Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968
1
Nr 43
Utlåtande i anledning av motioner om polismans rätt till ersättning
för kroppsskada.
I de likalydande motionerna I: loi av herr Holmberg m. fl. och II: 176
av herr Bohman m. fl. yrkas — i den del motionerna behandlas i detta utlåtande
— »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till ersättning för kroppsskada å
polisman, inkluderande ersättning för sveda och värk samt framtida men,
i sådan tid att bestämmelserna kan träda i kraft senast den 1 januari 1969».
I motionerna framställs även vissa andra yrkanden i skadeståndsrättsliga
och kriminalpolitiska frågor. I dessa delar behandlas motionerna av utskottet
i utlåtandena 1968: 41, 42 och 44.
Motionerna
Motiveringen till motionärernas hemställan återfinns i motionen I: 109.
I det avsnitt varom nu är fråga framhåller motionärerna följande.
Den ökande brottsligheten, och då särskilt den som kännetecknas av våld
och råhet, kommer i många fall att drabba dem som bär till uppgift att vaka
över lagarnas efterlevnad, nämligen poliskåren. Det måste därför vara
ytterst angeläget att representanterna för poliskåren åtnjuter samhällets
helhjärtade stöd och skydd, åtgärder utan vilka den lagbundna ordningen
ej effektivt kan upprätthållas.
Det allmänna måste därför — jämsides med den självklara uppgiften att
stödja polisen i dess stundom otacksamma arbete — åtminstone tillse, att
den enskilde polismannen hålles skadeslös under sin yrkesutövning. Ett
hävdande av åsikten, att denne skulle stå närmare till än samhället att bära
den skada som lagbrytare tillfogar honom, måste bygga på värderingar som
är klart oförenliga med ett modernt rättssamhälle.
Samhället undandrar sig emellertid i dag att lämna fullgod ersättning
för kroppsskada som tillfogas polisman i hans tjänsteutövning. Denna
brist finner vi — i likhet med den uppfattning som hävdats av rikspolisstyrelsen
i anledning av yttrande över tidigare motioner i detta ämne
(1LU 1967 nr 34) — snarast bör undanröjas. Trots att riksdagen så tidigt
som 1958 begärde förslag i ämnet och trots att utredning härom slutfördes
under år 1963 har förslaget ännu ej förelagts riksdagen. Inte minst med
hänsyn till de alltmer ökade risker polismän tvingas ta i sin yrkesutövning
är det av vikt att denna frågas lösning ej längre förhalas. Vi yrkar därför
att förslag i detta ämne förelägges riksdagen i sådan tid att de nya bestämmelserna
kan träda i kraft senast den 1 januari 1969.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 43
2
Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968
Gällande rätt
År 1965 beslöt statsmakterna att tillerkänna de offentliga tjänstemännen
lagstadgad förhandlingsrätt. Enligt den lagstiftning som trädde i kraft den
1 januari 1966 fick dessa tjänstemän samma rätt som övriga arbetstagare
att genom sina organisationer förhandla och sluta kollektivavtal om lön
och vissa andra ekonomiska anställningsvillkor. I enlighet härmed regleras
efter polisväsendets förstatligande polismännens förmåner i princip genom
kollektivavtal, i första hand genom allmänt avlöningsavtal för statliga och
vissa andra tjänstemän (AST). Pensionsförfattningarna för statstjänstemän
har dock ännu icke ersatts av avtal utan har provisoriskt förlängts. Härutöver
finns bestämmelser om de förmåner, vartill polismän för närvarande
är berättigade vid sjukdom eller vid förlust av arbetsförmåga, i lagarna
om allmän försäkring och om yrkesskadeförsäkring. Genom lagändring
1967 har förmånsnivån i den sistnämnda lagen höjts och förmånerna
anknutits till basbeloppet enligt den förstnämnda lagen. Det bör också erinras
om statens grupplivförsäkring, som vid dödsfall ger ersättning för
efterlämnad make och barn (SFS 1962:698, ändr. 1965:24, 1966:739,
1967: 168). Beträffande omfattningen av de utgående förmånerna må här
endast nämnas beträffande sjuklön att vid skada, som uppkommit på grund
av att tjänstemannen i tjänsten utsatts för våld eller misshandel, full lön
utgår enligt 19 § AST såväl under de första 90 dagarna som därefter så länge
sjukdomstillståndet varar.
