Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

1

Nr 53

Utlåtande i anledning av dels motioner angående lagstiftning rörande
miljövård m. m. i vissa delar, dels motioner angående
förorening från passagerarfartyg genom utsläpp
av toalettavfall m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat vissa delar av två inom riksdagen väckta och
till lagutskott hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren av herr Werner och nr
37 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om följande: 1.

immissionssakkunnigas förslag till lagstiftning förelägges riksdagen så att beslut
kan fattas om dess tillämpning från 1 juli 1968;

2. förslag till lagstiftning som förbjuder användandet av tjocka svavelhaltiga
oljor vid bostadsuppvärmning;

3. förslag till riksplan för anläggande av värmekraftverk;

4. tillsättande av en utredning med uppgift att utarbeta och framlägga förslag
till luftvårdslag;

5. förslag till lagstiftning om avgasrenare på bensin- och dieseldrivna motorfordon
fr. o. m. 1 januari 1969;

6. förslag till sådan ändring av vattenlagen att varje tätort över 25 000 invånare
ålägges att före 1970 ha påbörjat byggandet av höggradigt reningsverk och att tätort
över 100 000 invånare ålägges att vid samma tid införa rening motsvarande det
s. k. tredje steget;

7. utredning och förslag till sådan ändring av vattenlagen att fartyg måste vara
utrustade med uppsamlingstankar för avfall;

8. statens naturvårdsverk ges i uppdrag att under åren 1969—1971 genomföra
en miljövårdskampanj som ett led i ett handlingsprogram för systematiska förebyggande
åtgärder mot miljöförstöring».

Utskottet har i detta sammanhang behandlat endast yrkandena vid 1, 3—4 och
6—8. Det vid 2 avsedda yrkandet kommer att behandlas i samband med propositionen
nr 122 angående begränsning av svavelhalten i eldningsolja och yrkandet
vid 5 i samband med propositionen nr 124 med förslag till bestämmelser för att
begränsa luftföroreningar från dieseldrivna bilar jämte en väntad proposition med
förslag till motsvarande bestämmelser såvitt avser bensindrivna fordon.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 53

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

Utskottet har vidare behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, nr 83
i första kammaren av fru Hultell m. fl. och nr 125 i andra kammaren av herr
Thylén m. fl.

I dessa motioner, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att kommittén för ett
renare samhälle erhåller i uppdrag att utreda den förorening som förorsakas av
passagerarfartygens utsläpp av toalettavfall,

att de i motionen anförda synpunkterna angående fartygs utsläpp av spill- och
toalettavfall delgives den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen —
IMCO — varvid frågan kan uppföras på dagordningen för kommande rådsmöte
eller handläggas direkt av IMCO:s underkommitté för oljeskadefrågor».

Gällande bestämmelser m. m.

1. Immissionssakkunnigas förslag m. m.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1963 tillkallade chefen
för justitiedepartementet den 3 oktober 1963 sakkunniga för att utreda frågan angående
utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande
verksamhet. Genom beslut den 9 september 1964 utvidgades uppdraget till
att avse en allmän utredning angående utformningen av en lagstiftning om immissioner.

De sakkunniga avgav betänkande den 21 november 1966 (SOU 1966: 65) och
framlade därvid bl. a. förslag till lag om luftförorening, buller och andra immissioner
(immissionslag).

Ett på betänkandet och remissvaren däröver grundat förslag till lagstiftning
angående skydd mot miljöfarlig verksamhet har den 25 juli 1968 remitterats till
lagrådet. Förslaget omfattar en helt ny lag om skydd mot verksamhet av nämnt
slag. I lagen ges utförliga regler om tillåtligheten av miljöstörning och om koncessionsplikt
i fråga om miljöfarlig verksamhet. Vidare föreslås inrättande av ett nytt
statligt organ för koncessionsprövningen, statens koncessionsnämnd för miljövård.
Lagen innehåller dessutom bestämmelser om ersättning och om tillsyn till skydd
mot miljöfarlig verksamhet. Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den
1 juli 1969.

Den nya lagen bygger på ett system med koncessionsplikt för fabriker och anläggningar
som kan verka störande för naturmiljön. Kungl. Maj:t föreslås få ett
bemyndigande att närmare precisera vilka typer av fabriker och anläggningar som
skall vara koncessionspliktiga. Också kommunala avloppsutsläpp skall kunna göras
koncessionspliktiga.

Koncessionsprövningen skall ankomma på statens koncessionsnämnd för miljövård.
Nämnden blir fristående från andra myndigheter. Den skall bestå av fyra
ledamöter: en ordförande med domarerfarenhet, en framstående tekniker, en person
med erfarenhet från naturverkets område och en person med erfarenhet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 3

från industrin eller från kommunal verksamhet. Beslut av koncessionsämnden skall
kunna överklagas till Kungl. Maj:t.

I koncessionssystemet ingår också en vidsträckt dispensrätt för naturvårdsverket.
Verket skall kunna befria från skyldighet att gå till koncessionsnämnden under förutsättning
att företagaren utför de åtgärder och anordningar som verket kräver. Om
verket inte anser sig kunna lämna dispens eller om företagaren inte godtar de villkor
som verket ställer upp, kan han begära prövning hos koncessionsnämnden.
Hela tillståndsfrågan prövas då av nämnden.

I viss mån skall tillståndsprövningen kunna uppdras åt länsstyrelserna.

Vid koncessionsprövningen skall ske en helhetsbedömning av företaget. Alla de
förorenings- och störningsverkningar som anläggningen kan medföra skall beaktas.
I första hand blir det fråga om en bedömning med hänsyn till risken för vattenföroreningar,
luftföroreningar och buller.

En grundtanke i förslaget är att redan risken för olägenheter och störningar skall
beaktas. Den som vill släppa ut nya ämnen i vatten eller i luften som man kan misstänka
är farliga är skyldig visa att några olägenheter inte uppkommer. Vidare slås
i lagen fast en skyldighet att vidta alla de skyddsåtgärder som är tekniskt möjliga och
ekonomiskt rimliga. Om väsentliga olägenheter i alla fall kvarstår är verksamheten
i princip förbjuden. De stora fallen, där samhällsekonomiska överväganden dominerar,
skall enligt förslaget avgöras av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t får också befogenhet att freda sjöar och vattenområden, som är särskilt
skyddsvärda, mot all tillförsel av avloppsvatten.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna skall vara tillsynsorgan med uppgift att
aktivt verka för en god miljövård. Länsstyrelserna skall ha den fortlöpande tillsynen.
Naturvårdsverket skall leda och samordna tillsynsverksamheten, utfärda anvisningar
och riktlinjer m. m. I första hand skall tillsynsorganen gå fram med råd
och anvisningar. Men de får också betydande maktmedel. Länsstyrelsen skall kunna
ingripa med förelägganden i klara fall. Naturvårdsverket får en initiativrätt
som innebär att verket kan dra föroreningsfall inför koncessionsnämnden.

