Första lagutskottets utlåtande nr il år 1968
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående kortvarigt
frihetsberövande inom kriminalvården.
I de likalydande motionerna 1: 13i av herr Holmberg m. fl. och II: 176
av herr Bohman m. fl. hemställs — i den del som behandlas i detta utlåtande
— att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa om
utredning angående införande i vårt reaktionssystem av en påföljd av
typen kortvarigt frihetsberövande.
I motionerna framställs även vissa andra yrkanden, som gäller skadeståndsrättsliga
och kriminalpolitiska spörsmål. I dessa delar behandlas
motionerna av utskottet i utlåtandena 1968:42—44.
Motionerna
Motiveringen till motionärernas hemställan återfinns i motionen 1:109.
I det avsnitt varom här är fråga framhåller motionärerna följande (s. 20—
21).
Den betydande brottsligheten bland personer under 21 år finner vi oroande-
Vi begränsar icke vårt omdöme till att se saken från deras sida som
utsätts för brottsligheten, det må vara våldsbrott eller egendomsbrott. Det
måste nämligen därutöver uppfattas som inhumant mot ungdomarna själva
att de frestas att begå brott, därför att samhället i många fall icke tillräckligt
kraftfullt reagerar häremot. Frestelserna kan gälla såväl dem, vilka
redan begått brott, som dem vilka är utsatta för påverkan i denna riktning.
Det skildrade tillståndet råder trots att brottsbalken och den nya barnavårdslagen
varit i kraft under ej oväsentlig tid. Den katalog av påföljder
och andra åtgärder som nämnda lagar anvisar kan sålunda ej anses ha
varit till fyllest. Det kan därför ej anses opåkallat att pröva ytterligare åtgärder.
Som en sådan åtgärd är att betrakta frågan om införande av ungdomsarrest
i reaktionssystemet. Frågan har väckts motionsvägen tidigare,
varför vi saknar anledning att ånyo utveckla vår syn härpå mer än vad nu
skett. Vi yrkar följaktligen, att frågan måtte upptagas till allsidig utredning,
varvid uppmärksamhet bör ägnas även däråt att påföljden bör insättas så
snabbt som möjligt efter brottet.
Nuvarande förhållanden
Efter brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 har möjligheterna
att döma unga lagöverträdare till påföljd, som innebär frihetsberövande,
inom kriminalvården starkt inskränkts. Brottsbalkens regler utgår således
i princip från att åtgärder mot ungdomar i åldern 15 till 17 år skall ske
inom barnavården. Den vanligaste påföljden i denna åldersgrupp, bortsett
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 41
2 Första lagutskottets utlåtande nr it år 1968
från böter, skall vara överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Den
som är under 18 år skall endast i undantagsfall ådömas fängelse. Beträffande
den som fyllt 18 men ej 21 år får fängelse användas bara när frihetsberövande
är påkallat, främst av hänsyn till allmän laglydnad, eller då
fängelse eljest anses lämpligare än annan påföljd.
Skyddstillsyn, vilken påföljd i brottsbalken närmast ersatt s. k. kvalificerad
villkorlig dom, kan tillämpas även beträffande den som är under 18 år
när detta är lämpligare än vård enligt barnavårdslagen. I skgddstillsijn kan
ingå anstaltsbehandling under en tid av mellan en och två månader, dock
endast i fråga om den som fyllt 18 år. Det kan nämnas att enligt den officiella
kriminalstatistiken 48 procent av dem som fick anstaltsbehandling
1967 var i åldersgruppen 18—20 år, 36 procent i gruppen 21—24 år samt
16 procent 25 år eller mer. Ungdomsfängelse är enligt brottsbalken främst
avsett för lagöverträdare i åldern 18—20 år, men får användas bl. a. för den
som ej fyllt 18 år om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan.
Ungdomsfängelse avser emellertid ett mera långvarigt trihetsberövande och
är därför, liksom övriga påföljder i brottsbalkens system, av mindre intresse
i förevarande sammanhang.
