Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
49
Nr 61
Utlåtande i anledning av motion om utredning angående bankväsendet.
I motionen II: 494 av herr Kellgren m. fl. föreslås att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall hemställa att banksystemens kostnader och funktioner
blir föremål för en förutsättningslös utredning i syfte att uppnå besparingar
och större effektivitet.
Över motionen har utskottet inhämtat yttranden från bankinspektionen,
postverket, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
jordbrukskasseförbund. Motionen har därjämte remitterats till koncentrati
onsutredningen, som förklarat sig icke ha skäl att anlägga några
ytterligare synpunkter på ämnet utöver vad som anförts i utredningens betänkande
»Kreditmarknadens struktur och funktionssätt» (SOU 1968: 3).
Motionen
Motionen baseras på de statistiska uppgifter beträffande bankväsendets
expansion, kostnader och utveckling under senare år som lämnas i kreditinstitututredningens
betänkande »Samordnad banklagstiftning» (SOU 1967:
64). Olika omständigheter säges ha samverkat till att bankväsendet expanderat
»i alla riktningar». Att bl. a. affärsbankerna inte kunnat hålla undan
för kostnadsökningarna genom ökad produktivitet finner motionärerna ådagalagt
genom bankinspektionens siffror för omkostnaderna i procent av
medelomslutningen under året. För åren 1958, 1965 och 1966 anges för affärsbankernas
del relativtalen 1,60, 1,88 och 2,00.
Banksystemens kostnader och prestationer har ännu inte, säger motionärerna,
med utgångspunkt i bankkundernas och spararnas intressen undersökts
i syfte att uppnå besparingar och större effekt. Verkligt stora och
för hela näringslivet betydelsefulla vinster kan tänkas uppkomma genom en
mera radikal omläggning av bankverksamheten med ianspråktagande av de
modernaste tekniska hjälpmedlen. Följande uppgifter anges för en offentlig
utredning, utförd i samarbete med bankinstituten:
1. Utredningen bör undersöka betalningsströmmarna inom näringslivet
och se efter om betalnings-, bokförings- och redovisningsmetoder kan förenklas
genom samverkan dels mellan bankinstituten själva och dels mellan
50
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
bankinstituten och postbanken. För- och nackdelar med ett enda girosystem
bör särskilt undersökas.
2. Utredningen bör ägna särskild omsorg åt att undersöka hur mycket av
bankarbetet som faller på den mera rutinmässiga bankfunktionen att hålla
näringslivet med kontanta medel (»kassafunktionen») och hur mycket som
faller på kvalificerade uppgifter vid beslut om investerings- och utvecklingsproj
ekt (»investeringsfunktionen»).
3. Vid undersökningen av betalningsströmmarna bör också undersökas på
vilket sätt krediter och kreditbeslut skall fördelas under årets tolv månader
för att åstadkomma största möjliga säsongutjämning, bland annat inom
byggnadsverksamheten. Också tekniken för att betalningsmässigt åstadkomma
största möjliga effekt ur konjunkturutjämningssynpunkt bör granskas.
Kreditinstitututredmngen
I kreditinstitututredningens betänkande »Samordnad banklagstiftning»
(SOU 1967: 64) lämnas i ett kapitel om bankinstitutens kontorsetableringsrätt
(s. 212 ff.) vissa statistiska uppgifter rörande bankernas kostnads- och
produktivitetsutveckling. På dessa uppgifter bygger i huvudsak följande
sammanställning i motionen.
1. Mellan åren 1955 och 1966 har affärsbankernas kostnader ökat från
sammanlagt 490 milj. kr. till 1 321 milj. kr.
Sparbankernas kostnader har mellan 1961 och 1966 ökat från 275 milj. kr.
till 413 milj. kr.
2. År 1960 hade affärsbankerna 11 680 anställda. Motsvarande siffra för
1965 var 16 310. Utvecklingen för sparbankerna och jordbrukskasserörelsen
har varit liknande. År 1960 hade sparbankerna 4 370 anställda, 1965 6 000.
Jordbrukskasserörelsen hade 1960 1 260 och 1965 1 440 anställda.
Vid utgången av 1966 fanns följande antal bankkontor:
Affärsbankerna 1 533
Sparbankerna 1 801
Jordbrukskassorna 537
För affärsbankernas del betyder utvecklingen att antalet kontor sedan
1958 ökat med 386.
Utöver de av motionärerna berörda variablerna belyser kreditinstitututredningen
bl. a. liur bankernas kontobestånd och transaktionsvolym har utvecklats.
Följande uppgifter må anföras:
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
51
Produktionsutvecklingen i affärsbankerna
procentuell förändring |
volym 1965 |
||
1955—1960 |
1960—1965 |
i tusental |
|
Insättningar och uttag |
|||
på checkräkning...................... |
90 |
160 |
93 000 |
på motboksräkning.................... |
60 |
70 |
17 500 |
Nya lån och krediter i räkning ............ |
90 |
40 |
200 |
Köp och försäljningar av utländska sedlar och |
|||
resecheckar .......................... |
30 |
30 |
3 200 |
Köp och försäljningar i fondrörelse ........ |
40 |
no |
1 100 |
Produktionsutvecklingen i sparbankerna |
|||
procentuell förändring |
volym 1966 |
||
1955—1960 |
1961—1966 |
i tusental |
|
Insättningar............................ |
53 |
55 |
22 220 |
Uttag ................................ |
78 |
125 |
16 560 |
Bankinstitutens inlåningskonton och fordringsberis
Affärsbankerna |
procentuell förändring 1955—1960 1961—1966 |
antal ultimo 1966 |
|
Total kontostock............. |
....... 22 |
53 |
4 617 |
checkräkning ............. |
....... 90 |
140 |
1 040 |
Samtliga lånef ofmer........... |
....... 32 |
1 |
2102 |
Sparbankerna |
|||
Total kontostock............. |
....... 10 |
18 |
ca 8100 |
Reverslån................... |
....... 7 |
20 |
995 |
Jordbrukets kreditkassor |
|||
Total kontostock............. |
....... 29 |
52 |
638 |
checkräkning ............. |
....... 23 |
23 |
154 |
Samtliga låneformer........... |
....... 15 |
23 |
232 |
Remissyttrandena
Av de hörda remissinstanserna ansluter sig bankinspektionen till tanken
på en allmän utredning om kostnaderna inom bankväsendet. Poststyrelsen
är tveksam om behovet av en sådan utredning. Kreditinstitutens tre organisationer
-—• Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
jordbrukskasseförbund — ställer sig avvisande till motionärernas förslag.
I det följande redovisas först i ett sammanhang innehållet i bankinspektionens
yttrande och därefter beträffande olika huvudpunkter i motionen
vad de övriga remissinstanserna anfört.
