Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968

1

Nr 58

Utlåtande i anledning av motioner angående rätten att förvärva
skog sfastighet.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 702 i första kammaren av herr Wikberg
m. fl. och nr 895 i andra kammaren av herrar Nilsson i Tvärålund och
Dahlgren.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en sådan
ändring av tillämpningen av jordförvärvslagens § 4 att de synpunkter som
i motionerna anföres måtte tillgodoses.

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtande från lantbruksstyrelsen.

Motionerna

I motionerna framhålles att de förhållanden som ansågs vara av betydelse
vid det utredningsarbete som föregick tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag
nu i flera avseenden förändrats. Skogsnäringen har genomgått
en betydande omställningsprocess och möter en skärpt konkurrens
på exportmarknaden, vilket starkt återverkar på skogsbruket som råvaruproducent.
Stora ansträngningar har nedlagts från skogsbrukets sida för
att effektivisera avverkningsarbetet, virkeshanteringen och skogsskötselmetoderna.

Enligt motionärerna har det organiserade privatskogsbruket genom
skogsbruksområdesverksamheten visat vägen för rationalisering av det
mindre skogsbrukets driftformer. Verksamheten har vunnit allmän respekt,
och effektivitetsgraden inom skogsbruksområdena är väl jämförbar med
andra ägarkategoriers. Den i privatskogsbruket anställda arbetskraften
har också kunnat erhålla trygga anställningsförhållanden. Nya och effektiva
arbetsmetoder fortsätter att utvecklas i samverkan med övrigt skogsbruk
i exempelvis Forskningsstiftelsen Skogsarbeten. För denna skogsbruksområdesverksamhet,
i vilken ett stort antal rådgivare och driftplanerare
ingår, gäller samma krav som för annat rationellt skogsbruk. Sålunda
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 58

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968

kräves, förutom god anslutning från markägarna, sammanhängande arealer
där ägarna kan tillämpa och utveckla rationella metoder för skogsdriften.

Motionärerna anser att 1965 års jordförvärvslag och de anvisningar som
f. n. gäller bör anpassas till den samverkan som nu sker i privatskogsbruket.
I bygder, där jordbruket viker, visar det sig att utbudet av jord- och
skogsbruksfastigheter är stort. De utbjudna fastigheterna kan förvärvas
av förädlingsföretag, aktiva skogsbrukare eller arealkompletterare. Om
köpintresse föreligger från förädlingsföretag, medger jordförvärvslagen
att fastigheter, belägna i här angivna områden med enskilda ägare och av
sådan storleksordning att rationellt skogsbruk kan bedrivas i skogsbruksområdesform,
jämväl kan förvärvas av förädlingsindustrin. Enligt motionärernas
mening är det en brist i jordförvärvslagen att tillstånd kan medgivas
utan hänsynstagande till det organiserade privatskogsbrukets driftformer.
Bygder med förutsättningar att fortleva kan genom några få förvärv
av förädlingsindustrier berövas möjligheterna att bedriva ett effektivt
skogsbruk. Motionärerna anser att en intressearrondering bör vara
grunden vid bedömningen av ansökningar om förvärvstillstånd. Lagstiftningen
bör tillämpas så att privatskogsbrukets intressen och livskraft på
ett jämbördigt sätt väges mot förädlingsindustrins.

Motionärerna framhåller vidare att en av huvudsatserna i skogsbruksoinrådesverksamheten
är att den anpassas till ägarens situation. Normalfallet
är att skogsägaren själv arbetar i egen eller i annans skog. Den markägare
som av olika skäl inte själv söker skogsarbete får detta utfört av
andra medlemmar eller skogsbruksområdets anställda arbetskraft. Härigenom
beredes arbetskraften jämn sysselsättning, och långtidsplaneringen
underlättas. Med detta som bakgrund och då utbudet av fastigheter är stort
anser motionärerna att lagen borde ge möjlighet dels för brukare, som
successivt vill utöka sitt företag, dels för privatpersoner, som icke är aktiva
skogsbrukare i lagens nuvarande mening, att få förvärva skogsmark. En
sådan ordning bidrager också enligt motionärerna till att vidga köpkretsen
och skapar arbetstillfällen åt de i bygden fast bosatta. Det kan, anser
motionärerna, förutsättas att de personer som i nuvarande läge förvärvar
skogsmark gör det av intresse för skogsbruk mer än för kapitalplacering.
En liberalisering av lagtolkningen i enlighet med det anförda innebär att
den angelägna strukturrationaliseringen kan utvecklas.

