Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
1
Nr 73
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193), m.m., såvitt propositionen behandlats av
andra lagutskottet, jämte motioner i ämnet.
Genom en den 31 oktober 1968 dagtecknad proposition, nr 158, vilken
hänvisats till lagutskott, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap,
3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr
94) om polisregister m. m.
Lagförslagen har behandlats, såvitt avser ändring i utlänningslagen av
andra lagutskottet och beträffande övriga ändringar av första lagutskottet
(1 LU 1968: 54).
De i propositionen föreslagna ändringarna ansluter till vad som föreslagits
i prop. 1968: 142 angående riktlinjer för utlänningspolitiken in. m.
Sistnämnda proposition har behandlats av statsutskottet (SU 1968: 196).
I samband med förslaget till ändring av utlänningslagen har andra lagutskottet
behandlat följande i anledning av prop. 158 väckta motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna I: 1036 av herr Åkerlund och herr Ohlsson,
Ebbe, samt II: 1312 av herr Ringabg och fröken Ljungberg;
2) motionen II: 1302 av herr Lorentzon m. fl.
Det av andra lagutskottet behandlade lagförslaget är av följande lydelse
(s. 2—5). 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 73
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, dels att 11, 12, 16, 23, 29, 46, 62, 65 och 71 §§
utlänningslagen den 30 april 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angiven
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §.
Visering, uppehållstillstånd —--av bosättningstillstånd.
Visering må-------— — utrikes ärendena.
Uppehållstillstånd må, i den omfattning
Konungen bestämmer, meddelas
av polismyndighet; finner polismyndigheten
att ansökan om uppehållstillstånd
icke bör bifallas, skall
ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Utresebeslut
må meddelas endast av den centrala
utlänningsmyndigheten; innan sådant
beslut fattas, skall yttrande inhämtas
från utlänningsnämnden.
12
Uppehållstillstånd, som innebär
rätt att vistas allenast inom en kommun
eller ett landsfiskalsdistrikt, må 1
Uppehållstillstånd må, i den omfattning
Konungen bestämmer, meddelas
av polismyndighet; finner polismyndigheten
att ansökan om uppehållstillstånd
icke bör bifallas, skall
ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Utresebeslut
må meddelas endast av den centrala
utlänningsmyndigheten.
§•
Utresebeslut eller beslut, varigenom
ansökan om uppehållstillstånd
lämnas utan bifall på grund av omständighet
som enligt 19 § första
stycket 2—5 eller 29 § första stycket
kan föranleda avvisning eller utvisning,
må icke meddelas utan att yttrande
inhämtats från utlänningsnämnden.
Uppehållstillstånd, som innebär
rätt att vistas allenast inom en kommun
eller ett polisdistrikt, må ej,
1 Senaste lydelse av 71 § se 1963:196.
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
3
(Nuvarande lydelse)
ej, utan att utlänningsnämndens yttrande
inhämtats, meddelas för längre
tid än ett år eller förlängas utöver
nämnda tid. Finner nämnden att inskränkningen
i utlänningens rätt att
välja vistelseort icke är behövlig,
skall frågan härom underställas
Konungen.
12 a
(Föreslagen lydelse)
utan att utlänningsnämndens yttrande
inhämtats, meddelas för längre
tid än ett år eller förlängas utöver
nämnda tid. Finner nämnden att inskränkningen
i utlänningens rätt att
välja vistelseort icke är behövlig,
skall frågan härom underställas
Konungen.
,§•
1 beslut som avses i 12 § första
stycket skall grunden för beslutet
angivas och upplysning meddelas,
huruvida utlänningen får överklaga
beslutet. Äger han klaga, skall i beslutet
givas till känna, vad han därvid
har att iakttaga. Utskrift av beslutet
skall tillställas utlänningen så
snart det kan ske.
16
Arbetstillstånd skall meddelas för
viss tid och avse visst slag av arbete.
Det må förbindas med de föreskrifter
som finnas erforderliga. Arbetstillstånd
må återkallas, om särskilda
skäl äro därtill.
Arbetstillstånd meddelas — — —• i
Vid handläggning------
§•
Arbetstillstånd skall meddelas för
viss tid. Det må avse visst slag av arbete
och förbindas med de övriga föreskrifter
som finnas erforderliga.
Arbetstillstånd må återkallas, om
särskilda skäl äro därtill,
entrala utlänningsmyndigheten.
— — — inom verksamhetsområdet.
23 §.
Beslut om förpassning meddelas,
efter utlänningsnämndens hörande,
av den centrala utlänningsmyndigheten;
föreligger utresebeslut, erfordras
dock icke att utlänningsnämnden
yttrar sig i ärendet.
Beslut om förpassning meddelas,
efter utlänningsnämndens hörande,
av den centrala utlänningsmyndigheten.
Föreligger beslut som avses i
12 § första stycket, erfordras dock
icke att utlänningsnämnden yttrar
sig i för passnings ärendet.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 73
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
29 §.
Utlänning må---------
2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk
och finnes i följd därav
vara farlig för annans personliga säkerhet
eller föra ett grovt störande
levnadssätt;
3) om han av — — —----
Vid bedömande —------
— försörja sig;
2) om han är herhfallen åt alkoholmissbruk
eller narkotikamissbruk
och finnes i följd därav vara farlig
för annans personliga säkerhet eller
föra ett grovt störande levnadssätt;
--brottslig verksamhet.
— — äro därtill.
46
över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut om avvisning, förpassning
eller utvisning, så ock dess
beslut i tillståndsärende, som tillika
innehåller utresebeslut, må klagan
föras av utlänningen, om utlänningsnämnden
eller någon dess ledamot
anfört avvikande mening eller ock
nämnden i ärende rörande avvisning
icke avgivit yttrande.
Vad sålunda stadgats skall ej gälla
beslut om förpassning i fall då utresebeslut
föreligger.
Klagan enligt --------- —
62
Därest utlänning, som enligt en
med stöd av denna lag meddelad föreskrift
icke äger uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
landsfiskalsdistrikt, anträffas på annan
plats, skall han genom polismyndighetens
försorg föras till plats, där
han äger vistas.
