Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

1

Nr 62

Utlåtande i anledning av motioner angående föreskrifterna om sotning.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskottet
hänvisade motioner, nr 673 i första kammaren av fru Nilsson m.fl.
och 856 i andra kammaren av herr Larsson i Borrby m.fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn
och revidering av statens brandinspektions exempel på sotningsfrister.»

över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtande från statens brandinspektion. På begäran av
utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges skorstensf
ej armästares riksförbund.

Gällande bestämmelser m.m.

Nu gällande brandlagstiftning genomfördes år 1962 då 1944 års brandlag
och brandstadga ersattes med en ny brandlag och en ny brandstadga, båda
av den 30 mars 1962. Författningsbestämmelserna kompletteras genom
lokala brandordningar, som antages av kommunernas fullmäktige och fastställes
av länsstyrelsen, samt genom råd och anvisningar från statens brandinspektion.
Brandförsvaret är, liksom tidigare, i fred en angelägenhet för
de borgerliga primärkommunerna. Sotning, som är föreskriven till skydd
mot brand, skall utföras genom yrkesutbildad person, en skor stensf ej armästare,
som skall finnas för varje kommun.

Enligt 5 § brandlagen skall i kommun sotning verkställas »i enlighet
med vad som föreskrives i brandstadgan». I 15 § 2 st brandstadgan har
fastställts att bestämmelser skall intagas i brandordningen »om den tid,
som må förflyta från en sotning till hästa». Denna tid skall för olika slag
av eldstäder, förbränningsanordningar m.m. bestämmas med hänsyn till
bränsleslag, eldningssätt m.m. Tiden får, med visst undantag, icke utsträckas
längre än till två år.

Till kommunernas ledning vid uppgörandet av förslag till brandordningar

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 62

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

har statens brandinspektion utarbetat »Exempel på brandordningar» (statens
brandinspektions meddelande 1963:3).

I fråga om sotningsfrister innehåller dessa anvisningar i 13 § följande.

Tiden från en sotning till nästa må icke utsträckas längre än här nedan
sägs.

1. Fem veckor

a) för köksspis, ugn eller annan jämförlig eldstad jämte tillhörande rökkanal,
såvida eldning äger rum i större omfattning än för enskilt hushålls
behov, såsom i hotell, restaurang, bageri, charkuteri, rökeri, rosteri, snickeri
och annan därmed jämförlig inrättning.

b) för värme-, varmvatten-, varmluft- och ångpanna jämte tillhörande
rökkanal, såvida eldning sker med ved, torv, stenkol eller därmed ur sotbildningssynpunkt
jämförlig olja eller annat bränsle. Vid avbrott i eldningen
för säsongmässigt eldningsuppehåll utsträckes dock tiden från en
sotning till nästa till tjugo veckor.

2. Tio veckor

a) för köksspis eller annan jämförlig eldstad, såvida eldning äger rum
endast för enskilt hushålls behov, samt för annan kanalansluten förbränningsanordning
jämte tillhörande rökkanal. Vid avbrott i eldningen för
säsongmässigt eldningsuppehåll utsträckes dock tiden från en sotning till
nästa till tjugo veckor,

b) för tvättpanna i bostadshus jämte tillhörande rökkanal, såvida tvättpannan
är avsedd att användas av mer än fem hushåll,

c) för värme-, varmvatten-, varmluft- och ångpanna jämte tillhörande
rökkanal, såvida eldning sker uteslutande med koks, antracit eller därmed
ur sotbildningssynpunkt jämförlig olja eller annat bränsle. Vid avbrott
i eldningen för säsongmässigt eldningsuppehåll utsträckes dock tiden från
en sotning till nästa till tjugo veckor.

3. Tre månader

för imkanal hörande till större kök, t.ex. restaurangkök.

