2

Statsutsköttets utlåtande nr /47 år 1968

Nr 147

Utlåtande i anledning av motioner angående utbildningen av ulandsexperter.

(2 :a avd.)

I de likalydande motionerna I: 527 av herr Ahlmark m. fl. och It: 690 av
herr Ullsten m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse hemställer att
Kungl. Maj :t på lämpligt sätt överväger formerna för en fortsättning av den
vid »Fyrisskolan» i Uppsala pågående utbildningen av u-landsexperter på
mellannivå samt att därvid även frågan om en vidgning av denna utbildning
till andra nivåer och läroanstalter studeras.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från skolöverstyrelsen och styrelsen för internationell
utveckling (SIDA). Därjämte har på utskottets begäran Sveriges
allmänna exportförening inkommit till utskottet med en skrivelse i frågan.
Se Bilaga till detta utlåtande

Utskottet. Som SIDA framhållit i sitt remissyttrande torde efterfrågan på
svensk personal för u-landsarbete främst gälla väl utbildade fackmän inom
olika områden med gedigna yrkeserfarenheter och därtill språkkunskaper,
pedagogisk träning, kunskaper om u-landsproblemen samt god orientering om
förhållandena i det land till vilket verksamheten avses bli förlagd. Mot denna
bakgrund torde det inte finnas anledning att f. n. räkna med behov av
särskilda utbildningsvägar för blivande u-landsarbetare. Däremot kan det
möjligen finnas skäl att överväga åtgärder till främjande av den internationalisering
av undervisningen på olika nivåer som SIDA anser önskvärd.
På universitetsnivå har man redan anordnat vissa utbildningskurser med
internationellt och u-landsbetonat stoff och vad angår utbildning av u-landsarbetare
på mellannivå finns det anledning att särskilt betona värdet av att
man vid åtskilliga fokhögskolor tagit upp u-landsinriktad undervisning, dels
vid särskilda linjer, dels som inslag i undervisningen i övrigt.

I motionerna berörs — utan att något yrkande ställs — frågan om tillskapande
av en särskild s. k. biståndskarriär. Utskottet är medvetet om att
både den blivande och den hemvändande u-landsarbetaren kan ha problem
i förhållande till sitt arbete i hemlandet men anser sig, inte minst med hänsyn
till vad SIDA anfört i detta hänseende, inte böra göra något uttalande
till förmån för den antydda, särskilda biståndskarriären.

Huruvida och i vilken form den i motionerna omnämnda verksamheten

Statsutskottets utlåtande nr 147 år 11)68

3

vid Fyrisskolan i Uppsala kommer att fortsättas innevarande läsår torde
vara ovisst. Enligt vad utskottet under hand inhämtat är man för närvarande
sysselsatt med en viss, av gjorda erfarenheter betingad omläggning av
utbildningen. Motionärernas önskemål om att formerna för en fortsättning
av utbildningen vid Fyrisskolan skall övervägas torde därför redan vara
tillgodosett. Utskottet anser sig kunna förutsätta att man såväl inom SIDA
som i skolöverstyrelsen uppmärksammar det utbildningsbehov som föranleds
av u-landsverksamheten och möjligheterna att tillgodose detta. Det synes
därjämte önskvärt att frågan tas upp i det nordiska samarbetet, lämpligen
i Nordiska rådet. Riksdagen torde därför i skrivelse till Kungl. Maj :t
böra hemställa härom.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionerna I: 527 och II: 690
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att Kungl. Maj :t i
Nordiska rådet väcker frågan om nordiskt samarbete beträffande
utbildning av personal för u-Iandsarbete.

Stockholm den 29 oktober 1968

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

Närvarande: se under utlåtandet nr 146.

