Första lagutskottets utlåtande nr 45 är 1968

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av motioner angående viss ökad befogenhet
för övervakning snämnd vid kriminalvård i frihet.

I de likalydande motionerna I: 76 av herr Ernulf och II: 109 av fru Gärde
Widemar hemställs att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära förslag till
sådan ändring av brottsbalkens regler om behandling i anstalt av den som
dömts till skyddstillsyn, att lokal övervakningsnämnd erhåller befogenhet att
direkt hos domstol begära sådan behandling.

Motionerna har remissbehandlats.

Gällande rätt m.m.

Brottsbalkens införande innebar att den dittillsvarande villkorliga domen
uppdelades på två olika slag av påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn.
Villkorlig dom (27 kap. BrB) skall användas för de lagöverträdare, för vilka
icke någon annan åtgärd anses påkallad än den varning som själva domen
innebär, eventuellt i förening med ett lämpligt avvägt bötesstraff. Skyddstillsyn
(28 kap. BrB) avses för lagöverträdare, som är i behov av stöd och hjälp
och kontroll för att deras anpassning i samhället skall främjas. Utmärkande
för denna påföljd är att den dömde ställs under övervakning och att särskilda
föreskrifter kan meddelas om hans livsföring. Viss tids behandling i anstalt
kan ingå som ett led i skyddstillsynen.

I detta sammanhang i-edogörs i korthet för huvuddragen av de bestämmelser
som aktualiseras genom förevarande motioner.

Förutsättningarna för att domstolen skall kunna bestämma att behandling
i anstalt skall ingå i skyddstillsynen är att den tilltalade fyllt 18 år och det
anses erforderligt för hans tillrättaförande eller eljest. Anstaltsbehandlingen
skall pågå minst en och högst två månader. Inom dessa gränser bestäms varaktigheten
av övervakningsnämnden under behandlingens gång. Om den
dömde är under 23 år kan domstolen besluta att förordnande om anstaltsbehandling
skall verkställas utan hinder av att domen på skyddstillsyn inte
vunnit laga kraft.

Angående tillämpningsområdet för anstaltsbehandlingen uttalade departementschefen
(prop. 1962: 10, del C) att förordnande härom borde kunna
meddelas när det är påkallat för att bryta den brottsliga aktiviteten samt
förmå den brottslige att besinna sig och inse allvaret i sin situation eller när
det eljest behövs för hans tillrättaförande. Den korta behandlingstiden borde

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 sand. 1 avd. Nr 45

2

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

tjäna som en förberedelse för vården i frihet. Anstaltsbehandling i förening
med tillsyn borde emellertid kunna tillgripas inte bara när det är motiverat
från behandlingssynpunkt utan även när en kortare tids omhändertagande
är påkallat av allmänpreventiva hänsyn. — Departementschefen underströk
dock att anstaltsbehandlingens syfte är att göra skyddstillsyn till en effektivare
påföljd än den annars skulle vara och att skyddstillsyn som sådan icke
får tillgripas i andra fall än då det är individualpreventivt motiverat. — I
praxis har det också förekommit att domstolen förordnat om anstaltsbehandling
i samband med skyddstillsyn för att den dömde skall bli omhändertagen
till dess hans bostads- och arbetsförhållanden hinner ordnas.

Förordnande om anstaltsbehandling kan ges inte bara i samband med
domen på skyddstillsyn utan också under prövotiden om den dömde inte sköter
sig och andra åtgärder bedömts som otillräckliga. Förfarandet inför domstolen
föregås utav en av övervakningsnämnden hos åklagaren gjord framställning
om att denne skall föra talan om undanröjande av skyddstillsyn!!
eller om anstaltsbehandling. Den dömde skall få tillfälle att yttra sig i målet.
I underrätt kan muntligt förhör hållas med honom om han begärt det eller
rätten eljest ansett det påkallat. Det kan nämnas att domstolen inte är bunden
av nämndens eller åklagarens yrkande.