4. Ett år

a) för värme-, varmvatten- och ångpanna eller annan jämförlig eldstad
jämte tillhörande rökkanal i större värmecentral, vilken står under kontinuerlig
övervakning av kvalificerad driftsledare och vars skorsten (-ar)
icke till någon del gränsar till andra utrymmen än sådana som ingår i
värmecentralen,

b) för kakelugn, kamin, annan öppen spis än sådan som avses i punkt
5 b) samt övriga eldstäder (bl.a. Aga-spis), jämte tillhörande rökkanal,

c) för annan tvättpanna i bostadshus än sådan som avses i punkt 2 b)
jämte tillhörande rökkanal,

d) för utsugningskanal från bageriugn, tvättinrättning och liknande
anläggning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

3

5. Två år

a) för andra irnkanaler än sådana som avses i punkt 3,

b) för öppen spis eller annan eldstad jämte tillhörande rökkanal i utrymme,
som normalt uppvärmes av annan uppvärmningsanordning,

c) för eldstad jämte tillhörande rökkanal i fritidshus och därmed jämförliga
byggnader, vilka icke användes som stadigvarande bostad.

I 14 § 1 mom. innehåller anvisningarna att ny sotning icke behöver utföras
om eldning inte har skett efter senaste sotning.

I en anmärkning till anvisningarna i 13 § framhålles att ett omedelbart
genomförande av den rekommenderade ordningen, som syftar till likformighet
mellan sotningsfristerna såväl inom tätort och glesbygd som inom
kommuner, i vissa fall skulle för glesbebyggelse inom vissa kommuner
medföra en väsentlig förkortning av tidigare tillämpade sotningsfrister.
Den eftersträvade likformigheten kommunerna emellan borde därför kunna
genomföras etappvis. Tillsvidare borde i enlighet härmed beträffande
åsyftad glesbebyggelse en mindre förkortning av sotningsfristerna än den
som skulle följa av omedelbar övergång till de i exemplet angivna fristerna
kunna accepteras. Sålunda borde femveckorsfristen i dessa fall övergångsvis
kunna utsträckas till åtta veckor och tioveckorsfristen till sexton veckor.
Längre frister än de som faktiskt tillämpats före anvisningarnas tillkomst
borde icke i något fall komma ifråga.

Här må slutligen anmärkas att enligt 37 § brandstadgan förslag till brandordning
skulle med iakttagande av stadgans föreskrifter ha upprättats och
underställts länsstyrelsens prövning senast den 1 januari 1965.

1962 års lagstiftning

1962 års brandlagstiftning grundades på ett betänkande av 195A års
brandlagsrevision (SOU 1960:34). I betänkandet redovisades ett flertal
tidigare företagna utredningar om att förekommande frister till stor del
grundades på erfarenhetsmässiga bedömanden beträffande olika typer av
bebyggelse, eldstäder och bränsle samt att erfarenheten på detta område vid
skilda tillfällen åberopats som skäl för än den ena, än den andra sotningsfristen.
Också utomlands grundas sotningsfristerna främst på erfarenhet
och tradition. Brandlagsrevisionen hade därför undersökt möjligheten att
företaga en tekniskt-vetenskaplig och statistisk undersökning av de faktorer,
som påverkar sotningsbehovet men funnit att en sådan skulle bli synnerligen
omfattande, tidsödande och dyrbar samt att det är ytterst osäkert
om den skulle leda till användbara resultat. Det förhåller sig nämligen så
att ett stort antal varierande faktorer inverkar på sotbildning och därav
föranledd brandfara. Brandlagsrevisionen nödgades därför konstatera, att
något ytterligare vetenskapligt underlag för bestämning av de sotnings -

2 liiharig till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 62

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år i968

frister som erfordras från brandförsvarssynpunkt icke syntes kunna erhållas.

Att brandorsakerna eldstäder och uppvärmningsanordningar enligt
brandorsaksstatistiken svarade för omkring en tredjedel av alla bränder och
för en fjärdedel av utbetalade brandförsäkringsersättningar visade enligt
brandlagsrevisionen att sotningen är en viktig angelägenhet i det förebyggande
brandförsvaret. Även om man på lång sikt hade att emotse väsentliga
förändringar i samband med övergång till fjärrvärmeanläggningar och
till atombränsle, syntes man för de närmaste decennierna böra räkna med
ett sotningsbehov för brandförsvarsändamål av i stort sett dåvarande omfattning.

