Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

1

Nr 54

Utlåtande i anledning av motion om ändring av bestämmelserna
angående tid för jakt.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 618 av herrar Wikner och
Nilsson i Östersund.

I motionen hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan ändring
av jaktstadgans 4 paragraf andra stycket, att bestämmelsen blir tilllämplig
endast vid jakt av storvilt.»

I ärendet har inkommit skrift från Jägarnas riksförbund.

Gällande bestämmelser

Genom kungörelsen den 8 december 1967 (nr 769) om ändring i jaktstadgan
den 3 juni 1938 har bland annat reglerna om nattjakt ändrats. De
nya bestämmelserna, som trädde i kraft den 1 januari 1968, finns i 4 §
andra stycket jaktstadgan och säger att under tiden mellan solens nedgång
och en timme före solens uppgång är jakt med skjutvapen förbjuden,
om annat ej följer av 7 § 1 mom. Enligt detta lagrum får länsstyrelsen
medge undantag från 4 § andra stycket för att ge möjlighet till viss jakt,
tillgodose jaktvårds- eller naturvårdsintresse eller motverka viltskador,
allt i den omfattning och på de villkor naturvårdsverket bestämmer.

Nattjaktförbudet gäller alltså i princip alla viltarter i hela riket och
under hela jaktåret, vilket innebär en ändring i förhållande till vad som
gällde tidigare. Dessutom räknas natt numera från solens nedgång och
inte som tidigare först från en timme efter solnedgången.

Straff för överträdelse av nattjaktsförbudet finns bestämt i 29 § 2 mom.
Av allmänna rättsgrundsatser följer emellertid att förbudet inte behöver
iakttas vid befogat eftersök av sårat vilt (jfr 3 §).

Motionen

Motionärerna framhåller att de införda bestämmelserna om ett visst
klockslag då skjutvapen får användas vid jakt av både storvilt och småvilt
leder till onödig irritation och osämja bland jägarna och tillika i vissa
fall till oförskyllda åtal för överträdelse av jaktstadgans föreskrifter.

01X7218 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 54

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1968

Motionärerna anför följande exempel. Ett jaktlag har avslutat sin småviltjakt
för dagen och är på hemväg. Några skott hörs och vid närmare
undersökning befinns det att en jägare i ett annat jaktlag skjutit en räv
eller något annat småvilt några minuter efter den tid då jakt med skjutvapen
lagenligt är tillåten. Jägaren blir anmäld och åtalas och kan straffas
för brott mot 4 § andra stycket.

Motionärerna framhåller att möjlighet finns att enligt 7 § 1 mom. söka
tillstånd hos länsstyrelsen som kan medge undantag från 4 § andra stycket.
Enligt vad motionärerna erfarit har några län redan medgivit sådant tillstånd
och troligen torde detta efterföljas av flera län. Om undantag skulle
meddelas i alla län, vilket motionärerna anser vara troligt, har bestämmelsen
enligt dem inget berättigande.

Motionärerna anför avslutningsvis att de eftersträvar att jakten skall
få en mera demokratisk utformning. Jaktstadgans bestämmelser bör därför
ej ge upphov till onödig irriatation samt till åtal för i övrigt laglydiga
viltj ägare.

Enligt motionärerna bör därför paragrafen ändras så att den ej gäller
småvilt utan endast storvilt, exempelvis älg, hjort, rådjur etc.

Nattjaktförbudets tidigare utformning m.m.

Förbud mot jakt nattetid återfinns i de flesta länders jaktlagstiftning.
I svensk lagstiftning infördes ett begränsat förbud år 1938. Förbudet fick
sin plats i 2 § i den detta år utfärdade jaktstadgan. I stadgandets första
stycke föreskrevs att jakt efter älg, hjort eller rådjur ej fick idkas under
annan tid av dygnet än från och med en timme före solens uppgång till
och med en timme efter dess nedgång, om det ej var fråga om uppspårande
och dödande av sårat djur. Vad sålunda stadgats om jakt efter
älg, hjort och rådjur skulle enligt andra stycket i paragrafen i Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus och Hallands län också gälla jakt efter annat
villebråd.

Om motivet till förbudet mot nattjakt anfördes följande i det år 1936
avgivna betänkandet med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor (SOU
1936:38).