För verkställighet av anstaltsbehandling av förevarande slag används öppna
anstalter. Verkstäder finns. Samtalsterapi, delvis i form av gruppsamtal,
förekommer. Anlagstestningar utförs i mån av behov och resurser. Behandlingen
sker i friare former än i andra öppna fångvårdsanstalter.

Om det blir aktuellt att inskrida mot den som dömts till skyddstillsyn, t.ex.
på grund av misskötsamhet, kan övervakningsnämnden bestämma att han
skall tillfälligt omhändertas i avbidan på vidare förordnande. Omhändertagandet
tillgår vanligen så att nämnden låter placera honom i polisarrest. Frihetsberövande!
får i regel inte vara längre än en vecka men kan, om synnerliga
skäl föreligger, genom nytt beslut utsträckas till sammanlagt 14 dagar.

Omhändertagandet är inte avsett att vara en åtgärd som vidtas såsom påföljd
för misskötsamhet utan att vara ett medel att möjliggöra eller underlätta
lämpliga åtgärder. — Även domstol kan besluta om sådant tillfälligt
omhändertagande av den dömde om vid domstolen förs talan mot honom
om undanröjande av skyddstillsyn!! eller om behandling i anstalt.

Motionerna

Enligt motionerna innebär den procedur som föregår behandling på
skyddstillsynsanstalt i vissa fall en onödig omgång som försvårar frivårdsarbetet.
— Efter en redogörelse för gällande rätt på området m.m. anförs
i motionerna att övervakningsnämnden före sin framställning till åklagaren
om behandling av den dömde på anstalt i regel förordnat att denne skall
vara tillfälligt omhändertagen. Härefter uttalas följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

3

Innan nämnden efter vederbörlig utredning hunnit ta ställning beträffande
frågan om lämplig åtgärd hinner några dagar, kanske en vecka, förflyta. Om
nämnden därefter gör en framställning av ovan nämnt slag till vederbörande
åklagare, måste denne ytterligare utreda frågan. Förutsatt att åklagaren efter
utredning anser sig böra föra sådan talan som nämnden begärt blir det sedan
domstolens sak att besluta i frågan. Innan detta hinner ske, förflyter ytterligare
tid. Ett omhändertagande får emellertid inte omfatta mer än 14 dagar.
Ofta är emellertid den omhändertagnes situation sådan att det är mycket
vanskligt att sätta honom på fri fot i avbidan på domstolens prövning. Kanske
saknar han både arbete och bostad samt befinner sig måhända även i
övrigt i oordnade förhållanden. Det är då alltför stor risk att han vid en temporär
frigivning återfaller i brott.

Enligt min mening bör frågan lämpligen lösas på det sättet, att övervakningsnämnd,
som finner behandling i skyddstillsynsanstalt erforderlig, gör
framställning härom direkt till vederbörande domstol. Är den dömde därvid
omhändertagen, bör domstolen snarast — förslagsvis inom fyra dagar —
pröva framställningen. Domstolens beslut bör åtminstone som regel omedelbart
verkställas. Om domstolen inte skulle hinna meddela sitt beslut innan
tiden för omhändertagandet utlupit, bör omhändertagandet fortfara i avbidan
på domstolens beslut, även om den ovan angivna tiden 14 dagar därigenom
något överskrides — givetvis såvida ej nämnden eller domstolen beslutar
att omhändertagandet skall upphöra.

Det är naturligt att man vid brottsbalkens tillkomst iakttog en viss försiktighet,
då det gällde att utforma de nyinrättade övervakningsnämndernas
befogenheter. Den erfarenhet som nu har vunnits om kriminalvården i frihet
efter brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 synes emellertid motivera
den begränsade utvidgning av dessa befogenheter, som här föreslås. Utvidgningen
bör enligt min mening kunna bli av värde särskilt i sådana fall,
där den till skyddstillsyn dömde hamnat i eu ohållbar social situation och
där snabba och ingripande anpassningsåtgärder därför visar sig behövliga.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från riksåklagaren, Svea hovrätt och övervakningsnämnden
i Stockholm. Vidare har tillfälle att avge yttrande beretts Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter. I anslutning till domarföreningens yttrande har
ledamoten av föreningens styrelse, borgmästaren Nils Rappe avgivit ett särskilt
yttrande.

