Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
1
Nr 70
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner rörande
beskattningen som miljöpolitiskt instrument, m. m.
Bevillningsutskottet behandlar i detta betänkande följande motioner
1) motionerna 1:70 av herrar Per Jacobsson och Axel Andersson samt 11:105
av herr Westberg rn. jk, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t hemställa om förslag innebärande att pristillägget på bensin och
olja för zonerna 3, 4 och 5 tas bort och att en motsvarande prisreduktion genomförs
för eldningsolja, varvid Kungl. Maj:t särskilt bör beakta möjligheten att
åstadkomma prisutjämningen genom en differentiering av skatten på bensin och
olja;
2) motionerna 1:378 av fru Hultell m. fl. och 11:470 av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en översyn av den nuvarande utformningen av beskattningen på eldningsoljor;
3)
motionerna 1:475 av herrar Fälldin och Wirtén samt 11:818 av herrar Norrby
och Larsson i Borrby, vari hemställts, att riksdagen måtte uttala att skattesystemet
skall användas som miljöpolitiskt instrument, samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om utredning avseende en revision av skattesystemen
i detta syfte;
4) motionerna I: 967 av herrar Brundin och Hiibinette samt II: 1226 av fru
Sundberg m. fl. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 122 angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte
I. anhålla om en skyndsam utredning av
a) de samhällsekonomiska konsekvenserna av en önskvärd sänkning av svavelhalten
i eldningsolja,
b) möjligheten att genom rökgasrening uppnå en tillfredsställande sänkning av
S02-halten i avgaserna,
c) vilka skattepolitiska åtgärder som kan och bör vidtagas för att stimulera
en övergång till svavelfattigare oljor;
II. uttala att utredningens resultat bör ligga till grund för en planmässig nedtrappning
av svavelhalten i eldningsolja men att planen före fastställandet skall
föreläggas riksdagen för godkännande.
De under 4) angivna motionerna har hänvisats till bevillningsutskottet endast
i vad de avser punkten I c) i motionernas hemställan och i övrigt till lagutskott.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 70
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
Enligt utskottets hemställan i memorial 1968: 35 har riksdagen beslutat uppskjuta
behandlingen av förevarande motioner till innevarande års höstriksdag.
Miljöpolitiken
Allmänt
Miljövården har under det senaste decenniet kommit att inta en alltmer central
plats i såväl den allmänna som den politiska debatten. Med hänsyn till ämnets
nästan allomfattande karaktär kan någon översikt över diskussionen och dess
frågeställningar inte lämnas i detta betänkande. Redogörelsen för miljövårdsfrågorna
begränsas därför till hänvisningar till pågående och avslutade utredningar
samt återgivande av beslut och åtgärder som har nära samband med de frågor
som tas upp i de här behandlade motionerna.
Miljövårdsfrågorna kan lämpligen indelas med utgångspunkt från deras förekomst
i luft-, vatten- och markfrågor. Till luftfrågorna hör i första hand alla
avgasproblem. I vidsträckt mening kan även buller och vissa strålningsfrågor räknas
dit. Bland vattenfrågorna dominerar spörsmålen i samband med avloppsvatten
och där kommer fiskvårdsfrågorna med i bilden. Till markvården hör frågorna
om naturmiljöns och odlingslandskapets bibehållande, viltvården samt vissa avfallsproblem.
Vattenregleringsfrågorna innehåller en kombination av mark- och
vattenproblem. Biocidproblemen berör både mark- och vattenområdet. Avloppsvattnet
kan självfallet också förorsaka luftföroreningar. Frågorna kan också indelas
med utgångspunkt från de olika källorna för föroreningarna. Olj ef öroreningar
i mark, luft och vatten. Avgasföroreningar vid förbränning. Avfallsproblemen
i naturvården genom engångsemballage och bilvrak, kvicksilverfrågor, industriella
resp. kommunala vattenföroreningar.
En kartläggning av hela området har gjorts av 1964 års naturresursutredning
som i sina betänkanden Miljövårdsforskning I och II (SOU 1967:43 och 44)
dragit upp riktlinjer för de miljöpolitiska forskningsuppgifterna.
En viktig del av dessa frågor har behandlats av immissionssakkunniga, som i
sitt betänkande Luftförorening, buller och andra immissioner (SOU 1966: 65)
bl. a. lagt fram förslag till immissionslag och miljötillsynslag samt föreslagit vissa
ändringar i vattenlagen. De sakkunnigas förslag ligger till grund för en proposition,
som remitterats till lagrådet.
Bland nu pågående utredningar kan nämnas den 1967 tillsatta kommittén för
ett renare samhälle, som bl. a. skall behandla frågan om skydd mot nedskräpning
i naturen.
Frågorna beträffande tvättmedlens naturförstörande effekter, som ju väsentligen
beror på att de syntetiska tvättmedlens höga fosfathalt verkar som gödningsämne
för växtligheten i vattnet, är föremål för särskilda överläggningar inom den s. k.
detergentkommittén, som består av företrädare för naturvårdsverket och kemikontoret.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
3
Samhällets hittillsvarande åtgärder mot de miljöförstörande krafterna låter sig
inte sammanfattas i korthet. Vattenlagen, naturvårdslagen, hälsovårdsstadgan och
giftstadgan kan anges som exempel på vissa av de viktigare författningar som är
helt eller delvis motiverade av miljöpolitiska hänsyn. Av utomordentlig vikt är
också de administrativa åtgärderna av statliga och kommunala organ. Bland de
statliga organen i miljövårdens tjänst bör kanske främst nämnas naturvårdsverket,
som kan sägas ha en central uppgift på detta område. Tillskapandet av naturvårdsverket
får i första hand ses som ett uttryck för behovet att samordna de
samhälleliga insatserna i fråga om miljövården. Av synnerlig betydelse är också
giftnämndens verksamhet.
Miljöpolitiska skattefrågor
Gasolskatten
Bevillningsutskottet har tidigare tagit ställning till yrkanden om skattefavörer till
förmån för mindre luftförorenande motorbränslen i samband med införandet av
gasolskatten. Därvid yrkades i motioner att gasolen skulle beskattas förhållandevis
lägre än bensin med hänsyn till dess mindre luftförorenande avgaser. Utskottet
avvisade emellertid dessa yrkanden och anförde därvid bl. a. följande i sitt
betänkande 1964: 48.