Även enligt barnavårdslagen (BvL) föreligger vissa möjligheter till korttidsbehandling
inom anstalt. Sålunda kan enligt 36 § BvL den som omhändertagits
för samhällsvård kan placeras på ungdomsvårdsskola. Enligt 66 §
skall vården äga rum inom eller utom skolan. Vård utom skolan skall äga
rum så snart det kan ske. Inga tids- eller åldersgränser har fastställts för
övergången till sådan vård, ej heller andra villkor eller några närmare anvisningar,
ägnade att binda skolans styrelse. Ungdomsvårdsskoleelever, vilkas
kriminella belastning är relativt begränsad och för vilka anstaltsbehandling
under kortare tid, cirka tre månader, anses tillräcklig, placeras i en
särskild skola, Hammargårdens yrkesskola. Behandlingen där är liksom vid
andra ungdomsvårdsskolor förenad med eftervård. Rörande ungdomsvårdsskolorna
kan också nämnas att tiden för den vård inom skolan som inleclér
behandlingen successivt förkorlats. Enligt en av socialstyrelsen gjord sammanställning
uppgår sålunda den första vårdtiden inom skola för de elever,
som utskrivits enligt 67 § BvL under åren 1963—1967, genomsnittligt till
270, 251, 246, 204 respektive 168 dagar. Vid beräkningarna har hänsyn
icke tagits till de elever som utskrivits för avtjänande av straff enligt
67 § c BvL.
Ytterligare må här nämnas att barnavårdsnämnd enligt 30 § BvL kan
besluta omhändertagande för utredning under högst fyra veckor. Syftet
härmed är att barnavårdsnämnderna skall få tillfälle att vid behov utreda
den unges förhållanden, innan beslut fattas om hans fortsatta behandling.
Omhändertagandet behöver ingalunda följas av placering på ungdomsvårdsskola.
Sålunda framgår av statistiska uppgifter som erhållits från social
-
3
Första lagutskottets utlåtande nr åt år 1968
styrelsen att av 44 ungdomar, som under 1967 varit intagna för utredning
vid Hammargårdens yrkesskola, 21 har återlämnats till barnavårdsnämnden
för annan behandling än vård vid ungdomsvårdsskola.
Utländsk lagstiftning
I de flesta europeiska länder förefinns en bestämd motvilja mot att använda
ovillkorliga frihetsstraff mot lagöverträdare under 18 år. I stället används
i möjligaste mån olika uppfostrande åtgärder inom barnavårdens
ram eller någon form av villkorlig dom. Beträffande lagöverträdare i åldern
18 21 år används däremot kortvariga, ovillkorliga frihetsstraff i gans
ka
stor utsträckning. Sådana straff verkställs ofta i anstalter där de unga
direkt eller indirekt kommer att påverkas i oförmånlig riktning av äldre
kriminella. Bl. a. på grund härav har man i åtskilliga länder sökt nya vägar
för korttidsbehandling av unga lagöverträdare. Detta har skett dels i fråga
om sättet att verkställa vanliga fängelsedomar, dels vid utformningen av
nya straffrättsliga påföljder som helt eller delvis ersatt de vanliga fängelsestraffen.
Föregångsländer i det sistnämnda avseendet har framför allt varit
England och Västtyskland.
Beträffande förhållandena i England är det främst det omhändertagande
som sker i s. k. detention centres som är av intresse i förevarande sammanhang.
Efter lagändring 1961 gäller att alla lagöverträdare i åldern 14—-21
år som döms till kortvariga frihetsstraff skall placeras i detention centres.
Sådant frihetsberövande avser en tid av 1—6 månader, i undantagsfall upp
till 9 månader, med 3 månader som den i praktiken utan jämförelse vanligaste
tiden. Anstalterna är slutna men skiljer sig klart från vanliga fängelser.