Vidare utgår enligt kungörelsen den 26 mars 1965 om ersättning till polisman
för skada på egendom ersättning av statsmedel till polisman som under
utövning av tjänsten eller på grund av denna tillfogas skada på lös egendom.
Förutsättning för ersättning är att skadan uppkommit genom annans
vållande eller av våda. Beträffande skada på motorfordon gäller särskilda
bestämmelser. Ersättningen bestäms enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grunder. Om särskilda skäl föreligger, kan dock ersättning bestämmas till
lägre belopp. Fråga om ersättning prövas av rikspolisstyrelsen som också
betalar ut ersättning. För belopp som statsverket gett ut träder statsverket
in i polismannens rätt mot den som är ansvarig för skadan.
Någon motsvarighet till sistnämnda bestämmelser, vilka ersatte 1925 års
lag om ersättning till polisman för kläder, finns inte såvitt gäller kroppsskador.
I fråga om sådana skador av ekonomisk natur, främst »hinder eller
brist i den skadades näring», är vederbörande polisman hänvisad till ovan
angivna förmåner som grundas på anställningsförhållandet eller gällande
system för socialförsäkring samt till vad som kan erhållas i skadestånd
enligt 6 kap. strafflagen. I fråga om ersättning för sveda och värk samt
för lyte eller för annat stadigvarande men av icke ekonomisk natur (s. k.
ideell skada) står endast skadeståndsvägen öppen.
I fråga om innehållet i 6 kap. strafflagen hänvisar utskottet till redogörelsen
i utlåtandet 1968:44.
Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968
3
Slutligen bör bär omnämnas de bestämmelser som återfinns i kungl. förordningen
den 23 april 1948 om ersättning och belöning av statsmedel vid
biträde åt ordningsmakten. Enligt 1 § i denna förordning skall ersättning
under vissa förutsättningar utgivas av allmänna medel för sådan skada till
person eller egendom, som tillskyndats den som biträtt polismyndighet,
polisman eller ordningsvakt vid ingripande mot person, vilken stört den
allmänna ordningen, begått eller misstänkts för brott eller kunnat antagas
vara farlig för allmän säkerhet. Ersättningen skall bestämmas enligt de
grunder, som enligt 6 kap. strafflagen är stadgade för skadestånd. På grund
av denna hänvisning ifrågakommer såsom ersättningsgill skada även sveda
och värk samt lyte eller annat stadigvarande men, som kan ha tillfogats
den skadelidande. Ersättningsfrågan prövas av länsstyrelsen. För belopp,
som statsverket utgivit till den skadelidande, inträder statsverket i dennes
rätt mot den som är ansvarig för skadan.
Frågans tidigare behandling m. m.
I motioner till 1958 års riksdag (I: 127 och II: 148) hemställdes om sådan
ändring i den numera upphävda 1925 års lag om ersättning till polisman
för skada å kläder, att ersättningsrätten skulle utvidgas till att omfatta
jämväl såsom skadestånd fastställd ersättning för kroppsskada, som genom
brottslig gärning åsamkades polisman vid fullgörande av tjänsteåliggande.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1958: 14) anförde första lagutskottet
bl. a. följande.