52
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
Bankinspektionen understryker motionärernas synpunkt att medborgarna
har ett gemensamt intresse av att näringslivets olika delar är effektiva. Detta
motiverar, säger inspektionen, att det allmänna närmare följer kostnadsutvecklingen
för kredit- och betalningsförmedlingen i samhället. Ytterligare
ett skäl härtill är att det allmänna genom sin penningpolitik i stort bestämmer
räntevillkoren i bankinstituten och därigenom starkt påverkar dessas
väsentligaste intäkter.
Motionärerna har enligt inspektionen gjort en riktig iakttagelse när de
konstaterar att bankinstituten under senare år kraftigt utvidgat och differentierat
sina rörelser samt att denna expansion inte kunnat genomföras
utan betydande kostnader. Det säges däremot vara mera vanskligt att uttala
sig om vilken inverkan denna utveckling haft på produktiviteten inom ifrågavarande
del av näringslivet. Såvitt inspektionen kunnat finna är det inte
möjligt att lägga de av motionärerna åberopade relativtalen i ämbetsverkets
årsstatistik till grund för någon mera bestämd slutsats om produktivitetsutvecklingen,
vare sig i affärsbanksväsendet som helhet eller i de enskilda
instituten. För att man av dessa tal skall kunna dra någon säker slutsats
därvidlag fordras nämligen att bankverksamheten inte undergått några kvalitativa
förändringar under den tidrymd varom är fråga. Enligt inspektionen
kan detta långt ifrån sägas vara fallet.
Även om sålunda de i motionen citerade siffrorna i och för sig inte torde
utgöra någon tillförlitlig grund för bedömande av produktivitetsutvecklingen
bör man emellertid, anför inspektionen, inte helt bortse från dem, eftersom
det finns andra uppgifter i den officiella statistiken som pekar i samma
riktning. En jämförelse av de senare årens uppgifter om affärsbankernas
omkostnader med motsvarande siffror för deras intäkter, inlåning från allmänheten
och disponerade utlåning säges ge till resultat att stegringen av
kostnaderna varit snabbare än de andra nu nämnda faktorerna. Inom inspektionen
verkställda undersökningar uppges också tyda på att utvecklingen
inom sparbanks- och jordbrukskasseväsendet varit densamma som för
affärsbankerna.
Mot de gjorda jämförelserna kan väl, säger inspektionen, invändas att de
är alltför schablonmässiga till sin karaktär för att kunna utgöra grund för
några mera bestämda slutsatser om bankinstitutens effektivitet. Anledningen
till de ökade kostnaderna kan ju till viss del vara att instituten tillgodosett
tidigare eftersatta behov eller haft utgifter som först framdeles kan antas
påverka räntabiliteten, t. ex. investeringar i automatisk databehandling.
Enligt inspektionens uppfattning kvarstår dock intrycket att kostnadsstegringarna
inom det svenska bankväsendet under senare år varit så betydande
att de ger anledning till eftertanke samt i och för sig utgör ett motiv
för utredning.
Bankinspektionen erinrar om att den i sitt remissyttrande över kreditinstitututredningens
betänkande anfört att till den nu relaterade utvecklingen
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
53
inte minst bidragit bankinstitutens tävlan att ställa nya och dyrbara serviceformer
till allmänhetens förfogande. Ämbetsverket har framhållit att utvecklingen
på kostnadssidan onekligen ger anledning till oro och att det
därför är av vikt att alla besparingsmöjligheter undersökes. Att enbart sätta
sin lit till konkurrensen bankinstituten emellan som botemedel mot kostnadsökningarna
synes, säger inspektionen nu, inte vara tillräckligt. På
marknaden för banktjänster råder nämligen en oligopolsituation med för
denna typisk obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensmedel och
en motsvarande »överemfas» på andra former av konkurrens. De långvariga
kreditrestriktionerna och den fortgående inflationen under efterkrigstiden
torde vidare ha minskat eventuellt motstånd från kundernas sida mot vidgade
räntemarginaler och höjda priser inom bankverksamheten, vilket i sin
tur kan antas ha förstärkt preferensen för sortiments-, service- och reklamkonkurrens.
Ett påtagligt exempel härpå är enligt inspektionen den utbyggnad
av bankinstitutens kontorsnät — särskilt i storstadsregionerna — som
ägt rum under senare år. Ett annat exempel är den synnerligen kraftiga
expansion som checklönesystemet undergått. Utvecklingen på dessa båda
områden har enligt inspektionens uppfattning drivits för långt, vilket medfört
negativa konsekvenser främst från kostnadssynpunkt. Även andra
ackvisitionsmetoder än de nu särskilt nämnda antages verksamt ha bidragit
till den konstaterade höjningen av kostnadsnivån inom bankverksamheten.
En närmare utredning om vilka besparingsmöjligheter som kan uppnås genom
mindre kostnadskrävande marknadsföring av banksystemets tjänster
— utan åsidosättande av allmänhetens behov av service — anses därför vara
motiverad.
Vidare finner inspektionen det vara av intresse att söka få klarlagt hur
bankinstituten fördelar sina kostnader mellan olika kundkategorier, eller
med andra ord hur prissättningen sker inom denna sektor av näringslivet.
Spörsmålet härom är, påpekas det, inte blott en fråga mellan bankinstituten
och deras kunder utan även ett problem av allmän betydelse. Den pågående
debatten om kostnaderna för bostadsbyggandets kreditförsörjning
nämnes som exempel härpå. För att kunna ta ställning till bankinstitutens
prispolitik fordras emellertid, framhåller inspektionen, närmare kännedom
om hur stora kostnader som kan anses belöpa på envar av de olika slags
tjänster instituten tillhandahåller allmänheten. Då bankinstitutens nuvarande
redovisningar för sin verksamhet inte ger tillräcklig ledning för en
dylik kostnadsfördelning finns det, konkluderar inspektionen, skäl att särskilt
utreda frågan om sambandet mellan kostnader och prissättning inom
bankverksamheten.
Övriga remissinstanser kommenterar kritiskt vad motionärerna anfört
om kostnads- och produktivitetsutvecklingen inom
bankväsendet.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 8 samt. Nr 60—61
54
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
Poststyrelsen säger sig vilja framhålla ett av motionärerna icke nämnt
skäl till den stigande efterfrågan på banktjänster. Bankerna har, påpekar
styrelsen, i stor utsträckning övertagit arbetsuppgifter från företag och myndigheter
bl. a. genom att åtaga sig utbetalning av de anställdas löner. De
icke obetydliga kostnader som de härigenom ådragit sig motsvaras enligt
poststyrelsens bedömning av kostnadsminskningar på andra håll — och
säkerligen även totalt — inom samhällsekonomin.