Som skäl för sitt yrkande åberopar samtliga motionärer gasolens fördelar framför
andra drivmedel genom dess renare avgaser ävensom att den i propositionen
föreslagna skattesatsen skulle omöjliggöra en utveckling av gasoldriften. Som utskottet
framhållit i det föregående bör enligt dess mening beskattningen inte särskilt
gynna vissa motorbränslen. Ett genomförande av motionärernas förslag skulle
sannolikt animera till en ökad användning av gasol och därigenom successivt
leda till minskade skatteinkomster för vägväsendet. En sådan utveckling måste
förr eller senare påkalla höjning av gasolskatten, och de fordonsägare som till
följd av den sålunda yrkade skattelättnaden skulle stimuleras att gå över till
gasoldrift torde i samband med en dylik skattehöjning ha anledning att anse sig
vilseledda av statsmakterna. Utskottet finner alltså inte skäl frånträda sin tidigare
uttalade uppfattning att gasolen bör bära sin andel av vägkostnaderna och att
någon nedsättning av gasolbeskattningen inte bör komma i fråga.
A vskrivningsregler i fråga om investeringar för vatten- och luftvård
Bevillningsutskottet har tidigare tagit positiv ställning till användande av skatteinstrumentet
för att befrämja miljövården då utskottet behandlade motionsyrkanden
rörande gynnsammare avskrivningsregler i fråga om anordningar för vattenoch
luftvård. Utskottet anförde i sitt betänkande 1967: 34 bl. a. följande i denna
fråga.
Enligt utskottets mening är emellertid offentliga kontrollåtgärder inte tillräckliga
om man vill effektivt motverka vatten- och luftföroreningar. Immissionsproblemet
kräver med hänsyn till sin angelägenhetsgrad insatser från många håll och
efter flera olika linjer. Vatten- och luftföroreningar är inte bara för industrin utan
också för jordbruket en fråga av största betydelse, och ett effektivt förebyggande
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 70
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
av immissionsrisker kräver i första hand insatser från näringslivets sida. Investeringar
i anordningar mot vatten- och luftföroreningar är oftast synnerligen kostnadskrävande.
För att företagarna skall kunna stimuleras till sådana investeringar
torde därför krävas särskild medverkan från stat och kommun. Detta kan ske
bl. a. indirekt genom att anordningar mot vatten- och luftföroreningar ges en
särbehandling i skattehänseende.
Utomlands har betydande reformer på skatteområdet redan genomförts för att
motverka vatten- och luftföroreningar. I Västtyskland får således industriella
fasta tillgångar, vilka används direkt och uteslutande för eliminering eller reducering
av utsläpp, avskrivas med mellan 30 och 50 procent av värdet redan under
det första året, medan för investering i anläggning för bekämpande av luftförorening
gäller en motsvarande första avskrivning med 50 procent. I Frankrike
får anläggningar för rening av avfall och atmosfäriska utsläpp avskrivas omedelbart
med 10 procent.
Med hänsyn härtill och då också immissionssakkunniga understrukit angelägenheten
av att gynnsammare avskrivningsregler införs beträffande investeringar för
vatten- och luftvård anser utskottet de av motionärerna framförda förslagen böra
bli föremål för skyndsam prövning. Denna bör enligt utskottets mening äga rum
inom företagsskatteutredningen och med anlitande av nödvändig expertis. Härigenom
torde förslag till lämpliga åtgärder kunna framläggas tidigare än om särskilda
sakkunniga skall ta ställning till de av motionärerna aktualiserade frågorna.
Riksdagen beslöt att enligt utskottets hemställan överlämna ifrågavarande motioner
till företagsskatteutredningen.
Företagsskatteutredningen har i sitt betänkande Ändrade avskrivningsregler för
rörelse- och hyresfastigheter (SOU 1968: 26) beträffande vatten- och luftvårdsfrågorna
anfört bl. a. följande.
De anordningar, som ifrågakommer till förhindrande av vatten- eller luftföroreningar,
är enligt gällande rätt att hänföra till mark, byggnad eller inventarier.
I förstnämnda fall åtnjuts inte något avdrag för kostnad för nyanläggning. Är fråga
om byggnad erhålls avdrag för värdeminskning efter en relativt låg procentsats,
medan kostnaden för anskaffande av till inventarier i rörelse hänförlig utrustning
får fördelas till avdrag över en tämligen kort tidsperiod — vid den räkenskapsenliga
avskrivningen kan hela kostnaden avdras inom fem år. Vad sist sagts
angående avdragsrätten för inventarier i rörelse gäller jämväl i fråga om inventarier
i sådan jordbruksfastighet, varav avkastningen redovisas enligt bokföringsmässiga
grunder. Vid kontantmässig redovisning av jordbruksinkomst får däremot
nyanskaffningskostnad för inventarier inte avskrivas. I stället åtnjuts då ersättningsanskaffning
sker avdrag för hela utbyteskostnaden.
Vad gäller ifrågavarande till förebyggande av immissioner förekommande anordningar
på för rörelseändamål använda fastigheter avser de framförda önskemålen
om förbättrade avskrivningsmöjligheter främst sådana anordningar, som
f. n. behandlas enligt reglerna för mark eller byggnad. Beträffande inom industrin
nu förekommande anordningar i syfte att motverka vatten- och luftföroreningar
har utredningen från Institutet för vatten- och luftvårdsforskning och statens naturvårdsverk
erhållit upplysningar, som i sammandrag innehåller följande.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968 5
Rening av avloppsvatten inom olika typer av industri sker dels med hjälp av
interna anordningar som ofta ligger i någon form av vattencirkulation, dels genom
externa anordningar i huvudsak avsedda som slutrening före vattnets avledning
till recipient. De interna anordningarna är i huvudsak att uppfatta som maskiner
men stundom är de att hänföra till byggnad. Genom de interna åtgärderna inom
fabrikationen uppstår ofta behov av långa rörledningar även i mark för återtransport
av vatten från en anläggning till en annan. Externa åtgärder består
i de flesta fall av bassänger, vilkas uppgift är att uppfånga sedimenterande material
t. ex. partiklar av metalloxider, fiber, hårdpartiklar av annat slag eller floterande
material såsom olja. Dylika externa anordningar är vanligen försedda med
ett mer eller mindre komplicerat maskineri. Speciellt under senare år har industrin
utöver sådana avslutande bassänger fått lov att bygga särskilda utloppsledningar
för att avloppsvattnet skall kunna transporteras bort från kusten eller
ut i en strömfåra. Dessa ledningar, som inom t. ex. cellulosaindustrin har ansenliga
dimensioner, drar stora kostnader.
När det gäller luftvårdande åtgärder är de flesta anordningar att rubricera som
maskiner, exempelvis filter, cyklonaggregat och skrubberanläggningar. Efter rening
fordras emellertid ofta att gasen avleds till atmosfären genom höga skorstenar.
