Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

1

Nr 66

Utlåtande i anledning av motioner om sänkning av pensionsåldern
för vissa gruvarbetare.

Andra lagutskottet har behandlat följande till lagutskott hänvisade motioner,

1) de likalydande motionerna 1:275 av herr Hjorth m. fl. och 11:343 av
herr Fredriksson in. fl., i vilka yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte »hemställa, att förslag till lag om sänkt pensionsålder för gruvarbetare
under jord förelägges riksdagen snarast möjligt samt att pensionsåldern
därvid fastslälles till 63 år vid 30 års arbete under jord»;

2) de likalydande motionerna I: 279 av herr Werner och 11: 346 av herr
Jansson m. fl., i vilka yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utredning och förslag rörande en till 63 år sänkt pensionsålder
för underjordsarbetande inom gruvindustrin med samma pensionsbelopp som
eljest skulle ha utgått vid uppnådda 67 års ålder».

Utskottet har inför behandlingen av förevarande motioner under början av
oktober månad 1968 besökt ett flertal gruvor i Norrbotten och Västerbotten.
Vid besöken har utskottet framför allt studerat arbetsförhållandena under
jord samt genom allmän information och vid samtal med företrädare för såväl
arbetsgivar- som arbetstagarsidan fått synpunkter på frågor som berörs
i motionerna.

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen utgår i
princip fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 67 år. Pensionsåldern
67 år inom folkpensioneringen har gällt sedan år 1914.

Efter framställning från den försäkrade kan ålderspension tas ut före
67 års ålder, dock tidigast fr. o. m. den månad den försäkrade uppnår 63 års
ålder. Om ålderspension tas ut i förtid, minskas pensionen med 0,6 °/o för
varje månad som, då pensionen börjar tas ut, återstår till den månad då den
försäkrade fyller 67 år. Pensionsuttag kan också uppskjutas. I sådana fall
ökas pensionen på motsvarande sätt med 0,6 °/o per månad, dock att hänsyn
inte tas till tid efter det all den försäkrade fyllt 70 år. En samordning är
föreskriven mellan uttag av folkpension och tilläggspension. Förtida uttag
måste enligt uttrycklig föreskrift avse båda pensionsandelarna. Sådan ut 1

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 66

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

trycklig föreskrift saknas beträffande uppskjutet uttag, men reglerna har
sådan konstruktion att den försäkrade inte bär något att vinna på att ta ut
tilläggspension men vänta med uttag av folkpension eller tvärtom.

Frågans tidigare behandling

I prop. 1958: 55 med principförslag om förbättrad pensionering och i
prop. 1959: 100 med förslag om allmän tilläggspension diskuterades möjligheten
att vid sidan om förtida uttag bereda personer, som måste dra sig
tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även
i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Frågan hänsköts till
1958 års socialförsäkringskommitté. Vid 1959 års riksdag behandlades dessutom
motioner om sänkt pensionsålder för gruvarbetare och en allmän sänkning
av pensionsåldern till 60 år för kvinnor och 65 år för män. Riksdagen
avslog motionerna om en allmän sänkning av pensionsåldern men förordade
utredning beträffande möjligheterna att för yrkesgrupper med tungt och
hälsofarligt arbete erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder (SäU
1959: 1).

1958 års socialförsäkringskommitté behandlade frågan om differentierad
pensionsålder i sitt år 1961 avgivna betänkande (SOU 1961: 29). Utredningen
anförde.

Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa de
olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett och samma
yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras på
grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna skiftar
vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte sällan förekomma
att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom loppet av ett och
samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare vid högre
ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller utom yrket. Man kan
vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna reagerar individuellt
mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.

De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd
före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhållas från
förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag
föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall
erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för uIfyllande
av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder
som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta
behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses
inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts
må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens
administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande
individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort
arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan omfattning,
att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan framhål -

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

3

las, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering som folkpensioneringen
giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd. Om för
vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga
medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna. Eu
sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och svårligen inom
tilläggspensioneringen.

Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen
att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna
pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.

Vid 1961 års riksdag aktualiserades på nytt de år 1959 framställda motionskraven
om generell sänkning av pensionsåldern och om sänkning av
pensionsåldern för personer med tungt och hälsofarligt arbete. Motionerna
avvisades med hänvisning till den väntade propositionen på grundval av
socialförsäkringskommitténs betänkande (2LU 1961:56).

