Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1968

1

Nr 65

Utlåtande i anledning au motion om tillgodoräknande av sjukpenning
m. in. för pension.

Andra lagutskottet har behandlat en till lagutskott hänvisad motion, I: 682,
av herrar Fålldin och Aldmark, i vilken hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning och förslag rörande höjning
av dagpenning från arbetslöshetsförsäkring och sjukpenning från sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna och införande av beskattning av desamma, allt i
syfte att göra sjukpenning och dagpenning ATP-grundande och öka deras
värde för långtidsfallen».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

Gällande bestämmelser

Beskattningsregler

Till skattepliktig inkomst enligt kommunalskattelagen räknas inte ersättning,
som på grund av sjukförsäkring jämlikt lagen om allmän försäkring
eller försäkring jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade.
Detsamma gäller ersättning, vilken vid arbetslöshet tillfallit någon på
grund av försäkring, som icke tagits i samband med tjänst (19 §). I enlighet
härmed är ersättningar, som utgår i form av dagpenning från de erkända
arbetslöshetskassorna, icke skattepliktiga. Från de sålunda gällande huvudreglerna
finns det undantaget, att till skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan livränta.

Här må även nämnas, att till intäkt av tjänst räknas bl. a. belopp, som på
grund av lagen om allmän försäkring utgår i form av folkpension och tillläggspension
(31 och 32 §§ kommunalskattelagen). Beträffande frågan om
skattefrihet för folkpension, varom yrkanden framställts motionsvägen, hänvisas
till bevillningsutskottets betänkande nr 47 år 1968.

Av förordningen om statlig inkomstskatt (2 §) följer, att de ovan återgivna
bestämmelserna även gäller vid beräkning av skattepliktig inkomst för bestämmande
av statlig inkomstskatt.

ATP-regler vid sjukdom och arbetslöshet

Rätten till ATP grundas på inkomst av förvärvsarbete, som försäkrad har
i åldern 16—65 år. För rätt till ATP i form av ålderspension förutsätts att

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 65

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1968

pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år. För full
ålderspension krävs enligt huvudregeln att den försäkrade tillgodoräknats
pensionspoäng för minst 30 år (trettioårsregeln). Trettioårsregeln tillämpas
för dem som är födda år 1924 eller senare. För försäkrade, som är födda
under något av åren 1896—1914, krävs dock endast 20 år för full pension
(tjugoårsregeln). För dem som är födda under något av åren 1915—1923
finns avtrappningsregler. Krävs för full pension exempelvis 20 år och har
den försäkrade pensionspoäng för ett mindre antal år, utgör pensionen så
många tjugondelar av full pension som han har år med pensionspoäng.

Full ålderspension utgör i regel 60 °/o av produkten av basbeloppet och
medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. Har
den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för mer än 15 år, beräknas
pensionen på medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln).

Trettioårsregeln och femtonårsregeln är förmånliga för den försäkrade,
eftersom en persons tid som förvärvsarbetande vanligen är betydligt längre
än 30 år. Syftet med reglerna är hl. a. att bortfall av pensionspoäng eller
minskning av poäng under några år i allmänhet inte skall behöva påverka
pensionens storlek. Med dessa regler ansåg man sig vid ATP-systemets tillkomst
kunna undvara särskilda regler om beräkning av pensionspoäng under
år då den försäkrade drabbats av inkomstbortfall på grund av l. ex. sjukdom
eller arbetslöshet.

1 viss mån annorlunda förhåller det sig för de personer, som berörs av
övergångsreglerna i 15 kap. 1 § AFL, i första hand för dem på vilka tjugoårsregeln
skall tillämpas. Bortfall av pensionspoäng för ett år kan för dem
betyda en minskning av pensionen med en tjugondei, och ett år med låg
inkomst drar ned underlaget för pensionsberäkningen. För många i de äldre
åldersgrupperna har femtonårsregeln ingen betydelse eftersom man vid beräkningen
av genomsnittspoängen måste ta med poängen under samtliga
år, så snart antalet poängår inte överstiger 15. Härmed sammanhängande
problem har föranlett vissa bestämmelser — reglerna i 15 kap. 2 § AFL —
som för dem som är födda år 1927 eller tidigare neutraliserar verkan av inkomstbortfall
under högst tre år på grund av längre tids sjukdom — minst
90 dagar — varunder den försäkrade uppburit sjukpenning enligt AFL eller
enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring eller motsvarande
ersättning enligt lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt
smittbärare (från den 1 januari 1969 smittskyddslagen). Reglerna innebär
att ett bortfallet poängår skall räknas med, när det gäller att få ihop det antal
år som för den försäkrade ger maximal pension, men frånräknas när det
gäller att fastställa den medelpoäng som ligger till grund för pensionens storlek,
om medelpoängen därigenom blir högre. Fn utförlig redogörelse för den
aktuella bestämmelsen finns i prop. 1968: 60 s. 7.

