Statsutskottets utlåtande nr 148 år 1968

1

Nr 148

Utlåtande i anledning av motioner angående studentkårernas
verksamhet.

(2:a avd.)

I de likalydande motionerna I: 531 av herr Lidgard och II: 667 av herrar
Björkman och Nordstrandh har hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa dels att Kungl. Maj :t skyndsamt utarbetar förslag
till kompetensområde för studentkårernas verksamhet samt bestämmer
om besvärsinstitutets utformning vid överklagande av beslut inom obligatorisk
studentkår, dels att eu förutsättningslös utredning av frågan om
obligatoriskt medlemskap i studentkår kommer till stånd.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från universitetskanslersämbetet, som i sin tur
hört vissa universitets- och högskolemyndigheter m. fl. Därjämte har på
utskottets begäran Sveriges förenade studentkårer inkommit till utskottet
med yttrande över motionerna. Se Bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. De uppgifter som omhänderhas av studentkårerna vid universitet
och högskolor är omfattande och betydelsefulla men samtidigt av
inbördes ganska olika natur. En bedömning av i vad mån skyldighet för
studenterna vid ett visst lärosäte att tillhöra studentkåren därstädes är en
nödvändig förutsättning för att kåren skall kunna fullgöra sina uppgifter
— eller i varje fall ett väsentligt stöd för den — torde kunna tänkas ge olika
resultat beroende på vilken av kårens uppgifter man främst har i sikte. Den
omfattande remissbehandlingen av motionerna har givit vid handen att
meningarna inte bara bland universitetsmyndigheterna utan även i viss
mån bland studenterna går starkt isär i fråga om önskvärdheten av den i
motionerna föreslagna förutsättningslösa utredningen av frågan om obligatoriskt
medlemskap i studentkår. Efter att remissbehandlingen av motionerna
avslutats har emellertid denna fråga, enligt vad utskottet under
hand inhämtat, så till vida kommit i ett nytt läge som Sveriges förenade
studentkårer vid fullmäktigmöte i maj månad innevarande år beslutat tillsätta
en förutsättningslös utredning med uppgift att närmare granska de
motiveringar som anförts för och emot obligatoriet samt att undersöka
olika tänkbara alternativa lösningar med avseende på studerandeinflytande
m. in. I detta läge anser sig utskottet inte böra föreslå riksdagen att hos
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 6 saml. Nr 148

Statsutskottets utlåtande nr l''r8 år 1968

2

Kungl. Maj:t hemställa om den av motionärerna önskade utredningen om
obligatoriskt medlemskap i studentkår.

Frågan om studentkårernas kompetens och om ett besvärsinstitut hör
givetvis nära samman med frågan om obligatoriskt medlemskap, eftersom
en bestämd kompetensreglering och möjlighet att överklaga fattade beslut
knappast torde påyrkas från något håll om medlemskapet blir frivilligt.
En förutsättningslös utredning av hela problemkomplexet torde emellertid
inte underlåta att ta ställning även till dessa båda spörsmål, och utskottet
anser sig därför kunna räkna med att frågan i hela dess vidd kommer att
bli belyst genom den av Sveriges förenade studentkårer beslutade utredningen.
Utskottet har noterat att universitetskanslersämbetet i sitt yttrande
tillstyrkt att en utredning av frågorna om kompetens och besvär kommer
till stånd i samverkan med de studerandes organisationer. Med hänsyn till
vad sålunda anförts anser sig utskottet inte nu böra föreslå riksdagen att
göra den i motionerna önskade framställningen till Kungl. Maj :t i sistnämnda
frågor.

Utskottet avstyrker motionerna och hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1:531 och 11:667.