Avslutningsvis framhåller motionärerna att utvecklingen inom skogsnäringen
ger anledning till antagandet att det med tiden kommer att finnas
betydligt färre skogsindustriföretag i vårt land. De producentkooperativa
skogsindustrierna har det organiserade privatskogsbruket som bas i råvaruledet.
Det är därför angeläget att den gällande förvärvslagstiftningen
får en sådan tolkning att basen för denna företagsform, de enskilt ägda
skogsfastigheterna, i enlighet med vad här ovan anförts får utveckla en
rationell drift inom skogsbruksområdets ram.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968

3

Gällande bestämmelser

Enligt 1965 års jordförvärvslag får fast egendom, som är taxerad som
jordbruksfastighet, inte förvärvas genom köp, byte, gåva eller vissa bolagseller
föreningsrättsliga fång utan tillstånd av lantbruksnämnden. Undantag
gäller dock i ett flertal fall, bl. a. för statliga och kommunala förvärv samt
där närmare släktskap råder mellan förvärvare och fångesman.

De fall där förvärvstillstånd får vägras anges i 4—6 §§, vilka lyder:

4 §■

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till antagande att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör
sambruksförening, genom medlemmarna yrkesmässigt och varaktigt ägna
sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren
tillhörigt jordbruk.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket

1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet
för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution
av jodbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen
åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen;

2. om fånget avser en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet
och förvärvaren får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att bereda sig
stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen;

3. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick
eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge
sin innehavare tillfredsställande försörjning;

4. om fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren,
vinner i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla ej när fånget avser skogsmark
av någon betydenhet och icke är ägnat att tillgodose kraven på rationellt
skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen och ej heller
när andra särskilda skäl föreligga mot att godtaga fånget.

5 §.

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk
för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek
och ägoanordning.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket

1. om tillstånd sökes till förvärv på auktion som avses i 13 §;

2. om fångesmannen eller tidigare ägare utverkat lantbruksnämndens
förklaring, att egendomen må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i
denna paragraf, och fånget sker inom fem år därefter eller inom den kortare
tid som må ha utsatts i förklaringen.

6 §.

Förvärvstillstånd må vägras, om fånget avser sådan fastighet eller sämjelott,
som jämte annan fångesmannen tillhörig mark utgör en för sitt ändamål
lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom och brukningsenhetens
bestånd eller ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen
frånskiljes.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 sand. 3 avd. Nr 58

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968

Vissa uttalanden i jordförvärvslagens förarbeten

Propositionen med förslag till ny jordförvärvslag (prop. 1965:41) grundades
på ett betänkande av jordlagsutredningen (SOU 1961:49) och en
inom jordbruksdepartementet år 1964 upprättad promemoria jämte remissyttranden
över såväl betänkandet som departementspromemorian.

I de delar som för motionernas bedömande främst är av intresse anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Holmquist, i propositionen
bland annat följande:

Redan enligt gällande jordförvärvslag föreligger vissa möjligheter att bevilja
även andra än aktiva jordbrukare tillstånd att förvärva jord och skog.
Jordlagsutredningen har i sitt lagförslag tagit upp en rad fall där förvärvstillstånd
inte utan särskilda skäl får vägras. Även i promemorieförslaget
har detta skett, varjämte förslaget — genom att där ingenstans sägs att
förvärvstillstånd skall vägras utan blott att tillstånd under vissa förutsättningar
må vägras — lämnar möjlighet öppen att alltid bifalla en tillståndsansökan.
Det förut berörda skyddet för den aktive jord- och skogsbrukarens
markanskaffning kan inte rimligen få bli någon ensamrätt att förvärva jord
och skog. Även jag anser det därför nödvändigt med bestämmelser som innebär
att också andra förvärvare kan få förvärvstillstånd. Att förutse alla i
praktiken förekommande fall, där förvärvstillstånd kan vara motiverat, torde
emellertid vara ogörligt. Jag kan inte biträda de remissförslag som innebär
att lagen skulle uttömmande ange förutsättningarna för förvärvstillstånd.
Däremot bör, såsom skett i promemorieförslaget, uttryckligen anges
vissa typfall där det skall vara inte bara möjligt utan normalt att tillstånd
ges.