I likhet med motionärerna och de myndigheter ävensom flertalet av de
sammanslutningar, som avgivit remissyttranden i ärendet, anser utskottet
att starka skäl kan anföras för en utvidgning av polismans rätt till ersättning
för skada, som åsamkats honom under tjänsteutövning. Det tyngst vägande
skälet är otvivelaktigt att polismännen på grund av yrkets beskaffenhet
regelmässigt måste utsätta sig för betydande risker för skada även till
liv och lem vid företagandet av åtskilliga tjänsteåtgärder. Det måste vid sådant
förhållande anses rimligt att samhället, som kräver att dessa risker
tages, i en eller annan form kompenserar polismannen härför. Närmast till
hands synes härvid ligga att polismannen tillförsäkras full ersättning för
den förlust, som kan drabba honom till följd av skada under tjänsteutövningen,
i den mån skadan har samband med de nämnda för yrket speciella
riskerna. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för
de överväganden, som föranlett införandet av rätt till ersättning för skada å
kläder, har det nu angivna betraktelsesättet redan i princip godtagits, ehuru
ersättningsrätten begränsats till klädesskador.
För en utvidgning av ersättningsrätten till att avse även kroppsskada kan
emellertid också andra skäl åberopas. För den enskilde polismannens villighet
att utföra sina arbetsuppgifter i sådana fall, då ett fullföljande av dessa
innefattar påtagliga faror, måste omfattningen av det ekonomiska skydd,
som polismannen är tillförsäkrad, antagas spela en icke oväsentlig roll. En
förbättring av polispersonalens ställning i förevarande hänseende skulle
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 43
4
Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968
följaktligen kunna undanröja ett för ett effektivt utövande av polisverksamheten
återhållande moment. Vidare kan för tillskapandet av vidgade ersättningsmöjligheter
anföras även ett skäl, som åberopades redan vid införandet
av ersättningsrätt för skada å kläder, nämligen att det måste anses som
en oegentlighet, att den ene polismannen kan få full ersättning för liden
skada men icke den andre beroende på den skadevållandes betalningsförmåga.
Emellertid måste vid en utvidgning av ersättningsrätten åtskilliga spörsmål
vinna en lösning. Det torde vara uppenbart, att icke endast — såsom motionärerna
synes åsyfta — sådana fall, då ersättningsskyldighet ålagts någon
såsom skadestånd på grund av brottslig gärning, bör omfattas av den vidgade
ersättningsrätten. På sätt i ett av remissyttrandena framhållits kan
fall inträffa, då gärningsmannens identitet icke kan fastställas och något
utdömande av skadestånd följaktligen ej kan ske. Även i dessa fall synes
rätt till ersättning böra föreligga. Sådana fall måste också beaktas, då
åtal mot gärningsmannen icke väckes, exempelvis på grund av beslut om
åtalseftergift eller därför att gärningsmannen är sinnessjuk eller underårig.
Med frågan vilka skador som skall vara ersättningsgilla sammanhänger
i viss mån även spörsmålet om hur förfarandet vid skadans fastställande
skall anordnas. Självfallet måste också klarläggas vem ersättningsskyldigheten
skall åvila.
Utskottet är icke berett att på det material, som förebragts i detta ärende,
taga ställning till hur här antydda spörsmål bör lösas. Vid sådant förhållande
synes det utskottet lämpligast att en lagreglering av hithörande frågor
föregås av en genom Kungl. Maj :ts försorg verkställd utredning, och
utskottet vill förorda att en sådan utredning kommer till stånd.
En genom förslaget aktualiserad fråga av betydande räckvidd är huruvida
det icke kan finnas även andra grupper befattningshavare, för vilka
motsvarande skäl för rätt till ersättning av det allmänna kan anses föreligga.
Förutom sådan ordningspersonal — vakter och ordningsmän — som
fullgör arbetsuppgifter av liknande slag som polismän kommer härvid i betraktande
exempelvis brandmän samt viss fångvårds- och sjukvårdspersonal.
Det synes utskottet som om man vid den av utskottet förordade utredningen
av frågan om vidgad ersättningsrätt för polismän icke kan undgå
att undersöka även nu berörda spörsmål, och det är tänkbart att omständigheter,
som uppmärksammas vid en mera allmän överblick över förhållandena
på hithörande område, kan väsentligt påverka utformningen av
polismännens ersättningsrätt. Det sagda understryker behovet av en utredning.
I enlighet med utskottets förslag anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om utredning angående ersättning till polisman för kroppsskador
som åsamkats honom vid tjänsteutövning.
