Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

1

Nr 48

Utlåtande angående dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till införsellag m. m., dels ock i anledning av propositionen
väckta motioner.

Genom en den 25 juli 1968 dagtecknad proposition, nr 130, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) införsellag,

2) lag om ändring i utsökningslagen,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i 20 kap. föräldrabalken,

5) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal,

7) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon,

8) lag angående ändrad lydelse av 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring,

9) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

10) förordning om ändrad lydelse av 17 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261),

11) lag om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

dels likalydande motionerna I: 981 av herr Sveningsson och II: 1243 av
fru Kristensson,

dels motionen II: 1237 av herr Sjöholm,

dels ock motionen II: 1244 av herr Svensson i Kungälv m. fl.

Redogörelse för motionerna lämnas i det följande, s. 65.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 48

2

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll torde utskottet få hänvisa
till sitt eget yttrande, s. 65 ff.

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

3

1) Förslag
till

Införsellag

Härigenom förordnas sotn följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller f''väldrabalken,

2. bidrag, som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt 72 §
andra stycket barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till bjälptagares
försörjning enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives,

4. böter och viten.

2 §•

Genom införsel får tagas i anspråk

1. arbetstagares avlöning, vare sig den utgår i form av tidlön, ackordsersättning,
provision eller annan gottgörelse,

2. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning
därvid är jämförlig med en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av patent eller av rätt
till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant eller för överlåtelse
av rörelse,

4. vad som utgår såsom pension eller livränta.

Med livränta skall vid tillämpning av lagen, såvitt angår införsel för fordran
som avses i 1 § 1 eller 2, jämställas sjukpenning och annan dagersättning,
som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan
anledning.

För vissa fall när skälig lön för gäldenärens arbete ej utgår gäller särskilda
bestämmelser i 22 §.

3 §.

Vad som nedan föreskrives om införsel i avlöning äger motsvarande tilllämpning
vid införsel i annan förmån. Bestämmelser om arbetsgivare gäller
därvid annan som utger förmån, vari införsel kan beviljas.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

4 §.

Lagen äger icke tillämpning, när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk
person.

Förutsättningar för införsel

5 §•

Införsel för underhållsbidrag får äga rum, om bidraget är fastställt genom
skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse eller genom lagakraftvunnen
dom eller beslut som får verkställas lika med sådan dom. Vidare förutsättes,
att antingen bidragsbelopp, som enligt andra stycket får uttagas, utestår
obetalt eller gäldenären vid två eller flera tillfällen under de två senaste
åren före införselbeslutet har underlåtit att betala i rätt tid och det är
anledning antaga att detta skall upprepas.

Genom införsel får uttagas endast bidragsbelopp som förfallit till betalning
tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten
skall ske. Vid tillämpning av vad som nu sagts skall bidrag som
avses i 7 kap. 10 § föräldrabalken ej anses förfallet till betalning innan det
blivit bestämt till beloppet.

Genom införsel får ej uttagas annat bidragsbelopp än sådant som är förfallet
när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

6 §.

Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om beloppet fastställts
genom förbindelse eller lagakraftvunnet beslut enligt vad därom är
föreskrivet. Införsel får ej avse annat bidrag än sådant som belöper på tiden
efter fastställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökningen
gjordes.

Bestämmelserna i 5 •§ första stycket andra punkten samt andra och tredje
styckena äger motsvarande tillämpning.

7 §•

Införsel för skatter och allmänna avgifter samt för böter och viten får
äga rum så snart förutsättningar för indrivning föreligger. Beträffande böter
eller viten som ålagts genom hovrätts dom får dock, innan domen vunnit
laga kraft, införsel ej ske i annat fall än då domen avser disciplinbot.

Förfarandet hos utmätningsmannen

8 §.

Fråga om införsel upptages av utmätningsmannen i den ort där gäldenären
är bosatt. År denne icke bosatt här i landet, upptages frågan i den ort
där arbetsgivaren finns.

5

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

9 §•

Innan beslut om införsel meddelas, skall utmätningsmannen bereda gäldenären
tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt
Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall
meddelas om införsel hos den nya arbetsgivaren.

10 §.

Utmätningsmannen bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas
vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall förbehållas
gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt till fullgörande
av betalningsskyldighet till annan, vilken vid införsel njuter lika
rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Är i fall som avses i 1 § 1 eller 2 fråga om införsel för engångsbelopp skall
utmätningsmannen, när det behövs, fördela beloppet på skilda poster efter
vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och
övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av införseln
förfallna efter vad som sålunda bestämts.

11 §•

Föreligger särskilda skäl, får utmätningsmannen föreskriva att arbetsgivaren
skall anpassa sättet för avlöningens utbetalande så att införseln
kan verkställas i därför lämpad ordning.

12 §.

Beslut om införsel skall ändras, om anledning förekommer till det.

Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 § 1 eller 2 skall hävas, om
gäldenären betalar förfallna bidrag och det är anledning antaga att bidragsskyldigheten
skall fullgöras för framtiden.

13 §.

Utmätningsmannen skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om
införsel eller i fråga som avses i 11 eller 12 §.

Företrädesordning m. m.

14 §.

Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid
annan införsel har skatteavdraget företräde.

15 §.

Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de gruppvis företräde
i den ordning vari de upptagits i 1 §.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas in -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

nehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Bidrag som avses i 7 kap.
10 § föräldrabalken räknas härvid som löpande på sex månader. Om mera
innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått
ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräknas
i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan uttagas
genom införsel.

. Av fordringar som avses i 1 § 2—4 har inom varje grupp vad som stått
ute längst företräde.

16 §.

Om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 § giftermålsbalken överstiger
vad som skäligen bör tillkomma familjen, får underhållsbidraget vid tilllämpning
av 15 § jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel
samtidigt äger rum. Är det påkallat av särskilda skäl får jämkning ske
även av annat underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som
skäligen fordras för den underhållsberättigades försörjning.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om skatteavdrag eller utmätning
ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag, som avses
där.

17 §.

Införsel går före utmätning. Införsel för fordran som avses i 1 § 4 skall
dock ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan
fordran.

Har införsel för viss fordran beviljats i pension, livränta eller vederlagsfordran
som avses i 2 § 3 och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för
annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning ur vad som
inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 § 1 eller 2
gäller vad som nu sagts bidragsbelopp som förfallit när utmätningen är
fullbordad eller förfaller näst därefter.

Belopp som innehållits enligt denna lag får ej utmätas för annan gäldenärens
skuld.

18 §.

Införsel får äga rum utan hinder av gäldenärens konkurs, i den mån ej
avlöning eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27 §
konkurslagen.

Arbetsgivares skyldigheter och ansvar
19 §.

Införselbeloppet skall innehållas endast i den män avlöningen överskjuter
förbchållsbeloppet.

7

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Arbetsgivaren skall tillställa utmätningsmannen innehållet belopp på tid
och sätt som denne bestämmer. Om särskild anledning förekommer, får
utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren att omedelbart tillställa honom innehållet
belopp.

20 §.

Betalar arbetsgivaren ut avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel
eller underlåter han att inom föreskriven tid eller på anfordran tillställa utmätningsmannen
innehållet belopp, får utmätningsmannen omedelbart hos
arbetsgivaren genom utmätning taga ut vad som skolat innehållas eller innehållits.

21 §.

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom
föreskriven tid tillställa utmätningsmannen belopp som skolat innehållas
enligt beslut om införsel dömes till böter.

22 §.

Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart
för låg ersättning och kan till följd därav fordran som avses i 1 § 1
eller 2 ej uttagas genom införsel, får utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren
att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat förordnas,
till utmätningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas genom införsel
om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl
gäldenären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig.

Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehållen lön.
Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom beslutet äger
20 § motsvarande tillämpning.

Övriga bestämmelser

23 §.

När införsel beviljats, får gäldenären icke förfoga över sin rätt genom
överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eller försvåras,
om ej utmätningsmannen medger det av särskilda skäl.

24 §.

Har medel innehållits för fordran som avses i 1 § 2, 3 eller 4 är gäldenären
icke vidare betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av
innehållet belopp, även om det icke kan tagas ut hos arbetsgivaren.

25 §.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt denna lag föres hos överexekutor
genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

8 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

26 §.

Är talan om förbindelse som avses i 5 eller 6 § anhängig vid domstol, får
denna förordna att införsel tills vidare ej får äga rum.

27 §.

Införsel och åtgärd enligt 22 § sker utan avgift.

Kostnad för utmätning i fall som avses i 20 § skall bestridas av allmänna
medel, om den ej kunnat uttagas ur köpeskillingen för den utmätta egendomen.

28 §.

Beträffande införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i
2 § får Konungen föreskriva de avvikelser från lagens bestämmelser om
förfarandet som föranledes av målens beskaffenhet.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas
av Konungen. 1 2 3 4 5

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 14 juni 1917 (nr
380) om införsel i avlöning, pension eller livränta skall upphöra att gälla.

2. Beslut om införsel som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande
skall tillämpas enligt sitt innehåll även därefter, om ej utmätningsmannen
bestämmer annat.

3. Har utmätningsman före den nya lagens ikraftträdande upptagit fråga
om införsel mot gäldenär vilken är bosatt utom hans tjänstgöringsområde,
skall han överflytta målet till den utmätningsman som är behörig, om ej
indrivningen kan beräknas bli avslutad inom kort eller andra särskilda skäl
är mot överflyttning.

4. Konungen får tills vidare förordna om annat företräde mellan olika
slags fordringar än som angivits i 15 § första stycket.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

Första lagutskottets utlåtande nr ''18 år 1968

9

2) Förslag
till
Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, dels att 54 a, 64—67, 74, 77, 137, 201 och 205 §§
utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att
i lagen skall införas fem nya paragrafer, 67 a—67 e §§, av nedan angiven
lydelse.

54 a §.

(Nuvarande lydelse)

På grund av skriftligt avtal, som
bevittnats av två personer, må utmätning
äga rum för bidrag, som någon
enligt avtalet skolat utgiva till
fullgörande av underhållsskyldighet
jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken
eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd
såsom ersättning för
barns vård jämlikt barnavårdslagen.
Beträffande underhållsbidrag till
make skall dock vad nu sagts ej äga
tillämpning, med mindre makarna
under den tid bidraget avser levde
och alltjämt leva åtskilda på grund
av söndring eller efter hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom.
förfallit till betalning tidigare än tre
år innan ansökan gjordes, må utmätning
på grund av avtalet ej ske,
om gäldenären påstår att bidraget
guldits och invändning ej kan med
hänsyn till omständigheterna i övrigt
lämnas utan avseende. Vid till -

(Föreslagen lydelse)

På grund av skriftlig, av två personer
bevittnad förbindelse får utmätning
äga rum för bidrag, som
någon enligt förbindelsen skolat utgiva
till fullgörande av underhållsskyldighet
jämlikt giftermåls- eller
föräldrabalken eller skolat erlägga
till barnavårdsnämnd såsom ersättning
för barns vård jämlikt barnavårdslagen.
Beträffande underhållsbidrag
till make skall dock vad nu
sagts ej äga tillämpning, med mindre
makarna under den tid bidraget
avser levde och alltjämt leva åtskilda
på grund av söndring eller efter
hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom.
förfallit till betalning tidigare än tre
år innan ansökan gjordes, får utmätning
på grund av förbindelsen ej
ske, om gäldenären påstår att bidraget
guldits och invändningen ej kan
med hänsyn till omständigheterna i
övrigt lämnas utan avseende. Vid

1 Senaste lydelse av 54 a, 77 och 201 §§ se 1963: 255, av 64, 66 och 137 §§ se 1967:140,
av 65 § se 1955: 58, av 67 § se 1927: 80, av 74 § se 1955: 234 samt av 205 § se 1912: 211.

10

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)
lämpning av vad nu sagts skall bidrag,
varom sägs i 7 kap. 10 § föräldrabalken,
icke anses förfallet till
betalning innan det blivit genom avtalet
till beloppet bestämt.

Är talan om avtalet anhängig vid
domstol, äger denna förordna, att
utmätning på grund av avtalet tills
vidare ej må äga rum.

Den som vill erhålla utmätning
skall ingiva avtalet i huvudskrift till
utmätningsmannen.

64

Om undantag från utmätning av
lös egendom gäller i övrigt vad som
anges i 65—67 §§.

Gäldenären skall------

65

Från utmätning skola undantagas
dels nödiga gång- och sängkläder för
gäldenären, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn, dels ock
nödiga arbetsredskap eller andra
nödiga lösören till ett värde av högst
ettusenfemhundra kronor, eller där
gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst
sexhundra kronor. Saknas utväg till
nödtorftigt uppehälle; då skall från
utmätning undantagas av det förråd,
som i huset finnes, vad till underhåll
för en månad tarvas, eller, där tillräckligt
förråd ej finnes, av penningar,
som gäldenären innehar eller
äger innestående i bank eller annan
penninginrättning, så mycket som

(Föreslagen lydelse)
tillämpning av vad nu sagts skall
bidrag, varom sägs i 7 kap. 10 § föräldrabalken,
icke anses förfallet till
betalning innan det blivit genom
förbindelsen till beloppet bestämt.

Är talan om förbindelsen anhängig
vid domstol, äger denna förordna,
att utmätning på grund av förbindelsen
tills vidare ej får äga rum.

Den som vill erhålla utmätning
skall ingiva förbindelsen i huvudskrift
till utmätningsmannen.

§•

Om undantag från utmätning av
lös egendom gäller i övrigt vad som
anges i 65—67 e §§.

Bestämmelserna i 65 och 67 a—-67 e §§ äga ej, i vidare mån än som
följer av 65 § 3 mom., tillämpning,
när gäldenären är juridisk person.
utan omgång.

§•

Från utmätning undantages följande
egendom:

1. kläder och andra föremål, som
tjäna uteslutande till gäldenärens
personliga bruk, till skäligt värde,

2. möbler, husgeråd och annan utrustning,
i den mån egendomen är
nödvändig för ett hem och dess skötsel,

3. arbetsredskap och annan utrustning,
som fordras för gäldenårens
förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning,
samt djur, foder och sådant
som i övrigt behövs för hans
försörjning, allt till skäligt värde,

4. föremål med sådant övervägande
personligt värde för gäldenären,
att det måste anses uppenbart obil -

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

11

(Nuvarande lydelse)
erfordras för anskaffande av det felande.
Lös pant må ej undantagas
från utmätning för den gäld, varför
pantsättningen skett.

(Föreslagen lydelse)
ligt att taga egendomen i anspråk,

5. hyresrätt till lågenhet, som tjänar
gäldenären till stadigvarande
bostad eller fordras för hans förvärvsverksamhet,
även om hyresrätten
på grund av hyresvärdens samtycke
eller av annan anledning får
överlåtas,

6. penningar, banktillgodohavande,
annan fordran och förnödenheter,
i den mån annat ej är föreskrivet
och tillgången skäligen fordras
för underhåll åt gäldenären till dess
inkomst som täcker behovet är att
vänta, dock icke utan synnerliga
skäl för längre tid än en månad.

Har gäldenären familj, bestämmes
vad som enligt 1 mom. 1—6 får
undantagas med skälig hänsyn även
till vad familjen brukar eller behöver.
Om gäldenären eller någon som
tillhör hans familj lider av lyte eller
allvarlig sjukdom, skall detta också
beaktas. Undantag enligt 6 bestämmes
med skälig hänsyn även till den
undcrhållsbörda som åvilar gäldenären.

Vid utmätning hos dödsbo äger
vad som i 1 och 2 mom. sagts motsvarande
tillämpning i fråga om
dödsboet tillhörig egendom som den
dödes efterlevande familj brukar eller
behöver. I stället för föreskriften
i 1 mom. 6 gäller dock 18 kap. 5 §
andra stycket ärvdabalken.

66 §.

Egendom, som till följd av sin beskaffenhet
eller enligt föreskrift vid
gåva eller i testamente eller på annan
mot envar gällande grund ej får
överlåtas, får icke heller utmätas,

12 Första lagutskottets utlåtande nr b8 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om annat ej följer av lag eller förordning.

Medel, som för särskilt angivet
ändamål anvisats gäldenären av staten,
kommun eller annan menighet
eller av samfund, stiftelse eller inrättning
med allmännyttigt syfte eller
insamlats bland allmänheten, får
ej utmätas, om det strider mot det
angivna ändamålet.

Skadestånd, som med anledning
av personskada, frihetsberövande,
falskt åtal, ärekränkning eller annat
sådant tillkommer någon, får ej
utmätas för hans skuld så länge
skadeståndet innestår hos den som
skall utge det. Har skadeståndet bestämts
att utgå såsom livränta, gäller
vad som nu sagts rätten till livräntan.

Rätt till pension eller till annan
livränta än som avses i 3 mom. får
ej utmätas i den mån rättigheten
fordras för gäldenärens försörjning
och fullgörande av underhållsskyldighet
som åvilar honom. Vad som
nu sagts gäller dock ej, om gäldenären
vid förvärv av rättigheten
åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina
borgenärer.

När rätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annat sådant ej
får utmätas, får ej heller rått till
vederlag för utnyttjande av rättigheten
utmätas innan denna utnyttjats
så som förutsättes för att vederlag
skall utgå och vederlaget kan beräknas.

Vid utmätning-----— — avbetalningsköp iakttagas.

Om förbud mot utmätning i vissa
andra fall gälla särskilda bestämmelser.

13

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förbud som avses i denna paragraf
hindra ej att belopp, vilka utgå
som pension eller livränta, utmätas
i den ordning som anges i 67 d §.

67

Gäldenärs innestående avlöning
för tjänst eller annan arbetsanställning
eller innestående pension å rikets
stat må icke utmätas, förr än
gåldenären är berättigad att avlöningen
eller pensionen lyfta; och
skall, ändå att avlöningen eller pensionen
är förfallen, därav från utmätning
undantagas vad som erfordras
till nödigt underhåll åt gäldenären,
hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag.
Är avlöningen eller pensionen
lyftad, skall av penningar, som
gåldenären innehar eller äger innestående
i bank eller annan penninginrättning,
undantagas motsvarande
belopp.

Vad sålunda stadgats om pension
å rikets stat skall äga tillämpning
jämväl å

annan pension eller livränta, som
tillkommer gäldenär såsom vederlag
för egen eller annans arbetsanställning
och som förfaller till betalning
efter det gåldenären fyllt femtiofem
år eller blivit varaktigt oförmögen
till arbete; och

pension eller livränta vartill gäldenär
eljest äger rätt, i den mån vad
sålunda tillkommer honom icke överstiger
ettusen femhundra kronors
årsränta.

I fråga om viss ytterligare utmätningsfrihet
för pension eller livränta

§•

Bestämmelserna i 65 och 66 §§
hindra ej att pant utmätes för pantfordringen
eller att egendom, som
borgenären av annan anledning äger
hålla inne till säkerhet för sin fordran,
utmätes för denna. Vad som nu
sagts gäller dock icke i fråga om
egendom som hyresvärd eller jordägare
har rätt att kvarhålla till säkerhet
för fordran hos hyresgäst eller
arrendator.

Anvisar gåldenären viss egendom
till utmätning, hindra bestämmelserna
i 65 och 66 §§ ej att egendomen
utmätes, om den kan överlåtas och
utmätning därav ej uppenbart strider
mot vad som är påkallat av hänsyn
till gäldenärens eller hans familjs
behov.

Om egendom som avses i 65 § 1
mom. 1—3 har sådant värde att den
ej kan undantagas enligt vad som
där sågs, får utmätning ske med
förbehåll att gåldenären, efter egendomens
försäljning, av behållna köpeskillingen
skall utfå visst skäligt
belopp för att kunna anskaffa vad
han behöver i den sålda egendomens
ställe.

14

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)
som utgår på grund av försäkring
stadgas i lagen om försäkringsavtal.
Är eljest i lag eller författning stadgat,
att viss egendom ej må utmätas,
lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension
eller livränta gälla särskilda bestämmelser.

(Föreslagen lydelse)

67 a §.

Arbetstagares avlöning, som innestår
hos arbetsgivaren, får tagas i
anspråk genom att arbetsgivaren
ålägges att innehålla och tillställa
utmätningsmannen viss del (införsel
eller utmätning). Om införsel gälla
särskilda bestämmelser. Utmätning
får e i ske i vidare mån än som föl ier
av 67 b §.

Bestämmelserna i denna lag om
arbetstagares avlöning äga motsvarande
tillämpning i fråga om annan
ersättning för arbetsinsats av gäldenären,
om dennes ställning därvid
är jämförlig med en arbetstagares.

I mål om utmätning av innestående
avlöning äga 9, 11—13, 19—21
och 23 §§ införsellagen motsvarande
tillämpning.

67 b §.

För utmätning av innestående avlöning
gälla följande villkor och begränsningar.

1. Förordnande om utmätning får
meddelas beträffande avlöning som
förfaller under viss i förordnandet
angiven tid eller beträffande viss avlöningspost.

2. Förordnande får icke meddelas,
om det med skål kan antagas att
gäldenär en gjort vad han förmått

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

15

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för att betala skulden. Denna begränsning
gäller dock ej, när det är
fråga om utmätning av ackordslön,
provision eller annan ersättning,
som innestår för längre tid än en
månad.