De präglas av gruppaktivitet under sträng disciplin. Tempot är i alla
avseenden högt uppdrivet och det ställs höga krav på de intagna i fråga om
arbete, kroppsövningar och allmänt uppträdande. Ett minimum av förmåner
bidrar också till att ge påföljden en fostrande och icke minst avskräckande
karaktär. Stor vikt läggs emellertid numera också vid de personlighetsuppbyggande
momenten. Bl. a. vid gruppdiskussioner försöker man
tå de intagna att förstå sin situation och de moraliska och sociala skyldigheter
som möter dem vid frigivningen. I dessa strävanden deltar främst
de särskilda socialarbetare som man börjat knyta till anstalterna. Eftervård
är numera obligatorisk.
I Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) används i stor utsträckning
s. k. Jugendarrest. Jugendarrest förekommer i tre olika former. Freizeitarrest,
som innebär frihetsberövande under veckosluten eller motsvarande
fritid under en period av 1—4 veckor, Kurzarrest, där omhändertagandet
gäller en period av högst sex dagar, och Dauerarrest, där omhändertagandet
är maximerat till 4 veckor. Jugendarrest är avsett för lagöverträdare
i åldern 14—20 år vilka ännu icke fastnat i kriminalitet och används då
fängelsestraff inte anses erforderligt för tillrättaförandet. Systemet, som
bygger på mycket sträng disciplin, syftar till att rycka upp vederbörande.
4 Första lagutskottets utlåtande nr M är 1968
Den unga lagbrytaren vistas och arbetar i princip i enskilt rum i särskilda
arrestlokaler i anslutning till domstolen. Den domare i ungdomsdomstolen
som bestämt påföljden till ungdomsarrest har ansvaret för verkställigheten
och verkar själv bl. a. genom enskilda samtal för hans tillrättaförande. Vissa
dagar kan behandlingen vara särskilt sträng med mycket begränsad mathållning
och hårt sängläger. Eftervård i egentlig mening förekommer inte.
Betydande intresse i den kriminalpolitiska diskussionen har även de metoder
"för korttidsbehandling som prövats i en del stater i USA väckt. Mest
känt torde vara det s. k. Highfield-systemet i New Jersey, som är avsett för
lagöverträdare i åldern 16—17 år, vilka inte tidigare vistats på anstalt. Behandlingen
är knuten till en villkorlig dom och äger rum i speciella anstalter
under en tid av cirka 4 månader. Regimen är inte utpräglat disciplinär.
Behandlingen bygger i hög grad på gruppdiskussioner och samtalsterapi.
På dagarna är de intagna sysselsatta med arbete.
Här må även omnämnas att i Norge införts en speciell form av kortvariga
frihetsstraff för unga lagöverträdare. Enligt en Lov den 9 april 1965 om
strafferettslige åtgjerder mot unga lovbrytarar kan den som är under 21
år ådömas ungdomsarrest. Strafftiden är 60 dagar men kan om den unge
sköter sig väl förkortas något. Systemet bygger på tre huvudprinciper, nämligen
1) regelbundet arbete, 2) fysisk aktivitet med sport och kroppsövningar
samt 3) individuell påverkan, dels genom personlig rådgivning och samtal,
dels genom gruppterapi. Arbete och andra aktiviteter utförs i grupp. Påföljden
är främst avsedd för ungdomar som förletts till kriminalitet genom
dåligt sällskap eller begått brott av tanklöshet. Den är inte avsedd att ersätta
utan snarare att vara ett alternativ till omhändertagande inom barnavården
eller till villkorlig dom. På grund av avsaknad av lämpliga anstalter
har systemet ännu ej trätt i kraft.
I detta sammanhang kan även nämnas att frågor rörande korttidsstraffen
behandlats vid åtskilliga internationella möten under 1950- och 1960-talen.