65
överträder utlänning föreskrift,
meddelad med stöd av denna lag, att
§■
Över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut om avvisning, förpassning
eller utvisning, så ock dess
beslut i tillståndsärende, i vilket utlänningsnämndens
yttrande inhämtats
på grund av 12 § första stycket,
må klagan föras av utlänningen, om
utlänningsnämnden eller någon dess
ledamot anfört avvikande mening eller
ock nämnden i ärende rörande avvisning
icke avgivit yttrande.
Vad sålunda stadgats skall ej gälla
beslut om förpassning i fall då utlänningsnämndens
yttrande i ärendet
ej fordras.
— av beslutet.
§•
Därest utlänning, som enligt en
med stöd av denna lag meddelad föreskrift
icke äger uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
polisdistrikt, anträffas på annan
plats, skall han genom polismyndighetens
försorg föras till plats, där
han äger vistas.
§.
överträder utlänning föreskrift,
meddelad med stöd av denna lag, att
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
5
(Nuvarande lydelse)
han icke må uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
landsfiskals distrikt, straffes med
fängelse i högst sex månader eller,
där omständigheterna äro mildrande,
med dagsböter.
71
Konungen meddelar bestämmelser
om hemsändande av utlänning, som
faller fattigvården till last eller omhändertages
jämlikt barnavårdslagen
eller sinnessjuklagen och som icke är
politisk flykting.
Efter avtal — -—- -— —--- —- —-
Om utlämning--—---- ■—-
(Föreslagen lydelse)
han icke må uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
polisdistrikt, straffes med fängelse i
högst sex månader eller, där omständigheterna
äro mildrande, med dagsböter.
§•
Konungen meddelar bestämmelser
om hemsändande av utlänning, som
erhåller socialhjälp eller omhändertages
jämlikt barnavårdslagen, lagen
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller 35 § lagen
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda och som icke
är politisk flykting.
— av avtalet.
— -—- särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser äger dock
alltjämt tillämpning på ärende om uppehållstillstånd som anhängiggjorts
före ikraftträdandet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
Förslaget till
ändring i utlänningslagen, m. m.
Förslaget i prop. 158 till ändring i utlänningslagen innebär att utlännings
vandel får prövas i ärende om uppehållstillstånd endast i samma utsträckning
som i ärende om avvisning eller utvisning. För att ytterligare stärka
rättssäkerheten i ärenden om uppehållstillstånd föreslås att utlänning, som
vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel, skall kunna besvära sig
över beslutet hos Kungl. Maj :t i vissa fall. Utlänningsnämnden skall höras,
innan den centrala utlänningsmvndigheten av sådant skäl avslår ansökan
om uppehållstillstånd. Besvärsrätt skall liksom i ärende om avvisning eller
utvisning föreligga, om nämnden eller ledamot i nämnden har haft avvikande
mening.
Den nuvarande föreskriften i utlänningslagen att arbetstillstånd alltid
skall avse visst slag av arbete (yrkesbegränsas) föreslås bli ändrad så att
arbetstillstånd skall kunna meddelas utan sådan begränsning. Vidare föreslås
att narkotikamissbruk liksom f. n. alkoholmissbruk skall kunna föranleda
utvisning.
Prop. U2 innehåller förslag till riktlinjer för utlänningspolitiken och
till den framtida organisationen för den centrala handläggningen av utlänningsfrågor.
En huvudlinje i utlänningspolitiken skall som hittills vara att i internationellt
samarbete skapa förutsättningar för ett fritt folkutbyte. Sådana
förutsättningar föreligger inte f. n. Förslagen i propositionen grundas därför
på att invandringen till Sverige tills vidare måste kontrolleras för att
det skall vara möjligt att samordna den med våra resurser och vår politik
inom andra områden och upprätthålla principen att invandrare skall ha
möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen.
Frågor om invandrares anpassning i Sverige skall beredas ökat utrymme.
Enligt propositionen skall statsmakterna ta ökat ansvar för utlänningspolitiken
genom att ge närmare riktlinjer för förvaltningsmyndigheternas
tillståndsprövning. Förslag till sådana riktlinjer läggs fram i propositionen.
Av innehållet i prop. 158 redovisas här vad föredraganden, statsrådet Johansson,
anfört vid remiss till lagrådet av förslag till lag om ändring i
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
utlänningslagen. Beträffande övriga delar av propositionen, bl. a. utförlig
specialmotivering, hänvisas till propositionen.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget är likalydande med det
förslag, som remitterades till lagrådet. Det remitterade förslaget lämnades
utan erinran av lagrådet.
Motionsyrkandena
I motionerna 1: 1036 och II: 1312 behandlas eu bestämmelse i utlänningskungörelsen
— 37 § 1 mom. andra stycket h) — enligt vilken utländsk
montör eller teknisk instruktör, som styrker att han har att utföra brådskande
arbete i samband med uppsättning eller reparation av maskiner eller
dylikt, för en tid av fjorton dagar är befriad från eljest gällande skyldighet
att ha arbetstillstånd. Motionärerna förordar, att den nuvarande tillståndsfria
tiden förlängs avsevärt eller att en automatisk tillståndsgivning, som
skulle innebära i huvudsak endast en registrering, införs under en i motsvarande
mån förlängd tid. I motionerna yrkas, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall ge till känna vad som anförts i dessa.
I motionen II: 1302 yrkas, att riksdagen — med bifall i övrigt till prop.
158 — måtte besluta att »i sin helhet utmönstra» 29 § första stycket 2) i
förslaget till lag om ändring i utlänningslagen samt att utskottet skall
föreslå de redaktionella ändringar i lagtexten som blir nödvändiga vid
bifall till förslaget.
Föredraganden
Ändring i utlänningslagen
Inledande synpunkter
Från 1800-talets mitt och fram till början av 1900-talet upprätthölls allmänt
principen om ett fritt folkutbyte mellan länderna. Fr. o. m. första
världskriget har emellertid de flesta länder infört kontroll över utlänningars
inresa, vistelse och arbetsanställning i landet. Bortsett från tiden för de båda
världskrigen, då nationella säkerhetsskäl stod i förgrunden, har huvudsyftet
med utlänningskontrollen i allmänhet varit att skydda den egna arbetskraften
mot konkurrens av arbetssökande från andra länder.