I promemorieförslaget bär i detta hänseende först tagits upp förvärv
som görs av företagare vilken här i landet driver industriell eller kommersiell
verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller distribution
av jordbruksprodukter, om förvärvaren med fånget huvudsakligen
syftar till att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen.
Skälen för att förvärvstillstånd normalt bör meddelas i sådant fall — oberoende
av om förvärvaren driver sin rörelse i bolagsform eller ej — har ingående
redovisats i promemorians allmänna motivering. Vad gäller jordbruk
har anförts att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri
konkurrens inom produktion och handel talar för att förädlings- och distributionsföretag
inom livsmedelssektorn bör få möjlighet att utsträcka
sin verksamhet till att omfatta även jordbruksproduktion. I fråga om skogsmark
har i promemorian framhållits skogsindustriföretagens behov av råvarubas,
angelägenheten av att nuvarande skogsmarksinnehav förbättras
genom arronderingsförvärv och önskemålet att i bygder, där jordbruket viker,
frigjorda marker tas om hand för rationell skogsproduktion.

Promemorieförslagets principiella ståndpunkt i denna del vinner i hög

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968

grad anslutning hos remissinstanserna. Inte endast de berörda företagarnas
organisationer utan även de stora löntagarorganisationerna och vissa myndigheter
ställer sig klart positiva. Helt avvisande är däremot företrädarna
för jordbrukets och det mindre skogsbrukets organisationer.

För min del finner jag de i departementspromemorian anförda motiven
för vidgade förvärvsmöjligheter för företag, som behöver jord eller skog i
sin rörelse, vara bärande. Med den utveckling, som skett på snart sagt
alla samhällslivets områden, är det inte längre nödvändigt att upprätthålla
samma stränga spärr mot bolags och andra juridiska personers markförvärv
som bolagsförbudslagen. Tvärtom talar enligt min mening starka
samhällsekonomiska skäl för att företag med den inriktning som det här
är fråga om får tillfälle att kombinera sin rörelse med råvaruproduktion för
eget behov. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor har också i sitt
remissvar starkt understrukit behovet av ökad konkurrens inom de delar
av näringslivet som är beroende av jordbruket. I fråga om skogsbruket vill
jag hänvisa till att bl. a. Svenska Skogsarbetareförbundet anser att bolagsförbudslagen
bör upphävas och att fysiska och juridiska personers förvärv
måste bedömas från samma utgångspunkter.

En av de invändningar som framförs mot promemorieförslaget synes
grunda sig på den uppfattningen, att lättnaderna för de angivna företagen
skulle alltför mycket försvaga det förut nämnda skyddet för aktiva jordbrukare.
Till viss del motiveras denna uppfattning med att de här aktuella
företagens resurser för markanskaffning är större än jordbrukarnas. I anledning
härav vill jag framhålla att, såsom uttalats i promemorian, den enskilde
jordbrukaren genom ökad utbildning, upplysning och rådgivning och
genom tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer numera har fått
bättre förutsättningar att hävda sina intressen. För ändamålsenliga förvärv
av befintliga brukningsenheter och av tillskott till dessa av jord och skog
kan den aktive jordbrukaren dessutom erhålla statligt ekonomiskt stöd. Redan
detta ger jordbrukaren en förmånsställning framför de företag som kan
tänkas konkurrera med honom om sådan egendom. Såsom berörts i promemorian
bör vidare den omständigheten, att ett förvärv avser ett ändamålsenligt
eller med rimliga insatser utvecklingsbart kombinerat jord- och skogsbruk,
regelmässigt anses vara ett särskilt skäl för att avslå en förvärvsansökan
av annan än jordbrukare. Därtill kommer att, i enlighet med vad jag
förut anfört, möjlighet alltid finns att ingripa mot förvärv av mark som behövs
för att underlätta den yttre rationaliseringen.