Ett förbud mot jakt nattetid, varmed bör förstås den tid som ligger mellan
en timme efter solens nedgång och en timme före dess uppgång, kan anses
befogat dels ur humanitär synpunkt, dels ock såsom innebärande ett medel
att försvåra olovlig jakt. Ett allmänt förbud mot sådan nattjakt kommer
emellertid att omöjliggöra bland annat vissa former av jakt efter skadliga
rovdjur såsom grävling och räv och det kan dessutom i de nordliga
delarna av landet, där under sommarhalvåret för jakt tillräckligt ljus råder
under större del av dygnet än nyss nämnts, tänkas medföra åtskillig annan
olägenhet och risk för ofrivilliga lagöverträdelser. Den humanitära synpunkten
gör sig med särskild styrka gällande i fråga om jakten efter älg,

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

hjort och rådjur och som jakt efter dessa djur är tillåten allenast under tid
av året, då även klara kvällar skymning inträder tämligen snabbt efter solnedgången,
synes något lojalt intresse icke trädas för nära genom ett hela
riket omfattande förbud mot jakt nattetid efter nämnda djurarter. Längre
synes man emellertid av nyssberörda skäl icke böra gå i fråga om de norra
och mellersta delarna av landet. Vad åter beträffar förhållandena i de tre
sydligaste länen är det givet, att även där behovet att efterhålla t. ex. grävling
och räv kan tänkas göra ett förbud mot nattjakt mindre lämpligt. I
dessa län bedrives emellertid, beroende på den förhållandevis rika villebrådstillgangen,
en synnerligen omfattande och förhärjande olovlig jakt, som numera
ofta försiggår nattetid. Ur allmän jakt vårdssynpunkt synes det därför
önskvärt, att intet medel som kan tänkas bidraga till att försvåra denna
olovliga hantering lämnas oförsökt, även om därav någon olägenhet i annat
a\seende kan följa. Då i nämnda län kravet på förbud mot jakt nattetid
omfattas av en enhällig opinion bland jaktvårdarna och jämväl av många
andra, bär utredningsmannen föreslagit en utsträckning av förbudet mot att
nattetid jaga älg, hjort och rådjur till att i dessa tre län omfatta jämväl jakt
efter annat.villebråd.

Såsom framgår av det anförda föreslogs i betänkandet att totalt förbud
mot jakt nattetid skulle gälla i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus
lan. Blekinge län bortföll emellertid under behandlingen i Kungl.
Maj :ts kansli och i stället tillädes Gotlands län.

Sedermera undergick paragrafen en del ändringar. Sålunda utsträcktes
det totala nattjaktsförbudet till att omfatta också Hallands län från och
med den 1 juli 1944 samt Skaraborgs och Blekinge län från och med den
1 januaii 1964. för att möjliggöra bekämpning av skadegörande harar i
fruktodlingar och plantskolor vidtogs vidare med tillämpning från och
med den 15 juli 1943 en ändring i 2§ andra stycket, som innebar att det
under vissa förutsättningar blev tillåtet att i län med totalt nattjaktförbud
tälla hare inom sådana anläggningar under hela dygnet under tiden
1 januari—15 april. Denna bestämmelse upphörde emellertid med utgången
av år 1963 då den ersattes med föreskrifter om ett licensförfarande,
som också omfattade jakt efter ett par andra djurarter. Ändringen
skedde genom kungörelse den 6 december 1963 (nr 607). Genom denna
fick också paragrafen ny utformning. Bestämmelserna om licensförfarandet
upptogs i paragrafens andra stycke och innebar att länsstyrelsen i
län med totalt nattjaktförbud skulle äga medge undantag från förbudet
i fråga om räv, mink eller hare för att tillgodose jaktvården eller motverka
viltskador. Vid beviljandet av undantag från förbudet skulle länsstyrelsen
samråda med lämplig jaktvårdssammanslutnting i länet.

Jaktutredningen in.in.

Åtskilliga framställningar med förslag till ändringar i 2 § har gjorts
under årens lopp. Några av dessa har tillgodosetts i och med den ändring
av 2 §, som vidtogs genom kungörelsen den 6 december 1963.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1968

Övriga ändringsförslag har 19b9 års jaktutredning haft att ta ställning
till. — Förslagen redovisas i jaktutredningens den 17 maj 1966 avgivna
betänkande »Jaktstadgan m.m.» (SOU 1966: 46) s. 52 ff. De avsåg alla en
skärpning av nattjaktförbudet. I betänkandet erinras emellertid om att
jaktutredningen år 1951 var inne på tanken att mildra det totala nattjaktförbud,
som då gällde i Gotlands län, de båda Skåne-länen och Hallands
län. Den dåvarande utredningsmannen lät nämligen genom Svenska jägareförbundet
till länsföreningarna i dessa län och i Blekinge län ställa frågan
om det totala förbudet skulle kunna upphävas beträffande småviltet. Ett
motiv för sådan åtgärd angav han vara, att förbudet inte torde respekteras
av jägarna, vilket bland annat tagit sig uttryck i sträckskyttet på änder
under hösten.

