Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

1

Nr 67

Utlåtande i anledning av motioner om skydd för arbetstagare
mot obefogad uppsägning m.m.

Andra lagutskottet har behandlat nedanstående fem till lagutskott hänvisade
motioner, som rör frågor om anställningstrygghet.

1) Motionerna I: SO av herr Werner och II: 68 av herr Hermansson m.fl.
I motionerna yrkas, »att riksdagen i skrivelse till regeringen begär skyndsam
utredning och förslag till lagstiftning om obligatorisk uppsägningstid
av minst sex månader vid avskedanden».

2) Motionerna I: 680 av herr Dahlén och fru Hamrin-Thorell och II: 877
av fru Nettelbrandt m.fl. I motionerna yrkas, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning om ökat skydd för
arbetstagare mot obefogade uppsägningar och om uppsägningsskydd samt
att för riksdagen framlägges de förslag vartill en dylik utredning kan ge
anledning».

3) Motionen II: 515 av herr Lorentzon m.fl. I motionen yrkas, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning av
frågan om att genom ett lagfäst skydd ge de äldre och handikappade en
tryggare arbetsanställning».

Bestämmelser om uppsägningsskydd m. in,

I Sverige saknas generella bestämmelser om förbud mot obefogade uppsägningar
och om uppsägningstider. I princip gäller alltså att en arbetsgivare
utan angivande av skäl kan uppsäga en anställd. Denna princip om den
fria uppsägningsrätten är emellertid i väsentlig grad inskränkt genom
lagbestämmelser på vissa områden, arbetsdomstolens praxis och kollektivavtal.

Lagregler om uppsägningsskydd

Lagligt skydd mot uppsägning finns i lagen 1975 om förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap och lagen
1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.
Sistnämnda lag omfattar även reservofficerare och likställda
samt personal tjänstgörande i svensk FN-trupp. I lagen 1936 om
förenings- och förhandlingsrätt finns förbud mot avskedande av arbetsta1—0118158
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 67

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

gare i föreningsrättskränkande syfte. Arbetarskyddslagen innehåller bestämmelser
om förbud mot avskedande av arbetstagare med anledning av att
han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som
skyddsombud.

För statstjänstemannen gäller särskilda bestämmelser i statstjänstemannalagen.
Ordinarie tjänstemän är -— om de inte förordnats tills vidare
— ej uppsägbara. Förutom genom ålders- eller sjukpensionering kan de endast
skiljas från tjänsten efter avsättning på grund av ämbetsbrott. I
vissa fall kan tjänsteman med oförändrad lön sättas i dispombilitet. De
icke ordinarie och extra tjänstemännen kan sägas upp, dock endast på
objektiv grund. Besvär kan anföras över uppsägningsbeslut och frågan
prövas i sista hand av regeringsrätten. Uppsägningstidens längd, som regleras
genom kollektivavtal, varierar mellan en och sex månader.

Rättspraxis

Arbetsdomstolen har intagit den ståndpunkten att, om i ett kollektivavtal
icke upptagits några regler om inskränkning i arbetsgivares rätt att fritt
avskeda arbetare, arbetsgivarens rätt gäller oförändrad även om den icke
uttryckligen bekräftats i avtalet. Emellertid är denna princips tillämplighet
i viss utsträckning begränsad. I domen nr 100 år 1932 uttalade arbetsdomstolen
att arbetsgivaren ej fick begagna uppsägningsrätten för ett syfte som
stred mot lag eller goda seder. Med tillämpning härav har domstolen t.ex.
i domen nr 110 år 1935 förklarat ogiltig en uppsägning av en lastbilsförare,
vilken avskedats därför att han vägrat att på sin bil ta en last, som översteg
den tillåtna maximilasten.