I fråga om skogsmarken kan visserligen de vidgade förvärvsmöjligheterna
för skogsindustriföretag leda till förskjutningar i rådande ägarekategorifördelning.
Remissyttrandena ger dock belägg för att dessa förskjutningar,
såsom förutsatts i promemorian, sannolikt blir små och kommer att ske i
måttligt tempo. Enligt min mening finns för övrigt ej bärande skäl att till -

6

Tredje lagutskottets utlåtande ni 58 år 1968

erkänna den rådande ägarekategorifördelningen i fråga om skogsmark sådant
egenvärde att den inte skulle få ändras. I detta sammanhang bör erinras
om att bolagens skogsinnehav minskat avsevärt sedan den nuvarande
bolagsförbudslagen kom till. Eftersom prisnivån på skogsmark ytterst beror
på de priser som kan erhållas för skogsprodukter på världsmarknaden,
anser jag i likhet med flera remissinstanser att någon allmän, omotiverad
fördyring av skogsmarken knappast kan bli följden av skogsindustriföretagens
förvärv.

Jordbrukets och det mindre skogsbrukets organisationer befarar, att de
juridiska personernas förvärv medför negativa verkningar ur befolkningsoch
lokaliseringssynpunkt genom att landsbygdens avfolkning påskyndas.
Med anledning härav bör framhållas att behovet av arbetskraft inom skogsbruket
knappast torde påverkas av ägareförhållandena, om det förutsätts
att rationella driftsformer används. Det kan enligt min uppfattning inte komma
i fråga att utnyttja jordförvärvslagstiftningen för att hålla kvar flera personer
i jordbruket och skogsbruket än som där kan få skälig utkomst jämfört
med vad näringslivet i övrigt erbjuder. Det bör f. ö. erinras om att riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik beslutats av 1964 års riksdag.

I detta sammanhang anser jag mig böra understryka att det inte är motiverat
att med hjälp av jordförvärvslagstiftningen verka för sådan intressearrondering
som avser lokalisering till skilda trakter av olika ägares eller
ägarekategoriers innehav av i och för sig rationella skogsbruksenheter. En
viss blandning av olika företagsformer inom skogsbruket i en bygd torde,
såsom domänstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande, kunna medföra fördelar.
För övrigt bör erinras om att inom storskogsbruket genom överenskommelser
redan skett mycket omfattande byten av skogsmark i syfte att
samla innehaven. Det bör också vara möjligt att i mån av behov få till stånd
byten mellan storskogsbruket och småskogsbruket.

I något remissyttrande anförs farhågor att förvärvsmöjligheterna för de
mindre skogsindustriföretagen leder till försämrad skogsvård som en följd
av hård skogshantering. I anledning härav vill jag anmäla, att jag avser att
inom kort begära bemyndigande att tillkalla en utredning rörande vissa
skogliga frågor. I denna bör enligt min mening bl. a. behandlas frågan huruvida
utvecklingen inom skogsbruket bör föranleda ändringar i skogsvårdslagstiftningen
(anm. skogspolitiska utredningen tillkallad 1965 för
att utreda riktlinjerna för den framtida skogspolitiken).