Länsföreningen på Gotland var av den meningen att förbudet utan större
men för jaktvården kunde upphävas beträffande småviltet. De övriga föreningarna
avstyrkte bestämt.

Skånska jägarsällskapet anförde bland annat att det år 1938 för Skånes
del genomförda nattjaktförbudet som väntat visade sig medföra en stark
ökning inte minst av småviltstammarna. Förbudets upphävande skulle
med all säkerhet leda till en avsevärd nedgång av dessa. För fasanstammen
skulle inverkan bli förödande, om mindre nogräknade jägare skulle erhålla
laglig möjlighet att idka jakt å fasan på nattkvist. Likaså skulle
med all säkerhet jakt på exempelvis hare från bil komma att avsevärt
ökas. Sällskapet framhöll vidare att lojala jägare utan tvivel följt de gällande
bestämmelserna. Det framförda motivet för förbudets upphävande
syntes sällskapet föga bärkraftigt. Att ett fåtal jägare överträdde bestämmelserna
kunde knappast vara en godtagbar anledning till att avskaffa
dessa.

Länsföreningen i Halland framförde liknande synpunkter. Ifråga om
förhållandena innan det totala nattjaktförbudet utsträcktes till att omfatta
länet påtalade föreningen härjämte huru innehavare av småställen i närheten
av större gårdar lät kål stå ute och sköt massor av harar på nätterna.

I Blekinge län gällde vid ifrågavarande tid inte totalt förbud mot nattjakt.
Länsföreningen hördes emellertid och yttrade bland annat att det
skulle vara olyckligt att upphäva förbudet, eftersom detta skulle resultera
i en starkt ökad jakt under kvällstimmarna. Man hade enligt föreningen
anledning befara, att denna jakt skulle leda till nedskjutning av en
massa fågel, som helt enkelt inte skulle återfinnas.

Länsföreningen på Gotland var som nämnts av annan mening och yttrade,
att fördelen med natt jaktförbudet på Gotland endast torde vara, att
det i någon mån begränsade okynnesjakt på änder och sjöfågel under den
mörka delen av dygnet. Nackdelarna var däremot flera, åtminstone för
den lojale jägaren, vilken förhindrades att skjuta räv för åtel, skadegörande
fälthare och vildkanin under månsken samt att beskatta and -

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

stammen genom sträckskytte. Brott mot förbudet var svåra att bevisa och
få lagligen beivrade, varför ett fortsatt vidhållande av detsamma kunde
skapa sidvördnad för lagbestämmelsen.

Jaktutredningen framhöll i 1966 års betänkande att natt jaktförbud med
i princip samma syfte som det då gällande utan tvivel erfordras också
framdeles. Utredningen ansåg det emellertid ofrånkomligt med en viss anpassning
till den utveckling, som efter förbudets införande ägt rum i fråga
om både villebrådet och jaktformerna. Annars skulle man riskera att
förbudet i vissa fall kunde komma att framstå som meningslöst och därigenom
fresta även den eljest lojale till överträdelse.

Jaktutredningen erinrade om att det för riket i dess helhet gällande förbudet
träffade hjortdjuren, d.v.s. älg, kronhjort, dovhjort och rådjur.
Rörande dessa djur hade utredningen funnit att skedd utveckling framtvingade
skilda bestämmelser för å ena sidan älgen samt å den andra de
övriga hjortdjuren. Härigenom skulle det också, enligt utredningens mening,
bli möjligt att bedöma de lämpliga tidsangivelserna för älgjaktens
påbörjande och avslutning helt oberoende av vad som kunde finnas ändamålsenligt
ifråga om rådjur och hjort.

Ifråga om jakten efter älg framhöll utredningen inledningsvis, att den
legala älgavskjutningen årligen uppgick till ungefär 7 000 djur då nattjaktförbudet
infördes. Vid tiden för betänkandets avgivande pendlade antalet
skjutna älgar kring 30 000-strecket. Hur många jägare som deltog i
1930-talets jakter var enligt utredningen svårt att ange. Av jaktkortsstatistiken
kunde man sluta att antalet deltagare i älgjakten numera brukar
uppgå till inemot 200 000. Utredningen ansåg det väl känt att långt ifrån
alla som deltar i jakten efter älg besitter det omdöme och den besinning
som kan fordras. Vidare brukade enligt utredningen anhopningen av skyttar
på relativt små arealer vara betydande. Dessa faktorer hade, enligt
vad erfarenheterna gett vid handen, samverkat till att risken för olycksfall
genom »vådaskott» blivit avsevärd. Utredningen ansåg det också ostridigt
att skadskjutning av villebrådet fortfarande förekom i graverande
omfattning.

