner som praktiskt handlande. Den
noggrannaste granskningen och bedömningen av tänkbara projekt måste göras för
de verkligt stora och dyrbara forskningsprogrammen, som innebär att man binder
sig för stora årliga kostnader under åtskilliga år. En nackdel vid den hittillsvarande
behandlingen av sådana program har varit, att vanligtvis endast ett förslag behandlats
i taget och att det därför saknats en redovisning av alternativa möjligheter. Varje
förslag har normalt utretts av den grupp som är sakkunnig men som därigenom
också är starkt engagerad för förslaget. I sådana fall borde det riktiga förfarandet
vara, att man samtidigt definierade och utredde ett antal projekt inom olika områden
och sökte precisera alternativen så väl att dessa kunde jämföras ur olika
synpunkter. Detta förberedande arbete bör utföras av ett organ som inte är starkt
engagerat för ett visst ämne. Akademien har redan sökt från sina ledamöter och
genom sina övriga informationskällor samla förslag om tänkbara utvecklingsprogram
samt föra fram dessa i den allmänna debatten. Akademien har ännu inte
kunnat avdela resurser för en grundligare utredningsverksamhet av detta slag.
På den lägre nivån, där besluten gäller en eller ett par enstaka tjänster, måste
prioriteringsmekanismen utformas på annat sätt. Avvägningsproblemet blir svårare
genom att det kan bli flera olika motiveringar och argument att ta hänsyn till, som
kan vara svåra att väga mot varandra. Samtidigt blir problemen lättare, eftersom
på denna nivå besluten inte gäller engagemang av samma storlek. Man behöver
därför inte lika strängt kräva de olika motiveringarna utan kan bifalla flera olika
förslag. Vid äskanden som gäller stöd till rent grundläggande forskning blir normalt
det vetenskapliga värdet avgörande för om ett nytt ämne skall bearbetas eller
inte och angelägenheten därav får bedömas med hänsyn till om ämnet är företrätt
tidigare, om det har många anknytningspunkter och stor betydelse för närliggande
ämnen eller om ämnet förefaller vara i snabb utveckling. För förslag som gäller
tillämpade ämnen kan dessa kriterier tillämpas men måste dessutom kompletteras
med en uppskattning av ämnets nytta för samhället.
För att dessa allmänna regler skall ge gynnsamt resultat fordras emellertid att
man samtidigt har en överblick över den högre utbildningen och forskningen. Detta
håller man nu på att skaffa sig inom några ämnen eller ämnesområden genom de
utredningar som utförts av de biologiska vetenskaperna och av geovetenskaperna
samt genom inventeringen av den fysiska forskningen. Sådana utredningar ger en
god överblick över ämnesgruppernas nuvarande organisation och om den utveckling
som förutses under de närmaste åren. Förutsättningen för att dessa utredningar
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
II
skall bli av betydelse är dels att samarbetet mellan utredningarna, kanslersämbetet
och departementet är så gott att utredningarnas förslag genomföres utan alltför
stark reduktion, dels att tillräcklig kontakt mellan och överblick av de olika ämnena
finns, så att inte endast ämnen som behandlas först i en utredningsserie beviljas
behövliga nya tjänster och bygges ut.
Inom det tekniska området har akademien sedan länge sökt följa den tekniska
och vetenskapliga utvecklingen såväl inom som utom Sverige i syfte att tillse att väsentliga
nya ämnen uppmärksammas i Sverige. Akademien har sedan sökt medverka
till att sådana ämnen blir kända genom att utföra utredningar, anordna föredrag
eller konferenser eller på annat lämpligt sätt sprida information om det nya området.
Bättre möjligheter att förebygga att väsentliga nya forskningsområden förbises kan
möjligen komma att erhållas genom den s. k. framtidsforskningen. Denna utgör i
princip en metodik för att samla och bearbeta information som kan ge upplysningar
om nuvarande och framtida utvecklingstendenser. Dess syfte är att från de enskilda
delproblemen gå vidare till att behandla stora system och slutligen hela samhället.
I sådana utredningar kan det bli möjligt att konstatera om vissa ämnen torde
bli speciellt expansiva i framtiden eller om något ämne är särskilt viktigt som
förutsättning för den allmänna tekniska utbildningen.