Europarådets kriminalrättskommitté (ECCP) avgav hösten 1965 en rapport
som innehöll förutom en redogörelse för lagregler och praxis i olika
länder i fråga om korttidsstraff vissa rekommendationer om användningen
därav. Dessa rekommendationer godkändes sedermera av ministerrådet i
form av en resolution (nr 25 år 1966) riktad till regeringarna i de länder
som är medlemmar i Europarådet. I rekommendationerna tas inte avstånd
från korttidsstraffen men understryks bl. a. vikten av att omhändertagandet
sker i speciella anstalter, där de unga kan erhålla en positiv och lämplig behandling,
avskilt från äldre och mer belastade kriminella.
Tidigare riksdagsbehandling
Förslag att få det svenska reaktionssystemet kompletterat med en brottspåföljd
av typen kortvarigt frihetsberövande har väckts vid flera tillfällen
under 1950- och 1960-talen. Beträffande riksdagsbehandlingen av spörsmålet
före antagandet av brottsbalken vid 1962 års riksdag torde utskottet få
Första lagutskottets utlåtande nr it år 1968
5
hänvisa till den redogörelse som finns intagen på s. 2 och 3 i första lagutskottets
utlåtande 1964: 14.
I anledning av proposition till 1962 års riksdag med förslag till brottsbalk
(prop. nr 10) väcktes motionsvis förslag om utredning beträffande frågan
om införande av ett kortvarigt frihetsberövande. I vissa av motionerna angavs
uttryckligen att reaktionsformen skulle vara avsedd för unga lagöverträdare.
Första lagutskottet, vars utlåtande (nr 42) i denna del godkändes
av riksdagen, avstyrkte motionerna med följande yttrande:
I propositionen erinras om att i olika sammanhang framförts tanken på
att i vårt reaktionssystem införa något slags arreststraff för ungdom. Såsom
förebild har ofta åberopats den tyska Jugendarrest och det engelska detention
centre, varvid avsikten dock icke varit att dessa institut skulle hos oss
i alla avseenden efterliknas. Departementschefen år 1960 anförde, att de
hittillsvarande erfarenheterna av Jugendarrest och detention centre, att döma
av de upplysningar som kunnat inhämtas, icke är entydiga. För egen
del hade departementschefen — efter att ha på ort och ställe något närmare
studerat dessa reaktionsformer — kommit till den bestämda uppfattningen
att de icke skulle lämpa sig för våra förhållanden. Under alla omständigheter
torde enligt departementschefen, innan något steg i denna
riktning tages, böra avvaktas erfarenheterna av det påföljdssystem för unga
lagöverträdare, som föreslås ingå i brottsbalken, i förening med den nya
barnavårdslagen. Även ytterligare resultat från den internationella kriminalpolitiska
diskussionen finge avvaktas.
Utskottet, som under en studieresa hösten 1961 haft tillfälle att taga del
av de tyska och engelska systemen för behandling av unga lagöverträdare,
ansluter sig till de av departementschefen anförda synpunkterna. Det behov
av ingripande för att bryta en pågående kriminell aktivitet och tillika stämma
den unge lagöverträdaren och hans omgivning till eftertanke, som den
föreslagna formen av frihetsberövande främst skulle avse att fylla, synes
i erforderlig utsträckning kunna tillgodoses genom anstaltsbehandling i
samband med skyddstillsyn samt — i fråga om det yngsta klientelet — omhändertagande
för utredning enligt bestämmelserna i barnavårdslagen. Enligt
utskottets mening föreligger sålunda icke för närvarande anledning
alt företaga den av motionärerna önskade utredningen.
1 motioner vid 1964 års riksdag aktualiserades spörsmålet ånyo. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande (nr 14) anförde första lagutskottet följande.
Brottsbalken träder i kraft den 1 januari 1965. Enligt utskottets mening
bör spörsmål om reformering av balkens påfölj dssystem icke utan synnerligen
tungt vägande skäl upptagas till närmare övervägande, innan man
hunnit samla erfarenheter av de nya bestämmelsernas praktiska tillämpning.