Genom beslut av innevarande års vårriksdag (prop. 60, 2LU 41) bär genom
tillägg till 15 kap. 2 § AFL fördelaktigare beräkningsregler för ATP

Andra lar/utskottets utlåtande nr 65 dr 1968

3

tillskapats lör vissa försäkrade, som fått sina inkomster nedsatta till följd
av arbetslöshet. Reglerna avser samma åldersgrupper — personer födda före
1928 -— och har samma konstruktion som motsvarande bestämmelser för
sjukdom. Reglerna omfattar försäkrad som under ett kalenderår erhållit dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa under mer än 60 dagar eller under
motsvarande tid uppburit utbildningsbidrag eller omställningsbidrag. Sådan
försäkrad skall således i princip få tillgodoräkna sig året som pensionsunderlag
även om han inte haft pensionsgrundande inkomst överstigande ett basbelopp.
Vidare skall vid beräkning av det poängmedeltal, som skall ligga
till grund för pensionen, bortses från det aktuella året om medeltalet därigenom
höjes. De fördelaktigare reglerna får tillämpas för högst tre år. Reglerna
har trätt i kraft den 1 juli 1968 men skall — efter anmälan — tillämpas
även beträffande arbetslöshet som inträffat efter ingången av år 1965.

Historik

Här må först erinras om att frågan om beskattning av utfallande försäkringsersättningar
i vår skattelagstiftning har starkt samband med frågan om
avdragsrätt för premierna. Med hänsyn till motionernas uppläggning och
syfte behandlar den i detta avsnitt upptagna historiken — som icke åsyftar
fullständighet — endast förstnämnda fråga.

Skattelagstiftning

1944 års allmänna skattekommitté (SOU 1948: 22) föreslog, att livränta
och sjukpenning som utgick från sjuk- och olycksfallsförsäkringar, som icke
innefattade utfästelser om kapital utöver viss gräns, skulle hänföras till skattepliktig
intäkt av tjänst. Detsamma skulle gälla arbetslöshetsunderstöd, som
utgick på grund av arbetslöshetsförsäkring. Förslaget innefattade även ändring
i gällande avdragsregler för försäkringspremierna. En av kommitténs
ledamöter, herr Strand, var av skiljaktig mening i förevarande hänseende
(motiveringen återgiven i prop. 1950:93 s. 190). I Kungl. Maj:ts förslag i
anledning av kommitténs betänkande (angivna prop.) anförde departementschefen
att om kommitténs förslag i här aktuell del genomfördes, skulle det
komma att medföra fördelar i det avseendet, att enhetliga beskattningsregler
komme att gälla beträffande ersättning vid sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet,
antingen ersättningen utginge direkt från arbetsgivare eller på grund
av försäkring i samband med tjänst eller annan försäkring. Emellertid skulle
förslagets genomförande medföra betydande olägenheter, bl. a. genom att
beskattningsmyndigheterna skulle få ett betydande merarbete. Departementschefen
var icke beredd att förorda att förslaget genomfördes men uttalade
att frågan om beskattning av ersättning på grund av försäkringarna torde i
annat sammanhang böra upptagas till ytterligare överväganden (s. 195).

