Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1963
1
Nr 59
Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av rätten för
jakträttsinnehavare att döda hund som löper lös och
jagar eller ofredar villebråd.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 84 i första kammaren av herr Karlsson, Göran,
och nr 123 i andra kammaren av herr Levin m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta att tredje stycket i 22 paragrafen i lagen den
3 juni 1938 om rätt till jakt skall utgå».
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från rikspolisstyrelsen och statens naturvårdsverk.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska jägareförbundet,
Jägarnas riksförbund, Svenska kennelklubben och Svenska dreverklubben.
Gällande bestämmelser
I jaktlagstiftningen finns åtskilliga bestämmelser som inte avser jakt eller
jaktutövning utan i första hand har viltvårdande eller djurskyddande
syfte. Till dessa bestämmelser hör reglerna om rätt att ingripa mot annans
hund som springer lös i viltmarker. Vissa av dessa regler gäller hela året,
andra åter huvudsakligen under den tid av året när jakt efter de flesta viltarter
är förbjuden. Bestämmelserna återfinns i 22 § jaktlagen (JL) och har
följande huvudsakliga innebörd.
Löper hund lös i mark där det finns villebråd, har jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga hunden (22 § första stycket JL). Den som
sålunda fångat in annans hund är skyldig att genast underrätta hundens
ägare eller innehavare. Är denne okänd eller oanträffbar, skall polismyndigheten
i orten underrättas. Den som vill få tillbaka upptagen hund skall
utge lösen med 50 kr. om hunden upptagits under tiden den 1 mars—den 20
augusti och med 25 kr. i annat fall. I båda fallen skall ersättning utgå även
för hundens föda och övriga kostnader. Har inte ägaren eller innehavaren
löst hunden inom en vecka efter det han underrättades om upptagandet eller
inom två veckor efter det polismyndigheten underrättades är hunden
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr S9
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
förverkad. Om jakträttshavaren hellre vill det, är hundens ägare eller innehavare
skyldig att utge lösen enligt nyss nämnda grunder, förutsatt att
talan väcks vid domstol inom en månad efter det att hunden eljest varit förverkad.
Jagas eller ofredas villebråd av hund som löper lös, är hundens ägare eller
innehavare skyldig att ersätta jakträttsinnehavaren för skada på villebrådsbeståndet
som kan ha orsakats av hundens löslöpande (22 § andra
stycket JL).
Inträffar det under tiden den 1 mars—den 20 augusti att löslöpande hund
jagar eller ofredar villebråd, får hunden fångas och hållas kvar mot lösen
och kostnader enligt nyssnämnda huvudregel. Låter sig hunden emellertid
inte fångas in, och framgår det av omständigheterna uppenbarligen att
hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, får
under nämnda tid jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden (22 §
tredje stycket JL). De har dock skyldighet att genast göra anmälan om det
inträffade till polisman i orten vid risk att annars inte till sitt fredande få
åberopa nyssnämnda förhållande. Försummas sådan anmälan eller dödas
hund utan att de i lagrummet angivna villkoren är uppfyllda, kan det medföra
ansvar för skadegörelse. I straffrättsligt avseende innebär stadgandet
vidare, enligt vad högsta domstolen uttalat i dom den 29 september 1966
(NJA 1966 s. 441) att — oavsett huruvida omständigheterna sådana de ter
sig för den som dödar löslöpande hund uppenbarligen ger honom anledning
att antaga att löslöpandet beror på ägarens vårdslöshet — ansvar ändå inte
inträder, om det sedermera utreds att ägaren varit vårdslös.
Med de nu nämnda bestämmelserna i 22 § JL korresponderar vissa bestämmelser
i jaktstadgan (JS) om skyldighet att ha tillsyn över hund. Sålunda
gäller enligt 12 § JS hundförbud i mark där det finns villebråd under
tiden den 1 mars—den 20 augusti samt i den mån det behövs till skydd för
viss djurart, under annan tid som länsstyrelsen bestämmer. Under förbudstid
skall såväl jakthund som annan hund hållas under sådan vård att den
hindras löpa lös i mark där förbudet råder. Har länsstyrelsen meddelat
hundförbud till skydd för viss djurart får dock hund som inte driver eller
förföljer sådant villebråd användas för jakt efter annat villebråd om länsstyrelsen
medger det. Även under tid då hundförbud inte råder gäller vissa
restriktioner beträffande hundhållningen. Under sådan tid skall såväl jakthund,
när den inte användes vid jakt, som annan hund hållas under sådan
tillsyn som behövs för att hindra hunden från att driva eller förfölja villebråd.
Löper hund lös i mark där hundförbud råder till skydd för viss djurart
döms hundens ägare eller innehavare till böter eller fängelse i högst sex
månader. Löper hund i annat fall lös i strid mot nämnda bestämmelser är
straffet böter.