Denna internationella utveckling har haft sin motsvarighet i Sverige. Den
tidsbegränsade utlänningslagstiftning som genomfördes år 1914 har sedermera
kompletterats och dess giltighetstid har förlängts i flera omgångar.
Vår första permanenta utlänningslagstiftning fick vi med 1954 års utlänningslag,
som gäller alltjämt.
UtlL bygger på den internationellt erkända principen att endast landets
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
egna medborgare har ovillkorlig rätt att vistas i landet och få sin utkomst
där. Utlänningslagstiftningens uppgift är att skapa rättsliga garantier mot
godtycklig behandling av utlänningar och att i största möjliga utsträckning
ge också dem en tryggad ställning. En avvägning måste alltså ske mellan de
nationella skyddsintressen, som tillgodoses genom utlänningskontroll, och
krav på rättsskydd för utlänningar.
De nationella skyddsintressena tillgodoses i UtlL på två vägar, dels genom
individuell utlänningskontroll vars syfte är att hindra utlänning, som
med hänsyn till sin person inte är önskvärd, att resa in i och vistas i landet,
dels genom generell utlänningskontroll, varigenom tillströmningen av utlänningar
regleras från sådana allmänna synpunkter som tillgången på arbete,
bostäder, livsmedel m. m. Den individuella kontrollen har permanent karaktär,
medan den generella kontrollen kan anpassas till ändringar i läget på
arbets- och bostadsmarknaden m. m. Följande kontrollmedel får användas.
Individuell kontroll
, 1) Avvisning av icke önskvärd utlänning
vid inresan eller inom tre
månader därefter.
2) Utvisning av icke önskvärd utlänning
som vistas i landet.
3) Förvisning av utlänning som
här i landet har övertygats om brott
av grövre art.
Generell kontroll
1) Visering för rätt att resa in
och vistas här viss angiven tid.
2) Uppehållstillstånd för rätt att
vistas här utöver en tid av tre månader.
3) Arbetstillstånd för rätt att ha
arbetsanställning här.
4) Bosättningstillstånd som ger
rätt att resa in hit samt utan tidsbegränsning
vistas och arbeta här.
5) Förpassning ur landet av utlänning
som vistas här utan att ha
föreskrivet pass eller vistelsetillstånd.
Utlännings rättsskyddsintresse garanteras i fråga om den individuella
kontrollen i första hand genom att UtlL anger i vilka fall avvisning, utvisning
eller förvisning får ske. Över beslut om avvisning eller utvisning kan
besvär föras, i sista hand och med vissa begränsningar hos Kungl. Maj :t.
Fråga om förvisning handläggs av allmän domstol.
I fråga om tillstånd till inresa, vistelse och arbetsanställning här reglerar
UtlL däremot inte vare sig vilka av de i lagen angivna tillstånden som krävs
eller under vilka förutsättningar tillstånd får meddelas. Med hänsyn till
syftet med den generella kontrollen har det överlämnats åt Kungl. Maj :t att
bestämma i vilken omfattning tillstånd skall krävas. Bestämmelser härom
meddelas i UtlK. Under vilka förutsättningar tillstånd meddelas bestäms
huvudsakligen genom de tillståndsgivande myndigheternas praxis. Besvärsrätt
föreligger i regel inte i tillståndsärende. Utlännings rättsskydd är i dessa
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
9
ärenden tillgodosett främst genom föreskrifter om att alla viktigare avgöranden
skall ske under medverkan av företrädare för olika allmänna intressen.
Sålunda fattas alla avslagsbeslut i tillståndsärenden inom en central utlänningsmyndighet,
vars ledning består av dels representanter för olika fackmyndigheter,
dels medborgarrepresentanter. Vid sin sida har den centrala
utlänningsmyndigheten en nämnd, utlänningsnämnden, som består av tre ledamöter
av vilka en skall inneha eller ha innehaft domarämbete. Den centrala
myndigheten kan inhämta yttrande från nämnden i alla ärenden enligt UtlL.
I vissa fall skall yttrande från nämnden inhämtas, innan den centrala utlänningsmyndigheten
fattar beslut. Det gäller i regel bl. a. beslut om förpassning.
Förpassningsbeslut kan dessutom överklagas under vissa förutsättningar.
Som jag har sagt inledningsvis ingick det i uppgifterna för den utlänningsutredning
som tillsattes år 1961 att lägga fram förslag till hur den centrala
handläggningen av utlänningsärenden skall organiseras. UtlL föreskriver att
det skall finnas en central utlänningsmyndighet med utlänningsnämnden vid
sin sida. Men lagen överlämnar åt Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet
som skall vara central utlänningsmyndighet. Uppgiften har ålagts
statens utlänningskommission, som alltsedan den inrättades år 1944 har
haft provisorisk karaktär. Utredningen har nu i betänkandet »Invandringen.
Problematik och handläggning» funnit att behov alltjämt föreligger av generell
utlänningskontroll i huvudsakligen nuvarande former och omfattning
och att det behövs en central utlänningsmyndighet för handläggning av
främst tillståndsfrågor. Betänkandet innehåller vidare förslag att begränsa
möjligheterna att vägra uppehållstillstånd och att i anslutning därtill öppna
större möjligheter än nu att utvisa icke önskvärd utlänning. Dessutom behandlas
frågan, vilken myndighet som skall besluta i ärenden om arbetstillstånd,
och i anslutning därtill övervägs om besvärsrätt bör finnas i sådana
ärenden. Gemensamt för utredningens förslag i nu nämnda delar
är att de, om de godtas, föranleder ändringar i UtlL. Mina överväganden i
det följande begränsar sig till dessa förslag. Jag avser dessutom att behandla
ett vid remissbehandlingen av utredningens betänkande väckt förslag att
upphäva eller uppmjuka gällande regel att arbetstillstånd alltid skall avse
visst slag av arbete (yrkesbegränsning).
Övriga delar av utredningens betänkande avser jag att anmäla senare
i dag.