Ej heller i övrigt har vid remissbehandlingen framkommit skäl som föranleder
mig att frångå departementspromemorians förslag rörande tillstånd
till förädlings- och distributionsföretags markförvärv. Bestämmelserna i
ämnet bör alltså utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det till promemorian
fogade lagförslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968

7

I departementspromemorian har ej ansetts påkallat att bland de fall,
där förvärvstillstånd normalt bör kunna påräknas, uppta skogsmarltsförvärv
av fysisk person som väntas försörja sig på skogsbruk. Såsom framgår
av vad förut sagts om promemorieförslagets konstruktion medför
dock detta ställningstagande inte något hinder mot att tillstånd till sådana
förvärv beviljas efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet.
Bl. a. skogsstyrelsen hävdar i sitt remissyttrande att det inte saknas
goda praktiska erfarenheter av mindre eller medelstora rena skogsbruksföretag.
För min del är jag närmast benägen att ansluta mig till den i promemorian
gjorda bedömningen att den pågående starka rationaliseringsprocessen
inom skogsbruket bör mana till försiktighet med att bilda relativt
små skogsbruksföretag. Statligt kreditstöd för markanskaffning till
sådana företag kan inte utgå enligt gällande bestämmelser. Någon ändring
häri torde inte böra övervägas. Även i övrigt anser jag att skäl saknas
för att det allmänna skulle ekonomiskt stödja dessa skogsbruk. Å andra
sidan finns normalt inte anledning att vägra enskild person att med egna
medel förvärva en för rationellt skogsbruk lämpad enhet i syfte att där
bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete. Med hänsyn
härtill bör detta fall upptas bland dem där förvärvstillstånd får vägras
endast när rationaliseringsskäl eller andra särskilda skäl talar mot bifall.

I några remissyttranden förordas att motsvarande presumtion för bifall
uppställs i fråga om förvärv av skogsmark som avses ingå i gemensamhetsskog,
allmänning eller skogsbruksområde. I gemensamhetsskogar, som
ligger på långt avstånd från delägarnas jordbruk, torde skogsbruket i stor
utsträckning komma att skötas av lejd arbetskraft. Detta innebär enligt
min mening att — i likhet med vad fallet torde vara med andelarna i de
flesta socken- och häradsallmänningar — andel i gemensamhetsskog ofta
saknar betydelse för delägarens sysselsättning och närmast är att betrakta
som enbart en förmögenhetstillgång. Jag finner därför inte skäl att
i lagen generellt ge förvärv i detta syfte något företräde. Däremot finns
det säkerligen enskilda fall, där omständigheterna vid prövning visar att
skogsmarksförvärv för gemensamhetsskog eller allmänning är fördelaktigt
ur arronderingssynpunkt eller fyller ett klart sysselsättningsbeliov för delägarna.
I sådana fall både kan och bör förvärvstillstånd beviljas. Skogsbruksområden
och liknande organ för skoglig samverkan är alltför lösliga
bildningar för att de anslutna skulle kunna generellt medges någon förmånsställning
i förvärvshänsende. Även i dylika fall finns emellertid möjlighet
att efter prövning av omständigheterna ge förvärvstillstånd.

Remissyttrandet

Lantbruksstyrelsen, som uttalar sig i avstyrkande riktning, framhåller
till en början att motionärernas syfte att underlätta skogsbrukets rationali -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968

sering är värt allt beaktande. Den skogliga strukturen är i mycket stora delar
av landet sådan, att alla möjligheter till förbättring bör tillvaratas. Även
om resurserna för statlig medverkan genom planläggning, rådgivning, jordpolitisk
kontroll, finansiellt stöd, aktiv inköpsverksamhet m. m. under
senare tid avsevärt ökats, måste enligt styrelsen konstateras att de institutionella
hindren för denna verksamhet är så betydande att åtgärderna på
detta område måste kombineras med en utbyggd och helst väsentligt fördjupad
samverkan för att inom överskådlig tid skapa förutsättningar för
rationellt skogsbruk.