Frågan om sotningsbehov och sotningsfrister har enligt brandlagsrevisionen
två sidor. Den ena avser sotbildningen, som beror av bränsleslag,
eldstäders och rökkanalers ändamål och beskaffenhet samt eldningssätt
och eldningsintensitet. Brandlagsrevisionen lämnar en ingående redogörelse
för hur dessa faktorer bör påverka sotningsfristerna och upplyser i
samband därmed, att statistiska undersökningar i stort sett visar, att brandskador,
som äger samband med eldstäder och uppvärmning, är mer beroende
av årstiden och temperaturen än andra brandskador. Tillräckliga skäl
att föreskriva kortare sotningsfrister i kallare delar av landet än i övriga
delar kan å andra sidan knappast statistiskt påvisas. En annan sak är att
eldningssäsongens varierande längd i skilda delar av landet kan medföra
behov av ett större antal sotningar per år i f.ö. likartade sotningsobjekt i de
kallare landsdelarna.

Sotningsfristernas andra sidan sammanhänger enligt brandlagsrevisionen
med att sotbildningen icke är beroende av huruvida den eldstadsförsedda
byggnaden är belägen i tätort eller på landsbygden. Risken för att
sotet antändes och skadar byggnaden är icke mindre på landsbygden än i
stad eller annan tätort. Där frånvaron av byggnadsbestämmelser och nybyggnadskontroll
medfört sämre eldstads- och skorstensbestånd, är snarare
motsatsen fallet. När det gäller den av sotbildning föranledda brandrisken
i den enskilda byggnad, om vars sotning fråga är, synes därför skäl ej
föreligga för annan sotningsfrist på landsbygden än i tätorter. Sotningsbehovet
kan emellertid bedömas med hänsyn till faran för en skorstensbrands
spridning till angränsande bebyggelse. Denna fara är, framhåller
brandlagsrevisionen vidare, avsevärt större i tätorter, vilket är grunden till
de skilda sotningsfristerna för eljest likartade sotningsobjekt i stadssamhällen
och på landsbygden. Där större värden finns att skydda anses strängare
bestämmelser motiverade. Förekomsten av en brandkår, som snabbt
kan komma tillstädes, minskar å andra sidan farorna vid en skorstensbrand
i tätorterna, medan däremot på landsbygden de längre avstånden och utryckningstiderna
motiverar ett omsorgsfullare förebyggande brandförsvar,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

5

i vilket sotningen är ett betydelsefullt led.

Brandlagsrevisionen fann de nu berörda förhållandena i princip böra
leda till att samma sotningsfrister skulle tillämpas för tätorter och landsbygd.
Maximifristen borde därvid, i enlighet med vad som tidigare gällt
för de förra, bestämmas till två år, med undantagsmöjligheter för särskilda
fall. Brandlagsrevisionen fann sig emellertid icke i stånd att lämna några
på kännedom om sotbildningen grundade detaljerade allmängiltiga anvisningar
om sotningsfristernas längd vid olika betingelser. Något utredningsmaterial,
som från sotbildningssynpunkt motiverade rekommendationer
om avsevärt ändrade sotningsfrister, förelåg icke. Det fick därför liksom
tidigare överlåtas på kommunerna att lokalt, i brandordningen, bestämma
erforderliga sotningsfrister med ledning av centralt utarbetade anvisningar.

Emellertid kunde enligt brandlagsrevisionen särskilda skäl föreligga såväl
för frångående i visst fall av den bestämda fristen som för medgivande
av längre frist än två år. Sotbildningen och därav föranledd brandfara kunde
i enskilda fall påverkas av orsaker som ej låter sig allmänt anges i brandordning.
I dylika fall kunde det enligt brandlagsrevisionen finnas anledning
att förkorta eller förlänga fristen. Sålunda kunde i sportstugor, sommarstugor
och annan bebyggelse, som huvudsakligen användes under den varma
årstiden stundom utan fara förlängas utöver två år.

