Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968

1

Nr 25

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
angående översyn av 90 § regeringsformen.

Ärendet

I detta utlåtande beliandlas de likalydande motionerna I: 210 av fru Segerstedt
Wiberg (fp) och II: 380 av herr Hamrin i Jönköping (fp). Texten är tryckt i första
kammaren.

Hemställan avser: »att riksdagen måtte föranstalta om en översyn av § 90
i regeringsformen i syfte att åstadkomma regler som klarare anger vilka gränser
som bör dras för debatterna av hänsyn till den enskilde medborgarens integritet».

Stadgandets innehåll

Enligt 90 § regeringsformen må under riksdagens, dess kamrars eller utskotts
överläggningar och prövning icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än
grundlagarna bokstavligen föreskriva, komma frågor om ämbets- och tjänstemäns
till- och avsättande, regerings- och domaremakternas beslut, resolutioner och utslag,
enskilda medborgares och korporationers förhållanden, eller verkställigheten
av någon lag, författning eller inrättning.

Frågans tidigare behandling

Regeringsformen 90 § har efter år 1809 icke undergått någon saklig ändring.
Vid några tillfällen har emellertid inom riksdagen ifrågasatts ändringar i paragrafens
materiella innehåll.

I motioner vid 1917 och 1920 års riksdagar föreslogs sålunda, att i 90 § skulle
uttryckligen utsägas, att det endast var förbjudet att göra de i paragrafen nämnda
frågorna till föremål för beslut av riksdagen. Konstitutionsutskottet (uti. nr 32
resp. nr 29) avstyrkte vid båda tillfällena motionerna, vilka också avslogs av riksdagen.

Vid riksdagen 1944 framlades motioner med hemställan om sådan ändring av
90 § regeringsformen, att paragrafen bringades i bättre överensstämmelse med parlamentarisk
sed och med rimliga krav på överläggningsfrihet. I utlåtande (nr 15)
i anledning av motionerna anförde konstitutionsutskottet, att motionärerna icke
påvisat något praktiskt behov av en ändring av 90 §. Med den tillämpning paragrafen
i praxis fått utgjorde den enligt utskottets uppfattning ej heller något hin 1

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 saml. 2 avd. Nr 25

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968

der för en inom tillbörliga gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen. Utskottet
hemställde därför, att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1956 års riksdag väcktes flera motioner som berörde ifrågavarande grundlagsstadgande.
I motionerna I: 52 och II: 81 begärdes sådan ändring att riksdagen
bereddes möjlighet att fritt överlägga om regeringsmaktens avgöranden och åtgöranden
samt om lagars och författningars tillämpning. I motionen II: 215 hemställdes
att 90 § skulle uteslutas ur regeringsformen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 3) över motionerna framhöll konstitutionsutskottet
att bedömningen, i vad mån förevarande grundlagsbestämmelse
inskränkte överläggningsfriheten inom riksdagen, var avhängig av hur stadgandet
tolkades. Rörande tolkningen rådde inom doktrinen delade meningar. Enligt en
strängare uppfattning skulle det i paragrafen meddelade förbudet gälla inte bara
beslut i kamrar och utskott utan även ren diskussion om det konkreta fallet. Från
andra håll hade hävdats, att uttrycket »överläggningar och prövning» i 90 § borde
tolkas odelat, varför paragrafen skulle förbjuda endast beslut och diskussion i och
för beslut; en överläggning, som inte avsåg att leda till beslut, skulle alltså enligt
denna uppfattning vara tillåten. I praxis syntes man inte ha helt accepterat någon
av dessa tolkningar utan ha intagit en förmedlande ståndpunkt. I motionerna
hade emellertid anförts exempel på att 90 § under senare tid hindrat en sådan
kritik av regeringens åtgärder som i ett parlamentariskt statsskick borde vara tilllåten.
Även utskottet fann en revision av paragrafen vara påkallad. Stadgandet
hade emellertid så nära samband med ämnen som skulle behandlas av författningsutredningen
— särskilt med frågorna om det parlamentariska styrelseskickets inskrivande
i vår författning, statsrådens ansvarighet och införande av ett dagordningsinstitut
—• att utredningen knappast kunde undgå att till behandling upptaga
frågan om en revision av 90 §. Enligt vad utskottet inhämtat hade författningsutredningen
också beslutat att behandla denna fråga. Vid sådant förhållande ansåg
sig utskottet icke böra föreslå någon grundlagsändring.