Utredningsuppdraget anförtroddes slutligt en särskilt tillkallad sakkunnig,
som i promemoria den 20 maj 1963 föreslog att polisman, som under
utövning av polistjänst eller på grund därav ådrar sig skada, skall ha rätt
till ersättning därför av statsmedel. Enligt förslaget föreligger rätt till ersättning,
dels för sveda och värk i anledning av kroppsskada, som tillfogats
polismannen genom våld, misshandel eller annan brottslig handling, dock
endast under förutsättning att skadan medfört förlust av arbetsförmåga
Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968 5
under minst en dag, dels för skada å kläder och andra personliga tillhörigheter,
vilken uppkommit genom annans förvållande eller av våda, dock
med vissa begränsningar såvitt gällde motorfordon.
Promemorian lades, såvitt gäller sakskador, till grund för proposition
1965: 4, vari föreslogs att polisman skulle få rätt till ersättning av statsverket,
när lös egendom som tillhörde honom skadades under hans tjänsteutövning
eller på grund av hans tjänst, vare sig skadan uppkommit av våda
eller genom annans vållande. Enligt propositionen borde ersättningsrätten
efter polisväsendets förstatligande inte längre regleras i lag utan på samma
sätt som andra frågor mellan staten och dess anställda. Den ovan nämnda
lagen om ersättning till polisman för skada å kläder föreslogs därför skola
upphävas. Den nya ersättningsregleringen skulle enligt förslaget gälla från
och med den 1 juli 1965.
I lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Johansson, bl. a. följande.
Som framhållits i första lagutskottets utlåtande 1958: 14 har frågan om
ersättning med anledning av kroppsskada som tillfogas någon i tjänsten
betydande räckvidd. Den förut nämnda promemorian ger inte underlag för
den allsidiga bedömning som med hänsyn härtill är erforderlig. Med anledning
härav bör med utgångspunkt i promemorieförslaget göras den ytterligare
utredning som är nödvändig för att få en allmän överblick rörande
problematiken beträffande skadeersättning till statliga befattningshavare
i allmänhet. Innan ett sådant utredningsarbete slutförts är jag inte beredd
att ta ställning till det i promemorian framlagda förslaget att vidga polismännens
ersättningsrätt vid kroppsskada.
Vid anmälan av lagrådets utlåtande över det remitterade förslaget erinrade
departementschefen om detta uttalande samt upplyste att anstalter
vidtagits för att få till stånd en sådan utredning inom de departement som
närmast berördes av frågan.
Propositionen bifölls av riksdagen.
I enlighet med uttalandena i propositionen och med stöd av riksdagens
beslut utfärdade Kungl. Maj :t ovannämnda kungörelse den 26 mars 1965,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1965.
Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (1:438 och 11:553) med samma
hemställan som i nu förevarande motioner, bortsett från att annan tidpunkt
angavs för bestämmelsernas ikraftträdande. Första lagutskottet remitterade
motionerna till statens avtalsverk, rikspolisstyrelsen och Svenska polisförbundet.
Avtalsoerket uttalade att frågan om införandet av ersättning till polisman
för sveda och värk och framtida men i anledning av kroppsskada ådragen
i tjänsten syntes — i motsats till frågor om invaliditets- och grupplivskydd
— böra prövas och regleras i offentligrättslig ordning. Verket framhöll
vidare att frågan om skadeersättning till statliga befattningshavare var
6
Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968
föremål för utredning inom Kungl. Maj :ts kansli och att det i motionerna
väckta förslaget borde prövas i detta större sammanhang.
Rikspolisstyrelsen fann motionärernas förslag vara i hög grad motiverat
och tillstyrkte bifall. Härutöver erinrade styrelsen om att den ovan nämnda
promemorian från år 1963 också innehöll förslag om rätt till viss ersättning
åt polisman för kroppsskada vid tjänsteutövning. Styrelsen ansåg det
otillfredsställande att frågan om polismans rätt till ersättning för kroppsskada
icke löstes i samband med tillkomsten av kungörelsen den 26 mars
1965 om ersättning till polisman för skada på egendom. Det var därför enligt
styrelsens mening angeläget att frågan nu snarast fick en positiv lösning.