3. Förordnandet får omfatta endast
belopp som uppenbart överstiger
vad som åtgår för gäldenärens
och hans familjs försörjning samt
till fullgörande av underhållsskyldighet
som i övrigt åvilar honom.
Vid tillämpning av vad som nu sagts
skall, om förordnandet gäller ersättning
som avses i 2 andra punkten,
särskild hänsyn tagas till detta förhållande.

4. Utan gäldenärens i utmätningsmålet
lämnade medgivande får utmätning
ej under ett och samma
kalenderår tillämpas sammanlagt
längre tid än tre månader eller,
om fordringens art ger särskild
anledning till det, sex månader. Utmätning
får ej heller under två kalenderår
efter varandra ske så att
avlöningen kommer att i en följd eller
utan större uppehåll tagas i anspråk
under längre tid än nu sagts.
Om möjligt bör undvikas, att avlöningen
tages i anspråk under gäldenärens
semester eller i omedelbar
anknytning till den. Gäldenären äger
återkalla medgivande som nyss
sagts, när utmätning tillämpats sex
månader eller om förhållandena ändrats
väsentligt.

5. Bestämmelserna i 4 äga ej tilllämpning
vid utmätning av ersättning
som avses i 2 andra punkten.
Meddelas i annat fall förordnande
om utmätning beträffande viss av -

16

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

löningspost, skall förordnandet vid
tillämpning av 4 anses gälla den tid
på vilken den posten belöper.

6. Ersättning som utgår i stället
för semester och innestår hos arbetsgivaren
får ej i något fall utmätas
utan gäldenärens i utmätningsmålet
lämnade medgivande. Vad
som nu sagts gäller även semestermedel,
som av arbetsgivaren inbetalats
till och innestår hos särskild
kassa.

7. Skatteavdrag har företräde framför
utmätning. Om förhållandet mellan
införsel och utmätning gälla bestämmelser
i införsellagen.

67 c §.

Utmätning av innestående avlöning
anses ej fullbordad förrän
den som skall utbetala avlöningen
fått underrättelse om beslutet och
det belopp som skall innehållas är
förfallet till betalning.

Samtidigt som avlöning utmätes
får till säkerhet för borgenärens rätt
till betalning också annan tillgång
utmätas. Med vidare åtgärd i den
delen för anstå under högst ett år i
avvaktan på att avlöning innehålles
till betalning av fordringen.

Försättes gäldenären i konkurs,
får förordnande om utmätning ej
tillämpas beträffande avlöning som
förfaller under konkursen.

67 d §.

Bestämmelserna i 67 a—67 c §§
skola i tillämpliga delar gälla beträffande
utmätning av belopp vilka utgå
som pension eller livränta. Vid
tillämpning av 67 b § skall iakttagas,

17

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att om beloppen förfalla med längre
mellanrum än en månad, utmätning
ej får äga rum i vidare mån än om
de förfallit månadsvis.

Om utmätning för viss fordran
har skett av belopp vilka utgå som
pension eller livränta och rättigheten
som sådan därefter utmätes för annan
fordran, skall så anses som om den
senare utmätningen skett även för
obetald del av den förra fordringen.

67 e §.

Skadestånd, avlöning eller annan
förmån, som ej får utmätas medan
den innestår hos annan, får ej heller
utmätas förrän dagen efter det
att den utbetalats.

74 §

Utmätas penningar, skola de av utmätningsmannen
om händer tagas.
Lösören, som utmätas, skola, där de
ej, efter ty nedan sägs, föras från
stället, därstädes sättas i förvar under
utmätningsmannens försegling
eller, om han finner det i brist av
tjänliga förvaringsrum eller av annan
orsak ej lämpligen kunna ske,
med hans insegel eller skriftligt anslag
eller på annat sätt så utmärkas,
att uppenbart synes att godset blivit
utmätt. Anses det utmätta ej kunna
med säkerhet lämnas på stället under
gäldenärens tillsyn, låte utmätningsmannen
det av annan där vårdas
eller till annat ställe föras, om
det så ske kan och borgenär den för
godsets vård eller flyttning nödiga
kostnad förskjuter. 2

2 — Bihang till riksdagens protokoll

Utmätas penningar, skola de omhändertagas
av utmätningsmannen.
Medel som gäldenären i utmätningsmål
inbetalar till utmätningsmannen
äro att anse som utmätta i målet, om
ej betalningen skett med villkor som
strider häremot. Lösören som utmätas
skola, när de ej efter vad som nedan
sägs föras från stället, sättas i
förvar därstädes under utmätningsmannens
försegling eller, om han
finner det i brist av tjänliga förvaringsrum
eller av annan orsak ej
lämpligen kunna ske, med hans insegel
eller skriftligt anslag eller på
annat sätt så utmärkas att det uppenbart
synes att godset blivit utmätt.
Anses det utmätta ej kunna
med säkerhet lämnas på stället under
gäldenärens tillsyn, skall utmätningsmannen
låta det vårdas där av
annan eller föras till annat ställe, om
1968. 9 samt. 1 avd. Nr 48

18

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Utmätes gäldenär — -----—

Skall utmätning--—---—

77

Då utmätning av lös egendom är
verkställd så som i 73 § samt 74, 75
eller 76 § sägs, njuter borgenären
förmånsrätt i det utmätta efter vad
som stadgas i 17 kap. 8 § handelsbalken,
såvitt ej utmätningen enligt
vad nedan sägs eller eljest går åter
eller undanröjes.

Finner utmätningsmannen--—

Om åtgärd--—------

(Föreslagen lydelse)
det kan ske och borgenär förskjuter
nödig kostnad för godsets vård eller
flyttning,
att övergå,
det äskar.

§■

Då utmätning av lös egendom är
fullbordad så som sägs i 67 c § 1
mom. eller 73—76 §§, njuter borgenären
förmånsrätt i det utmätta efter
vad som stadgas i 17 kap. 8 §
handelsbalken, såvitt ej utmätningen
enligt vad nedan sägs eller eljest
går åter eller undanröjes.

— ägde rum.

över utmätningen.

137

När utmätningsmannen efter utmätning
av lös egendom erhållit medel
genom försäljning eller på annat
sätt, skall han snarast och sist inom
två veckor därefter tillhandahålla
borgenären betalning för hans fordran
så långt medlen förslå. Är beloppet
ringa och kan antagas att ytterligare
medel skola inflyta, får dock
med redovisningen anstå under högst
tre månder utöver tid som nyss
angivits.

Innan dom -—■ —--—--—

Har utmätning--------

§•

När utmätt lös egendom blivit såld
eller pengar eljest influtit, skall utmätningsmannen
snarast och sist
inom två veckor därefter tillhandahålla
borgenären betalning för hans
fordran så långt medlen förslå. Är
beloppet ringa och kan antagas att
ytterligare medel skola inflyta, får
dock med redovisningen anstå under
högst tre månader utöver tid som
nyss angivits.

— eller borgen.

---- borgenären medlen.

Vill gäldenär--

Vidtages rättelse

201 §.

om utmätningen.

--om åtgärden.

När utmätning skett av avlöning,
pension eller livränta i den ordning
som föreskrives i 67 a—67 d §§ eller
av annan egendom i fall som sägs i
67 c § 2 mom., är klagan ej inskränkt
till viss tid.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

19

205 §.

Har den, som förer klagan efter ty
i 201, 202 eller 203 § sägs, underlåtit
att förete protokollet över den klandrade
förrättningen, och är det ej
ändå tillgängligt, då målet till avgörande
företages, stånde förrättningen
fast. Styrker klaganden, att laga
hinder mött för protokollets utbekommande,
förelägge överexekutor
viss tid för dess ingivande och give
därvid till känna, att, där protokollet
ej är tillgängligt då målet skall avgöras,
klaganden förlorat sin talan.

När klagan ägt rum, skall överexekutor
vid behov infordra protokoll
och andra handlingar i målet från
utmätningsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

20

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

3) Förslag
till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 27, 97, 98 och 199 §§ lconkurslagen1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

27

Till konkursbo räknas all egendom,
som tillhörde gäldenären då
beslutet om egendomsavträde meddelades
eller tillfaller honom under
konkursen och som är av beskaffenhet
att kunna för gäld tagas i mät,
så ock den egendom, som kan återvinnas
till konkursboet. Ej må dock
av gäldenärs lön eller av vad gäldenär
eljest kan genom eget arbete under
konkursen förvärva mera tillkomma
boet än som återstår sedan
avdrag skett för gäldenärens, hans
makes och oförsörjda barns eller
adoptivbarns skäliga underhåll; från
arbetsförtjänst varde ock avdrag
gjort för all kostnad till förlag.

På förvaltaren och gäldenären ankomme
att träffa överenskommelse
om vad efter ty ovan sägs skall avdragas.
Är ej sådan överenskommelse
ingången innan en vecka förflutit
från första borgenärssammanträdet
eller, där fråga om avdrag senare
uppkommit, inom en vecka därefter,
varde frågan hänskjuten till rätten;
äge ock borgenär, som är missnöjd

(Föreslagen lydelse)

§•

Till konkursbo räknas all egendom,
som tillhörde gäldenären då
beslutet om egendomsavträde meddelades
eller tillfaller honom under
konkursen och som är av beskaffenhet
att kunna tagas i mät för gäld,
så ock den egendom som kan återvinnas
till konkursboet.

Avlöning eller därmed vid utmätning
jämställd arbetsinkomst som
innestår vid konkursens början och
arbetsinkomst som gäldenären därefter
förvärvar får dock behållas av
honom, i den mån den ej, sedan
skatteavdrag skett enligt vad därom
är föreskrivet, uppenbart överstiger
vad som åtgår för hans och hans familjs
försörjning samt till fullgörande
av underhållsskyldighet som i
övrigt åvilar honom. Vad som sagts
om avlöning äger motsvarande tilllämpning
i fråga om periodiskt utgående
vederlag för utnyttjande av
rätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annat sådant och beträffande
belopp vilka utgå som pension
eller livränta. Om rättigheten

1 Senaste lydelse av 97 § se 1955: 59 och av 199 § se 1946: 809.

21

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)
med vad emellan förvaltaren och gäldenären
överenskommits, att påkalla
rättens prövning genom skrift, som
skall ingivas till konkursdomaren.
Då fråga, som nu avses, skall prövas
av rätten, infordre konkursdomaren
yttrande i ärendet från rättens
ombudsman och utsätte dag för
handläggningen inför rätten. Kungörelse
därom varde minst tio dagar
före den utsatta dagen införd en
gång i allmänna tidningarna och den
eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser
om konkursen; varde ock särskild
underrättelse meddelad förvaltaren
och gäldenären ävensom, där borgenär
är klagande, denne. Vad rätten
besluter gånge i verkställighet, ändå
att ändring däri sökes.

(Föreslagen lydelse)
till pension eller livränta är av beskaffenhet
att kunna utmätas, får
dock konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att underrätta
förvaltaren om inkomst som
avses i andra stycket. Vill förvaltaren
göra anspråk på inkomsten,
skall han därom underrätta arbetsgivare
eller annan som skall utgiva
förmånen. Innan sådan underrättelse
lämnats får förfallet belopp betalas
ut till gäldenären.

Tvist huruvida någon del av inkomsten
skall tillkomma konkursboet,
prövas av rätten på ansökan av
förvaltaren, borgenär, gäldenären eller
nnderhållsberättigad. Konkursdomaren
skall inhämta yttrande av
rättens ombudsman och, om förvaltaren
ej är sökande, av denne samt
skyndsamt utsätta tid och plats för
rättens sammanträde och om detta
underrätta gäldenären, förvaltaren
och rättens ombudsman samt, om
borgenär eller underhållsberättigad
är sökande, denne. Rättens beslut
länder till efterrättelse, även om talan
föres däremot. Beslutet skall på
ansökan ändras, om senare upplysta
omständigheter eller ändrade förhållanden
föranleder det. ’

97 §.

Gäldenär skall av konkursboet Gäldenären äger av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, make få ut egendom som enligt 65 § utsökoch
oförsörjda barn eller adoptiv- vingslagen undantages från utmätbarn
under två månader från den ning.

dag, då beslutet om egendomsavträ- I stället för 65 § 1 mom. 6 utsökde
meddelades, där ej han själv eller ning slagen skall dock gälla alt, om
hans make kan annorledes försörja annan utväg till försörjning saknas;
familjen. Kan ej inom nämnda tid nödigt underhåll får utgå av konbouppteckningsed
avläggas av gäl- kursboet till gäldenären och hans

22

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)
denären, njute han underhåll till
dess sådant skett. Gåldenären äge
ock från konkursboet utbekomma
och behålla dels nödiga gång- och
sängkläder för sig, make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn dels
ock nödiga arbetsredskap eller andra
nödiga lösören till ett värde av högst
ettusenfemhundra kronor eller, där
gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst
sexhundra kronor.

Vid bestämmande av vad gäldenären
må bestås skall hänsyn tagas så
väl till hans behov och boets ställning
som ock till hans omsorg att
göra rätt för sig och beredvillighet
att fullgöra de skyldigheter, som enligt
denna lag åligga honom.

Har dödsbos egendom avträtts till
konkurs, skall underhåll njutas tills
tre månader förflutit från dödsfallet.

98

På rättens ombudsman ankomme
att efter förvaltarens hörande besluta
om vad enligt 97 § må tillerkännas
gäldenären; och skall beslut därom
meddelas så snart det påkallas
och sist före utgången av den tid,
under vilken gäldenären äger åtnjuta
underhåll.

Nöjes ej gåldenären med beslutet
eller menar förvaltaren eller borgenär,
att gäldenären genom detsamma
undfått mera än honom bör tillkomma,
äge den missnöjde begära
skriftligt besked om beslutets innehåll
och inom fjorton dagar från utgången
av tid, som i första stycket
sägs, påkalla rättens prövning ge -

(Föreslagen lydelse)
familj eller annan underhållsberättigad
under en månad från den dag,
då beslutet om egendomsavträde
meddelades, eller, om synnerliga
skäl äro, under längre tid.

I dödsbos konkurs tillkommer förmån
som avses i första stycket den
dödes efterlevande familj. I stället
för andra stycket gäller 18 kap. 5 §
andra stycket ärvdabalken.

§•

Förvaltaren skall i samråd med
rättens ombudsman handlägga fråga
om vad som får utgå enligt 97 §.
Uppkommer tvist, äger 27 § fjärde
stycket motsvarande tillämpning.

23

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)
nom skrift, som skall ingivas till
konkursdomaren.

Då fråga, som avses i denna paragraf,
skall prövas av rätten, utsätte
konkursdomaren för handläggningen
därav viss dag efter utgången av
den i andra stycket omförmälda klagotid.
Kungörelse därom skall minst
tio dagar före den utsatta dagen införas
en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om konkursen; och
varde därjämte särskild underrättelse
meddelad förvaltaren och gäldenären
ävensom, där borgenär är klagande,
denne.

199

Har ämbets- eller tjänsteman blivit
försatt i konkurs, ankomme på
den myndighet, under vilken gäldenär
en i och för tjänsten lyder, att
pröva, huruvida han förr än fyra
månader förflutit från det beslutet
om egendomsavträde meddelades
må åter inträda i utövning av tjänsten.
Att i vissa fall den, som är i
konkurstillstånd, ej må utöva ämbete
eller tjänst, därom är särskilt
stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har ämbets- eller tjänsteman blivit
försatt i konkurs, äger den myndighet
under vilken han lyder, om
särskilda skäl föreligga, avstänga
honom från tjänstens utövning under
högst fyra månader från det beslutet
om egendomsavträde meddelades.
Att i vissa fall den, som är i
konkurstillstånd, ej må utöva ämbete
eller tjänst, därom är särskilt
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Äldre bestämmelser äga alltjämt tillämpning på konkurs, i vilken beslut
om egendomsavträde meddelats före nämnda dag. I fråga om inkomst som
förfaller till betalning efter lagens ikraftträdande skola dock de nya bestämmelserna
gälla.

24

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

4) Förslag
till

Lag

om ändring i 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, att i 20 kap. föräldrabalken skall införas en ny
paragraf, 13 a §, av följande lydelse.

20 KAP.

13 a §.

Bestämmelser i denna balk eller annan lag eller författning som gälla
för det fall, att rätten enligt 12 § meddelat förordnande om underhållsbidrag
till barn utom äktenskap eller barnets moder, äga motsvarande tilllämpning,
när någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling
åtagit sig att utgiva sådant underhåll för tid intill dess resultatet av blodundersökning
om faderskapet föreligger.

Om verkställighet på grund av sådan handling skall dock gälla vad eljest
är föreskrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utgiva underhåll
enligt denna balk.

Bestämmelserna i 13 § skola äga tillämpning endast om handlingen godkänts
av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Lika med att rätten
skilt saken från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig skall
anses, att mannen enligt verkställd blodundersökning icke kan vara fader
till barnet eller, om faderskapet enligt blodundersökningen är osannolikt,
att talan om faderskapet icke väckts mot mannen inom sex månader från
det utlåtandet över blodundersökningen förelåg. Tiden för ansökan om återbekommande
av betalda bidragsbelopp skall räknas, om mannen enligt verkställd
blodundersökning icke kan vara fader till barnet, från det utlåtande
över blodundersökningen kom honom till handa och i annat fall från utgången
av den tid som nyss angivits. Ansökan skall i dessa fall göras hos
länsstyrelsen i det län, där mål om faderskapet skulle ha handlagts av underrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969 men skall, i fråga om rätt att
söka åter eller av allmänna medel erhålla betalda bidragsbelopp, ej gälla
bidrag som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

25

5) Förslag
till
Lag

om ändring i 17 kap. handelsbalken

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas
en ny paragraf, 15 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

4 §•

Är gäldbunden------kortare tid.

Förmånsrätt i-------pensionsutfästelse m. m.

Har på grund av införsel jämlikt
1, 19 eller 20 § lager om införsel i
avlöning, pension eller livränta innehållits
avlönings-, pensions- eller livräntebelopp,
som skulle utgått med
förmånsrätt enligt första eller andra
stycket, gälle samma förmånsrätt
för fordran å det sålunda innehållna
beloppet.

Därefter skall ------— — lag sägs.

11

Därefter skola, utan förmånsrätt
sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors
och socknemagasiners fordringar
hos deras föreståndare; kronans,
rikets ständers, städers och
allmänna av Konungen stadfästade
kassors, penningeverks och inrättningars
fordringar hos de tjänstemän,
som äro satte att deras inkomster
uppbära, för vad av sådan upp -

§•

Därefter skola, utan förmånsrätt
sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors
och socknemagasiners fordringar
hos deras föreståndare; kronans,
rikets ständers, städers och
allmänna av Konungen stadfästade
kassors, penningeverks och inrättningars
fordringar hos de tjänstemän,
som äro satte att deras inkomster
uppbära, för vad av sådan

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1967:532, av 12 § se 1960:96 och av 18 § se
1953: 74.

26

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)
börd hos dem innestår; fordringar
hos utmätningsmän och andra, som
äga att med utsökningsmål taga befattning
eller fått utmätningsmans
uppdrag att verkställa indrivning,
för vad till dem i sådan egenskap
överlämnats; så ock fordringar i övrigt
hos kronans ämbets- eller tjänstemän
för egendom, som desse, i och
för ämbete eller tjänst, emottagit.
Har ersättning av allmänna medel
utgått för vad av ämbets- eller tjänsteman,
eller av annan, som äger att
med utsökningsmål taga befattning
eller fått utmätningsmans uppdrag
att verkställa indrivning, tillgripits
och förskingrats, skall, där kronan
av honom söker sitt åter, den fordran
utgå med förmånsrätt, som nu
är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på
tiden efter konkursansökningens ingivande
belöpande sjukhjälp eller
livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva. Har på grund av införsel
jämlikt 1, 19 eller 20 § lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta
innehållits livräntebelopp, som
skulle utgått med förmånsrätt enligt
nästföregående punkt, gälle samma
förmånsrätt för fordran å det sålunda
innehållna beloppet.

(Föreslagen lydelse)
uppbörd hos dem innestår; fordringar
hos utmätningsmän och andra,
som äga att med utsökningsmål
taga befattning eller fått utmätningsmans
uppdrag att verkställa indrivning,
för vad till dem i sådan egenskap
överlämnats; så ock fordringar
i övrigt hos kronans ämbets- eller
tjänstemän för egendom, som desse,
i och för ämbete eller tjänst, emottagit.

Sedan uttages fordran å sådan på
tiden efter konkursansökningens ingivande
belöpande sjukhjälp eller
livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva.

12 §.

Sist skola, —--------tilläggspension, m. m.

Enahanda förmånsrätt tillkomme
kronan för fordran å belopp, som innehållits
genom skatteavdrag för utskylder,
avgifter eller bidrag, vilka
avses i första stycket, eller sjömans -

Enahanda förmånsrätt tillkomme
kronan för fordran å belopp, som innehållits
genom skatteavdrag för utskylder,
avgifter eller bidrag, vilka
avses i första stycket, eller sjömans -

27

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

(Nuvarande lydelse)
skatt eller på grund av införsel för
utskylder eller allmänna avgifter,
dock endast i den mån innehållandet
skett innan beslutet om egendomens
avträdande till konkurs meddelas
men ej tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande.

Förmånsrätt som ---— —- —

(Föreslagen lydelse)
skatt, dock endast i den mån innehållandet
skett innan beslutet om
egendomens avträdande till konkurs
meddelas men ej tidigare än två år
före konkursansökningens ingivande.

konkursansökningens ingivande.