Kollektivavtal

Sedan arbetsdomstolen i domen nr 100 år 1932 fastslog principen om fri
uppsägningsrätt har stora förändringar ägt rum. Det viktigaste skyddet
för arbetstagarna finns i kollektivavtal och det viktigaste avtalet i det hänseendet
är huvudavtalet från år 1938 mellan SAF och LO. År 1964 gjordes
betydelsefulla ändringar i huvudavtalet. Uppsägning på grund av »enskild
arbetares förhållande» får endast ske om »saklig grund» förelegat för den
vidtagna åtgärden. Frågan huruvida sådan saklig grund förelegat kan,
om anställningstiden är minst nio månader och den anställda över 18 år,
bringas under skiljenämnds prövning. Såsom skiljenämnd fungerar arbetsmarknadsnämnden.
I sådana ärenden består nämnden av förutom tre representanter
för vardera LO och SAF en av organisationerna gemensamt
utsedd ordförande. Finner nämnden att uppsägning skett utan saklig
grund kan arbetstagaren tilldömas skadestånd. Enskild arbetstagare, som
ej får stöd av sin organisation, kan vända sig direkt till nämnden. De

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

berörda bestämmelserna har också intagits i avtalet om företagsnämnder.
Antalet tvister som anmälts för nämnden sedan den 1 juli 1964 har endast
varit ett tiotal.

I fråga om uppsägningar, som är hänförliga till andra omständigheter
än enskild arbetares förhållande, i första hand arbetsbrist, fungerar arbetsmarknadsnämnden
ej som skiljenämnd. Endast representanter för partsorganisationerna
ingår i sådana fall i nämnden, som efter överläggning
söker nå ett resultat som kan rekommenderas i det enskilda fallet. Det
kan nämnas att inte alla LO-förbund undertecknat huvudavtalet från år
1938. Av den anledningen omfattas inte byggnadsindustrin, transport- och
grafiska facken av reglerna om uppsägningsskydd. I samband med ändringarna
år 1964 i huvudavtalet beslöt LO och SAF att rekommendera att
i kollektivavtalen skulle införas en ömsesidig uppsägningstid av 14 dagar
att gälla efter nio månaders anställning. Förutom att iakttaga uppsägningstid
skall arbetsgivaren varsla om en uppsägningsåtgärd 14 dagar i
förväg.

Överenskommelsen mellan SAF och LO om skydd mot uppsägningar utan
objektiv grund har varit normbildande även för tjänstemännens avtal.
SAF har således ingått liknande ramavtal med Industritjänstemannaförbundet
(SIF), Arbetsledareförbundet (SALF) och Handelstjänstemannaiörbundet
(HTF). Antalet tvister på tjänstemannaområdet har varit ännu
färre än på LO-området, endast tre, fyra stycken. Avtalen för tjänstemän
innehåller i allmänhet klausuler om uppsägningstiden varierande mellan en
och sex månader beroende på den anställdes ålder, lön och anställningstid.

De kommunalanställda tjänstemännen och arbetarna liksom de statsanställda
arbetarna har avtalsenligt skydd mot obefogade uppsägningar. Uppsägning
får alltså inte ske utan att objektivt godtagbart skäl för avskedande
föreligger. Sådant skäl är i första hand brist på arbete. Tvist huruvida
uppsägning är i enlighet med avtal kan bringas under arbetsdomstolens
prövning. Vid obefogade uppsägningar kan domstolen förutom att tillämpa
skadeståndssanktionen — till skillnad från arbetsmarknadsnämnden —
påbjuda att den uppsagde skall återanställas.

För kollektivavtalsanställda stats- och kommunalanställda arbetare säller
uppsägningstider varierande mellan 1 vecka och 30 dagar. Tjänstemän

1 kommunal tjänst har längre uppsägningstider, i regel tre eller sex månader.
Ordinarie tjänstemän med lång anställningstid har en ställning som
ur säkerhetssynpunkt kan jämföras med ordinarie statsanställda tjänstemäns.
Ordinarie kommunal tjänsteman med en anställningstid i ordinarie
tjänst av minst 15 år eller, tio år om han är över 40 år, kan sägas upp endast
om tjänsten dras in. Uppsägningstiden är då ett år.