Både vid koncessionsprövningen och i tillsynsverksamheten skall ett omfattande
samråd ske med andra myndigheter, både statliga och kommunala. Särskilt kommer
hälsovårdsnämnderna att få ett betydelsefullt inflytande. Men också på planområdet
skall nära samråd förekomma. Bl. a. får planverket rätt att delta i koncessionsnämndens
överläggningar utan att dock ta del i besluten. Det nära sambandet mellan
bebyggelseplanering och miljövård skall beaktas också på det sättet att de miljövårdande
myndigheterna får komma till tals på ett tidigt stadium av planeringsarbetet.

Förslag till lagstiftning i ämnet torde komma att föreläggas 1969 års riksdag.

2. Riksplan för anläggande av värmekraftverk

Atomkraftverk och andra stora värmekraftverk påverkar omgivningen främst genom
de stora mängder kylvatten, som efter passage genom anläggningen släpps
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 53

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

ut i recipienten med förhöjd temperatur. Planer finns på ett atomkraftverk vid
Ringhals nära Väröbacka på västkusten (nettoeffekt 3 000 megawatt) med ett
kylvattenbehov av 150 m3/sek. — ungefär dubbla medelvattenföringen i Lagan
— varvid det utgående vattnet beräknas få en temperatur som ligger 8—10° C
över intagsvattnet. Stationer av liknande storleksordning planeras vid Trosa och
Barsebäck. Från 1975 beräknas en ny atomkraftstation bli byggd varje år, de
flesta sannolikt med förläggning till kusten.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 mars har tillkallats sakkunniga med
uppdrag att se över byggnadslagstiftningen. I direktiven för de sakkunniga upplyses
att arbete på att närmare utforma metoder för en översiktlig fysisk riksplanering
pågår inom kommunikationsdepartementet. Det grundläggande arbetet inom
departementet är ännu inte slutfört. Utredningen för översyn av byggnadslagstiftningen
skall vid sitt arbete utgå från att en riksplan, som anger markanvändningen
i stora drag, kommer att finnas. Man kan, sägs det i direktiven, utgå från att denna
plan kommer att ha ett mycket långsiktigt perspektiv men att arbetet med den
kommer att bedrivas kontinuerligt och att revidering av planen kommer att ske
med jämna intervaller. Några detaljerade rättsverkningar anses inte behöva knytas
till riksplanen. I en lag som reglerar planväsendet bör därför bara anges att riksplanen
skall finnas och att den skall tjäna till ledning vid regional och lokal fysisk
planering. Att riksplanens intentioner fullföljs anses i tillräcklig utsträckning kunna
tillgodoses vid fastställelseprövningen av underliggande översiktsplaner.

3. Förslag till luftvårdslag

Stadganden som kan läggas till grund för åtgärder mot luftföroreningar finns på
flera olika rättsområden. Här må nämnas byggnads-, hälsovårds- och trafiklagstiftningen.
Vid sidan härav har i domstolspraxis utbildats regler rörande s. k. immissioner.
Denna praxis innebär att enskild under vissa förutsättningar kan hos domstol
utverka skydd mot bl. a. luftföroreningar från fast egendom.

Vid 1966 års riksdag väcktes motioner (I: 13 och II: 28), vari hemställdes om
tillsättande av en utredning med uppgift att utarbeta förslag till luftvårdslag.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1966: 24) påpekade utskottet att
de med luftföroreningar sammanhängande problemen var föremål för uppmärksamhet
från flera håll. Utskottet hänvisade till att den centrala ledningen av arbetet
handhades av statens luftvårdsnämnd (numera statens naturvårdsverk) och att ett
institut för vatten- och luftvårdsforskning inrättats enligt avtal mellan staten och
en stiftelse inom den svenska industrin (prop. 1965: 154, JoU 29, rskr. 396).
Utskottet erinrade också om immissionssakkunnigas arbete och om den forskning
rörande åtgärder mot avgasföroreningar som påbörjats vid Aktiebolaget Atomenergis
anläggningar i Studsvik.

Utskottet ansåg syftet med motionerna vara i hög grad berättigat men menade
att resultatet av pågående utredning och forskning borde avvaktas innan en bedömning
av eventuell lagstiftning i ämnet kunde göras.

Här må i övrigt hänvisas till vad som upptagits under avsnittet 1.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

4. Ändring av vattenlagens bestämmelser rörande kloakvatten

I 8 kap. vattenlagen, som bär rubriken »Om avloppsvatten», skils mellan två
typer av sådant vatten —- kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Kloakvatten
definieras som spillvatten och orenlighet härrörande från bostäder eller från verksamhet
som inte är hänförlig till industriell rörelse. Industriellt avloppsvatten utgörs
av spillvatten och orenlighet som härrör från sådan rörelse. Det är alltså avloppsvattnets
härkomst som är avgörande för till vilken kategori det skall räknas. Begreppet
industriell rörelse har här fått en vidsträckt betydelse. Dit räknas även
t. ex. mejeri, slakteri och tvättinrättning.

Skälet för uppdelningen är att i princip strängare bestämmelser ansetts böra meddelas
i fråga om industriellt avloppsvatten.

Lagen förbjuder i princip inte utsläpp av kloakvatten, även om det orsakar förorening.
Den som avleder kloakvattnet är emellertid skyldig att vidta de åtgärder
till motverkande av förorening som med hänsyn till beskaffenheten av vattenområret
och förhållandena i övrigt kan anses påkallade ur allmän eller enskild synpunkt
(8: 23 första st.).

Genom lagändringar, som genomfördes år 1956, har man infört bestämmelser
om en viss minimistandard beträffande rening av kloakvatten. Utsläpp får i regel
inte ske utan att kloakvattnet har undergått åtminstone slamavskiljning. Samtidigt
har förbud stadgats mot att avleda ett par från föroreningssynpunkt särskilt farliga
typer av kloakvatten, nämligen pressaft från siloanläggning och urin från djurstall,
om det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet.