Beträffande tolkningen av jordförvärvslagen erinrar styrelsen om att
1965 års jordförvärvslag bygger på den principen att en enskild jordbrukare
enligt huvudregeln i 4 § första stycket alltid — utom då rationaliseringsskäl
leder till tillämpning av 5 eller 6 § — skall få tillstånd att för den egna verksamheten
förvärva befintligt jordbruk liksom tillskott av jord och skog.
Redan detta stadgande innebär enligt styrelsen ett icke oväsentligt skydd
för privatskogsbruket. Styrelsen framhåller vidare att reglerna i 4 § andra
stycket medför ytterligare sådant skydd. I detta lagrum anges nämligen vissa
fall av andra s. k. prioriterade förvärv, beträffande vilka förvärvstillstånd
som regel ej må vägras vid prövning enligt 4 §. Styrelsen avser i detta
sammanhang de förvärvare, som omnämnes i 4 § andra stycket punkterna
2, 3 och 4, alltså dels förvärvare, som köper för att bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget skogsarbete på egendomen, dels förvärvare som önskar
köpa jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick eller efter
tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge till innehavare
tillfredsställande försörjning, och dels köpare som vill utöka sitt
innehav. Det ytterligare skydd dessa stadganden ger åt privatskogsbruket
kan enligt styrelsen visserligen sägas försvagas av att vissa förädlingsföretag
— förvärvare som här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet
för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter och får antagas
med fånget huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens
alster i rörelsen — enligt punkt 1 är på samma sätt prioriterade. Emellertid
gäller för alla nyss nämnda kategorier av förvärvare att prioriteringen inte
gäller när fånget avser skogsmark av någon betydenhet och icke är ägnat
att tillgodose Itraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande
av avkastningen och ej heller när andra särskilda skäl föreligger mot
att godtaga fånget.

Lantbruksstyrelsen erinrar i sammanhanget om att i förarbetena till
jordförvärvslagen behandlades frågor om skogsområden och liknande organ
för skoglig samverkan borde prioriteras när det gällde förvärv av skogsmark
och att departementschefen därvid uttalade att nyssnämnda organ
är alltför lösliga bildningar för att de anslutna skulle kunna generellt
medges någon förmånsställning i förvärvshänseende. Även i dylika fall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968 9

finns emellertid möjlighet att efter prövning av omständigheterna ge förvärvstillstånd.

Lantbruksstyrelsen understryker även att bestämmelserna i 5 § jordförvärvslagen
utgör ett visst skydd för det redan etablerade privatskogsbruket
i område där detta dominerar eftersom tillämpningen av 5 § ju innebär att
ägare av närliggande mark kan få viss prioritet när det gäller markförvärv
för strukturrationalisering.

Sammanfattningsvis uttalas att jordförvärvslagen såvitt lantbruksstyrelsen
kunnat finna utgör en i stort sett rimlig avvägning mellan olika
skogsägarekategoriers intressen. Enligt styrelsens erfarenhet har också
den praktiska tillämpningen av lagen hittills varit sådan att det organiserade
privatskogsbrukets intressen i tillräcklig grad beaktats. Slutligen nämner
styrelsen att den ökade möjlighet för juridiska personer att förvärva
skogsfastigheter som öppnades genom den nya jordförvärvslagen hittills
utnyttjats i mycket måttlig utsträckning och att styrelsen, som har att
följa lagens verkningar, inte funnit anledning att föreslå några ändringar
i lagen eller dess tillämpning.

Något om skogsbruksområden

Såsom en konsekvens av det allt starkare kravet på mekanisering
och för att överbrygga de svårigheter för ett rationellt skogsbruk, som
orsakas av ägosplittringen i skogsmarken, har under de senaste åren
samverkan mellan skogsägarna kommit till stånd. Denna samverkan sker
bl. a. i s. k. skogsbruksområden i skogsägareföreningarnas regi. Ett skogsbruksområdes
organisation karakteriseras av att ett avtal upprättas
mellan den enskilde skogsägaren och skogsägareföreningen, genom vilket
skogsägaren ingår som medlem i skogsbruksområdet under en viss tidsperiod,
vanligen två till fem år. Genom avtalet förbinder sig skogsägaren att
delta i samverkan inom området och att efter vissa regler och mot vissa
avgifter utnyttja den fackman som skogsägareföreningen placerar som ledare
för området. Skogsägareföreningen å sin sida förbinder sig att ställa
sådan fackman till förfogande för att lämna skogsägaren erforderlig
service. Denna består bl. a. i att man anskaffar arbetskraft, tillhandahåller
mskiner, upprättar skogsbruksplaner, samordnar drivningar in. m. För
bestridande av skogsägareföreningens kostnader har skogsägaren att erlägga
vissa avgifter. Dessa utgör ersättning dels för den service som lämnas
av föreningens personal, dels för direkta utgifter för arbetslöner och
maskiner m. m.