I sitt år 1963 avgivna slutbetänkande »Sveriges statsskick» anförde författningsutredningen
till en början vissa synpunkter på tolkningen av 90 § regeringsformen
(SOU 1963: 17 s. 461 f). Den uttalade att paragrafen i praxis inte tillämpades efter
sin ordalydelse. Allmänt syntes det kunna sägas att stadgandet upprätthölls, så snart
exempelvis ett konkret regeringsbeslut togs upp till debatt som självständig fråga,
medan däremot en riksdagsman ansågs oförhindrad att använda ett konkret beslut
som belysande exempel, t. ex. på så sätt att han kritiserade ett visst beslut i
motiven till en motion eller till en framställd interpellation eller vid remissdebatten.
— Utredningen som behandlade hithörande problem i samband med sin diskussion
av frågan om rätt för riksdagsledamot att framställa interpellation eller
»spörsmål» (motsv. enkla frågor), hade inte intagit någon motsvarighet till 90 §
i sitt förslag till ny regeringsform. Den ansåg det vara tillräckligt med ett i förslaget
till riksdagsordning (1 kap. 17 §) intaget stadgande, enligt vilket ingen skulle vid
sammanträde få uttala sig otillbörligt om annan eller tillåta sig personligen för -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968 3

olämpande uttryck eller eljest i ord eller handling uppträda på sätt som stred mot
god ordning. Utöver den begränsning, som innefattades i detta stadgande, hade
utredningen även funnit det erforderligt att avgränsa de ämnen som fick behandlas
i interpellation eller spörsmål. Dessa institut skulle enligt förslaget inte få begagnas
i riksstyrelseärenden som »omedelbart gäller enskild person eller enskild sammanslutning»
(9 kap. 5 § i förslaget). Enligt utredningen avsågs härmed konkreta
beslut i exempelvis besvärs-, utnämnings-, dispens- och nådeärenden. Det var fråga
om sådana ärenden i vilka avgörandet tillkom regeringen ensam och där någon
inblandning i konkreta fall från riksdagens sida inte borde få förekomma i annan
ordning än i samband med konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning.
Vidare borde enskilda personers och sammanslutningars förhållanden i
princip icke få göras till föremål för någon debatt i riksdagen. Däremot borde, liksom
hittills, riksdagsledamot vara oförhindrad att t. ex. interpellera om regeringens
allmänna praxis i ärenden av nyss angiven art. Utredningen tilläde, att interpellation
eller spörsmål ej borde få avse konkreta domstolsavgöranden liksom ej heller
konkreta beslut av förvaltningsmyndighet. Däremot borde riksdagsledamot liksom
för närvarande vara oförhindrad att, med konkreta fall som exempel eller under
hänvisning till viss praxis, interpellera rörande den lämpliga utformningen av viss
lag eller annan författning.

Vid remissbehandlingen av författningsutredningens förslag berörde länsstyrelsen
i Gotlands län utredningens ställningstagande i här förevarande hänseende.
Länsstyrelsen ifrågasatte om de lagbestämmelser, som utredningen föreslog, kunde
anses tillräckliga för att hålla debatterna inom den av utredningen förordade ramen.
Erfarenheten utvisade att enskilda riksdagsmän i namn av honnörsordet yttrandefrihet
ofta utövade ett tryck för att utan ingripande få göra inlägg som gick
utanför den tillåtna ramen. En vidgning av denna ram torde icke medföra att sådana
försök kom att upphöra. Skäl syntes därför föreligga för upptagande av en
moderniserad motsvarighet till 90 § regeringsformen med vissa preciseringar i anslutning
till utredningens uttalanden. Vad i övrigt angick det föreliggande lagtextförslaget
ställde sig länsstyrelsen frågande till om man med uttrycket »fråga, som
avser rikets styrelse och icke omedelbart gäller enskild person eller enskild sammanslutning»
från frågeinstituten uteslöt exempelvis beslut i ett utnämningsärende.
Ett sådant ärende berörde visserligen alltid en eller flera personer men inte
som privatmänniskor utan i deras egenskap av offentliga tjänstemän (SOU 1965: 34
s. 62).

I direktiven till grundlagberedningen har frågan om behovet av regler motsvarande
nuvarande regeringsforms 90 § inte närmare berörts. Det ingår emellertid i
beredningens uppdrag att på grundval av författningsutredningens betänkande och
övrigt material överväga frågan om riksdagens arbetsformer.