Motionsyrkandet tillstyrks av övervaknings nämnd en och skyddskonsulentföreningen.
Riksåklagaren, Svea hovrätt, advokatsamfundet och åklagarföreningen
avstyrker motionsyrkandet. Domarföreningen förordar att de genom
motionerna aktualiserade frågorna görs till föremål för en utredning.
Borgmästaren Nils Rappe instämmer häri men avvisar en lösning i enlighet
med motionsyrkandet.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

Vidgad befogenhet för övervakningsnämnd

Övervakningsnämnden hänvisar till sin verksamhetsberättelse för år 1965
vari anfördes följande.

Rent allmänt torde kunna sägas att det genom brottsbalken införda systemet
för kriminalvård i frihet fungerar väl vad beträffar det godartade klientelet,
och härvidlag kommer näppeligen någon skillnad i förhållande till den
tidigare gällande ordningen till synes. För det mera svårartade klientelets del
däremot föreligger samma svårigheter som tidigare, och dessa kan sägas ha
ytterligare accentuerats genom att vägen fram till ett ingripande med en varaktigare
anstaltsvård förlängts. Nu åsyftade personer kan räkna med att
först en välmenande och allvarligt syftande övervakare visar tålamod, att
därefter en på samma sätt beskaffad skyddskonsulent till det yttersta utnyttjar
sina resurser för att bringa rättelse i förefintliga missförhållanden och
först därefter påkallar övervakningsnämndens ingripande samt att nämnden
därefter med samma inställning som de föregående och med utnyttjande av
sin auktoritet försöker i första hand begagna de lindrigare möjligheter, som
står den till buds. Så långt är skillnaden mellan gammal och ny ordning i
proceduren icke betydande vad beträffar sådana jurisdiktionsområden, inom
vilka övervakningsnämnd varit inrättad vid vederbörande underrätt. Men
därefter, när nämnden kommit till insikt om att vederbörande icke kan vårdas
inom ramen av kriminalvård i frihet, går ärendet först till åklagaren,
som har prövningsrätt, och slutligen till domstolen, som har att i sista hand
taga ställning i frågan. Måhända har under sakens behandling hos åklagaren
eller i domstolen vederbörande av opportunitetsskäl tillfälligt vinnlagt sig om
relativ skötsamhet, som gör att det av övervakningsnämnden åsyftade ingripandet
icke kommer till stånd. Följden härav blir att proceduren åtminstone
delvis måste upprepas, då vederbörande sedermera återgår till den måhända
för honom normala misskötsamheten.

Mot bakgrund av dessa uttalanden tillstyrker nämnden det av motionärerna
framlagda förslaget. Nämnden understryker vad i motionerna uttalats om
att den nuvarande ordningen för prövning av ärenden av ifrågavarande slag
innebär en onödig omgång, ägnad att minska effektiviteten av frivårdsarbetet.
Någon fara för rättssäkerheten torde enligt nämnden ett slopande av
åklagaren som mellaninstans mellan övervakningsnämnden och domstolen
icke innebära. I sammanhanget erinras om att övervakningsnämnden när
det gäller villkorligt frigivna äger förklara den villkorligt medgivna friheten
förverkad.

Skgddskonsulentföreningen yttrar följande.

Systemet med behandling av till skyddstillsyn dömda på särskilda anstalter
av öppen karaktär har nu alltsedan brottsbalkens tillkomst tillämpats i
över tre år. Huvudparten av tillflödet av klienter till dessa anstalter utgör
personer i åldern 18—22 år, som av domstol ådömes skyddstillsyn med anstaltsbehandling
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Mera sällan förekommer, att
övervakningsnämnd tar initiativ till dylik behandling under pågående prövotid
genom att hos åklagare göra framställning om att denne vid domstol för
talan om förordnande av behandling i skyddstillsynsanstalt. Skälen härtill

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

5

torde vara flera, dels föregriper måhända klienten eventuella åtgärder genom
återfall i brott med åtföljande häktning, dels har måhända utfallet av behandlingen
å dylik anstalt ej motsvarat de förväntningar som ursprungligen
ställdes på denna form av påföljdsystemet inom kriminalvård i frihet. En
allmän översyn av denna vårdform med ett smidigare och effektivare förfaringssätt
vore önskvärt. I avvaktan på att förslag härom väckes av berörd
myndighet anser sig dock föreningen kunna tillstyrka motionärernas förslag
utan inskränkning.