I prop. 1962: 90 med förslag till lag om allmän försäkring anslöt sig föredragande
departementschefen till socialförsäkringskommitténs resonemang
beträffande differentierad pensionsålder för vissa yrkesgrupper och uttalade
att avtalsvägen i första hand borde prövas.

Vid behandlingen av propositionen och motioner i ämnet framhöll andra
lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1962: 27.

Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl
mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad
ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga
behov av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med
tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda grupper
stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering infördes,
skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas av den lägre
pensionsåldern inom vissa branscher få bäras av produktionen i dess helhet,
för utskottet ter det sig mera naturligt, att merkostnaden får belasta ifrågavarande
delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering åter skulle otvivelaktigt
medföra betydande komplikationer för administrationen. Härtill kommer
det vanskliga problemet att rättvist utvälja de grupper som skulle vara
berättigade till lägre pensionsålder. Ännu svårare skulle det säkerligen ställa
sig att utforma godtagbara och administrativt användbara bestämmelser om
de närmare förutsättningarna för att de enskilda försäkrade skulle komma
i åtnjutande av den särskilda förmånen. Härvid är särskilt att märka de
svårigheter som ligger i det förhållandet att åtskilliga förvärvsarbetande byter
sysselsättning och anställning ett flertal gånger under sitt liv. De anförda
synpunkterna för enligt utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen
att förevarande fråga bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram.
Uppgörelser avtalsvägen synes utgöra den lämpligaste lösningen. Av det
sagda följer att utskottet inte kan ansluta sig till det i motionen 11: 611 framställda
yrkandet om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och
med dem jämförliga grupper utan reducering av pensionsförmånerna. Ej
heller kan utskottet biträda ett i motionerna I: 657 och 11: 785 framställt
yrkande om en utredning av förevarande fråga. Enligt utskottets uppfattning
äi frågan tillräckligt utredd, såvitt gäller en lösning inom den allmänna pen -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

sioneringens ram. Beträffande frågan om en lösning avtalsvägen — en lösning,
som enligt motionärerna bör väljas i första hand — anser utskottet, att
detta är en uppgift för arbetsmarknadens parter, där en statlig utredning
inte synes påkallad.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner som syftade till att gruvarbetare,
transportarbetare, skogsarbetare och likställda, som uppenbarligen sysslar
med tungt och farligt arbete, skulle erhålla pension vid 65 års ålder. Riksdagen
hänvisade till sin inställning år 1962 (2LU 1963: 28).

Frågan återkom vid 1967 års riksdag då yrkanden framställdes i motioner
om skyndsam utredning i samråd med arbetsmarknadens partsorganisationer
om sänkt pensionsålder, förslagsvis 65 år, för grupper inom fysiskt
och psykiskt påfrestande samt hälsovådliga yrken. Riksdagen åberopade på
nytt sin tidigare deklarerade uppfattning (2LU 1967: 39).

I svar den 25 januari 1968 i andra kammaren på fråga av herr Åkerlind
förklarade chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, att han delade
den uppfattning som kommit till uttryck i riksdagens ställningstagande.

Motioner med krav på eu allmän sänkning av pensionsåldern har återkommit
varje år efter 1962. Motionerna har vid samtliga tillfällen avslagits (2LU
1963:28, 1964:41, 1965:24, 1966:20, 1967:39 och 1968:29). Riksdagen har
bl. a. framhållit att önskemålet om en sänkt pensionsålder måste vägas mot
angelägenheten av andra förbättringar för folkpensionärerna. Riksdagen har
också hänvisat till de folkpensionshöjningar som genomförts fram till den
1 juli 1968 samt till den inom pensionsförsäkringskommittén numera avslutade
utredningen om standardförbättringar för folkpensionärer efter denna
tidpunkt.

Motionerna

I motionerna I: 275 och II: 343 erinras om att invändning som regel inte
rests i tidigare utredningssammanhang mot det berättigade i en lägre pensionsålder
för underjordsarbetare. Däremot har det ansetts att frågan i första
hand borde lösas avtalsvägen. Motionärerna argumenterar för en lösning
inom lagstiftningens ram och anför bl. a. följande.