År 1964 skärptes bestämmelserna för kloakvatten ytterligare. För att skydda vattenförsörjningen
för samhällen och för livsmedelsindustrier och liknande inrättningar
förbjöds utsläpp av kloakvatten, som kan medföra smittspridning eller eljest
våda ur hälsosynpunkt.

I fråga om industriellt avloppsvatten är bestämmelserna avfattade som ett principiellt
förbud mot utsläpp som orsakar olägenhet av någon betydelse från allmän
eller enskild synpunkt. Från förbudet görs dock undantag för det fall att föroreningens
förebyggande »prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras
(8: 32 första st.). Bestämmelsernas reella innebörd är därför att förorening genom
industriellt avloppsvatten kan tillåtas äga rum, under förutsättning att företagaren
vidtar alla de förebyggande åtgärder som prövas skäliga med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet.

Även om reningsåtgärder inte skäligen kan krävas, får utsläppet inte tillåtas, om
detta skulle medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång
eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj:t kan
dock, efter hemställan av vattendomstolen, medge dispens med hänsyn till fabrikens
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt (8:32
andra st.).

De nu i korthet refererade reglerna om åtgärder mot förorening vilar på grundtanken
att den som avleder avloppsvattnet i första hand själv skall bedöma vilka

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

renings- och andra förebyggande åtgärder som erfordras. Ett åsidosättande av reningskraven
medför inte i och för sig straffansvar. Däremot kan sakägare, som lider
skada av utsläppet, eller företrädare för allmänna intressen, som menligt påverkas,
instämma förorenaren till vattendomstol med talan om förbud mot avloppsvattnets
avledande eller om skyldighet för honom att vidta reningsåtgärder.

Den som utsläpper avloppsvatten har rätt att, innan företaget igångsätts eller
när som helst sedan avledandet har påbörjats, erhålla prövning av frågan under
vilka villkor utsläppet får ske eller fortsätta (8: 38).

När det gäller industriellt avloppsvatten, har betydande inskränkningar gjorts i
principen att i första hand företagaren själv skall bedöma vilka reningsåtgärder som
behövs. I stor omfattning har föreskrivits förprövningsskyldighet för ägare av industriella
anläggningar. Innebörden härav är att vissa industrier med särskilt farliga
avloppsvatten inte får anläggas förrän avloppsfrågan har blivit prövad av vattendomstol.

Förprövningsskyldigheten har reglerats på så sätt att Kungl. Maj:t genom stadgandet
i 8 kap. 38 § fjärde stycket vattenlagen bemyndigats att meddela förbud
mot att, innan frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening har blivit
prövad enligt vattenlagen, anlägga vissa slag av fabriker eller andra industriella inrättningar.
Med stöd härav har i en särskild kungörelse, den s. k. förprövningskungörelsen,
räknats upp ett antal fabriker och andra inrättningar, f. n. sammanförda
i 15 punkter, som ej får anläggas innan deras avloppsproblem har behandlats
av vattendomstolen.

Utsläpp av avloppsvatten i strid med bestämmelserna om förprövningsskyldighet
kan leda till straffansvar (13: 11 sista st.) och handräckning av överexekutor (13: 8
tredje st.).

Beträffande vissa andra uppräknade industrier, vilkas avloppsvatten ansetts vara
av något lägre farlighetsgrad än de nyss angivna, gäller enligt 2 § förprövningskungörelsen
att de inte får anläggas utan att i god tid dessförinnan anmälan gjorts hos
länsstyrelsen.

I förprövningskungörelsen har också stadgats viss anmälningsskyldighet beträffande
avledande av kloakvatten m. m.

När det gäller metoderna för rening av kloakvatten har valet i praktiken hittills
stått mellan mekanisk rening (låggradig rening) och biologisk rening (höggradig
rening). Vid mekanisk rening sker en avskiljning av uppslammade föroreningar.
Den vanligaste formen härför är sedimentation, vid vilken avloppsvattnets strömningshastighet
reduceras så mycket att uppslammade ämnen avsätter sig. Biologisk
rening innebär ett utnyttjande av mikrobiologiska processer för avskiljande av
främst föroreningar i finfördelad eller löst form. Vid såväl mekanisk som biologisk
rening kan klorbehandling ske för att minska avloppsvattnets halt av smittämnen.
I de konventionella typerna av biologisk rening ingår den mekaniska reningen som
första steg i behandlingen.

De nu nämnda reningsmetoderna har endast begränsad effekt på avloppsvattnets
innehåll av närsalter, främst fosfor och kväve. För att reducera dem har man

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 7

på senare år introducerat kemisk rening, det s. k. tredje steget. Kemisk rening medför
utflockning av uppslammad och kollodial organisk substans samt sådana lösta
ämnen som vid behandlingen bildar olösliga föreningar eller absorberas till flockar.
Genom att låta en biologisk rening efterföljas av kemisk rening kombineras hög
reduktion av såväl organisk substans som fosfor.

Av den sammanlagda folkmängden i tätorterna, 6 miljoner, hade den 1 januari
1966 35 % anslutning till mekaniskt reningsverk, 35 % till biologiskt och resten,
30 %, ingen anslutning til! reningsverk. Långtgående reduktion av närsalter förekommer
bara vid några få mindre reningsverk.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1968 har Statens naturvårdsverk
hemställt om översyn av 8 kap. vattenlagen och därvid berört även frågan om
skärpning av bestämmelserna om utsläpp av kloakvatten. Naturvårdsverket anför
bl. a. följande.

Väsentligt ökad effektivitet i efterlevnaden av bestämmelserna om reningsåtgärder
bör---— kunna vinnas genom skärpt förprövningsordning för utsläpp av

kloakvatten. Starka skäl talar sålunda för att kloakutsläpp från större tätortsbebyggelse
i likhet med vad som gäller för utsläpp av avloppsvatten från vissa industriföretag
blir koncessionspliktiga. Det är i och för sig uppenbart att villkoren
för avloppsutsläpp från större samhällen bör prövas i lika förpliktigande form
som industriavlopp. Exempel finns på orter där samtliga industriers avloppsutsläpp
behandlats i vattendomstol, under det att samhällets kloakutsläpp, som är ett
sedvanligt kommunalt anmälningsärende, trots upprepade påstötningar från myndigheterna
fortfarande icke ordnats på tillfredsställande sätt. Det allvarliga förhållandet
att varje form av reningsverk alltjämt saknas för 30 % av tätorternas
folkmängd talar givetvis också för behovet av effektivare möjligheter till ingripande.