Antalet skogsbruksområden var den 1 januari 1966 291, omfattande
totalt ca 1,7 milj ha.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968

Utskottet

Enligt 1965 års jordförvärvslag får fast egendom, som är taxerad som
jordbruksfastighet, inte genom bl. a. köp, byte eller gåva förvärvas utan
tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel, som gäller för både
fysiska och juridiska personer, görs åtskilliga undantag, bl. a. för statliga
och kommunala förvärv samt där närmare släktskap råder mellan förvärvaren
och fångesmannen. Något absolut förvärvshinder förekommer
inte i lagen. I stället anges olika fall då förvärvstillstånd må vägras. Sålunda
må tillstånd vägras om anledning finns till antagande att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt
ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt
honom tillhörigt jordbruk. Med stöd av denna regel får emellertid tillstånd
inte vägras bl. a. förvärvare som industriellt förädlar jordbruks- eller skogsprodukter
eller handlar med jordbruksprodukter och vars huvudsakliga
syfte med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen.
Sådan förvärvare är alltså i huvudsak jämställd med aktiv jordbrukare.

Motionärerna anser att det är en brist i jordförvärvslagen att tillstånd
till markförvärv av förädlingsindustrin kan ges utan hänsynstagande till
det organiserade privatskogsbrukets driftformer. Bygder med förutsättningar
att fortleva kan enligt motionärerna genom några få skogsmarksförvärv
av förädlingsindustrier berövas möjligheterna att bedriva ett effektivt
skogsbruk. Motionärerna framhåller hur det organiserade privatskogsbruket
genom skogsbruksområdesverksamheten visat vägen för rationalisering
av det mindre skogsbrukets driftformer och att effektivitetsgraden
inom skogsbruksområdena är väl jämförbar med andra ägarekategoriers.
En intressearrondering bör därför enligt motionärernas mening ske vid bedömningen
av ansökningar om förvärvstillstånd, så att vid tillämpningen
av jordförvärvslagstiftningen privatskogsbrukets intressen och livskraft
på ett jämbördigt sätt väges mot förädlingsindustrins.

Motionärerna önskar att vad sålunda anförts tillgodoses genom ändring
av tilllämpningen av 4 § jordförvärvslagen.

Utskottet vill framhålla att den verksamhet som bedrivs av skogsbruksområdena
är värdefull med hänsyn till de rationella och effektiva driftformer
som därigenom tillskapats. Genom att ingå i ett skogsbrulcsområde
kan sålunda även ägare av små skogsbruk beredas möjlighet att driva rationellt
skogsbruk. Skogsbruksområdenas verksamhet förutsätter emellertid
stora behandlingsytor och en i övrigt god arrondering. Genom bl. a. förädlingsföretagens
förvärv av skogsfastigheter kan det emellertid inträffa
att grunden för ett redan bildat skogsbruksområdes verksamhet rubbas.
Förädlingsföretagen är nämligen inte alltid intresserade av att ansluta sig
till skogsbruksområden. Då den nya jordförvärvslagen trätt i kraft så

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968 11

sent som år 1965 och tillräckliga erfarenheter av lagens tillämpning ännu
ej vunnits, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka den av motionärerna
föreslagna ändringen. Utskottet anser det dock önskvärt att Kungl. Maj :t
med uppmärksamhet följer utvecklingen på detta område och därvid, om
så anses erforderligt, meddelar föreskrifter som kan underlätta att skogsbruksområden
kan tillskapas och sammanhållas.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionerna 1: 702 och II: 895
i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet
ovan anfört.

Stockholm den 29 oktober 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Åkesson (fp), Hansson
(s), fru Landberg (s) och herr Skår man (fp)*;

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s)*, Nyberg
(fp), Grebäck (ep), Hedin (h)*, Svenning (s), Hamrin i Kalmar (fp)*
och Hugosson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.