Viss möjlighet att ingripa mot annans hund finns även enligt annan lag -
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
stiftning. I syfte att bereda skydd för människor eller tamdjur kan nämligen
i vissa fall annans hund få dödas enligt bestämmelser i 1943 års lag om tillsyn
över hundar och enligt renbeteslagen.
Enligt 1 § lagen om tillsyn över hundar skall hund hållas under sådan
tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter erfordras
för att förebygga att den orsakar skada eller annan avsevärd olägenhet.
Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur får enligt 2 §
inte vara lös utomhus, om den inte hålles inom område, som är betryggande
inhägnat och till vilket utomstående inte äger tillträde. Hålles får ute i trakten
gäller detta även beträffande hund som visat benägenhet att driva får.
Eftersätts tillsynen över hund äger polischefen i orten jämlikt stadgande
i 3 § meddela de föreskrifter som omständigheterna påkallar. Är fråga om
hund som avses i 2 §, äger polischefen, där så finnes nödigt låta döda hunden.
Anträffas hunden lös på område, varöver ägaren eller annan som mottagit
hunden till underhåll eller nyttjande inte äger förfoga, får envar döda
hunden.
Enligt 38 § renbeteslagen gäller att hund som är känd för att jaga renar
och som inte hålles i band eller instängd eller försedd med klubba, då renar
under tillåten tid befinner sig i trakten, får dödas genom försorg av förste
lappkonsulent eller polismyndigheten i orten. Påträffas hund medan den jagar
eller annorledes ofredar ren, som befinner sig på trakt, där renar vid
tillfället får föras på bete, får hunden dödas. Motsvarande gäller då hund
anträffas på sådan trakt omedelbart efter det den jagat eller annorledes
ofredat ren.
Det bör anmärkas att förslag till ändrade bestämmelser om oskadliggörande
av renjagande hundar framlagts i betänkandet Rennäringen i Sverige,
avgivet av 1964 års rennäringssakkunniga (SOU 1968: 16). Befogenheten
att döda eu för renskötseln skadlig hund har i förslaget begränsats till det
fallet att hunden anträffas medan den ofredar ren eller omedelbart därefter.
Den i renbeteslagen stadgade befogenheten för förste konsulent vid lappväsendet
och för polismyndighet i orten att låta döda hund, som är känd för
att jaga renar, om den uppträder i en trakt där renar under tillåten tid befinner
sig, har ingen motsvarighet i förslaget. Det har nämligen ansetts vara
tillräckligt med dels den nämnda rätten att döda hundar i omedelbar anslutning
till att de ofredat renar, dels det i lagen om tillsyn över hundar
lämnade bemyndigandet för polischefen i orten att meddela erforderliga
föreskrifter beträffande hund, vars tillsyn eftersatts, såsom att hunden
skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
Motionerna
I motionerna anförs bl. a. att rätten för jakträttsinnehavaren och hans
folk att döda annans hund är en grym och inhuman bestämmelse som inte
låter sig förena med de principer som man har rätt att ställa på en modern
lag. Det är, säger motionärerna, i annan lagstiftning en allmänt vedertagen
princip att ingen har befogenhet att själv ta sig rätt. Ur denna synpunkt
framstår lagbestämmelserna om rätt att omedelbart inskrida mot lösspringande
hund och döda densamma som en kvarleva från en tid då var man
hade rätt att ta lagen i egna händer.
Motionärerna yttrar i fortsättningen att jakträttsinnehavaren har tillagts
rätt att själv avgöra bl. a. om hundens lösspringande beror på hundägarens
vårdslöshet. Det är enligt deras mening en helt orimlig bestämmelse. Den
löslöpande hunden kan vara en valp eller yngre hund av sällslcapsras som
för tillfället kommit lös och som springer in på annans mark och skrämmer
upp en hare, en vildkanin eller annat småvilt. Om hunden på lek
springer efter villebrådet och inte låter sig upptagas har, sägs det i motionerna,
jakträttsinnehavaren och hans folk rätt att utan vidare döda den.
Det händer enligt motionärerna inte ofta att jakträttsinnehavare dödar
annans hund, men de fall som förekommer leder ofta till bråk och osämja
mellan grannar. Det finns heller ingen bestämmelse som garanterar att en
sålunda skjuten hund inte åsamkats onödigt lidande; ett avlivande av hund
med hagelskott måste ofta betyda stora risker för att djuret inte får eu
snabb död.
Motionärerna anför till slut att bestämmelsen är en ful fläck i vår jaktlagstiftning,
som inte på något sätt låter sig förena med den humanare syn
som numera i större utsträckning än tidigare präglar bestämmelserna i JL
och JS. Jakträttsinnehavarens berättigade intressen är enligt motionärernas
mening väl tillgodosedda redan genom bestämmelserna i 22 § första och
andra styckena JL.