En sådan skärpning kan lämpligen ha formen av fakultativ koncessionsplikt i
överensstämmelse med det förslag härom som framlagts av immissionssakkunniga.
Vilka tätorter som bör vara koncessionspliktiga får tillsvidare anpassas efter naturvårdsverkets
resurser. Med hänsyn härtill kan till en början koncessionsplikt
föreskrivas för tätorter med 1 000 eller flera innevånare, dvs. en fjärdedel av samtliga
tätorter. Vid planering av helt nya bebyggelseområden eller i samband med
nya industrianläggningar bör dock koncessionsplikten gälla all bebyggelse som kan
väntas omfatta 200 personer eller mera. Såsom lämplig övergångsbestämmelse kan
föreskrivas att orter där villkoren för kloakutsläpp fastställts i vattendom icke behöver
söka koncession förrän tio år efter domens avkunnande. I villkor för avloppsutsläpp
som meddelats av vattendomstol eller i annan ordning torde vanligen
i någon form utsläppets maximala storlek angivas. Om så ej är fallet bör vid väsentlig
förändring av befolkningsmängd eller av avloppsvattnets sammansättning
(till följd av exempelvis industrianläggning) koncessionsansökan ske på samma sätt
som nu föreskrives för industriföretag enligt förprövningskungörelsen (§ 3). Sådan
förändring bör anses föreligga när personekvivalensen för föroreningen ökas med
10 %.

I anslutning till naturvårdsverkets framställning bör nämnas att den av de immissionssakkunniga
föreslagna koncessionsplikten innebär att administrativ myndighet
skall sättas i tillfälle att från fall till fall bedöma, om frågor angående nyan -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

läggningar och vissa andra åtgärder skall behöva hänskjutas till prövning av vattendomstol
eller ej. Myndigheten skall kunna lämna dispens från skyldigheten att
gå till vattendomstol och därvid förena dispensen med erforderliga villkor.

I det förut nämnda, till lagrådet remitterade förslaget till lagstiftning angående
skydd mot miljöfarlig verksamhet har bl. a. i anledning av naturvårdsverkets framställning
också frågan om ändring i 8 kap. vattenlagen behandlats.

Förslaget innebär såvitt nu särskilt är i fråga bl. a. att bestämmelserna om vattenförorening
och reglerna om immissioner samordnas till en lag. Denna föreslås bli
självständig, vilket innebär att bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om skyldighet
att motverka vattenförorening bryts ut från vattenlagen och inarbetas i immissionslagen.
De grundläggande bestämmelserna i denna har redovisats i det föregående.
Därutöver må här nämnas att tillåtlighetsreglerna för kloakvatten och industriellt avloppsvatten
föreslås i princip bli desamma. Såsom fallet är i vattenlagen stadgas
att avloppsvatten av vissa slag inte får utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
om det inte är uppenbart att det kan ske utan olägenhet. Detta gäller
bl. a. avloppsvatten, som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse
och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning. Kungl. Maj:t föreslås
kunna föreskriva bl. a. att avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning
inte får utsläppas utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag
eller anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen. Som redan
nämnts ingår i koncessionssystemet också en vidsträckt dispensrätt för naturvårdsverket.
Verket skall kunna befria från skyldigheten att gå till koncessionsnämnden
under förutsättning att sökanden godtar de villkor som verket uppställer.

Här må till sist erinras om att riksdagen under innevarande år bifallit prop.
1968: 37 med förslag till ändring i bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och
avloppsanläggningar. Syftet är att stimulera kommunerna att bygga effektivare reningsverk.
Statsbidrag skall inte längre utgå till byggande av vattenförsörjningsanläggningar.
Stödet inriktas i stället helt på att främja byggande av avloppsreningsverk
med långt gående rening.

5. Lagstiftning rörande avfall från fartyg

Enligt 3 § lagen den 6 april 1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
äger Konungen eller myndighet som Konungen utser för visst svenskt vattenområde
meddela bestämmelser till förebyggande av att vattnet förorenas genom sådant avfall
från fartyg, som inte är olja.

I kungörelsen den 2 maj 1958 med tillämpningsföreskrifter till lagen stadgas i
3 § att bestämmelser i nämnda hänseende må efter samråd med sjöfartsstyrelsen och
chefen för marinen utfärdas av länsstyrelser. Länsstyrelserna i samtliga kustlän
har med stöd av denna bestämmelse fastställt regler, varigenom nedskräpning från
fartyg inom respektive läns vattenområden till territorialgränsen kan beivras. I

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

9

samband härmed har dock undantag meddelats för regelmässig användning av fartygs
vattenklosettanläggning i dessa vattenområden.

Styrelsen för Vattenvärnet, som är en ideell organisation med uppgift att verka
för vård och värn av landets vatten och stränder, har i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 25 mars 1966 hemställt att en allsidig utredning skyndsammast måtte verkställas
för att med beaktande av tekniska, praktiska och rättsliga synpunkter lägga fram
konstruktiva förslag till effektiv lösning av problemet med fartygens och småbåtsflottans
nedskräpning och förorening av vårt lands kuster och inre vattenvägar
och att initiativ samtidigt tas till ett internationellt samarbete inom området.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 juni 1967 överlämnat skrivelsen till kommittén
för ett renare samhälle för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag. Den i skrivelsen berörda frågan rörande internationellt samarbete inom
området torde dock inte omfattas av kommitténs uppdrag.

De internationella aspekterna på frågan angående åtgärder till förhindrande av
utsläpp av toalettavfall från fartyg har berörts av sjöfartsstyrelsen i skrivelse till
chefen för kommunikationsdepartementet den 13 oktober 1967. Styrelsen har i
sin skrivelse hemställt att frågan i särskild not göres till föremål för övervägande
av berörda sjöfartsnationer inom den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO). I händelse av bifall till hemställan torde enligt styrelsens mening
ärendet böra anhängiggöras hos IMCO:s generalsekreterare, på vilken det bör ankomma
att föranstalta om ärendets fortsatta handläggning.

Ärendet är ännu föremål för prövning i kommunikationsdepartementet.