I propositionen med förslag till brandlag och brandstadga m.m. (prop.
1962:12) konstaterade föredragande departementschefen (s. 89) att sotningsfristernas
längd utgjorde en sedan gammalt svår och omstridd fråga.
Brandlagsrevisionens undersökningar gav enligt departementschefen vid
handen att något utredningsmaterial, som motiverade från sotbildningssynpunkt
avsevärt ändrade sotningsfrister icke stod till buds samt att en
särskild vetenskaplig undersökning i detta ämne av olika skäl sannolikt
icke skulle leda till användbara resultat.

Med hänsyn till vad som därvidlag förekommit ansåg departementschefen
att en allmän översyn av sotningsfristerna borde verkställas av statens
brandinspektion. Departementschefen anslöt sig till brandlagsrevisionens
av remissinstanserna biträdda förslag att sotningsfristerna i princip borde
vara lika långa för en viss anläggning, oavsett om denna var belägen i
tätort eller glesbebyggelse. Han ansåg också viktigt att sotningsfristerna
bedömdes enbart från synpunkten av det sotningsbehov för brandskyddsändamål,
som föreligger under eldningssäsongen. I den mån icke de särskilda
anläggningarnas skick och eldningssätt föranledde annat borde likformighet
mellan kommunernas sotningsfrister eftersträvas.

I likhet med brandlagsrevisionen fann departementschefen ej anledning
frångå tidigare lagstiftnings ståndpunkt att sotningsfristerna icke lämpligen
kunde intagas i brandstadgan. En bestämmelse om maximifrist bor -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

de dock alltjämt ingå i stadgan. Med hänsyn till sotningsfristernas ekonomiska
betydelse inte bara för kommunerna utan även för allmänheten,
som har att bekosta sotningen, samt för skorstensfejerirörelserna och indelningen
i sotningsdistrikt ansåg departementschefen lämpligt att fristerna
som hittills bestämdes i brandordningarna. Den önskvärda likformigheten
kunde därvid tillgodoses genom att efter den förut nämnda översynen
rekommendationer om sotningsfrister infördes i de exempel på brandordningar,
som avsågs bli utarbetade av statens brandinspektion.

Motionerna

I motionerna framhålles att antalet årliga sotningsförrättningar avsevärt
ökas i tillämpningsföreskrifterna till 1962 års brandlagstiftning. Bärande
skäl härför saknas enligt motionärerna, som också åberopar att regeln att
den enskilde medborgaren icke skall behöva tåla onödigt tvång är inskriven
i 1 § i gällande brandstadga. Motionärerna redogör för vissa uttalanden
under förarbetena till bestämmelserna och nämner därvid att de båda
skånska länsstyrelserna redan då det centralt utarbetade förslaget till
exempel på sotningsfrister översändes för yttrande anförde betänkligheter
mot detsamma och föreslog att de sotningsfrister, som då gällde på Skånes
landsbygd, åtminstone upptogs som alternativ. Kommunernas representanter,
som grundat sin uppfattning på mångårig erfarenhet, reagerade enligt
motionärerna skarpt mot brandinspektionens exempel och framför allt
mot den avsevärda ökningen av antalet sotningsförrättningar av eldstäder
med oljeeldning. Beträffande dessa eldstäder hade 117 av landskapets dåvarande
127 kommuner i gällande brandordningar en tidsfrist av 6 månader,
alltså sotning två gånger årligen, vilket inte vållat någon som helst
olägenhet ur brandskyddssynpunkt. Som jämförelse nämner motionärerna
att brandinspektionens exempel för dessa objekt anvisar 4 sotningsförrättningar
per år (dock 5 vart 5:e år) om säsongmässigt eldningsuppehåll förekommer,
eljest 5 gånger per år (6 gånger vart 5:e år).