Vi är av den bestämda uppfattningen, att det inom ATP-systemets ram,
som bygger på fördelningsprincipen, bör vara möjligt att utan en alltför betungande
administration tillförsäkra viss grupp av arbetstagare pension före
67 års ålder. I varje fall kan inte de administrativa besvären få tillmätas eu
så avgörande betydelse att de skulle utgöra hinder för ett tidigare pensionsuttag
med oreducerad pension för en yrkesgrupp som har ett så pressande
arbete att den utan tvekan är i behov därav.

Hur ett tidigare pensionsuttag skall finansieras samt hur frågan tekniskt
skall lösas bör naturligtvis bli föremål för översyn. Enligt vår mening borde
reglerna kunna bli relativt enkla.

Finansieringen kan ske antingen genom att gruvföretagen ålägges att in -

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

.>

betala eu särskild tilläggsavgift eller också genom att kostnaden får bäras
av hela industrin gemensamt. En lagfäst pensionsålder vid 63 år för gruvarbetare
under jord torde icke bli alltför ekonomiskt betungande för gruvägarna
om den förstnämnda finansieringsformen väljes. Väljer man den
»solidariska» finansieringsformen kommer pensionsfonderna icke att belastas
i särskilt betydande grad, eftersom antalet gruvarbetare under jord är förhållandevis
litet — knappt 5 000 — i förhållande till antalet försäkrade i
ATP-systemet.

Den tekniska sidan torde t. ex. kunna ges den lösningen att varje års arbete
under jord gives sådant poängvärde att full pension uppnås vid 63 års ålder
vid 30 års arbete under jord. Vid kortare anställningstid kan pensionsålder
i motsvarande grad höjas eller pensionen reduceras. Givetvis bör de i ATPsystemet
gällande övergångsbestämmelserna, att full pension skall utgå efter
20 år etc., följas i tillämpliga delar. Likaså bör de föreslagna reglerna om
lägre pensionsålder för gruvarbetare om möjligt gälla från den tidpunkt när
den allmänna pensionsförsäkringen trädde i kraft.

Därest det av principiella eller andra skäl icke anses lämpligt att utge
oreducerad folkpension från 63 års ålder bör utfyllnad ske från den allmänna
pensionsförsäkringen så att beloppet mellan 63 och 67 år blir likvärdigt
med det som skulle komma alt utgå vid 67 års ålder från AFP och ATP.

I motionerna 1: 279 och II: 316 framhålls att vissa resultat uppnåtts avtalsvägen.
Ifrågavarande avtal täcker dock inte alla gruvarbetare och är enligt
motionärerna till sitt innehåll inte tillfredsställande. Kritik kan riktas såväl
mot den föreskrivna pensionsåldern 65 år som mot pensionsbeloppens storlek.
Motionärerna fortsätter.

Ett förstaliandskrav måste vara att pensionsåldern fastställes till 63 år
vilket motsvarar den åldersgräns från vilken förtida uttag av folkpension
kan erhållas. Men riktpunkten bör vara att pensionsåldern för gruvarbetare
i likhet med vad fallet är i flera andra länder fastställes till 60 år. Förslagsvis
kan tänkas ett genomförande i etapper med 63 år som första steg och därefter
en årlig nedtrappning till 60 år inom en treårsperiod. Pensionsbeloppet
bör fastställas till samma belopp som utgår vid uppnådda 67 år.

Avtalsbestämmelser m. m.

Mellan Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp och Grängesbergskoncernens
gruvförbund, på ena sidan, och Svenska gruvindustriarbetareförbundet,
på andra sidan, har den 8 december 1961 ingåtts en överenskommelse
om åldersunderstöd till heltidsanställda gruvarbetare. Överenskommelsen
omfattar gruvarbetare vid Bolidens gruv AB, LKAB och Grängesbergsbolaget
och berör 7 000—7 500 arbetare eller 3/4 av totalantalet gruvarbetare.
Överenskommelsen innehåller dels regler för åren 1962—1967. dels
regler för liden från den 1 januari 1968. Sistnämnda regler har följande
lydelse.

Pensionsåldern fastställes till 63—67 år.