Överenskommelse om varsel i samband med personalinskränkningar

I mars 1952 träffades mellan arbetsmarknadsstyrelsen, å ena sidan, och

2 0118158 Bihang till riksdagens protokoll 1968. .9 samt. 2 avd. Nr 67

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Industrins
produktionsråd, å andra sidan, en överenskommelse om åtgärder vid driftsinskränkningar
och driftsnedläggelser. De nyssnämnda organisationerna
skulle verka för att anslutna företag iakttog i överenskommelsen angivna
regler för anmälan till arbetsmarknadsverket om väntade permitteringar
eller avskedanden. Sådant varsel skulle i flertalet fall lämnas senast två
månader i förväg genom direkta informationer från företagsledningen till
vederbörande länsarbetsdirektör eller dennes ställföreträdare.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sedermera i motsvarande syfte trälfat överenskommelser
beträffande handeln med Handelns arbetsgivareorganisation
och Kooperationens förhandlingsorganisation samt betiäffande skogsbruket
med domänstyrelsen, Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare o>.h
Svenska lantarbetsgivareföreningen. Statliga myndigheter är jämlikt
Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den 26 maj 1954 (SfS
1954: 344) skyldiga att till arbetsmarknadsmyndigheterna anmäla uppsägning
av civil personal.

Den 14 maj i år har en ny överenskommelse träffats mellan å ena
sidan arbetsmarknadsstyrelsen och å andra sidan SAF, Sveriges industriförbund,
LO och TCO.

1 avtalet framhålles inledningsvis att enighet har förelegat om betydelsen
av att arbetsmarknadsverket i god tid underrättas om företagens planer på
personalinskränkningar. Härigenom erhåller verket rådrum för att planera
och verkställa åtgärder i syfte att underlätta arbetskraftens omställning
till annan sysselsättning. Särskild uppmärksamhet kräver i detta
sammanhang de många gånger besvärliga omställningsproblem som uppkommer
för sådana personer som till följd av ålder, handikapp eller andra
omständigheter har svårigheter att erhålla och anpassa sig till nya arbetsuppgifter.
Vid överläggningarna har jämväl framhållits belydelsen av att
vederbörande kommun i god tid informeras om väntade personalinskrakningar
av betydelse för den lokala arbetsmarknaden. För att lösa uppkommande
omställningsproblem krävs i många fal! ett nära samarbete på
det lokala planet mellan arbetsmarknadsverket, företaget, de anstallda och
vederbörande kommun.

I fråga om varseltidens längd innehåller avtalet följande bestämmelse:

Arbetsgivare som fattar beslut om sådan driftsförändring att den medför
uppsägning av minst 5 anställda skall så snart ske kan lämna varsel härom
till arbetsmarknadsverket. Detsamma skall gälla vid permitteringar (inkl.
permitteringar av säsongarbetare) och fortlöpande arbetstidsförkoitning
under den i anställningsavtal angivna arbetstiden. Varsel behöver icke lämnas
i de fall, där anställningen är tidsbestämd eller i övrigt av sådan karaktär
att den måste betraktas som tillfällig.

Driftsförändring som väntas innebära uppsägning eller permittering
på längre tid än 2 veckor skall varslas senast två månader före åtgärdens
ikraftträdande. Härutöver gäller att uppsägningar som berör mer än 50

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

o

arbetstagare skall varslas senast tre månader före uppsägningarnas ikraftträdande,
dock att driftsförändring som innebär nedläggning av driftsenhet
med mer än 100 anställda skall varslas senast fyra månader före avvecklingens
påbörjande. Vad här sagts gäller under förutsättning att driftsförändringen
rimligen bort kunna förutses senast inom angivna tider.

Tidigare riksdagsbehandling man.

Uppsägningsskydd m. m.

Före 1964 års ändringar i huvudavtalet gällde att arbetsgivare vid uppsägning
av arbetare från anställning, som varat minst nio månader, var
skyldig att i förväg varsla om åtgärden varefter samråd kunde äga rum.
Frågan om uppsägningens berättigande kunde därefter hänskjutas till arbetsmarknadsnämnden,
som bestod av representanter för arbetsgivar- och
arbetstagarsidorna. Arbetsmarknadsnämnden hade att genom noggrann
undersökning av dit hänskjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning
om omständigheterna i det särskilda fallet. Nämnden skulle söka komma
till en samstämmig uppfattning i bedömandet av frågan och finna utvägar
för utjämning av motsättningen mellan parterna. Det beslut varom flertalet
i nämnden förenade sig skulle delgivas resp. förbund; beslutet hade icke
bindande verkan utan var till formen närmast en rekommendation.