1947 års lag om allmän sjukförsäkring trädde i kraft den 1 januari 1955.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1968

Samtidigt avlöstes 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års lag om försäkring
för vissa yrkessjukdomar av den fortfarande — efter väsentliga ändringar,
bl. a. år 1967 — gällande lagen om yrkesskadeförsäkring. Genom den
nya lagstiftningen aktualiserades vissa beskattningsspörsmål och vissa ändringar
i skattelagstiftningen blev erforderliga. Spörsmålen togs upp i prop.
1954: 64. I denna proposition diskuterades ånyo utförligt frågan om beskattning
av ersättning från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Likaledes
togs upp till behandling frågor om beskattning av bl. a. sjukpenning enligt
yrkesskadeförsäkringslagen. Rörande innehållet i propositionen torde få
hänvisas till denna. Departementschefen stannade för att föreslå att sjukpenning
från såväl sjukförsäkringen som yrkesskadeförsäkringen skulle vara
skattefri. Propositionen bifölls av riksdagen (BeU 1954: 31). Beträffande beskattningen
av livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen — en fråga som
inte direkt beröres i den här aktuella motionen — hänvisas även till prop.
1955: 166 och BeU 1955: 42.

.S'' jukförsäkrings- och yrkesskada försök ringslagstiftning

Beträffande uttalanden i den här aktuella frågan under tillkomsten av de
lagar, som trädde i kraft 1955, må främst hänvisas till social vårdskommitténs
betänkande XIX: Yrkesskadeförsäkringslag in. m. (SOU 1951:25 s.
246—247), socialförsäkringsutredningens betänkande Sjukförsäkring och
Yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39 s. 162—164), prop. 1953:178 s. 143
(beträffande sjukförsäkringslagen). Se även prop. 1954:60 (beträffande yrkesskadeförsäkringslagen)
.

I sitt betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring in. in.
(SOU 1961: 29) behandlade 1958 års socialförsäkringskommitté vissa beskattningsfrågor
sammanhängande med sjukförsäkringen (s. 305). Kommittén
anförde i detta sammanhang bl. a. följande.

Den varierande skatterättsliga behandlingen av förmånerna från sjukförsäkringen
och pensioneringen försvårar en rationell samordning mellan
dessa förmåner. Här kan också erinras om att den sjuklön, som i många fall
utgår till anställda, i regel är skattepliktig inkomst i motsats till sjukpenningen.
De nuvarande beskattningsreglerna medför olika ekonomiska resultat
för de försäkrade beroende bl. a. på civilstånd, andra inkomster och
förmögenhet etc. Ur samordningssynpunkt skulle det därför vara önskvärt
med enhetliga beskattningsregler för såväl sjukpenning som sjuklön och
pension. Beskattningsfrågan blir jämväl av större betydelse ju större förmånerna
är.

Skulle sjukpenningen betraktas såsom skattepliktig inkomst, uppkommer
emellertid frågan, huruvida skattskyldighet bör föreligga för samtliga utbetalade
sjukpenningbelopp oavsett deras storlek eller huruvida förmåner understigande
visst belopp per år eller belöpande på viss kortare tid bör undantagas
från beskattning. En begränsning på ena eller andra sättet skulle
säkerligen bli nödvändig. Skulle sjukpenningen anses som skattepliktig inkomst,
måste sjukkassorna bli skyldiga att åtminstone i viss omfattning

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1968

5

göra avdrag för källskatt och att lämna taxeringsmyndigheterna uppgift om
utbetalade belopp. Sådan skyldighet skulle medföra ett avsevärt merarbete
för sjukkassorna. Praktiska skäl talar sålunda mot att beskatta sjukpenningen.

Mot beskattning av sjukpenningen talar vidare att det skulle bli erforderligt
att väsentligt höja sjukpenningbeloppen i sjukpenningskalan. En sådan
höjning skulle såväl öka de försäkrades avgifter till sjukpenningsförsäkringen
som kräva en höjning av arbetsgivarnas bidrag till denna.

Kommittén anser på grund av det anförda övervägande skäl tala för ett
bibehållande av sjukpenningens nuvarande skatterättsliga behandling. Den
av kommittén förordade sjukpenningskalan har utformats med utgångspunkt
från att någon ändring av gällande bestämmelser rörande skattefrihet
för sjukpenningen inte skall ske.

Vid remissbehandlingen intog man från olika håll — TCO, försäkringsinspektionen,
länsstyrelsen i Hallands län och SACO — den principiella inställningen,
att sjukpenningen skulle vara skattepliktig. Försäkringsinspektionen
ansåg emellertid, att man borde vänta med en skattereform tills sjukkassorna
hunnit få databehandlingsmaskiner, och SACO ville låta anstå med
ändrade skatteregler tills en ny utredning kunnat företagas.