Här må även hänvisas till artikel i Svenska stadsförbundets tidskrift nr 5/1967
rörande spillvattenutsläpp från fartyg i Stockholms hamn. Artikeln innehåller en
redogörelse för läget i Stockholms hamn m. fl. hamnar med avseende på föroreningar
från fartyg. I artikeln anförs avslutningsvis följande:

Teoretiskt sett synes tre olika möjligheter förefinnas för att förhindra förorening
av hamnanläggningarnas vattenområden genom spillvattenutsläpp från fartyg
därstädes nämligen genom

1. förbud mot användning av toaletter o. d. ombord,

2. avledning av spillvattnet från fartygen till stadens avloppsnät och

3. uppsamling av spillvattnet ombord i septiska tankar e. d.

Samtliga tre möjligheter förutsätter, att vissa åtgärder vidtas av hamnen och/
eller ombord på fartygen.

Förbud mot användning av toaletter ombord förutsätter, att portabla toaletter
ställes till förfogande vid fartygen eller att toalettanläggningar anordnas med korta
mellanrum på ifrågakommande kajer. Denna lösning, som för hamnens del bedöms
bli mycket plats- och kostnadskrävande, kommer sannolikt inte att betraktas som
acceptabel av ombordvarande på fartygen vintertid och vid otjänlig väderlek. Möjligheterna
att övervaka efterlevnaden av ett förbud synes även vara begränsade.
Toalettanläggningarna kan även medföra ökad risk för spridning av epidemier.

Avledning av spillvattnet från fartygen till avloppsnät förutsätter, att samtliga
ifrågakommande kajplatser förses med erforderliga avloppsledningar och inkopplingsanordningar
samt att fartygen är utrustade med motsvarande anslutnings- och
pumpningsanläggningar. Enär fartygen normalt är försedda med flera spillvattenutlopp,
som kan vara placerade på såväl babords som styrbords sida i varierande höjd -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

lägen mellan fartygens vattenlinje och botten, torde en dylik lösning i allmänhet
inte vara möjlig. Vidare må anmärkas, att denna lösning endast kan ifrågakomma
för fartyg förlagda vid kaj.

Uppsamling av spillvattnet ombord i septislca tankar e. d. förutsätter, att dylika
finns tillgängliga eller kan anordnas. För närvarande torde, såsom ovan framgått,
mycket få fartyg vara försedda med erforderliga tankar e. d. med tillräcklig kapacitet
för ett normalt hamnuppehåll. Möjligheterna att installera dylika anordningar
ombord på befintliga fartyg torde ofta vara mycket kostnadskrävande, enär härför
synes erfordras betydande omändringsarbeten ifråga om utrymmen och rörledningar.

Därest förbud mot spillvattenutsläpp från fartyg utfärdas endast i en svensk
hamn, befaras denna hamns konkurrenskraft i förhållande till andra svenska hamnar
bli mycket menligt påverkad. Förutsättningarna för utfärdande av ett dylikt
förbud för samtliga besökande fartyg i alla svenska hamnar torde sannolikt endast
föreligga, om alla ifrågakommande fartyg utrustas för omhändertagande av spillvatten
ombord. En så omfattande och för sjöfartsnäringen ekonomiskt betungande
fråga synes emellertid kunna lösas först efter föregående omfattande utredningar
och på lång sikt. Enär en mycket stor del av fartygstrafiken i svenska hamnar upprätthålles
av utländska fartyg, synes böra förutsättas, att internationella överenskommelser
i frågan kan träffas. Av föreliggande redogörelse synes dock framgå,
att problemet med föroreningar till fölid av spill vattenavlopp från fartyg i allmänhet
inte bedömes vara så allvarligt, att förutsättningar för dylika överenskommelser
för närvarande torde föreligga.

I ett i första kammaren den 13 maj 1966 lämnat interpellationssvar om vattenvården
i Mälaren har kommunikationsminister Palme framhållit att lagen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg och tillämpningsföreskrifterna till denna
ger länsstyrelserna möjlighet att förbjuda utsläpp av även andra ämnen än oljeprodukter.
Berörda länsstyrelser har beträffande Mälaren och Hjälmaren endast
utnyttjat detta till att förbjuda utsläpp av fast avfall. Det har hittills ej ansetts nödvändigt
att förbjuda utsläpp av avloppsvatten från fartyg då sådan förorening ansetts
spela en relativt underordnad roll.

Frågan om åtgärder mot förorening från fartyg har uppmärksammats också i
enkla frågor, som besvarats i första kammaren den 7 december 1967 och den 30
maj 1968. I svaret på den sistnämnda frågan upplystes att medicinalstyrelsen i augusti
1967 utgivit en broschyr med råd och anvisningar angående omhändertagande
av sopor och avfall från fartyg. Broschyren rekommenderar bl. a. uppsamlingsanordningar
för avfall både ombord och i hamn. Den har distribuerats till hälsovårdsnämnderna,
redarorganisationer och båtägarorganisationer m. fl. Det upplystes
i svaret vidare att nedskräpningen till sjöss behandlats vid en av Vattenvärnet
och Föreningen för vattenhygien under maj månad 1968 anordnad konferens. De
uppgifter som då redovisades kommer att användas av en arbetsgrupp som naturvårdsverket
avser att tillsätta och som skall överväga vilka ytterligare åtgärder
som bör vidtas mot nedskräpningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

11

6, Miljövårdskampanj

Sedan någon tid tillbaka anvisas årligen anslag för bidrag till naturvårdsupplysning
m. m. Anslaget används för upplysning inom naturvårdsområdet, omfattande
även vatten- och luftvård. Av anslaget utgår även vissa av Kungl. Maj:t bestämda
belopp till Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård såsom
bidrag till upplysningsverksamhet samt till Vetenskapsakademien såsom bidrag till
dess naturskyddskommittés verksamhet. För budgetåret 1968/69 har anvisats
ett reservationsanslag av 550 000 kr. (JoU 1968: 1 s. 32).

Här må även anmärkas att Europarådet dels till år 1970 planerar ett europeiskt
naturvårdsår, dels påbörjat en europeisk vattenvårdskampanj, som är avsedd att
pågå till det nämnda naturvårdsåret. Motsvarande verksamhet skall inom respektive
stater anordnas på det nationella planet.