Såsom ett särskilt skäl för att aktualisera frågan om ett kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården har motionärerna främst åberopat, att i
Norge framlagts förslag om införande av ett korttidsstraff för ungdom under
21 år, benämnt ungdomsarrest. Utskottet vill med anledning härav erinra
om att förhållandena i Norge och Sverige på förevarande område icke är
helt jämförliga. Särskilt betydelsefullt är härvidlag, att man i Norge icke
har motsvarighet till de möjligheter, som numera finnes här i landet, att
6
Första lagutskottets utlåtande nr bl år 1968
för lagöverträdare i åldern 15—17 år anordna kortare tids anstaltsvistelse
inom barnavården. För klientelet i åldern över 18 år kompletteras vårt påfölj
dssystem genom brottsbalken med anstaltsbehandling i samband med
skyddstillsyn. När brottsbalken träder i kraft kommer sålunda behovet av
kortvarig anstaltsbehandling för unga lagöverträdare att vara förhållandevis
väl tillgodosett. Den omständigheten att man i Norge funnit erforderligt
att överväga införande av ungdomsarrest, synes därför icke innefatta anledning
att nu hos oss återupptaga frågan om ett dylikt frihetsberövande. Såvitt
utskottet kunnat finna, föreligger ej heller eljest tillräckliga skäl att i
nuvarande läge ingå närmare på berörda fråga.
I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionerna icke någon
riksdagens åtgärd.
Frågan behandlades därefter vid 1966 års riksdag. I sitt utlåtande (nr 38)
i anledning av motioner i ämnet erinrade första lagutskottet om de nya lagbestämmelser
rörande behandlingen av minderåriga som införts i brottsbalken
och barnavårdslagen. Enligt utskottets mening borde ytterligare erfarenheter
av dessa bestämmelsers tillämpning vinnas, innan spörsmålet om
införande av ungdomsarrest åter upptogs till övervägande. Utskottet hemställde
därför att motionerna i berörd del inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet
I motionerna hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen skall begära
utredning om införande av en brottspåföljd av typen kortvarigt frihetsberövande
i vårt reaktionssystem. Av motiveringen framgår att påföljden,
av motionärerna benämnd ungdomsarrest, skulle komma till användning
för lagöverträdare under 21 år.
Som framgår av redogörelsen ovan förekommer i vårt land med stöd av
bestämmelser i brottsbalken och barnavårdslagen vissa former av korttid sbehandling
i anstalt för ungdomar som begått brott. Genom brottsbalken,
som trädde i kraft den 1 januari 1965, har sålunda införts möjlighet att
ådöma vissa lagöverträdare kortare tids anstaltsbehandling i samband med
skyddstillsyn. Syftet med behandlingen har i balkens förarbeten angivits
vara, förutom att förbereda vården i frihet, att medverka till att bryta den
brottsliga aktiviteten och också att ge en allvarlig tankeställare. Påföljden
har i stor utsträckning kommit att användas beträffande ungdomar; så
t. ex. var nära 50 procent av dem som under 1967 fick anstaltsbehandling
i denna form under 21 år. Användningsområdet är emellertid begränsat till
personer som fyllt 18 år. När det gäller lagöverträdare i åldern 15—17 år
ger barnavårdslagen möjlighet för barnavårdsnämnden att besluta omhändertagande
för utredning under högst fyra veckor. Eu sådan åtgärd, som
regelmässigt medför vistelse på ungdomsvårdsskola, kan i många fall för
den som drabbas därav och för personer i hans omgivning innebära en
Första lagutskottets utlåtande nr 4/ år i9C>8
7
tankeställare av samma art som arreststraff kan ge. Det bör också anmärkas
att utredningen ofta leder till annan behandling än anstaltsvård. Också
för dem som är inskrivna vid ungdomsvårdsskola förekommer kortvariga
omhändertaganden. De elever, för vilka vård inom skolan under cirka tre
månader anses tillräcklig, placeras sålunda i en särskild skola. Av stort
intresse i detta sammanhang är även att tiden för den inledande vården
inom skolan överlag successivt förkortats.