Riksåklagaren erinrar om att i mål om undanröjande av skyddstillsyn eller
förordnande att i skyddstillsyn skall ingå behandling i anstalt det enligt
38 kap. 8 § första stycket brottsbalken åligger rätten att lämna den dömde
tillfälle att yttra sig och, om han så begär, att bli muntligen hörd. Förslaget
att framställning om vidtagande av åtgärd av nyssnämnt slag skall göras
av övervakningsnänmd direkt till vederbörande domstol torde, anför riksåklagaren,
i realiteten innebära, att det i svensk brottmålsprocess eljest
vedertagna ackusatoriska förfarandet i förevarande fall skulle ersättas med
ett inkvisitoriskt förfarande, vilket skulle bli särskilt markant vid muntligt
förhör. Riksåklagaren anser att tillräckliga skäl för en så genomgripande
reform inte har anförts av motionärerna.

Svea hovrätt är av samma uppfattning och anför följande.

Det är---sörjt för att förfarandet inför domstolen kan ske med till godoseende

av den kontradiktoriska principen och i övrigt under brottmålsliknande
former tillkomna i rättssäkerhetens intresse. Ett upprätthållande
av dessa former förutsätter medverkan av åklagare. Uteslutes åklagarens
roll uppkommer en väsentlig olägenhet i domstolsförfarandet.

Advokatsamfundet och åklagarföreningen anser det vara olämpligt att
övervakningsnämnden inför domstol får ställning av motpart till den dömde.
Åklagarföreningen uttalar alt detta skulle strida helt mot övervakningsnämndens
nuvarande ställning och säkerligen på ett avgörande sätt kunna skada
det förtroendefulla samarbetet mellan övervakningsorganisationen och den
dömde, som torde vara förutsättningen för ett lyckat resultat av kriminalvården
i frihet. Denna uppfattning delas av borgmästaren Nils Rappe. Åklagarföreningen
anser också att man inte rimligen kan ålägga åklagare att
framföra av övervakningsnämnden framställt yrkande utan rätt att självständigt
pröva det rättmätiga och befogade i yrkandet. Advokatsamfundet
erinrar om att domstolen inte är bunden av i målet framställt yrkande utan
kan, med undanröjande av skyddstillsynen, döma till annan påföljd för brottet.
Även detta talar enligt advokatsamfundet för att talan bör föras av åklagaren
och inte av övervakningsnämnden.

Svea hovrätt, advokatsamfundet och åklagarföreningen anser det tvivelaktigt
om någon tid står att vinna genom att ge övervakningsnämnd befogen -

6 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

het att direkt hos domstol begära anstaltsbehandling. Hovrätten anför härom
följande.

Den utredning, som ligger till grund för övervakningsnämndens beslut att
göra framställning, torde i normalfallet utgöra tillfredsställande grund även
för åklagarens talan. Såsom framhålles i kommentaren till brottsbalken (del
III sid. 127) torde åklagaren, om övervakningsnämnd gör sådan framställning
som här avses, icke böra undandraga sig att efterkomma denna. Från
åklagarens sida torde således i regel erfordras varken ytterligare utredning
eller vidare prövning av frågan om talan skall föras.

Domarföreningen anser att skäl i och för sig kan anföras för att beslutanderätten
om behandling i anstalt borde överflyttas från domstol till övervakningsnämnd,
då fråga om sådan behandling uppkommer efter domen å
skyddstillsyn. Behandlingen är, anför föreningen, icke en brottspåföljd i
brottsbalkens mening utan är snarast att betrakta som en vårdform, jämställd
med de övriga behandlingsformer övervakningsnämnden äger tillgripa
i händelse av misskötsamhet från den dömdes sida.