Tendensen till ökad skorstenshöjd under de senaste åren är markant och
för större utländska värmekraftanläggningar diskuteras skorstenshöjder på 200
meter och mera. I Sverige är sådana skorstenshöjder ännu inte aktuella, men
100—120 meter är inte ovanligt vid nyanläggning och kostnaden för en dylik
skorsten uppgår nu till omkring en miljon kronor.
Företagsskatteutredningens ovan redovisade förslag till ändrade bestämmelser
beträffande rätten till avdrag för kostnader hänförliga till i rörelse använd fastighet
har en principiell och företagsekonomiskt betingad bakgrund. Bestämmelserna
har i enlighet härmed givits en generell räckvidd. Vad som föreslagits har i och
för sig inte föranletts av önskemål att genom beskattningsreglernas utformning stimulera
åtgärder av beskaffenhet att motverka vatten- och luftföroreningar etc. Likväl
medför utredningens förslag i vissa hänseenden en mycket betydande förbättring
av avdragsrätten för kostnader avseende dylika åtgärder. Särskilt får den
ändrade bestämningen av vad som i avskrivningshänseende skall behandlas såsom
inventarier stor betydelse härför. Såsom direkt framgår av exemplifieringarna i
punkterna 7 och 16 av anvisningarna till 29 § KL skall de kanske mest kostnadskrävande
anordningarna för vatten- och luftvård, nämligen särskilda avloppsledningar
och skorstenar, såsom direkt tjänande den bedrivna verksamheten hänföras
till inventarier och inte såsom nu till mark eller byggnad. Även i anslutning till
dylika anläggningar gjorda anordningar för rening av utsläpp är naturligen att
betrakta såsom i motsvarande grad rörelseberoende. Härav följer att exempelvis
kostnaden för anskaffande av bassänger för avlägsnandet av förorenande ämnen
från avloppsvatten bör behandlas såsom inventariekostnad. Bassänger och liknande
anordningar för rening av avloppsvatten bör enligt utredningens mening
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
behandlas enligt inventarieavskrivningsreglerna jämväl i de fall deras konstruktion
är sådan, att de blir att anse såsom självständiga byggnader med hänsyn till att
de på samma sätt som en silobyggnad tjänstgör som maskin eller redskap. De
föreslagna bestämmelserna har så utformats, att de täcker en avdragsrätt av
denna innebörd. Tilläggas må att vad nyss sagts angående vatten- och luftvårdsanläggningars
hänförande till inventarier torde i betydande utsträckning gälla
också i fråga om andra slags immissionsförebyggande anordningar.
Vad härefter gäller frågan om en särbehandling lagstiftningsvägen av kostnaderna
för immissionsförebyggande investeringar kan till förmån härför anföras, att
fråga är om för samhället synnerligen angelägna och samtidigt för den skattskyldige
stundom mycket kostnadskrävande och som regel oräntabla investeringar.
Visserligen kan häremot invändas att en fastighetsägare är sedan länge, jämlikt
t. ex. hälsovårds-, byggnads- och arbetarskyddslagstiftningen, skyldig att på en
rad områden vidta åtgärder som ej sällan är kostnadskrävande och som inte i
första hand är betingade av något fastighetsägarens omedelbara vinstintresse, samt
att den skattemässiga behandlingen av i sådana hänseenden nedlagda kostnader
inte har påverkats av antydda förhållanden, om man bortser från specialfallet
beträffande rätt till avdrag för kostnaderna för skyddsrumsutrustning. Men självfallet
kan trots dessa principiella invändningar en särskilt förmånlig behandling
av ifrågavarande kostnader övervägas med ovan nämnda motivering. Till stöd
härför kan därjämte såsom bevillningsutskottet anfört åberopas att sådana favorabla
avdragsregler för kostnader avseende immissionsförebyggande åtgärder i
viss utsträckning tillämpas utomlands.1 Det förtjänar framhållas, att stark internationell
konkurrens råder inom vissa branscher, där mycket omfattande anordningar
av förevarande slag måste vidtas, såsom inom skogsindustrin. Detta kan
utgöra ett skäl för skatteregler, som i antytt hänseende inte ställer svensk industri
i sämre läge än konkurrerande utländsk industri.
Enligt utredningens mening kommer vid genomförandet av de framlagda förslagen
till ändrade gränsdragningar mellan å ena sidan inventarier samt å andra
sidan byggnader och mark i varje fall nu aktuella anordningar för vatten- och
luftvård att i avskrivningshänseende bli behandlade såsom inventarier. Vid sådant
förhållande har utredningen inte funnit erforderligt föreslå någon särbehandling
av ifrågavarande kostnader. I och för sig kunde visserligen en omedelbar avdragsrätt
eller ett annat avskrivningsförfarande ifrågasättas, men då tillämpningen
av den räkenskapsenliga inventarieavskrivningen medger eu fördelning av kostnaderna
på så kort tid som fem år, synes de skäl för en ännu förmånligare avdragsrätt
som kan anföras inte rimligen uppväga de praktiska nackdelar, som
skulle vara förenade med en särbehandling av dem. Å andra sidan kan det naturligtvis
i framtiden visa sig, att immissionsförebyggande anordningar av betydelse
1 Enligt de franska reglerna får omedelbart avdrag numera åtnjutas med 50 % av kostnaderna
för anskaffande av till fast egendom hänförliga anordningar till förebyggande av
såväl vatten- som luftförorening.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968 7
i viss utsträckning inte inryms i det av utredningen åsyftade utvidgade inventariebegreppet.
Om så blir fallet synes i första hand böra övervägas att föreskriva
att dylika anordningar skall hänföras till inventarier. Sådana regler torde med
hänsyn till att för bedömningen erforderlig experthjälp bör kunna påräknas från
naturvårdande organ inte behöva medföra väsentliga tillämpningssvårigheter.
Vad gäller jordbruksfastighet bör enligt utredningens mening såsom tidigare
framhållits fortsatt prövning ske av möjligheterna att införa rätt till avdrag för
fastighetskostnader enligt regler liknande dem som nu föreslås för i rörelse
använd fastighet. Det sagda bör jämväl gälla avdragsrätten för vatten- och luftvårdsanläggningar.
Kungl. Maj:t har enligt vad utskottet erfarit för avsikt att till 1969 års vårriksdag
framlägga proposition på grundval av utredningens betänkande.