15 a §.

Förmånsrätt som avses här ovan
består, även om fordringen överlåtes
eller tages i anspråk genom utmätning
eller införsel eller på annat sätt
övergår till annan.

18 §.

Böter och viten ävensom fordran Böter och viten äga minsta rätt.
å belopp, som innehållits på grund
av införsel för böter eller viten, äga
minsta rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser äga dock
tillämpning på konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats
dessförinnan.

28

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

6) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

118

Har någon-------—

Är den---— — — —--

Om utmätnings frihet för livränta
i vissa andra fall än då sådan följer
av 116 § stadgas i utsökningslagen.

(Föreslagen lydelse)

§•

äga tillämpning,
anses oåterkalleligt.

Om förbud mot utmätning av rätt
till livränta i vissa andra fall än då
sådant följer av 116 § samt angående
utmätning av livräntebelopp meddelas
bestämmelser i utsökningslagen.

123 S.

Fordran, som-— ------i

Om utmätnings frihet för livränta
i vissa andra fall än då sådan följer
av denna paragraf stadgas i utsökningslagen.

mät.

Bestämmelsen i första stycket
hindrar ej utmätning av livräntebelopp
enligt vad som föreskrives i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

29

7) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Fordran hos försåkringsanstalt på Om förbud mot utmätning av skaskadestånd
i anledning av person- destånd med anledning av personskada
må ej för gäld tagas i mät. skada meddelas bestämmelser i ut s

ökning slag en.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

30

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

8) Förelag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 om allmän
försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

6

Fordran å ersättning enligt denna
lag, som innestår hos riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa,
må ej tagas i mät för gäld.

Ej heller må rätt till ersättning
överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig
för lyftning.

§•

Fordran å ersättning enligt denna
lag, som innestår hos riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa,
må ej utmätas. Rätt till ersättning
må ej heller överlåtas, innan
ersättningen är tillgänglig för
lyftning.

Bestämmelserna i första stycket
hindra ej utmätning av pensionsbelopp
enligt vad som föreskrives i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

31

9) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 50 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

50

Fordran å ersättning, som innestår
hos försäkringsinrättning, må
ej för gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning
överlåtas, innan den er sättning sb erättigade
äger lyfta ersättningen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Fordran å ersättning, som innestår
hos försäkringsinrättning, må
ej utmätas. Rätt till ersättning må
ej heller överlåtas, innan ersättningen
är tillgänglig för lyftning.

Bestämmelserna i första stycket
hindra ej utmätning av livräntebelopp
enligt vad som föreskrives i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

32

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

10) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 17 § militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 17 § militärersättningsförordningen den 2 juni
19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

17

Fordran å ersättning, som innestår
hos riksförsäkringsverket, må
ej för gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning
överlåtas, innan den ersättningsberättigade
äger lyfta ersättningen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Fordran å ersättning, som innestår
hos riksförsäkringsverket, må
ej utmätas. Rätt till ersättning må
ej heller överlåtas, innan ersättningen
är tillgänglig för lyftning.

Bestämmelserna i första stycket
hindra ej utmätning av livräntebelopp
enligt vad som föreskrives i uts
ökning slag en.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.

1 Senaste lydelse av 17 § se 1962: 409.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

33

11) Förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)
Härigenom förordnas, att 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
(Nuvarande lydelse)

74

Ersättning som--—-----

Bidragsskyldigheten må fastställas
genom avtal, vilket skall upprättas
skriftligen och vara bevittnat av
två personer. Kan avtal ej träffas,
bestämmes bidragsskyldigheten av
länsstyrelsen på talan av kommunen.
Angående sådan talan skall i
tillämpliga delar gälla vad som är
stadgat i 39 § lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller
den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,
utan hinder av förut träffat
avtal eller meddelat beslut, upptaga
fråga som här avses till ny
prövning.

anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

omhändertagandet består.

Bidragsskyldigheten må fastställas
genom skriftlig, av två personer
bevittnad förbindelse. Vägrar den
ersättningsskyldige att utfärda sådan
förbindelse, bestämmes bidragsskyldigheten
av länsstyrelsen på talan
av kommunen. Angående sådan
talan skall i tillämpliga delar gälla
vad som är stadgat i 39 § lagen om
socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller
den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,
utan hinder av utfärdad
förbindelse eller meddelat beslut,
upptaga fråga som här avses till ny
prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 48

34

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Inledning

Lagberedningen arbetar sedan år 1960 med reformering av utsökningslagen
(UL) och därmed sammanhängande lagstiftning. I avvaktan på översyn
av lagstiftningen i dess helhet bedrivs arbetet så, att beredningen
lägger fram förslag till partiella reformer. I sitt tredje betänkande, Utsökningsrätt
III (SOU 1964:57), har beredningen tagit upp reglerna om införsel,
om annan exekution i lön och i vissa andra förmåner — i det följande
kallat löneutmätning — samt om beneficium och annat skydd mot
exekution i viss egendom. Betänkandet är undertecknat av f.d. justitierådet
Gösta Walin, ordförande, samt numera justitieombudsmannen Ulf Lundvik
och numera hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1

Yttranden över betänkandet har avgivits av justitiekanslern (JK), Göta
hovrätt samt hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen,
riksrevisionsverket, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens
personalpensionsverk, överståthållarämbetet (ÖÄ), åtta länsstyrelser (de i
Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Jämtlands samt Norrbottens län), exekutionsväsendets organisationsnämnd,
statens handikappråd, socialpolitiska kommittén, Sveriges riksbank, Föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges kronofogdar,
Sveriges kommunala förvaltnings jurister samt Sveriges rättshjälpsjurister,
Föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå, Tjänstemannaföreningen
vid kronofogdemyndigheten, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges författareförening, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges redareförening, Sveriges Radio AB, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska personalpensionskassan, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska
musikförläggareföreningen, Svenska Försäkringsbolags riksförbund.

1 Lagberedningen har samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått riksombudsmannen
J. Adolfsson, ledamoten av riksdagens andra kammare L. D. Cassel, direktören
i Svenska arbetsgivareföreningen E. L. W. Forstadius, numera statsrådet J. L. Geijer,
juristen i Tjänstemännens centralorganisation S. G. Gustafsson, ledamoten av riksdagens
andra kammare G. R. Dockered, advokaten U. N. Kihlman samt ledamoten av riksdagens
första kammare Lisa Mattson. I arbetet har vidare deltagit bl. a. följande experter hos
beredningen, nämligen kronofogden J. O. Beck-Friis, byråchefen E. B. A. Ehnbom, kronofogden
N. O. Frykliolm, chefsåklagaren A. Gustafson och professorn L. T. Welamson.

35

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Kooperativa förbundet (RF), Svensk industriförening, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund samt Riksförbundet
Landsbygdens folk.

Kriminalvårdsstyrelsen och kommerskollegium har bifogat yttranden
av en del skyddskonsulenter resp. samtliga handelskammare. Vidare har
exekutionsväsendets organisationsnämnd till sitt utlåtande fogat yttranden
av samtliga inte direkt hörda länsstyrelser och av åtskilliga kronofogdemyndigheter.
En hel del av länsstyrelserna har bifogat yttranden av kommuner,
kommunala nämnder och kronofogdemyndigheter.

Sveriges akademikers centralorganisation har avstått från att yttra sig.

Några av beredningens förslag i SOU 1964: 57 har redan genomförts i
samband med en tidigare delreform inom utsökningsrätten. Detta gäller
främst vissa bestämmelser i 62—64 och 66 §§ UL om utmätningsordningen
m.m. (SFS 1967:140).

Beträffande gällande rätt, lagberedningens förslag och remissyttrandena
däröver torde utskottet få hänvisa till propositionen s. 36—86.

36

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen
i sin allmänna motivering för förslagen följande.

3.1. Allmänna synpunkter

Nuvarande regler om exekution i lön är gamla och otidsenliga. Enligt
UL har i fråga om löneutmätning alltsedan lagens ikraftträdande år 1879
gällt, att gäldenärens innestående lön inte får utmätas förrän gäldenären är
berättigad att lyfta den. Detta har i allmänhet uppfattats så, att utmätningsmannen
inte på förhand får meddela arbetsgivaren förbud att betala ut något
till gäldenären. På grund härav kan löneutmätning genomföras mera
sällan.

För några privilegierade fordringsanspråk finns emellertid en särskild
och mycket effektiv form av exekution i lön, nämligen införsel. Lagen i
ämnet tillitom år 1917. Införsel innebär, att den som har att betala ut lönen
åläggs att vid varje utbetalningstillfälle hålla inne viss del och redovisa
denna till utmätningsmannen. Vad som behövs för gäldenärens eget
uppehälle och hans familjs behov skall dock tas undan. De fordringar som
f. n. kan tas ut på detta sätt är underhållsbidrag, vissa kommunala bidragsfordringar,
skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.

UL:s allmänna bestämmelser om gäldenärens beneficium — dvs. vad som
av hänsyn till gäldenären och hans närstående skall skyddas mot exekution
— är också ålderdomliga och föga anpassade till tidens krav. Enligt bestämmelserna
skall från utmätning i första hand tas undan nödiga gång- och
sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn.
Vidare skall tas undan nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören
till ett värde av högst 1 500 kr. eller, om gäldenären inte är familjeförsörjare
och inte heller har eget hushåll, högst 600 kr. Om utväg saknas till nödtorftigt
uppehälle, skall av det förråd som finns i huset tas undan vad som behövs
till underhåll för en månad. Finns inte förråd, skall av gäldenärens
pengar tas undan så mycket som fordras för att anskaffa det felande. Dessa
relativt stränga regler torde under senare tid ha givits en från gäldenärssynpunkt
tämligen liberal tillämpning. Ofta påträffas inte annan utmätningsbar
egendom hos gäldenären än bil, hushållsmaskin, televisionsapparat, piano
e. d. Men vanligt är också att ingen utmätningsbar egendom finns.

Lagberedningen har nu föreslagit nya regler om exekution i lön och om
gäldenärens beneficium, vilka bättre än de gällande tillgodoser de krav
som följer av nutida ekonomiska och sociala förhållanden. I fråga om införsel
innebär förslaget att institutet moderniseras samtidigt som det be -

37

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

håller nuvarande grad av effektivitet och står öppet för exekutivt uttagande
av samma slags fordringar som f. n. En viss vidgning föreslås i fråga om
ohj ekten för införsel.

Enligt beredningens förslag skall vidare institutet löneutmätning reformeras
avsevärt. Viktigast är förslaget att utmätning i lön — självfallet
endast till viss del när det gäller lön i allmänhet — skall kunna ske redan
innan lönen är tillgänglig för lyftning. Därmed undanröjs den främsta orsaken
till ineffektiviteten i nuvarande löneutmätningsinstitut, nämligen
att lönen är utmätningsbar först när gäldenären får lyfta den. När lagberedningen
nu har föreslagit en effektivisering av nyss antytt slag, har den också
varit angelägen att utforma de föreslagna bestämmelserna så, att löntagarna
och särskilt då låglönegrupperna får tillräckliga marginaler och skyddas
mot alltför kraftiga ingrepp i inkomsterna. Jag återkommer till den närmare
avvägningen i det avseendet.

Förfarandet enligt det nya utmätningsinstitutet ixmebär i sina huvuddrag
följande. Vid löneutmätning liksom vid införsel skall det åligga arbetsgivaren
att innehålla viss del av gäldenärens lön och redovisa denna till utmätningsmannen.
Löneutmätning skall få äga rum bara under vissa begränsade
förutsättningar. Bl. a. kan nämnas att — beträffande löneinkomster i allmänhet
— sådan utmätning inte utan gäldenärens medgivande skall få tilllämpas
längre tid än tre månader under ett och samma kalenderår. Enligt
förslaget skall denna tid kunna utsträckas till sex månader, om särskilda
skäl föreligger. Utmätning i lön skall kunna användas för uttagande av alla
sorters fordringar.

Den ordning som beredningen föreslår för utmätning i lön skall — i likhet
med vad som redan f. n. är föreskrivet vid införsel — gälla även för
utmätning av belopp, vilka utgår som pension eller livränta.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan reglerna om exekution i lön
och bestämmelserna om gäldenärens beneficium vid utmätning i allmänhet
har beredningen också tagit upp frågan om vilka regler som bör gälla
beträffande beneficium. Beredningen anser att man, om löneexekution effektiviseras
på föreslaget sätt, kan bestämma gäldenärens allmänna beneficium
ganska liberalt. Beredningen har utformat sitt förslag i enlighet härmed.
Om förslagets innebörd kan i korthet sägas följande.

Beglerna om beneficium har i viss utsträckning avfattats så, att de skall
tillåta en fortgående anpassning till den allmänna standardhöjningen. Sålunda
föreslås inte någon fast värdegräns i fråga om utmätningsförbudet
beträffande kläder och andra föremål, som tjänar uteslutande gäldenärens
personliga bruk, och inte heller beträffande möbler, husgeråd och annan
utrustning som gäldenären behöver. I fråga om dessa egendomsgrupper
skall man enligt förslaget ta undan från utmätning föremål till »skäligt värde»
resp. föremål som behövs »för ett anspråkslöst hem och dess skötsel».
Beträffande arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gälde -

38 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

närens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning föreslår beredningen utmätningsfrihet
i den mån egendomens sammanlagda värde inte överstiger
3 000 kr.

I anslutning till de allmänna beneficiumreglerna har beredningen behandlat
frågan om utmätningsskydd för vissa särskilda rättigheter. Beredningen
framför i det sammanhanget vissa förslag om utmätningsfrihet för
bl. a. rätten till skadestånd med anledning av personskada, rättigheter till
pension eller livränta såvitt angår utmätning av rättigheten som sådan samt
rätten till vederlag för utnyttjande av litterärt eller konstnärligt verk e. d.
Syftet med förslaget i denna del är att söka förebygga, att rättigheter som
har betydelse på längre sikt för gäldenärens eller hans familjs försörjning
går förlorade eller att de måste realiseras till underpris.

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett gynnsamt mottagande
och ansetts väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I
vissa delfrågor har förekommit kritik och jag återkommer närmare till dessa
frågor i det följande.

För min del vill jag beträffande förslaget i allmänhet anföra följande.
Frågan om en effektivisering av löneexekutionen står som beredningen har
framhållit i nära samband med frågan om vad som till gäldenärens skydd
skall tas undan från utmätning. I den mån gäldenärernas löneinkomster
inom vissa gränser blir tillgängliga för exekution och lönetillgångar alltså
står till förfogande för täckande av borgenärers krav, minskar betänkligheterna
mot att medge gäldenärerna ett generösare beneficium än som nu
gäller.

Fn effektivisering av löneexekutionen är en naturlig följd av att antalet
löntagare i samhället relativt sett ökar och att löneläget undan för undan har
blivit bättre. En reformering av löneexekutionen kan påräknas leda till att
det sker en förskjutning av exekutionsfallen från sakexekution mot löneexekution.
En sådan utveckling är förenad med stora fördelar. För utmätningsmannen
är sålunda löneexekution allmänt sett mindre arbetskrävande
än sakexekution. Beträffande gäldenärerna kan framhållas att löneexekutionen
inte — i motsats till vad som kan bli fallet vid exekution i lösöre
— är förenad med risk för realisationsförlust. För borgenärerna innebär
nuvarande ordning att möjligheterna att driva in fordringar i exekutiv
ordning ofta är begränsade. Det är inte sällan så att gäldenären saknar utmätningsbara
tillgångar i sitt hem eller i sin verksamhet men ändå genom
sina löneinkomster kan vara tämligen väl ställd. Eftersom det emellertid
med nuvarande ordning i praktiken är ytterligt svårt att få en löneutmätning
genomförd, är det ofta omöjligt för borgenären att få sin fordran realiserad.
En effektivisering av löneexekutionen och då särskilt löneutmätningen
kan säkerligen antas komma att ge ett bättre skydd för borgenärernas
rätt. Detta är i sin tur ägnat att bidra till en förbättrad betalningsmoral.
Ytterst är detta till nytta för kreditväsendet.

39

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

I anslutning till det sist sagda vill jag dock nämna att, även om eu god
betalningsmoral allmänt sett måste anses vara till nytta för kreditväsendet
och omsättningslivet i allmänhet, man också kan tänka sig en negativ verkan,
nämligen att den effektiva indrivningsmöjligheten kan inbjuda till en
osund kredithandel. En sådan utveckling skulle möjligen kunna befaras,
om kreditförsäljarna förlitar sig helt på exekutionsmöjligheterna och därför
inte endast tar lätt på bedömningen av en presumtiv köpares kreditkapacitet
utan kanske t. o. m. intensifierar sin verksamhet för att få allmänheten
att köpa på kredit. Jag anser, att en sådan utveckling inte behöver
befaras med anledning av de reformer som här kommer i fråga. Jag vill dock
på den punkten framhålla att man, om utvecklingen skulle föranleda det,
bör överväga att ingripa genom att förbehålla löneutmätningsinstitutet för
endast vissa kategorier fordringar eller — omvänt — utesluta vissa slag av
fordringar, t. ex. fordringar på grund av detaljhandelsköp, som inte avser
livsförnödenheter. I nuvarande läge anser jag som redan framgått att man
inte har anledning att utforma lagstiftningen under intryck av sådana farhågor.

I sammanhanget finns det anledning att beakta förhållandena på en del
håll utomlands. Man kan konstatera, att i åtskilliga länder ett införselliknande
förfarande står öppet för borgenärerna i gemen. I allmänhet
medges gäldenären härvid ett mera rikligt beneficium, när vanliga fordringar
skall tas ut än när indrivning skall ske av underhållsbidrag. Exempelvis
kan nämnas att i Finland utmätning i lön har fått stor praktisk
betydelse och anlitas för indrivning av alla slags fordringar, inte minst
skatter. Utmätning av annan tillgång försöks i allmänhet först om det skulle
visa sig att löneutmätning inte ger resultat.

I samma mån som exekutionsformerna görs effektivare ökar betydelsen
av att reglerna utformas så, att ett rimligt mått av ekonomisk trygghet
garanteras löntagare-gäldenärer och då särskilt dem som lever i små ekonomiska
förhållanden. För att tillgodose detta måste tillses att den löneexekution
som står till buds för fordringar i allmänhet inte ges sådan grad
av effektivitet att gäldenärerna kan komma att pressas otillbörligt. Beredningens
förslag att möjligheterna till löneutmätning — beträffande avlöning
i allmänhet — skall stå till buds endast under begränsad tid under varje
kalenderår anser jag tillgodose de nu anförda synpunkterna, och det utgör
ett viktigt inslag i det nya löneutmätningsinstitutet.

En annan viktig fråga är det utmätningsskydd som tillförsäkras gäldenärerna.
Man har härvid att ta hänsyn till två moment av frågan om gäldenärens
beneficium. Dels är det viktigt att det tillses, att en gäldenär förbehålls
en rimlig del av sin löneinkomst och att denna sålunda lämnas fri från angrepp
genom löneexekution. Dels har man att beakta det förut nämnda
sambandet mellan effektiviseringen av löneexekutionen och beneficiet vid
sakutmätning. Beredningen har i båda dessa avseenden lagt fram förslag

40

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

som får anses tillgodose tryggheten för gäldenärerna i rimlig omfattning.
Samtidigt anser jag — med en mindre reservation som jag återkommer till
senare — att beredningen inte har gått så långt att den alltför mycket har
begränsat borgenärernas möjlighet att komma till sin rätt. I dessa viktiga
avvägningsfrågor anser jag alltså att beredningen har kommit till ett tillfredsställande
resultat.

Sammanfattningsvis vill jag alltså ansluta mig till de grundläggande bedömningar
som ligger bakom beredningens förslag.

En allmän fråga som har behandlats av en del remissinstanser avser den
lagtekniska utformningen av beredningens förslag. I åtskilliga hänseenden
har sålunda beredningen givit bestämmelserna en allmän avfattning, så att
de lämnar tämligen vida ramar inom vilka utmätningsmännens tillämpning
skall kunna varieras efter de enskilda fallens beskaffenhet. Som framgår
av remissammanställningen under 2.1.3. har denna teknik mött betänkligheter
i några remissyttranden. Enligt min mening får dock tekniken anses
vara nödvändig i åtskilliga av de frågor som här är aktuella, eftersom det
är svårt att i alltför fasta normer och detaljerade bestämmelser fånga in
de högst olikartade exekutionsfall som i praktiken kan uppkomma. En viss
möjlighet att laga efter lägligheten inom de ramar som dras upp genom
bestämmelserna kan också bidra till att utsökningsprocessen blir snabb
och effektiv. Visserligen är det så, att utmätningsmannen ofta måste fatta
beslut utan att ha haft tillfälle till mera ingående överväganden, och under
sådana förhållanden blir det svårare för honom om gällande lagregler ger
utrymme för varierande lösningar. Jag tvivlar dock inte på att utmätningsmännen
har de kvalifikationer som fordras för att tillfredsställande bedöma
varje fall efter dess egenart och i övrigt handlägga de uppgifter som enligt
de föreslagna bestämmelserna skall ankomma på dem. Någon risk för att
rättssäkerhetssynpunkter inte skall bli tillräckligt beaktade torde inte föreligga.
Jag vill emellertid nämna, att jag i det följande kommer att i några
hänseenden förorda, att bestämmelserna utformas så att något snävare ramar
ges för utmätningsmännens handlingsfrihet än som följer av beredningens
förslag i motsvarande delar.