Tillståndssystemet in. m.
Utlänningsutredningen har i sitt arbete utgått från att det nuvarande
tillståndssystemet skall behållas som medel för generell utlänningskontroll.
Systemet innebär att UtlL reglerar vilka tillståndstyper som
får förekomma och hur tillståndsärenden skall handläggas men överlämnar
åt Kungl. Maj :t att med hänsyn till förhållandena bestämma, om eller i
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
vilken utsträckning tillstånd skall krävas. Vid remissbehandlingen har utredningens
utgångspunkt lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.
Som jag senare kommer att utveckla närmare vid min anmälan
av övriga delar av utredningens betänkande behövs generell utlänningskontroll
för överskådlig framtid. Vidare pågår arbete inom en nyligen
tillsatt, för de nordiska länderna gemensam kommitté för utredning av bl. a.
förutsättningarna för en enhetlig nordisk utlänningslagstiftning. Mot denna
bakgrund har jag ingen erinran mot utredningens utgångspunkt.
I några remissyttranden har föreslagits justeringar i fråga om antalet tillståndstyper.
Sålunda menar bl. a. statskontoret att man skulle kunna förenkla
systemet genom att föra samman uppehållstillstånd och arbetstillstånd
till ett enda tillstånd, uppehållstillstånd. Sakligt saknar en sådan förenkling
betydelse. Från administrativ synpunkt är förenklingen endast skenbar,
eftersom tillståndet, som statskontoret också framhåller, måste graderas i
två typer, en som ger rätt att både vistas och ha arbetsanställning i Sverige
och en som innefattar bara rätt att vistas här. Det väsentliga från administrativ
synpunkt är att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs gemensamt
och att de båda tillstånden ges för samma tider. Det sker f. n.
För utlänningarna själva är det enligt min mening en fördel att tillstånden
formellt hålls skilda åt. Härigenom undviks misstag i fråga om vilken rätt
varje tillstånd ger utlänningen. Härtill vill jag foga att gällande bestämmelser
inte hindrar att de båda tillstånden utfärdas som en enda handling, vilket
väl låter sig göra om tillståndsfrågorna avgörs av samma myndighet. Jag
vill i detta sammanhang erinra om utredningens förslag att ärenden om
arbetstillstånd skall avgöras av AMS, medan avgörandet i ärenden om uppehållstillstånd
alltjämt skall ankomma på den centrala utlänningsmyndigheten,
ett förslag som jag behandlar i det följande. Oberoende av ställningstagandet
till detta förslag, vars genomförande inte kan förenas med vad
statskontoret har anfört, är jag av de anförda skälen inte beredd att förorda
ifrågavarande närmast formella justering av tillståndssystemet. Eftersom
en sådan justering dessutom skulle medföra ganska omfattande författningsändringar,
synes den under alla förhållanden inte böra övervägas,
innan den gemensamma nordiska kommitté som jag nyss nämnde har redovisat
resultatet av sitt arbete.
Vid sin prövning av hur den centrala handläggningen av utlänningsfrågor
bör organiseras har utredningen undersökt om det över huvud taget behövs
en central utlännings myndig het. Utredningen anser att så är
fallet, åtminstone så länge vi upprätthåller generell utlänningskontroll. Denna
ståndpunkt delas av en stor majoritet bland remissinstanserna.
Som framgår av min redogörelse i det föregående har den centrala utlänningsmyndigheten
f.n. en rad uppgifter enligt UtlL och UtlK. Främst hänför
sig uppgifterna till viserings- och andra tillståndsfrågor samt frågor om
utlännings avlägsnande ur landet. Vid prövning av dessa frågor måste som
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
11
utredningen har utvecklat hänsyn tas till en rad skilda och ibland motstridiga
intressen av humanitär, politisk och allmän samhällelig art. Det förutsätter
att den prövande myndigheten har överblick över förhållandena på
olika områden. En uppdelning av den centrala utlänningsmyndighetens samtliga
uppgifter enligt UtlL och UtlK på skilda fackmyndigheter — en tanke
som har förts fram i ett par remissyttranden —- är ägnad att motverka den
nödvändiga intresseavvägningen och försvåra en sammanhållen och enhetlig
handläggning av utlänningsärenden. En sådan ordning framstår vidare
inte som organisatoriskt eller administrativt rationell. Det synes inte heller
ändamålsenligt att utlänningsnämnden knyts som rådgivande organ till
skilda myndigheter. Ett annat tungt vägande skäl att behålla en central utlänningsmyndighet
är att viktiga frågor om utlänningars anpassning i vårt
land, enligt vad jag senare i dag kommer att förorda, skall handläggas centralt
av samma myndighet som handlägger frågor om rätt att resa in och
vistas här. Huvudlinjen bör därför vara att kontroll- och anpassningsfrågornas
handläggning i möjligaste mån hålls samlad hos ett enda organ.
Jag ansluter mig alltså till utredningens och de flesta remissinstansernas
uppfattning att det även framdeles bör finnas en central utlänningsmyndighet.
Prövningen av ärenden om uppehållstillstånd
Jag har redan framhållit att den individuella och den generella utlänningskontrollen
tillgodoser skilda syften. Gränsen mellan dessa båda typer av
utlänningskontroll är emellertid inte skarp. Sålunda kan utlänning avvisas
enbart på den grund att han saknar föreskrivet tillstånd. Å andra sidan kan
den som vid inresan har visering eller uppehållstillstånd inte avvisas på
grund av att han med hänsyn till sina individuella förhållanden inte är önskvärd
här. Den vandelsprövning som eljest skulle ha skett vid inresan görs
i dessa fall i stället i ärendet om visering resp. uppehållstillstånd. Även när
ärende om uppehållstillstånd prövas först efter utlänningens inresa omfattar
prövningen vanligen utlänningens vandel. Bosättningstillstånd beviljas först
efter prövning av utlänningens vandel.