Interpellationssvar
Frågan om skatteinstrumentets användning för miljöpolitiska ändamål har också
behandlats i interpellationssvar av finansministern, som därvid anförde följande
i första kammaren den 23 november 1967.
Herr Brundin har i en interpellation frågat mig om jag vill medverka till sådan
avvägning av skatten på eldningsoljor att användningen av renare eldningsolja
stimuleras.
Som jag framhöll i ett svar på samma spörsmål i andra kammaren i förra veckan
är de ökade luftföroreningarna ett ytterst allvarligt problem, som kräver sin
lösning. Den av interpellanten ifrågasatta åtgärden att genom ändringar av skattesatserna
för energiskatten på eldningsoljor nå en priseffekt, som stimulerar en
övergång till de mindre luftförorenande tunna oljorna, är emellertid inte så enkel
som den kan tyckas vara.
Vad det bär ytterst gäller är om den indirekta beskattningen skall användas
som ett instrument för att dirigera konsumtionen i viss riktninå På vissa områden
har vi ett sådant syfte med beskattningen, t. ex. i fråga om beskattningen av
alkoholhaltiga drycker. Den generella indirekta beskattningen och energiskatten,
som får ses som ett komplement till denna, har man velat hålla i princip neutral.
Skall man gå ifrån den principen måste man göra klart för sig vilka konsekvenser
detta medför. Under den givna förutsättningen att skatteinkomsterna blir oförändrade
får en omläggning av energiskatten till förmån för den tunna och renare
oljan en kostnadsfördyrande verkan för bl. a. vissa svenska industrier och
större värmeförbrukare, medan andra kan få sänkta kostnader. Effekten kan i
vissa fall bli högst kännbar med hänsyn till gjorda investeringar, vilket visar att
frågan måste närmare övervägas och utredas. Även om konsumtionens inriktning
i viss utsträckning kan påverkas i gynnsam riktning är det dock högst tveksamt
om man kan nå någon lösning av det här aktuella problemet enbart genom en
ändrad beskattning av eldningsoljorna. Skulle man slopa skatten på den tunna
oljan helt och kompensera skattebortfallet härav genom en höjd beskattning av
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
de tjocka oljorna kan det likväl komma att kvarstå en kostnadsskillnad till de
tjocka oljornas favör.
Jag är därför inte beredd att nu föreslå sådana åtgärder, som frågeställarna
efterlyst. Det kan dock finnas anledning att ändra ifrågavarande skattesatser och
jag har för avsikt att förutsättningslöst utreda frågan om energibeskattningen.
Vissa positiva resultat i fråga om luftföroreningarna kan emellertid vinnas omedelbart
genom övergång till tunn olja för uppvärmning av bostads- och kontorsfastigheter.
Regeringen beslöt den 6 september i år att sådan olja skall användas
för statens fastigheter i Stockholm. Jag hoppas att kommunala och privata fastighetsägare
skall följa detta exempel. De konsekvenser detta kan få på hyrorna
eller de kommunala utgiftsstaterna bör vara överkomliga med hänsyn till de värden,
som står på spel.
Den 16 maj 1968 meddelade finansministern som svar på en enkel fråga att
den avsedda utredningen pågick och att förslag kunde väntas till höstriksdagen.
Någon proposition i ämnet har dock ännu inte avlåtits.
Vissa frågor vid 1968 års höstriksdag
Avgasproblemen i samband med förbränning av olja och bensin har behandlats
eller kommer att behandlas av innevarande års höstriksdag med anledning av propositionerna
1968: 122, 124 och 160.
I prop. 1968: 122 föreslås förbud mot förbränning av olja med högre svavelhalt
än 2,5 viktprocent efter den 30 juni 1969. Vidare föreslås att Kungl. Maj:t
får bemyndigande att ytterligare sänka den högsta tillåtna svavelhalten. Sänkningen
avses ske i den takt ekonomiska och tekniska förutsättningar finns härför.
Tredje lagutskottet anför i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1968: 64 bl. a.
följande.
Till grund för propositionen ligger ett av naturvårdsverket framlagt förslag. I
detta har föreslagits att nedtrappningen av svavelhalten skall ske till vissa angivna
värden enligt en på förhand fastställd tidsplan, som sträcker sig fram till den
1 juli 1974.
Utskottet finner det angeläget att utsläppen av svaveldioxid begränsas. Den
föreslagna begränsningen får ses som ett första steg på vägen mot bättre förhållanden
på området. Det synes emellertid inte vara möjligt att redan nu ta ställning
till i vilken takt nedtrappningen bör ske då en mängd omständigheter av praktisk
och ekonomisk natur, som är ofullständigt kända, måste beaktas. Kungl. Mai:t har
också förklarat sig avse att ge naturvårdsverket i uppdrag att efter överläggningar
med berörda intressenter utreda de tekniska möjligheterna och de ekonomiska
verkningarna beträffande en fortsatt minskning av den tillåtna svavelhalten samt
att komma in med förslag i ämnet. Först när denna utredning föreligger torde
tillräckligt underlag för fortsatta åtgärder föreligga. Utskottet vill emellertid understryka
vikten av att nedtrappningen av svavelhalten sker i snabbast möjliga takt.
Det närmare bestämmandet härom bör ankomma på Kungl. Maj:t.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
9
På grundval av en utredning av kommunikationsdepartementets expertgrupp
på bilavgasområdet föreslås i prop. 1968: 124 vissa nya bestämmelser för att
begränsa luftföroreningar genom avgaser från dieseldrivna bilar. De nya bestämmelserna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.
I prop. 1968: 160 begärs riksdagens yttrande över ett förslag till ändring i
vägtrafikförordningen som gör det möjligt att införa bestämmelser för att minska
luftföroreningarna genom avgaser från bensindrivna bilar. Avsikten är att föreskriva
att bilar av 1971 eller senare års modell skall vara utrustade på sådant
sätt att utsläppen av koloxid och kolväten begränsas och att bilar av tidigare
årsmodeller skall ha sådan förgasarinställning m. m. att avgasernas koloxidhalt
vid tomgång inte överstiger ett visst värde. I sistnämnda del skall bestämmelserna
enligt förslaget träda i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.
Vidare har andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1968: 55
med anledning av motioner om förbud mot tillsats av bly i motorbränslen hemställt
om riksdagsskrivelse med anhållan om förslag till åtgärder mot luftföroreningar
genom utsläpp av blyhaltiga avgaser. Utskottet anförde därvid bl. a. följande.