Ytterligare är att beakta vilka ekonomiska konsekvenser för exekutionsväsendets
del som den föreslagna ordningen medför. Det måste från många
synpunkter anses viktigt att reformerna skall kunna genomföras utan någon
större belastning för statsverket. För att detta skall kunna ske förutsätts
enligt exekutionsväsendets organisationsnämnd att vissa åtgärder vidtas.
I annat fall kan man enligt nämnden inte undvika att en merbelastning
på kronofogdemyndigheterna och därmed ökat personalbehov kommer
att följa om beredningens förslag genomförs. Sålunda bör man enligt nämnden
tillse att exekutionen effektivt styrs mot den mindre arbetskrävande
löneexekutionen. Detta bör enligt nämnden lämpligen ske genom att bestämmelserna
om utsökningsavgift utformas så, att det nämnda syftet tillgodo -

41

Första lagutskottets utlåtande nr tö år 1968

ses. Nämnden för fram tanken, att det föreskrivs halv utsökningsavgift för
det fall att utmätningssökanden begär endast löneutmätning (jfr 3 § tredje
stycket kungörelsen den 9 juni 1967, nr 441, om vissa avgifter i utsökningsmäl
m. in.). En ändring av detta slag är enligt min mening ägnad att åstadkomma
den önskade styrningen av exekutionen mot löneutmätning. Bestämmelser
om utsökningsavgiften kan meddelas av Kungl. Maj :t och behöver
därför inte behandlas vidare i förevarande sammanhang. Jag avser att anmäla
den frågan senare.

Den andra åtgärden som enligt nämnden bör vidtas avser bestämmelserna
om företrädesordningen mellan införselbara fordringar. Nämnden anser,
att bestämmelserna måste mjukas upp i den delen. Jag kommer senare
att behandla frågan närmare men jag vill redan nu förutskicka att jag
anser mig kunna godta nämndens förslag.

I enlighet med det anförda kan sålunda förutses att de här aktuella
förslagen inte behöver medföra nämnvärda personalökningar.

3.2. Fordringar som skall få tas ut genom införsel resp. genom

löneutmätning

Nuvarande ordning för exekution i lön bygger på att löneutmätning står
öppen för alla slag av fordringar medan införselinstitutet har förbehållits
vissa privilegierade fordringar, nämligen underhållsbidrag, vissa kommunala
bidragsfordringar, skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.
Denna privilegiering har i dagens läge väsentlig betydelse, eftersom löneutmätning
f. n. sällan kan genomföras med framgång medan införseln är
en effektiv exekutionsform. Som jag redan har nämnt föreligger nu reformförslag
som är ägnade att göra löneutmätningen avsevärt effektivare. Genomförs
förslaget, får det inte längre samma betydelse, vilka fordringar som
privilegieras genom att de är införselbara.

Löneutmätning skall enligt beredningens förslag även i fortsättningen
kunna ske för alla slag av fordringar. Några invändningar häremot har inte
förekommit under remissbehandlingen. Jag ansluter mig till förslaget i den
delen. I det sammanhanget vill jag dock erinra om mitt nyss gjorda uttalande
att man har möjlighet att utesluta vissa slag av fordringar om framtida
utveckling skulle ge anledning därtill.

Bland de fordringar som får tas ut genom löneutmätning bör kunna ske
en viss differentiering efter fordringarnas typiska angelägenhetsgrad. Sålunda
bör det kunna komma i fråga att medge löneutmätning under längre
tid varje år för vissa fordringar än för andra. Denna fråga skall jag behandla
närmare i det följande, men jag vill framhålla detta redan nu, eftersom
det har sin betydelse när det gäller valet av fordringar som skall få tas
ut genom införsel. Medges inte införsel för fordringen, kan den således ändå
ges en starkare ställning än fordringar i allmänhet.

42

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Vad angår de kategorier av fordringar som bör få tas ut genom införsel
uppkommer först frågan, om någon av de nuvarande kategorierna bör utgå
och i stället bli jämställd med sådana fordringar för vilka endast löneutmätning
skall stå till buds. Beredningen har förordat att någon ändring av
sådan innebörd inte skall ske och remissinstanserna har till övervägande
del varit av samma mening. För min del vill jag anföra följande i det avseendet.

Införselinstitutet tillkom ursprungligen för att man behövde en exekutionsform
för uttagande av familj erättsliga underhållsbidrag. Institutet har
alltjämt sin främsta betydelse på det området och erfarenheterna visar alltså
att det föreligger behov av en så effektiv form som möjligt för indrivning
av dessa fordringar. Att de bör vara införselbara kan det inte anses råda
någon tvekan om.

Likaså torde det få anses tämligen självklart att de här aktuella kommunala
fordringsanspråken enligt lagen om socialhjälp och barnavårdslagen
också i fortsättningen skall få tas ut genom införsel. Som beredningen har
framhållit står dessa kommunala fordringsanspråk mycket nära de familjerättsliga
underhållsbidragen.

Mera tveksam är frågan huruvida skatter och avgifter samt böter och
viten fortfarande bör vara införselbara. Beträffande böter och viten är
möjligheten till införsel uppenbarligen inte av så stor ekonomisk betydelse.
I fråga om skatter och avgifter kan sägas att det ekonomiska intresset av
att få ta ut fordringarna genom införsel är mindre nu än tidigare. Detta
beror främst på att vi har gått över till ett uppbördssystem med preliminära
skatteavdrag.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör det för innehavare av fordringsanspråk
i allmänhet vara av mindre vikt om skatter och avgifter samt böter
och viten skall få behålla sin nuvarande privilegierade ställning. Man torde
därför vara berättigad att låta andra skäl än de rent ekonomiska väga särskilt
tungt i detta sammanhang. Sådana skäl är i fråga om skatter och avgifter
företrädesvis av skattemoralisk och beträffande böter och viten av
kriminalpolitisk natur. Enligt min mening är dessa skäl av tillräcklig styrka
för att motivera att nuvarande ordning behålls. Jag godtar därför beredningens
förslag att möjligheten till införsel för skatter och avgifter samt
böter och viten skall bestå.

När det gäller frågan, om införselinstitutet skall få användas för ytterligare
typer av fordringar, är det mot bakgrunden av det förut redovisade
remissutfallet egentligen bara utomobligatoriska skadeståndsfordringar som
behöver diskuteras. I olika sammanhang har under de senaste decennierna
krävts förbättringar av enskilda skadelidandes möjligheter att i exekutiv
ordning kunna driva in skadestånd, i synnerhet när detta grundas på brott
(jfr 1LU 1967: 15).

I detta avseende är först att märka, att redan genomförandet av en effek -

43

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

tivare ordning för löneutmätning medför förbättrade indrivningsmöjligheter
i fråga om skadeståndsfordringar. Därtill kommer den nyss nämnda möjligheten
att privilegiera vissa fordringar genom att göra det möjligt att få
löneutmätning för dem under längre tid än för andra. Jag kommer i det
följande (under 3.5.) att föreslå att en sådan privilegiering skall kunna
komma i fråga för utomobligatoriska skadestånd och främst då sådana som
grundas på brott.

Fråga är då om det verkligen behövs ytterligare förbättringar av möjligheterna
att exekutivt ta ut skadeståndsfordringar av berörd art. Denna
fråga har besvarats nekande av beredningen och de flesta remissinstanserna
har instämt. För min del anser jag att följande förhållanden särskilt bör
beaktas. I åtskilliga fall, när person- eller egendomsskada vållas, ger försäkring
den skadelidande ett gott ekonomiskt skydd. Därtill kommer att, som
beredningens överväganden lämnar otvetydiga besked om, avsevärda svårigheter
är förenade med att föra in skadeståndsfordringar under införselinstitutet.
Sålunda är det svårt att på ett invändningsfritt sätt bestämma vilka
skadeståndsfordringar som bör komma i fråga för indrivning genom införsel.
Dessutom gäller ju enligt svensk skadeståndsrätt inte någon allmän regel
om jämkning av skadestånd med hänsyn till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förmåga. Skadeståndsbördan skulle därför i vissa fall komma
att belasta den ersättningsslcyldige alltför hårt, om införselmöjligheten stod
öppen. Beredningen har diskuterat men förkastat möjligheten att låta domstol
fastställa det skadeståndsbelopp som maximalt får tas ut genom införsel.
Jag biträder beredningens ståndpunkt att en sådan uppgift inte bör
åläggas domstolarna. Inte heller bör uppgiften åläggas utmätningsmännen,
vilket har föreslagits i något remissvar. På en del håll har ansetts, att det
från kriminalpolitiska synpunkter skulle vara av värde om skadestånd på
grund av brott kunde tas ut genom införsel. Andra har dock haft motsatt
uppfattning. De betänkligheter som i det avseendet har uttalats av kriminalvårdsstyrelsen
och samtliga hörda skyddskonsulenter måste därvid tillmätas
stor vikt.

Vad jag sålunda har anfört bör enligt min mening leda till slutsatsen att
inte några skadeståndsfordringar bör få tas ut genom införsel. I fråga om
valet av kategorier av fordringsanspråk som bör vara införselbara ansluter
jag mig alltså till beredningsförslaget.

3.3. Inkomster vari införsel resp. löneutmätning skall få äga rum

Enligt gällande rätt kan införsel äga rum i avlöning, pension, livränta och
vissa med pension och livränta jämställda dagersättningar, som utgår på
grund av sjukdom eller av liknande orsak. Utmärkande för begreppet avlöning
är enligt InfL att avlöningen utgår »för tjänst eller annan arbetsanställning».

44 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Föremål för löneutmätning är f. n. sådan avlöning som nu har nämnts
samt vidare pension och livränta, varvid gäller vissa villkor som närmare
anges i 67 § UL.

Beredningens förslag bygger på den principiella målsättningen, att införsel
bör kunna äga ram i varje form av inkomst där införsel är praktiskt
genomförbar. Beträffande löneutmätningen går beredningen inte fullt lika
långt, men i fråga om de vanligaste inkomstslagen föreslås en avgränsning
som överensstämmer med införselförslaget.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot den nämnda målsättningen,
principiellt sett. Indirekt får dock en del yttranden anses innefatta
reservationer i och med att man inte har velat acceptera införsel eller
utmätning i vissa fall som beredningen i enlighet med sin allmänna målsättning
har ansett böra inbegripas under sådan exekution. F. ö. finns det
även remissinstanser som har menat, att löneexekution bör kunna komma i
fråga i några fall där beredningen har haft motsatt uppfattning.

För min del anser jag att den nämnda målsättningen i huvudsak bör
vara vägledande. Emellertid bör också, som jag strax skall beröra, andra
faktorer — bl. a. den utgående ersättningens utpräglat sociala karaktär i
vissa fall — kunna beaktas. Sådana hänsyn bör kunna leda till att införsel
och löneutmätning inte bör komma i fråga trots att sådan exekution, praktiskt
sett, skulle kunna anordnas.

Beträffande den närmare innebörden av beredningens förslag kan lämpligen
först beröras de inkomsttyper som omfattas av båda de föreslagna
löneexekutionsformerna. Detta gäller till att börja med beträffande arbetstagares
avlöning. Vid tillämpningen av gällande rätt har det visat sig vara
vissa svårigheter att bedöma, om det föreligger sådan arbetsanställning som
berättigar till införsel resp. löneutmätning. Med anledning därav har beredningen
förordat en ordning som innebär att man i mindre utsträckning
än nu blir hänvisad till formella kriterier vid bedömningen om en arbetsinkomst
är sådan att den kan vara föremål för införsel eller löneutmätning.
Visserligen anknyter förslaget till gällande ordning såtillvida som det i
första rummet tar upp arbetstagares lön som objekt för införsel och utmätning.
Avsikten är emellertid inte att löneexekution skall få äga rum bara när
gäldenären är att betrakta som arbetstagare enligt de normer som gäller
för det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. För att inbegripa gränsfall som
vid en sådan bedömning skulle anses tveksamma har beredningen föreslagit
en kompletterande regel. Denna har formulerats så, att med arbetstagares
lön skall jämställas annan ersättning för personlig arbetsinsats av gäldenären,
om dennes arbetsförhållanden är jämförliga med en arbetstagares.

Remissinstanserna har ansett det riktigt, att införsel och löneutmätning
skall kunna anordnas i vid omfattning när det gäller de slag av inkomster
som bör få tas i anspråk. Jag anser detsamma. Det är naturligt att i lagtexten
liksom hittills utgå från arbetstagarbegreppet. Detta begrepp åter -

45

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

finns på olika håll i gällande rätt, t. ex. i 17 kap. 4 § HB samt i semester-,
arbetsfreds- och socialförsäkringslagstiftningen. Begreppets innebörd i förevarande
exekutionsrättsliga sammanhang bör anses vara densamma som
inom nämnda lagstiftning. Löneexekution bör alltså vara möjlig i alla de fall
då gäldenären är arbetstagare i civilrättslig mening. Innebörden av detta
arbetstagarbegrepp är emellertid inte fastslagen en gång för alla utan man
får räkna med en fortgående utveckling (jfr uttalandena under förarbetena
till semesterlagen, prop. 1963: 68 s. 51). Man bör dock inte stanna vid detta.
I exekutionsrättsliga sammanhang är det en fördel om man inte behöver
bygga uteslutande på arbetstagarbegreppet. En sådan begränsning av tilllämpningsområdet
skulle knappast vara förenlig med hittillsvarande rättstillämpning.
Inte heller skulle den särskilt väl harmoniera med målsättningen,
att införsel och utmätning bör få äga rum när sådan exekution i inkomst
är praktiskt genomförbar. Med hänsyn till det anförda biträder jag
förslaget om att med en särskild kompletteringsregel markera, att löneexekution
skall kunna beviljas i vidare omfattning än om arbetstagarbegreppet
är ensamt avgörande.

Vilken räckvidd kompletteringsregeln bör få är en fråga som i huvudsak
kan överlämnas till rättstillämpningen. Till vägledning för denna har beredningen
närmare utvecklat vad den föreslagna regeln avses innebära i
skilda praktiska fall (bet. s. 94—98). I allt väsentligt kan jag ansluta mig
till dessa uttalanden. På en punkt har dock några remissinstanser framfört
beaktansvärda invändningar, nämligen i fråga om beredningens tanke att
löneexekution enligt förslaget skulle bli möjlig även i utbildningsbidrag till
arbetslösa oavsett att dessa bidrag har ett utpräglat socialt inslag. Jag har
redan i det föregående antytt, att jag anser att sociala hänsyn kan tala emot
löneexekution i vissa fall. Jag åsyftade därvid särskilt utbildningsbidragen
och därmed jämförliga bidrag, t. ex. flyttningsbidrag till arbetslösa, näringshjälp
till handikappade m. fl. och bidrag till anskaffning av motorfordon för
handikappade. Enligt min mening bör i detta avseende rättsfallet NJA
1963 s. 494 — som innebar att införsel inte medgavs i dåvarande omskolningsbidrag
med hänsyn till bl. a. bidragens sociala karaktär — alltjämt
vara vägledande. För att lagtexten inte skall ge intrycket att sådana hänsynstaganden
är uteslutna förordar jag en mindre jämkning i förslaget.
Enligt beredningens förslag skall det avgörande vara — förutom att det är
fråga om ersättning för personlig arbetsinsats — att gäldenärens arbetsförhållanden
är jämförliga med en arbetstagares. Jag förordar att man inte betonar
arbetsförhållandena enbart utan föreskriver, att gäldenärens ställning
när han gör arbetsinsatsen skall vara jämförlig med en arbetstagares. Detta
allmännare uttryck gör att utrymme skall finnas för sociala hänsynstaganden
av förut berörd art. Jag menar att i omskolningsfallen bidragsmottagaren
gentemot arbetsmarknadsverket inte intar den ställningen att han så att
säga säljer sin arbetskraft på ett sätt som är jämförligt med arbetstagares

46

Första lagutskottets utlåtande nr 48 dr 1968

situation i allmänhet. Annorlunda förhåller det sig med den hjälpform som
utgörs av beredskapsarbete och liknande och som beredningen också anger
som ett exempel på fall där löneexekution bör kunna ske (bet. s. 96).

Den jämkning som jag föreslår bör f. ö. även leda till att exekutionsramen
i vissa fall kan bli något vidare än enligt beredningsförslaget, t. ex.
beträffande styrelsearvoden och liknande ersättning (jfr bet. s. 95).

Vidare föreslår beredningen att i överensstämmelse med gällande rätt införsel
och löneutmätning skall kunna ske i vad som utgår såsom pension
eller livränta. I den delen finns inte anledning till någon erinran. Jag vill
fästa uppmärksamheten vid att lagen skall medge införsel i engångs- eller
kapitalbelopp som undantagsvis betalas ut i stället för livränta eller pension
eller del därav (jfr bet. s. 98).

I InfL anges nu uttryckligen att införsel i pension eller livränta får äga
rum utan hinder av att sådan pension eller livränta är utmätningsfri. Beredningen
har i sitt förslag utelämnat omnämnandet av utmätningsfriheten.
Jag delar beredningens åsikt att det utan uttrycklig föreskrift bör stå klart,
att införsel inte hindras av ett lagstadgat förbud mot utmätning av rättigheten
eller av ett i enskild handling upptaget förbud mot överlåtelse av den.

Såvitt angår införselinstitutet enbart föreslås att vissa ytterligare inkomstkategorier
skall kunna vara föremål för sådan exekution.

En nyhet i beredningens förslag i jämförelse med gällande rätt utgörs av
en bestämmelse att införsel skall kunna meddelas i vederlag för utnyttjande
av rått till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant. Bestämmelsen
har vid remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan erinran. Från
några håll har den emellertid avstyrkts. Jag kan visserligen hålla med de
kritiska instanserna om att behovet av bestämmelsen i de flesta fall inte är
så stort. Men i undantagssituationer torde det kunna visa sig fördelaktigt
för de införselberättigade borgenärerna att ha möjlighet till införsel i de
här aktuella vederlagen. Jag anser därför den föreslagna bestämmelsen vara
fullt motiverad.

Det förut nämnda förslaget att införsel skall kunna erhållas i vad som
utgår såsom pension eller livränta föreslås bli kompletterat med en vidgning
i jämförelse med nuvarande ordning, nämligen så att också annan periodisk
förmån skall kunna vara objekt för införsel. Någon erinran häremot har
inte framkommit vid remissbehandlingen. Jag biträder också förslaget.

I vissa fall skall även sjukpenning eller annan dagersättning som utgår på
grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning kunna tas
i anspråk genom införsel. Detta överensstämmer i sak med vad som redan
gäller efter lagändring år 1963 och jag ansluter mig till förslaget.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

ål

3.4. Andra frågor beträffande införselinstitutet

Beredningen har även i andra hänseenden än dem som jag har behandlat
under 3.2. och 3.3. föreslagit viss modernisering av införselinstitutet. Jag
ämnar i förevarande sammanhang ta upp reglerna om forum och om förbehålls-
och införselbelopp. Jag kommer också att beröra vissa föreslagna bestämmelser,
som saknar motsvarighet i gällande lag och som handlar om åtgärder
mot vissa illojala förfaranden och om jämkning av underhållsbidrag.
I övrigt behandlar jag förslagen i specialmotiveringen under 5.1.

Forum. Enligt nuvarande ordning tas fråga om införsel upp av den utmätningsman
inom vars tjänstgöringsområde lönen till gäldenären betalas
ut. I olika sammanhang har framställts önskemål om sådan ändring att
behörigheten i stället tillkommer utmätningsmannen i gäldenärens hemort.
Beträffande forum vid utmätning gäller sedan några år tillbaka att utmätning
alltid kan sökas, där gäldenären har sitt hemvist, dvs. där han är
bosatt. I andra hand gäller att utmätning av egendom, som finns på annan
ort, också kan sökas där egendomen är, och utmätning av fordran i pengar
får sökas, där den förpliktade är, även om fordringen anses vara lokaliserad
till annan ort.

Beredningen har beträffande forum i införselmål som huvudregel föreslagit,
att behörigheten skall tillkomma utmätningsmannen i gäldenärens hemort.
Förslaget innebär alltså en brytning med gällande rätt och en anpassning
till reglerna om forum vid utmätning. Vid remissbehandlingen har förslaget
i allmänhet mottagits gynnsamt. Flertalet remissinstanser är positivt
inställda. Dock är det en del som avstyrker förslaget.

Enligt min mening talar starka skäl för beredningens förslag. Vid införsel
skall sålunda gäldenären alltid förbehållas ett visst belopp och det är viktigt
att det material som ligger till grund för utmätningsmannens beslut i detta
hänseende blir så fylligt som möjligt. Uppenbarligen har utmätningsmannen
i gäldenärens hemort de största förutsättningarna att skaffa fram sådant
material.