Motionerna

I motionerna I: 28 av herr Werner och II: 37 av herr Hermansson m. fl. anförs
bl. a. att behovet av snabba åtgärder mot vattenföroreningen dokumenteras nästan
dagligen genom nya nedslående rön. I strid med den gällande vattenlagen avstår
majoriteten av Sveriges städer från reningsverk. Där högrenande avloppsvattenverk
byggts har föroreningen endast ställvis bromsats. Ett fortsatt förslösande av landets
vattenkapitel fortsätter. Så gott som alla sjöar i Mellan- och Sydsverige är starkt
förorenade genom direkta avloppsutsläpp från samhällen och industrier. Sjöarna
uppvisar akuta sjukdomstillstånd med syrebrist och svavelvätebildning, varav följer
fiskförgiftning och fiskdöd. Massiva algblomningar gör allt fler sjöar otjänliga till
bad. Många sjöar går över gränsen till en kedjereaktionsnedsmutsning, en cirkulationsrubbning,
där organismbestånd råkat i obalans, där självrening tar århundraden
och förhindrande av igenväxning och förintelse av sjöarna endast kan ske till
enorma kostnader.

Motionärerna säger vidare att cellulosa- och pappersindustrin alltjämt svarar
för huvuddelen av vattenföroreningarna i landet. Jordbruket är heller ingen obetydlig
förorenare och det finns, anför man, talrika jordbruk som inte vidtagit erforderliga
åtgärder för att ta hand om djurstallarnas urin utan låter denna förorena vattnen.
450 miljoner ton avloppsvatten släpps ut per år, vartill kommer pressaft från
silos, dräneringsvatten från soptippar, läckage från nedgrävda oljetankar, oljeutsläpp
från fartyg samt avlopp från fartyg utan uppsamlingstankar.

Ökningen av antalet avloppsvattenverk säger enligt motionärerna inget om nedsmutsningsgraden,
då man måste ställa dem i relation till de ökade utsläppen. Därtill
är det sedan länge känt att avloppsvattenverken, ehuru de missledande nog
kallas »höggradiga», har reningsmetoder som är ineffektiva mot en rad kemisktekniska
produkter, blekmedel, disk- och tvättmedel, insektsdödande färgämnen
och andra biologiska substanser. Genom en snabb övergång till det s. k. tredje

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

steget, innebärande att även fosfor- och kvävesalter renas bort i allt avloppsvatten,
skulle ett återställande av vattnet vara inlett.

Motionärerna anför i det följande att en riksplanering av vatten- och luftvård,
som tar ställning till lokalisering av industrier med stor föroreningsgrad — cellulosafabriker,
oljeraffinaderier, atomanläggningar, flygplatser etc. liksom till bebyggelseplaneringen
i övrigt — framstår som helt nödvändig. De uppgifter som
hänger samman med en mera långsiktig planering får emellertid inte förlama
handlingskraften för åtgärder av omedelbar natur.

Den första åtgärd som enligt motionärerna bör vidtas är att komma till rätta
med de kommuner som satt vattenlagens bestämmelser ur spel. Då inte ens hälften
av landets städer efterlevt vattenlagens föreskrift om rening av avloppsvatten, förefaller
en omedelbar skärpning av lagstiftningen ofrånkomlig. En rimlig ändring
av lagen kunde vara att fastställa att varje tätort med över 25 000 invånare inom
en tidrymd av två år måste påbörja anläggande av s. k. höggradigt avloppsreningsverk.
De städer som har reningsverk av detta slag åläggs att inom viss tid övergå
till det s. k. tredje steget.

En skärpning av lagstiftningen, ehuru otillräcklig i vissa avseenden, skulle enligt
motionärerna riksdagens antagande av immissionssakkunnigas förslag till lagstiftningsåtgärder
utgöra. Immissionssakkunniga uttalade sig för att deras förslag skulle
träda i kraft den 1 juli 1968. Kungl. Maj:t har beslutat framflytta antagandet av
dessa lagförslag till tidigast 1969, närmast med motiveringen att man ännu saknar
tillräckliga organ för effektiv kontrollverksamhet. Denna bevekelsegrund är enligt
motionärerna inte bärkraftig.

Ytterligare lagstiftning är enligt motionärernas mening omedelbart aktuell för
att komma till rätta med de ständigt återkommande oljeskadorna, dels från de av
400 000 i Sverige nedgrävda oljetankar, som är av undermålig kvalitet, dels från
utsläppen från båtar, bl. a. läckor från s. k. supertankers. Likaså synes det dem
omöjligt att längre undvara en lagstiftning gällande fartygen, då många av dessa,
trots att de i fråga om storlek är »flytande samhällen» med ibland fler människor
än våra minsta städer, saknar uppsamlingstankar för avfall och wc-avlopp.

Enligt motionärernas mening blir för luftvården den föreslagna immissionslagstiftningen
särskilt betydelsefull. Även om det är önskvärt att all tänkbar uppfinningsrikedom
skall komma till användning för att hejda luftföroreningarna, kan
det inte bestridas att vi redan nu har tekniska vetenskapliga rön, tillräckliga för
att snabbt kunna minska föroreningskällorna inom de tre huvudgrupper som representeras
av industriföretag, bostadsuppvärmning och bilism.

Utvecklingen på luftföroreningens område har enligt motionärerna sedan länge
passerat den gräns där åtgärder som i huvudsak bygger på frivilliga åtaganden
kan anses tilräckliga. Det förefaller allt mer angeläget att få en samlad lagstiftning
för luftvården. Nuvarande förhållande, med gällande rättsregler spridda på
skilda författningar och lagstiftningsområden, bl. a. hälsovård, naturvård, arbetarskydd,
atomenergi- och strålskydd, liksom byggnadslag, byggnadsstadga och
trafikplanering, ger visserligen vidsträckta möjligheter att ingripa mot sanitära

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 13

olägenheter och luftnedsmutsning, men likväl förefaller det motionärerna allt mer
påkallat med en luftvårdslag som ger de miljö- och naturvårdande myndigheterna
ett instrument för att kunna utveckla full handlingskraft. Den skärpning av lagstiftningen
som immissionssakkunniga föreslår anses inte kunna ersätta en särskild
luftvårdslag.

För att få koncentration och intensitet kring ett handlingsprogram för systematiska
förebyggande åtgärder anser motionärerna en särskild miljövårdskampanj
önskvärd, omfattande förslagsvis en treårsperiod, åren 1969, 1970 och 1971. En
sådan av de ansvariga myndigheterna ledd kampanj skulle ifråga om organisationsformer
och metodik kunna tillgodogöra sig de goda erfarenheterna från kampanjen
för övergång till högertrafik.