Stockholm den 5 november 1968

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström (s), Gillström (s), Birger Andersson
(s), Axel Andersson (fp), Fritz Persson (s), fru Wallentheim (s),
herrar Kaijser (h), Mårtensson (s), Bertil Petersson (s), Ottosson (h), Nils
Theodor Larsson (ep), Wååg (s), Thorsten Larsson (ep), Strandberg (h)
och Wirtén (fp) samt

från andra kammaren: herrar Karlsson i Olofström (s), Blidfors (s),
Almgren (s), Eliasson i Sundborn (ep), fru Lewén-Eliasson (s), herrar
Mattsson (ep), Turesson (h), fröken Olsson (s), herrar Johansson i Norrköping
(s), Fagerlund (s), Mundebo (fp), Svanberg (s) och Nordstrandh (h).

Statsutskottets utlåtande nr 148 år 1968

3

Bilaga

Yttranden över motionerna 1:531 och II: 667
Universitetskanslersämbetet (26.4.1968)

I ärendet har yttranden till universitetskanslersämbetet avgivits av konsistorierna
vid universiteten, karolinska institutet, tekniska högskolan i
Stockholm, Chalmers tekniska högskola, handelshögskolan i Göteborg och
farmaceutiska institutet samt av organisationskommittén för teknisk högskola
i Lund. Därvid har tillika överlämnats av konsistoriet vid universitetet
i Uppsala yttranden från universitetets medicinska, humanistiska och
samhällsvetenskapliga fakulteter och Uppsala studentkår, av konsistoriet
vid universitetet i Lund yttrande från Lunds studentkår samt av konsistoriet
vid karolinska institutet yttrande från medicinska och odontologiska
föreningarna i Stockholm.

Med överlämnande av nämnda yttranden får universitetskanslersämbetet
anföra följande.

Konsistoriet vid universitetet i Lund och Lunds studentkår har avstyrkt
motionerna. Konsistoriet vid karolinska institutet och odontologiska föreningen
i Stockholm har likaledes avstyrkt motionerna, medan medicinska
föreningen i Stockholm allenast tillstyrkt utredning av frågan om obligatoriskt
medlemskap i studentkår. Konsistoriet vid tekniska högskolan i
Stockholm har avstyrkt utredning av frågan om obligatoriskt medlemskap
men icke ansett sig kunna ta ställning till övriga motionsyrkanden.

Konsistorierna vid universiteten i Uppsala, Göteborg, Stockholm och
Umeå och vid farmaceutiska institutet samt organisationskommittén för
teknisk högskola i Lund har i allt väsentligt tillstyrkt bifall till motionerna
medan konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola icke synes vilja motsätta
sig bifall till desamma.

För egen del får universitetskanslersämbetet tillstyrka att utredning av
de i motionerna nämnda frågorna om kompetensområde för studentkårernas
verksamhet och besvärsinstituts utformning vid överklagande av beslut
inom obligatorisk studentkår kommer till stånd i samverkan med studenternas
organisationer.

Sveriges Förenade Studentkårer (25.4.1968)

Frågan om det obligatoriska medlemskapet i studentkår och nation/fakultetsförening
för studerande vid postgymnasiala utbildningsanstalter
har under det senaste året aktualiserats vid skilda tillfällen såväl inom som
utom SFS. Organisationen har därvid fått anledning att beröra skilda aspekter
på denna problematik och till statsmakterna framföra sin principiella
syn på frågan. Sålunda avgav SFS till universitetskanslersämbetet den 1
november 1966 remissyttrande över en framställning från teknologsammanslutningen
vid Lunds tekniska högskola ang. införande av obligatoriskt
medlemskap i sammanslutningen. Vidare överlämnade SFS en skrivelse till
ecklesiastikministern vid en uppvaktning den 27 april 1967, i vilken behandlades
frågan om kårtillhörighet för de studerande vid universitetsfilialerna.
Slutligen avgav SFS till universitetskanslersämbetet den 1 juni
1967 remissyttrande över en framställning från studentkåren vid social -