Vidare vill jag erinra om att UL:s ganska nyligen införda forumbestämmelser,
vilka jag nyss nämnde, tillkom bl. a. för att höja exekutionsväsendets
funktionsduglighet. De hittillsvarande erfarenheterna av bestämmelserna
är goda. Genom att samordna forumreglerna i införsellagen med dem i
UL torde nu ytterligare ett steg kunna tas i strävandena att genomföra en
tidsenlig och effektiv exekutiv verksamhet. Speciellt viktigt är uppenbarligen
att ensartade forumregler kommer att gälla för all exekution i lön. En
person som samtidigt utsätts för införsel och löneutmätning bör kunna räkna
med att det är en enda myndighet som handhar all den exekutiva verksamheten.
I sammanhanget är av betydelse att gäldenären vid löneutmätning
—• som jag strax skall utveckla närmare — skall få åtnjuta ett väsentligt
större beneficium än vid införsel. Kraven på utredningen om gäldenä -

48

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

rens förhållanden måste därför om möjligt sättas högre vid utmätning i lön
än vid införsel. Med hänsyn härtill kan som behörig utmätningsman vid
löneutmätning knappast någon annan än utmätningsmannen i gäldenärens
bosättningsort komma i fråga. Jag vill tillägga att några alternativa kompetensregler
inte bör få gälla vid löneutmätning. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att föreskriva att, när utmätning i lön har sökts hos annan
utmätningsman än den där gäldenären är bosatt, denne skall överlämna
målet till utmätningsmannen i bosättningsorten. Till förmån för beredningens
förslag om forum i införselmål talar alltså även intresset av att
införselmålen samordnas med utmätningsmålen.

Också andra skäl kan åberopas till stöd för ändringen. Sålunda torde det
för införselborgenärerna i allmänhet vara mera naturligt att få vända sig
till den utmätningsman som finns på gäldenärens bosättningsort än den
som finns på hans anställningsort. Det förhållandet att restlängd över skatter
och saköreslängd över böter normalt sänds för verkställighet till utmätningsmannen
där gäldenären bor talar också för att denne bör vara behörig
att handlägga mål om införsel mot gäldenären. Genom en reform i forumfrågan
skulle exekutionsväsendet befrias från det inte obetydliga dubbelarbete
som består i att utmätningsmannen i bosättningsorten i fall av sistnämnd
art begär handräckning hos sin kollega i anställningsorten. Ytterligare
är att märka att en framtida övergång till automatisk databehandling
av de exekutiva inålen underlättas, om all löneexekution är samlad hos
utmätningsmannen i bosättningsorten.

En omständighet inger emellertid viss tvekan. En reform i forumfrågan
skulle leda till ändring i förhållandet mellan utmätningsmannen och arbetsgivarna.
Det nuvarande systemet har i det avseendet i allmänhet fungerat
till belåtenhet. För arbetsgivaren är det bekvämt att inte ha att göra med
någon annan utmätningsman än den som finns på hans egen ort. Motsvarande
gäller pensionsinrättningar som skall betala ut pensioner till ett stort antal
pensionstagare. Genomförs beredningsförslaget, kan en arbetsgivare få
att verkställa införselbeslut som har meddelats av utmätningsmän på olika
håll i landet.

I allmänhet torde emellertid en ändring av ifrågasatt innebörd inte behöva
vålla arbetsgivarna större olägenheter. Som beredningen har uttalat torde
med de mekaniska hjälpmedel för bokföring och löneutbetalning som numera
används vid större företag det i allmänhet inte möta nämnvärd svårighet
att redovisa införselmedel till mer än en utmätningsman. I sammanhanget
är också av betydelse att kronofogdedistrikten efter förstatligandet av exekutionsväsendet
är ganska stora och därmed färre till antalet. Inte heller
torde en reform behöva få till följd att utmätningsmännens möjligheter att
övervaka och snabbt ingripa mot försumliga arbetsgivare blir lidande. Om
det inträffar att en arbetsgivare inte följer ett beslut om införsel och det
därför blir aktuellt med utmätning hos honom, bör utmätningsåtgärden nor -

49

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

malt företas av utmätningsmannen i anställningsorten. Den omständigheten
att i sådana fall utmätningsmannen i hemorten får överlåta arbetet att kontrollera
arbetsgivaren och eventuellt göra framställning om utmätningsåtgärd
torde inte behöva tillmätas så stor betydelse i förevarande sammanhang.

I förhållandet mellan utmätningsmannen och arbetsgivaren är det emellertid
en omständighet som vid remissbehandlingen har tilldragit sig speciell
uppmärksamhet. Vad jag avser är frågan om arbetsgivare och förmånsutbetalare
skall få redovisa medel, som har innehållits, med utmätningsmannen
i utbetalningsorten som mellanhand. Enligt beredningens förslag
skall redovisning undantagsvis få äga rum på det sålunda angivna sättet.
Det torde emellertid kunna befaras att redovisning via utmätningsmannen i
utbetalningsorten skulle få vidare tillämpning än beredningen har tänkt sig.
Övergångsvis kan det tänkas att arbetsgivarna och förmånsutbetalarna skulle
komma att utsätta utmätningsmännen för ett visst tryck för att få behålla
den nuvarande och inarbetade ordningen för redovisning. En sådan utveckling
kan inte godtas. Det är inte bara fråga om att systemet med redovisning
via mellanhand blir tungrott för utmätningsmännen och för med sig dubbelarbete.
Därtill kommer, som riksrevisionsverket har understrukit, att
kritik kan riktas mot systemet ur bokförings- och revisionsteknisk synvinkel.
På grund härav anser jag att avsteg inte i något fall bör få ske från
ordningen med redovisning direkt till den utmätningsman som handhar införseln.
Jag utgår från att arbetsgivare och förmånsutbetalare ganska snart
skall vänja sig vid den nya ordningen.

Jag godtar alltså beredningens förslag i forumfrågan, frånsett förslaget att
utmätningsmannen i anställningsorten skall få anlitas som mellanhand
beträffande redovisningen.

Förbehållsbelopp och införselbelopp. Beredningen har i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande rätt föreslagit, att utmätningsmannen i sitt beslut
om införsel skall bestämma dels hur mycket som skall innehållas av
gäldenärens lön (införselbeloppet), dels ett belopp som skall vara förbehållet
gäldenären (förbehållsbeloppet).

Vad först angår det belopp som skall förbehållas gäldenären har beredningen
utformat bestämmelsen i ämnet så att den avviker något från motsvarande
föreskrift i InfL. Avvikelserna kommer jag att behandla i specialmotiveringen
till den nya införsellagen under 5.1. Emellertid har en annan
hithörande fråga tagits upp under remissbehandlingen. Bakgrunden är följande.
I viss utsträckning har förekommit att beslut om införsel har meddelats
med ett schablonmässigt förbehållsbelopp som har fastställts utan att
utmätningsmannen bär verkställt erforderlig utredning i fråga om gäldenärens
behov. Det har i stället fått ankomma på gäldenären att begära jämkning
när införseln är för betungande. På det sättet har utvecklingen på sina
håll tenderat i riktning mot en ordning liknande den som tillämpas vid
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 48

50

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

skatteavdrag enligt UppbF. ÖÄ har ifrågasatt om en sådan ordning inte
kunde uttryckligen fastställas. Den av ÖÄ tänkta ordningen skulle innebära
att förbehållsbelopp inte obligatoriskt behövde bestämmas i varje införselmål
utan först sedan gäldenären hade framställt hegäran därom.

Förhållandena när skatteavdrag görs är emellertid helt annorlunda än
de som råder i införselsammanhanget. Den omständigheten att vid skatteavdrag
gäldenärens behov av existensminimum inte obligatoriskt beaktas
hänger bl. a. samman med att skatteavdrag alltid förekommer när preliminär
A-skatt betalas och att det med hänsyn till skattetabellernas konstruktion
m. in. normalt inte fordras att särskilt förbehåll görs för gäldenären.
Införselmålen åter är begränsade till antalet och leder inte sällan till att gäldenären
— om ett förbehållsbelopp inte fastställs — får behålla för litet av
sin lön för egen räkning. Under sådana förhållanden är det nödvändigt att
av hänsyn till den enskilde uppställa vissa krav på individuell handläggning
av varje mål. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör i enlighet med beredningens
förslag förbehållsbelopp fastställas i varje införselmål.

Frågan hur mycket av gäldenärens lön som skall innehållas har i ett
avseende tilldragit sig stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen. Jag
åsyftar en av beredningen föreslagen föreskrift — vartill motsvarighet saknas
i InfL — att vid införselbeloppets bestämmande skälig hänsyn skall tas
till arbetets mer eller mindre krävande art och de omständigheter under
vilka det utförs. Flera remissinstanser — bl. a. hovrätten för Nedre Norrland,
kriminalvårdsstyrelsen, riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Stockholms
län — har ansett föreskriften otydlig och i behov av precisering. Hovrätten
för Nedre Norrland har förordat, att föreskriften utmönstras. Enligt
min mening bör remisskritiken beaktas. Det kan — som hovrätten har anfört
-— onekligen från principiell synpunkt sättas i fråga, om en införselsökande
bör komma i ett sämre läge därför att gäldenären har ett mer pressande
yrke än flertalet andra. Beredningen synes med föreskriften ha syftat
till att lagfästa en rekommendation om smidighet i förfarandet mot gäldenären.
Att också vid införselbeloppets bestämmande hänsyn skall tas till de
växlande förhållandena är emellertid uppenbart. Enligt min mening är det
inte nödvändigt att speciellt framhäva detta förhållande. Jag anser på grund
härav att föreskriften att hänsyn skall tas till arbetets mer eller mindre krävande
art etc. bör utgå. Jag vill nämna, att mitt ställningstagande på den här
punkten måste få återverkningar på andra förslag. Bestämmelser som motsvarar
den här aktuella bestämmelsen bör sålunda falla bort när det gäller
beneficium vid löneutmätning och i konkurs.

Åtgärder mot vissa illojala förfaranden. Erfarenheten visar att gäldenärer
inte sällan på olika sätt söker hindra att deras inkomster tas i anspråk på
exekutiv väg. Ett sätt är att gäldenären träffar överenskommelse med sin
arbetsgivare om lägre lön än normalt för den arbetsprestation som utförs.
Exempelvis kan det vara så, att gäldenären i sådant fall är nära befryndad

51

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

med arbetsgivaren och åstadkommer arrangemang varigenom han kan få
sitt törsörjningsbehov tillgodosett trots att obetydlig eller kanske ingen lön
utgår för hans arbete.

Gällande lag medger inte några exekutiva ingripanden i de här åsyftade
situationerna. Beredningen har emellertid för vissa införselmåls del föreslagit
bestämmelser med stöd av vilka utmätningsmannen skall kunna ålägga
arbetsgivaren att betala ersättning. Sådant åläggande får enligt förslaget
meddelas, om gäldenären arbetar hos make eller annan i dennes förvärvsverksamhet
utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och underhållsbidrag
eller kommunal bidragsfordran till följd därav inte kan tas ut genom
intörsel. Arbetsgivaren skall åläggas att utge så mycket som hade kunnat
tas ut genom införsel, om skälig lön hade utgått för arbetet.

Remissopinionen är i huvudsak positiv till förslaget. Bara några enstaka
remissinstanser har avstyrkt med åberopande av att förslaget pålägger utmätningsmännen
alltför vanskliga avgöranden.

För egen del är jag, liksom det övervägande antalet remissinstanser, övertygad
om att utmätningsmännen skall kunna handha den här ifrågavarande
uppgiften tillfredsställande. Jag vill särskilt understryka att lagtexten inte
tillåter ingripanden annat än i uppenbara fall. Som beredningen har påpekat
är den omständigheten att ersättningen understiger marknadsmässig lön
inte tillräcklig för ett ingripande. Utmätningsmannen skall vid sin prövning
också ta hänsyn till om gäldenären på grund av sjukdom eller av annan anledning
inte förmår prestera en fullgod arbetsinsats. Beredningen har ansett,
att hänsyn måste tas även till sådana förhållanden som att arbetsgivarens
ekonomi inte tillåter att han anlitar arbetskraft med sedvanliga lönekrav
(bet. s. 176). En remissinstans har menat att detta bör antydas i lagtexten.
Jag har emellertid inte övertygats om att detta är en tillräckligt praktisk
situation för att motivera en jämkning av lagtexten. Jag biträder alltså beredningens
förslag.

Jämkning av underhållsbidrag. Underhållsbidrag kan i vissa fall vara bestämda
till högre belopp än som motsvarar den underhållsberättigades behov.
Särskilt kan detta gälla bidrag som den ena maken har att utge till den
andra, trots att makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan anledning
än söndring eller hem- eller äktenskapsskillnad. Den ena maken kan
sålunda ha medgivit eller utfäst ett för högt underhåll till den andra i avsikt
att lönen skulle bli oåtkomlig för borgenärerna. Även när en otillbörlig avsikt
inte har förekommit kan bidraget vara så bestämt, att det inte rimligen
i sin helhet bör få företräde framför övriga borgenärers krav.

Gällande lag innehåller en bestämmelse av intresse för den åsyftade situationen,
nämligen 16 § InfL. Enligt denna paragraf får belopp som har innehållits
till betalning av underhållsbidrag i princip inte utmätas. Emellertid
får utmätning äga rum om det innehållna beloppet avser underhållsbidrag
till make men makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan anledning

52

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

än söndring eller efter vunnen hemskillnad. Särbestämmelsen har just motiverats
av att vissa underhållsbidrag mellan makar som avses i 5 kap. 5 § GB
inte alltid bör få konkurrera ut den bidragspliktiges vanliga skulder.

Beredningen har ansett särbestämmelsen ha en alltför begränsad räckvidd
och även i övrigt vara otillfredsställande. Beredningen har därför sökt en annan
lösning och har föreslagit att underhållsbidrag skall kunna jämkas i
införselmålet. Jämkningen avses få giltighet endast i den aktuella införselsituationen
och rubbar alltså inte vederbörande makes principiella skyldighet
att utge bidraget enligt vad som har bestämts enligt 5 kap. 5 § GB. Om
underhållsbidrag som avses i nämnda lagrum överstiger vad som skäligen
bör tillkomma familjen, får det enligt förslaget jämkas såvida det krävs med
hänsyn till annan fordran vilken samtidigt är föremål för införsel.

Också andra underhållsbidrag än sådana som avses i 5 kap. 5 § GB skall
enligt förslaget kunna jämkas. Förutsättningarna för jämkning bär dock
därvid bestämts snävare.

Beredningsförslaget innebär vidare att bestämmelserna om jämkning av
underhållsbidrag skall äga motsvarande tillämpning om till följd av införsel
för underhållsbidrag skatteavdrag eller utmätning inte kan äga rum.

I allmänhet har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En del
remissinstanser har uttalat viss tvekan beträffande förslaget.

Även om en jämkning bara avser möjligheten till exekution i den aktuella
situationen, är det enligt min mening begripligt om förslaget att utmätningsmannen
skall kunna avvika från ett domstolsavgörande ter sig djärvt.
De betänkligheter som har kommit till uttryck på en del håll torde emellertid
vara obefogade. Inte ens de tveksamma remissinstanserna har f. ö.
annat än i något enstaka fall avstyrkt förslaget. Man torde på de flesta
håll anse att utrymmet för jämkning blir ytterst begränsat med hänsyn till
de relativt snäva förutsättningar som har uppställts. Det hindrar emellertid
inte att bestämmelserna — inte minst de som rör skatteavdrag och utmätning
— kan ha en funktion att fylla. Jag vill särskilt understryka, att redan
hotet om att utmätningsmannen har möjlighet att ingripa kan verka hämmande
på dem som umgås med planer på illojala förfaranden. På grund av
det anförda anser jag att förslaget bör godtas. Jag utgår från att utrnätningsmännen
kommer att iaktta stor försiktighet vid tillämpningen av de
ifrågavarande bestämmelserna.

3.5. Andra frågor beträffande löneutmätning

Jag har redan under 3.1. angivit den huvudsakliga innebörden av beredningens
förslag beträffande löneutmätningsinstitutet. I samband därmed
har jag även nämnt, att förslaget i stort har fått ett välvilligt mottagande av
remissinstanserna och att det i huvudsak bör godtas. Jag avser nu att när -

53

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

mare behandla de villkor för utmätning i lön som innefattas i beredningens
förslag och det tänkta förfarandet beträffande denna exekutionsform.

Enligt beredningens mening bör bestämmelserna om de förutsättningar
under vilka utmätning i lön skall få användas utformas så, att man tillgodoser
synpunkten att denna exekutionsform blir tillämpad med återhållsamhet.
Beredningens ståndpunkt grundar sig, som jag förut har nämnt, på
överväganden beträffande den mest lämpliga avvägningen mellan borgenärsoch
gäldenärsintressena. Med några enstaka undantag har remissinstanserna
godtagit tanken på återhållsamhet. Från kommunalt håll och från företrädare
för industrin har till förmån för en restriktiv tillämpning speciellt åberopats,
att de nya reglerna kommer att belasta arbetsgivarna i administrativt
hänseende.

Själv anser jag att möjligheten till utmätning i lön bör vidgas under iakttagande
av viss försiktighet betingad både av de gäldenärsintressen som jag
berörde under 3.1. och av hänsyn till arbetsgivarna. Jag vill i sistnämnda
hänseende betona att med en begränsad tillämpning av utmätning i lön den
administrativa belastningen för arbetsgivarna inte behöver bli så stor.

Från något remisshåll har väckts förslag om särskild ersättning till arbetsgivarna
för det arbete som de åläggs att ombesörja. Jag vill med anledning
därav erinra om att riksdagen upprepade gånger har avslagit motioner
med förslag om att arbetsgivare skall få ersättning av allmänna medel för
arbete av liknande karaktär (jfr ABU 1968: 5). Enligt min mening finns det
inte skäl att nu göra annat ställningstagande.

Några remissinstanser har under hänvisning till praktiska och organisatoriska
synpunkter ansett att all exekution i lön helst bör ske under gemensam
form, oavsett exekutionsfordringens karaktär. Löneutmätningen skulle
i så fall utformas som en specialform av införsel. Beredningen har emellertid
som skäl mot en sammansmältning av införselinstitutet och institutet
utmätning i lön åberopat bl. a., att olika förutsättningar för resp. instituts
användning måste föreskrivas och att även rättsverkningarna bör bli olika.
Jag delar beredningens mening och anser att löneutmätningsinstitutet bör
regleras för sig i UL. En annan sak är att regleringen där i vissa delar kan
ske genom hänvisningar till införsellagen.

I beredningsförslaget har gjorts skillnad mellan dels lön i allmänhet och
dels ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre
tid än en månad. Beträffande lön i allmänhet föreslås förutsättningarna för
utmätning bli särskilt restriktiva. Sålunda uppställer beredningen som villkor
för utmätning i sådan lön mot gäldenärens bestridande bl. a. att det skall
vara uppenbart, att gäldenären underlåter att skäligen efter förmåga göra
rätt för sig. Fordran på arbetsersättning som innestår för längre tid än en
månad får däremot utmätas, även om omständigheterna inte är sådana som
nu har sagts. Beredningen framhåller, att det främst är sistnämnda typ av
fordran som nu vid löneutmätning tas i anspråk och beredningen har inte

54

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

ansett det tillrådligt att begränsa denna möjlighet för mycket. För utmätning
av lön som gäldenären har låtit innestå hos arbetsgivaren efter förfallodagen
uppställs inte heller krav på att gäldenären har visat sig ovillig att
göra rätt för sig.

Vid remissbehandlingen har den särskilda förutsättningen för utmätning
i vanlig lön blivit kritiserad. Jag anser att hänsyn bör tas till denna kritik.
Tydligt är att det skulle uppstå svårigheter, om man i enlighet med beredningsförslaget
upprätthåller krav att i löneutmätningsmål i allmänhet skall
bedömas, om gäldenärens betalningsovillighet och betalningsförmåga är sådan
att den får föranleda utmätning. Det måste vidare anses ytterst tveksamt,
om en bedömning av detta slag bör ske på exekutionsstadiet. Erfarenheterna
från ett annat område beträffande tillämpningen av föreskrifter
med liknande innehåll ger sålunda anledning till vissa betänkligheter. Jag
åsyftar den prövning som skall ske i frågan om anstånd skall beviljas beträffande
verkställighet av förvandlingsstraff för böter. Därvid skall bedömas
om den bötfällde har underlåtit att betala böterna av tredska eller uppenbar
vårdslöshet (18 § lagen om verkställighet av bötesstraff). Frågor av detta
slag blir inte sällan kontroversiella med motsägelsefulla uppgifter om gäldenärens
vilja eller förmåga att göra rätt för sig. Det är önskvärt att bedömningar
av sådan natur inte förekommer i utmätningsmål annat än när
det är absolut nödvändigt. Vad som är angeläget är att åstadkomma att löneutmätning
inte äger rum när gäldenären har försökt göra rätt för sig efter
bästa förmåga men har råkat i betalningssvårigheter. Det bör i dessa fall i
första hand förutsättas, att gäldenären själv tar upp frågan och lägger fram
den utredning som behövs i utmätningsmålet. Det bör dock inte vara något
hinder att en utmätningsman, som har kännedom om gäldenärens förhållanden,
sj älvmant tar upp frågan. Det nu anförda talar för att man bör utforma
regeln efter samma mönster som har använts i 17 § lagen om verkställighet
av bötesstraff. Denna föreskriver — som förutsättning för nedsättning av
förvandlingsstraff — att det med skäl kan antas att den enskilde gjort vad
han förmått för att betala bötesskulden.