I motionerna I: 83 av fru Hultell m. fl. och II: 125 av herr Thylén m. fl. anförs
bl. a. att den ökade passagerartrafiken till sjöss har inneburit en ökad vattenförorening.
Exempel på detta utgör nedsmutsningen och algbildningen i vattnet i Stockholms
norra skärgård, vars farvatten trafikeras av de s. k. Finlandsbåtarna. Att
uppföra reningsverk för avloppsvatten på land förefaller motionärerna att vara ett
omotiverat företag om inte motsvarande åtgärder vidtas på främst passagerarfartygen.

Motionärerna anför i fortsättningen bl. a. att det av svaren på en skrivelse från
Stockholms hamn till hamnmyndigheterna i ett antal större hamnstäder i Nordeuropa
framgår att inga nämnvärda åtgärder vidtagits för att förhindra utsläpp av
spillvatten från respektive hamnar. Ett undantag utgör emellertid ett antal dockor
i Londons hamn där enligt gällande bestämmelser fartygens toaletter skall hållas
låsta. Som en konsekvens av detta stadgande tillhandahåller hamnen toalettanläggningar
längs kajerna. Bestämmelserna berör inte fartyg utrustade med tillfredsställande
avloppsreningssystem eller uppsamlingstankar. Nya kajplatser förses med
ledningskopplingar, som avses kunna anpassas till fartygs utlopp för anslutning till
stadens avloppsledningar.

I USA har enligt vad i motionerna anförs längre gående åtgärder vidtagits för
att förhindra spillvattenutsläpp från fartyg. Ett förbud mot utsläpp av spillvatten
från fartyg finns sålunda i Stora sjöarna. I Chikago utfärdade myndigheterna
under 1965 bestämmelser angående förbud för spillvattenutsläpp från alla fartyg
i hamnen och inom vattenområdena på ett avstånd av 4 miles från intag av vatten
för allmän konsumtion. Vidare har förslag framlagts om federala bestämmelser
från och med 1967. Dessa bestämmelser innebär bl. a. förbud för alla fartyg som
trafikerar sötvattensjöar och floder att uttömma toalettvatten inom vattenområden
på ett avstånd av 3 miles från intag av vatten för allmän konsumtion. Efter bestämmelsens
ikraftträdande kräves av nykontrakterade fartyg och av dem som blir föremål
för väsentlig ombyggnad att de inom USA:s farvatten endast tömmer toalettvatten
som uppfyller vissa angivna föreskrifter beträffande rening. I Canada tilllämpas
likartade bestämmelser från 1966, vilket dock berör fartyg av alla nationaliteter
som är kölsträckta eller kontrakterade efter nämnda år.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

Åtgärder för att förhindra utsläpp kan enligt motionärernas mening behöva vidtas
på passagerarfartyg i linjetrafik, dvs. fartyg med regelbundna tätt återkommande
turer där föroreningen i de vatten fartygen trafikerar är påtaglig. Ett hinder är
emellertid att de flesta fartyg inte har utrym men tillgängliga för avloppsbehållare,
vilket t. ex. lär vara fallet med de s. k. Finlandsbåtarna. En lagstiftning mot utsläpp
kan således inte bli effektiv vid lagens ikraftträdande utan först många år senare.
Av denna anledning kan det tyckas angeläget att snarast undersöka det nuvarande
och framför allt det kommande behovet av ett förbud mot WC-utsläpp från fartyg
inom svenskt vatten.

Frågan om utsläpp av spillvatten från fartyg är emellertid, uttalar motionärerna,
inte endast en svensk angelägenhet. En framstöt i frågan bör även uppmärksammas
och göras till föremål för övervägande av berörda sjöfartsnationer.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta utlåtande dels motionerna I: 28 av herr Werner och
II: 37 av herr Flermansson m. fl., såvitt avser de yrkanden för vilka närmare redogöres
i det följande, dels motionerna I: 83 av fru Hultell och II: 125 av herr Thylén
m. fl. De yrkanden i det förstnämnda motionsparet, som gäller förbud mot användandet
av svavelhaltiga oljor vid bostadsuppvärmning och lagstiftning för att
begränsa luftförorening genom avgaser från motorfordon, kommer utskottet att
behandla i annat sammanhang.

I motionerna I: 28 och II: 37 har till en början föreslagits hemställan till Kungi.
Maj:t om framläggande av immissionssakkunnigas förslag till lagstiftning rörande
luftförorening, buller och andra immissioner in. in. i sådan tid att lagstiftningen
kunnat träda i kraft den 1 juli 1968. Detta yrkande får anses numera sakna aktualitet.

I övrigt yrkas i motionerna, såvitt nu är i fråga, att riksdagen skall hos Kungl.
Maj:t hemställa

1. att förslag till riksplan för anläggande av värmekraftverk framläggs;

2. att en utredning tillsätts med uppgift att utarbeta och framlägga förslag till
luftvårdslag;

3. att förslag framläggs till sådan ändring av vattenlagen att dels tätort med fler
än 25 000 invånare åläggs att före år 1970 ha påbörjat byggandet av reningsverk
för höggradig rening av avloppsvatten, dels tätort med fler än 100 000 invånare
åläggs att vid samma tid införa rening av avloppsvatten motsvarande det s. k. tredje
steget;

4. att förslag framläggs till sådan ändring av vattenlagen att fartyg måste vara
utrustade med uppsamlingstankar för avfall; samt

5. att statens naturvårdsverk ges i uppdrag att under åren 1969—1971 genomföra
en miljövårdskampanj som ett led i ett handlingsprogram för systematiska
förebyggande åtgärder mot miljöförstöring.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968 15

Frågan om utsläpp av avfall från fartyg berörs också i motionerna I: 83 och
II: 125. I dessa motioner föreslås dels att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla
att kommittén för ett renare samhälle får i uppdrag att utreda den förorening som
förorsakas av passagerarfartygens utsläpp av toalettavfall, dels att de i motionerna
angivna synpunkterna på fartygs utsläpp av toalettavfall delges den meilanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen så att frågan kan föras upp på dagordningen för
kommande rådsmöte eller handläggas av organisationens underkommitté för oljeskadefrågor.

På senare tid har man i vårt land liksom i de flesta länder blivit alltmer medveten
om de faror för människorna och deras miljö som följer med samhällsutvecklingen.
Denna innebär för närvarande bl. a. att befolkningen koncentreras till
tätorter, att industrin byggs ut till allt större enheter och att trafikapparaten sväller.
Till de mer uppmärksammade farorna hör vatten- och luftföroreningen, buller och
andra liknande störningar. Problemen har ingående belysts av olika utredningar
och varit föremål för en intensiv diskussion i den allmänna debatten. Den ökade
insikten om lägets allvar har också utlöst en betydande aktivitet från samhällets
sida för att finna utvägar att få till stånd bättre förhållanden. Beträffande de frågor
som aktualiserats genom motionerna må här nämnas följande.