4

Statsutskottets utlåtande nr 1^8 år 1968

högskolan i Lund ang. vissa ändringar i stadgan för socialhögskolorna.
Utan att ta ställning i denna sakfråga redovisade organisationen i detta
sammanhang sin principiella syn på frågan om obligatoriskt medlemskap i
studentkår. Bl. a. anfördes följande: »Det obligatoriska medlemskapet i
studentsammanslutningar har i dag praktiska orsaker som kan hänföras till
den verksamhet som utvecklats inom studentorganisationerna och i dessas
regi. Det är SFS:s uppfattning att obligatoriet, som en undantagsföréteelse
i organisationsväsendet, endast kan motiveras då det är en uttrycklig förutsättning
för att studentorganisationerna skall kunna fullgöra vissa centrala
funktioner som de anförtrotts av statsmakterna och/eller själva påtagit
sig. Sådana funktioner finns i dag dels på utbildningsområdet, dels på
det studiesociala området.

De studerandes medverkan i handläggningen av angelägenheter på utbildningsområdet
— i utbildningsnämnder, institutionskollegier m. m. —
har blivit ett etablerat inslag inom stora delar av den högre utbildningen.
Det torde numera betraktas som självklart att utbildningens konsumenter
— de studerande — på denna nivå har såväl formellt som reellt inflytande
inom utbildningsanstalterna.

Medverkan av studerande i utbildningsärenden kan i och för sig försiggå
utan anknytning till viss studentkår. I den mån emellertid som statsmakterna
betraktar de studerande institutionellt som en del av utbildningsanstalterna
och studeranderepresentationen är ett av Kungl. Maj :t stadgefäst
inslag i dessas verksamhet måste vissa krav ställas på de organisatoriska
formerna för utseendet av vederbörande representanter och på
dessas representativitet för de avsedda grupperna. Den enda möjliga lösningen
att tillgodose representativitetskravet i den mening att samtliga berörda
studerande skall kunna påverka valet av representanter synes vara
att ge denna organisation obligatoriskt medlemskap. Om representationen
sedan — enligt de studerandes eget bestämmande — skall kunna fyllas med
reellt och adekvat innehåll måste också denna organisation ges rätt att
av medlemmarna uttaxera medel.

Studentorganisationerna har vidare anförtrotts omfattande planerande
och förvaltande funktioner i fråga om studentbostadsbeståndet och har
nyligen föreslagits få utvidgade dylika i fråga om hälsovård och motionsverksamhet.
Dessa uppgifter implicerar mer eller mindre omfattande
administrationskostnader, vilka måste täckas genom uppbörd av medel
från de till resp. organisation anslutna studerande eller studerandegrupperna.
Om de studerande genom ett av dem bildat organ även i fortsättningen
förutsättes bära en del av kostnaderna för den studiesociala verksamheten
är det ett rättvisekrav att dessa fördelas på samtliga som är berättigade
att komma i åtnjutande av det aktuella stödet. Detta kan, om fullständig
rättvisa eftersträvas, svårligen ske på annat sätt än genom rätt
till utdebitering via organisationer med obligatoriskt medlemskap. Ett dylikt
synes också vara en nödvändig garanti för kontinuitet och stabilitet i
de organisationer med snabbt skiftande medlemsunderlag som anförtrotts
centrala uppgifter på det studiesociala området.

Det normala förhållandet för de kategorier som i dag har obligatorium
är att detta avser studentkår vid utbildningsanstalten i fråga. De studerande
vid universiteten tillhör därutöver obligatoriskt nation eller fakultetsförening.
Sammanslutningar av det senare slaget fullgör emellertid
inte — utom vad avser universitetet i Göteborg där de i realiteten ersatt

Statsutskottets utlåtande nr H8 år 1968 5

studentkåren — någon av de funktioner för vilka enligt ovan redovisade
uppfattning obligatoriet är en förutsättning. De har däremot i många fall
iklätt sig åtaganden i fråga om exempelvis studentbostäder, vilka under
en övergångstid intill dess att de fullgjorts kan anföras till stöd för ett
bibehållande av obligatorium i berörda sammanslutningar.»