Mot bakgrund av bilismens kraftiga expansion har på senare tid frågor om
luftföroreningar genom avgasutsläpp från motorfordon blivit alltmer uppmärksammade
ur hälsorisk- och miljövårdssynpunkt. Utvecklingen har lett fram till
att lagstiftningsåtgärder mot avgasutsläppen för närvarande övervägs. Förslag från
Kungl. Maj:t om bestämmelser rörande dieselavgaser har framlagts till riksdagens
höstsession. En av kommunikationsministern tillkallad expertgrupp har vidare i
april innevarande år föreslagit föreskrifter om avgasrening med avseende å koloxid
och kolväten, att tillämpas fr. o. m. 1971 års bilmodeller. För äldre bilar
har expertgruppen föreslagit bestämmelser om högsta tillåtna halt av koloxid vid
tomgångskörning. Gruppen har också haft att ta upp frågan om blyinblandning
i bensin. 1 detta hänseende framläggs två alternativa förslag som syftar till en
successiv minskning av blytillsatserna. Enligt det ena alternativet skulle den högsta
tillåtna blytillsatsen sättas till 0,7 gram bly per liter bensin fr. o. m. den 1 januari
1970. Sedan skulle den tillåtna halten sänkes med 0,1 gram per liter den 1 januari
1971 och därefter vartannat år. Enligt det andra alternativet skulle en särskild
avgift läggas på blyet i bensinen. Avgiften skulle antingen baseras på en indelning
i skatteklasser eller stå i direkt proportion till blyhalten. Då sådana åtgärder
kan leda till att andra tillsatser till bensin än bly aktualiseras föreslår expertgruppen
att också frågan om registrering av tillsatsmedel till motorbränsle beaktas.
Expertgruppens förslag övervägs för närvarande inom Kungl. Maj ds kansli.
— Enligt vad utskottet inhämtat har överläggningar mellan giftnämnden och statens
naturvårdsverk hållits om en eventuell skärpning av den nu förefintliga bestämmelsen
om blyföreningar i motorbränsle. Ett ställningstagande i frågan torde
kunna väntas inom kort.
Utskottet anser att åtgärder mot avgasföroreningarna nu ter sig ytterst angeläg -
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
na. Vad angår föroreningarna på grund av blytillsatserna i bensinen är det måhända
ännu inte fullständigt klarlagt om de blyhalter som förekommer i våra
storstäder innebär någon direkt hälsofara. Enligt utskottets mening bör man emellertid
kunna godta den grundprincip, på vilken expertgruppens förslag vilar, nämligen
att luftföroreningar genom avgasutsläpp bör förebyggas så långt det är möjligt
och ekonomiskt rimligt. Med utgångspunkt härifrån bör åtgärder snarast vidtas
även mot föroreningarna från blybensinen.
Expertgruppen anser att en övergång till helt blyfri bensin inte kan ske i en
nära framtid med hänsyn främst till att processförändringar vid oljeraffinaderierna
tar tid att genomföra och till att ett flerårigt utvecklingsarbete krävs för att modifiera
motorerna för blyfri bensin. Enligt utskottets uppfattning kan man inte bortse
från sådana synpunkter. Man får därför sikta på åtgärder som leder till en successiv
minskning av blyhalten. Övergångstiden bör göras så kort som möjligt. Även frågan
om ett registreringsförfarande beträffande tillsatser till motorbränsle kan böra
prövas. Förslag i denna riktning bör begäras av Kungl. Maj:t.
Motionerna
1: 378 och II: 470
De problem, som de ökande immissionerna i atmosfären medför, har länge
rönt otillräcklig uppmärksamhet. De är ej lika påtagliga som andra typer av imrnissioner.
Utsläpp i t. ex. vattendrag observeras genom att vattenkvaliteten uppenbarligen
försämras: gamla badplatser kan ej längre utnyttjas, fiskbeståndet försämras
eller dör ut osv. Luftföroreningarnas effekter blir påtagliga först på längre
sikt men behöver ej heller då röna direkt uppmärksamhet genom att de förlopp,
som är förenade med luftförsämringen, är långsamma; en tillvänjning kan ske.
Inte desto mindre utgör luftföroreningarna ett allvarligt problem med vittgående
konsekvenser av ekonomisk, hygienisk och medicinsk art.
Luftföroreningarna är i främsta rummet ett tätortsproblem och accentueras därför
genom den pågående urbaniseringen. Framför allt i storstäderna kan dess konsekvenser
bli avsevärda.
Luftföroreningsproblematiken har sin rot i en hög och ökande energiförbrukning.
Genom att eldningsoljan är det viktigaste bränslet för olika uppvärmningsändamål,
bör särskild uppmärksamhet ägnas åt dess betydelse som förorenande
faktor. 1963 svarade eldningsolja för 78,5 procent av energiförbrukningen för
lokaluppvärmningsändamål, 1970 beräknas siffran ha stigit till 88,8 procent och
1975 till 94,5 procent.
Mellan de olika använda typerna av eldningsoljor föreligger betydande olikheter
i fråga om den ingående mängden svavel. Detta framgår av tabellen nedan, som
också anger fördelningen mellan olika oljetyper för lokaluppvärmningsändamål
1963.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
IT
Eldningsoljor |
|||||
Nr 1 |
Nr 3 |
Nr 4 |
Nr 5 |
Summa |
|
Mängd milj. nr .... |
4,25 |
1,25 |
1,0 |
0,20 |
6,7 |
Svavelhalt vikts-% .. |
0,6 |
2,3 |
2,7 |
3,0 |
— |
Svaveldioxid ton .... |
42 000 |
53 000 |
51 000 |
11 000 |
157 000 |
Procentuell fördelning |
26,8 |
33,7 |
32,5 |
7,0 |
100 |
Trots att de svavelrikare oljorna svarade för blott 36,6 procent av volymförbrukningen
för lokaluppvärmningsändamål, var de härvid ansvariga för 73,2 procent
av svaveldioxidimissionen. Av de inom industrin förbrukade 4,4 milj. in3
eldningsolja var 3,8 milj. m3 tjockolja —- av typ nr 3, 4 eller 5 ovan.
Mot bakgrund av ovanstående framstår det som en angelägen uppgift att i möjligaste
mån minska konsumtionen av tjocka oljor till förmån för de mindre svaveihaltiga,
lätta oljorna. Emellertid motverkas en sådan konsumtionsomfördelning av
beskattningens nuvarande utformning. De lättare eldningsoljorna förs i beskattningshänseende
till skatteklass 1, inom vilken skatt utgår med 25 kronor per
fakturerad m8 olja, under det att för de svavelrikare, tjocka oljorna skatt utgår
med blott 16 kronor per fakturerad m3. En omläggning av skattesatsen, så att
den bättre svarar mot de externa effekter som förbrukningen av olika oljetyper
medför och så att den kan medverka till den ovan nämnda konsumtionsomfördelningen,
är önskvärd.