Följden har enligt motionärerna blivit att 57 kommuner i Kristianstads
län och 58 i Malmöhus län icke ansett sig i allt kunna följa exemplets bestämmelser
vid antagandet av sotningsföreskrifter. Länsstyrelserna i de
båda skånelänen har vid prövningen av de kommunala besluten icke kunnat
finna att styrkt behov förelegat av exemplets avsevärt ökade antal årliga
sotningsförrättningar. Brandordningar har fastställts, vilka sedan på inrådan
av skorstensfejarmästarnas förbund överklagats av vederbörande
skorstensfejarmästare. Kungl. Maj :t har behandlat en del av de överklagade
brandordningarna. I motiveringarna för besluten heter det bl.a., att vad som
förekommit icke utgör tillräcklig anledning att i förevarande hänseende
bestämma en längre frist än som rekommenderats av brandinspektionen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

7

Brandlagstiftningen är enligt motionärernas uppfattning en s.k. ramlagstiftning,
varför det ligger i sakens natur att kommunerna icke i alla
delar behöver följa brandinspektionens exempel. Avvikelser bör, slutar
motionärerna, vara tillåtna på grund av lokala förhållanden och tidigare
erfarenhet, blott ej brandsäkerheten sätts i fara.

Remissyttrandena

Stadsförbundet och kommunförbundet, vilka avgett gemensamt yttrande,
samt Sveriges Fastighetsägareförbund tillstyrker bifall till motionerna.
Statens brandinspektion tillstyrker att en utredning genomförs i fråga om
sotningsfristernas längd och därmed sammanhängande frågor. Sveriges
skorstensfejarmåsteras riksförbund avstyrker bifall till motionerna.

Statens brandinspektion lämnar efter en redogörelse för vissa författningsbestämmelser
och uttalanden under lagstiftningens förarbeten följande
uppgifter om sotningsfristerna i de olika kommunerna.

Brandordningar enligt 1962 års brandlagstiftning har ännu icke antagits
av samtliga kommuner. I första hand gäller detta de båda skånelänen. För
900 kommuner — den 1 januari 1967 — torde i runt tal alltjämt återstå ett
80-tal (den allra största delen i Kristianstads och särskilt i Malmöhus län).
För de övriga dvs drygt 800 kommuner, har det ojämförligt flesta antalet
kommuner godtagit fem respektive tio veckors sotningsfrist.

I följande län tillämpas sålunda i alla kommuner dessa frister, nämligen
B, C, D, E, G, H, I, K, S, T, U, W, X, AC och BD. I några län — F, N, O,
P, R, Y, Z, — förekommer åtta resp sexton veckor eller i ett litet antal fall
någon »variant» därav. Sammanlagt torde det röra sig om 70 ä 80 kommuner.
Åtskilliga av dessa har följt brandinspektionens ovan angivna riktlinjer
om övergångsvisa regler för glesbygden. Andra kommuner åter har icke
beslutat någonting om »övergångsvis» och andra, slutligen, har varken
bestämt någon övergångstid eller gjort någon begränsning i avseende på
bebyggelsens karaktär (typen glesbebyggelse).

Inom de båda skånelänen har föreslagits sotningsfrister, som i väsentlig
grad avviker från brandinspektionens exempel. Kungl. Maj :t har i flera
fall i anledning av anförda besvär från såväl kommuner i nu nämnda län som
kommuner i andra län, t ex Hallands och Västerbottens, fastställt de frister
som enligt vad här ovan sagts rekommenderats i exemplen.

Brandinspektionen framhåller vidare att de enhetliga sotningsfristerna
bygger på mångårig erfarenhet och att utkastet till brandinspektionens
exempel på brandordning vilka enligt departementschefens direktiv skulle
utarbetas i samråd med Svenska stadsförbundet och dåvarande Svenska
landskommunernas förbund, blev föremål för ett omfattande remissförfarande.
Icke mindre än ett 80-tal myndigheter, organisationer m.fl. som kunde
tänkas ha anknytning till de aktuella problemen, erhöll tillfälle yttra sig.
Härefter utsändes de ifrågavarande exemplen i god tid, innan arbetet med

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

uppgörande av förslag till brandordning inom de olika kommunerna påbörjades.