Yttranden över motionerna 1: 527 och II: 690

Skolöverstyrelsen (14.3.1968)

Det behov av u-landsexperler, som SÖ närmast kommer i kontakt med,
avser efterfrågan av experter med ingående erfarenhet och kunskaper från
skolans arbetsområde. Den kompletterande utbildning som dessa experter
behöver avser oftast kompletterande utbildning i språk och kunskaper om
mottagarlandets förhållanden. Detta utbildningsbehov tillgodoses i allmänhet
av uppdragsgivaren i anslutning till meddelat uppdrag och kan icke tillgodoses
genom en utbildning av nyexaminerade. En u-landsutbildning för
nyutexaminerade ingenjörer in. fl. synes i första hand böra utformas som ett
gemensamt nordiskt projekt. Det torde nämligen kunna förutsättas bli fråga
om relativt begränsade grupper på olika områden, därest utbildningen skall
kunna bli meningsfylld.

SÖ föreslår därför att frågan hänskjuts till Nordiska rådet för utredning.
SIDA (13.3.1968)

SIDA delar motionärernas uppfattning att skilda åtgärder måste vidtagas
för att främja rekryteringen av biståndspersonal, om det skall bli möjligt
att genomföra den expansion av utvecklingssamarbetet med u-länderna, som

4

Statsutskottets utlåtande nr 147 år 1968

planeras för de närmaste åren. Viss tvekan kan dock råda om det lämpliga
i att skapa en »biståndskarriär» av det slag, som beskrives i motionerna.

För administrativa uppgifter inom det svenska biståndsorganet liksom vid
de mellanstatliga organisationernas huvudkontor finns redan karriärmöjligheter,
även om några bestämda utbildningsvägar för dessa uppgifter ännu
ej kan anvisas.

I fråga om den personal som rekryteras för direkta fältinsatser har uländerna
hittills i första hand efterfrågat väl kvalificerade fackmän på skilda
områden, såsom jordbruk, undervisning, industri, förvaltning etc. Det finns
ej någon anledning att vänta sig någon avgörande förändring i detta avseende.
Behov synes därför ej föreligga för »särskilda utbildningsvägar för dem
som avser att arbeta inom det internationella biståndet», om därvid avkall
skulle göras på den fackmässiga utbildningen.

Däremot delar SIDA motionärernas uppfattning att en framgångsrik insats
i biståndsarbetet kräver mer än en gedigen fackutbildning och goda
yrkeserfarenheter, nämligen i första hand språkfärdigheter, pedagogisk
träning, kunskaper om u-landsproblemen, orientering om land och folk. seder
och bruk m. in.

SIDA kan för närvarande ej se något önskvärt i en utveckling, som skulle
leda till uppkomsten av en större personalgrupp, för vilken fältarbete i uland
skulle vara en livsuppgift. Det viktigaste skälet för denna inställning
är att en biståndsarbetare efter några år löper risken att förlora kontakten
med utvecklingen inom sitt yrkesområde, till förfång både för hans insatser
i u-land och för hans egen personliga utveckling. Därtill kommer behovet av
att i hemlandet sprida upplysning om u-länderna och vidga engagemanget
för biståndsinsatser. En av de bästa metoderna att åstadkomma detta torde
vara att öka antalet personer med direkta fälterfarenheter.

Det är emellertid, som motionärerna framhåller, en del nackdelar förenade
med frånvaron av karriärmöjligheter inom fältarbetet. Arbetsgivarna är i
regel ovilliga att avstå från dugliga medarbetare, och biståndsarbetaren riskerar
att försämra sina befordringsmöjligheter i hemlandet. Enligt SIDA:s
uppfattning torde del dock vara möjligt att komma till rätta med dessa svårigheter
lagstiftningsvägen. Redan gäller ju den bestämmelsen att den som
skall fullgöra militärtjänst har rätt att återvända till sitt arbete efter tjänstgöringsperiodens
slut. Samma skydd skulle kunna ges en biståndsarbetare.
Även frågan om meritvärdering av en insats i biståndsarbetet borde kunna
lösas utan större svårigheter, sedan nu omfattande erfarenheter av fältarbete
finns tillgängliga.