Utförligt behandlas detta ämne av Svenska bankföreningen, som inledningsvis
framhåller att alla jämförelser mellan förhållandena i bankerna
för ett tiotal år sedan och i dagsläget måste ta hänsyn till den strukturomvandling
som bankverksamheten undergått de allra senaste åren. Föreningen
lämnar följande översikt över denna strukturomvandling och dess
drivkrafter:
Sedan slutet av 50-talet har, som motionärerna också påpekar, marknaden
för banktjänster avsevärt utvidgats. Särskilt iögonenfallande har hushållens
mycket snabbt växande efterfrågan på banksystemets tjänster varit,
bl. a. genom att den högre levnadsstandarden inriktats på varaktiga konsumtionsartiklar,
resor och kvalificerad fritidsaktivitet. Men hushållssektorns
betydelse, inte minst för bankernas inlåningsverksamhet, har också vuxit
relativt sett genom det gradvis försämrade likviditetsläget inom näringslivet.
För affärsbankerna, som traditionellt förvaltat huvudparten av näringslivets
likviditetsöverskott, har denna omfördelning framtvingat ökad satsning på
hushållen som kundunderlag. Att detta inte skett utan framgång visas därav
att inlåningen i vissa banker idag till nära 70 procent härrör från hushållskunder
och att väsentligt mer än hälften av affärsbankernas totala inlåning
har detta ursprung. Denna helt annorlunda marknadssituation har
bl. a. krävt en utökad kontaktyta med den nya kundkretsen. Det är mot den
bakgrunden som bankernas kontorsetablering under senare år skall ses.
Den förändrade kundstrukturen har givetvis också medfört stora förändringar
i det praktiska bankarbetet. Transaktionsvolymen och därmed arbetskostnaderna
har således vuxit väsentligt kraftigare än motsvarande saldon
i balansräkningarna. Även andra kostnadselement har ökat relativt sett genom
att den stegrade konkurrensen fordrat en utökad och mer kostnadskrävande
marknadsföring, hushållskunderna efterfrågat helt nya tjänster
etc. Det var dock i full medvetenhet om ofrånkomliga kostnadsökningar
som affärsbankerna vände sig till hushållen med checklön, konton för målsparande,
lconsumtionskrediter, aktiv planeringstjänst och andra nya rörelsegrenar.
Förutsättningen för denna satsning var den påbörjade uppbyggnaden
av dataanläggningar som skulle möjliggöra hanteringen av den förväntade
kraftiga tillväxten av transaktionsvolymen. Omställningen krävde
under en övergångsperiod ökade personalresurser och stora kostnader för
anskaffning av maskinutrustning och nya lokaler. Affärsbankerna ådrog
sig in. a. o. under 60-talets första hälft extraordinära kostnader i huvudsak
av investeringskaraktär, vars rationaliseringseffekt av naturliga skäl inte
omedelbart kunde utvinnas.
Bankföreningen anser många tecken tyda på att den angivna omställningsprocessen
nu delvis är avslutad och att vinsterna börjat skönjas:
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
55
Exempelvis växte antalet anställda i affärsbankerna med nära 7 procent
per år mellan 1960 och 1965, men med endast 3,5 resp. 1,3 procent åren
1966 och 1967. Utvecklingen under 1968 pekar vidare på en i stort sett oförändrad
volym anställda. Denna tendens visar sig givetvis också i det mått
motionärerna valt att studera. Således sjönk andelen omkostnader i procent
av medelomslutningen från 2,00 procent 1966 till 1,96 procent 1967. En
ytterligare sänkning kan förutses för innevarande år.
Även om sålunda den tendens som huvudsakligen har motiverat motionärernas
hemställan om utredning har brutits, vill bankföreningen påpeka
att kostnaderna i relation till omslutningen enligt dess mening inte kan
läggas till grund för en rättvisande bedömning av bankernas effektivitet. En
meningsfull tidsserieanalys av detta mått förutsätter, säger föreningen, bl. a.
att tjänstesortimentet består oförändrat till både sin struktur och sin kvalitet,
något som inte varit fallet i affärsbankerna under det senaste decenniet.
Föreningen anför i detta sammanhang:
Korrektare och därmed givetvis intressantare hade varit att för bankerna,
såsom för tillverkningsföretag, ställa kostnaderna i relation till försäljnings-
eller produktionsvolym, dvs. insats i förhållande till prestation. Detta
låter sig emellertid inte göras på grund av svårigheten att för en servicenäring
med en mångfald produkter finna ett adekvat sammanfattande mått
på den totala prestationsvolymen. Förenklat kan effektiviteten mätas som
arbetsmängd per anställd, ett mått som löpande registreras av bankerna.
De uppgifter som under senare år gjorts offentligt tillgängliga ger skäl att
anta att den på detta sätt beräknade effektivitetsförbättringen under den senaste
femårsperioden i genomsnitt legat på 5—7 procent varje år. Som
jämförelse kan nämnas att den officiella statistiken med denna beräkningsmetod
redovisat drygt 6 procent för industrin.
De sistnämnda beräkningarna tar inte hänsyn till exempelvis investeringskostnaderna
i samband med rationaliseringsinsatser. Redan av det förhållandet
att lönekostnaderna inom bankerna — liksom inom andra servicenäringar
— utgör den dominerande kostnadsfaktorn, torde emellertid framgå
att den ovan redovisade förbättringen i arbetseffektiviteten bör ha motsvarat
en gynnsam utveckling för de totala kostnaderna i förhållande till
»totalproduktionen», dvs. en höjd produktivitet. Att så varit fallet kan
åskådliggöras med uppgifter ur den av motionärerna åberopade kreditinstitututredningen.
I denna framgår bl. a. att under perioden 1955—1965 antalet
transaktioner på checkräkning ökade med 389 procent och på motboksräkningar
med 192 procent, antalet nybeviljade krediter med 122 och antalet
transaktioner i fondrörelse med 175 procent. Mot detta stod en ökning av
affärsbankernas totala kostnader i fasta priser på mindre än 105 procent.
Av samtliga sex redovisade volymdata hade endast ett vuxit långsammare
än omkostnaderna.
Svenska sparbanksföreningen uttalar att de uppgifter om bankinstitutens
kostnadsutveckling som motionärerna hämtat ur kreditinstitututredningens
material är missvisande, eftersom de angivna kostnadssiffrorna inkluderar
såväl bokslutsdispositioner som skatter och rörelseöverskott. Föreningen
anför härom:
56
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
För sparbankernas del är siffrorna för den rena förvaltningskostnadsutvecklingen
(exkl. de nämnda posterna) en ökning från 130 milj. kr. 1961
till 269 milj. kr. 1966, dvs. något mer än en fördubbling. Denna ökning bör
ses mot bakgrunden av att under samma tid antalet lån och antalet inlåningskonton
ökat med vardera ca 20 %, inlåningsvolymen med 50 % och
transaktionsvolymen med 80 %. Sistnämnda siffra utgör det sannolikt mest
relevanta måttet på utvecklingen av arbetsvolymen i sparbankerna under
senare år.