Brandinspektionen finner sig icke ha någon som helst anledning att ställa
sig avvisande till motionärernas förslag om översyn och revidering av
brandinspektionens »Exempel på sotningsfrister». Å andra sidan är det,
anför brandinspektionen, förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd
från brandförsvarssynpunkt motiverade sotningsfrister. Något skäl att utan
vidare utredning ändra brandinspektionens av ett stort antal sakkunniga
instanser tillstyrkta förslag föreligger enligt brandinspektionens mening
inte. Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker brandinspektionen
att en utredning genomförs i fråga om sotningsfristernas längd och
därmed sammanhängande frågor. Först efter att en sådan utredning företagits
bör enligt brandinspektionens mening den av motionärerna föreslagna
översynen och revideringen av statens brandinspektions exempel på sotningsfrister
verkställas.

Sveriges skorstensfejarmåstares riksförbund belyser innebörden av de
av brandinspektionen rekommenderade sotningsfristerna på i huvudsak
följande sätt.

Förut tillämpade sotningsfrister rekommenderades genom normalbrandordningar
och var olika långa för tätorter och landsbygd. För städer, köpingar
och municipalsamhällen rekommenderades sotningsfrister, som beträffande
huvudobjektet värmepannor motsvarar de sotningsfrister som
nu rekommenderas i statens brandinspektions exempel på brandordningar.
För ett betydande antal städer gällde dock kortare sotningsfrister än vad
som rekommenderades. Som exempel kan anges Göteborg, som för vissa
objekt hade sotningsfristen en månad i stället för tre månader. För landsbygden
rekommenderades längre frister än för städerna, exempelvis sex
månader såsom anges i motionerna innebärande sotning två gånger årligen.
För många landskommuner antogs dock under årens lopp frivilligt
och på grund av erfarenhet kortare sotningsfrister.

De av brandinspektionen i exempel på brandordningar rekommenderade
sotningsfristerna, vilka uteslutande tar hänsyn till behovet av sotning
från brandförsvarsskäl, ansluter sig i huvudsak till de i normalbrandordningen
för städer m.m. tidigare rekommenderade fristerna. Sotningsfristen
fem veckor i stället för förut gällande en månad innebär dock att antalet
årliga sotningstillfällen för hithörande objekt minskar från normalt åtta
till sju. Sotningsfristen tio veckor jämte, med exempel efter tidigare brandordning
för Stockholm, föreskriven längre frist under sommarårstiden innebär
oförändrat fyra sotningstillfällen per år. För vissa öppna spisar, lokaleldstäder
i fritisdhus och för imkanaler har fristen för landet i sin helhet
förlängts från ett till två år. Av det föregående framgår emellertid också
att för ett betydande antal städer för vilka gällde kortare frister än vad
som rekommenderades innebär brandordningsexemplet även i andra avseenden
förlängda frister.

För landskommunerna i allmänhet innebär brandordningsexemplet kortare
frister för exempelvis värmepannor som eldas med tunn eldningsloja, vilket

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

9

objekt omnämnes i motionerna. Friständringen för dessa objekt medför en
övergång från två eller tre sotningstillfällen per år till fyra. Vid remissbehandlingen
av brandordningsexemplet uttalades bl.a. från de båda länsstyrelserna
i Skåne betänkligheter mot detsamma. Dessa betänkligheter
gav anledning till införande i brandordningsexemplet av möjlighet till längre
frister för glesbebyggelsen, exempelvis för omnämnda objekt sexton veckor
motsvarande tre sotningstillfällen per år. De längre fristerna är avsedda
att användas som en övergångsform. Någon övergångstid har dock ej angivits,
utan erforderliga ändringar till enhetliga frister förutsattes ske i
samband med ändringar i kommunindelningen, då ny brandordning aktualiseras.

I den sammanjämkning av förut tillämpade sotningsfrister till anbefallda
enhetliga frister som nu sålunda har företagits skall beaktas, att tidigare
har frister motsvarande i branordningsexemplet rekommenderade
eller i flera fall kortare frister gällt i städer och jämförbara samhällen,
dvs. för objekt i byggnader i vilka mer än 70 % av landets befolkning bor
eller vistas.