I: 475 och II: 818
Miljövården har under senare tid blivit ett av mänsklighetens centrala problem.
Huvudorsakerna till detta är att urbaniseringsprocessen och den tekniska utvecklingen
har haft mycket stor inverkan på miljön. Inverkan har huvudsakligen varit
av miljöförstörande art. Orsakssammanhangen i dessa olika processer är i en del
fall mycket komplicerade och föga utforskade. Andra däremot är väl kända och
relativt lätt att ingripa mot. Med hänsyn till de hygieniska, medicinska och på lång
sikt ekonomiska konsekvenser som den fortgående miljöförstöringen medför anser
motionärerna att samhället i långt högre grad än hittills bör prioritera åtgärder som
är ägnade att dels förhindra en ytterligare miljöförstöring, dels så långt som
möjligt reparera uppkomna skador.
De positiva åtgärder som samhället vidtar kan naturligtvis vara av olika styrka,
vara mer eller mindre tvingande och innebära olika mått av styrning. Arbetet
med att rädda och förbättra vår miljö är så viktigt att vi måste acceptera mer eller
mindre allvarliga ingrepp i den enskilde individens frihet för att nå resultat. Det
är i allmänhet endast på kort sikt lönsamt att förstöra miljön. Det marknadssystem
vi har ger ofta kortsiktiga vinster till producenten, distributören och konsumenten
men miljöproblemen lämnas utan beaktande.
Samhället måste ansvara även för den långsiktiga utvecklingen och bör därför
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
styra utvecklingen. Styrningen kan ske med direkta förbud eller stimulansåtgärder.
För den enskilde är det viktigt att målen kan uppnås med minsta möjliga
ingrepp i den personliga friheten.
Detta betyder att samhällets insatser mot miljöförstöring i första hand bör inriktas
på frivilliga överenskommelser. Bra exempel på detta är naturvårdsverkets
och tvättmedelsproducenternas gemensamma ansträngningar att få fram mindre
förorenande syntetiska tvättmedel. Ett annat exempel är statens och Stockholms
stads beslut att i viss utsträckning övergå till svavelfattigare eldningsoljor för att
därigenom minska luftföroreningen.
Frivilliga överenskommelser räcker emellertid inte alltid till. I vissa fall måste
samhället vidta starkare åtgärder om miljöproblemen skall kunna bemästras. Det
kan exempelvis bli fråga om förbud mot engångsglas och mot bly i bensin. Man
kan också föreskriva att allt avloppsvatten skall renas höggradigt eller att alla
bilar måste förses med avgasrenare. Kraftåtgärder av denna typ måste vidtas om
inte annat hjälper. Direkta förbud eller tvingande åtgärder kan emellertid i många
fall vara olämpliga och för privatpersoner mycket ovälkomna ingrepp i handlingsfriheten.
En lagstiftningsåtgärd innebär ofta snabba och svåra omställningsprocesser
som berörda parter kanske inte är mogna för. Dessutom leder inte alltid
förbuden till önskat resultat, då de i många fall är svåra att kontrollera. Det medför
till exempel stora kostnader för samhället att följa upp förbud mot nedskräpning
i naturen eller utsläpp av giftiga ämnen.
Enligt motionärernas uppfattning är miljöproblemen nu så allvarliga att tiden
är mogen att använda skattesystemet i kampen mot de allvarligaste föroreningarna,
företrädesvis i de fall frivilliga överenskommelser inte ger resultat.
Att lägga skatt på vissa varor för att styra produktion och konsumtion i viss
riktning är inget nytt. Det bör därför vara möjligt att använda samma metoder
att styra produktionen och konsumtionen så att skadorna på miljön blir avsevärt
mindre än eljest. Förutom den direkta miljöbevarande effekten skulle även ekonomiska
resurser frigöras för finansiering av olika reningsåtgärder. Idén med en
miljöbeskattning är att den skall leda till en sådan prissättning att konsumtionen
av de svårast miljöförstörande produkterna skall minska i avsevärd utsträckning
och helst upphöra. Hårdare beskattning av tjockoljorna skulle till exempel underlätta
övergången till svavelfattigare eldningsoljor. Blyhaltig bensin kan beskattas
hårdare än blyfattig bensin, vilket minskar konsumtionen av den förra och alltså
leder till mindre blyutsläpp i markerna. På samma sätt kan fosfor i tvättmedlen
påläggas miljöavgift för att framtvinga övergången till andra mindre skadliga
ämnen. Fordonsskatten på bilar kan användas i liknande syfte. En lägre skatt på
bilar med godkänd anordning för avgasrening kan bidra till att minska luftföroreningarna.
Engångsglasen kan beskattas för att styra övergången till mindre
nedskräpande emballage. Avskrivningsreglerna för reningsanläggning bör utformas
så, att företag som bygger anläggningar för rengöring av sina utsläpp gynnas skattemässigt.
Samma bör gälla för bullerdämpande anordningar på speciellt störande
maskiner.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
13
Det finns alltså en mängd skattepolitiska åtgärder som enligt vår uppfattning
verksamt skulle bidraga till att minska miljöförstöringen. En utredning bör därför
snarast tillsättas som närmare granskar dessa möjligheter och framlägger konkreta
förslag till en sådan revision av skattesystemet att miljöförbättring premieras och
miljöförstöring belastas.
I: 967 och 11:1226
I proposition nr 122 föreslår Kungl. Maj:t en begränsning av den tillåtna
svavelhalten i eldningsolja. Bakgrunden till den föreliggande propositionen är
givetvis den alltmer tilltagande luftföroreningen, vilket lett till allvarliga farhågor
för den framtida utvecklingen. Det är obestridligt att effektiva åtgärder är nödvändiga
för att förhindra ytterligare luftförorening samt att svavelhalten i eldningsoljorna
därvid har utomordentlig stor betydelse.
Det framstår som önskvärt att man före fastställande av tidpunkten för ytterligare
sänkning av svavelhalten låter utreda de samhällsekonomiska konsekvenserna
av en nedtrappning av svavelhalten från 2,5 till 1 procent och i anslutning
därtill noga väga det alternativ som rening av rökgaser från S02 innebär. Det är
önskvärt att en ytterligare sänkning av svavelhalten i oljan eller S02-halten i rökgas
kan ske så snart som möjligt, men åtgärder får givetvis inte företagas på ett sådant
sätt att de ekonomiska förutsättningarna för svenskt näringsliv menligt påverkas.