För att bedöma graden av effektivitet inom de svenska bankinstituten är
även jämförelser med förhållandena i andra länder av intresse. Sådana jämförelser
görs regelbundet inom Svenska sparbanksföreningen med i första
hand de övriga nordiska länderna. Från detta material kan nämnas att inom
sparbankerna i dessa länder förvaltningskostnaderna 1966 i procent av rörelseomslutningen
utgjorde i Danmark 1,57 %, i Norge 1,68 %, i Finland
2,29 % och i Sverige 1,13 %. Även i fråga om redovisade överskott före bokslutsdispositioner
redovisar de svenska sparbankerna den klart lägsta siffran.
Förhållandet torde för övrigt vara likartat vid en jämförelse mellan
affärsbanksväsendet i Sverige och i övriga nordiska länder.
För jordbrukskasserörelsens del gör Sveriges jordbrukskasseförbund följande
kommentar:
Det uppges att antalet anställda (siffrorna omfattar också ett betydande
antal deltidsanställda) i rörelsen från 1960 till 1965 hade ökat från 1 260 till
1 440. Vi vill påpeka, att omslutningen under samma tid stigit från 1 299
milj. kronor till 2 679 milj. kronor, och att alltså omslutningen per anställd
ökat från 1,03 till 1,86 milj. kronor eller med drygt 80 procent. Antalet
jordbrukskassor har minskat från 785 år 1937 till 583 år 1957 och 513 1967.
Omkostnadsprocenten i relation till medelomslutning låg 1966 vid 1,50 procent,
alltså under affärsbankernas. Om vår omkostnadsprocent trots allt
ändå ökat rätt mycket under senare år, är detta främst att hänföra till väsentligt
bättre och mångsidigare service, exempelvis till en betydande ökning
av expeditionstiderna, mer kvalificerade och bättre betalda tjänstemän
etc.
Kostnadsutvecklingen i banksystemen måste givetvis, säger förbundet,
ses mot bakgrund av volymen och kvaliteten hos de tjänster bankerna erbjuder
allmänheten och kan inte belysas enbart med de relativtal motionärerna
anger.
I fråga om utnyttjandet av tekniska hjälpmedel anför
Svenska bankföreningen följande:
Fortsatta rationaliseringsvinster kan givetvis förväntas av det utvecklingsarbete
på det datatekniska området som löpande fortgår inom bankerna. Det
vore dock enligt bankföreningens mening ett onödigt dubbelarbete om en
statlig utredning gavs uppdraget att undersöka de fördelar som står att
vinna med en introduktion av tredje generationen och i ett längre perspektiv
fjärde generationen datamaskiner. Redan idag ligger de svenska affärsbankerna
internationellt sett långt framme på detta område. Flertalet affärsbanker
databehandlar nu reskontrabokföring för in- och utlåning samt
den centrala bokföringen. Även notariatverksamhet samt fond- och utlands
-
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
57
rörelse förekommer på dataprogram. Den tredje generationen datamaskiner
finns idag sedan mer än ett år i praktisk drift inom affärsbanksväsendet.
Banker som ännu inte hunnit dithän förbereder denna övergång. Ett antal
banker har dessutom redan beställt eller utarbetat konkreta planer på avancerade
s. k. on-line-system, som torde tas i bruk redan under första delen av
1970-talet.
Samarbetet på det tekniska fältet är redan välutvecklat men givetvis vid
en viss punkt beskuret av samma organisatoriska och tekniska skäl som
föranlett statsmakterna att förorda datacentraler vid varje länsstyrelse. De
förekommande anläggningarna har dessutom var och en tillräcklig arbetsvolym
för att vara ekonomiskt försvarbara och därtill har banksekretess
och bankernas inbördes konkurrens markerat naturliga gränslinjer för gemensamma
aktioner.
I likhet med motionärerna finner poststyrelsen det sannolikt att besparingar
skulle kunna göras genom en utvidgad samverkan mellan bankinstituten,
bl. a. i fråga om automatisk databehandling. Samarbetet när det
gäller utväxling av data mellan olika datasystem underlättas numera, påpekar
styrelsen, genom att magnetbanden är utväxlingsbara mellan datamaskiner
av olika fabrikat. Ytterligare integrationsvinster torde kunna
uppnås om bankinstituten kan enas om en gemensam systemuppläggning
och på så sätt utnyttja varandras programmeringsarbete. Detta skulle emellertid
förutsätta en tämligen långtgående standardisering av bankinstitutens
verksamhet.
Mot de fördelar som kan vinnas genom en ökad samverkan mellan bankerna
på ADB-området får emellertid, fortsätter poststyrelsen, vägas vissa
nackdelar. En standardisering av bankernas tekniska utrustning kan uppnås
endast om alla institut har datautrustning av samma fabrikat. Det torde
emellertid vara önskvärt att en enda datamaskintillverkare inte får ensamrätt
till försäljning av maskinutrustning hos samtliga banker. Vidare
bör det föreslagna intima samarbetet på dataområdet ses i samband med
konkurrensen mellan bankinstituten. Denna konkurrens befrämjas genom
förekomsten av ett flertal av varandra oberoende institut. En långtgående
samordning av bankernas ADB-utrustning skulle kunna få en motsatt effekt.
Frågan om ett enhetligt girosystem berörs också av remissinstanserna.
Kreditinstitutens tre organisationer nämner alla bankgiro! som
ett exempel på långt driven samverkan mellan olika institutgrupper. Inom
denna organisation samarbetar, påpekas det, samtliga affärsbanker, sparbanker
och jordbrukskassor i ett helt integrerat system.
Bankgirots verksamhet torde, yttrar Sveriges jordbrukskasseförbund, ha
nått sådan omfattning att stordriftsfördelar uppnåtts. Det förefaller därför
föga troligt att väsentliga besparingar skulle kunna erhållas genom sammanslagning
av bank- och postgiro. Man bör inte heller, säger förbundet,
58
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
bortse från att konkurrensen mellan systemen bör verka effektiviserande
och kostnadsnedpressande på båda.
Svenska bankföreningen noterar att bankgirot för ett flertal år sedan helt
övergick till datarutinen och att det i detta avseende ännu inte torde ha fått
någon efterföljare i andra länder. En utbyggd samverkan på betalningsförmedlingens
område skulle givetvis erbjuda ytterligare fördelar, uttalar bankföreningen
och fortsätter:
I detta sammanhang vill bankföreningen erinra om att bankerna från
bankgirots tillkomst år 1959 ställt sig positiva till samordning med postgirot
i sådana tekniska frågor där en enhetlighet vore till fördel för kunderna.
Sålunda har bankgirot tillmötesgått kunder som framställt önskemål om
att vid fakturering få utsända kombinerade bankgiro/postgiroavier i form
av hålkort eller försedda med maskinläsbar optisk skrift. Postgirot har hittills
inte ansett sig kunna tillgodose motsvarande kundkrav. Om postgirot
vid en omprövning skulle komma till en annan inställning till sådan teknisk
samordning, skulle frågor av detta slag med fördel kunna diskuteras
direkt mellan postgirot och bankgirot.