Om man utformar regeln på det sättet uppnår man dessutom fördelen att
själva prövningen i utmätningsmålet inte behöver avse gäldenärens sätt att
fullgöra sina förpliktelser i allmänhet. Många remissinstanser har anmärkt
på att beredningsförslaget skulle få sådana följder. I stället blir det avgörande
om gäldenären har gjort vad som skäligen kan begäras för att1 betala
skulden till utmätningsborgenären.

På grund av det anförda förordar jag att regeln i det nu behandlade ämnet
utformas så, att förordnande om löneutmätning i vanlig lön inte skall
meddelas om det med skäl kan antas att gäldenären gjort vad han förmått
för att betala skulden. I bestämmelsen bör inte anses ligga krav på att en
avbetalning ovillkorligen måste vara gjord.

En mycket viktig bestämmelse för att garantera en återhållsam tillämp -

Första lagutskottets utlåtande nr 4-8 år 1968

55

ning av löneutmätningsinstitutet är bestämmelsen om att löneutmätning
utan gäldenärens medgivande får tillämpas endast under viss maximerad
tid under ett och samma kalenderår.

Uppgiften att bestämma den maximitid som här bör komma i fråga är
naturligtvis inte lätt. Beredningen har satt ifrågavarande tid till tre månader
eller, om särskilda skäl föreligger, sex månader. Vid remissbehandlingen
har visserligen flertalet remissinstanser godtagit beredningens förslag
men från åtskilliga håll har ändringsförslag förts fram. Flera remissinstanser
vill sålunda förlänga den högsta tillåtna tiden för löneutmätning. En
remissinstans föreslår den ändringen att utmätning skall få äga rum under
högst tre månader för varje borgenärs fordran och alltså inte, som enligt
förslaget, totalt högst tre månader, oavsett antalet utmätningsansökningar.

En förlängning av den av beredningen föreslagna tiden om tre resp. sex
månader är inte förenlig med målsättningen, att löneutmätning, åtminstone
tills vidare, endast skall få äga rum med stor återhållsamhet. Detsamma gäller
om förslaget att utmätning skall få äga rum under högst tre månader för
varje borgenärs fordran. Jag anser med hänsyn härtill det inte vara lämpligt
att frångå beredningens förslag.

Vad angår villkoren för att utmätning i lön skall få ske under den längre
tidrymden, föreslår beredningen att härför skall krävas antingen gäldenärens
medgivande eller att särskilda skäl föreligger. Beträffande det sistnämnda
villkoret vill jag framhålla, att det kan tänkas leda till att förlängd
tid kommer att krävas och kanske också medges ganska ofta. Borgenärerna
kommer säkerligen att förfäkta var och en att i hans fall särskilda skäl talar
för utmätning under den längre tiden. Handläggningen av utmätningsmålen
skulle tyngas härigenom och eventuellt skulle det bli en stor besvärsfrekvens.
Jag anser därför att möjligheterna till utmätning under den längre tiden bör
begränsas mer. Lämpligen bör detta ske så, att förlängning medges bara —
förutom i det fallet att gäldenären medger det — om fordringens art ger särskild
anledning därtill. I första hand bör därvid ersättning för person- eller
egendomsskada på grund av brott kunna ges en privilegierad ställning. Även
i andra fall kan fordringen vara av sådan art att utmätning under den längre
tiden är starkt motiverad, t. ex. när det gäller skadeståndsrättsligt underhållsbidrag
vid förlust av för sörj are. Det bör ankomma på rättstillämpningen
att dra upp de närmare gränserna i det avseendet.

f överensstämmelse med vad beredningen har föreslagit bör vidare till
gäldenärens skydd föreskrivas, att utmätning inte under två kalenderår
efter varandra får ske så, att lönen kommer att i en följd eller utan större
uppehåll tas i anspråk under längre tid än tre resp. sex månader. Vidare bör,
likaledes i enlighet med beredningsförslaget, föreskrivas att gäldenären, när
utmätning har tillämpats sex månader eller förhållandena har ändrats väsentligt,
äger återkalla lämnat medgivande att utmätning skall få pågå under
längre tid än som annars är tillåtet.

56

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Beneficium. I fråga om vad som skall förbehållas gäldenären vid löneutmätning
har beredningen föreslagit, att förordnande om utmätning inte får
omfatta mera än vad gäldenären uppenbart kan undvara utan intrång i vad
som fordras för hans försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet
som åvilar honom. Innebörden härav är bl. a., att gäldenären vid löneutmätning
skall förbehållas ett beneficium som är avsevärt större än motsvarande
vid införsel. Från en del håll har man gjort invändningar mot
detta. Jag anser emellertid att man i det här avseendet inte bör vidta någon
ändring i beredningens förslag.

Med anledning av ett remissuttalande vill jag framhålla att jag inte anser
det nödvändigt att enhetliga normer för beräkningen av gäldenärens
beneficium vid löneutmätning utarbetas. Däremot är det givetvis önskvärt
att kännedom om framväxande praxis sprids bland utmätningsmännen, så
att det undviks att mera betydande olikheter uppstår i tillämpningen. Det
torde få ankomma på exekutionsväsendets organisationsnämnd att tillse, att
sådan information sprids i lämplig form.

Som beredningen har uttalat bör reglerna om beneficium vara sådana att
löneutmätning mot gäldenärens bestridande inte kommer i fråga beträffande
den stora gruppen av lågavlönade, frånsett ungdomar som inte har någon
försörjningsbörda och inte heller i övrigt har några större fasta utgiftei
samt liknande fall.

Beredningsförslaget föreskriver att skälig hänsyn vid utmätning skall tas
till arbetets mer eller mindre krävande art och de omständigheter under
vilka det utförs. Denna föreskrift torde i överensstämmelse med den stånd
punkt som jag har intagit i motsvarande sammanhang i den nya införsel
lagen böra utelämnas (jfr framställningen under 3.4.).

Om ett utmätningsförordnande avser ackordslön, provision eller annai
ersättning, som innestår för längre tid än en månad, bör enligt beredningsförslaget
särskild hänsyn tas till detta förhållande vid tillämpningen av
beneficiumregeln. Att sådant hänsynstagande skall göras beror på att tidsbegränsningsreglerna
inte skall gälla vid utmätning av ersättning, som innestår
för längre tid än en månad. Jag har inte något att erinra mot beredningens
förslag i denna del.

Semestermedel. Beredningen har föreslagit vissa bestämmelser om utmätningsfrihet
för semestermedel. Bestämmelserna avser både lön som betalas
ut under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till den och
ersättning som utgår i stället för semester.

De föreslagna bestämmelserna har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Jag anser också att de föreslagna bestämmelserna
om utmätningsskydd för semestermedel bör genomföras. I ett
hänseende vill jag t. o. m. gå längre än vad beredningen har föreslagit. Enligt
beredningsförslaget får semesterersättning inte i något fall utan gäldenärens
medgivande utmätas, om det skulle strida mot ändamålet med gäldenärens

57

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

rätt till ersättningen. Av sociala skäl anser jag, i likhet med en hovrätt, att
ersättning som utgår i stället för semester genomgående bör vara utmätningsfri,
om gäldenären inte medger annat.

I överensstämmelse med beredningsförslaget bör vidare föreskrivas, att
semestermedel, som av arbetsgivaren har inbetalats till och innestår hos särskild
kassa, inte i något fall får utmätas utan gäldenärens medgivande.

Förfarandet. I enlighet med vad beredningen har föreslagit bör förordnande
om utmätning kunna meddelas antingen beträffande lön som förfaller
under viss i förordnandet angiven tid eller beträffande viss lönepost.

I fråga om förfarandet i övrigt vid löneutmätning har beredningen givit
en allmän hänvisning till bestämmelserna i införsellagen. Hänvisningen
avser även reglerna om ansvar för den som inte iakttar beslut om införsel.
Några remissinstanser har framhållit, att hänvisningens räckvidd inte är
fullt klar och har därför ansett att det i UL uttryckligen bör anges vilka lagrum
i införsellagen som skall vara tillämpliga. Detta önskemål anser jag
böra tillgodoses.

Till mina närmare överväganden beträffande frågan vilka lagrum i införsellagen
som bör göras omedelbart tillämpliga vid löneutmätning återkommer
jag under 5.2.

3.6. Gäldenärens beneficium vid sakutmätning

Beredningens förslag till nya regler om gäldenärens beneficium vid sakutmätning
skiljer sig på ett fördelaktigt sätt från de nu gällande. Särskilt
är att märka att gäldenärens beneficium materiellt sett vidgas i en omfattning
som kommer det att stå i bättre överensstämmelse med nutida åskådning.

Beredningens allmänna överväganden kring frågan om beneficium har
redovisats inledningsvis under 2.6. Jag har redan i det föregående (3.1.)
allmänt uttalat, att jag anser att beredningens förslag i denna del tillgodoser
gäldenärernas trygghet i rimlig omfattning, samtidigt som borgenärernas
möjlighet att komma till sin rätt inte har begränsats alltför mycket. Jag
vill här tillägga att det — även med beaktande av intresset att upprätthålla
en god betalningsmoral — måste anses riktigt att bestämma gäldenärens
beneficium ganska liberalt, när man kan förutse att det kommer att ske en
utveckling från sakexekution till löneexekution.

En del remissinstanser har anmärkt på att den föreslagna gränsen kring
den utmätningsfria egendomen är för vagt angiven. Å andra sidan är majoriteten
av remissinstanserna, bland dem flertalet utmätningsmän, belåtna med
förslaget. För min del anser jag, att beredningen har lyckats väl med förslagets
närmare utformning. Som jag har framhållit i det föregående (under
3.1.) är det nödvändigt att ge bestämmelserna sådan avfattning, att de läm -

58 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

nar ganska vida ramar inom vilka utmätningsmännens tillämpning får anpassas
efter de enskilda fallens särart.

Beträffande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna,
som avses bli upptagna i 65 § UL, vill jag anföra följande.

I 65 § 1 mom. punkterna 1 och 2 har beredningen tagit upp bestämmelser
om utmätningsskydd dels för gäldenärens rent personliga utrustning (jfr
13 kap. 4 § GB) och dels för lösöre som ingår i gäldenärens hem. Enligt
förslaget skall från utmätning tas undan dels kläder och andra föremål,
som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, intill skäligt värde,
och dels möbler, husgeråd och annan utrustning som gäldenären behöver
för ett anspråkslöst hem och dess skötsel.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Från några håll har visserligen anmärkts på att de föreslagna
bestämningarna »skäligt värde» i punkt 1 och »anspråkslöst hem» i punkt
2 är alltför svävande och obestämda. Enligt min mening torde de dock ge
tillräcklig ledning för tillämpningen. En annan sak är att kritiken mot
själva orden »anspråkslöst hem» kan vara befogad. Uttrycket kan sålunda
möjligen ge anledning till inte åsyftade värderingar och dessutom te sig
otidsenligt. Jag har ansett mig böra beakta kritiken och förordar att man i
stället i bestämmelsen inbegriper möbler m. m. »i den mån egendomen är
nödvändig för ett hem eller dess skötsel». Avgörande bör sålunda vara vad
som beträffande hem i allmänhet får anses nödvändigt.

JK har ifrågasatt om inte gäldenärens beneficium borde å ena sidan utsträckas
så att det omfattade också lösöre med högt bruksvärde men lågt
försäljningsvärde men å andra sidan ställdes i relation till gäldenärens betalningsvilja.
De lösören JK tänker på utgörs av televisionsapparater, cyklar,
campingutrustning o. d. JK vill uppenbarligen förse utmätningsmannen
med ytterligare ett påtryckningsmedel gentemot gäldenären för att förmå
denne att betala av sina arbetsinkomster. Att märka är dock att, i den mån
gäldenären vill ge prov på god betalningsvilja och undgå förlusten av ett
föremål, han redan nu har tiden fram till försäljningen av det utmätta
föremålet till förfogande. Denna tid kan bli ganska lång (jfr 88 c § UL). I sammanhanget
är vidare den utbredda handeln med begagnade föremål av betydelse.
Om gäldenären exekutivt har fråntagits en begagnad televisionsapparat,
kan han sålunda senare till ett ganska överkomligt pris skaffa sig
en annan jämförbar apparat. Enligt min mening föreligger inte anledning
att ta fasta på JK:s förslag, som synes leda till onödiga komplikationer.

Beredningen har i 65 § 1 mom. punkt 3 föreslagit utmätningsskydd för
arbetsredskap och annan utrustning som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet
eller yrkesutbildning. Att sådan egendom skall tas undan från
utmätning är ganska klart. Redan i gällande rätt finns föreskrift om detta.

Beredningsförslagct innehåller vidare en till 3 000 kr. fixerad värdegräns
beträffande den egendom som skall förbehållas gäldenären. Åtskilliga re -

59

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

missinstanser är emellertid kritiska mot denna värdegräns. För min del
är jag benägen att instämma i de betänkligheter som har kommit till
uttryck i dessa remissyttranden. Det måste sålunda anses önskvärt att
om möjligt undvika en i pengar angiven gräns. En sådan blir så småningom
föråldrad. De nuvarande penninggränserna i 65 § UL har höjts både år
1945 och år 1955. Tanken på en indexreglering av gränsen ligger naturligtvis
nära till hands. Flera remissinstanser har uttalat sig till förmån för en
sådan reglering. Själv anser jag dock inte att en indexreglering passar så
väl i detta sammanhang. Man undgår genom en sådan reglering inte att
utmätningsmannens egen skälighetsbedömning vid egendomens värdering
blir avgörande i de enskilda fallen. Han måste ju ändå alltid pröva vad en
försäljning kan väntas inbringa.

Jag har med hänsyn till det anförda ansett mig böra ta fasta på ett förslag
från ett par remissinstanser, nämligen att begagna samma värdebestämning

1 förevarande punkt som i punkt 1, alltså »skäligt värde». En sådan bestämning
torde inte behöva föranleda speciella tillämpningsproblem. Avsikten är
sålunda att arbetsredskap och annan utrustning skall tas undan i ungefärligen
den utsträckning som beredningen bär tänkt sig med sin bestämning.
Det av mig förordade förslaget ger bättre möjlighet att ta hänsyn till de
ändringar i den allmänna uppfattningen som en fortsatt standardhöjning
och utvecklingen i övrigt kan komma att medföra. En fördel med detta
förslag är vidare att det gör en av beredningen föreslagen bestämmelse i

2 mom. av förevarande paragraf obehövlig. Jag åsyftar en bestämmelse om
att värdegränsen på 3 000 kr. skulle få genombrytas i vissa fall, om gäldenären
eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom.

Utmätningsskyddet i förevarande punkt bör — i överensstämmelse med
vad beredningen bär föreslagit — avse även djur, foder och sådant som
i övrigt behövs för gäldenärens försörjning.

Frågan om viss egendom skall anses erforderlig för gäldenären får bedömas
med hänsyn till hur förhållandena kommer att gestalta sig efter
exekutionen. I vissa fall kan det tänkas att om gäldenären i fortsättningen
skall driva en rörelse utmätningsskyddet måste omfatta ett mindre varulager.
En rättstillämpning i överensstämmelse härmed torde vara förenlig
med den föreslagna lagtexten.

I några remissyttranden har dryftats i vilken omfattning en bil i fortsättningen
kan komma att bli utmätningsfri. Uppenbart är att bedömningen
måste vara restriktiv när det gäller frågan om en bil som gäldenären äger
verkligen fordras för hans förvärvsverksamhet. Härutöver är jag emellertid
inte beredd till några uttalanden. Frågan är enligt min mening av den beskaffenheten
att den måste överlämnas till rättstillämpningen för bedömning
med ledning av förhållandena i de särskilda fallen.

Beredningen har i 65 § 1 mom. punkt 4 föreslagit att från utmätning skall
få tas undan föremål med sådant övervägande personligt värde att det måste

60 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

anses uppenbart obilligt att ta egendomen i anspråk. Bestämmelsen torde
ha en viss funktion att fylla och synes inte behöva ge anledning till betänkligheter.
Vid remissbehandlingen har den också helt tillstyrkts. Jag anser att
den därför bör genomföras. Av lagtexten framgår att bestämmelsen skall
tillämpas restriktivt.

Det föreslagna utmätningsskyddet i 65 § 1 mom. punkt 5 avser vissa
hyresrätter. Enligt gällande rätt ingår bostad och arbetslokal i allmänhet
inte i gäldenärens beneficium. I ett fall — vid utmätning för böter och viten
—■ finns dock skydd för egendom av sådant slag. Att gäldenärens beneficium
i allmänhet inte omfattar bostad eller arbetslokal är dock mestadels utan
praktisk betydelse. Beträffande exempelvis hyresrätt till lägenhet förhåller
det sig så att rättigheten över huvud taget kan utmätas endast sällan. Detta
beror på att rättigheten måste vara överlåtbar för att kunna utmätas och att
det i regel krävs fastighetsägarens samtycke för överlåtelse av hyresrätt.
Sådant samtycke torde lämnas endast undantagsvis.

Trots att det praktiska behovet av utmätningsslcydd sålunda kan tyckas
vara tämligen ringa har beredningen ansett sig böra överväga reformer.
Beredningens överväganden har resulterat i förslag att hyresrätt till lägenhet,
som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller fordras för hans
förvärvsverksamhet, inte får utmätas, även om den på grund av hyresvärdens
samtycke eller eljest får överlåtas. I övrigt innehåller beredningens
förslag inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Den särskilda
beneficiumregeln vid utmätning för böter och viten skall alltjämt gälla.

Beredningens förslag om utmätningsskydd för vissa hyresrätter har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. För min del finner jag den föreslagna
bestämmelsen av sociala skäl angelägen. Den omständigheten att hyresrätter
i allmänhet inte är överlåtbara utan hyresvärdens medgivande och
följaktligen inte heller kan utmätas torde inte hindra att utmätningsskyddet
i enstaka fall kan visa sig få stor betydelse. Den nya hyreslagstiftningen
(prop. 1967: 141 och 1968: 91) torde knappast bli av betydelse i detta sammanhang.
Visserligen innebär den bl. a. en vidgning av hyresgästens rätt
att överföra hyresrätten till annan person även om hyresvärden motsätter
sig förändringen. Någon ovillkorlig rätt att sätta annan i sitt ställe får
emellertid inte hyresgästen. Möjligen kan den nya lagstiftningen få till följd
att hyresvärdarna frivilligt medger överlåtelse i större omfattning än hittills.
Särskilt i fråga om affärslägenheter torde det inte vara ovanligt, att hyresvärden
samtycker till att hyresgästen överlåter lägenheten (prop. 1966:23
s. 99). Det bör härvid observeras att hyresrätt för mindre företagare ofta
omfattar både familjebostad och lokaler för näringsverksamhet (samma
prop. s. 93). På grund av det anförda anser jag att den föreslagna bestämmelsen
om utmätningsskydd för vissa hyresrätter bör genomföras.

I detta sammanhang tilldrar sig också frågan om utmätningsskydd för
vissa bostadsrätter och arrenderätter intresse. Beredningen har diskuterat

61

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

möjligheten av förbud mot utmätning av dessa båda rättighetstyper men har
av olika skäl stannat för att inte föreslå några bestämmelser. En del remissinstanser
har emellertid uttalat önskemål om att rättigheterna när det gäller
frihet från utmätning bör jämställas med hyresrätten. Särskilt bostadsrättsinnehavarens
behov av utmätningsskydd för sin bostad anses av flera remissinstanser
göra sig gällande med samma styrka som hyresgästens.

Jag är emellertid inte f. n. beredd att föreslå några regler om frihet från
utmätning för vare sig bostadsrätter eller arrenderätter. Vad först angår
bostadsrätterna är att märka att bostadsrättshavarna knappast kan betagas
möjligheten att få utnyttja sina rättigheter som kreditobjekt, något som en
generell föreskrift om utmätningsfrihet skulle förhindra. Därtill kommer
att bostadsrätterna ofta representerar stora värden, och avvägningen mellan
borgenärs- och gäldenärsintressena är därför svårare beträffande dem än
såvitt angår hyresrätterna. Till det anförda kommer att bostadsrättskommittén
f. n. överser bostadsrättslagstiftningen i dess helhet. Kommittén
kommer att under utredningsarbetet pröva också frågan om utmätningsfrihet
för bostadsrätter. Någon anledning att föregripa kommitténs ställningstagande
på den punkten finns uppenbarligen inte.

I fråga om arrenderätterna gäller att de nya bestämmelserna om bostadsoch
anläggningsarrende med bl. a. principiell rätt för arrendatorn att överlåta
arrendet ökar arrenderättens värde (prop. 1968:19). Samtidigt kan
bestämmelserna sägas föra med sig ett vidgat behov av utmätningsskydd.
Detta torde särskilt gälla vissa fall av anläggningsarrende. Tänkbart är
emellertid att även vissa typer av jordbruksarrende -— de s. k. sociala jordbruksarrendena
— lämpligen bör vara utmätningsfria. Bestämmelserna om
jordbruksarrende överses f. n. av arrendelagsutredningen. I avvaktan på
resultatet av denna översyn torde frågan om utmätningsskydd för arrenderätter
böra vila.

Beredningen bär i 65 § 1 mom. punkt 6 tagit upp en regel som avser att
ge gäldenären utmätningsskydd för viss tids underhåll. Enligt regeln skall
pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter tas undan
från utmätning, i den mån de skäligen fordras för underhåll åt gäldenären
intill dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock inte utan synnerliga
skäl för längre tid än en månad. Regeln innebär en för gäldenären något
mera generös bestämning av beneficiet än motsvarande i gällande rätt.
Några betänkligheter beträffande den föreslagna vidgningen av beneficiet
har inte framkommit vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något
att erinra mot beredningens förslag i denna del.