Förarbetena till 22 § tredje stycket JL
Bestämmelsen i 22 § tredje stycket JL om rätt att i visst fall döda hund
innebar vid sin tillkomst år 1938 en nyhet i jaktlagstiftningen. Till grund
för införande av bestämmelsen låg ett av särskild tillkallad utredningsman
avgivet betänkande med förslag rörande jaktlagsfiftningsfrågor (SOU 1938:
38), innehållande bl. a. förslag till lag om rätt till jakt samt jaktstadga.
Utredningsmannens förslag skilde sig från den sedermera antagna bestämmelsen
på i huvudsak två punkter. Dels föreslogs som villkor för att
rätten skulle få utövas att omständigheterna skulle vara sådana att det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
5
måste antagas att hundens löslöpande berodde på ägarens eller innehavarens
vårdslöhet, dels föreslogs icke någon påföljd för underlåtenhet att
göra anmälan till polismyndigheten.
I motiveringen för förslaget anförde utredningsmannen följande:
Den ersättning för av löslöpande hund orsakad skada å villebrådsbestån
det
som-----må bliva en jakträttsinnehavare tillerkänd torde sällan
komma att fullt ut motsvara den i verkligheten av hunden förövade skadegörelsen.
Denna sträcker ock sina verkningar till kringliggande marker.
Härmed må nu förhålla sig hur som helst, de fall, då, på grund av att hunden
icke låter sig upptagas eller eljest är omöjlig att identifiera, något skadestånd
icke kan utkrävas äro nog de vanligaste och man torde med skäl
kunna säga, att jakträttsinnehavaren för närvarande står rättslös gentemot
en dylik hund, som kan under veckor och månader dagligen ligga och driva
i markerna, utan att det gives möjlighet att taga upp den. Den skada som
av sådana, vårdslösa ägare tillhöriga hundar åsamkas icke endast den särskilde
jakträttsinnehavaren utan traktens villebrådsbestånd i allmänhet är
så betydande att långt gående åtgärder mot desamma synas erforderliga.
Därvidlag måste man emellertid strängt skilja mellan jakttid och fredad
tid. Genom att legalisera ett dödande av löslöpande hundar under jakttiden
skulle man nämligen giva utrymme åt godtycke och rena trakasseringsåtgärder,
ett otal tvistigheter skulle uppstå och man kan rent av sätta i fråga,
om icke därigenom jakten med drivande hund skulle bliva omöjliggjord.
Annorlunda förhåller det sig med den fredade tiden, varmed då bör förstås
tiden fr. o. in. d. 1 mars t. o. in. d. 20 aug. Insikten om det jämväl ur humanitär
eller allmän naturvård ssynpunkt förkastliga i förekomsten i markerna
av drivande hundar under denna för djurlivet i allmänhet så ömtåliga
tid är nu så utbredd, att eu jakträttsinnehavare som tager sig själv rätt och
lagar, att en sådan hund försvinner, närmast mötes med sympati. Det synes
emellertid icke lämpligt att åt den enskilde överlämna initiativet i fråga om
dylika skyddsåtgärder. Utredningsmannen, som alltså anser att en rätt att
döda löslöpande hund utgör en nödvändig förutsättning för att stadgad fred
i markerna under nämnda ömtåliga tid verkligen skall komma att råda, har
för att denna rätt skall få utövas föreslagit följande villkor, nämligen dels
att hunden icke skall låta sig upptagas och dels att omständigheterna skola
vara sådana, att det måste antagas att hundens löslöpande beror på ägarens
eller innehavarens vårdslöshet. En sådan omständighet föreligger t. ex. då
samma hundägares hund vid skilda tillfällen påträffats drivande i markerna.
Därjämte har det föreskrivits skyldighet att om dödandet göra anmälan
till vederbörande polismyndighet. Någon påföljd för underlåtenheten härutinnan
har icke stadgats, men det är ju givet att i en eventuell rättegång sådan
uraktlåtenhet kan såtillvida försämra jakträttsinnehavarens ställning
i bevisningsavseende som densamma kommer att anses innebära ett indicium
på att dödandet var obefogat.
Det till lagrådet remitterade förslaget överensstämde med den gällande
bestämmelsen utom så till vida att någon påföljd för underlåtenhet att göra
anmälan till polisman i orten inte var utsatt.
Två ledamöter av lagrådet anförde att bestämmelsen var ägnad att väcka
betänkligheter men att den måhända inte kunde undvaras. Skyldigheten
att göra anmälan till polisman då hund dödats med stöd av stadgandet syn
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
tes ägnad att motverka missbruk, som eljest kunde befaras. En påföljd för
försummelse att fullgöra anmälningsskyldigheten ansågs emellertid vara
erforderlig.