Vid 1957 års riksdag väcktes motioner, i vilka förordades att möjligheterna
att genom lagstiftningsåtgärder bereda arbetstagare ökat skydd mot
obefogade uppsägningar gjordes till föremål för utredning. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 25 underströk vikten av trygghet i anställningen men avstyrkte
motionerna under följande motivering:

Vid en avvägning av skälen för och emot en lagstiftning på området inställer
sig i första hand frågan huruvida en lagstiftning är den väg, varigenom
det effektivaste skyddet kan skapas för arbetstagaren. Eu lagstifning
skulle vara av visst värde för dem, som icke bar sådan ställning på
arbetsmarknaden, att de genom starka organisationer kan hävda sig gentemot
arbetsgivarna, och för vilka det därför finns de största riskerna för
mindre tillfredsställande förhållanden i berörda avseende. Mot tanken på
en lagstiftning kan å andra sidan anföras, att vi här rör oss på ett område,
där förhållandena av hävd reglerats genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter utan påverkan av lagstiftning. Att tillgripa lagstiftning i en tid, då
utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning
löser inbördes problem genom frivilliga överenskommelser synes
opåkallat. Det torde också vara så, att en på frivillig överenskommelse grundad
reglering är bättre ägnad att vinna berörda parters stöd och förtroende
än en lagstiftning. Här kommer också partsorganisationernas betydelse för
kontrollen av reglernas efterföljd in i bilden. Det torde nämligen kunna förutskickas,
att vederbörande organisationer var för sig har ett särskilt intresse
av att tillse, afl deras medlemmar följer under organisationernas medverkan
och på deras ansvar slutna överenskommelser.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

Det torde icke kunna bli fråga om att — därest lagstiftningsvägen väljes
— i lag stadga ett undantagslöst uppsägningsskydd. Skyddet kan inte komma
atl omfatta annat än vad som kan betecknas som obefogade uppsägningar.
Från både saklig och lagteknisk synpunkt måste det bli en vansklig
uppgift att verkställa gränsdragningen härvidlag. De domstolar som finge
att handlägga frågor om lagens tillämpning skulle komma att ställas inför
en mängd svårbemästrade problem, såsom exempelvis bedömande av skickligheten
eller lämpligheten hos en arbetstagare. Härtill kommer att i den
mån uppsägningstvister komme att handläggas vid allmän domstol man med
hänsyn till instansordningen finge räkna med risk för eu avsevärd tidsutdräkt
innan det slutgiltiga avgörandet kunde träffas. Sådan tidsutdräkt
skulle vara synnerligen oläglig med tanke på den ovisshet med avseende
å det med tvisten avsedda anställningsförhållandet som skulle vara rådande
under tiden tvisten påginge.

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ett uppsägningsskydd
baserat på frivillig överenskommelse vara förenat med så betydande fördelar,
att en lagstiftning på området icke bör aktualiseras förrän det ådagalagts,
att det ej är möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan.
Med utgångspunkt härifrån kan utskottet för sin del icke finna, att det för
närvarande föreligger anledning att överväga lagstiftningsåtgärder. Enligt
utskottets mening finns det berättigad anledning att antaga, att den hitintills
förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skall
fortsätta och även komma att omfatta grupper, som ännu icke nått lika
långt som andra i förevarande avseende.

