Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1968

1

Nr 56

Utlåtande i anledning av motioner angående ålfisket.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 700 i första kammaren av herr Yngve
Nilsson och fröken Stenberg och nr 89i i andra kammaren av herr Nilsson
i Bästekille och fru Heurlin.

I motionerna, som är liltalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag i syfte
dels att förhindra fångst av ål med en längd understigande 35 cm, dels att
varje kraftverk åläggs att anordna anordningar, s. k. ''ålledare’, som möjliggör
för ålen att passera kraftverk.»

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtande från fiskeristyrelsen. På begäran av utskottet har yttrande
därjämte avgivits av Svenska kraftverksföreningen.

Gällande bestämmelser

Minimimått för ål

Enligt 10 § fiskeristadgan den 24 september 1954 (nr 607) är det förbjudet
att fånga fisk av vissa arter under föreskrivna minimimått. De fisksorter
som uppräknas är lax, laxöring, kräftor, hummer, havskräftor och
ostron. Enligt 11 § skall den som vid fiske efter tillåtet fiskslag råkat fånga
fisk, som han på grund av bl. a. minimimåttsbestämmelserna inte ägt fånga,
gå fri från ansvar om han genast släpper ut fisken i vattnet.

1 iskeristadgan utgår ifrån att huvuddelen av materiella föreskrifterna
om fiskets vård och bedrivande skall utfärdas lokalt av länsstyrelserna för
län eller del därav. Tillkomsten av sådana föreskrifter regleras i fiskeristadgan.

Enligt vad utskottet erfarit gäller inom kustlänen fr. o. m. Södermanlands
t. o. in. Malmöhus län med undantag för Kristianstads län, där bestämmelser
saknas, följande minimimått:

Södermanlands län 53 cm Endast saltsjöfisket

Östergötlands län 53 cm Endast saltsjöfisket

Kalmar län 45 cm

Blekinge län 35 cm Endast mindre del av länet

Malmöhus län 31 cm

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 56

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1968

B. Ålledare vid kraftverk

Enligt 2 kap. 8 § vattenlagen gäller att den som i vatten, där fisken har
sin gång, vill göra damm eller annan byggnad, är skyldig att utan ersättning
vidta och för framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens
framkomst eller eljest för tryggande av fiskets bestånd och att tillsläppa
för ändamålet nödigt vatten. Vederbörande är också skyldig att ställa sig
till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt, som till följd av byggnaden
erfordras till skydd för fisket. Kan nyttan av ifrågasatt anordning
inte skäligen anses motsvara den förlust och kostnad, som därigenom skulle
tillskyndas byggnadens ägare kan befrielse från skyldigheten medges.

Befinns till skydd för fisket vidtagna anordningar eller meddelade föreskrifter
vara mindre tjänliga kan ändrade bestämmelser lämnas. Omprövningen
är emellertid begränsad på så sätt att den i allmänhet inte får utmynna
i förpliktelser för byggnadens ägare, vilka för honom medför väsentlig
kostnad eller olägenhet utöver vad han förut blivit ålagd.

Beskaffenheten av nödiga anordningar för tryggande av fiskets bestånd
bestäms av vattendomstolen med ledning främst av det av vederbörande
fiskeritjänsteman enligt 11 kap. 33 § vattenlagen avgivna yttrandet. Beträffande
vandringsfisk kan i första hand ifrågakomma anordningar såsom
laxtrappa, ålyngelledare eller upptransport av ålyngel eller lekande fisk.

Beträffande kraftverk finns en speciell skyldighet att vidta anordningar
till fiskens skydd, nämligen till förhindrande av att fisk skadas i turbinerna.
Föreskrift om vad som skall iakttas i detta hänseende lämnas av vattedomstolen
i samband med byggnadsmedgivandet med tillämpning av bestämmelserna
i 2 kap. 8 § vattenlagen. Därvid kan exempelvis föreskrivas skyldighet
för verkets ägare att anbringa fiskgaller framför turbinintaget. Vattendomstolen
kan dock medge befrielse från skyldighet att hålla särskild
skyddsanordning om turbinen är av sådan konstruktion att fisken kan
oskadd passera genom densamma.