Det föreligger inget formellt hinder att utlänning, som har funnits inte
böra avvisas eller utvisas, därefter vägras uppehållstillstånd eller förlängning
av sådant tillstånd och förpassas ur landet. Vid tillkomsten av UtlL
diskuterades denna inkonsekvens i utlänningslagstiftningen. Föredragande
departementschefen uttalade (prop. 1954: 41 s. 61—62) att det vid den generella
utlänningskontrollen visserligen inte i första hand är fråga om en kvalitativ
bedömning av den enskilde utlänningen utan om en allmän begränsning
av tillträde till landet och om förutsättningarna för undantag i de
särskilda fallen från denna begränsning. Även en bedömning av utlänningens
personliga förhållanden kan emellertid komma i fråga, när en restriktiv
politik för tillträdet till riket upprätthålls, fortsatte han, men bedöm
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
ningen hänger då samman med de allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken
och faller bort i den mån en friare utlänningspolitik förs. Mot denna
bakgrund ansågs behovet att behålla utvisningsinstitutet kunna diskuteras,
men tanken att avskaffa institutet avvisades med hänsyn till att utvisning
behövs som ett permanent medel att avlägsna utlänning härifrån även
om kravet på tillstånd för rätt att vistas i landet skulle efterges. Slutsatsen
blev att den angivna principiella motsättningen i lagen inte kunde avlägsnas.
Riksdagen godtog dessa uttalanden (1LU 1954: 14, rskr 155).
Utlänningsutredningen har nu på nytt tagit upp frågan om vandelsprövningen
i ärenden om uppehållstillstånd. Under åberopande av rättssäkerhetsskäl
föreslår utredningen, att ett uttryckligt förbud att vägra utlänning
uppehållstillstånd på grund av hans vandel införs i UtlL. I anslutning
härtill skall enligt utredningens förslag möjligheterna att utvisa utlänning
vidgas. Så gott som alla remissinstanserna anser liksom utredningen att utlänning
bör beredas ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd. Däremot
råder delade meningar om det ändamålsenliga i att tillgodose detta
önskemål på det sätt som utredningen har föreslagit.
Från rent principiella synpunkter kan det synas tilltalande att som utredningen
förordar dra skarpare gräns än f. n. mellan individuell och generell
utlänningskontroll. Vilka praktiska konsekvenser förslaget får beror,
som framhölls vid UtlL:s tillkomst, i första hand på vilken utlänningspolitik
vi för. I prop. 1966: 52 angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
anförde jag (s. 239) att meningen är att en ordnad invandring skall tillämpas
i fråga om arbetskraft från andra än de nordiska länderna. När den ordnade
invandringen får formen av kollektiv rekrytering liksom f. ö. vid flyktingöverföring
är det naturligt att även frågan om uppehållstillstånd prövas
i samband med rekryteringen eller uttagningen, dvs. före inresan i Sverige.
Det kan enligt min mening inte gärna komma i fråga att utlänning, som
har rekryterats utomlands och då beviljats arbets- och uppehållstillstånd,
skall kunna avvisas när han kollektivt överförs till Sverige eller, om nuvarande
förbud att avvisa den som har uppehållstillstånd kvarstår, utvisas
kort efter inresan på grund av förhållanden som förelåg redan före inresan.
En sådan ordning framstår som olämplig också vid enskild invandring. Vidare
delar jag den uppfattning som har uttalats vid remissbehandlingen
att det från utlänningens egen synpunkt ofta måste vara mera olägligt att
drabbas av utvisningsbeslut, som alltid skall förbindas med förbud att återvända
hit, än att få avslag på ansökan om uppehållstillstånd och ev. förpassas
ur landet. De praktiska konsekvenserna av utredningens förslag är
därför knappast godtagbara. Tveksamhet inför dessa konsekvenser har
kommit till uttryck även i yttranden från remissinstanser som har tillstyrkt
utredningsförslaget. Jag kan för min del inte förorda förslaget.
Däremot är jag ense med utredningen och remissinstanserna om att det
är önskvärt att utlänning bereds ökat rättsskydd i ärenden om uppehålls
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968 13
tillstånd. Det blir i dessa ärenden, till skillnad från viseringsärenden, ofta
—- särskilt i ärenden om förlängt tillstånd — fråga om att pröva utlännings
personliga förhållanden, sedan han redan har vistats i Sverige någon tid och
därigenom fått i varje fall någon anknytning till vårt land. Utredningen
har själv antytt en annan väg att öka rättsskyddet än den som utredningen
har valt, nämligen genom att införa besvärsrätt för utlänningen vid avslag
på ansökan om uppehållstillstånd. I likhet med flera remissinstanser förordar
jag en sådan lösning. Besvärsrätten bör begränsas till fall då avslagsbeslutet
grundas på utlänningens personliga egenskaper eller förhållanden,
hans vandel. Innan avslagsbeslut fattas på sådan grund bör utlänningsnämnden
höras. I enlighet med vad som gäller vid besvär över den centrala
utlänningsmyndighetens beslut i ärende om avvisning eller utvisning bör
besvär över avslag på ansökan om uppehållstillstånd få föras endast om
nämnden eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening. Besvär bör
föras hos Kungl. Maj :t på samma sätt som besvär i avvisnings- eller utvisningsärende.
Jag föreslår att besvärsrätten utformas i enlighet härmed.
Genom besvärsprövningen hos Kungl. Maj :t kommer den centrala utlänningsmyndigheten
att få viss ledning för sin egen prövning av utlännings
vandel i uppehållstillståndsärenden. Vissa generella normer för myndighetens
prövning synes emellertid möjliga att ge. Jag återkommer i specialmotiveringen
till denna och andra frågor som aktualiseras i detta sammanhang.
V tvisningsgrunderna
De grunder på vilka utlänning kan utvisas ur Sverige anges uttömmande
i UtlL. De hänför sig till utlänningens vilja eller förmåga att försörja sig
ärligt och hans vilja att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser samt i vissa
fall till alkoholmissbruk och, i fråga om utlänning som har dömts för brott,
till risk för fortsatt brottslighet.