Också polisförbundet erinrade om 1963 års förslag till lösning av frågan
och påpekade att förslaget mottogs positivt av remissinstanserna. Utvecklingen
hade också enligt förbundet visat att en särbehandling är påkallad
inom polisområdet. Förbundet ansåg att förslaget borde genomföras och
vinna tillämpning redan under 1967.
För egen del framhöll utskottet (uti. 1967:34) att det delade motionärernas
oro för den tilltagande aggressiviteten mot polismän i tjänsteutövning.
Utvecklingen hade enligt utskottets mening otvivelaktigt lett därhän
att polismännen vid åtskilliga tjänsteåtgärder regelmässigt utsätter sig för
betydande risker. Det måste därför anses rimligt att samhället, som kräver
att dessa risker tas, i en eller annan form kompenserar polismännen härför.
— I likhet med motionärerna ansåg utskottet det otillfredsställande
alt frågan om polismans rätt till ersättning för kroppsskada inte kunnat lösas
i samband med tillkomsten av 1965 års kungörelse om ersättning till polisman
för skada på egendom, särskilt som ett remissbehandlat utredningsförslag
i ämnet redan då förelåg. Utskottet erinrade om att arbete pågick
inom Kungl. Maj :ts kansli för att skapa underlag för en allsidig bedömning
av problematiken om skadeersättning till statliga befattningshavare i allmänhet.
Den omständigheten att också andra kategorier befattningshavare
kan vara i behov av skydd i ifrågavarande hänseende utgjorde emellertid
enligt utskottet inte något skäl att ytterligare fördröja en lösning
för polisens vidkommande, särskilt som hinder inte ansetts föreligga för
en särbehandling av polisen i fråga om sakskadeskyddet, trots att även detta
har aktualitet för andra yrkesgrupper. Utskottet ansåg att det inom Kungl.
Maj :ts kansli pågående arbetet rörande hithörande frågor borde påskyndas
såvitt gäller ersättning till polismän för kroppsskada, så att bestämmelser
härom kunde träda i kraft senast den 1 juli 1968. Utskottets hemställan gick
ut på att riksdagen skulle begära förslag till sådana bestämmelser.
I en reservation av sju ledamöter framhölls på enahanda skäl som majoriteten
att det vore rimligt att polismännen i en eller annan form kompenserades
för sin riskfyllda tjänsteutövning. Reservanterna underströk även
angelägenheten av att spörsmålet snarast bringades till en lösning men
fann med hänsyn till det ovan nämnda arbetet i Kungl. Maj :ts kansli icke
påkallat att något initiativ togs från riksdagens sida. I enlighet härmed hem
-
Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968 7
slällde reservanterna att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Riksdagen följde reservanterna.
Rörande det pågående utredningsarbetet anförde chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Kling, som svar på en enkel fråga den 22 maj 1968
(AK prot. 27 s. 7 f.) följande:
Frågan om ersättning till polismän med anledning av kroppsskada under
tjänstgöring kan enligt min mening inte ses isolerad. Den berör även andra
grupper av arbetstagare. Utredningsarbete i frågan pågår inom Kung].
Maj :ts kansli. Det har emellertid visat sig att de problem som måste lösas
är mycket komplicerade. Utredningen har ännu inte kunnat slutföras.
Under utredningsarbetet har också fråga uppstått, om ersättningsfrågorna
kan och bör lösas avtalsvägen eller genom någon form av försäkring. — Jag
är medveten om angelägenheten av att dessa frågor bringas till en lösning
så snart det är möjligt.
Enligt vad utskottet erfarit är det av motionärerna aktualiserade spörsmålet
alltjämt föremål för överväganden inom Kungl. Maj :ts kansli.