Enligt rättspraxis får underhållsbeneficiet inte beaktas vid utmätning
av fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 68 § 1 mom. första
stycket UppbF (NJA 1960 s. 407). Detta hänger samman med att gällande
beneficiumregel bara omfattar pengar och banktillgodohavanden samt förnödenheter
men inte andra fordringar än sådana som innestår i bank. Efter -

62

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

som beredningsförslaget — som jag enligt det nyss sagda anser bör genomföras
— avser fordringar i allmänhet, omfattar det i och för sig även fordran
på överskjutande preliminär skatt. Härigenom skulle alltså i fråga om sådana
fordringar ske en brytning med gällande rätt.

Jag har emellertid inte ansett en sådan brytning befogad. Härom får jag
anföra följande. Med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1966 finns särskilda bestämmelser
om överlåtelse och utmätning av fordran på överskjutande preliminär
skatt (68 § 6 mom. UppbF). Dessa innebär bl. a. att i de flesta
enskilda mål vid utmätning av här avsedd fordran obligatoriskt skall tas
undan ett belopp av 300 ler. Denna föreskrift har visserligen närmast betingats
av praktiska hänsyn men står även i samband med frågan om beneficium
(prop. 1966: 115 s. 35). I de ifrågavarande målen torde inte finnas
anledning att härutöver beakta gäldenärens eller hans familjs behov av
underhåll. Inte heller finns det enligt min mening anledning att beträffande
de allmänna målen och vissa särskilt angivna enskilda mål — mål om
underhållsbidrag — bryta med den ståndpunkt som gällande rätt har intagit
och alltså göra beneficiumreglerna tillämpliga i dessa fall. En sådan reform
skulle tynga arbetet hos kronofogdemyndigheterna i onödan.

På grund av det anförda bör »annan fordran» i förevarande punkt inte
omfatta fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 68 § 1 mom. första
stycket UppbF. Detta förhållande bör komma till uttryck genom att en ändring
vidtas i UppbF. Chefen för finansdepartementet, med vilken jag har
samrått, kommer senare att anmäla förslag till sådan ändring som skall
träda i kraft samtidigt med de nya beneficiumreglerna. I förslaget till 65 §
1 mom. punkt 6 bör tas in en erinran om det undantag som här åsyftas.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen har förordat bör
i 65 § 2 mom. tas in vissa närmare föreskrifter om vad som skall iakttas vid
tillämpning av bestämmelserna i 1 mom:s olika punkter.

Bl. a. bör föreskrivas att i fråga om punkterna 1—5 hänsyn skall tas även
till gäldenärens familj. Vidare bör föreskrivas att undantag enligt punkt 6
skall bestämmas med skälig hänsyn även till den underhållsbörda som
åvilar gäldenären.

Av särskilt intresse är den av beredningen föreslagna regeln att, om
gäldenären eller någon som hör till hans familj lider av lyte eller allvarlig
sjukdom, detta också skall beaktas. Jag vill påpeka, att jag delar den från
remisshåll uttalade uppfattningen, att invalidfordon, särskilda behandlingsanordningar
och andra dylika hjälpmedel med stöd av denna regel alltid
bör tas undan från utmätning, när gäldenären verkligen behöver dem.

I 65 § 3 mom. föreslår beredningen vissa regler om beneficiet vid utmätning
hos dödsbo. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att förslaget
bör godtas.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

63

3.7. Övriga frågor

Beredningen har föreslagit också vissa andra lagändringar än dem som
rör exekution i lön och gäldenärens beneficium vid sakutmätning.

De viktigaste av dessa avser konkurslagstiftningen. I förslag till lag om
ändring i KL föreslås bl. a. i fråga om beneficium i konkurs, att gäldenären
regelmässigt skall få behålla sin arbetsinkomst utan intrång av konkursboet.
Lagförslaget innehåller emellertid även andra nyheter. Vid sidan av
konkurslagstiftningen har beredningen framlagt förslag till ändringar i
och tillägg till FB, HB, lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och några andra lagar och författningar. Dessa lagförslag innehåller ändringar
av mera begränsad räckvidd. Samtliga de nu åsyftade lagförslagen
utom tre -— som jag strax återkommer till -—• bör prövas i förevarande sammanhang.
Beträffande mina överväganden i den delen får jag hänvisa till
specialmotiveringen.

De lagförslag som bör utelämnas avser lagen om förbud för vissa under -hållsskyldiga att avflytta från riket, lagen om införsel för uttagande av utländska
utskylder eller allmänna avgifter samt lagen om verkställighet av
bötesstraff. I fråga om dessa lagförslag vill jag anföra följande.

Beträffande lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta
från riket — som avser fall av underhållsskyldighet mot barn under 16 år
•— torde det vara tveksamt, om lagen över huvud taget bör äga bestånd.
Enligt vad beredningen har inhämtat torde avflyttningsförbud ofta inte ha
effekt i fråga om utländska medborgare. Även svenska medborgare avflyttar
ibland trots meddelat förbud häremot. Särskilt passfriheten inom Norden
anses medverka till att avflyttningsförbud mången gång blir verkningslöst
(jfr bet. s. 312).

Även i andra hänseenden än beträffande effektiviteten i meddelade förbud
är förhållandena numera helt annorlunda än vid lagens tillkomst år
1917. Bl. a. har möjligheterna att kräva ut underhållsbidrag i utlandet förbättrats.
Vidare gäller att barn, som inte får ut fastställt underhållsbidrag,
i vid omfattning äger rätt till bidragsförskott av det allmänna. Slutligen —
men inte minst viktigt — kan åberopas, att lagen om avflyttningsförbud
innebär en sådan inskränkning i den enskildes personliga frihet som numera
måste betecknas som otidsenlig.

Beredningen har också under sitt arbete övervägt att upphäva lagen men
har på vissa skäl avvisat den tanken. En stark remissopinion är emellertid
för ett upphävande (jfr bet. s. 315 f). För egen del är jag närmast av samma
uppfattning, dvs. att lagen torde kunna upphävas. I detta läge torde det
vara riktigast att de närmast berörda myndigheterna och organisationerna
på nytt hörs om sin inställning till ett upphävande. Eftersom lagen berör
förhållanden som är gemensamma för de nordiska länderna finns det dessutom
anledning att ta upp frågan om ett upphävande till diskussion med

64

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

företrädare för våra grannländer. Innan detta har skett, torde det inte finnas
anledning att göra ändringar i lagen. Jag vill särskilt anmärka att de
ändringar i lagen som beredningen har föreslagit inte ovillkorligen måste
genomföras i samband med övriga här aktuella reformer.

Det framlagda förslaget till lag om införsel för uttagande av utländska
utskylder eller allmänna avgifter skulle ersätta en lag av den 15 juni 1935 i
samma ämne.

Beträffande frågan om införsel för svenska skatter och allmänna avgifter
föreslås att det, i överensstämmelse med vad beredningen har förordat, i
den nya införsellagen hänvisas till särskilda bestämmelser. Avsikten är att
chefen för finansdepartementet senare skall ta upp frågan om reglering
av detta ämne (se vidare härom under 5.1.). Det måste med hänsyn härtill
anses mest ändamålsenligt att frågan under vilka förutsättningar och i vilken
ordning utländska skatter och allmänna avgifter skall få tas ut genom
införsel regleras samtidigt. På grund av det anförda torde förslaget till ny
lag om införsel för uttagande av utländska utskylder eller allmänna avgifter
inte böra prövas i förevarande sammanhang.

Beredningen har föreslagit ett särskilt tillägg till en paragraf i lagen om
verkställighet av bötesstraff. Den tillagda bestämmelsen, som rör prioriteten
vid konkurrens mellan införsel för böter eller viten och löneutmätning,
torde emellertid enligt min mening böra meddelas i den nya införsellagen.
Om bestämmelsen flyttas i enlighet härmed torde behov av lagändring i
bötesverkställighetslagen falla bort.

De förslag som jag lägger fram i det följande gör det nödvändigt att se
över och komplettera handläggningsbestämmelser och föreskrifter om avgifter
m. m. som utfärdas av Kungl. Maj :t. Vidare uppkommer behov av
nya dagböcker och blanketter som det ankommer på exekutionsväsendets
organisationsnämnd att utarbeta. Nämnden har också att ombesörja utbildning
av personal inom kronofogdemyndigheterna för de nya arbetsuppgifterna.
Det bör därför — som nämnden har framhållit — förflyta ganska
lång tid mellan lagändringarnas antagande och deras ikraftträdande. Jag
anser, att de lagändringar som detta lagstiftningsärende föranleder bör
träda i kraft först den 1 juli 1969.

Beträffande departementschefens specialmotivering torde utskottet få hänvisa
till propositionen s. 117—176.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

65

Lagrådet

Lagrådets yttrande över lagförslagen och departementschefens anmälan
därav har i propositionen intagits på s. 219—227 resp. s. 228—229, vartill
utskottet torde få hänvisa.

Motionerna

I motionerna 1:981 och 11:1243 yrkas att riksdagen måtte antaga det
vid proposition nr 130 fogade förslaget till införsellag med den ändringen
att 1 § erhåller följande lydelse:

1 §•

Införsel får--- — och viten.

5. skadestånd på grund av brott.

I motionen II: 1237 hemställs I. att riksdagen måtte besluta att dels avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 130 år 1968 till den del däri föreslås ändrade
regler för utmätning i lön, dels vidtaga de förändringar i föreslagen lagtext
i övrigt som betingas av bifall till avslagsyrkandet; II. att vederbörande utskott
måtte utarbeta lagtext i enlighet med vad ovan yrkats.

I motionen II: 1244 hemställs att riksdagen i ett särskilt uttalande i anslutning
till proposition nr 130 framhåller att gäldenärens förbehållsbelopp
(existensminimum) i görligaste mån sammanfaller med gällande socialhjälpsnormer.

Beträffande det närmare innehållet i motionerna torde utskottet — utöver
vad som anförs därom i utskottets eget yttrande — få hänvisa till de tryckta
motionerna II: 1243, II: 1237 och II: 1244.

Utskottet

I propositionen framläggs förslag till ny lagstiftning om exekution i lön,
dvs. om införsel och utmätning i lön, och om skydd mot exekution i viss
egendom. Vissa ändringar föreslås också i bl. a. konkurslagen, föräldrabalken,
handelsbalken och lagen om försäkringsavtal. De nya bestämmelserna,
som är ett led i den pågående reformeringen av utsökningslagen och därmed
sammanhängande lagstiftning, föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

I fråga om införsel innebär förslaget huvudsakligen en modernisering av
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 48

66

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

nu gällande bestämmelser medan de sakliga nyheterna är relativt få. Införsel
skall kunna användas för samma slags fordringar som för närvarande eller
sålunda för familjerättsliga underhållsfordringar, vissa kommunala bidragsfordringar,
skatter och böter. Vid konkurrens mellan olika typer av införselbara
fordringar har anspråken företräde i nu nämnd ordning.

Bestämmelserna om löneutmätning reformeras avsevärt. Löneutmätning
skall enligt förslaget äga rum i en införselliknande ordning, som bl. a. innebär
att lönen, i motsats till vad nu gäller, skall kunna tas i anspråk redan
innan den är tillgänglig för lyftning genom ett åläggande för arbetsgivaren
att innehålla viss del. Därmed avses den främsta orsaken till löneutmätningens
bristande effektivitet bli undanröjd. Löneutmätning skall kunna användas
för uttagande av alla sorters fordringar. Olika villkor för dess användning
uppställs emellertid för att garantera att löntagarna skyddas mot
alltför kraftiga ingrepp i inkomsterna. Bl. a. kan nämnas reglerna om beneficium,
dvs. den egendom som skall tas undan av hänsyn till gäldenären och
hans familj, vilka innebär att löneutmätning endast får ske i belopp som
uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning
samt för fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar
honom.

Även beträffande sakexekution föreslås en för gäldenären väsentligt mer
liberal bestämning av beneficium. De nya reglerna har avfattats så, att de
skall tillåta en fortgående anpassning till den allmänna standardhöjningen.
I fråga om kläder och andra föremål, som tjänar uteslutande till gäldenärens
personliga bruk, skall man enligt förslaget ta undan från utmätning föremål
till skäligt värde. Beträffande möbler, husgeråd o. d. omfattar utmätningsskyddet
sådan egendom som är att betrakta som nödvändig för ett
hem och dess skötsel. Vad angår arbetsredskap och annan utrustning, som
behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning, bestäms
gränsen efter vad som är skäligt. Hänsyn skall tas till om gäldenären eller
någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom.

Ändringsförslagen beträffande konkurslagstiftningen innebär bl. a. att
gäldenären regelmässigt skall få behålla sin arbetsinkomst utan intrång av
konkursboet. Övriga ändringsförslag är av mer begränsad räckvidd.

I motionen II: 1237 yrkas avslag på propositionen i vad däri föreslås ändrade
regler för löneutmätning samt, vid bifall till detta yrkande, därav betingade
ändringar i den föreslagna lagtexten i övrigt. Motionären anser att
propositionens vidgade möjligheter till löneutmätning i realiteten innebär en
förtäckt, ytterligt kraftig utvidgning av tillämpningsområdet för införselinstitutet
och ett prisgivande av gäldenärernas intressen. Många gäldenärer
skulle finna det lönlöst att arbeta om reglerna infördes. De ökade indrivningsmöjligheterna
för alla slag av fordringar inbjuder enligt motionären
också till en osund utveckling av avbetalningshandeln. För kronofogdemyn -

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968 67

digheternas del anser motionären att förslaget innebär en ökad arbetsbelastning,
som organisationen med nuvarande personaltilldelning inte kan tåla.

Utskottet vill i anledning av motionen till en början framhålla att den
forskjutning av exekutionsfallen från sakexekution mot löneexekution,
som propositionen åsyftar, framstår som naturlig med hänsyn till att antalet
löntagare relativt sett ökar och att löneläget successivt förbättras. En ändamålsenligt
reglerad löneexekution är också förenad med flera uppenbara
praktiska fördelar jämförd med andra exekutionsformer. För utmätningsmannen
är sålunda löneexekution avsevärt smidigare och mindre arbetskravande
an sakexekution. Vidare är verkställigheten inte, såsom vid utmätning
av lösöre, förenad med några realisationskostnader eller någon realisationsförlust.
För borgenärerna kan en effektivisering av löneexekutionen,
och då särskilt löneutmätningen, beräknas ge avsevärt ökade möjligheter
att driva in fordringar på exekutiv väg.

Givetvis innebär en ökad användning av löneexekution vissa risker för
att indrivningen av fordringsanspråk blir så effektiv att gäldenärerna kan
komma att pressas otillbörligt hårt. Motionärens farhågor i detta hänseende
är såsom framgår av det föregående knutna till propositionens förslag rörande
löneutmätningen. Förslaget härom innebär som inledningsvis angivits
att möjligheterna till utmätning i lön kraftigt vidgas. På olika sätt har
emellertid förebyggts att exekutionen blir för betungande för gäldenären.
Förordnande om löneutmätning i vanlig lön får sålunda inte meddelas om
det med skal kan antas att gäldenären gjort vad han förmått för att betala
skulden. En person som råkat i betalningsvårigheter men anstränger sig att
efter hand fullgöra vad som åligger honom skall alltså inte behöva riskera
att utmätning sker i hans lön. Vidare skall gäldenären förbehållas ett
liberalt bestämt belopp för egen och familjens försörjning. I tillämpningen
avses leglerna härom bl. a. innebära att löneutmätning mot gäldenärens bestridande
inte skall komma i fråga för den stora gruppen av lågavlönade,
frånsett ungdomar som saknar försörjningsbörda samt liknande fall. Utan
gäldenärens medgivande får enligt propositionen löneutmätning inte heller
tillampas under längre tid än tre månader under ett och samma kalenderår,
i undantagsfall sex månader. Propositionen upptar också bestämmelser till
förebyggande av att gäldenären berövas medel som är avsedda för semester.

Den avvägning mellan skilda intressen, som propositionen sålunda och i
övrigt innefattar i nu ifrågavarande del, garanterar enligt utskottets mening
en återhållsam tillämpning av löneutmätningsinstitutet till förmån
for galdenärerna, samtidigt som borgenärernas möjligheter att komma till
sm rätt inte begränsas alltför mycket. Utskottet vill dock framhålla angelägenheten
av att de restriktiva villkor som uppställts för användningen av
löneutmätning tår en tillämpning som klart avgränsar denna exekutionsform
från införselinstitutet. Framför allt bör understrykas vikten av åter -

5* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 48

68 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

hållsamhet då fråga uppkommer att utan medgivande av gäldenären medge
löneutmätning under längre tid än tre månader per år. En sådan privilegiering
bör endast komma i fråga om fordringens art mycket starkt motiverar
det. Arten av de fordringar som departementschefen i detta hänseende nämner
— vissa skadestånd på grund av brott och skadeståndsrättsliga underhållsbidrag
vid förlust av försörj are — är därvidlag belysande. Angeläget
är också att gäldenären förbehålls ett beneficium som är avsevärt större
än vid införsel, där beloppet hittills regelmässigt endast obetydligt överstigit
det normalbelopp för existensminimum som Centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden årligen fastställer. Som departementschefen påpekar
synes det också önskvärt att särskilda åtgärder vidtas för att på detta område
sprida kännedom om den praxis som från nu angivna utgångspunkter
kommer att utbildas.

De angivna villkoren för förordnande om löneutmätning torde också ge
tillräckliga garantier för att propositionsförslaget inte leder till en sådan
utveckling av avbetalningshandeln som motionären befarar. Sannolikare
torde enligt utskottet vara att löneexekutionens ökade effektivitet kan bidra
till en förbättrad betalningsmoral till gagn för kreditväsendet. Vad nu sagts
utesluter dock inte att utvecklingen inom kredithandeln bör följas med särskild
uppmärksamhet. Om det fortsatta skeendet skulle föranleda det, bör
man, som också departementschefen framhåller, överväga att ingripa genom
att förbehålla löneutmätningsinstitutet för endast vissa slag av fordringar
eller genom att utesluta vissa kategorier, t. ex. fordringar på grund av detalj
handelsköp som inte avser livsförnödenheter. I nuvarande läge synes
emellertid tillräcklig anledning inte föreligga att utforma lagstiftningen
under intryck av farhågor av berörd art, särskilt som åtgärder vidtagits
för att i annan ordning komma till rätta med vissa missförhållanden inom
kredithandeln. Sakkunniga har nämligen i början av detta år tillkallats för
att, delvis i nordiskt samarbete, överväga bl. a. behovet av en skyddsregel
mot vissa avarter av försäljning i hemmen, där mindre väl övervägda köpbeslut
ofta fattas under försäljarens direkta påverkan.

Vad slutligen gäller motionärens bedömning av förslagets inverkan på
arbetsbelastningen och personalbehovet inom kronofogdeorganisationen vill
utskottet endast framhålla att det personalbehov, som exekutionens ökade
effektivitet kan förväntas föranleda genom stegring av antalet ärenden,
väsentligen torde motverkas av den utveckling från sakexekution mot den
mindre arbetskrävande löneexekutionen, som den nya lagstiftningen kan förväntas
föra med sig. Några nämnvärda personalförstärkningar torde därför
knappast bli erforderliga.

I enlighet med det sagda avstyrker utskottet bifall till motionen II: 1237
och tillstyrker propositionen i motsvarande del.

Också i övrigt ansluter sig utskottet i allt väsentligt till de tankegångar
som ligger till grund för propositionen. I det följande behandlar utskottet

69

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

därför endast de spörsmål som berörs i övriga väckta motioner eller eljest
tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

Spörsmålet om vilka fordringsanspråk som bör få tas ut genom införsel
behandlas i de likalydande motionerna I: 981 och II: 1243. Motionärerna yrkar
att de inledningsvis angivna införselberättigade fordringarna, upptagna
i 1 § förslaget till införsellag, skall utökas med skadestånd på grund av brott.
Motionärerna framhåller målsägande^ begränsade möjligheter att få täckning
för skada eller förlust, som drabbat lionom, och uttalar att den enskildes
skadeståndsanspråk på grund av brottslig gärning under inga förhållanden
bör lia sämre rätt än statens anspråk på böter och viten.

Lämpligheten av att medge införsel för uttagande av skadestånd, och då
främst skadestånd i anledning av brott, har under de senaste decennierna
övervägts i en rad skilda sammanhang. Riksdagen har i frågan anfört vissa
principiella betänkligheter men ansett den böra förutsättningslöst utredas,
vilket nu också skett genom lagberedningens försorg. Beredningen har därvid
sammanfattningsvis funnit att det knappast kan komma i fråga att generellt
medge införsel för alla slags skadestånd men att det möjligen kunde
övervägas att låta domstol för vissa kategorier av skadeståndsanspråk bestämma,
om och i vad mån de må indrivas genom införsel. Även en på detta
sätt begränsad uppgift synes emellertid beredningen vara så vansklig, att
den ej utan starka skäl lämpligen bör åläggas domstolarna. Sådana skäl
synes ej töreligga med hänsyn till de skadelidandes reparationsintresse.
Från renl kriminalpolitiska synpunkter torde enligt beredningen värdet av
att införa möjlighet till införsel för skadestånd vara mycket begränsat. Beredningen
anser därför ej tillräckliga skäl föreligga att för ändamålet medge
införsel med den effektiva utformning som institutet har. I stället förordar
beredningen att skadestånd bör föras in under de bestämmelser som enligt
beredningens förslag — och propositionen — skall gälla för fordringar i
allmänhet. Departementschefen ansluter sig i propositionen till beredningens
ställningstagande i denna del, varvid han särskilt understryker de betänkligheter
som från kriminalpolitiska synpunkter vid remissbehandlingen uttalats
av kriminalvårdsstyrelsen och samtliga hörda skyddskonsulenter.