Även vid 1962 års riksdag väcktes motioner med yrkanden om utredning
i syfte att lagstiftningsvägen bereda anställda skydd mot obefogade uppsägningar.
Motionerna hänvisades till behandling av andra lagutskottet. På
utskottets begäran avgavs yttranden över motionerna av Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.
Arbetsgivareföreningen avstyrkte motionerna. Landsorganisationen
ville icke heller tillstyrka motionerna då enligt dess uppfattning lagstiftningsingripanden
borde övervägas endast i den mån avtalsvägen respektive
domstolspraxis visade sig oframkomliga samt organisationen dittills inte
haft orsak att aktualisera frågan om att avlösa den nuvarande avtalsordningen
med lagstiftning. Tjänstemännens centralorganisation fann emellertid
det nuvarande rättstillståndet långt ifrån tillfredsställande och ansåg
det därför vara av synnerligt värde om ifrågavarande problemkomplex blev
föremål för en allsidig utredning. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 22 framhöll utskottet, att flertalet arbetstagare, vilkas anställningsförhållanden
reglerades genom kollektivavtal, fått sina anspråk på att icke utan
bärande skäl bli skilda från sina anställningar i viss utsträckning beaktade
och att även en del tjänstemannagrupper lyckats lösa frågan på detta sätt.
För anställda i offentlig tjänst hade den fria uppsägningsrätten ofta modifierats
genom föreskrifter i tjänstereglementen. Fortfarande kvarstod dock
grupper av anställda, för vilka en fullt tillfredsställande lösning av problemet
ännu inte uppnåtts, vilket i synnerhet gällde tjänstemän i enskild
tjänst.

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

7

Utskottet erinrade därefter om att riksdagen år 1957 utgått ifrån att
den ditintills förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna
skulle fortsätta och även komma att omfatta grupper, som då icke nått
lika långt som andra i hänseendet.

Utskottet anförde vidare:

Det uttalande riksdagen sålunda gjorde om den kommande utvecklingen
har sedermera visat sig vara riktigt. Därefter har nämligen avtal träffats
dels mellan Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet och
dels mellan Arbetsgivareföreningen och Arbetsledareförbundet om uppsägningsskydd
efter samma principer som i avtalen mellan Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen. Därigenom har nya och stora grupper av
anställda fått frågan reglerad. De till Landsorganisationen knutna arbetstagarna
har fått frågan om sitt uppsägninsskydd aktualiserad vid årets centrala
löneförhandlingar och enligt vad som uppges i Landsorganisationens
remissyttrande över motionerna kommer förhandlingar i frågan att återupptagas
mellan de båda organisationerna. Vidare må noteras att problemet
angående anställnings upphörande satts upp på dagordningen för Internationella
arbetsorganisationens allmänna arbetskonferens i år.

Efter riksdagsbehandlingen 1957 har sålunda en icke obetydlig verksamhet
bedrivits för att genom frivilliga överenskommelser lösa problemet med
de anställdas uppsägningsskydd. Detta är också för närvarande föremål
för uppmärksamhet såväl inom arbetsmarknadens huvudorganisationer som
i internationellt sammanhang. Utskottet — som ansluter sig till riksdagens
tidigare ställningstagande att lagstiftning på området icke bör tillgripas
förrän det visat sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av
frågan — kan mot bakgrund av dessa omständigheter icke finna att något
behov av lagstiftning på området för närvarande föreligger. Utskottet avstyrker
därför de i motionerna framförda utredningsyrkandena.

Riksdagen biföll utskottets hemställan om avslag på motionerna.

Frågan återkom vid 196k års riksdag dels i anledning av behandlingen av
ILO:s rekommendation nr 119 angående uppsägning av anställningsavtal
på arbetsgivarens initiativ, dels i anledning av väckta motioner som syftade
till att lagstiftningsvägen lösa frågan om ökat skydd mot obefogade
uppsägningar. Före riksdagsbehandlingen men efter det motionerna
väcktes hade överenskommelse träffats om de ovan redovisade förändringarna
i huvudavtalet beträffande uppsägningsskyddet.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1964:
63:

Såsom utskottet tidigare anfört är det angeläget att arbetstagaren beredes
största möjliga trygghet i anställningen. Utskottet är emellertid fortfarande
av den uppfattningen, att lagstiftning på området icke bör övervägas
såvida det icke visar sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Under årets förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter har åstadkommits väsentliga förbättringar av gällande ordning i
fråga om skydd mot uppsägningar. Dessa förbättringar ansluter nära till
de i rekommendation nr 119 uppställda reglerna. Enligt utskottets mening

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

kan det förväntas, att de lösningar av frågan som sålunda uppnåtts även
kommer att bli normgivande för de kategorier som inte direkt omfattas
av uppgörelsen. Utskottet anser därför att skäl för en utredning av hithörande
frågor eller för annan åtgärd i anledning av rekommendation nr
119 eller motionerna för närvarande icke föreligger.