Jaktutredningen framhöll att risk för skadskjutning självfallet föreligger
under hela jaktdagen men att risken naturligt nog ökar med sämre ljusförhållanden.
Vid bestämmandet av tidsgränsen för jakten måste emellertid
avgörande betydelse tillmätas det förhållandet att utsikterna att återfinna
och avliva en skadskjuten älg blir mindre ju senare på dagen det
olyckliga skottet avlossas. Enligt jaktutredningens mening skulle därför
den bästa lösningen på problemet vara ett stadgande med samma innehåll,
som den föreskrift domänstyrelsen meddelade vid upplåtelse av
älgjakt på kronomark och som innebar att den egentliga jakten bör vara
avslutad en timme före den tid då det ej längre är skjutljust. Då kan näm -

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1968

ligen en skadskjuten älg följas inedan det ännu råder dagsljus. Åtlydnaden
av ett sådant stadgande skulle emellertid i så hög grad vara beroende av
subjektiv bedömning att utredningen ansåg stadgandet omöjligt att tilllämpa.
Utredningen stannade därför vid, att jakt efter älg inte borde få
bedrivas efter solens nedgång, såvida det ej rörde sig om eftersök av sårat
vilt.

Beträffande tiden för älgjaktens början framhöll utredningen att det
bland länsföreningarna och eljest fanns en betydande opinion för att nattjaktförbudet
borde omfatta även timmen före soluppgången. Efter att
ha redovisat olika skäl mot en sådan skärpning fann dock utredningen
att jakt efter älg bör få börja en timme före soluppgången. Slutligt avgörande
för detta ställningstagande hade för utredningen vairt att det vid
skadskjutning på morgonen finns avsevärt större utsikter att spåra det sårade
djuret än vad fallet är vid solnedgången.

I fråga om de övriga hjortdjuren uppehåller sig jaktutredningen till
en början vid jakten efter rådjur. Jakten efter detta villebråd utövades
enligt utredningen som regel utan det uppbåd av jägare eller den upphetsning,
som angivits vara bidragande orsaker till olycksfall eller skadskjutningar
som sker under älgjakten. Att ej så få fall av skadskjutning förekommer
även vid rådjurjakt ansåg utredningen å andra sidan obestridligt.
Men dessa fall torde enligt utredningen sannolikt orsakas mindre av
ljusförhållandena än av att det skjutes på för långa håll och icke sällan
med olämplig hagelstorlek.

Jaktutredningen framhöll att ett nattjaktförbud, som skulle omfatta tiden
från solens nedgång till dess uppgång, skulle omöjliggöra smygjakt
(»purschjakt») på rådjur i gryningen och efter solnedgången. »Den tidiga
morgonpurschen» ansågs av utredningen vara en förnämlig jaktform.
Smygjakten utövas med kulvapen. Jaktformen måste enligt utredningen
anses som den mest humana formen av rådjur jakt. Dessutom erbjuder den
enligt utredningen en jakträttsinnehavare, som vill vårda sin rådjurstam
även avelsmässigt, goda möjligheter att göra önskat urval.

För jakten på hjort fann utredningen att samma regel som för rådjur
borde gälla.

Vad jaktutredningen påvisat och anfört rörande jakten efter rådjur, föranledde
utredningen att för rådjur och hjort föreslå ett hela riket omfattande
nattjaktförbud, som skulle innesluta tiden från en timme efter solens
nedgång till en timme före soluppgången.