Två ledamöter av lagrådet ansåg att åtgärden att döda löslöpande hund
för att anses som försvarlig måste framstå som berättigad med hänsyn till
ägarens sätt att ha tillsyn över hunden och dessutom borde förutsättningarna
vara så angivna att befogenheten inte inbjöd till missbruk och trakassering
med därav följande utsikt till tvister och rättegångar. Särskilt i sistnämnda
avseende kunde förslaget inte anses uppfylla berättigade krav. Som
förutsättning för befogenhetens utövning borde i stället krävas att hunden
icke inom en kort tid blivit omhändertagen av sin ägare, exempelvis när
ägaren icke var känd inom 48 timmar från det hunden veterligen först började
löpa lös och när ägaren var känd, inom samma tid från det ägaren underrättats
eller också att hunden vid tidigare tillfällen löpt lös samt ägaren
erhållit underrättelse därom. — Även dessa ledamöter ansåg att en påföljd
för försummelse att fullgöra anmälningsskyldighet var erforderlig.
I propositionen (1938: 46) erhöll stadgandet sin ännu gällande lydelse.
Förslag om utvidgad rätt att döda annans hund
I ett den 17 maj 1966 avgivet betänkande, benämnt Jaktstadgan m. m.
(SOU 1966:46), föreslog 19i9 års jaktutredning att rätten att döda hund
skulle gälla även under tid för hundförbud. I övrigt skulle enligt förslaget
villkoren vara desamma som nu, dvs. det skulle uppenbarligen framgå av
omständigheterna att hundens löslöpande berodde av vårdslöshet av hundens
ägare eller innehavare. Åtgärden skulle emellertid — med hänsyn till
att det ansågs angeläget att förebygga att befogenheten inte utnyttjades i
oträngt mål — inte få vidtas av jakträttsinnehavaren eller hans folk utan
endast genom polismyndighetens försorg. Genom polisens medverkan kunde
enligt utredningens mening en objektiv utredning vinnas om att vårdslöshet
förelåg innan hunden avlivades. Förslaget hade sin bakgrund i erfarenheter
under den stränga vintern 1965—1966, då antalet hundförbud
var mycket stort och antalet fall då löslöpande hundar rivit rådjur ökade i
motsvarande mån.
Tanken på en utvidgad rätt att döda annans hund godtogs av flera remissinstanser,
främst de som företrädde jägar- och naturvårdsintressen.
Här må nämnas statens naturvårdsnämnd, Svenska jägareförbundet, Jägarnas
riksförbund och Svenska naturskyddsföreningen. Även rikspolisstyrelsen
lämnade förslaget utan erinran. Andra åter avvisade med bestämdhet förslaget.
Detta gällde särskilt de stora hundägarorganisationerna.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
I propositionen (1967: 136 s. 63) förklarade sig departementschefen inte
kunna biträda utredningens förslag. Han anförde till stöd härför följande:
Om man bortser från den säkerligen ovanliga situationen att behörig polispersonal
befinner sig på platsen, förutsätter förslaget---att, innan
åtgärd kan vidtas, polisanmälan måste ske liksom utredning om det inträffade.
Först därefter kan hunden uppsökas, identifieras och avlivas. Härmed
har dock enligt min mening det väsentligaste värdet med rätten att döda
löslöpande hund gått förlorat, nämligen möjligheten att genast avbryta
hundens jakt. Dessa olägenheter skulle visserligen försvinna om man, som
föreslagits från remisshåll, lät jakträttsinnehavaren eller hans folk få utöva
rättigheten även i hundförbudsfallen. På skäl som utredningen själv anfört
finner jag emellertid en sådan lösning inte tillfredsställande.
Mot bakgrund av det anförda framstår den föreslagna åtgärden att i efterhand
döda löslöpande hund främst som en repressalieåtgärd. Kan nämligen
genom polisens försorg en så säker identifiering av hunden ske att det förordnas
om avlivning, bör med samma säkerhet kunna utredas om inte
hundägaren brutit mot det straffbelagda hundförbudet. I sådant fall bör
det enligt min mening alltjämt vara tillräckligt med straff. Inte heller anser
jag, med hänsyn till det stora antalet hundar som f. n. finns i landet,
de förhållandevis få fall när hundar rivit rådjur motivera den föreslagna
skärpningen.
Vad departementschefen anfört föranledde inte något uttalande från riksdagens
sida (3LU 1967:52, rskr 331).
Remissyttrandena
Motionsförslaget tillstyrks av Svenska kennelklubben. Jägarnas riksförbund
och Svenska dreverklubben föreslår att frågan blir föremål för utredning.
Svenska jägareförbundet finner det nödvändigt att rätten att döda
löslöpande hund bibehålls men att villkoren för att få tillämpa denna rätt
bör ges en ur hundägarens synvinkel bättre utformning än för närvarande.
Rikspolisstyrelsen och statens naturvårdsverk avstyrker motionerna.