Härefter framhåller riksförbundet att motionerna tillkommit för att man
i Skånes landskommuner inte anser det vara befogat att införa de enhetliga
sotningsfristerna fem och tio veckor enligt brandordningsexemplet. Det har
inte för något fall diskuterats om de längre sotningsfristerna åtta respektive
sexton veckor skulle införas för glesbebyggelsen. Denna lösning har
tillämpats i många landskommuner i landet i övrigt. För det vanligast förekommande
objektet — värmepanna, som eldas med tunn eldningsloja
— innebär som förut nämnts sotningsfristen tio veckor normalt fyra sotningstillfällen
årligen och sotningsfristen sexton veckor tre sotningstillfällen.
I av kommunerna antagna men av Kungl. Maj :t underkända brandordningar
har för dessa objekt angivits sotningsfristen tre månader jämte
förlängd frist under sommarårstiden enligt mönster av brandordningsexemplet.
Detta innebär tre sotningstillfällen årligen. Meningsmotsättningarna
gäller reellt sålunda tre eller fyra sotningstillfällen årligen i tätbebyggelsen.

Riksförbundet understryker också under åberopande av brandlagsrevisionens
betänkande att något tekniskt-vetenskapligt underlag för bestämmande
av sotningsfrister ej kan erhållas och anser att från brandförsvarssynpunkt
erforderliga sotningsfrister liksom hittills får bestämmas efter
erfarenhet.

Förbundet finner ingen anledning att det redan nu, innan någon erfarenhet
av de endast några år gamla sotningsfristerna vunnits, föranstaltats
om en översyn och revidering av desamma. Förbundet anser det i stället
lämpligare att landskommunerna i Skåne anvisas att utnyttja möjligheten
att föreskriva de längre sotningsfristerna för landsbygden.

För att så långt som möjligt överbrygga meningsmotsättningarna kan
enligt förbundet anvisningen om att de längre fristerna skall utgöra en
övergångsform bero, varigenom även erfarenhet kan vinnas för framtida

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

bedömning av tillämpningen av två fristområden. Vidare kan gränsdragningen
mellan fristområdena modifieras. För närvarande gäller att de kortare
fristerna skall tillämpas för tätbebyggelse och de längre för glesbebyggelse-
Definitionerna för tät- och glesbebyggelse har knutits till dessa
begrepp enligt 6 § byggnadslagen (SFS 1947:385). I den praktiska tillämpningen
förstås med tätbebyggelse område med stadsplan eller byggnadsplan.
En övergång bör kunna diskuteras till gränsdragning mellan fristområdena
enligt begreppen tätort och glesbygd och med den definition för begreppet
tätort som användes i folk-och bostadsräkningen. Dylik ändring torde såvitt
kan bedömas medföra en icke oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet
för de längre fristerna. Med tätort avses härvid ort med minst 200
invånare. Enligt senaste bostadräkningen (1965) skulle denna indelning
medföra att för landskommunerna i Kristianstads län skulle byggnader
innehållande 50,2 % av totala lägenhetsantalet hänföras till området med
längre frister. Motsvarande siffra för Malmöhus län är 52,5 %.

Angivna ändringar av tillämpningen av brandordningsexemplet kan enligt
riksförbundet utfärdas av statens brandinspektion, som det tillkommer
att i råd och anvisningar komplettera brandlagstiftningen.

På anförda skäl avstyrker förbundet bifall till motionerna.

Kommunförbunden framhåller att sotningsfristerna får grundas på erfarenhetsmässiga
bedömanden eftersom någon speciell utredning ej gjorts.
Detta erfarenhetsmässiga bedömande har skett centralt och hänsyn har
sedan ej tagits till de erfarenheter de enskilda kommunerna kan ha haft av
längre frister än de av brandinspektionen rekommenderade. Erfarenheterna
från bl.a. kommunerna i Skåne visar exempelvis, att längre frister ej
inneburit en belastning ur brandskyddssynpunkt.

Förbunden anser att det numera borde vara möjligt att vid exempelvis
statens provningsanstalt utreda sambandet mellan bränsleslag — eldningsfrekvens
— sotbildning — brandfara. Härigenom skulle bestämmelser om
sotningsfrister kunna grundas på ett vetenskapligt underlag.