Varsel vid driftsinskränkningar

För frågans behandling före år 1967 hänvisas till 2LU 1967: 13.

Vid 1967 års riksdag behandlades en motion som syftade till införande
av en lagstadgad varseltid om 12 månader vid företagsnedläggelse eller
större personalinskränkningar. Dessutom behandlades motioner som gick
ut på att initiativ borde tas så att i avtal stadgade varseltider förlängdes.
Frågan om lagstadgad varseltid behandlades av andra lagutskottet, 1967: 13,
medan varseltidens längd prövades av statsutskottet, 1967: 112.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande:

Frågan om varselsystemets utformning har varit föremål för översyn i
1960 års arbetsmarknadsutredning. I sitt betänkande avgivet för drygt
två år sedan konstaterade utredningen att det nu gällande på frivilliga
överenskommelser byggda systemet med varsel i stort sett fungerat tillfredsställande.
Utredningen anförde också att dittills vunna erfarenheter
pekade på att företagen i allmänhet var angelägna att varsla om driftsinskränkningar
av mera nämnvärd omfattning med iakttagande av längre
tidsfrist än den som överenskommits, en tendens som enligt utredningens
mening kunde förväntas bli ytterligare utvecklad. Utredningen fann därför
ingen anledning att föreslå någon ändring i principen om frivillig överenskommelse
om varsel. Varken vid remissbehandlingen eller vid statsmakternas
behandling av utredningens betänkande föregående år framfördes
krav på en lagstadgad skyldighet att utfärda varsel.

Med hänsyn till att gällande system för varsel helt nyligen varit föremål
för prövning finner utskottet det för närvarande inte erforderligt med lagstiftning
i frågan. Utskottet förutsätter emellertid att arbetsmarknadsstyrelsen
uppmärksamt följer systemets tillämpning och tar de initiativ som
kan påkallas av förhållandena.

Statsutskottet förutsatte i sitt av riksdagen godkända utlåtande att överläggningar
rörande en ändamålsenlig avvägning av varseltiderna skulle
komma till stånd utan initiativ från riksdagens sida.

Den 14 maj 1968 träffades, som ovan redovisats, ny överenskommelse
om varseltider.

Utskottet

I Sverige finns ej, förutom för vissa statstjänstemän och i vissa särskilda
fall t.ex. vid värnpliktstjänstgöring och havandeskap, generella lagregler
om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar. I princip har därför
på den enskilda arbetsmarknaden gällt fri uppsägningsrätt, d.v.s. att

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

arbetsavtal som slutits för obegränsad tid bar å ömse sidor kunnat uppsägas
till upphörande efter viss uppsägningstid utan att skäl behövt anföras
för åtgärden. Principen har emellertid i hög grad begränsats genom
bestämmelser som intagits i kollektivavtal. Inom större delen av LO -—-SAF:s avtalsområde liksom för merparten av de organiserade tjänstemännen
på den enskilda arbetsmarknaden gäller att uppsägning får ske endast
på saklig grund. Tvister härom skall avgöras av skiljenämnd. Även på
den statliga och kommunala arbetsmarknaden gäller principen att arbetstagare
ej får avskedas utan att objektivt godtagbart skäl föreligger. Tvistefrågor
kan bringas under arbetsdomstolens eller, i vissa fall, administrativ
domstols prövning.