En längre gående integrering av de två girosystemen säger sig bankföreningen
inte kunna förorda. Härom anföres:
Någon reduktion av kostnaderna för hantering av girouppdragen förefaller
inte sannolik med hänsyn till att båda systemen redan uppnått sådan
storlek att stordriftens fördelar tillvaratagits och att varken bankgirot eller
veterligen postgirot arbetar med överkapacitet. Förekomsten av två girosystem
har dessutom, vilket erfarenheten visat, en stimulerande effekt
på strävandena till arbetsrationalisering och prestationsförbättringar.
Poststyrelsen meddelar att postgirokontorets nuvarande kapacitet är tillräcklig
för att behandla även de betalningsuppdrag som nu expedieras av
bankgirot.
I fråga om säsongutjämning av krediterna yttrar Sveriges
jordbrukskasseförbund, att det inte kan underlåta att påpeka de starka
periodiska förändringar i utbetalningsberedskapen som uppstår hos bankerna
i samband med in- och utbetalning av skattemedel.
Svenska bankföreningen framhåller att tidpunkterna för kontraktering
och disposition av krediter endast är funktioner av den fysiska planering
som legat bakom kreditbesluten. Förhållanden hänförliga till kreditinstituten
är enligt föreningens uppfattning sällan, om ens någonsin, avgörande
för ett projekts tidslokalisering och de betalningsströmmar som knyts därvid.
Frågan om ett säsongmässigt och konjunktur ellt rationellare kreditflöde
säges därför få prövas med utgångspunkt i företagens, statens och
kommunernas planerings- och beslutsprocesser. Som ett belysande exempel
härvidlag nämns igångsättningskontrollen och listsystemet i samband
med bostadsbyggandets planering.
Endast i relativt begränsad utsträckning kan bankerna påverka krediter -
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
59
nas och kreditbeslutens säsongmässiga fördelning, anser poststyrelsen. Av
betydelse i sammanhanget anges vara tillgången på kredit, vilken påverkas
av en råd faktorer, bl. a. den ekonomiska politik som statsmakterna för.
I huvudsak måste det enligt poststyrelsen vara lånekunderna och inte bankerna
som bedömer när de skall disponera beviljade krediter.
Sammanfattningsvis anförs i de här refererade remissyttrandena
följande.
Det får, uttalar poststyrelsen, inte förbises, att motionens syfte i flera
hänseenden fortlöpande tillgodoses. Kreditinstituten själva har ett uppenbart
intresse av att bevaka och höja sin effektivitet. Vidare torde bankinspektionen
genom sin verksamhet ha en god överblick över kostnadsutvecklingen
inom bankväsendet. Om en utredning trots vad poststyrelsen anfört
skulle anses påkallad, är det enligt styrelsens mening mest ändamålsenligt
att uppdraget lämnas till bankinspektionen, som till sig kan knyta eventuellt
erforderlig dataexpertis m. in.
Svenska bankföreningens yttrande utmynnar i uttalandet att föreningen
velat »tillbakavisa motionärernas missuppfattning om effektivitetsutvecklingen
i bankerna».
I eget välförstått intresse ägnar man, säger Sveriges jordbrukskasseförbund,
inom jordbrukskasserörelsen stor uppmärksamhet åt kostnadsutvecklingen,
som analyseras och diskuteras med jämna mellanrum. Ett stort antal
kostnadsbesparande åtgärder, främst i form av bättre teknisk utrustning
på kontor och hos centralorgan, har vidtagits eller planeras. Jordbrukskasseförbundet
säger sig ha svårt att se att mycket skulle vara att hämta genom
den föreslagna utredningen.
De flesta delar av det svenska näringslivet är för närvarande inne i en
period som kännetecknas av betydande rationaliseringssträvanden, framhåller
Svenska sparbanksföreningen, och bankväsendet utgör i detta avseende
inget undantag. Tvärtom innebär den pågående utvecklingen med bl. a.
utnyttjande av de modernaste slagen av datasystem att kostnaderna för den
kraftigt stigande arbetsvolymen kunnat hållas under kontroll. De lönsamhetsförsvagningar
som ändå uppträtt — framför allt de som skett inom sparbankssektorn,
där möjligheterna att kompensera sig på intäktsidan varit avsevärt
mera begränsade än hos affärsbankerna — säges utgöra ett starkt incitament
att fortsätta och påskynda detta rationaliseringsarbete. Mellan företrädare
för olika grupper av bankinstitut diskuteras regelbundet möjligheterna
till rationaliseringar genom en utveckling av det samarbete som på en
rad punkter redan förekommer mellan institutsgrupperna och självfallet i
ännu högre grad inom varje institutsgrupp. Sparbanksföreningen anser det
dock vara givet att ett sådant samarbete icke kan få utvecklas så långt att
det tillåts eliminera några väsentliga moment i konkurrensen mellan bankinstituten.
I detta sammanhang deklarerar föreningen sin anslutning till
60
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
kreditinstitututredningens uppfattning, att en så fri konkurrens som möjligt
mellan bankinstituten bör vara den bästa garantin för effektivitet i kreditförmedlingen.
Bankernas rationaliseringsarbete torde, uttalar föreningen till sist, inte
behöva eller kunna påskyndas ytterligare genom offentliga utredningar i
ämnet, och något behov av annat material för att åstadkomma ökad insyn
i bankernas räntabilitetssituation föreligger knappast med hänsyn till att
såväl kreditinstitututredningen som koncentrationsutredningen nyligen presenterat
sådant material.
Koncentrationsutredningen
Den år 1961 tillkallade koncentrationsutredningen, som har till uppgift
att utreda ägandeförhållandena och maktkoncentrationen i det privata näringslivet,
har i december 1967 avlämnat ett betänkande med titeln »Kreditmarknadens
struktur och funktionssätt» (SOU 1968: 3). I betänkandet
framläggs resultatet av en inom utredningens sekretariat utförd undersökning.
Något ställningstagande från utredningens sida redovisas icke.
Undersökningen tar främst sikte på att belysa ägandeförhållandena i affärsbankerna,
äganderelationer och andra från maktsynpunkt intressanta
relationer mellan kreditinstituten och näringslivet i övrigt, tillkomsten av
kreditbeslut inom affärsbankerna, påverkan på näringslivets struktur av
kreditmarknadens funktionssätt samt konkurrensförhållandena på kreditmarknaden.
I det följande återges vissa i betänkandet lämnade uppgifter
som kan ha intresse vid bedömningen av den föreliggande motionen.
Som ett allmänt omdöme om strukturutvecklingen på inlåningsmarknaden
och delmarknaderna för den direkta kreditgivningen anförs att fördelningen
mellan olika typer av kreditinstitut är jämnare nu är förut men
att såvitt gäller antalet företagsenheter koncentrationsgraden har ökat.