Det anförda visar enligt utskottets mening att det behov som den genom
motionerna aktualiserade formen av frihetsberövande främst avser att fylla
i erforderlig utsträckning är tillgodosett genom brottsbalkens och barnavårdslagens
bestämmelser. De erfarenheter som hittills vunnits av detta
regelsystem motiverar således inte steg i den av motionärerna önskade riktningen.
Mot förslaget om utredning talar även att sakkunniga detta år tillkallats
för en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen, varvid också
barnavårdslagens vård- och behandlingsmöjligheter skall omprövas. Vid
dessa förhållanden kan utskottet icke tillstyrka bifall till motionerna.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner, I: 134 och II: 176, såvitt gäller
utredning angående kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 oktober 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), Svanström (ep)*, Helge Karlsson (s), fru Lilly Ohlsson
(s) och herr Lidgard (h);
från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep), fru
Ivristensson, (h), herrar Gustafsson i Borås (fp), Jönsson i Malmö (s), Wiklund
i Stockholm (fp)*, Hansson i Piteå (s)* och Zetterström (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Arvidson (h), Lidgard (h) och fru Kristensson (h), vilka ansett,
dels aLt utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse.
I motionerna---(lika med utskottet)----21 år.
Som framgår av redogörelsen ovan förekommer i vårt land med stöd av
8
Första lagutskottets utlåtande nr il år 1968
bestämmelser i brottsbalken och barnavårdslagen vissa former av korttidsbehandling
i anstalt för ungdomar som begått brott. Genom brottsbalken,
som trädde i kraft den 1 januari 1965, har sålunda införts möjlighet att
ådöma vissa lagöverträdare kortare tids anstaltsbehandling i samband med
skyddstillsyn. Användningsområdet är emellertid begränsat till personer
som fyllt 18 år. När det gäller lagöverträdare i åldern 15—17 år ger barnavårdslagen
möjlighet för barnavårdsnämnden att besluta omhändertagande
för utredning under högst fyra veckor. Också för dem som är inskrivna
vid ungdomsvårdsskola förekommer kortvariga omhändertaganden. De elever,
för vilka vård inom skolan under cirka tre månader anses tillräcklig,
placeras sålunda i en särskild skola.
Dessa möjligheter till korttidsbehandling som den nuvarande lagstiftningen
erbjuder är emellertid enligt utskottets mening icke till fyllest. Mot
bakgrunden av den ständigt ökande och allt grövre ungdomsbrottsligheten
synes behov föreligga av en reaktionsform som för den unge lagöverträdaren
på ett mer påtagligt sätt klargör att samhället snabbt och med allvar
reagerar mot hans brottslighet. Framför allt för de ungdomar, vars kriminalitet
är mindre djupt fixerad, är det sannolikt att ett frihetsberövande
för blott några dagar eller någon vecka, om det kombineras med intensiv
behandling i form av samtalsterapi och andra uppbyggande åtgärder, kan
vara ägnat att avbryta en påbörjad brottslig aktivitet. Möjligheterna härvidlag
bör undersökas närmare, därvid viss ledning torde kunna erhållas
av utomlands gjorda erfarenheter. Angeläget är emellertid att den föreslagna
påföljden avpassas efter våra förhållanden och vår kriminalpolitiska
grundsyn. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt tillskapandet av effektiva
regler som möjliggör att frihetsberövandet kan följa mycket snabbt på
brottet. Den utredning som sålunda förordas synes kunna begränsas till
att avse unga lagöverträdare.
dels att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna I: 134 och
II: 176, såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning angående införande i vårt
reaktionssystem av en påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 480030