B. Tiden från den 1 januari 1968.

1) Från 67 års ålder utgår pension enligt lag.

f)

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

2) Vid pensionsavgång före 67 års ålder på bolagets begäran utgår åldersunderstöd
från bolaget från pensionstillfället till 67 års ålder, motsvarande
vad arbetaren vid pensionstillfället skulle ha uppburit enligt ATP + AFP, om
han då varit 67 år, dock lägst 1 V2XATP:s basbelopp och högst 2XATP:s
basbelopp. Med AFP avses hälften av den äkta makar tillkommande icke inkomstprövade
ålderspensionen.

Till arbetare, som på bolagets begäran avgår före 65 års ålder med åldersunderstöd
enligt denna punkt och som till följd härav får sin ålderspension
från ATP reducerad, utger bolaget kompensation. Kompensationen beräknas
med utgångspunkt från vid avgångstillfället gällande basbelopp och skall
motsvara skillnaden mellan beräknad verklig ålderspension från ATP och
den ålderspension, som skulle ha utgått, därest arbetaren kvarstått i bolagets
tjänst med oförändrad lön till 65 års ålder.

3) Arbetare med minst 20 tjänsteår i oavbruten anställning, varav minst
10 år i visst arbete under jord hos bolaget före den 1 januari 1962 har rätt
att på egen begäran träda i pension från 65 års ålder med åldersunderstöd
från bolaget enligt punkt B 2. Därest sammanlagda arbetstiden under jord
ej uppgår till 20 år, reduceras åldersunderstödet på sätt i D sägs.

Med »visst arbete» förstås allt underjordsarbete med undantag av arbete
inom förråd, verkstäder, gruvstugor sand i färdigställda rum eller orter.

C. ----lägsta och högsta beloppen enligt punkt B 2 multipliceras för

LKAB med faktorn 1,2.

D. Fullt ålderunderstöd utgår, om arbetaren vid pensionstillfället innehar
minst 20 tjänsteår i oavbruten anställning hos bolaget. Nedsatt åldersunderstöd
utgår till arbetare, som vid pensionstillfället har minst 10 tjänsteår. Åldersunderstödet
reduceras till 2/3 av fullt belopp vid 10 tjänsteår för att vid
längre tjänstetid — avrundat till närmaste antalet hela år — stiga lineärt till
fullt belopp vid 20 tjänsteår.

E. Beloppen enligt---B 2 och 3 minskas med de belopp, som arbetaren

för egen del erhåller från AFP och ATP med anledning av sjukdom eller
invaliditet ävensom de livräntor, som arbetaren enligt lag eller kollektivavtal
erhåller på grund av sin anställning hos bolaget.

Arbetaren är i förekommande fall skyldig söka eller medverka till sökande
av sådana pensioner och livräntor.

Förhandlingar om revidering av avtalet har påbörjats men ännu inte lett
till något resultat.

För gruvarbetare, anställda vid gruvföretag anslutna till Mellansvenska
gruvförbundet och representerande i stort sett återstående fjärdedel av totalantalet
gruvarbetare, föreligger inte någon överenskommelse. Arbetsgivarsidan
har emellertid utfärdat en rekommendation om åldersunderstöd av
ungefär samma omfattning som i nyssnämnda avtal.

Utskottet

Förevarande motioner syftar till en sänkning av pensionsåldern från 67
till 63 år för gruvarbetare under jord. Yrkandena i motionerna går ut på
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall hemställa om förslag till lag
om sådan sänkning av pensionsåldern snarast möjligt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

7

Motionärerna motiverar sina förslag med en hänvisning till underjordsarbetets
pressande karaktär. Framför allt framhålls att gruvarbetet alltjämt
trots maskinell upprustning är manuellt krävande samt att bullret tilltagit
i takt med mekaniseringen. Det understryks också att dammbildningen är
stor och att gruvluften är osund trots vattenbegjutning och ventilationsåtgärder.

Utskottet har vid besök i ett flertal gruvor kunnat konstatera att den beskrivning
motionärerna lämnat om förhållandena under jord är riktig. Vid
besöken har utskottet även kunnat notera att åtskilliga gruvarbetare i samband
med vissa arbetsuppgifter utsätts för skakningar och vibrationer. Arbetstakten
är genomgående högt uppdriven. Arbetsplatserna ligger ofta i
halvmörker och besväras stundom av vatten- och oljedimma. Ventilationssvårigheter
föreligger på sina håll och accentueras ju djupare gruvorna är.