Sedan slutet av 1940-talet har bankstrukturen dock varit förhållandevis
stabil, vilket bl. a. tillskrives en överenskommelse mellan bankinspektionen
och storbankerna att de senare inte skall köpa någon av de återstående
provinsbankerna. Överenskommelsen får ses mot bakgrund av inspektionens
strävan att bevara tillräcklig konkurrens inom bankväsendet.
Mellan provinsbankerna finns ett organiserat samarbete i fråga om marknadsföring,
utrednings- och utbildningsverksamhet m. m.
Den helt dominerande produktionsfaktorn inom bankerna är arbetskraft.
Under senare år har dock produktionsfaktorn kapital i form av datamaskiner
och annan modern kontorsutrustning fått allt större betydelse i
produktionsprocessen.
Situationen i fråga om stordriftsfördelar inom affärsbankerna har väsentligt
förändrats genom introduktionen av automatisk databehandling
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
61
(ADB). Affärsbankerna är sedan början av 1960-talet i färd med att successivt
ta ADB i anspråk, varigenom förutsättningarna för bankverksamheten
väsentligt förändras. Checkräkning och s. k. sparräkningar är inom affärsbanksväsendet
i det närmaste helt omlagda till ADB. Varje affärsbank har
en eller några få datacentraler, där all databearbetning och lagring av data
i samband med inlåningen sker. Kontorens arbetsbörda har genom ADB radikalt
lättats. ADB har också medfört betydande kostnadssänkningar, vilkas
storlek dock är svår att mäta på grund av organisations- och volymförändringar.
EU par större banker har som en grov uppskattning uppgivit att
kostnaderna inom inlåningsrörelsen med ADB-teknik är endast hälften av
de kostnader som skulle ha uppstått utan ADB. Även när det gäller övriga
rutiner pågår omläggning till ADB. Detta gäller bl. a. notariatrörelsen, finans-
och fondavdelningarna, utlandsrörelsen och lånerörelsen. ADB har
möjliggjort utbud av nya tjänster och ökat utbud av vissa tjänster. Bankernas
dataexperter ser fram mot en nära nog fullständig automation, som
onödiggör pappershantering även mellan bankerna. Härvid bedömes den gemensamma
bankgirocentralen kunna komma att spela en strategisk roll.
Bankväsendets kostnader har över åren utvecklats tämligen oregelbundet.
Sedan 1961 har de legat på en högre nivå än tidigare. Omkostnadsprocenten
för hela affärsbanksväsendet har då varierat inom gränserna 1,74 och 2,00
(år 1966). Kostnadsskillnaderna mellan olika banker är emellertid — även
om de båda specialbankerna och de två minsta bankerna undantages —
mycket betydande; så var exempelvis år 1964 bland tolv banker högsta värdet
2,52 och lägst 1,15. Något klart samband mellan omkostnadsprocent
och bankstorlek går inte att utläsa. Åtminstone delvis torde kostnadsskillnaderna
betingas av skillnader i produktsammansättning, kundsammansättning
och fördelning på inlåningsräkningar. Skillnader i kontorsnätets
struktur anses därjämte betyda mycket för rådande kostnadsdifferenser.
Beträffande sparbanksväsendet noteras att antalet sparbanker minskar,
på senare år i påtagligt ökad takt. Inom Svenska sparbanksföreningen har
uppdragits riktlinjer för en fusionering, som skulle nedbringa antalet sparbanker
till ca 70. Möjligheter för en omfattande rationalisering av sparbankernas
verksamhet har skapats genom tillkomsten av Sparbankernas datacentraler
AB (Spadab) år 1962. Till Spadab var vid undersökningstidpunkten
ca 100 sparbanker anslutna, medan några sparbanker valt att upprätta
egna datamaskinanläggningar. Övergång till ADB tycks ske på ungefär samma
sätt som inom affärsbanksväsendet.
Antalet orter med affärsbanker utanför storstadsområdena ökade under
perioden 1950—1964 med knappt 10 procent. Större delen av ökningen avsåg
enbanksplatser, företrädesvis i södra Sverige. Både 1950 och 1964 hade
75 procent av alla bankplatser endast en affärsbank. Utvecklingen mot ökat
antal bankkontor i större städer (storstäderna undantagna) föranleddes
främst av Sveriges kreditbanks expansion.
62
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
Kreditmarknaden kännetecknas av en centraliserad prisbildning. I betänkandet
skildras ingående det system av kartellavtal och rekommendationer,
vanligen tillkomna i regi av respektive centralorganisationer, som tillämpats
under en följd av år. Som exempel kan nämnas för affärsbankernas
del avtal om maximiräntor vid inlåning, ett allmänt tariffavtal rörande en
stor del av intäkterna i form av provisioner och avgifter (ca 300 milj. kr.
1965) samt ränterekommendationer inom utlåningsrörelsen, för sparbankernas
del ränterekommendationer inom inlåningsrörelsen. I anslutning till
denna redogörelse påtalas att kunskapen om kostnaderna för olika prestationer
är utomordentligt ringa inom bankväsendet. Det framhålles emellertid
dels att det är förenat med stora svårigheter att mäta bankernas kostnad
för en viss prestation, dels att bankerna på senare år genom MTM-studier
m. m. har sökt förbättra kostnadsanalysen. Framställningen är i här berörda
avsnitt inte helt aktuell. Sedan november 1967 har nämligen inom
affärsbanksväsendet bindande avtal och överenskommelser utbytts mot
rekommendationer som inte är bindande.
Mot bakgrund av den redogörelse som lämnats för avtal etc. diskuteras
konkurrensen mellan kreditinstituten. På utlåningssidan säges konkurrensen
från mitten av 1950-talet ha varit mycket måttlig, under långa tider obefintlig.
I den mån en priskonkurrens förekommer, huvudsakligen på inlåningssidan,
äger den rum mellan de olika institutsgrupperna. Dessa förhållanden
förklaras till stor del av penningpolitiken. Riksbanken spelar en
central roll när räntesatserna fastställs, vilket sker i samband med förändringarna
i riksbankens diskonto.
Ränte- och prisförändringar utnyttjas sålunda blott i ringa mån som konkurrensmedel.
Andra sådana tillgrips för den aktiva kundackvisitionen.
Servicekonkurrens och särskilt kontorslokalisering är sannolikt det viktigaste
konkurrensmedlet. Från början av 1956 till slutet av 1964 ökade antalet
affärsbankskontor med 34 procent och antalet sparbankskontor med 37
procent. Fr. o. m. 1960 utbyggdes också jordbrukskasserörelsens kontorsnät.
En av huvudorsakerna till kontorsexpansionen bedömes vara en hårdnande
konkurrens om inlåningsmedlen.
Den kontroll över affärsbankernas kontorsetablering som staten utövar
innebär att Kungl. Maj :ts tillstånd krävs för att en bank skall få öppna
avdelningskontor i en kommun där den inte tidigare driver verksamhet.