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. att ålfisket är ett av vårt lands äldsta fisken
men att villkoren under senare tid försämrats. Beståndet av ål har minskat
kraftigt, varför fångsterna nu är avsevärt mindre än de var bara för något
tiotal år sedan. Ett livskraftigt ålfiske är enligt motionärerna ett villkor
för att hålla kustbygden i främst sydöstra Sverige vid liv. Åtgärder måste
därför vidtas för att beståndet icke skall ytterligare decimeras. Enligt vad
motionärerna anför har länsstyrelserna i Malmöhus, Kalmar och Östergötlands
län utfärdat bestämmelser i de utfärdade föreskrifterna medan
övriga län saknar sådana bestämmelser. Den föreskrivna minimilängden
på fångad ål varierar från 53 till 21 cm (jfr ovan). Det är enligt motionärer -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1968 3

nas mening angeläget att införa en enhetlig minimilängd för fångad ål för
hela riket.

Motionärerna anför i fortsättningen att kraftverken innebär ett stort
hinder för ålstammens tillväxt. Dammanläggningar förhindrar effektivt
ålens förflyttningar uppför eller nedför åar och floder. En stor mängd ål
går även till spillo i kraftverkens turbiner. För att skydda ålbeståndet bör
varje kraftverk vara skyldigt att anordna s. k. »ålledare», vilka möjliggör
för ålen att kringgå kraftverken. Vissa kraftverk har enligt motionärerna
redan sådana anordningar, men många saknar dylika.

Vissa uppgifter angående ålen

Här må återges några allmänna uppgifter om ålen såsom de upptagits i
ett populärvetenskapligt uppslagsverk.

Ålen tillhör benfiskarna. Den art, som mest fångas här i riket, är den s. k.
vanliga ålen (anguilla anguilla). De unga ålarna kallas efter färgen på buken
för gulål, medan de vuxna exemplaren går under beteckningen blankål,
Vanligen blir honan ej över 1,2 m lång och inte tyngre än 4 kg. Hanarna är
betydligt mindre (sällan över 0,4 och högst 0,5 in). Ålen anses leka i Atlanten
mellan Bermudasöarna och de Västindiska öarna. Ållarverna transporteras
med Golfströmmen mot Europas kuster och förvandlas därunder till
s. k. glasålar. De når Sveriges väst- och sydkust i sitt tredje levnadsår och är
då 60—80 mm långa. Efter en sommar övergår de till gulål, som även invandrar
i Östersjön. Från kusterna tränger honorna upp i inlandsvatten;
hanar synes sällan förekomma i sötvatten och har endast få gånger iakttagits
norr om Öland. Efter tillväxt under 4 till 10 år blir ålen blankål.
Den slutar äta samt får större ögon och bröstfenor. Blankålen samlas vid
kusten och vandrar längs denna ut till lekplatserna i Atlanten. Troligen
dör ålen kort efter leken. — Vid västkusten fångas därjämte understundom
s. k. havsål (conger conger).

1962 års riksdag

Vid 1962 års riksdag väcktes motioner (I: 304 och II: 375), vari hemställdes
att i fiskeristadgan skulle införas bestämmelse om förbud mot fångst av
ål, som ej höll ett minimimått av 40 cm.

Motionerna remissbehandlades. De flesta remissinstanserna avstyrkte
motionsförslaget.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1962: 16) framhöll utskottet
bl. a. att kännedomen om den yngre ålens biologi och gulålsbeståndets storlek
var mycket ringa. Några säkra belägg för att ett allmänt stadgande med
förbud mot fångst av ål under visst mått skulle vara till gagn ur fiskevårdande
synpunkt syntes inte finnas. Redan med den begränsade kännedomen

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1968

om ålens levnadsbetingelser och de därmed sammanhängande spörsmålen
ansåg sig utskottet dock kunna uttala att en allmän föreskrift knappast
torde vara lämplig med hänsyn till de skiftande förhållandena på skilda håli
inom riket. Enligt utskottet förhöll det sig så att det behov, som ur fiskevårdande
synpunkt kunde finnas av särskilda bestämmelser på detta område,
bäst tillgodosågs genom lokala föreskrifter. Utskottet betonade även
att en bestämmelse knappast skulle fylla den avsedda beståndsvårdande
funktionen så länge bl. a. fiske med långrev var tillåtet. Något förbud mot
sådant fiske ansågs emellertid varken vara önskvärt eller lämpligt.

Remissyttrandena

Remissinstanserna avstyrker motionsförslagen.