Utskottet vill för sin del till en början framhålla att det givetvis är ett
önskemål att trygga rätten till ersättning för dem som skadats genom brottsligt
förfarande, särskilt då fråga är om personskador. Denna synpunkt har
närmare utvecklats i utskottets utlåtande 1968: 44 i anledning av motioner
om statligt bistånd till den som lidit skada genom brott. I utlåtandet anvisas
också olika vägar att förbättra de skadelidandes skydd. Vid övervägande
av lämpligheten att utnyttja införselinstitutet även för indrivning
av skadestånd på grund av brott, vilken fråga ej berörts i nämnda utlåtande,
bör av skäl som redovisats ovan beaktas att hänsyn till gäldenärerna
kräver att institutets användningsområde inte vidgas utan mycket starka
skäl. Vid bedömningen är givetvis av stor betydelse vilka möjligheter till

70

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

indrivning av fordringar som i övrigt står till buds. Som framgår av lagberedningens
och departementschefens ställningstaganden har åtskilliga invändningar
rests mot att medge införsel för skadestånd. Utskottet vill särskilt
understryka att i de fall då det är mest angeläget att skadelidandes
möjlighet att få ersättning förbättras, t. ex. vid våldsbrott, genomsnittligt
torde vara fråga om ett klientel som regelmässigt inte skulle sköta sitt arbete
med ett oavbrutet tryck av införsel för skadestånd över sig. För sådana
fall skulle införsel sannolikt inte ge bättre resultat än den föreslagna
nya ordningen för löneutmätning. I sammanhanget bör observeras den ovan
nämnda möjligheten att privilegiera vissa fordringar genom att medge löneutmätning
för dem under längre tid än tre månader. Som framhållits i det
föregående bör fordringar på ersättning för person- eller egendomsskada
på grund av brott därvid i första band komma i fråga. Det anförda ger enligt
utskottets mening vid handen att tillräckliga skäl inte föreligger att — vid
sidan av de förbättrade indrivningsmöjligheter som effektiviseringen av
löneutmätningen erbjuder — medge att skadeståndskrav får uttas genom
införsel. I enlighet härmed avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:981
och II: 1243.

I anslutning till nu behandlade avsnitt vill utskottet beröra ett av lagrådet
upptaget spörsmål av konstitutionell natur. Enligt 1 § i förslaget till
införsellag får införsel äga rum för skatter och allmänna avgifter i fall som
särskilt föreskrivs. Lagberedningens förslag innehöll härvidlag att införsel
skulle få ske i fall som Kungl. Maj :t med riksdagen bestämmer. Utskottet
har i likhet med lagrådet ingen erinran mot stadgandets utformning i propositionen
men förutsätter att riksdagen i enlighet med gällande praxis i
allmänhet kommer att höras då fråga uppkommer om införselinstitutet skall
användas för skatter och allmänna avgifter.

Utskottet vill också något beröra ett spörsmål om företrädet vid konkurrens
mellan införsel och utmätning. I 17 § i förslaget till införsellag föreskrivs
att införsel för fordran som avser böter eller viten skall ändras
eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran. I
motiveringen till den ovan behandlade motionen II: 1237 har gjorts gällande
att regeln skulle leda till att böter blir obetalda till större eller mindre del
och ytterst till att talan väcks om deras förvandling. Bestämmelsen har
tillkommit på förslag av lagberedningen och är ett undantag från huvudregeln
att införsel går före utmätning. Den har motiverats med att införsel
i dessa fall närmast fyller en kriminalpolitisk funktion, som dock inte är av
sådan styrka att det möter betänkligheter att låta införseln stå tillbaka när
det erfordras för att annat krav — vid ett enstaka tillfälle eller under begränsad
tid — skall kunna uttas genom utmätning. Utskottet anser motiveringen
bärande och förordar att bestämmelsen genomförs. Ett sådant
ställningstagande gör det också lättare att godta att böter och viten även
i fortsättningen skall vara införselbara. Det bör dock påpekas att lagberedningen
ansett att de ifrågavarande konkurrensfallen torde bli sällsynta.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

71

Motionen II: 1244 tar upp ett i propositionen icke behandlat spörsmål
rörande det s. k. förbehållsbeloppet vid införsel, dvs. det i 10 § i förslaget
till införsellag omnämnda men icke närmare angivna belopp, som utmätningsmannen
skall förbehålla gäldenären för eget underhåll och familjens
behov samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan, vilken vid
införsel njuter lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne. Motionärerna
uttalar att svåra problem har orsakats av att förbehållsbeloppet i den hittillsvarande
tillämpningen vida understigit socialhjälpens obligatoriska del,
dvs. den hjälp som alla har rätt till och som skall täcka uppehälle och eventuella
vårdbehov. Motionärerna anser att införsellagens förbehållsbelopp
och nämnda socialhjälp bör sammanfalla, lämpligen på det sättet att utmätningsmännen
följer den socialhjälpstaxa som antagits som norm för socialnämnderna.
Motionsyrkande! innehåller att riksdagen skall uttala att förbehållsbeloppet
i görligaste mån skall sammanfalla med gällande socialhjälpsnormer.

Som framgår av det föregående är bestämmelsen om förbehållsbeloppet
allmänt avfattad. Detta är också nödvändigt eftersom vid prövningen hänsyn
måste tas till omständigheterna i varje särskilt fall. Avsikten är att
förbehållsbelopp skall fastställas i varje införselmål, varvid gäldenärens
fasta utgifter för hyra och för kostnader som är förenade med arbetet, såsom
för arbetsredskap och för resor, skall beaktas. Vidare bör sjuklighet och invaliditet
inom familjen inverka på bedömningen. Av betydelse kan också
vara hur länge införseln kan beräknas pågå. Principen om individuell prövning
skall enligt förarbetena till socialhjälpslagen också gälla vid meddelandet
av socialhjälp. Tillämpningen av den nämnda principen utesluter
naturligtvis inte att det kan vara lämpligt att, såsom sker på många håll
bos indrivningsmyndigheterna och socialnämnderna, utnyttja tabeller med
normalbelopp för olika familjesituationer till ledning för bedömandet i de
särskilda fallen, förutsatt att vederbörande tjänsteman inte känner sig alltför
bunden av tabellerna. Vad ovan sagts visar emellertid att det inte är
möjligt att uppnå full överensstämmelse mellan förbehållsbelopp och socialhjälpens
obligatoriska del. — Det kan tilläggas att den taxa motionärerna
åsyftar torde vara en av Svenska kommunförbundets socialsektion utarbetad
ersättningstaxa i fråga om kommunernas inbördes ersättningsskyldighet,
vilken inte är avsedd att användas som norm för utgivande av understöd.

Som motionärerna framhåller är det givetvis önskvärt att ifrågavarande
belopp i huvudsak överensstämmer. Avvikelserna synes också, att döma av
det material utskottet haft till sitt förfogande, i allmänhet vara ganska små,
varför de påtalade olägenheterna inte torde vara av större betydelse. Socialhjälpens
belopp synes emellertid f. n., framför allt då underhållsbördan
är stor, ligga något över förbehållsbeloppet. I sådana fall kan alltså gäldenären,
då införsel meddelas, tvingas att leva på en lägre standard än socialhjälpstagare
i allmänhet. Frekvensen av dessa fall torde emellertid komma
att bli mindre, om den proposition, nr 144, om höjning av maximibelop -

72

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

pet för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomstbeskattningen,
som nyligen förelagts riksdagen, blir bifallen. Härigenom möjliggörs nämligen
höjningar av de normalbelopp för existensminimum, som enligt vad
ovan sagts allmänt tjänar till ledning vid utmätningsmännens bestämmande
av förbehållsbeloppet. En höjning av normalbeloppen kan därför förväntas
i motsvarande mån leda till en enligt utskottets mening synnerligen välmotiverad
höjning av gäldenärens förbehållsbelopp. Därmed torde motionärernas
önskemål i huvudsak bli tillgodosedda.

Slutligen vill utskottet beträffande förslaget till införsellag endast understryka
vikten av att det i punkt 4 i övergångsbestämmelserna meddelade
bemyndigandet för Kungl. Maj:t inte utnyttjas under längre tid än som
oundgängligen erfordras för den i sammanhanget aktuella omorganisationen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

att riksdagen måtte

A. antaga det genom förevarande proposition, nr 130,
framlagda förslaget till införsellag utom såvitt avser 1 §;

B. med avslag på motionerna 1:981 och II: 1243 jämväl
antaga förslaget såvitt avser 1 §;

C. med avslag på motionen II: 1237 antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i utsökningslagen; D.

i övrigt bifalla propositionen; samt

E. besluta att motionen II: 1244, i vad den ej kan anses
besvarad genom vad utskottet ovan anfört, icke skall föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s), Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h), fru Lilly Ohlsson
(s) och herr Lidgard (h);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fru Kristensson (h), fröken
Bergegren (s), herrar Gustafsson i Borås (fp), Martinsson (s), Dockered
(ep), Hansson i Piteå (s) och Sjöholm (fp).

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

73

Reservation

1) av herrar Martinsson (s) och Sjöholm (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 67 med orden
»Utskottet vill» och slutar på s. 69 med orden »särskilda uppmärksamhet.»
bort ha följande lydelse.

Utskottet delar i allt väsentligt de farhågor motionären givit uttryck åt.
En styrning av exekutionen från sakexekution till löneexekution innebär ett
övergivande av den princip som tidigare väglett lagstiftaren och som grundats
på uppfattningen att arbetstagarens lön är i behov av särskilt skydd.
Det är ett väsentligt samhällsintresse att arbetslust och arbetsglädje uppmuntras
och inte — som ett realiserande av förevarande lagförslag i många
fall skulle komma att innebära — förkvävs. Eftersom utmätning i fråga om
sakegendom endast kan avse sådana gäldenärens tillhörigheter, som är att
betrakta som mera lyxbetonade och i varje fall icke nödvändiga för liv och
uppehälle, är denna form av verkställighet relativt skonsam. Den träffar
rätt. Tidigare risk för realisationsförluster vid exekutiv försäljning av utmätt
gods är därutöver numera praktiskt taget eliminerad sedan andra
försäljningsformer, bl. a. anbudsförfarande, blivit möjliga. Löneexekution
slår däremot blint och förhindrar gäldenären icke blott att anskaffa överflödsvaror
— som sedermera skulle vara utmätningsbara — utan också sådant
som räknas till livets nödtorft. Den för löneexekution utsatte hålls nere
på existensminimum och är ur stånd att anskaffa kapitalvaror av varje slag,
också de mest elementärt oumbärliga. Någon möjlighet till nyanskaffning
av klädespersedlar till sig själv eller hustru och barn eller till komplettering
av möbler eller annan utrustning till hemmet förefinns regelmässigt icke.
Utskottet finner det vara av vikt att denna skillnad mellan sakexekution och
löneexekution beaktas.

I realiteten innebär de nu föreslagna bestämmelserna för utmätning i
lön att införselinstitutet görs tillämpligt å alla slag av fordringar. Detta
synes utskottet olämpligt av flera skäl. Under det att för närvarande införsel
för underhållsbidrag, skatt och böter är starkt tidsbegränsad genom snäva
preskriptionsregler skulle de fordringar som nu föreslås få rätt till utmätning
i lön kunna ansätta gäldenärens löneförmån utan någon som helst
tidsgräns. Det förefaller utskottet vara olyckligt och orimligt att en löntagare
skulle nödgas under hela sitt verksamma liv riskera ingrepp i sin
lön och måhända på detta sätt redan som ung se möjligheterna till ett fulllödigt
liv definitivt spolierade för all framtid. — En allvarlig konsekvens av
lagförslaget i denna del synes utskottet också ligga däri att en redan till stora
delar osund avbetalningshandel skulle stimuleras och med sannolikhet urarta
alltmer. Avbetalningssäljarna skulle här få väsentligt förbättrade möjligheter
att i efterhand skaffa sig täckning för sina fordringar ur köparens
lön, varför antalet köpslut kan antagas komma att stiga och vårdslösheten

74 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

och fördomsfriheten vid kontraktsskrivningen att öka. Det är minst av allt
ett samhällsintresse att så sker. En förbättrad betalningsmoral skapas icke
genom denna generositet gentemot avbetalningssäljarna. Sundare förhållanden
inom detta område måste åvägabringas genom andra samhällsingripanden
som främst måste inriktas på en krympning av denna form av
handel.

De modifikationer till gäldenärens skydd som är avsedda att begränsa
löneutmätningens tillämpning kan utskottet icke anse vara tillräckliga.
Regeln att löneutmätning icke skall få verkställas om det med skäl kan
antagas att gäldenären gjort vad han förmått för att betala skulden torde
komma att få en ytterst varierande tillämpning inom skilda utmätningsmannadistrikt.
Bestämmelsen inbjuder till en obegränsad tolkningsfrihet. Då
mera ingående undersökningar i fråga om gäldenärens betalningsförmåga
vid skilda tillfällen av praktiska och arbetskraftsmässiga skäl icke torde
kunna verkställas, kan vissa rutinförfaranden förmodas vinna insteg. Två
skilda utgångspunkter kommer därvid att bilda underlaget för bedömningen.
Vissa utmätningsmän — och de blir sannolikt i betydande majoritet —
kommer att förutsätta betalningsovilja från gäldenärens sida och handla
därefter. Andra — och de blir helt visst få — kommer att kräva en väl dokumenterad
betalningsovilja för att ingripa. En ytterligt växlande rättspraxis
är att vänta, vilket är betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt. — Erfarenheten
har visat att avbetalningsköparen är den underlägsne parten i förhållandet
mellan honom och säljaren. Den senare, ofta företrädd av inkassofirmor
med tvivelaktiga affärsprinciper och en mängd påtryckningsmedel,
ofta av ren trakasserikaraktär, kan utverka väsentliga eftergifter och medgivanden
från köparen-gäldenärens sida. Med all säkerhet kommer därför
i ett mycket stort antal fall köparen-gäldenären att i utmätningsärendet
»frivilligt» gå med på förlängd utmätningstid enligt lagförslagets regler.
Det skydd som är förutsatt kommer därför att få begränsat eller ringa
praktiskt värde.

Även vad motionären anför i fråga om personalbehovet vid exekutionsmyndigheterna
är enligt utskottets mening värt beaktande. Det är nämligen
uppenbart att den föreslagna formen för löneutmätning är utomordentligt
mer arbets- och tidskrävande än sakutmätning. Eftersom sakutmätning
är möjlig endast i egendom som mera sällan är anträffbar i normala hem
betyder en formell förändring av reglerna för denna exekutionsform i praktiken
föga eller intet och här uppstår sålunda icke någon arbetsbesparing.
Löneutmätning blir en tillkommande arbetsuppgift av stort omfång. Antalet
ärenden kommer att stiga genom den förmodade större effektiviteten
och genom den planerade styrningen medelst avgiftsreducering. Enligt förslaget
skall en ekonomisk undersökning av gäldenärens betalningsförmåga
och betalningsvilja genomföras i varje ärende. Det må här anmärkas att
en trolig konsekvens av regelutformningen blir att gäldenären i detta skede
av handläggningen demonstrerar en betalningsvilja genom att börja amortera

75

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

för att undslippa att få arbetsgivaren inblandad i sina trasslig affärer. Härvid
kan han förmodas ofta komma att överskatta sina möjligheter — det är en
vanlig erfarenhet i den exekutiva verksamheten att så förhåller sig — och
ärendet kommer då snart åter under utmätningsmannens handläggning.
Hela mängden av löneutmätningsärenden skall registreras och delgivas, inkomstuppgift
skall inhämtas från arbetsgivaren, den ekonomiska undersökningen
skall — om det går — göras, varvid kontakt måste erhållas med
gäldenären (något som mycket ofta erbjuder stora svårigheter), beslut skall
fattas och delgivas arbetsgivare och gäldenär. Sedermera skall inbetalningar
från arbetsgivaren bokföras och — enär det gäller ett förutsatt flertal
inbetalningar — särskilda kreditkort läggas upp och föras. Det är givet
att allt detta kommer att bli synnerligen tids- och arbetskrävande, och en
förstärkning av de exekutiva myndigheterna ter sig för utskottet ofrånkomlig.
Även detta talar mot ett genomförande av förslaget om förändrade regler
för löneutmätning. Utskottet avstyrker därför bifall till propositionen i
denna del. Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen bör i övriga delar
omarbetas med hänsyn till detta ställningstagande. Ett nytt förslag bör före1
äggas 1969 års riksdag under dess vårsession, så att lagstiftningen i sin
helhet kan träda i kraft den 1 juli 1969.

I övrigt ansluter sig utskottet i allt väsentligt till de tankegångar som
ligger till grund för propositionen. I det följande behandlar utskottet därför
endast de spörsmål som berörs i övriga väckta motioner eller eljest tilldragit
sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

dels att det avsnitt som börjar på s. 69 med orden »Utskottet vill» och
slutar på s. 70 med orden »och II: 1243.» bort ha följande lydelse.

Utskottet vill---(lika med utskottet) —--över sig. Också för

löntagare i allmänhet kan, som närmare utvecklats i avsnittet rörande löneutmätning,
ett långvarigt ianspråktagande av i stort sett den del av lönen
som överstiger existensminimum få ödesdigra konsekvenser. I enlighet
härmed avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 981 och II: 1243.

dels att det avsnitt på s. 70 som börjar med orden »Utskottet vill» och
slutar med orden »bli sällsynta.» skall utgå.

dels ock att utskottet under C bort hemställa,
att riksdagen måtte

C. dels med bifall till motionen II: 1237 avslå det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i utsökningslagen,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
Kungl. Maj:t för 1969 års riksdag under dess vårsession
framlägger ett nytt, i erforderliga delar jämkat förslag till
lag om ändring i utsökningslagen.

2) av herrar Schött, Lidgard och fru Kristensson (samtliga h), vilka
ansett

76 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 69 med »Lämpligheten
av» och slutar på s. 70 med »och II: 1243.» bort ersättas med text
av följande lydelse.

Den effektivisering av löneutmätningen, som genomförandet av propositionens
förslag innebär, skulle otvivelaktigt medföra ökade möjligheter
för dem som skadats genom brott att indriva de krav som skadorna eller
förlusterna givit upphov till. Användningen av löneutmätningen är emellertid
förbunden med åtskilliga spärrar, som i många fall torde hindra den
skadelidande från att på denna väg komma till sin rätt. I denna riktning
verkar också att skatter, böter och viten enligt förslaget till införsellag alltjämt
skall tillhöra de införselbara fordringarna. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det är angelägnare att en person som skadats genom
brott får gottgörelse än att statens krav på böter och viten tillgodoses. Departementschefen
framhåller att kriminalpolitiska skäl motiverar att böter
och viten bör behålla sin privilegierade ställning. Utskottet godtar, om än
med viss tvekan, denna uppfattning men anser att sådana och andra skäl,
främst av humanitär natur, med större styrka talar för att skadestånd på
grund av brottslig gärning bör kunna tas ut genom införsel. På grund härav
vill utskottet, i likhet med ett stort antal av de remissorgan som hörts i
detta lagstiftningsärende, förorda att möjlighet härtill öppnas. Som lagberedningen
påvisat kan vissa invändningar resas mot genomförandet av en
sådan ordning. Enligt utskottets mening är emellertid en lösning i förevarande
hänseende så angelägen att lagstiftning inte bör underlåtas på grund
av svårigheter att finna en från alla synpunkter lämplig utformning av bestämmelserna.
Invändningarnas styrka minskas också om införselmöjligheten
begränsas till vissa slag av fordringar inom den nämnda kategorin.
Lagberedningen har själv angivit införsel för skadestånd vid uppsåtliga
brott som en tänkbar begränsning. Även beträffande sådana fordringar
kan man tänka sig vissa inskränkningar, t. ex. att det bör ankomma på
domstolen som fastställer skadeståndet att bestämma det belopp som högst
får uttas genom införsel. Dessa och andra tänkbara lösningar bör enligt utskottets
mening skyndsamt bli föremål för ytterligare överväganden. Lämpligast
är måhända att frågorna prövas i samband med en allmän översyn
av problemen rörande ersättning till dem som drabbas av brott. Det torde
emellertid få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma de närmare formerna
för arbetets bedrivande. I avvaktan på resultaten av översynen bör propositionen
godtas i förevarande del.

dels att utskottet under B bort hemställa,
att riksdagen måtte

B. dels antaga förslaget såvitt avser 1 §, dels i anledning
av motionerna I: 981 och II: 1243 hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande införsel för skadestånd på grund av
brott.

ESSELTE AB, STHLM 68
814523