Svenska kennelklubben anför bl. a. att rätten att döda hund är ägnad att
inge starka betänkligheter av principiell natur. Lagen ger jakträttsinnehavaren
denna befogenhet utan att skapa garantier för att rätten inte missbrukas
och utan att ge föreskrifter om att dödandet skall ske under former
som är förenliga med ett modernt djurskydd. Därtill kommer, sägs det i
yttrandet, att medborgaren i allmänhet känner olust inför det faktum, att
man i lag ger jakträttsinnehavaren rätt att utan föregången utredning själv
utkräva sin förmenta rätt. Bestämmelsen måste betraktas som en kvarleva
från en svunnen tid med en annan rättsuppfattning än den vi har i dag.
Numera anses det som en självklar sak att ingen medborgare själv får ta
sig rätt. Det tillkommer de rättsvårdande myndigheterna att i alla intresse
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
konflikter göra en objektiv utredning och på grundval därav skipa rätt
mellan parterna. Enligt klubbens mening kan det inte åberopas några bärande
skäl för att man tillämpar en annan ordning, då en hund kommit lös
i annans jaktmark.
Liknande tankegångar framförs i yttrandet från Svenska dreverklubben.
Klubben framhåller sammanfattningsvis att motionerna bör ge anledning
till en utredning angående rätten att döda annans hund enligt 22 § tredje
stycket JL och annan lagstiftning samtidigt som myndigheterna tar under
övervägande vilka övriga ändringar som kan vara erforderliga inom det
område av lagstiftningen som gäller rätten att hålla hund.
Jägarnas riksförbund förklarar sig instämma med motionärerna däri att
rätten för en jakträttsinnehavare och hans folk att döda annans hund är en
grym och inhuman bestämmelse som icke låter förena sig med de principer
som man har rätt att ställa på en modern lag. Det är dock obestridligen
så, fortsätter förbundet, att det förekommer många löslöpande hundar under
alla årstider och att de s. k. sällskapshundarna är i obestridlig majoritet.
Dessa okontrollerade hundar kan, sägs det i yttrandet, orsaka mycken
skada och mycket lidande för det vilda. Förbundet anser att ett totalförbud
för löslöpande hundar utom när de används för jakt bör gälla under hela
året. De hundar som tillåts löpa lösa utan tillsyn är enligt förbundet uppenbart
vanvårdade, de utsätts för allehanda faror och risker och utgör vidare
betydande trafikrisker under alla årstider. Förbundet förklarar sig ense med
motionärerna om det otillfredsställande i den rätt som tillagts jakträttsinnehavare
eller hans folk i 22 § tredje stycket JL men anser att någon möjlighet
till ingripande bör finnas, särskilt under de tider då hundförbud råder
på grund av snöförhållanden. Denna fråga bör enligt riksförbundets mening
ytterligare utredas liksom den rätt samerna tillagts att döda annans hund
inom renbeteslanden. Man anser det med hänsyn till de former under vilka
rennäringen nu bedrivs inte vara motiverat att samerna skall ha rätt att
döda hundar som tillhör den bofasta befolkningen eller andra som är ute i
lovliga ärenden.
Svenska jägareförbundet anför att lagrummet har tillkommit av djurvänliga
skäl och att ingen tvekan kan råda om nödvändigheten av att föreskrifter
om efterhållande av hund måste finnas i jaktlagstiftningen. Sådana föreskrifter
är att betrakta som ett nödvändigt komplement till bestämmelserna
13 § JS, att jakt städse skall bedrivas så, att vildnaden icke utsätts för onödigt
lidande. Jägareförbundet anser det vara konsekvent och nödvändigt att
under den känsliga perioden den 1 mars—den 20 augusti bereda vildnaden
ett i möjligaste mån effektivt skydd mot löslöpande hundar.
Jägareförbundet framhåller i fortsättningen bl. a., att motionärerna gör
sig skyldiga till en missuppfattning, då de gör gällande, att s. k. sällskapshundar
skulle vara mindre farliga för det vilda än jakthundar. Det förhåller
sig i stället ofta så, att hundar som inte används för jakt är lika farliga
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
för vildnaden som jakthundarna. Detta har, sägs det i yttrandet, framgått
bl. a. av utredningar, som verkställts angående de s. k. rådjur stragedi erna.
Jägareförbundet delar icke uppfattningen att 22 § tredje stycket JL kan
upphävas. Med utgångspunkt från att en avvägning bör göras mellan två
legala intressen — nämligen djurskyddssynpunkten, å ena sidan, och hundägarens
berättigade anspråk att icke få en löskommen hund omedelbart
dödad, å den andra — förordar förbundet emellertid ändrad utformning
av paragrafens tredje stycke. Härvid anförs bl. a. att det från flera håll har
uttalats farhågor för att det förut omnämnda avgörandet år 1966 i högsta
domstolen (NJA 1966 s. 441) kommer att medföra en för hundägarna
strängare rättstillämpning än den som tidigare gällt. Jägareförbundet delar
dessa farhågor. Förbundet erinrar om att det nu föreskrivs att den som
dödat hund ofördröjligen skall göra anmälan därom till polisman i orten.