Vad gäller frågan om införande av förbud mot fångst av ål understigande
visst mått, hänvisar fiskeristgrelsen till riksdagsbehandlingen år 1962. Styrelsen
framhåller att motionärerna inte anfört några nya skäl som bör
föranleda ett ändrat ställningstagande.

Beträffande frågan om ålledare vid kraftverk anför fiskeristyrelsen att
det i ett 80-tal domar i vattenmål från 1940- och 1950-talen upptogs bestämmelser
om skyldighet för ägare av vattenkraftanläggningar att bekosta
försök rörande ålens passage genom turbiner som villkor för dispens från
hållande av fingrindar framför turbinintagen. I anslutning härtill genomförde
styrelsen i början av 1960-talet sådana turbinförsök vid ett antal
kraftstationer. Försöken gav i huvudsak till resultat att även de som relativt
oskadliga uppfattade, långsamgående turbinerna av propellertyp —
tvärtemot äldre försöksresultat — visade sig vara mycket skadliga för ålen
i första hand. Slutsatsen av denna försöksverksamhet blev att man måste
ställa frågan om det meningsfulla i att underlätta det till sjöar uppvandrande
ålynglets passage genom ålyngelledare och liknande anordningar, då
den utvandrande, könsmogna blankålen i så hög grad som försöken gav vid
handen kom till skada i turbiner under nedpassagen. Styrelsen förklarar att
det naturligtvis låter sig säga att problemet kan lösas helt eller delvis genom
anordningar som medger vandringsålens utpassage förbi (vid sidan av)
turbiner. Försök med sådana anordningar har också kommit till utförande
men någon tillförlitlig metod att leda ålen förbi kraftverken finnes ej ännu.

Fiskeristyrelsen anför i fortsättningen att ålen erbjuder ett flertal andra
problem. Så stannar t. ex. en betydande del av det mot vårt land invandrande
ålynglet vid kusten och bildar där stora bestånd av kustlevande gulål,
som är föremål för ett ganska omfattande kommersiellt fiske. I vilken omfattning
denna kustlevande gulål vid jämförelse med den sötvattenslevande
gulålen rekryterar det ekonomiskt så betydelsefulla blankålfisket med fasta
fiskeredskap (ålbottengarn, kallskéhommor m. m.) vid ost- och sydkusten
är inte klarlagt genom undersökningar och försök. Ett viktigt hjälpmedel

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1968

b

för att komma närmare detta problems lösning är ålmärkningsförsök.

Inte heller ålmärkningen beträffande gulålen är enligt vad styrelsen anför
problemfri, eftersom märkningen måste vara tillförlitlig under ett flertal
år. På grund av bottenbeskaffenheten inom de vattenområden där kustgulålen
företrädesvis uppehåller sig kan man inte använda de konventionella
ålmärken, som med framgång användes vid korttidsmärkningar, eller andra
yttre märken av vanlig typ, som består av brickor av hårt material med metalltråd
som fästanordning på fisken. Sådana märken nöts bort kort tid
efter märkningen. Man måste i stället använda andra metoder, och vid ett
tidigare försök har styrelsen använt små plastmärken som inopererats under
ålens hud. Detta försök lyckades emellertid inte, då det visade sig att
märkena trots vidtagna försiktighetsåtgärder vid inopereringen stöttes bort
från incisionsstället på ålen. Styrelsen måste därför söka nya vägar för
sina undersökningar och försök beträffande ålproblemen. Med anledning
av olika framställningar, bl. a. av Sveriges fiskares riksförbund, har vid en
alldeles nyligen hållen konferens i styrelsens regi uppdragits riktlinjer för
fortsatta undersökningar om ålen, vilka under det första försöksåret kostnadsberäknats
till ca 85 000 kr. För ändamålet förutses användning av bl. a.
vattenavgifter enligt 2 kap. 10 § vattenlagen.

Den lämnade redogörelsen för ålproblemets aspekter visar enligt fiskeristyrelsens
mening att tiden inte är mogen för en sådan detaljerad rättslig
reglering som föreslagits i motionerna.

Svenska kraftverksföreningen anför att ålynglets uppvandring numera
inte anses vara något problem. Innehavare av dammbyggnader har i regel
i samband med byggnadernas tillkomst av vattendomstol blivit ålagda, antingen
att anordna s. k. ålyngelledare förbi dammen eller att vid den nedersta
dammanläggningen uppsamla ålynglet för transport och utsättning
i vattensystemet enligt särskild plan, tillkommen i samråd med fiskerimyndigheterna.