Fastighetsägareförbundet grundar sitt tillstyrkande av motionerna på att
det av de yttranden, som förbundet inhämtat från sina lokalföreningar,
framgår att dessa i allt väsentligt delar motionärernas uppfattning.

Utskottet

Enligt gällande brandlagstiftning som genomfördes år 1962 skall bestämmelser
om tiden från en sotning till nästa upptagas i lokala brandordningar,
som antages av kommunernas fullmäktige och fastställes av länsstyrelsen.
Statens brandinspektion har utarbetat anvisningar till ledning
för kommunerna vid upprättande av förslag till brandordningar. Anvis -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

11

ningarna innehåller detaljerade förslag i fråga om sotningsfrister. Den rekommenderade
ordningen syftar till likformighet mellan sotningsfristerna
såväl inom tätort och glesbygd som inom olika kommuner. I anvisningarna
har exempelvis föreslagits att tiden från en sotning till nästa inte må utsträckas
längre än tio veckor för eldstäder med oljeeldning, om eldning äger
rum endast för enskilt hushålls behov. I vissa kommuner, särskilt inom de
båda Skåne-länen, har emellertid brandordningar fastställts, som föreskriver
avsevärt längre sotningsfrister än vad som förordats i anvisningarna.
Då beslut härom genom besvär dragits inför Kungl. Maj :ts prövning har
emellertid de kortare fristerna i anvisningarna fastställts.

Motionärerna hemställer att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
anhålla om översyn och revidering av statens brandinspektions exempel på
sotningsfrister. Till stöd för sin hemställan åberopar motionärerna att
bärande skäl saknas för den avsevärda ökning av antalet årliga sotningsförrättningar
som brandinspektionernas tillämpningsföreskrifter innebär.
Motionärerna framhåller särskilt ökningen av antalet sotningsförrättningar
av eldstäder med oljeeldning samt anför att i de brandordningar som tidigare
gällde i flertalet av Skånes kommuner föreskrevs en tidsfrist av sex
månader, alltså sotning två gånger om året. Denna tidsfrist vållade enligt
motionärerna inte någon som helst olägenhet ur brandskyddssynpunkt. Som
jämförelse påpekar motionärerna att brandinspektionens exempel för dessa
eldstäder anvisar fyra sotningsförrättningar per år om säsongmässigt eldningsuppehåll
förekommer, eljest fem gånger per år.

Av de remissorgan som yttrat sig över motionerna har endast skorstensfejarmästarnas
riksförbund avstyrkt bifall till dessa, övriga remissorgan
är positiva till innehållet i motionerna.

Förarbetena till 1962 års brandlagstiftning ger vid handen att det då
saknades tekniskt-vetenskapliga eller statistiska undersökningar av de
faktorer som påverkar sotningsbehovet. Departementschefen uttalade också
att en särskild vetenskaplig undersökning i detta ämne av olika skäl sannolikt
inte skulle leda till användbara resultat.

Utskottet vill emellertid framhålla att åtskilliga år gått sedan brandlagsrevisionen
avgav sitt betänkande. Det är därför inte osannolikt att den
tekniska utvecklingen på detta område nått så långt att det numera är möjligt
att utreda sambandet mellan bränsleslag — eldningsfrekvens — sotbildning
— brandfara. Enligt utskottets mening är det bl. a. från kostnadssynpunkt
angeläget att bestämmelser om sotningsfrister så långt som möjligt
grundas på ett tillförlitligt underlag. Utskottet förordar därför — i anslutning
till brandinspektionens yttrande — att en utredning genomförs i
fråga om sotningsfristernas betydelse i brandskyddshänseende och därmed
sammanhängande frågor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att när -

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 62 år 1968

mare avgöra formerna för en sådan utredning. Sedan denna slutförts får
frågan i belysning av undersökningsresultatet tas under nytt övervägande.
Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 673 och
11: 856 i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet
anfört; samt

B. att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1968
På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Knut Johansson
(s)*, Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gpstafsson (ep), Erik Jansson (s), Åkesson
(fp), Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s), fru Torbrink (s)*, herrar
Hedin (h)VPersson i Tandö (s), Larsson i Borrby (ep) och Åberg (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1968

680723