SFS delar således motionärernas uppfattning, att de studerandes möjlighet
att påverka den utbildning de genomgår är så väsentlig, att obligatoriet
är motiverat. SFS kan däremot icke dela motionärernas åsikt att

s. k. undervisningsuppgifter och s. k. fackliga uppgifter är skilda saker och
att de senare icke vore berättigade inom ramen för obligatoriska studentkårer.
Det framgår icke klart vari skillnaden skulle bestå. Motionärerna
beskriver undervisningsuppgifterna på ett sätt, som ger vid handen att
därmed skulle avses de studerandes möjlighet att påverka sin utbildning
endast på det lokala planet; att framföra studenternas synpunkter genom

t. ex. remissvar på statliga utredningar och därigenom påverka utbildningsmyndigheterna
betecknas i motionerna som en facklig uppgilt. I
Sverige bestäms utbildningens utformning i stor utsträckning av centrala
myndigheter, ofta efter att en statlig utredning behandlat frågan. Något
skäl för att med avseende på de studerandes legitima krav på medinflytande
principiellt skilja mellan lokalt och centralt fattade beslut om utbildningen
kan SFS icke finna.

Motionärerna avvisar också de specialkommunala uppgifterna handhavandet
av den statligt stödda hälsovården och motionsidrotten för studerande
— som legitima motiveringar för obligatoriet. Så länge sådana uppgifter
åvilar studentkårerna, anser SFS, som ovan framgått, även detta
göra obligatoriskt medlemskap och utdebiteringsrätt nödvändig. SFS anser
även, att de studerande har ett klart intresse av att kunna påverka utformningen
av studerandehälsovård och studerandemotionsidrotten. Detta är
skälet till att organisationen förordade att dessa stödåtgärders förvaltning
skulle anförtros studentkårerna.

SFS vill i detta sammanhang erinra om det svar ecklesiastikministern
gav i Andra Kammaren den 18 maj 1967 på en enkel fråga om statsrådets
syn på nödvändigheten och önskvärdheten av obligatoriskt medlemskap i
studentsammanslutningar. Statsrådet Edenman uttalade då att tungt vägande
praktiska skäl, trots de principiella invändningarna, gjorde obligatoriet
motiverat, inte minst för närvarande, då den kraftigt ökade tillströmningen
till universitet och högskolor skapar studiesociala problem vilkas
lösning kräver en aktiv medverkan från de studerandes organisationer.
Denna uppfattning delas av SFS.

Frågan om det obligatoriska medlemskapet i studentkår aktualiserades
våren 1967 även genom ett initiativ inom organisationen i form av en motion
till SFS:s fullmäktige. I motionen yrkades att frågan om bibehållande
eller slopande av obligatoriskt medlemskap i studentkår skulle utredas
inom SFS. SFS:s styrelse föreslog enhälligt i ett längre principiellt hållet
yttrande fullmäktige att avslå motionen. Därvid anfördes bl. a. följande:
»Statsmakterna i Sverige har enligt styrelsens uppfattning anslutit sig till
den av motionären åberopade demokratiska princip som föreningsfriheten
utgör. Att det obligatoriska medlemskapet i studentsammanslutning ändå
bibehållits måste tolkas så att studentorganisationernas möjligheter att
fylla de ovannämnda funktionerna bedömts vara så väsentliga från statsmakternas
synpunkt att ett avsteg från principen om föreningsfrihet befunnits
påkallat.

6

Statsutskottets utlåtande nr H8 år 1968

Inom studentorganisationerna, å andra sidan, torde alltid ha funnits en
viss opinion som med åberopande av nämnda princip reagerat mot obligatoriets
förekomst. Denna har emellertid hittills varit av så begränsad omfattning
att berörda organisationer inte funnit anledning att själva ifrågasätta
det obligatoriska medlemskap, som de av ovan anförda skäl funnit
motiverat. Ett dylikt ifrågasättande av obligatoriet inom studentorganisationernas
ram tjänar enligt styrelsens uppfattning heller inget syfte så
länge inte en mycket klar opinion kan konstateras, som i detta sammanhang
sätter föreningsfriheten högre än möjligheterna för de studerande att
inom utbildningsanstalterna påverka utbildningens innehåll och organisation
och att genom egna organ handha det indirekta studiesociala stödet.
En dylik opinion har ännu inte kunnat konstateras.»