Med hänsyn till behovet av ett ökat engagemang från vårt land i det internationella
samarbetet och utifrån SIDA:s allmänna syn på rekryteringen av
biståndspersonal är det nödvändigt att den pågående internationaliseringen
av undervisningen på skilda nivåer påskyndas. SIDA ser som ett mål att
sträva mot att en person efter sin grundutbildning i Sverige skall vara rustad
för kommande yrkesinsatser inte bara i hemlandet utan också utanför landets
gränser. Skall detta kunna förverkligas, innebär det krav på ökad språkundervisning
och starka inslag av internationellt stoff i orienteringsämnena.
Det betyder också att möjligheter måste öppnas för dem som så önskar alt
under grundutbildningen i hemlandet välja sådana ämnen och linjer som
kan göra dem bättre rustade att aktivt deltaga i det internationella samarbetet
och i biståndsarbetet.

På flera håll i landet pågår ansträngningar för att möjliggöra detta. Ett
flertal studiekurser vid universiteten med samhälls- och beteendevetenskap -

Statsutskottets utlåtande nr 147 år 1968

5

lig inriktning innehåller moment med internationellt och u-landsbetonat
stoff. Med ekonomiskt bidrag från SIDA har under några år kurser i tropisk
medicin anordnats i Stockholm och i Lund sommarseminarier på akademisk
nivå om problem och metoder i biståndsarbetet. Lantbrukshögskolan har vidare
erhållit särskilt bidrag för att under innevarande budgetår förstärka
undervisningen i tropiskt jordbruk. Inom universitetskanslersämbetet föreligger
planer på alt i samband med införandet av fasta studiegångar erbjuda
en särskild studiekurs för internationell tjänst. Den skulle stå öppen för
bl. a. sådana studeranden, som oberoende av deras grundläggande yrkesutbildning
önskar förbereda sig för en biståndsinsats.

De ovan redovisade utbildningsinsatserna är i första hand avsedda för biståndspersonal
på s. k. expertnivå. Liknande insatser har emellertid också
gjorts för personal på förmans- eller mellannivå. Utöver det i motionerna
omnämnda experimentet vid tekniska gymnasiet i Uppsala har under läsåret
1967—1968 särskilda linjer med u-landsinriktad undervisning inrättats vid
sju folkhögskolor. En av kurserna omfattar 20 veckor, de övriga 34 veckor.
Som ett led i undervisningen har eleverna vid en av dessa u-landslinjer företagit
en studieresa till Tunisien och därvid bl. a. studerat de svenska biståndsinsatserna.
Liknande planer har rapporterats från några av de övriga
skolorna med speciallinje för u-landsfrågor. Vid andra folkhögskolor har ulandsproblem
studerats i ett särskilt ämne eller under några veckors samlad
undervisning. Det har också förekommit att u-landsinriktad undervisning
getts som inslag och moment i de vanliga ämnena vid drygt ett 20-tal folkhögskolor.

Med den frihet att utforma kursplaner och undervisningens innehåll som
folkhögskolan har, syns den vara särskilt lämpad för påbyggnadskurser av
det slag motionärerna tänkt sig och som kursen vid Fyrisskolan i Uppsala
utgör ett exempel på. För det talar också det förhållandet att omkring eu
tredjedel av hittillsvarande deltagare i den svenska fredskåren erhållit någon
del av sin grundutbildning som folkhögskoleelever och att erfarenheterna
av SIDA:s fredskårskurser, av vilka flera förlagts till folkhögskolor, visat
värdet av internatförläggning i detta sammanhang. Det torde inte heller
stöta på större svårigheter att finansiera påbyggnadskurser med u-landsinriktning
som anordnas vid folkhögskolor. Statsbidrag utgår redan med hundra
procent till lärarlöner, eleverna erhåller studiebidrag enligt gällande bestämmelser
och omskolningsbidrag har i några fall utgått till därtill berättigade
elever vid skolornas ordinarie kurser.

Avslutningsvis vill SIDA tillstyrka att frågan om lämplig utformning och
förläggning av påbyggnads- eller förberedelsekurser med u-landsinriktad
undervisning för biståndspersonal på mellannivå blir föremål för studium.
Därvid bör ej endast nu pågående försök vid Fyrisskolan i Uppsala utan
också u-landslinjerna vid folkhögskolorna uppmärksammas. Först sedan
frågan på detta sätt studerats bör beslut fattas om formerna under kommande
läsår för utbildningen vid Fyrisskolan.