När det gäller ålens nedvandring bestäms i vattenmålet på förslag av
fiskerimyndigheterna de anordningar härför som skall finnas vid varje
dammbyggnad. Försök att med hjälp av olika anordningar förbättra ålens
möjligheter att nå havet pågår enligt remissvaret under fiskerimyndigheternas
överinseende och på kraftindustrins bekostnad. Föreningen påpekar
att när det gäller ål som utvandrar från vattendrag, mynnande i västerhavet,
torde allmänt gälla den uppfattningen att denna ål av nationalekonomiska
skäl bör fångas vid kraftverken eftersom något kommersiellt fiske efter
utvandrande ål inte bedrivs vid västkusten.

Fritidsfiskeutredningen

Frågan om utfärdande av lokala bestämmelser på fiskets område har
berörts av fritidsfiskeutredningen i dess i december 1967 avgivna betänkan -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1968

de, benämnt Fritidsfisket (SOU 1968: 13). Utredningen framhåller bl. a. att de
lokala bestämmelserna f. n. är detaljrika och svåröverskådliga. Enligt utredningens
mening är det ett starkt önskemål att kunskap om gällande
fiskebestämmelser inte skall behöva sökas på fler ställen än som är absolut
nödvändigt. Från denna utgångspunkt har utredningen gått igenom samtliga
lokala stadgor för att se vilka bestämmelser som bör ges allmän giltighet
genom att införas i riksstadgan. Undersökningen har givit vid handen
att endast ett fåtal av alla förekommande bestämmelser kan hänföras till
denna kategori. Det stora flertalet anses kunna helt undvaras. En del frågor
bör lösas av fiskerättsägarna själva.

Utredningen har inte ansett det möjligt att inom ramen för fiskeristadgan
få med alla erforderliga bestämmelser. Vissa av dem måste anpassas till
lokala förhållanden och får därigenom skiftande innehåll. I frågan om
vilken myndighet som bör meddela sådana bestämmelser har valet stått
mellan fiskeristyrelsen och länsstyrelserna. Utredningen har därvid stannat
för fiskeristyrelsen som den lämpligaste. Vägledande har härvid varit bl. a.
att de förhållanden som bör bli föremål för speciella regleringar saknar
nämnvärd anknytning till speciella länsförhållanden utan bör bedömas ur
en mera samlad, biologisk och fiskeriteknisk synpunkt.

Det av utredningen framlagda förslaget till ny fiskeristadga överensstämmer
såvitt avser bestämmelserna om fångstminimimått nära med
dem som nu återfinns i den gällande fiskeristadgan. Införandet av minimimått
för fångst av ål har inte ifrågasatts av utredningen.

Utskottet

Ålen företar under sin levnad långa vandringar. Av betydelse i detta
sammanhang är den pendelvisa vandring av ål som sker från havet till
insjöar och åter till havet. Den första av dessa vandringar äger rum på
yngelstadiet. Den andra inträffar sedan ålarna tillväxt i sötvatten under
några år och nått könsmogen ålder. De vandrar då åter ut i havet. I berörda
vattendrag förekommande vandringshinder passeras sålunda såväl vid uppvandringen
från havet som vid utvandringen dit.

Enligt bestämmelse i vattenlagen är den som vill anlägga damm eller
annan byggnad i vatten, där fiskvandring förekommer, skyldig att vidta
erforderliga anordningar för fiskens framkomst eller eljest för fiskets
bestånd och att tillsläppa för ändamålet nödigt vatten. Med stöd av denna
bestämmelse kan ägare av kraftverk åläggas t. ex. att anordna ålyngelledare
eller att på annat sätt sörja för att ålynglet kan passera byggnaden. Ägare
av kraftverk är också skyldig att vidta anordningar till förhindrande av att
fisk skadas i turbinerna. En sådan anordning kan bestå bl. a. i fiskgaller
framför turbinintaget. Framkommer det att utförda anordningar inte har

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1968

7

medfört den åsyftade verkan att förebygga skada för fisket kan i viss utsträckning
omprövning ske.

Ålen fångas framför allt med fasta fiskeredskap vid kusterna. I några län
bär införts förbud mot fångst av ål, som ej håller vissa mått.