Om denna anmälningsskyldighet måste fullgöras före ett eventuellt avlivande,
förhindras att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja
mellan grannar. Genom en sådan ordning kan det vidare bli klarlagt, huruvida
hundens ägare anmält hundens försvinnande till polisen. Ägaren får
då möjligheter att hämta sin hund. Detta system skulle enligt förbundets
mening kunna uttryckas genom följande lydelse av 22 § tredje stycket jaktlagen
:
Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas
och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande
beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från
och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller
hans folk, efter anmälan till polisman i orten, döda hunden.
Jägareförbundet hänvisar även till lagrådets behandling år 1938 av lagrummet
i fråga och till det inom lagrådet framlagda förslaget, syftande till
att löslöpande hund skulle få dödas endast på objektiva grunder (jfr ovan).
Rikspolisstyrelsen anför bl. a. att de förutsättningar som enligt bestämmelsen
måste vara uppfyllda för att jakträttsinnehavaren skall ha rätt att
döda eu hund är så utformade att stadgandets tillämpningsområde blir
starkt begränsat. Stadgandet är vidare tillämpligt endast under den del av
året då villebrådet är särskilt känsligt för skador. Jakträttsinnehavaren
är vid utövandet av sin rätt underkastad kontroll genom den föreskrivna
skyldigheten att göra anmälan till polisman i orten. Enligt styrelsens mening
får djurskyddslagens bestämmelser anses utgöra tillräckliga garantier
mot att en skjuten hund inte åsamkats onödigt lidande.
Styrelsen anför avslutningsvis att vid ställningstagande till motionsyrkandet
de i motionerna anförda argumenten måste vägas mot intresset att
skydda viltbeståndet. Den restriktiva utformning som 22 § tredje stycket
JL har utgör enligt rikspolisstyrelsens uppfattning en riktig avvägning
mellan de skilda intressena.
Statens naturvårdsverk uttalar att frågan om rätt att i vissa fall döda
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
hund som löper lös och ofredar villebråd har prövats av riksdagen i anledning
av prop. 1967: 136. Mot bakgrund härav samt med hänsyn till att den
rätt som tillkommer jakträttsinnehavaren eller hans folk dels utnyttjas endast
i mycket ringa omfattning och vidare utgör ett ur naturvårdssynvinkel
värdefullt korrektiv mot den mest anmärkningsvärda hundhållningen, anser
verket någon ändring inte önskvärd.
Rättsfallet NJA 1966 s, 441
Omständigheterna i målet var såvitt framgår av eu i tidskriften Svensk
Jakt nr 2 år 1967 intagen redogörelse i huvudsak följande:
Forstmästaren A. underrättades på morgonen den 19 juni 1963 att lösa
hundar drev rådjur på hans mark. A. begav sig genast ut och fann spår
efter hundar och rådjur. Efter ungefär 1 1/2 timme fick han syn på ett rådjur,
som kom springande: Djuret verkade tröttkört. A. gjorde en handrörelse
och fick djuret att ändra riktning. Kort efter kom två jakthundar,
den ena drever, den andra av blandras. Han försökte locka till sig hundarna
men utan resultat. Han sköt då den större hunden. Den andra, som befann
sig på längre håll, fick löpa. Han kände igen den skjutna hunden såsom
tillhörig lantbrukaren B. Omkring 14 dagar tidigare hade han hört två
hundar driva rådjur på sina marker och på skallet känt igen hundarna
som B:s. Han hade däremot inte tidigare setts B:s hundar löpa lösa. Anmälan
till polisen skedde i vederbörlig ordning. Under polisutredningen
framkom, att B. haft hundarna instängda i en hundgård, men att dessa
under natten till den 19 juni kommit lösa genom att gräva ett hål under
stängslet kring hundgården och krypa ut. Vidare utreddes, att samma sak
inträffat ett par veckor tidigare och att B. i anledning därav fyllt igen det
uppgrävda hålet med sten.
Allmän åklagare yrkade ansvar på A. för skadegörelse. B. fordrade skadestånd.
Häradsrätten ogillade såväl åtalet som B:s ersättningstalan. I hovrätten
fick målet motsatt utgång. A. sökte revision och s. k. prejudikatdispens
beviljades. Riksåklagarämbetet yrkade att hovrättens dom skulle fastställas.
Ämbetet gjorde gällande, att A. till sitt fredande kunde åberopa
endast vad han vid skottillfället kände till om hundägarens vårdslöshet.