Jag har förut nämnt att utlänningsutredningen som en konsekvens av
sitt förslag att förbjuda vandel sprövning i ärenden om uppehållstillstånd
förordar afl möjligheterna att utvisa utlänning vidgas. Enligt utredningen
bör det ske i två hänseenden, dels genom att nuvarande utvisningsgrunder
får större tillämpningsområde, dels genom att två nya utvisningsgrunder införs,
nämligen att utlänningen här i landet bedriver verksamhet som utgör
uppenbar fara för den allmänna ordningen eller säkerheten eller att han
med hänsyn till föregående verksamhet eller eljest skäligen kan antas komma
att här bedriva verksamhet som utgör fara för rikets säkerhet.
Med den ståndpunkt som jag nyss har tagit till utredningens förslag i fråga
om vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd föreligger enligt min
mening inte tillräcklig anledning att överväga sådana ändringar beträffande
utvisningsgrunderna som utredningen föreslår.
Däremot anser jag skäl tala för ett vid remissbehandlingen framfört
förslag att jämställa narkotikamissbruk med alkoholmissbruk som utvis
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
ningsgrund. F. n. kan utlänning utvisas, om han är hemfallen åt alkoholmissbruk
och till följd därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet
eller föra ett grovt störande levnadssätt. Med den utbredning narkotikamissbruk
har fått numera och de följder sådant missbruk i regel har för
missbrukarens omgivning föreslår jag att även den som är farlig för annans
personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt till följd av narkotikamissbruk
skall kunna utvisas. Liksom vid alkoholmissbruk blir det
vid narkotikamissbruk fråga om att i utvisningsärendet göra en avvägning
mellan bl. a. vårt lands ansvar för att missbrukaren får vård och våra vårdresurser.
I allmänhet synes det vara rimligt att utvisning sker av utlänning
som kan antas ha varit missbrukare redan vid sin ankomst hit, om andra
omständigheter, främst sådana som anges i UtlL, inte talar mot utvisning.
Dit hör utlänningens levnads- och familjeförhållanden och längden av den
tid som han har vistats i landet.
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd
Enligt UtlL skall arbetstillstånd avse visst slag av arbete. Denna obligatoriska
yrkesbegränsning av arbetstillstånd har inte tagits upp till övervägande
i utlänningsutredningens betänkande. I några remissyttranden, bl. a. yttrandet
från LO, har emellertid förordats att skyldigheten att yrkesbegränsa
arbetstillstånd mjukas upp eller helt upphävs. Sålunda menar LO att utlänning
som har vistats och arbetat här viss tid bör kunna få arbetstillstånd
utan yrkesbegränsning.
Möjligheten att yrkesbegränsa arbetstillstånd är väsentlig för att kontrollera
bl. a. att invandrande utländsk arbetskraft inte söker sig till yrkesområden
med brist på arbetstillfällen eller koncentreras till de mest osäkra yrkesområdena.
Jag kan därför inte ansluta mig till den vid remissbehandlingen
framförda uppfattningen att yrkesbegränsningen bör upphävas helt.
Däremot är jag ense med LO om att yrkesbegränsning av arbetstillstånd ofta
inte är påkallad och många gånger kan motverka den invandrade arbetskraftens
anpassning på vår arbetsmarknad, när fråga är om arbetskraft som
redan är etablerad på denna marknad. Jag föreslår att den nuvarande föreskriften
i 16 § första stycket UtlL, enligt vilken arbetstillstånd alltid skall
avse visst slag av arbete, ersätts med föreskrift om att sådant tillstånd får
avse visst slag av arbete.
Beslut i ärenden om arbetstillstånd
Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.
Av min redogörelse i det föregående för nuvarande förhållanden
framgår emellertid att AMS och arbetsmarknadsparterna har tillförsäkrats
väsentligt inflytande över arbetsmarknadsbedömningen i ärenden
om arbetstillstånd. Utlänningsutredningen föreslår nu, med instämmande
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968 15
av flertalet remissinstanser, att beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd
förs över till AMS.
Utredningens förslag liksom remissinstansernas ställningstaganden bygger
på att handläggningen av övriga tillståndsärenden och andra frågor om utlännings
inresa och vistelse här skall ankomma på en central utlänningsmyndighet.
Jag vill i anslutning härtill upplysa att det, enligt de förslag
som jag avser att anmäla senare i dag, inte är lämpligt att anförtro uppgiften
att vara central utlänningsmyndighet åt AMS eller annan fackmyndighet
inom område som har betydelse för utlänningsfrågornas bedömning.
Statsmakterna har vid en rad tidigare tillfällen tagit ställning till frågan
att ålägga den centrala arbetsmarknadsmyndigheten beslutanderätten i ärenden
om arbetstillstånd. Senast skedde det vid tillkomsten av UtlL. Som skäl
för att beslutanderätten alltjämt borde tillkomma den centrala utlänningsmyndigheten
anfördes då bl. a. (se prop. 1954: 41 s. 68) att frågor om uppehålls-
och arbetstillstånd hänger nära samman och att frågan om arbetstillstånd
är endast ett av de spörsmål som måste bedömas i utlänningsärende.
En uppdelning av beslutanderätten på olika myndigheter ansågs därför
komma att leda till betydande olägenheter.
Som utredningen betonar i olika sammanhang kan frågan i vilken omfattning
utlänningar skall tillåtas invandra i vårt land inte bestämmas enbart
med utgångspunkt i arbetsmarknadsläget. Hänsyn måste tas också till
bl. a. tillgången på bostäder, utbildningsmöjligheter och sjukvårdsplatser.
Humanitära och politiska synpunkter gör sig vidare ibland gällande. Som
framhölls vid tillkomsten av gällande utlänningslag hänger arbets- och uppehållstillstånd
alltså intimt samman. Det ena tillståndet förutsätter ofta
det andra. Mot denna bakgrund har jag nyss intagit den principiella
ståndpunkten att tillståndsärendena bör hållas samman hos en enda myndighet.
Det är givet, att denna myndighet måste få underlag för sina bedömningar
genom kontakter med skilda fackmyndigheter. I fråga om arbetsmarknadsbedömningen
är fackmyndighetens inflytande garanterat genom
uttryckliga bestämmelser i UtlL och UtlK, och i praktiken följer den centrala
utlänningsmyndigheten AMS:s och arbetsmarknadsparternas bedömning
av arbetsmarknadsläget. Enligt vad AMS har framhållit i sitt remissyttrande
har den nuvarande ordningen fungerat väl. Dessa omständigheter
talar mot ändring av nuvarande ordning.