Det svenska näringslivet arbetar i dag med utomordentligt små vinstmarginaler.
Varje åtgärd som vidtages från samhällets sida och som innebär en fördyrande
faktor i framställningsprocessen får negativa effekter på de svenska företagens
internationella konkurrenskraft.
Det finns dock i detta sammanhang skäl påpeka att åtgärder kan och bör
vidtagas för att från det allmännas sida stimulera näringslivet och enskilda förbrukare
av eldningsoljor till att använda eldningsoljor med lägre svavelhalt och
att tillvarata de tekniska möjligheter till rökgasrening som föreligger. Enligt utredningar
som finnes redovisade i naturresursutredningens betänkande »Miljövårdsforskning»
SOU 1967:43 uppgick industrins oljeförbrukning år 1963 till
4,4 miljoner nr varav 3,8 miljoner m3 tjockolja. Förbrukningen har sedan denna
tidpunkt ökat kraftigt, och det finns anledning förmoda att relationerna mellan
tunn och tjock olja i stort sett är oförändrade, om inte försämrade, trots rekommendation
om övergång till svavelfattigare eldningsolja.
Det nuvarande beskattningssystemet innebär emellertid en stimulans till användande
av tjockare eldningsoljor genom att skattesatsen på tunna oljor är avsevärt
högre än skattesatserna på tjocka oljor. Det framstår därför som önskvärt att den
av oss föreslagna utredningen undersöker möjligheterna att i samband med begränsningen
av den tillåtna svavelhalten vidtaga sådana förändringar av skattesatserna
att det stimulerar till ökad användning av tunnare eldningsolja.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
14
Differentiering av drivmedels- och oljebeskattningen
Gällande bestämmelser in. m.
Enligt förordningen den 7 april 1961 (nr 372) om bensinskatt utgår skatt för
bensin och vissa alkoholer. Vidare utgår enligt förordningen den 31 maj 1957
(nr 262) om allmän energiskatt sådan skatt för de varuslag, som avses i 1 § bensinskatteförordningen,
och slutligen utgår även skatt på bensin enligt förordningen
den 4 februari 1966 (nr 21) om särskild skatt på motorbränslen. Varje liter bensin
beskattas således för närvarande med 43 öre bensinskatt, 9 öre allmän energiskatt
och 5 öre särskild skatt på motorbränslen eller sammanlagt 57 öre.
För eldningsolja utgår endast allmän energiskatt med 25 kr. per m3 för lättare
oljor och 16 kr. per m3 för tyngre.
Yrkanden om differentiering av drivmedelsbeskattningen har tidigare avvisats
av riksdagen. Då frågan behandlades av 1965 års riksdag anförde bevillningsutskottet
(BeU 1965: 16) bl. a. följande. Utskottet finner det vara praktiskt ogörligt
att ernå det av motionärerna åsyftade resultatet genom en differentiering av
drivmedelsskatterna. Den första förutsättningen för förslagets genomförande torde
vara att oljebolagen sinsemellan tillämpar enhetliga priser inom de olika försäljningszonerna,
vilket ingalunda är fallet. En dylik åtgärd skulle ej heller vara möjlig
utan att drivmedelspriserna låstes och den fria konkurrensen således sattes
ur spel.
Då samma fråga behandlades vid 1967 års riksdag anförde utskottet (BeU
1967:41).
Vad slutligen gäller yrkandet om differentiering av skatten på bensin och olja
har utskottet tidigare bestämt avstyrkt en dylik åtgärd med hänvisning till att
förslaget uppenbarligen förutsätter vittgående näringspolitiska ingripanden för att
kunna ge önskat resultat. Även om de lokaliseringspolitiska synpunkter som motionärerna
åberopar i och för sig kan vara värda beaktande och även om vissa
åtgärder tidigare vidtagits inom beskattningen för att tillgodose lokaliseringspoiitiska
syftet måste det dock enligt utskottets mening anses vara en från skatteteknisk
synpunkt olycklig väg som motionärerna förordar, när de viil differentiera
skattesatserna för bensin och olja. Självfallet kan man genom differentieringen av
beskattningen i teorin tillgodose åtskilliga av de anslagskrav som reses, men följden
härav skulle bli att man får ett ohanterligt skattesystem med minskade inkomster
och ökande utgifter för uppbörd och kontroll. Motionärerna har inte heller beaktat
att deras förslag är omöjligt att genomföra i fråga om eldningsolja, som
i de i motionerna avsedda områdena belastas med tillägg, vilka är väsentligt högre
än den skatt som utgår för denna vara. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionerna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
15
Motionerna
1: 70 och II: 105
Såsom tidigare framhållits i motioner i riksdagen bland annat från folkpartihåll
drabbas de mera perifera delarna av landet, främst Norrland, genom de s. k. zontilläggen
av högre drivmedelspriser än landet i övrigt. De höga drivmedelspriserna
i berörda landsdelar medför för näringslivet stora nackdelar från konkurrenssynpunkt.
De stora avstånden och det faktum att man i avsevärd utsträckning är
hänvisad till landsvägstransporter medför höga transport- och resekostnader. Varor
och tjänster blir fördyrade. Även kostnaderna för uppvärmning av bostäder
blir större i de fall där uppvärmning sker med flytande bränsle.
En utjämning av priserna på bensin och olja medför en rent lokaliseringspolitisk
effekt därigenom att gynnsammare förutsättningar skapas för industrier
i Norrland och andra perifera delar av landet. Den lokaliseringspolitiska effekten
framhölls också av kommittén för näringslivets lokalisering, som bland annat uttalade:
»Kommittén anser, att en prisutjämning på bensin och olja utgör ett viktigt
led i strävandena att förbättra lokaliseringsbetingelserna i vissa delar av Norrland.
» En prisutjämning får också en social och psykologisk effekt därigenom att
den bidrager till att i viss mån skapa drägligare villkor för de ca 820 000 människor
som bor i berörda områden.
Enligt motionärernas mening är alltså en prisutjämning på bensin och olja i hög
grad motiverad. Frågan är bara hur denna prisutjämning skall åstadkommas.