Jaktutredningen anförde vidare att änderna var villebråd, vilkas skäliga
beskattning i län med totalt nattjaktförbud skulle delvis omöjliggöras
genom ett vid solnedgången inträdande jaktförbud. Skilda orsaker, bland
andra en önskan att minska jakttrycket på andstammarna, hade medverkat
till att jakttidens början successivt framflyttats. En följd hade blivit
att när jakttiden inträder har änderna börjat en ambulerande tillvaro

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

och det var enligt utredningen en allmän iakttagelse, att de mera sällan
kan påträffas i de hemmavatten där de vistats vår och sommar. Emellertid,
påpekade utredningen, finnes en viss möjlighet att beskatta dem under
morgon- och kvällssträcket. Detta skytte, som enligt utredningen ställer
stora krav på utövaren, hade, i likhet med smygjakten efter rådjur, vunnit
betydande användning. Det är främst simänderna som är föremål för
denna jakt. Den likaledes under senare år genomförda uniformeringen av
tiderna för jaktens begynnelsedagar i fråga om dyk- och simänder syntes
dock jaktutredningen böra föranleda, att för nattjaktförbudet beträffande
änder i allmänhet borde gälla samma timgränser, som utredningen föreslagit
för jakten efter rådjur och hjort.

Jaktutredningen erinrade om att gällande danska »jagtlov» stadgade nattjaktförbud
från solens nedgång till dess uppgång med undantag för »sv0mmefugle
paa traek», vilka fick skjutas iy2 timme före solens uppgång
och 1 \/> timme efter dess nedgång. Det nya danska förslaget innehöll
samma allmänna regel men angav undantaget sålunda, att gäss, änder,
måsar samt sothöns och skarvar skulle få skjutas på sträck mellan nyss
angivna timgränser. Dock skulle i december månad skytte icke få pågå
längre än en timme efter solnedgången.

Jaktutredningen fann för sin del skäl inte föreligga för att annan tidsbestämning
för ett totalt nattjaktförbud skulle medges för sträckskytte efter
i vedertagen mening jaktbara fåglar i vidare omfattning än vad nyss föreslagits.
De genomgående avsiktligt korta jakttider för vissa gåsarter, som
i några län med totalt nattjaktförbud gällde med anledning av påstådd
skadegörelse på gröda av dylika gäss, fick enligt utredningen anses fullt
tillräckliga för sitt ändamål.

Jaktutredningen erinrade fortsättningsvis om att länsstyrelse genom KK
nr 607/1963 från och med den 1 januari 1964 i 2 § givits rätt att dispensera
från totalt nattjaktförbud för jakt efter räv, mink eller hare. För sådan
jakt efter vildkanin, som skedde jämlikt 24 § 3 mom. jaktlagen var
dylik dispensmöjlighet given i 48 § jaktstadgan. Det rörde sig alltså i de
olika fallen om jakt till förebyggande av skadegörelse. Jaktutredningen
hade övervägt de undantag som ytterligare kunde tänkas bli nödvändiga
vid ett redan med solnedgången inträdande totalt nattjaktförbud. Utredningen
hade funnit krav på undantag sannolika i fråga om jakt efter grävling,
kråka, skata, trut och mås ävensom vildkanin vid annan jakt efter
detta djur än den som kunde bedrivas i nämnda extra ordinära ordning.
Utredningen hade emellertid samtidigt blivit övertygad om att beträffande
de uppräknade arterna — förutom hare samt räv — något
praktiskt påvisbart behov av ytterligare undantag över huvud inte skulle
uppkomma, om de timgränser, som var bestämda för det totala nattjaktförbudets
inträdande och upphörande i nämnda län, blev gällande även i
fortsättningen.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1968

Jaktutredningen fann vidare att en på bestämmelse i stadgan direkt grundad
rätt att till förekommande av harskador på fruktträd fälla hare nattetid
borde bibehållas. Utredningen anförde härjämte att dispensgivningen
beträffande vakskytte efter räv, som utgjorde huvudmotivet för den genom
sagda kungörelse företagna ändringen av 2 §, inte fungerat på sätt
som torde ha varit åsyftat.

Jaktutredningens uppfattning var att nattjaktförbuden, både det som
gällde i hela riket och det vars räckvidd var begränsad till vissa län, utgjorde
en mycket betydelsefull del av lagstiftningen rörande jaktens utövande.
Möjligast enkla regler och enhetlig tillämpning av dessa utgjorde
enligt utredningen villkor för att förbuden skulle anammas av jägarna i
gemen, något som inte minst gällde det totala nattjaktförbudet. Sistnämnda
båda villkor skulle enligt utredningen tillgodoses bäst om den rätt att
avvika från förbuden, som beträffande några djurarter av skilda orsaker
kunde vara påkallad, vilade direkt på bestämmelse i författningstexten.
Å andra sidan borde antalet sådana avvikelser inskränkas så långt det
med hänsyn till jaktvården och viltskadorna lät sig göra.