Samtliga dessa omständigheter medverkar till eu särpräglad arbetsmiljö.
Till detta kommer att olycksfallsrisken, särskilt på grund av fallande berg,
är hög. Risken för yrkessjukdomar, bl. a. silikos och kärlkramp, är också
påtaglig.

De nu redovisade förhållandena leder enligt utskottets bedömning till den
slutsatsen att arbetstagare sysselsatta under jord i gruva utsätts för särskilda
påfrestningar av fysisk och psykisk natur. Dessa påfrestningar torde få anses
så betydande att det finns sakliga skäl för att underjordsarbetare i vissa
avseenden tillerkänns bättre sociala förmåner. Tidigare har sådana förmåner
utgått i form av kortare arbetstid och längre semester men en utjämning
har ägt rum under senare år. Den nedslitning som gruvarbetet medför gör
att, såsom motionärerna föreslår, även en tidigare pensionering kan komma
i fråga.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla att även andra grupper än
underjordsarbetare med fog kan göra gällande att deras arbetsförhållanden
är av den karaktären att behov av en lägre pensionsålder föreligger. Utskottet,
som har att begränsa sig till de arbetstagargrupper som omfattas av
motionsyrkandena, vill dock understryka att man står inför ett komplicerat
gränsdragningsproblem beträffande omfattningen av dessa behov. Tveksamhet
måste anmäla sig om man över huvud kan åstadkomma någon rättvis
skiljelinje.

Oaktat denna tveksamhet anser utskottet att man i fråga om arbete under
jord i gruva har möjlighet att åstadkomma en klar avgränsning gentemot
andra arbetstagare. Frågan om en tidigare pensionering av dessa arbetstagare
bör därför tagas upp till prövning. Utskottet är inte berett att närmare
ange hur frågan lämpligen bör lösas. Utskottet vill dock något beröra olika
alternativa möjligheter.

Motionärerna synes närmast vara inställda på att underjordsarbetarna
skall tillerkännas en lägre pensionsålder i den lagstiftning som reglerar den
allmänna pensioneringen. Mot en sådan, lösning har riksdagen vid tidigare

8

Andra lagutskottets uttalande nr 66 är 196S

tillfällen åberopat såväl principiella som praktiska skäl. I sistnämnda hänseende
har svårigheten betonats att utforma godtagbara och administrativt
användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna för den enskilde
försäkrades rätt till den särskilda pensionsförmånen. Speciellt har de problem
understrukits som följer av att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning
och anställning ett flertal gånger under sitt yrkesverksamma liv.
Vidare har framhållits att en avgiftsdifferentiering skulle medföra betydande
komplikationer för administrationen.

Dessa invändningar mot en differentierad pensionsålder i den allmänna
pensioneringen kan inte frånkännas betydelse. Med en differentiering följer
självklart behov av kompletterande regler. Övergångsbestämmelser och
tröskelbestämmelser blir nödvändiga. Den allmänna tekniska konstruktionen
av pensionssystemet kan behöva överses. Åtskilliga detaljföreskrifter måste
ändras eller kompletteras. Även om dessa komplikationer kan bli påtagliga
anser sig utskottet inte kunna hävda att en differentiering av pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringens ram bör avvisas med en hänvisning
till lagtekniska eller administrativa faktorer.

I sammanhanget må också påpekas att genom reglerna om förtida och
uppskjutet uttag av pension inom den allmänna pensioneringen möjlighet
finns till viss differentiering av pensionsåldern, låt vara att detta system f. n.
har mindre praktisk betydelse med hänsyn till att pensionen, vid förtida
uttag reduceras och intjänandetiden minskar. I och med att tilläggspensionen
blir mer och mer utbyggd kan emellertid förtida uttag bli en praktisk realitet
för allt fler.

En lösning av underjordsarbetarnas pensionsfråga skulle också kunna
åstadkommas genom ett pensionssystem vid sidan av den allmänna pensioneringen.
Ett sådant system kan vara antingen av obligatorisk eller frivillig
natur.