Motionen föranledde en omfattande debatt på fullmäktige, sedan även
fullmäktiges allmänna beredningsutskott föreslagit att motionen skulle
lämnas utan åtgärd. Fullmäktige följde styrelsens och utskottets förslag
och avslog motionen, vilket således innebar, att man inte önskade utföra
någon utredning av denna fråga inom organisationens ram. Tanken att en
statlig utredning om obligatoriet skulle begäras framfördes i debatten,
men avvisades.

I de remitterade motionerna hemställs vidare, att Kungl. Maj :t skall
utarbeta förslag till kompetensområde för studentkårernas verksamhet.
Motionärerna ifrågasätter icke det berättigade i att kårerna enligt universitetsstadgan
skall ha till ändamål att främja medlemmarnas studier och
vad därmed äger sammanhang. För att rätten för de studerande att ha
medinflytande över sin situation under utbildningstiden skall ha någon
mening, måste de studerande enligt SFS:s mening ha frihet att själva bedöma
vad som främjar deras intressen i utbildningssituationen. Om detta
kunde avgöras av för utbildningen ansvariga myndigheter, vore nämligen
studerandeinflytandet överflödigt. En av staten utfärdad bestämmelse om
vad som skall anses främja de studerandes studier och vad därmed äger
sammanhang skulle upphäva just den demokratiska princip som ligger till
grund för rätten till medinflytande, vilken i sin tur motiverar kårobligatoriet.
I samtliga studentkårer som har obligatoriskt medlemskap äger
varje medlem rösträtt antingen vid utseendet av fullmäktigeförsamling
(motsv.) eller — i kårer där någon fullmäktigeförsamling icke finns — det
allmänna kårmöte som beslutar viktigare frågor och utser styrelse m. fl.
funktionärer. Kårernas demokratiska organisation utgör enligt SFS:s mening
en tillräcklig garanti för att verksamheten är ett uttryck för medlemmarnas
vilja. Tanken att studentkårernas kompetensområde skulle begränsas
genom bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t avvisades av SFS:s
fullmäktige våren 1967 med röstsiffrorna 73 — 1 och 1 nedlagd röst.

Ett besvärsinstitut förutsätter, som motionärerna själva synes ha insett,
att det finns bestämmelser som reglerar kompetensområdet och till vilka
den som önskar anföra besvär kan hänvisa. SFS, som icke anser att begränsning
av studentkårernas kompetensområde bör komma till stånd genom
statens försorg, avstyrker därför införandet även av ett besvärsinstitut.

Mot bakgrund av den entydiga opinion, som kommit till uttryck i SFS:s
fullmäktiges ställningstaganden 1967 till de i motionen upptagna frågorna,
får SFS föreslå att riksdagen måtte lämna de remitterade motionerna utan
åtgärd.

Statsutskottets utlåtande nr l''r8 år 1968

7

Till förestående yttrande av Sveriges förenade studentkårer fogat yttrande av
Chalmers Tekniska högskolas studentkår

Chalmers studentkår önskar med anledning av föreliggande remiss anföra
följande särskilda synpunkter.

Vi instämmer i de argument för obligatoriet, som SFS i sitt remissvar
framfört. Förutom handläggandet av nämnda utbildnings- och studiesociala
frågor har dock studentorganisationerna utökat sin verksamhet
till att omfatta en mängd andra aktiviteter. Enligt Chalmers studentkårs
uppfattning bör studentorganisationerna vara försiktiga vid upptagandet
av nya verksamhetsområden, speciellt i de fall dessa nya verksamheter kan
implicera frågor av rent politisk karaktär. Stridigheter i exempelvis kontroversiella
politiska frågor kan enligt vår uppfattning allvarligt nedsätta
studentorganisationernas möjligheter till insatser på utbildnings- och det
studiesociala området, vilka enligt vår uppfattning bör utgöra grunden för
det obligatoriska medlemskapet.