Avslutningsvis framhöll jaktutredningen att sistnämnda krav skulle
uppfyllas i fullt tillräcklig omfattning om man behöll timgränserna för
det totala nattjaktförbudet vid de gällande, eller m.a.o. att förbudet anknöts
till vad som i hela riket gällde för jakt efter rådjur och hjort. Med dessa
timgränser skulle man från förbudet ej behöva undanta annat än jakt
efter hare och räv.

Remissyttranden i anledning av jaktutredningens förslag

Jaktutredningens förslag innebar som framgår av det anförda ingen
annan ändring i förhållande till den gällande ordningen än att älgjakt
skulle sluta vid solnedgången samt att i länen med totalförbud generellt
undantag skulle gälla för rävjakt samt viss jakt efter hare i fruktodling.
Förslaget remissbehandlades.

Rikspolisstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens veterinär-medicinska anstalt,
länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsåklagaren i Västerbottens län och
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund ville gå längre än jaktutredningen
och förordade totalförbud mot nattjakt. Veterinärstyrelsen, veterinärmedicinska
anstalten, länsstyrelsen i Västerbottens län och viltforskningsrådet
förordade att förbud mot nattjakt bör råda redan från solnedgången
till och med soluppgången. Domänstyrelsen, länsåklagaren i Hallands
län, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Gävleborgs och Jämtlands
län, läns jaktvårdföreningen i Jämtlands län samt Jägarnas riksförbund
ville utsträcka förbudet mot jakt efter älg redan från solnedgången till
att omfatta även hjort och rådjur. Statens naturvårdsnämnd ifrågasatte
ifråga om förbudslänen om inte jakten under timmen efter solnedgången

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968 9

borde inskränkas till att omfatta rådjur,hjort,räv,vildkanin och änder.Motsvarande
önskemål hade Skånska jägarsällskapet för Skånes del. Länsstyrelserna
i Malmöhus län och Hallands län biträdde utredningens förslag.
Även Svenska jägareförbundet godtog i allt väsentligt förslaget. Förbundet
avstyrkte emellertid de i förbudslänen föreslagna undantagsreglerna beträffande
räv och skyddsjakt efter hare. Enligt förbundet var erfarenheterna
av dispensförfarandet goda varför det borde behållas för räv, mink
och hare samt även omfatta vildkanin. I likhet med Svenska jägareförbundet
avvisade flera remissorgan i de berörda länen en uppmjukning av
nattjaktförbudet beträffande räv och hare.

Veterinärstyrclsen och Veterinärmedicinska anstalten framhöll i sina remissvar
att jakt nattetid eller under otillräckliga ljusförhållanden över
huvud taget måste anses olämpligt. De humanitära synpunkterna med
risk för skadskjutningar eller olyckor väger därvid tungt. Veterinärmedicinska
anstalten ställde frågan, huruvida humanitära synpunkter skall
vara geografiskt betingade och i stort sett endast gälla älg, men i mindre
grad hjort, rådjur och annat vilt vad gäller risker för skadskjutning under
ljusförhållanden, som inte är jaktligt tillfredsställande. En sådan inställning
var enligt anstalten knappast hållbar och kunde icke anses förenlig med
nutida uppfattning om hur jakt bör bedrivas. Tillstånd till nattjakt syntes
också svårt att förena med stadgandet att jakt inte må bedrivas så att villebrådet
tillfogas onödigt lidande. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund
framhöll också de faror som är förenade med jakt under otillräckliga
ljusförhållanden. Enligt förbundet var det inte förenligt med god jaktkultur
att medge nattjakt på några djur och förbundet kunde inte finna något
motiv för legalisering av sådan jakt, möjligen med undantag av räv.

Länsåklagaren i Västerbottens län förordade etl totalt natt jaktsförbud
för hela riket bl. a. enär ett sådan förbud skulle medföra åtminstone något
ökade möjligheter att komma till rätta med de »skumraskskyttar», som opererar
även i rikets norra delar. Samma skäl, som dikterat det totala förbudet
i vissa sydligare län, talade enligt länsåklagaren i själva verket för
ett förbud även i norrlandslänen. Ett sådant förbud, som tydligen icke
skulle vara till men för den lojale jägaren, borde dessutom kunna minska
riskerna för att skadskjutet vilt inte skulle återfinnas. Länsåklagaren ansåg
dock undantag befogat ifråga om änder, räv och föreslagen harjakt.
Även Rikspolisstyrelsen framhöll att ett totalt natt jaktförbud skulle underlätta
kontrollen av den efter mörkrets inbrott bedrivna olovliga och
olaga jakten. Styrelsen ansåg vidare att de gällande bestämmelserna kunde
medföra svårigheter vid eftersök av skadskjutet djur samt hänvisade
till att domänstyrelsen uppmärksammat detta och föreskrivit att älgjakten
på kronans marker skall vara avslutad en timme före den tid då det ej
längre är skjutljust. Skogshögskolans lärarkollegium som ansåg de föreslagna
tiderna för jaktens början och slut på dygnet för älg och andra