En konsekvens av samhällsutvecklingen under senare år är att konkurrensen om
mark av olika slag ökar. Efterfrågan på mark för många olika ändamål berör allt
större delar av landet. Vissa av orsakerna till dessa företeelser har redan nämnts.
Ytterligare må här nämnas den ökade fritiden med krav på orörd mark för fritidsbebyggelse
och rörligt friluftsliv. Den ökade konkurrensen har medfört skärpta
konflikter mellan olika intressen. Som exempel kan nämnas de motsättningar mellan
industrin och företrädare för friluftslivet, som aktualiserats i samband med att
planer på lokalisering av massafabriker och värmekraftverk m. m. tillkännagetts.
I detta läge har behovet av en fysisk riksplanering, som anvisar områden för olika
aktiviteter, gjort sig alltmer påmint. Sedan någon tid tillbaka pågår också inom
kommunikationsdepartementet arbete på att närmare utforma metoder för en översiktlig
sådan planering. En blivande riksplan torde komma att ange markanvändningen
i stora drag och tjäna till ledning vid regional och lokal planering. Man kan
förutsätta att också värmekraftverken med de betydande verkningar från miljösynpunkt
som dessa kan ha på sin omgivning kommer att ägnas uppmärksamhet
vid den riksplanering som sålunda nu förbereds.

Lagstiftningen på miljövårdsområdet är f. n. splittrad. Någon samlad miljövårdslagstiftning
finns inte. Skyddet mot vattenföroreningar har sin rättsliga reglering
huvudsakligen i vattenlagen. Mot luftföroreningar, buller och andra immissioner
kan ingripanden göras med stöd av hälsovårdsstadgan. I byggnads- och väglagstiftningen
finns vissa möjligheter att beakta miljövårdens krav vid planläggning och
genomförande av planerna. Också naturvårdslagen bör nämnas i sammanhanget.

Den gällande lagstiftningen till skydd för miljön har •— förutom att den är splittrad
på flera lagar och förordningar — brister i åtskilliga hänseenden. Allmänt kan
sägas att bestämmelserna är otillräckliga som garanti för att miljövården blir effek -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

tivt tillgodosedd. Som framgår av den föregående redogörelsen har emellertid nyligen
till lagrådet remitterats ett förslag till lagstiftning angående skydd mot miljöfarlig
verksamhet. Förslaget innebär en samlad rättslig reglering av centrala miljövårdsfrågor,
främst vattenföroreningar, luftföroreningar och buller, som kan hänföras
till användning av fast egendom. Lagstiftningen avses att i kombination med
en effektiv organisation utgöra ett medel att komma till rätta med de problem som
det moderna samhället medför i fråga om vår yttre miljö. Förslag i ämnet torde
komma att föreläggas 1969 års riksdag. Avsikten är att den nya lagstiftningen skall
träda i kraft den 1 juli 1969. I avbidan på detta förslag saknas anledning för riksdagen
att närmare uttala sig om behovet av en särskild luftvårdslag och ändringar i
de gällande bestämmelserna rörande avloppsvatten.

Vissa möjligheter att ingripa mot fartygens nedskräpning och förorening av vatten
och kuster finns redan enligt gällande lagstiftning. Lagen om åtgärder mot vattenförorening
och tillämpningsföreskrifterna till denna ger sålunda länsstyrelserna
möjlighet att förbjuda utsläpp även av andra ämnen än oljeprodukter. Länsstyrelserna
synes emellertid hittills endast ha utnyttjat detta till att förbjuda utsläpp av
fast avfall. Det har däremot inte ansetts nödvändigt att förbjuda utsläpp av avloppsvatten.

Hithörande problem har uppmärksammats i en framställning av Vattenvärnet till
Kungl. Maj:t år 1966, vari begärts dels att frågan allsidigt utreds såvitt avser vårt
lands kuster och inre vattenvägar, dels att initiativ tas till ett internationellt samarbete
inom området. Även sjöfartsstyrelsen har föreslagit att frågan tas upp av
Sverige på det internationella planet.

Den förstnämnda framställningen har i vad den avser svenskt vatten överlämnats
till kommittén för ett renare samhälle för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag. I denna del får motionernas syfte anses vara tillgodosett. Frågan
rörande internationellt samarbete inom området är ännu beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Utskottet vill för sin del framhålla att utsläpp av avloppsvatten från fartyg givetvis
inte är önskvärda även om de sker på öppet och internationellt vatten. Å
andra sidan torde skadorna av dylika utsläpp vara långt mindre än de som oljeutsläpp
orsakar. Utskottet har därför förståelse för att ansträngningarna hittills inriktats
på att få till stånd internationella överenskommelser som gör det möjligt att
ingripa mot oljeföroreningarna. Med hänsyn till sjöfartens internationella karaktär
måste man dock troligen få till stånd någon form av mellanstatligt samarbete redan
om man vill nå syftet att effektivt motverka föroreningar inom svenskt område. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t utan särskild framställning från riksdagen i lämpligt
sammanhang aktualiserar hithörande frågor på det internationella planet.

Vad slutligen gäller frågan om genomförande av en särskild miljövårdskampanj
bör här nämnas att anslag årligen anvisas för naturvårdsupplysning. Vidare
har Europarådet nyligen påbörjat en europeisk vattenvårdskampanj och planerar
att göra år 1970 till ett europeiskt naturvårdsår. Motsvarande verksamhet skall
inom respektive stater anordnas på det nationella planet. Med hänsyn till den så -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

17

lunda redan bedrivna och planerade verksamheten samt den framskjutna plats miljövårdsfrågorna
numera har i den allmänna debatten och i massmedia synes någon
särskild miljövårdskampanj inte vara erforderlig.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att dels motionerna I: 28 och II: 37, såvitt avser de däri vid
1, 3—4 och 6—8 upptagna yrkandena, dels motionerna I: 83
och II: 125 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),
Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Åkesson (fp), Hansson (s)*, fru
Landberg (s) och herr Skårman (fp)*;

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s)*, Nyberg (fp),
fru Torbrink (s)*, herrar Grebäck (ep), Hedin (h)*, Svenning (s) och Hamrin i
Kalmar (fp)*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering