Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

1

Nr 61

Utlåtande i anledning av § 5 i riksdagens år 1967 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning
av statsverket.

Sedan riksdagens år 1967 församlade revisorers berättelse såvitt angår § 5
hänvisats till lagutskott, har andra lagutskottet behandlat den under nämnda
paragraf redovisade anmärkningen.

Revisorerna har under § 5 behandlat vissa frågor rörande bedömningen
av rätt till förtidspension enligt lagen om allmän
försäkring. Se del I s. 67—75.

Utlåtanden har avgivits av försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket.
Se del II s. 46—49.

Rätt till förtidspension enligt lagen om allmän försäkring tillkommer, med
i lagen särskilt angivna undantag, person som fyllt 16 men icke 67 år och
vars arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet
eller annat lyte är nedsatt med minst hälften, allt under förutsättning att
denna nedsättning kan anses varaktig. Är nedsättningen av arbetsförmågan
icke varaktig men bestående för avsevärd tid, föreligger rätt till sjukbidrag.

Förtidspension och sjukbidrag kan utgå såsom folkpension och, om pensionsgrundande
inkomst förvärvats under viss tid, såsom allmän tilläggspension.

Med hänsyn till graden av invaliditet indelas de pensionsberättigade i tre
olika grupper. De vilkas arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad, att intet
eller endast en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension. Då invaliditetsgraden
är lägre, kan två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension
utgå.

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den
försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte varom är fråga bereda
sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning
och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och
därmed jämförliga omständigheter.

Invaliditetsbedömningen grundar sig i första hand på den sökandes medicinska
tillstånd. För att förtidspension skall kunna utgå, skall en av medicinska
faktorer förorsakad nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften
föreligga. Den form av invaliditet som berättigar till förtidspension har
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 61

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

karakteriserats såsom en arbetsinvaliditet, vilken har sin grund i medicinska
faktorer.

Övriga faktorer som skall beaktas vid invaliditetsbedömningen är bl.a.
den arbetsinkomst som den pensionssökande kunnat förskaffa sig som frisk,
jämförd med den inkomst som hans kvarstående arbetsförmåga kan antagas
bereda honom. Vidare skall hänsyn tagas till huruvida omskolningsåtgärder
eller andra rehabiliterande åtgärder i någon form kan anses påkallade
och om skyldighet att byta bostadsort får anses föreligga m. m. Även förhållandena
på arbetsmarknaden måste tagas i beaktande.

Revisorerna framhåller, att det ligger i sakens natur att en invaliditetsbedömning
som på detta sätt grundar sig på ett flertal komplicerade och mer
eller mindre tillförlitliga faktorer icke kan utgöra någon exakt mätning av
invaliditeten i varje särskilt fall. Invaliditetsgraderingen måste därför till
icke oväsentlig del få karaktären av skälighetsbedömning. Vidare anför revisorerna
att de betydande belopp som folkpension jämte i förekommande
fall allmän tilläggspension numera utgör, icke minst om man tar i beaktande
det kapitaliserade värdet på längre sikt, samt de krav på en rättvis och
enhetlig lagtillämpning som den enskilde medborgaren har rätt att ställa har
medfört att ärenden rörande förtidspension är föremål för speciellt kvalificerad
handläggning. Till de allmänna försäkringskassorna har därför knutits
i särskild ordning inrättade organ, pensionsdelegationer, vilka har att avgöra
bl. a. ärenden rörande förtidspensioner.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän
försäkring m. m. framhöll föredragande departementschefen att pensionsdelegationerna,
särskilt i början av sin verksamhet, behövde stöd och vägledning
från det centrala socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten
av en enhetlig praxis de olika pensionsdelegationerna emellan talade
härför. Departementschefen ville därför oreserverat instämma i det uttalande
som gjorts i remissyttrandet från riksförsäkringsverket och även i åtskilliga
andra yttranden, nämligen att det borde ankomma på verket att genom
råd och anvisningar ge delegationerna vägledning i syfte att åstadkomma
enhetlighet i bedömningen av pensionsansökningarna.

Revisorerna har från riksförsäkringsverket inhämtat vissa uppgifter, avseende
vart och ett av åren 1963—1966, vilka för varje försäkringskassa utvisar
dels fördelningen av tillerkända förtidspensioner och sjukbidrag på
olika kategorier med hänsyn till graden av invaliditet, dels antalet avslagna
ansökningar i procent av samtliga behandlade ärenden av ifrågavarande art.
Uppgifterna, som i tabellform redovisas i revisorernas berättelse, ger enligt
revisorerna vid handen bl. a. följande.

Är 1963 uppgick antalet hela förtidspensioner och hela sjukbidrag till 80,7
respektive 78,1 procent av det totala antalet beviljade förmåner av angivet
slag. Dessa procenttal avser emellertid ett genomsnitt för hela landet. Mellan
de olika försäkringskassorna kan betydande variationer konstateras. Om

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

jämförelsen begränsas till pensioner i form av hel förtidspension finner man
således att kassorna i Skaraborgs och Jönköpings län (63,1 respektive 66,6
procent) varit mest restriktiva i sin tolkning av den nya lagens bestämmelser,
medan kassorna i Norrköpings stad, i Gotlands län och i Örebro län
(respektive 92,3, 89,6 och 89,1 procent) visat den största välvilligheten i sin
invaliditetsbedömning. I fråga om sjukbidragen föreligger en liknande
spännvidd, med gränsvärdena 59,2 (Skaraborgs län) respektive 90,8 procent
(Stockholms stad).

De därnäst följande åren utvisar i stort sett samma bild. De oreducerade
förtidspensionernas andel av det totala antalet beviljade pensioner varierande
år 1964 mellan 92,8 och 73,1 procent, år 1965 mellan 91,1 och 72,5 procent
och år 1966 mellan 88,2 och 70,0 procent, medan motsvarande procenttal för
hela landet uppgick till respektive 82,6, 81,4 och 79,7. De individuella avvikelserna
från de årliga riksmedeltalen är, såvitt gäller sjukbidragen, ännu
större.

Även den statistik som avser antalet avslagna pensionsansökningar i procent
av antalet behandlade fall företer avsevärda skillnader de olika försäkringskassorna
emellan. År 1963 avslog Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa
32,5 procent av alla behandlade pensionsansökningar. Motsvarande
procenttal utgjorde för Västerbottens län 27,0 och för Jönköpings län
21,4 men uppgick för Kalmar län endast till 1,9 och för Östergötlands län
till 3,7. Under de tre åren därefter har avslagsprocenten varierat mellan 16,2
och 2,5, mellan 9,7 och 1,6 och mellan 8,1 och 0,3.

Revisorerna anför slutligen — efter att ha lämnat den ovan återgivna redovisningen
av de inhämtade uppgifterna — följande.

Av det sagda framgår att försäkringskassornas gradering av sådan invaliditet
som berättigar till förtidspension eller sjukbidrag enligt lagen om
allmän försäkring är mycket oenhetlig. Att kassornas beslut uppvisar så
stora inbördes avvikelser från genomsnittsvärdena för hela landet kan icke
nöjaktigt förklaras av lokala eller regionala skillnader i fråga om befolkningsstruktur
och arbetsmarknad. I väsentlig mån får förhållandet snarare
ses som ett uttryck för olikheter i själva grunduppfattningen hos pensionsdelegationernas
ledamöter och de föredragande tjänstemännen. Icke minst
från rättvisesynpunkt framstår det emellertid som otillfredsställande att utgången
av ett ärende av förevarande slag skall växla enbart av geografiska
skäl och således vara beroende av inom vilket försäkringskasseområde den
pensionssökande råkar ha sitt hemvist. Revisorerna finner det därför angeläget
att riksförsäkringsverket i högre grad än hittills synes ha varit fallet
lämnar pensionsdelegationerna råd och anvisningar i syfte att få till stånd
enhetlighet i bedömningen av pensionsansökningarna, på sätt förutsattes av
statsmakterna vid det allmänna försäkringssystemets tillkomst.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1968

Utskottet

Riksförsäkringsverket framhåller i sitt yttrande, att verket ända från
det lagen om allmän försäkring trädde i kraft noggrant följt försäkringskassornas
tillämpning av bestämmelserna om förtidspension och att de av
revisorerna påtalade olikheterna kassorna emellan också observerats samt
föranlett undersökningar och andra åtgärder från verkets sida. Vidare anföres,
att olikhet kassorna emellan föreligger inte endast i de av revisorerna
angivna hänseendena. Även antalet beviljade förtidspensioner och sjukbidrag
i förhållande till folkmängden varierar icke obetydligt mellan kassorna.
Såvitt verket kunnat finna har dessa olikheter och de av revisorerna berörda
olikheterna främst sin grund i demografiska och arbetsmarknadsmässiga
förhållanden. De avsevärda skillnader som i sådana hänseenden föreligger
mellan olika geografiska områden torde påverka pensionsbedömningen i
högre grad än vad revisorerna synes ha antagit. Verket utvecklar och
exemplifierar sina synpunkter i detta hänseende. Sedan i yttrandet därefter
utförligt redovisats på vilka sätt man söker verka för en i möjlig mån enhetlig
praxis i fråga om invaliditetsbedömningen, anföres, att verket för sin
del är ense med revisorerna om att en ökad enhetlighet i bedömningen av
ärenden om förtidspension och sjukbidrag bör åstadkommas. Slutligen
framhålles, att verket kommer att fullfölja sin informations- och inspektionverksamhet
i detta syfte och — i den mån tillgängliga resurser möjliggör
detta — intensifiera densamma.

Med hänsyn till det sålunda redovisade innehållet i riksförsäkringsverkets
yttrande och till vad i övrigt förekommit i ärendet finner utskottet ej
någon riksdagens åtgärd påkallad i anledning av vad revisorerna uttalat,
vilket utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

Stockholm den 5 november 1968

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: fru Carlqvist (s), herr Lars Larsson (s), fru
Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg (s), Högström (s)*, Blomquist (h),
fru Elvy Olsson (ep)* och herr Blom (fp)*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimm erfors
(fp), fru Ekendahl (s), fröken Sandell (s), herrar Johansson i Södertälje
(s), Fredriksson (s), Gomér (ep) och Carlshamre (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680031