Denna utformning av bestämmelserna har medgett att en klar majoritet av
kontorsetableringarna (296 mot 145 under åren 1956—1964) har kunnat
verkställas utan tillstånd. Därav har inemot hälften avsett de tre största
städerna. I fråga om tillståndsgivningen har praxis närmare studerats. Med
få undantag följer Kungl. Maj :t i ärenden av detta slag bankinspektionens
yttrande. En framskjuten plats vid bankinspektionens bedömning av kontorsansökningar
intar den merkostnad för affärsbanksväsendet som det nya
kontoret antas medföra. Mot kostnaden ställs andra faktorer. Bankinspek
-
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
63
tionen är relativt liberal när ansökan gäller en ort där det tidigare varken
finns sparbank, affärsbank eller jordbrukskassa och där avståndet till närmaste
bank är stort. Gäller ansökan en ort, där sparbank men ej affärsbank
finns, är inspektionen mera restriktiv. Om ansökan avser en ort där en
affärsbank redan är etablerad, blir huvudfrågan om praktiska möjligheter
finns att skapa lokal konkurrens. Speciella motiv för tillstyrkan har bl. a.
varit önskemål om en bättre differentiering av affärsbanksväsendet i Norrland
och statsmakternas mål att den statliga affärsbanken, Sveriges kreditbank,
skall vara riksomfattande.
Både antalet ansökningar och antalet tillståndsfria etableringar har ökat
snabbt, medan antalet kontorsnedläggningar varit ringa. Tillståndsgivningen
blev från slutet av 1950-talet påtagligt restriktivare. Till belysning av praxis
meddelas att Kungl. Maj :t under treårsperioden 1962—1964 avslog 67 procent
av ansökningarna till orter med minst två banker, 56 procent av ansökningarna
till enbanksorter och 37 procent av ansökningarna till orter som
saknade affärsbank. Antalet ansökningar kan inte användas som direkt
mått på hur många kontor som skulle ha etablerats om restriktioner saknats.
Det bedömes emellertid som sannolikt att etableringskontrollen i någon
mån bromsat ökningen av totala antalet bankkontor. I sammanhanget understryks
att ett från företagsekonomisk synpunkt välmotiverat kontorsnät
i den rådande konkurrenssituationen inte behöver vara optimalt från samhällsekonomisk
synpunkt.
Bland övriga konkurrensmedel, främst vad gäller hushållsinlåningen,
märks affärsbankernas checklönesystem och dess motsvarigheter hos sparbankerna
och postbanken, bildande av sparklubbar och aktiesparklubbar,
tillhandahållande av speciella inlåningsformer som kombineras med lånemöjligheter,
informationsverksamhet, reklam och allmän PR-verksamhet.
Bankernas försäljningskostnader bedömes uppgå till betydande belopp, om
vilkas storlek dock saknas uppgifter.
Vissa pågående utredningar
Chefen för finansdepartementet gav i mars 1968 statssekreteraren KjellOlof
Feldt i uppdrag att utreda formerna för samarbete mellan postbanken
och Sveriges kreditbank. Utredningsmannens betänkande uppges skola avlämnas
i november 1968.
I september 1968 har chefen för finansdepartementet tillkallat en utredning
angående kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Dess ordförande
är riksbankschefen Per Åsbrink. I direktiven för utredningen uttalas
bl. a. att den anbefallda översynen bör ske mot bakgrund av vissa allmänna
effektivitetskriterier. Enligt dessa måste kreditmarknaden vara organiserad
så att man erhåller en samhällsekonomiskt önskvärd fördelning av krediterna
64
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
mellan olika sektorer och investeringsprojekt, vartill kommer kravet att
priset på krediter inte är onödigt högt. Övervägandena rörande kreditmarknadens
organisation anges böra i första hand ske med sikte på att skapa förmåga
till anpassning och flexibilitet inför förändringar såväl i kreditefterfrågans
storlek som i dess inriktning.
Utskottet
Kreditinstitututredningens betänkande »Samordnad banklagstiftning», på
vilket den föreliggande vid riksdagens början väckta motionen till väsentlig
del bygger, har legat till grund för den nyligen framlagda proposition om
ändringar i banklagstiftningen som utskottet behandlat i sitt föregående
utlåtande, nr 60. De utvecklingstendenser som motionärerna tagit upp ägnas
i propositionen betydande uppmärksamhet. I anslutning till bankinspektionens
remissyttrande över betänkandet diskuteras hur kostnaderna för
kredit- och betalningsförmedlingen kommer att påverkas av den tilltänkta
reformen. Departementschefen säger sig dela bankinspektionens oro över
kostnadsutvecklingen inom bankväsendet och lägga stor vikt vid åtgärder
i syfte att förbilliga kredit- och betalningsförmedlingen. Kostnads- och effektivitetssynpunkterna
berörs i propositionen också i samband med spörsmålet
om bankernas kontorsetablering.
Den fråga som motionärerna ytterst aktualiserat är huruvida staten skall
söka styra kostnadsutvecklingen inom bankväsendet genom lagbestämmelser
som begränsar kreditinstitutens handlingsfrihet och bl. a. framtvingar en
funktionsfördelning dem emellan vilken kan bedömas som samhällsekonomiskt
fördelaktig eller om i stället konkurrensen skall ges friare spelrum
med kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder som en möjlig effekt. Förslaget
om lagregler utformade enligt den senare principen har departementschefen
framlagt efter övervägande av bl. a. sådana synpunkter från
bankinspektionens sida som ämbetsverket ånyo framfört i sitt remissyttrande
till utskottet över motionen. Det framgår emellertid av propositionen
att de föreslagna nya bestämmelserna inte i och för sig anses skapa några
garantier för att de rationaliseringsvinster som uppkommer slår igenom i
form av förbättrade ränte- och prisvillkor för kunderna. Avsikten är uppenbarligen
att kostnadsutvecklingen inom bankväsendet skall uppmärksammas
även framgent. Departementschefen erinrar härvidlag om bankinspektionens
tillsyn över bankinstituten.
De sifferuppgifter som motionärerna hämtat ur betänkandet gäller alla
kostnadssidan av kreditinstitutens rörelse. Väsentligt är givetvis att ställa
kostnaderna i relation till volymen av och kvaliteten hos de tjänster som
tillhandahålls. Även volymutvecklingen får viss siffermässig belysning i betänkandet.
Utskottet återger tidigare i detta utlåtande uppgifter som visar
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
65
att en betydande volymexpansion skett parallellt med den påtalade utvecklingen
mot högre kostnader. Det är svårt att av det refererade materialet
dra säkra slutsatser om produktivitetsutvecklingen inom bankerna. Sammanställningen
av kostnads- och produktionsdata ger emellertid en väsentligt
fördelaktigare bild av kostnadsläget inom bankväsendet än den som motionärerna
förmedlat.
Icke långt efter kreditinstitututredningens betänkande framlades koncentrationsutredningens
undersökning av kreditmarknadens struktur och funktionssätt.