I motionerna anförs bl. a. att beståndet av ål under senare år har minskat
kraftigt och att åtgärder för att hindra ytterligare decimering är nödvändiga.
Mot bakgrunden härav yrkar motionärerna att riksdagen skall hos Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till bestämmelser innebärande dels skyldighet
för kraftverksägare att vidta åtgärder som möjliggör för ålen att passera
kraftverken, dels förbud mot fångst av ål som inte håller minimimåttet
35 cm.

Som framgår av den föregående redogörelsen finns i vattenlagen bestämmelser
som gör det möjligt att ålägga ägare av kraftverk att utföra anordningar
och vidta olika åtgärder till skydd för bl. a. ålfisket. I den mån
motionerna syftar till att få till stånd bestämmelser i denna del är de sålunda
redan i huvudsak tillgodosedda. Svårigheterna att effektivt skydda
fisket torde i stället ligga på ett annat plan.

Av remissvaren får anses framgå att ålynglets uppvandring numera inte
är något egentligt problem. Genom föreskrifter i respektive vattenmål
har kraftverksägare i regel ålagts att anordna ålyngelledare förbi dammarna
eller att sörja för att ynglet samlas upp och sätts ut i vattensystemet på
lämplig plats. I allmänhet torde dessa anordningar och åtgärder fungera
på ett tillfredsställande sätt. I fråga om nedvandrande ål är svårigheterna
större. På senare tid utförda försök har visat att ålen skadas i kraftverkens
turbiner i betydligt större utsträckning än man tidigare antagit. Det gäller
därför att finna utvägar att leda ålen förbi turbinerna. Som framgår av fisker
istyr el sens remissvar finns det ännu inte någon tillförlitlig sådan metod.
Utskottet kan i detta sammanhang endast uttrycka förhoppningen att pågående
försök att förbättra ålens möjligheter att nå havet skall ge avsett
resultat. Vad gäller redan befintliga kraftverk torde det dock långt ifrån
alltid vara möjligt att nå en lösning. Av betydelse härvidlag är bl. a. att
möjligheterna till omprövning av meddelade beslut angående anordningar
till skydd för fisket är begränsade. De i det föregående nämnda bestämmelserna
rörande omprövningsrätt har tillkommit med hänsyn till behovet
av att kunna jämka en gång meddelade föreskrifter bl. a. för att få till
stånd en önskvärd anpassning till utvecklingen på fiskeriforskningens och
fiskevårdens område. Företagaren har emellertid ansetts ha ett berättigat
intresse av att få åtminstone den ungefärliga omfattningen av sina förpliktelser
fastställd för framtiden. Den begränsningen har därför införts
att företagaren vid den förnyade prövningen inte får åläggas förpliktelser
som medför väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad han förut blivit
ålagd. Beträffande äldre kraftverk är således den ram, inom vilken omprövning
kan ske, tämligen snäv och möjligheterna att lösa problemen på

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1968
motsvarande sätt inskränkta.

Vad gäller frågan om införande av minimimått för fångst av ål vill utskottet
anföra följande. Skälet till att bestämmelser om sådant mått inte
införts i den för hela landet gällande fiskeristadgan torde delvis vara att
förhållandena skiftar på olika håll inom landet. Som framgår av den föregående
redogörelsen är det bl. a. så att hanarna, som är betydligt mindre än
honorna, i stort sett inte förekommer norr om Öland. Det är mot denna
bakgrund inte möjligt eller lämpligt att ha enhetliga bestämmelser för hela
landet. Ett genomförande av motionsförslaget skulle för övrigt — i strid
mot motionärernas syfte att skydda ålen — leda till att minimimåttet
sänktes i flera län, där sådant nu gäller. Utskottet anser på grund av vad nu
sagts — liksom år 1962 — att det behov som ur fiskevårdande synpunkt
kan finnas av särskilda bestämmelser på detta område bäst tillgodoses genom
lokala föreskrifter.

Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa

att motionerna 1:700 och 11:894 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Åkesson (fp), Hansson
(s), fru Landberg (s) och herr Skårman (fp)*;

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s)*,
Nyberg (fp), fru Torbrink (s)*, herrar Grebäck (ep), Hedin (h)*, Svenning
(s) och Hamrin i Kalmar (fp)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 68
814434