Flera organisationer och företag i Sverige är engagerade i framtidsstudier, men
var och en betraktar problemen ur sin synpunkt och någon permanent organisation,
som behandlar de allmänna frågorna av stort intresse, finns ännu inte. Akademien
har därför beslutat att utreda möjligheterna och behovet av ett svenskt institut för
framtidsforskning. Utredningen beräknas vara klar om ungefär ett år, varefter eventuella
åtgärder för att inrätta ett institut skall vidtagas.
Prioriteringen på ännu lägre nivå, så att valet gäller enskilda forskningsprojekt,
utföres oftast av forskningsråden. En allmän uppfattning synes vara att forskningsråden
i princip har fungerat bra och att denna organisationsform bör bibehållas.
Forskningsrådens uppgift har ansetts vara att ge anslag till projekt men inte
till permanent verksamhet eller till forskningens basorganisation. Denna skulle i
stället finansieras på annat sätt, t. ex. vid universitets- och högskoleinstitutionerna
över statsbudgeten. Rådsanslagen skulle därför främst användas till marginalkostnader
för projekten. I början av forskningsrådens verksamhet kan en sådan fördelning
av kostnaderna också i huvudsak ha förekommit men sedermera en förskjutning
mellan kostnadsslagen ha skett.
Den allmänna och väl motiverade tillfredsställelsen med rådens arbetssätt har
medfört att anslagen över råden snabbt har stigit. Detta torde ha lett till att finansieningen
av institutioner över universitets- eller högskolebudgeten och finansieringen
genom rådsanslag kommit ur balans. Genom att rådsanslagen vuxit så mycket snabbare
kan det ha blivit svårt att finansiera institutionernas basorganisation över universitets-
och högskolebudgeten. Om råden då tvingas överta finansieringen av vad
som i realiteten är permanenta tjänster, blir en alltför stor del av deras medel
bundna av fortlöpande anslag och en alltför liten del tillgänglig för att stödja nya
projekt, vilket som ovan nämnts i princip ansetts vara deras främsta uppgift.
Denna utveckling betyder också att de framgångsrika forskningsinstitutionerna
ofta har ett mycket stort antal anslag att söka, rapportera och redovisa. Närmare
uppgifter om dessa förhållanden saknas, men akademien är f. n. sysselsatt med försök
att belysa dem genom att dels samla in uppgifter om institutionernas finansiering,
dels om rådsanslagens fördelning. Denna utredning har inte ännu kommit så
långt att resultat kan redovisas, men redan nu framgår att det inte är svårt att finna
exempel på institutioner som har mellan 15 och 20 anslag varje år och som har
dessa anslag som den dominerande finansieringskällan. Dessa förhållanden tyder
12
Statsutskottets utlåtande nr 168 år 1968
på att man kanske skulle kunna utforma ett lämpligare sätt att finansiera den forskning,
som alla bedömare anser skall ges möjligheter att fortsätta.
Akademien finner därför att det kan finnas behov av en utredning, som förutsättningslöst
och från grunden behandlar dessa prioriterings- och organisationsproblem
och söker utveckla former för att stödja den värdefulla forskningen på ett sätt
som garanterar bästa möjliga utnyttjande av de ekonomiska resurser som samhället
anslår till forskningsstödjande ändamål, samtidigt som de kvalificerade forskarna
i minsta möjliga utsträckning belastas med administrativa göromål. Akademien vill
också framhäva att den inte anser behovet av en sådan utredning eller de brister
som kan påvisas i de nuvarande förhållandena, i första hand orsakade av begångna
misstag, utan närmast beror på den snabba expansionen av forskningen under de
senaste åren, varigenom förutsättningarna för den nuvarande organisationen förändrats
så mycket att ett behov av en översyn av de principiella grundvalarna för
samhällets insatser samt av den befintliga forskningsorganisationen uppstått.
Som framgått av akademiens ovan anförda synpunkter söker akademien redan
bearbeta flera av de i motionerna berörda problemen. Akademien finner emellertid
inte åt t den föreslagna utredningen därigenom blir överflödig, då det torde fordras
större insatser för att klarlägga dessa förhållanden än som akademien för tillfället
kan göra, i synnerhet om de politiska instanserna fordrar att snabbt få ett underlag
för sina beslut. Akademien vill därför tillstyrka den föreslagna utredningen och är
för sin del villig att medverka till denna eller att, om så skulle befinnas lämpligt,
åtaga sig att utföra denna.
Tryckeribolaget Ivar Hfeggström AB • Stockholm 1968
681023