A. ansågs icke ha styrkt att B:s hundar tidigare jagat på hans marker.
Högsta domstolens majoritet yttrade i sin dom: Stadgandet i 22 § tredje
stycket jaktlagen innebär i straffrättsligt avseende, att dödande av annans
hund icke medför ansvar, om de i lagrummet angivna villkoren är uppfyllda.
Bland villkoren för att dödande må ske upptages, att av omständigheterna
uppenbarligen framgår att hundens löslöpande beror på ägarens
vårdslöshet. I denna del bör stadgandet, tolkat i överensstämmelse med allmänna
straffrättsliga grundsatser, så förstås att — oavsett huruvida omständigheterna
sådana de tedde sig för den som dödade hunden uppenbarligen
gav honom anledning antaga att löslöpandet berodde på ägarens
vårdslöshet — ansvar icke inträder, om det sedermera utredes, att ägaren
varit vårdslös. — Av utredningen i målet framgår, att B:s båda jakthundar
en natt omkring fjorton dagar före den 19 juni 1963 grävt sig ut ur
hundgården och löpt lösa, att B. fyllt igen det uppgrävda håiet med stenar
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
samt att hundarna under natten till den 19 juni på samma sätt tagit sig ut
ur hundgården. Genom att B. — som synes eljest ha god tillsyn över sina
hundar — underlät att efter det hundarna första gången grävt sig ut vidtaga
mer betryggande åtgärder för att hindra dem att på nytt komma lösa
har han gjort sig skyldig till vårdslöshet. — På grund av det anförda och
då villkoren i övrigt för tillämpning av 22 § tredje stycket jaktlagen är
uppfyllda skall den mot A. förda ansvars- och skadeståndstalan ogillas.
— En ledamot av HD kom till samma domslut men med annan motivering.
Under remissbehandlingen av jaktutredningens förut nämnda betänkande
ifrågasattes från ett par håll huruvida inte avgörandet borde föranleda
lagändring. Departementschefen ansåg emellertid att i den mån befogenheten
att döda annans hund genom avgörandet vidgats, något som inte
kunde bedömas med säkerhet, erfarenheterna av den rättstillämpning, som
kunde följa, horde avvaktas, innan lagändring övervägdes.
Utskottet
I 22 § jaktlagen ges bestämmelser om rätt att ingripa mot annans hund
som springer lös i marker där det finns villebråd. Anträffas sådan liund
har jakträttsinnehavaren rätt att uppta hunden. Denna bestämmelse, som
kompletteras med regler om skyldighet att underrätta ägaren och om lösen
in. in., gäller hela året. Inträffar det under tiden den 1 mars—den 20
augusti att hund löper lös i villebrådsmarker har jakträttsinnehavaren enligt
tred je stycket i den nämnda paragrafen under vissa förhållanden rätt
att döda hunden. För utövande av denna rätt skall tre villkor vara uppfyllda:
1) hunden skall jaga eller ofreda villebråd, 2) hunden skall inte låta
sig upptas samt 3; det skall uppenbarligen framgå av omständigheterna
att hundens löslöpande beror på innehavarens vårdslöshet. Den som dödat
hund med stöd av stadgandet är skyldig att genast göra anmälan om det
inträffade till polisman i orten.
Jagas eller ofredas villebråd av hund som löper lös är hundens ägare eller
innehavare skyldig att ersätta jakträttsinnehavaren för skada på villebrådsbeståndet
som kan ha orsakats av hundens löslöpande. I jaktstadgan finns
vidare vissa bestämmelser som stadgar straff för den som låter hund löpa
lös i viltmarker.
I motionerna hemställs att bestämmelsen i 22 § tredje stycket jaktlagen
om rätt att döda annans hund skall upphävas. Till stöd för yrkandet anförs
bl. a. att bestämmelsen är grym och inhuman och att den strider mot
principen att ingen har befogenhet att själv ta sig rätt.
I lagstiftningen har man i första hand genom bestämmelserna om straff
och skadestånd sökt skapa garantier mot att hundar löper lösa och jagar
eller ofredar villebråd. Därutöver har man emellertid beträffande den del
av året då villebrådet är särskilt känsligt för skador ansett erforderligt att
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
införa bestämmelserna om rätt att uppta och i vissa fall även döda sådana
hundar. Befogenheten att döda har motiverats bl. a. av svårigheten att i
praktiken infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra den.
Bestämmelsen har ansetts ha sitt väsentliga värde i möjligheten att genast
avbryta pågående jakt. Det synes emellertid inte kunna förnekas att den
är svårtillämpad och att den inbjuder till missbruk och trakasserier. Redan
vid stadgandets tillkomst framfördes inom lagrådet uppfattningen att
stadgandet inte kunde anses uppfylla berättigade krav i sistnämnda hänseende.
Bland remissinstanserna har meningarna varit delade. De båda j ägarorganisationerna,
som får anses besitta särskild sakkunskap på området,
har emellertid varit ense om att förhållandena f. n. inte är tillfredsställande.