I vilken omfattning utlänningar skall tillåtas att ta anställning i vårt land
är alltså inte i alla lägen enbart en arbetsmarknadspolitisk fråga. Jag kan
därför inte dela utredningens och flera remissinstansers mening att avsaknad
av beslutanderätt i arbetstillståndsärenden utgör en opåkallad begränsning
i AMS:s handlingsfrihet vid bl. a. arbetskraftsrekrytering i utlandet och
flyktingöverföring hit från andra länder. Som statens utlänningskommission
har påvisat kan den av utredningen föreslagna ordningen dessutom
medföra administrativa olägenheter.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
Av dessa skäl förordar jag att nuvarande ordning skall bestå. Jag vilt
emellertid erinra om att detta innebär att AMS och arbetsmarknadsparterna
alltjämt skall ha det, avgörande inflytandet över arbetsmarknadsbedömningen
i ärende om arbetstillstånd. Den centrala utlänningsmyndigheten bör
alltså inte kunna avgöra sådant ärende på grund av en annan arbetsmarknadsbedömning
än den som AMS har gett uttryck åt generellt eller i det särskilda
ärendet. Avslag på ansökan om arbetstillstånd som AMS har tillstyrkt
eller bifall till sådan ansökan som AMS har avstyrkt bör komma i fråga endast
när andra skäl än arbetsmarknadsskäl åberopas för beslutet.
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd
Av min tidigare redogörelse framgår att utlännings rättssäkerhet i till—
ståndsärenden tillgodoses huvudsakligen genom att den beslutande myndigheten
bevakar de allmänna invandringspolitiska intressen som behöver
beaktas i ärendena. Mitt förslag att viss besvärsrätt skall införas i ärenden
om uppehållstillstånd innebär ett undantag från denna huvudlinje. Som
jag har utvecklat förut motiveras undantaget av den prövning av utlännings
personliga förhållanden som kan vara motiverad i dessa ärenden.
Utlänningsutredningens förslag att besvärsrätt i viss utsträckning skall
införas också i ärenden om arbetstillstånd grundar sig på att utredningen
har förordat att beslutanderätten i ärendena skall föras över från den centrala
utlänningsmyndigheten till AMS. Till följd härav kommer fråga om
arbetstillstånd att prövas av endast en myndighet, framhåller utredningen,
och möjligheten att mot AMS:s avstyrkande bevilja arbetstillstånd av humanitära
skäl upphör.
Godtas mitt ställningstagande till frågan vilken myndighet som skall ha
beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd faller utredningens huvudsakliga
motiv för förslaget att införa besvärsrätt i dessa ärenden bort. Även
de remissinstanser som har anslutit sig till förslaget synes förutsätta att
besvärsrätt aktualiseras endast om AMS blir beslutande myndighet i dessa
ärenden. Jag saknar anledning att med dessa utgångspunkter pröva utredningens
förslag.
I frågan huruvida besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd är motiverad
från andra synpunkter vill jag först fästa uppmärksamheten på uttalandena
vid UtlL:s tillkomst, att det inte är möjligt att i lagen reglera den materiella
innebörden i den aktuella utlänningspolitiken. Med anledning därav framstår
besvärsförfarande i ärenden om arbetstillstånd eller, med förut angivet
undantag, uppehållstillstånd som mindre ändamålsenligt. Utlännings rättssäkerhet
i dessa ärenden bör som hittills tillgodoses genom föreskrifter om
vilken myndighet som skall pröva skilda slag av ärenden. Att förlägga beslutanderätten
i alla dylika ärenden i vilka avslagsbeslut övervägs till Kung],
Maj :t är från praktiska synpunkter självfallet otänkbart. Jag vill emellertid
erinra om att ökad användning av kollektiv rekrytering och överföring hit
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
av utländsk arbetskraft i realiteten kommer att innebära att AMS:s bedömning
av arbetsmarknadsläget kan komma under Kungl. Maj :ts prövning.
Uppdraget att besluta om sådan rekrytering och överföring tillkommer
f. n. AMS men inte på grund av UtlL:s bestämmelser utan på grund
av särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t. Därav följer att AMS:s beslut i sådant
ärende kan överklagas till Kungl. Maj :t enligt de regler som enligt styrelsens
instruktion gäller för besvär över myndighetens beslut. Vidare vill jag nämna,
att mitt förslag om viss besvärsrätt i ärenden om uppehållstillstånd återverkar
också på beslut i ärenden om arbetstillstånd. Vägras utlänning arbetstillstånd
endast på grund av att han inte får uppehållstillstånd, innebär
nämligen bifall till besvär i uppehållstillståndsärendet att även ärendet om
arbetstillstånd måste omprövas. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag
inte förorda att besvärsrätt i tillståndsärenden införs i vidare mån än vad
jag har föreslagit i fråga om ärenden om uppehållstillstånd.
Utskottet
I den del av propositionen, som behandlas av andra lagutskottet, föreslås
vissa ändringar i utlänningslagen. Förslaget innebär, att utlänningarnas
rättssäkerhet skall stärkas i ärenden om uppehållstillstånd, att arbetstillstånd
i motsats till vad som nu är fallet skall kunna meddelas utan yrkesbegränsning
samt att narkotikamissbruk under vissa förhållanden skall
kunna föranleda utvisning.
I utlänningslagen anges uttömmande de grunder på vilka utlänning, som
diskvalificerat sig för fortsatt vistelse här, kan avlägsnas. Avvisning, utvisning
och förvisning kan härvid komma i fråga. Utvisningsgrunderna hänför
sig till utlänningens vilja att försörja sig ärligt, hans vilja att uppfylla sina
ekonomiska förpliktelser och, i fråga om utlänning som har dömts för brott,
till risk för fortsatt brottslighet. Vidare kan utlänning utvisas om han är
hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav är farlig för annans personliga
säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt.
I propositionen föreslås, att genom ändring i 29 § första stycket 2) utlänningslagen
narkotikamissbruk skall jämställas med alkoholmissbruk som
utvisningsgrund.