Frågorna om handläggningstiden och temporär frigivning.

Härom anför övervakningsnämnden följande.

I fråga om förslaget anser sig övervakningsnämnden böra ifrågasätta
huruvida icke den tid om fyra dagar, inom vilken domstol enligt motionärerna
skulle ha att pröva övervakningsnämnds framställning, kan visa
sig väl kort och om den icke borde bestämmas till förslagsvis en vecka.
Om domstolen icke skulle kunna meddela sitt beslut innan tiden för ett av
övervakningsnämnd beslutat omhändertagande utlupit, bör såsom motionärerna
uttalat omhändertagandet fortfara i avbidan på domstolens beslut,
även om den i 28 kap. 11 § brottsbalken angivna tiden högst 14 dagar för
omhändertagandet därigenom överskrides. Enligt nämndens mening bör
på motsvarande sätt domstol även beredas möjlighet att förlänga tiden för
omhändertagandet utöver 14 dagar i avbidan på domstolens beslut i sådana
i motionerna icke berörda fall, i vilka åklagare på framställning av övervakningsnämnd
för talan om undanröjande av skyddstillsyn.

Svea hovrätt yttrar följande.

När en till skyddstillsyn dömd person visat sådan misskötsamhet att
övervakningsnämnden finner så ingripande åtgärder som anstaltsbehandling
vara påkallad, måste det antagas att den dömdes akuta situation i
allmänhet är sådan att ett omhändertagande är befogat för att förhindra
att han begår brott. Det kan vidare antagas att brottsrisken i vissa fall ökar,
när han får kännedom om att han riskerar anstaltsbehandling. Skäl för
omhändertagande torde i flertalet fall kvarstå ända tills anstaltsbehandlingen
kommer till stånd eller domstolen bestämmer att frihetsberövande
åtgärd ej skall tillgripas. Har den dömde omhändertagits är det uppenbarligen,
såsom motionärerna anfört, mycket vanskligt att försätta honom
på fri frot i avbidan på domstolens prövning. Liknande skäl mot en temporär
frigivning torde kunna anföras då fråga uppkommit om undanröjande
av skyddstillsynen och bestämmande av annan påföljd för brottet.

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

7

Även i de fall då domstolen beslutat frihetsberövande åtgärd och denna ej
kan verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft, torde temporär frigivning
vara olämplig.

Enligt uppgift från kriminalvårdsstyrelsen framgår av där förd statistik
att framställning av övervakningsnämnd hos åklagare att denne skall föra
talan om behandling i anstalt av till skyddstillsyn dömd person gjorts
under 1965 i tio fall och under 1966 i nio fall1. Hovrätten saknar kännedom
om huruvida sådan temporär frigivning, som motionärerna avser, förekommit.

Avslutningsvis anför hovrätten att enär temporära frigivningar såväl i
den av motionärerna anförda som i andra situationer måste antagas vara
olämpliga och då det kan tänkas uppkomma fall där sådana frigivningar
inte kan undvikas, synes problemet förtjäna beaktande. Hovrätten förutsätter
att de myndigheter, främst kriminalvårdsstyrelsen, som kommer i
beröring med problemet uppmärksammar detta och att frågan vid behov
i lämpligt sammanhang utreds närmare.

Riksåklagaren uttalar i förevarande sammanhang följande.

Förslaget att föreskriva eu viss frist för rättens prövning av framställning
om åtgärd av ifrågavarande slag när den dömde är omhändertagen
enligt 28 kap. 11 § brottsbalken förefaller i och för sig välgrundat. En
motsvarande frist för åklagares handläggning av övervakningsnämnds
framställning synes kunna övervägas. Under förutsättning att sådana
frister införs torde även förslaget att omhändertagande enligt anförda
lagrum skall kunna fortfara mer än 14 dagar i avbidan på rättens beslut
kunna godtagas.