Svenska jägareförbundet har bl. a. hänvisat till att utgången i det rättsfall,
som nämnts i det föregående, kan medföra en för hundägarna strängare
rättstillämpning är den som tidigare gällt. Dessa farhågor synes ha fog
för sig. Enligt utskottets mening bör stadgandet i enlighet med motionsförslaget
upphävas eller också ändras så att hundägarnas intressen tillgodoses
bättre än som nu är fallet. Härvid kan ifrågakomma exempelvis att
såsom jägareförbundet föreslagit stadga att anmälningsskyldigheten till
polisen skall fullgöras innan hunden får dödas. Härigenom kan förhindras
att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja mellan grannar.
Även andra lösningar kan tänkas.
Bestämmelser om rätt att döda annans hund finns också i annan lagstiftning,
nämligen lagen om tillsyn över hundar och renbeteslagen. Viss
hänsyn härtill måste tas, då det får anses önskvärt att så långt möjligt
likartade bestämmelser gäller på området. Utskottet är bl. a. med hänsyn
härtill inte nu berett att avge något förslag till lösning av frågan utan förordar
att den genom Kungi. Maj :ts försorg närmare utreds i enlighet med
de riktlinjer utskottet anfört. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
bestämma formerna för en sådan utredning.
Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj:t till känna.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 84 och II:
123 i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till känna vad utskottet
ovan anfört; samt
B. att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 29 oktober 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
13
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Ebbe Ohlsson (h),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), Åkesson (fp), Hansson (s)
och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Levin (s), Persson i Tandö (s), Tobé
(fp), Larsson i Borrby (ep) och Åberg (fp).
Reservation
av herrar Alexanderson (fp), Jansson (s) och Hansson (s), vilka ansett
att
det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden »I lagstiftningen»
och som slutar med orden »till känna» bort ha följande lydelse:
I
lagstiftningen har man i första hand genom bestämmelserna om straff
och skadestånd sökt skapa garantier mot att hundar löper lösa och jagar
eller ofredar villebråd. Därutöver har man emellertid beträffande den del
av året då villebrådet är särskilt känsligt för skador ansett erforderligt
att införa bestämmelserna om rätt att uppta och i vissa fall även döda
sådana hundar. Befogenheten att döda har motiverats bl. a. av svårigheten
att i praktiken infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra
den. Bestämmelsen har ansetts ha sitt väsentliga värde i möjligheten
att genast avbryta pågående jakt. Viltvårds- och djurskyddsintressena talar
för att en bestämmelse av ifrågavarande slag bör finnas. Å andra sidan
kan det inte förnekas att bestämmelsen såsom den nu är utformad är
svårtillämpad och att den i vissa fall kan leda till otillfredsställande resultat.
Här må särskilt pekas på svårigheterna för den som avser att ingripa
mot en hund att avgöra huruvida vårdslöshet från hundägarens sida
föreligger. Omständigheterna i det förut omnämnda rättsfallet visar vilka
problem som kan uppkomma vid tillämpningen. Stadgandet synes dock
inte utnyttjas i någon större utsträckning.
Jaktlagstiftningen har genom ett långvarigt utredningsarbete, som nyligen
avslutats, varit föremål för en omfattande översyn. Utredningsmannen
föreslog därvid en viss utvidgning av rätten att döda annans hund.
Departementschefen föreslog emellertid ingen ändring av bestämmelsen.
I anledning av påpekanden från remisshåll berörde han i sammanhanget
även det här ovan angivna rättsfallet. Han ansåg emellertid att den rättstillämpning,
som kunde följa i anledning av rättsfallet, borde avvaktas
innan lagändring övervägdes. Något förslag om att helt upphäva den ifrågavarande
bestämmelsen synes inte ha väckts under den verkställda översynen
av jaktlagstiftningen. Vid remissbehandlingen av nu förevarande
motioner har två i sammanhanget betydelsefulla remissinstanser, nämligen
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1968
rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket, avstyrkt motionsförslaget. Utskottet
anser med hänsyn till dessa omständigheter att tillräckliga skäl att föreslå
ett upphävande av stadgandet inte föreligger. Onekligen inbjuder detta
dock i viss mån till missbruk och trakasserier och även om sådant inte
hör till vanligheten torde det likväl förekomma. De båda jägarorganisationerna
har också varit ense om att förhållandena f. n. inte är fullt tillfredsställande.
Svenska jägareförbundet har föreslagit den ändringen att
anmälningsskyldigheten till polisen skall fullgöras innan hunden får dödas.
Även andra möjligheter alt skärpa bestämmelsen torde föreligga. Enligt utskottets
mening bör frågan följas med uppmärksamhet och om så visar sig
erforderligt initiativ till lagändring tas.
Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032