Däri erhålles, såsom framgår av det referat som lämnats ovan,
ytterligare information som har betydelse i detta sammanhang. Bl. a. kan
nämnas den redogörelse som ges för ADB-teknikens inverkan på bankverksamheten.
Framställningen av konkurrensförhållandena inom bankväsendet
bör också uppmärksammas. De kartellavtal som behandlas där har visserligen
nu utbytts mot rekommendationer som icke är bindande, vilket kan ha
medfört en något mindre enhetlig ränte- och prissättning. Uttalandet att den
konkurrens som förekommer inom bankväsendet väsentligen är en servicekonkurrens
är dock säkerligen alltjämt giltigt. Undersökningen har skapat
förbättrat underlag för bedömningen av kostnadsutvecklingen inom bankväsendet.
Vissa slutsatser däri kan anses ge stöd åt motionärernas resonemang.
Motionärerna anger tre uppgifter för en offentlig utredning rörande besparingsmöjligheter
inom bankväsendet. En är att undersöka betalningsströmmarna
inom näringslivet och möjligheterna att förenkla betalningssystemet
genom tekniska och organisatoriska förbättringar. En annan är
att analysera bankverksamheten med sikte på att särskilja »kassafunktionen»
från »investeringsfunktionen». En tredje slutligen är att pröva förutsättningarna
för en ytterligare säsongutjämning av krediterna.
Utskottet delar motionärernas intresse för en vidgad kunskap om här
angivna förhållanden. Att tillsätta en offentlig utredning med det omfattande
arbetsprogram som motionärerna föreslagit framstår dock i dagsläget icke
som en lämplig åtgärd.
Vad beträffar den sist angivna utredningsuppgiften, som gäller en säsongutjämning
på kreditmarknaden, är utskottet ense med de remissinstanser
som uttalat sig i ämnet. Frågan om ett säsongmässigt och konjunktur ellt
rationellare kreditflöde torde, som Svenska bankföreningen framhåller, få
prövas med utgångspunkt i företagens, statens och kommunernas planerings-
och beslutsprocesser; förhållanden hänförliga till kreditinstituten
torde däremot sällan vara avgörande i sammanhanget. För statens del spelar
tidpunkterna för skatteuppbörd, återbetalning av överskjutande preliminär
skatt samt olika transfereringar en central roll för säsongvariationerna.
Utskottet, som kommit i kontakt med hithörande problem särskilt vid sin
granskning av riksgäldskontorets handhavande av statsupplåningen, anser
sig kunna utgå från att de beaktas inom Kungl. Maj :ts kansli och av be
-
66
Bankoutskottets utlåtande nr 6i år 1968
rörda statliga organ i övrigt. Särskilt må nämnas att 1967 års kommunalskattekommitté,
som utreder frågor angående reglerna för utbetalning av
kommunalskattemedel m. in., fått sig ålagt att bl. a. studera de kreditmarknadsmässiga
effekterna av de förskjutningar i statens respektive kommunernas
upplåningsbehov som en reform av utbetalningsreglerna kan framkalla.
En annan utredningsuppgift skulle som nämnts avse bankarbetets fördelning
på »kassafunktionen» och »investeringsfunktionen». Bankernas
handhavande av investeringsfunktionen har ingående belysts av koncentrationsutredningen
i dess ovan åberopade betänkande. En råd dithörande
spörsmål torde vidare komma att behandlas av den utredning angående kapitalmarknadens
struktur och funktionssätt som nyligen tillkallats. Att i detta
läge ytterligare en utredning igångsättes på området finner utskottet inte
påkallat.
Det ämne som primärt anges av motionärerna och som även utskottet fäster
den största vikten vid är betalningsströmmarna och betalningssystemet.
Motionärerna efterlyser på detta område en mera radikal omläggning av
bankverksamheten, åstadkommen genom ökat samarbete mellan bankinstituten
och ianspråktagande av de modernaste tekniska hjälpmedlen.
Det står enligt utskottets mening klart att bankinstituten redan nu utnyttjar
ADB-tekniken på ett mycket avancerat sätt och att de är inriktade
på att göra snabba framsteg på detta område. Något behov av att genom
statliga insatser stimulera bankernas interna strävanden i detta hänseende
torde knappast föreligga. Även möjligheterna till ökad samverkan mellan
kreditinstituten torde dessa själva uppmärksamma.
Ett uppslag i motionen är att för- och nackdelar med en samordning av
postgirot och bankgirot skall undersökas. I detta sammanhang bör uppmärksammas
att en av chefen för finansdepartementet tillsatt utredning rörande
formerna för samarbete mellan postbanken och Sveriges kreditbank snart
kommer att avsluta sitt arbete. Denna utredning torde knappast kunna
undgå att beröra postgirots och bankgirots förhållande till varandra.
Utskottet har hittills anfört olika reservationer gentemot motionärernas
förslag. Vad gäller kärnpunkten i detta, önskemålet om en offenlig insyn i
och närmare kännedom om kostnadsutvecklingen inom bankväsendet, är utskottets
inställning positiv. Utskottet delar i likhet med chefen för finansdepartementet
bankinspektionens inställning till denna utveckling och finner
det angeläget att den blir kartlagd och analyserad.
Frågan är då närmast i vilka former ett mera aktivt studium av bankväsendets
kostnader bör bedrivas. Utskottet vill erinra om att bankinspektionen
enligt lagarna om bankrörelse, om sparbanker och om jordbrukskasserörelsen
skall med uppmärksamhet följa kreditinstitutens verksamhet i den mån
så erfordras för kännedom om förhållanden som är av betydelse för en sund
utveckling därav. Bankinspektionen har också tillagts befogenheten att från
företag under dess tillsyn inhämta uppgifter jämlikt lagen om uppgiftsskyl
-
Bankoutskottets utlåtande nr 61 år 1968
67
dighet rörande pris- och konkurrensförhållanden; inspektionen fullgör sålunda
på detta område samma funktioner som i fråga om huvudparten av näringslivet
handhas av statens pris- och kartellnämnd. Ämbetsverkets nu
nämnda åligganden kommer också till synes i dess instruktion. Med hänsyn
härtill förefaller det utskottet naturligt att det får ankomma på bankinspektionen
att genomföra det ytterligare utredningsarbete som krävs för att
skapa erforderlig klarhet om bankväsendets nuvarande kostnadsförhållanden
och om åtgärder som kan befordra eu gynnsam utveckling på detta område.
Utskottet hemställer
att riksdagen i anledning av motionen II: 494 som sin mening
ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 21 november 1968
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),
Åkerlund (h), Lundin (s), Lundberg (h), Mattsson (ep)* och Österdahl
(fp);
från andra kammaren: herrar Regnéll (h), Hagnell (s), Berglund
(fp)*, Franzén i Motala (s), Rask (s), Fridolfsson i Rödeby (s)*, Börjesson
i Falköping (ep) och Ullsten (fp).
* Ej närvarande vid justeringen.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680029