Motionerna

Motionärerna uttalar att 90 § regeringsformen återspeglar de konstitutionella
åskådningar som härskade i början av 1800-talet. Grundlagens författare ville för -

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968

säkra sig om att åtskillnad gjordes mellan den lagstiftande maktens verksamhetsområde
och den styrandes och dömandes. Därtill avsåg man att tillskapa ett skydd
för enskilda och korporationer mot otillbörliga eller förolämpande uttryck.

Trots att man inte längre tillämpar 90 § som från början avsågs, kan den
inte sägas vara utan praktisk betydelse. Man kringgår den ofta då interpellationer
eller enkla frågor ställs genom att spörsmålen ges en principiell avfattning. Under
debatterna sker emellertid ofta en glidning så att de kommer att röra sak- eller
personfrågor.

Rätten till överläggningar i riksdagen bör, fortsätter motionärerna, förses endast
med de mest nödvändiga restriktioner. Men den enskilde medborgaren bör kunna
ha rätt att kräva att han inte utsätts för nedsättande eller kränkande kritik under
riksdagens debatter. Dessa har en helt annan betydelse än andra som ju inte protokollförs
för att kunna studeras nu och i framtiden. På senare tid har emellertid
ett flertal gånger inträffat att enskilda medborgares eller korporationers förhållanden
diskuterats på ett sätt som måste betecknas som förolämpande eller kränkande.
Vid andra tillfällen har enskilda medborgare utpekats som ansvariga för handlingar
vilka kritiserats av såväl statsråd som ledamöter. Som särskilt otillfredsställande
måste anses vara att en person som kritiseras i riksdagen inte har möjlighet
att på ett likvärdigt sätt bemöta kritiken. Ett angrepp i press, radio eller TV kan
däremot bemötas i samma medium.

Regeringsformens 90 § torde som framhållits av författningsutredningen, konstitutionsutskottet
och motionärer inte motsvara vår tids krav eller synsätt. Samtidigt
visar tendensen att kritisera enskilda medborgare eller korporationer att någon
form av korrektiv eller skydd för den enskilde medborgaren bör ges. I vissa sammanhang
inträffar å andra sidan att 90 § tas som förevändning att inte gå i debatt
i en angelägenhet av allmänt intresse.

Motionärerna anför slutligen att det varken synes nödvändigt eller lämpligt att
avvakta grundlagberedningens totala översyn av författningen innan denna begränsade
fråga löses. Då den berör riksdagen internt, kan den lämpligen upptas
till behandling inom riksdagen, eventuellt genom en särskild kommitté eller arbetsgrupp.

Utskottet

En översyn av de i 90 § regeringsformen stadgade begränsningarna i riksdagsledamöternas
yttrandefrihet in. in. har begärts vid åtskilliga tillfällen och företogs
senast av författningsutredningen. Denna föreslog regler som medgav riksdagsledamöterna
större frihet, med bevarande av väss hänsyn till enskilda personer och
sammanslutningar.

Som uttalas i förevarande motioner reglerar det nuvarande grundlagsstadgandet
inte överläggningsfriheten i riksdagen på ett för moderna förhållanden tillfredsställande
sätt. Det är otvivelaktigt av vikt att frågan blir föremål för en allsidig prövning
och att en ändamålsenlig reglering kommer till stånd. Utskottet kan emellertid
inte biträda motionärernas mening, att man bör söka lösa detta spörsmål fristå -

5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 år 1968

ende från den allmänna författningsrevision som pågår. Det bör ankomma på
grundlagberedningen att utreda frågan under sitt fortsatta arbete, som bl. a. avser
riksdagens arbetsformer. Med hänsyn härtill hemställer utskottet,

att riksdagen avslår motionerna I: 210 och II: 380.

Stockholm den 29 oktober 1968

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Sveningsson (h), fru
Segerstedt Wiberg* (fp), herrar Sörlin (s), Sörenson (fp), Nyquist (s), Ivar Andersson
(s), Svenungsson (h) och Ernst Olsson (ep); samt

från andra kammaren: herrar Adamsson (s), Nilsson i Östersund (s), Henningsson*
(s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s), Larsson i Luttra*
(ep), Norrby (fp), Jonsson (fp), Werner (h) och Lindberg (ep).

* Ej närvarande vid justeringen.