I motionen II: 1302 framställs ett yrkande, som innebär, att varken alkoholmissbruk
eller nakotikamissbruk skall vara utvisningsgrund. Som skäl
för sitt yrkande åberopar motionärerna den radikala förändring som skett
i fråga om sättet att se på alkoholmissbruk. De menar att vårdsynpunkterna
bör bli avgörande i fråga om båda de aktuella utvisningsgrunderna.
Utskottet vill först erinra om att narkotikamissbruk — liksom fallet för
närvarande är beträffande alkoholmissbruk — enligt propositionen skall
vara utvisningsgrund endast om det leder till fara för annans personliga sä
-
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 196S
kerhet eller medför grovt störande levnadssätt. Vid prövning av utvisningsärende
skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden
samt till den tid han vistats i riket. För att utlänning som erhållit bosättningstillstånd
skall få utvisas krävs att synnerliga skäl föreligger. Bosättningstillstånd
skall enligt den av statsutskottet behandlade prop. 142 framdeles
kunna meddelas redan efter två års vistelse här. Med hänsyn till de
omständigheter som sålunda skall beaktas kan det enligt utskottets mening
inte resas några vägande invändningar mot att missbruk av alkohol och
narkotika skall kunna vara utvisningsskäl. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet
och ansluter sig till propositionens förslag i motsvarande del.
Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot det framlagda förslaget
till ändring i utlänningslagen.
Utskottet övergår härefter till att behandla de likalydande motionerna
I: 1036 och II: 1312. För att en utlänning skall få arbeta i vårt land måste
han med vissa undantag, som anges i utlänningskungörelsen, ha arbetstillstånd.
Ett av undantagen avser montör eller teknisk instruktör, som styrker
att han har att utföra brådskande arbete i samband med uppsättning
eller reparation av maskiner eller dylikt. Vederbörande är då befriad från
skyldighet att ha arbetstillstånd under en tid av fjorton dagar.
I motionerna förordas, bl. a. under hänvisning till att betydligt liberalare
regler gäller i andra länder, att den tillståndsfria tiden avsevärt förlängs
eller att arbetstillstånd meddelas utan särskild prövning under en i motsvarande
mån förlängd tid. Motionärerna yrkar, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall ge till känna vad som anförts i motionerna.
Liksom hittills bör det ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma i vilken
omfattning arbetstillstånd skall krävas. Det kan förutsättas att Kungl. Mhj :t
tar upp den i motionerna aktualiserade frågan i samband med den prövning
av utlänningskungörelsens bestämmelser, som blir erforderlig sedan riksdagen
tagit ställning till prop. 142 angående riktlinjer för utlänningspolitiken.
Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionerna
erfordras således inte.
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen med avslag på motionen II: 1302 måtte
bifalla förevarande proposition, nr 158, såvitt nu är i fråga;
B. att motionerna I: 1036 och II: 1312 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 december 1968
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 19GS
19
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand (s), Lars Larsson (s)*, Hiibinette
(h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson (ep), Dahlberg
(s)*, Edström (fp) och Ivar Andersson (s);
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp), fröken Wetterström (h), herr Bengtsson i Varberg (s), fröken
Sandell (s), herr Fredriksson (s)*, fru Svensson (s) och herr Johansson i
Skärstad (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
vid utskottets hemställan under B.
(under förutsättning av bifall till reservation 1. i statsutskottets utlåtande
196)
av herr Hubinelte (h) och fröken Wetterström (h), vilka ansett
dels att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar på s. 18 med orden
»Liksom hittills» och slutar med orden »således inte» bort ersättas av text
med följande lydelse:
I reservation 1. i statsutskottets utlåtande 196 över prop. 142 har framhållits
att den nuvarande arbetstillståndsfria tiden för montagearbetare är
mycket kort vid internationell jämförelse. Det har pekats på att strikt tilllämpning
av 14-dagarsregeln därför ej sällan kan leda till besvärande konsekvenser.
Reservanterna har ansett att med hänsyn till det vidgade internationella
samarbetet och den liberaliseringstendens som karakteriserar den
europeiska arbetsmarknaden bör Kungl. Maj :t i positiv anda pröva frågan
om en förlängning av 14-dagarsperioden. Andra lagutskottet delar den uppfattning,
som sålunda kommit till uttryck i reservationen. Utskottets mening
bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
dels att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 1036 och
II: 1312 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad
utskottet anfört om den arbetstillståndsfria tiden för montagearbetare.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1968
Särskilt yttrande
av fru Svensson (s), som anfört:
Utlänningslagen bygger på principen, att de personer som omfattas av
lagen har invandrat. Vi har dock i vårt land ett mycket stort antal personer,
som inte själva har invandrat men som är födda här i äktenskap mellan
svensk kvinna och utländsk man och till följd av den svenska medborgar -skapslagstiftningen är utlänningar. Upp till 16-årsåldern vistas dessa »utlänningar»
här på faderns uppehållstillstånd. Men efter 16 år skall alltså,
enligt utlänningskungörelsens bestämmelser, även dessa utlänningar — om
de inte skaffat sig bosättningstillstånd — ha såväl eget uppehållstillstånd
som, i förekommande fall, arbetstillstånd. Detta har, enligt vad som upplysts
från statens utlänningskommission hitintills inte varit något problem
eftersom ungdomarna i fråga i praktiken räknats som svenska medborgare.
Att problem inte uppstått torde emellertid väsentligen ha berott på att ungdomarna
oftast sökt arbete i hemorten och därvid bott kvar hos sina föräldrar.
I och med den större rörlighet vi numera har på arbetsmarknaden
kan man dock inte bortse från att problem ur tillståndssynpunkt kan uppstå
för denna grupp. Med hänsyn härtill är det enligt min mening angeläget
att även det här upptagna problemet uppmärksammas i samband med den
prövning av utlänningskungörelsens bestämmelser, som blir erforderlig
sedan riksdagen tagit ställning till prop. 142 angående riktlinjer för utlänningspolitiken.
ESSELTE AB. STHLM 68
814541