Departementschefen anförde i prop. 1962:90 (s. 275) med förslag till lag
om allmän försäkring, m. in., att vilken uppfattning i saken som än kunde
vara den principiellt riktiga eller den mest konsekventa, ansåg han, att det
av uppbördstekniska och andra praktiska skäl »i dagens läge» inte var möjligt
att göra sjukpenningen beskattningsbar.

I samband med 1966 års sjukförsäkringsreform (prop. 113, 2LU 47) —
som bl. a. innebar, att sjukpenningskalan utbyggdes och sjukpenningens genomsnittliga
kompensationsgrad ökade från ca 65 °/o till drygt 80 °/o —
aktualiserades ånyo frågan om beskattning av sjukpenningen. Propositionen
byggde på en promemoria, som upprättats inom socialdepartementet. I sina
remissyttranden (s. 102) tog statens avtalsverk samt LO och TCO upp frågan
om att göra sjukpenningen skattepliktig. TCO ansåg, att med tanke på
de tekniska hjälpmedel, som nu står till buds på det administrativa området,
de skäl av praktisk art som tidigare anförts mot beskattning av sjukpenningen
inte längre vara övertygande.

Departementschefen anförde bl. a., att om sjukpenningen beskattades, skulle
sjukpenningen bli mera jämförbar med sjuklön i fråga om anpassning till
individuella förhållanden. Departementschefen förklarade sig ha för avsikt
att pröva hithörande frågor i annat sammanhang.

Arbetslöshetsförsäkringen

Frågan om beskattning av förmåner från arbetslöshetsförsäkringen synes
inte ha varit föremål för lika stor uppmärksamhet som motsvarande fråga
beträffande sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Vid den nuvarande lagstiftningens
tillkomst 1956 synes således frågan inte ha behandlats. År 1959 före -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 dr 1968

slogs i prop. 153, som bifölls av riksdagen, att kontantunderstöd, som utgives
av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel, skulle befrias från beskattning.
Under remissbehandlingen av den till grund för propositionen liggande
promemorian framfördes starka krav på att kontantunderstödet och även
andra sociala förmåner borde beskattas. Däremot ifrågasattes inte från något
håll skattefriheten för ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen. Det måste
dock därvid påpekas, att denna fråga inte direkt var föremål för remissbehandling.
I anledning av propositionen väcktes motioner, vari yrkades bl. a.,
att riksdagen skulle begära utredning av frågan om de sociala förmånernas
beskattning i hela dess vidd. Bevillningsutskottet uttalade i denna fråga i sitt
av riksdagen godkända utlåtande 1959: 57 följande.

Utskottet vill inte bestrida att en samlad översyn av gällande beskattningsregler
på detta område ur vissa synpunkter kan vara motiverad. Emellertid
utgår utskottet från att Kungl. Maj:t har uppmärksamheten riktad på frågan
och att åtgärder för att åstadkomma största möjliga likformighet i fråga om
de sociala understödens och bidragens beskattning efter hand vidtas. Utskottet
anser därför anledning inte föreligga för riksdagen att hos Kungl. Maj:t
begära särskild utredning i ämnet.

Tillkomsten av reglerna om ATP-beräkning vid sjukdom och arbetslöshet

Beträffande tillkomsten av rubricerade regler må hänvisas till prop.
1968:60.

Utskottet

I motionen yrkas, att sjukpenningen från den allmänna sjukförsäkringen
och från yrkesskadeförsäkringen samt dagpenningen från arbetslöshetsförsäkringen
höjes och görs skattepliktig. Motionärerna vill med sitt förslag
uppnå, att ersättningarna från de berörda socialförsäkringarna blir ATPgrundande
och att förmånernas värde ökar för långtidsfallen.