Motionärerna har ej uppgivit huruvida och i vilken omfattning gällande
bestämmelser visat sig olämpliga eller bristfälliga i praktiken. Såvitt är
mig bekant har några påtagliga problem i förevarande hänseende inte gjort
sig gällande. Något behov av lagändring synes därför inte föreligga för
närvarande. Det torde emellertid kunna förutsättas att spörsmålet kommer
att uppmärksammas när institutet skyddstillsyn i annat sammanhang blir
föremål för översyn.

Om rätten att besluta om behandling i skyddstillsynsanstalt skall ligga
kvar hos domstol bör enligt domarföreningen tiden från omhändertagandet
till det slutliga beslutet om behandling i möjligaste mån nedbringas.

Utskottet

I detta utlåtande behandlar utskottet vissa genom motioner aktualiserade
frågor rörande skyddstillsyn.

Denna påföljd är avsedd för lagöverträdare, som är i behov av stöd och
kontroll för att deras anpassning i samhället skall främjas. Utmärkande är

1 Enligt vad utskottet inhämtat gjordes 19 sådana framställningar under år 1967.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

att den dömde ställs under övervakning och att särskilda föreskrifter kan
meddelas om hans livsföring. För lagöverträdare som fyllt 18 år kan behandling
i anstalt under minst en och högst två månader ingå som ett led i skyddstillsynen.
Förordnande om sådan behandling ges av domstolen antingen i
samband med domen på skyddstillsyn eller under prövotiden. I det senare
fallet väcks talan av åklagaren efter framställning av övervakningsnämnden.

Motionärerna hemställer om förslag till sådan ändring av nämnda regler
att övervakningsnämnden erhåller befogenhet att direkt hos domstolen begära
att den som dömts till skyddstillsyn skall underkastas behandling i
anstalt. Till stöd härför anförs att den nuvarande proceduren innebär en
onödig omgång som försvårar frivårdsarbetet. Den föreslagna utvidgningen
av övervakningsnämndens befogenhet bör enligt motionärerna kunna bli av
värde särskilt där den dömde behöver bli föremål för snabba och ingripande
åtgärder. Motionärerna anger inte om åklagaren enligt deras mening bör delta
i förfarandet.

Den nuvarande ordningen har tillkommit i rättssäkerhetens intresse och
förutsätter medverkan av åklagare. Om i stället för åklagaren övervakningsnämnden
skulle ges ställning av motpart till den dömde kan det fortsatta
samarbetet mellan denne och nämnden komma att försvåras. På grund av
dessa skäl kan utskottet icke tillstyrka bifall till motionerna.

I sammanhanget vill utskottet beröra en fråga som behandlas i motiveringen
till förevarande motioner. Om det blir aktuellt att inskrida mot den
som dömts till skyddstillsyn kan övervakningsnämnden bestämma att denne
skall omhändertas i avvaktan på vidare förordnande. Omhändertagandet får
emellertid inte vara längre än 14 dagar. Motionärerna anser att tiden bör
kunna förlängas något i avbidan på domstolens beslut i mål rörande den
omhändertagnes behandling i skyddstillsynsanstalt. Enligt utskottet kan det,
med hänsyn till risken för återfall i brott, både i den av motionärerna uppmärksammade
situationen och i andra liknande fall vara vanskligt att låta
vederbörande i frihet avvakta domstolens beslut. Utskottet förutsätter att frågan
vid behov uppmärksammas i lämpligt sammanhang.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, I: 76 och II: 109, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 oktober 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Första lagutskottets utlåtande nr 45 dr 1968

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), Svanström (ep) *, Helge Karlsson (s), fru Lilly Ohlsson (s)
och herr Lidgard (h);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep), fru
Kristensson (h), herrar Gustafsson i Borås (fp), Jönsson i Malmö (s), Wiklund
i Stockholm (fp)*, Hansson i Piteå (s)* och Zetterström (s).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Ernulf (fp) och Wiklund i Stockholm (fp)

Svenska Reproduktions AB 1968