Utskottet
I förevarande motioner hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skyndsamt skall begära förslag angående ersättning till polismän
för kroppsskador som ådragits i tjänsten. Ersättningen avses skola
täcka inte bara skador av ekonomisk natur utan också gottgörelse för sveda
och värk samt stadigvarande men. Till stöd för yrkandet anför motionärerna
att den ökande brottsligheten, och då särskilt den som kännetecknas
av våld och råhet, i många fall kommer att drabba polismännen. Det är därför
enligt motionärerna ytterst angeläget att dessa åtnjuter samhällets helhjärtade
stöd, så att den lagbundna ordningen effektivt kan upprätthållas.
Enligt nu gällande ordning utgår skadeersättning av statsmedel till polisman
endast när honom tillhörig lös egendom skadas i samband med hans
tjänst. Några motsvarande bestämmelser finns alltså inte såvitt gäller kroppsskador.
I fråga om sådana skador av ekonomisk natur, såsom t. ex. inkomstbortfall,
innefattar de förmåner, som anställningsförhållandet och socialförsäkringen
ger, visserligen ett avsevärt grundskydd, men ersättning motsvarande
fullt skadestånd utgår i allmänhet inte. Beträffande ersättning för
sveda och värk samt stadigvarande men av icke ekonomisk natur saknar
polismannen möjlighet att erhålla ersättning av arbetsgivaren eller genom
socialförsäkringen och är alltså hänvisad till vad han kan få ut i skadestånd.
Rätten till skadestånd är, även om anspråket fastställts av domstol, ofta av
begränsat värde, t. ex. på grund av att skadevållaren saknar tillgångar.
Då polismännens ersättningsfrågor i anledning av motioner behandlades
av utskottet vid 1958 års riksdag uttalade utskottet, att starka skäl kunde
8
Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968
anföras för en utvidgning av rätten till ersättning för skada som åsamkats
under tjänsteutövning. Det tyngst vägande skälet angavs vara att polismännen
på grund av yrkets beskaffenhet regelmässigt måste utsätta sig för betydande
risker för skada även till liv och lem vid företagandet av åtskilliga
tjänsteåtgärder. Enligt utskottet var det därför rimligt att samhället, som
krävde att dessa risker tas, i en eller annan form kompenserade polismannen
härför. Närmast till hands ansågs härvid ligga att polismannen tillförsäkrades
full ersättning för den förlust, som kunde drabba honom till följd av
skada under tjänsteutövningen, i den mån skadan hade samband med de
nämnda för yrket speciella riskerna. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen
hos Kungl. Maj :t om utredning angående ersättning till polisman för
kroppsskada, som åsamkats honom vid tjänsteutövning, och om förslag till
de bestämmelser i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
De anförda synpunkterna gäller alltjämt och har vuxit i styrka genom
stegringen av antalet våldsbrott och den tilltagande användningen av skjutvapen
i samband med brott, varigenom riskerna för polismännen i betydande
grad har ökats. Även om polismännens ersättningsfråga inte kan ses
isolerad, är det mot denna bakgrund enligt utskottets mening otillfredsställande
att riksdagens ovannämnda framställning ännu icke lett till något
resultat i förevarande hänseende.
I likhet med 1967 års riksdag, som också behandlade polismännens trygghetsfrågor,
vill utskottet understryka angelägenheten av att förevarande
spörsmål snarast möjligt får sin lösning. En sådan torde kunna erhållas
genom lagstiftning eller förhandlingar mellan berörda parter. Det synes
dock böra överlämnas åt Kungl. Maj :t att ta ställning till vilken metod som
skall väljas.
Vad utskottet anfört Lorde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 134
och II: 176, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna
vad utskottet i det föregående anfört.
Stockholm den 29 oktober 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), fru Lindström (s)*, herr Ferdinand Nilsson (ep), fru
Lilly Ohlsson (s) och herr Lidgard (h);
Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968
9
från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s),
fru Kristensson (h), fröken Bergegren (s), herrar Gustafsson i Borås (fp),
Jönsson i Malmö (s), Larsson i Norderön (ep)* och Sjöholm (fp)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Ferdinand Nilsson (ep).