Sveriges allmänna exportförening (29.3.1968)

Frågan om utbildningen av experter för tjänstgöring utomlands exempelvis
inom ramen för verksamheten inom multilaterala och bilaterala biståndsorgan
liksom inom företag är av största betydelse. En sådan utbildning pågår
kontinuerligt inom vissa exportföretag och avser då utbildning av egna
tjänstemän för uppdrag inom företagens organisation på utlandsfältet.

6

Statsutskottets utlåtande nr 117 år 1968

Föreningen bereddes under fjolåret genom remiss från kungl. skolöverstyrelsen
tillfälle att yttra sig över den vid Fyrisskolan då planerade utbildningen
av u-Iandsexperter. I föreningens yttrande av den 6 juni 1967, varav
kopia här bifogas, framfördes vissa synpunkter på utbildningen av u-landsexperter
inom exportföretag. De nu framlagda motionerna synes emellertid,
att döma av ingressen till motionerna, närmast beröra den internationella
biståndsverksamheten, där enligt motionärerna efterfrågan på experter inom
»mellannivåskiktet» skulle vara särskild stor och där en utvidgad utbildning
borde vara lämplig. Eftersom motionerna sålunda rör utbildningen för internationell
biståndsverksamhet och icke verksamheten utomlands för svenska
exportföretag tillåter vi oss avstå från att yttra oss över motionerna. Vi förstår
att den institution, som närmast handlägger frågor rörande den internationella
biståndsverksamheten, nämligen SIDA, också beretts tillfälle att yttra
sig över motionerna.

Sveriges allmänna exportförenings i förestående yttrande åberopade skrivelse
till skolöverstyrelsen

Exportföreningen anser utbildningsfrågor av här berört slag av stor principiell
betydelse och har därför närmare samrått med några svenska industriföretag
med verksamhet, som berörs av denna fråga. Det har då inte
varit möjligt att inkomma med synpunkter till den 1 juni, för vilket vi ber
om överseende.

Det är väsentligt att personer avsedda att tjänstgöra utomlands har goda
kunskaper om sitt företag och dess produkter. En längre tids tjänstgöring
inom företaget (minimum 3—4 år) förutsättes därvid som regel. Under denna
tid blir det även möjligt för företaget att bedöma berörda personers allmänna
förutsättningar för utlandstjänstgöring. Härvid bör tilläggas att något
löfte om utlandstjänstgöring sällan torde lämnas på förhand av företagen.
Vidare inhämtas vanligtvis den specialutbildning, som erfordras före
utlandstjänstgöringen parallellt med vidareutbildning rörande företaget och
dess verksamhet på den aktuella marknaden. Specialutbildningen försiggår
då i form av korrespondenskurser eller på liknande sätt.

Föreslagen fortbildningskurs avses förlagd till Uppsala med eu utbildningstid
omfattande 30 veckor. Det torde emellertid mot bakgrund av vad
som sagts ovan och med hänsyn till de kostnader som skulle vara förenade
med att ett företag avstod från eu person under angiven tidsperiod ej vara
praktiskt möjligt för svenska industriföretag att utnyttja den föreslagna
kursverksamheten. Det kan även vara tveksamt om ett företag anställer personer
med den föreslagna utbildningen, om däri skulle ingå ett moment av
löfte om utlandstjänstgöring.

Tilläggas kan att tillfrågade företag ansett huvuddragen av undervisningsplanen
med vissa modifikationer innehålla ämnen av värde för en undervisning
av här tänkt slag. Möjligen skulle något ytterligare antal timmar kunna
ägnas åt företagsekonomi och arbetsledning och något färre antal åt statsoch
religionskunskap då de senare ämnena närmast blir av intresse i samband
med det aktuella tjänstgöringslandet. En kurs av här ifrågakommande
slag bör emellertid syns det oss av praktiska skäl studiemässigt läggas upp i
form av skriftlig undervisning eventuellt avslutad med någon veckas internatundervisning.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680027