Den omständigheten, att sjukpenning och dagpenning är skattefria, medför
att variationer i fråga om kompensationsgraden föreligger för de försäkrade
beroende på inkomstläge och beskattningsförhållanden, t. ex. om
sambeskattning tillämpas eller inte. Under vissa förhållanden i synnerhet
vid kortare sjukskrivnings- eller arbetslöshetsperioder kan överkompensation
uppkomma. Såsom påpekats av motionärerna medför alltså skattesystemets
konstruktion att långtidsfallen — såväl då det gäller sjukdom som
arbetslöshet — får en lägre kompensationsgrad enligt den nu tillämpade
nettometoden än vad som skulle bli fallet vid tillämpning av en bruttometod,
som innebär att förmånerna — efter en uppräkning av ersättningsbeloppen
— beskattas. Det bör emellertid i detta sammanhang påpekas att förtids -

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 är 1968

7

pension kan tillerkännas en försäkrad även utan ansökan. Detta medför
att upprepade sjukersättningsperioder av mycket lång varaktighet mera sällan
förekommer. Likaledes är ersättningstiden inom den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen
begränsad.

I fråga om motionärernas resonemang att en beskattning av de nämnda
ersättningarna skulle medföra att dessa skulle bli pensionsgrundande vill
utskottet påpeka, att denna effekt inte inträder automatiskt utan fordrar
en omprövning av begreppet pensionsgrundande inkomst, som nu bygger på
inkomst av förvärvsarbete. Beträffande motionärernas förslag i sak i denna
del får utskottet framhålla följande. För full ålderspension krävs enligt
huvudregeln, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst
30 år. Pensionen beräknas på medeltalet av de 15 högsta poängtalen. Syftet
med reglerna är bl. a., att bortfall av pensionspoäng eller minskning av poäng
under några år i allmänhet inte skall behöva påverka pensionens storlek.
Med dessa regler ansåg man sig vid ATP-systemets tillkomst kunna undvara
särskilda regler om beräkning av pensionspoäng under år då den försäkrade
drabbats av inkomstbortfall på grund av t. ex. sjukdom eller arbetslöshet.
För äldre försäkrade gäller i stället för trettioårsregeln en tjugoårsregel för
rätt till full pension. Bortfall av pensionspoäng för ett år kan för dem betyda
en minskning av pensionen med en tjugondei och ett år med låg inkomst
drar ner underlaget för pensionsberäkningen i de fall antalet poängår inte
överstiger femton. Härmed sammanhängande problem har föranlett vissa
bestämmelser som — för en tid av högst tre år — neutraliserar verkan av
inkomstbortfall på grund av längre tids sjukdom, minst 90 dagar. Under
innevarande års vårriksdag har med giltighet från den 1 juli i år antagits
motsvarande regler i fråga om den som varit arbetslös i minst 60 dagar.
Reglerna innebär, att ett bortfallet poängår skall räknas med, när det gäller
att få ihop det antal år som för den försäkrade ger maximal pension men
frånräknas när det gäller att fastställa den medelpoäng som ligger till grund
för pensionens storlek, om medelpoängen därigenom blir högre. Med hänsyn
till innehållet i de redovisade reglerna torde ett genomförande av motionärernas
förslag mycket sällan medföra att den försäkrade kommer i bättre
läge vid ATP-beräkningen.

På grund av vad utskottet sålunda anfört synes för flertalet försäkrade
icke några väsentliga fördelar vara att vinna om sjukpenning och dagpenning
görs beskattningsbara. Därtill kommer, att det för närvarande föreligger
administrativa skäl som talar mot en så väsentlig omläggning av systemet
som motionärerna förordar. Det sagda hindrar dock inte att det kan finnas
anledning att, när de administrativa förutsättningarna bedöms föreligga,
frågan upptas till prövning. Såsom bl. a. framgår av uttalande av chefen
för socialdepartementet i samband med 1966 års sjukförsäkringsreform, har
Kungl. Maj:t sin uppmärksamhet riktad på frågan. Något riksdagens initiativ
i anledning av motionen är inte erforderligt.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1968

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, 1: 682, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 november 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herr Lars
Larsson (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson (ep), Dahlberg
(s), Edström (fp)* och Blomquist (h);

från andra kammaren: herr Rimmerfors (fp), fru Ekendahl (s)*, herrar
Gustavsson i Alvesta (ep), Bengtsson i Varberg (s), Fredriksson (s),
Ringaby (h), fru Svensson (s) och herr Jonsson (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Reproduktions AB 1968