Ett obligatoriskt system har sedan lång tid tillbaka funnits inom sjöfartsnäringen.
Efter den reformering som skedde i samband med införandet av
den allmänna tilläggspensioneringen kan syftet med sjömanspensioneringen
sägas vara att komplettera den allmänna pensioneringen genom att ge sjömän
i manskapsgrad visst ekonomiskt stöd i åldern mellan 55 och 67 år.
För rätt till pension fordras att sjömannen har minst 72 månaders seglation
bakom sig. Rätten till pension inträder vid 55 års ålder om sjömannen har
120 månaders tjänst och vid 60 års ålder i annat fall. Pensionen finansieras
genom redaravgifter fastställda av Kungl. Maj:t och riksdagen. Avgifterna
skall enligt förslag vid årets riksdag uppbäras tillsammans med arbetsgivaravgifterna
till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Ett frivilligt pensionssystem vid sidan av folkpension och tilläggspension
finns redan nu i enlighet med överenskommelse om åldersunderstöd till
vissa gruvarbetare under jord träffad mellan arbetsmarknadens parter.
Dessa åldersunderstöd utgår under angivna förutsättningar i åldern 63—67

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

9

år. På grund av överenskommelsens utformning har den betydelse i huvudsak
endast för sådana arbetstagare som varit anställda i vederbörande gruvbolag
i minst tio år före den l juli 1962. Överenskommelsen får på grund
härav anses som en otillfredsställande lösning ur arbetstagarnas synpunkt.
En bättre lösning av pensionsfrågan har uppnåtts inom andra delar av det
privata näringslivet i form av s. k. lTP-pensioner. Genom dessa har åtskilliga
arbetstagare tillförsäkrats ett fullgott pensionsskydd för ett varierande antal
år före 67 års ålder. Pension före denna ålder utgår också i stor utsträckning
till anställda i offentlig tjänst. En lösning för underjordsarbetare i
gruva efter liknande principer skulle även kunna komma i fråga.

Sammanfattningsvis vill utskottet sålunda uttala att frågan om pension
till arbetstagare under jord i gruva före 67 års ålder bör göras till föremål
för utredning. Utskottet bedömer frågan som angelägen och anser att den
bör behandlas utan tidsutdräkt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner I: 275
och 11:343 samt 1:279 och 11:346 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning av frågan om pension
till arbetstagare under jord i gruva före 67 års ålder.

Stockholm den 26 november 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars
Larsson (s), Hiibinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson
(ep), Dahlberg (s) och Blom (fp)*;

från a ndra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Lundberg (s),
Rimmerfors (fp), Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström (h), fröken
Sandell (s), herrar Johansson i Södertälje (s) och Fredriksson (s).

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1968

Särskilt yttrande

av herrar Eric Carlsson (ep) och Gustavsson i Alvesta (ep), vilka anfört:

Från vårt håll har under en följd av år aktualiserats frågan om en allmän
sänkning av pensionsåldern. Under årets vårsession behandlade riksdagen
den frågan. Vi reserverade oss då till förmån för en utredning om sänkt
pensionsålder. Vår inställning är oförändrad. I fråga om en sänkning av
pensionsåldern för gruvarbetare delar vi helt utskottets uppfattning att en
utredning bör komma till stånd. Fn sådan utredning bör emellertid lämpligen
äga rum i samband med utredning av frågan om en allmän sänkning
av pensionsåldern för dem som pensioneras först vid 07 års ålder. De som
har de fysiskt mest påfrestande arbetena, till vilka gruvarbete under jord
kan räknas, pensioneras i allmänhet vid 07 års ålder. I regel har de gått ut
tidigt i förvärvslivet och drabbas i många fall av sådan förslitning och åldrande
i förtid som följer av tungt arbete.

De möjligheter som finns till förtida uttag av folkpension och allmän tillläggspension
undanröjer inte motiven för en sänkning av pensionsåldern.
Medan vissa grupper får pension vid 05 års ålder och andra ännu tidigare
måste en del avstå från en inte oväsentlig del av pensionen för att kunna
pensioneras före 07 års ålder.

Fn parlamentarisk kommitté bör — som vi tidigare begärt — få till uppgift
att utreda frågan om en sänkning av pensionsåldern. Därvid bör beaktas
att, utöver en sänkning av pensionsåldern till 05 år, också bör utarbetas förslag
om ytterligare sänkning av pensionsåldern för dem som bär speciellt
påfrestande arbetsförhållanden. För den grupp som aktualiseras i motionerna,
gruvarbetare under jord, är det speciellt nödvändigt att eu lösning
åstadkommes som ger dem en lägre pensionsålder än den allmänna.

Svenska Reproduktions AB 1968