I motionerna 1:680 och 11:877 yrkas att riksdagen skall begära utredning
om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar och om
uppsägningsskydd. Motionärerna framhåller att obestridligen klara förbättringar
skett förhandlingsvägen för vissa grupper arbetstagare men
att man inte nått en helt tillfredsställande ordning, bland annat gäller
detta arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal. I motionerna pekas
vidare på de problem som uppstår för den äldre arbetskraften i samband
med arbetsbrist. Även i motionen II: 515 tar man upp frågan om den
äldre arbetskraftens anställningsskydd. Motionärerna vill ha utredning av
frågan om lagfäst skydd så att sådan arbetskraft liksom handikappade får
tryggare anställningsförhållanden. I motionerna 1:80 och 11:68 behandlas
frågan om uppsägningstidens längd. Motionärerna vill ha en lagstadgad
obligatorisk uppsägningstid av minst sex månader vid avskedanden.

Utskottet har stor förståelse för det syfte som ligger bakom förevarande
motioner, nämligen att skapa tryggare anställningsförhållanden och då
särskilt för sådan arbetskraft som till följd av ålder eller handikapp har
speciella svårigheter att få nya arbeten. Det är emellertid inte utan vidare
givet att lagstiftning är den effektivaste metoden när det gäller att lösa ifrågavarande
problem. I fråga om äldre och handikappade kan pekas på att alltför
rigorösa skyddsbestämmelser för dessa grupper kan motverka arbetsgivarnas
benägenhet att över huvud rekrytera sådan arbetskraft.

Riksdagen har, då den tidigare tagit ställning till frågor rörande uppsägningsskyddet,
uttalat att ett uppsägningsskydd baserat på frivilliga överenskommelser
var förenat med så betydande fördelar, att en lagstiftning
på området icke borde aktualiseras förrän det ådagalagts att det ej var möjligt
att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan. Riksdagen har vidare
förutsatt att den avtalsmässiga regleringen av uppsägningsskyddet
succesivt skulle utsträckas.

Utskottet är alltjämt av den meningen att de förevarande frågorna bäst
lämpar sig för en reglering avtalsvägen. Utvecklingen har också visat att
parterna på arbetsmarknaden genom överenskommelser förmått skapa en
ordning som ger arbetstagarna ett betydande skydd. Enligt utskottets upp -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

fattning bör man fortsätta på den inslagna vägen att genom samförståndslösningar
nå förbättringar i anställningstryggheten. Utskottet kan därför
inte biträda motionsyrkandena om utredning beträffande lagstiftning på
det ifrågavarande området.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa att förevarande
motioner

A. I: 80 och II: 68,

B. I: 680 och II: 877 samt

C. 11:515,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars
Larsson (s), Hubinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp)*, herrar Eric Carlsson
(ep)*, Wanhainen (s) och Blom (fp)*;

från andra kammaren: herrar Lundberg (s)*, Rimmerfors (fp), fröken
Wetterström (h), fröken Sandell (s), herrar Johansson i Södertälje
(s), Fredriksson (s), Jonsson (fp) och Larsson i Öskeviksby (ep)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Blom (fp), Rimmerfors (fp) och
Jonsson (fp), vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar å s. 9 med orden »Riksdagen
har» och slutar med orden »ifrågavarande området» bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Skyddet mot obefogade uppsägningar är fortfarande inte tillfredställande
utformat i vårt land. Trots att frågan lösts avtalsvägen för betydande
grupper av anställda, finns kvarstående brister i anställningstryggheten.
Även i jämförelse med andra länder är denna trygghet otillräckligt utvecklad.
Utskottet anser det därför befogat att de frågor som tas upp i motionerna
1:680 och 11:877 blir föremål för en noggrann genomgång. I likhel
med motionärerna anser utskottet, att en utredning är angelägen men att
problemen skall angripas förutsättningslöst utan direkt inriktning på lösning
genom lagstiftning.»

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1968

b) att utskottet bort hemställa,

»I) att riksdagen med bifall till motionerna I: 680 och II: 877
samt i anledning av motionen 11:515 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en utredning angående behovet av
lagstiftning om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar och om uppsägningsskydd samt

II) att motionerna I: 80 och II: 68 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»