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5i år 1968

hjortdjur i och för sig väl motiverade uttalade att kollegiet i princip inte
skulle motsätta sig att den tillåtna tiden för jaktens avslutande sattes
ännu tidigare med tanke på att tiden för eftersök av eventuellt skadskjutna
djur skulle bli längre innan mörkret försvårar eller helt omöjliggör ett dylikt
sökande.

Skånska jagar sällskapet, som endast ville medge att jakt får bedrivas till
och med en timme efter solnedgången ifråga om hjort, rådjur, räv, vildkaniner
och änder anförde att det för skyddet av småviltstammarna, icke
minst fansanstammen, är av stor betydelse att jakten avslutas vid solnedgången.
Också ifråga om vildgässen var enligt sällskapet en begränsning av
kvällsjakten påkallad. Även Statens naturvårdsnämnd ville ha ett förbud
som innebär ett markerat avståndstagande från den enligt nämnden ej
önskvärda skymningsjakten efter sträckande gäss.

De remissorgan som biträtt jaktutredningens förslag hade i stort sett anslutit
sig till de synpunkter som utredningen gett uttryck åt.

Interpellationer

Vid vårsessionen 1968 framställdes interpellationer rörande de från årsskiftet
skärpta reglerna om nattjakt av herr Arvidson i första kammaren
och herr Hedin i andra kammaren. Chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Holmqvist, besvarade interpellationerna den 13 februari i första
kammaren (1:7 s. 3) och den 8 februari i andra kammaren (11:6 s. 23).
Han anförde därvid att de ändrade bestämmelserna föranletts av de remissvar
över jaktutredningens betänkande som avgivits av bland andra
veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt, rikspolisstyrelsen,
länsåklagaren i Västerbottens län och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund. Avgörande vikt hade alltså fästs vid vad dessa remissorgan
uttalat om de risker för skadskjutning och vådaskjutning som är förenade
med nattjakt samt behovet av bättre möjligheter att komma tillrätta
med det nattliga tjuvskyttet. Departementschefen erinrade emellertid om
att det i jaktstadgan beaktats att jakt i vissa fall bör få ske efter solens
nedgång enligt bestämmelser som länsstyrelsen meddelar med stöd av
föreskrifter från statens naturvårdsverk. Med den nya syn på jakten som
kommit till uttryck i stadgan hade det dock tett sig naturligt att förbudet
mot nattjakt får utgöra en huvudregel, från vilken dispens kan meddelas
vid behov.

Statens naturvårdsverks anvisningar

Med anledning av vissa bestämmelser i jaktstadgan har naturvårdsverket
i skrivelse den 25 juni 1968 till samtliga länsstyrelser meddelat föreskrifter
och anvisningar att gälla från och med den 1 juli 1968. Sålunda har
bland annat föreskrivits att undantag enligt 7 § 1 mom. jaktlagen får
meddelas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

11

2.1. Så att jakt får ske hela dygnet i fråga om följande arter

2.1.1. vildkanin, stadsduva, kråka, kaja, skata: hela jaktåret,

2.1.2. räv och mink: 1.7—31,3, dock i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län t.o.m.
15.4.

2.1.3. hare: i den mån jakt bedrivs inom anläggning som avses i 18 §
1 mom. första stycket JS, 1.1.—15.4., inom anläggning som är inhägnad
enligt 18 § 1 mom. andra stycket (jfr 6.), hela jaktåret.

2.2. Så att jakt får ske under tiden mellan solens nedgång och en timme
efter solens nedgång i fråga om följande arter

2.2.1. hare: i samtliga län under allmän jakttid,

2.2.2. ekorre: i samtliga län under allmän jakttid,

2.2.3. grävling: i samtliga län under allmän jakttid samt i fråga om jakt,
som avses i 3 § kung. om allmänna jakttider, hela jaktåret,

2.2.4. mård: i samtliga län under allmän jakttid samt, i fråga om jakt
som avses i 3 § kung. om allmänna jakttider, hela jaktåret,

2.2.5. kronvilt: i fråga om jakt under särskild jakttid (licens, jfr 5.), endast
genom personligt tillstånd,

2.2.6. dovvilt: i fråga om särskild jakt efter hornbärande hjort 1—30.9.
samt, endast genom personligt tillstånd, för smygjakt eller vaktskytte
utan hjälp av drivande hund under annan allmän jakttid eller
under särskild jakttid (licens),

2.2.7 rådjur: i län där särskild jakt efter hornbärande råboclc är tillåten,
under den tid för sådan jakt som länsstyrelsen bestämt, samt, endast
genom personligt tillstånd, för smygjakt eller vaktskytte utan
hjälp av drivande hund, under annan allmän jakttid eller under särskild
jakttid (licens),

2.2.8. änder: i samtliga län under allmän jakttid,

2.2.9. tjäder och orre: under allmän jakttid i länet,

2.2.10. fasan: under allmän jakttid i länet,

2.2.11. dalripa och fjällripa: under allmän jakttid i länet,

2.2.12. ringduva: i samtliga län under allmän jakttid.

Undantag enligt 2. får, såvida ej annat anges, medges generellt för hela
eller del av länet efter ansökan av jaktvårdssammanslutning för länet
och eljest i särskilda fall.

I undantag som gäller kronvilt, dovvilt och rådjur skall anges att den
jagande före varje jakttillfälle skall försäkra sig om att en för uppspårning
av skadat vilt användbar hund finns tillgänglig.

Ansökan om undantag som avses i 2.1.3. skall göras av den som innehar
anläggningen. Undantag meddelas genom tillstånd till viss person. Om skyldighet
för länsstyrelsen att höra jaktvårdssammanslutning för länet samt
genom avskrift av beslut genast underrätta naturvårdsverket gäller särskilda
bestämmelser i 48 a § JS.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Utskottet

I fråga om nattjakt gäller från och med den 1 januari 1968 som huvudregel
att jakt med skjutvapen är förbjuden i hela riket mellan solens nedgång
och en timme före solens uppgång. Förbudet omfattar således alla
viltarter och gäller under hela jaktåret. Förbudet är emellertid inte absolut,
utan länsstyrelsen har möjlighet att med beaktande av de förhållanden
som råder inom länet medge undantag i den omfattning och på de villkor
som naturvårdsverket bestämmer.

Motionärerna hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall anhålla om
sådan ändring av bestämmelsen att denna blir tillämplig endast vid jakt
av storvilt, såsom älg, hjort och rådjur. Till stöd för yrkandet anföres
att bestämmelsen om ett visst klockslag då skjutvapen får användas vid
jakt av både storvilt och småvilt leder till onödig irritation och osämja
hland jägarna samt i vissa fall till oförskyllda åtal för överträdelse av
jaktstadgan. Motionärerna anser härjämte att om alla länsstyrelser medger
undantag från förbudet, vilket de håller för troligt, har bestämmelsen intet
berättigande.

Skärpningen i reglerna rörande nattjakten syftar till att motverka de
risker för skadskjutning och vådaskjutning som är förenade med sådan
jakt samt till att åstadkomma bättre möjligheter att komma till rätta
med det nattliga tjuvskyttet. Uskottet anser dessa synpunkter vara värda
beaktande. Självfallet innebär de nya reglerna visst intrång i jägarnas intressen.
Emellertid har genom att länsstyrelserna fått befogenhet att medge
undantag från förbudet möjliggjorts en anpassning till de lokala förhållandena
inom olika delar av landet. Utskottet har sig bekant att länsstyrelserna
i stor utsträckning begagnat sig av denna befogenhet och i enlighet
med naturvårdsverkets anvisningar i betydande grad tillgodosett jaktutövarnas
intressen.

Ändringarna i jaktstadgan har helt nyligen trätt i kraft och någon erfarenhet
av verkningarna har uppenbarligen ännu inte kunnat vinnas.
Underlag för någon åtgärd från riksdagens sida saknas sålunda. Utskottet
vill i sammanhanget påpeka att förbud mot nattjakt sedan lång tid tillbaka
gällt i vissa län och att erfarenheterna härav varit goda.

Med hänsyn till del anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer därför

att motionen 11:618 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 oktober 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b dr 1968

13

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s)*, Svante Kristiansson
(s)*, Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Åkesson (fp), Hansson
(s), fru Landberg (s) och herr Skårman (fp);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s), Nyberg
(fp), fru Torbrink (s), herrar Grebäck (ep)*, Hedin (h), Svenning (s)*
och Hamrin i Kalmar (fp)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.