Lokaliseringskommitténs förslag om en överenskommelse mellan oljebranschen
och statsmakterna är givetvis en möjlighet. Det är emellertid osäkert om denna
väg är framkomlig. Därför borde man ånyo allvarligt överväga att åstadkomma
den åsyftade prisutjämningen genom en differentiering av drivmedelsskatten. När
förslag härom tidigare framförts har de avvisats med hänvisning till att inom
beskattningsrätten tillämpas principen att statlig skatt skall uttagas efter en enhetlig
skattesats för hela landet. Enligt vårt förmenande borde man för att på ett
enkelt sätt uppnå en önskvärd lokaliseringspolitik och en i viss utsträckning social
reform i förevarande fall kunna göra ett undantag från principen. Oavsett vilket
sätt som väljes för att uppnå en utjämning av priserna på bensin och olja, är ett
statligt initiativ nödvändigt. I proposition nr 185 till 1966 års riksdag angående
en aktiv lokaliseringspolitik antydde departementschefen ett eventuellt senare
statligt initiativ genom följande skrivning: »Några statliga initiativ på området
torde tills vidare inte böra övervägas.» En sådan reform som ovan nämnts bör
enligt motionärernas mening nu komma till stånd. Reformen torde böra genomföras
i enlighet med kommitténs förslag så att pristillägget för zonerna 3, 4 och 5
tas bort för motordrivmedlen och att en motsvarande prisreduktion genomförs
för eldningsoljan.
K5 Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
Utskottet
Utskottet behandlar i detta betänkande vissa motioner med gemensam anknytning
till energi- och drivmedelsbeskattningen.
I motionerna I: 475 och II: 818 begärs bl. a. utredning i syfte att undersöka
möjligheterna att använda skattesystemet som miljöpolitiskt instrument. Som exempel
anges bl. a. skatten på eldningsoljor. Genom skattesatser som gynnar de svavelfattiga
oljorna skulle man enligt motionärernas mening kunna nedbringa de luftföroreningar
som svavlet medför vid oljeförbränningen. Denna problemställning
utgör huvudfrågan i motionerna I: 378 och II: 470 samt I: 967 och II: 1226. Det
finns enligt utskottets mening därför skäl att först pröva principerna för skattesystemets
användning i miljövårdens tjänst.
Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har de miljöpolitiska frågorna
under senare år kommit att inta en alltmer central plats i såväl den allmänna
som den politiska diskussionen. Bakgrunden till debatten är i många fall de resultat
som redovisas i skilda vetenskapliga undersökningar och som påvisar riskerna
för att låta den pågående miljöförstöringen fortsätta. Även åtskilliga av de statliga
utredningar som verkställts i dessa frågor har tillfört diskussionen nytt stoff.
Utredningarna har resulterat i en rad betydelsefulla åtgärder som redan vidtagits
och i förslag till åtgärder som är under prövning. Det torde inom de politiska
partierna inte finnas några skillnader i fråga om målsättningen att värna människan
och hennes miljö mot de förstörande faktorerna. Allmän enighet torde
också råda om att den miljöpolitiska debatten har ett betydande egenvärde genom
att den bidrar till att göra människorna medvetna om riskerna och därigenom få
dem att till eget eller omgivningens skydd godta åtgärder, som annars skulle
kunna uppfattas som intrång i den personliga friheten eller som orättmätiga ekonomiska
ingrepp.
Den politiska diskussionen i dessa frågor har därför koncentrerats till vilka medel
som skal! användas för att nå de avsedda målen och om takten för åtgärdernas
genomförande. Därvid har från flera håll framförts tanken att man snabbare
skulle kunna förverkliga åtskilliga förslag till förbättringar av miljövården om man
mera allmänt använde skattesystemet som ett medel i dessa strävanden.
Frågan om att styra konsumtionen genom beskattningen har behandlats i olika
sammanhang och man torde inte av de hittills vidtagna beskattningsåtgärderna
kunna få fram någon helt entydig linje. Av nu gällande punktskatter har endast
alkohol- och tobaksbeskattningen samt möjligen också bilaccisen motiverats av
önskemål om en konsumtionsdämpning. För de i samband med andra världskriget
tillkomna punktskatterna på läskedrycker, konfektyrer, guldvaror, kosmetika m. m.
var motiveringen uteslutande statsfinansiell. Drivmedelsbeskattningen har delvis
tillkommit av statsfinansielia skäl men är också avsedd att täcka statens kostnader
för vägunderhåll. Inom den direkta beskattningen kan man knappast peka på
några åtgärder som i normala tider syftat till en konsumtionsdämpning på något
särskilt område.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
17
Den successiva utbyggnad av en generell indirekt beskattning, som under innevarande
riksdag fullföljts genom beslutet om övergång till mervärdeskatt, har från
näringslivets sida åtföljts av krav på avveckling av punktskatterna, och utskottet
har uttalat förståelse för dessa synpunkter men inte funnit tillräckligt statsfinansiellt
utrymme föreligga för en sådan åtgärd. Vad motionärerna i motionerna
I: 475 och II: 818 nu föreslår är bl. a. att man genom en utbyggnad av ett nytt
punktskattesystem skall motverka konsumtionen av vissa miljöförstörande produkter.
Motionärernas avsikt är att man skall tillgripa sådana åtgärder då man
inte kan komma fram på frivillighetens väg eller genom förbudslagstiftning. Tanken
är också att man genom en sådan beskattning skall få resurser för miljövården.
Som exempel på produkter, sorn lämpligen kan beläggas med särskild miljövårdsskatt
nämns engångsglas och svavelhaltiga tvättmedelstillsatser. Vidare förordas
gynnsammare avskrivningsregler för anläggningar som är avsedda att motverka
luft- och vattenföroreningar. I fråga om petroleumprodukterna anges förutom
en skärpt beskattning av svavelhaltiga eldningsoljor också en hårdare beskattning
av blyhaltig bensin än av blyfattig sådan.
Utskottet vill med utgångspunkt från sistnämnda fråga något belysa konsekvenserna
av motionärernas resonemang eftersom samma tanke framförts såväl i pressen
som av den expertgrupp inom kommunikationsdepartementet som sysslar med
motorismens avgasproblem. Frågan om blyhalten i bensin är i vissa avseenden
också analog med frågan om svavelhalten i eldningsoljorna.
Gör man antagandet att en blyfri bensin skuile kosta 5 öre mera per liter än
en blyhaltig bensin med samma oktantal måste skatteskillnaden mellan dessa
sorter vara större än 5 öre per liter för att stimulera en övergång till blyfria varor.
Den bör lämpligen vara åtminstone 10 öre. Ställer man oljebranschen inför en
sådan skatteskillnad torde det inte råda något tvivel om att man åstadkommer en
snar övergång till blyfritt bränsle men detta innebär för konsumenten detsamma
som ett förbud mot användningen av blybensin, eftersom han på grund av distributionsnätets
begränsade kapacitet inte torde få någon valfrihet. En sådan åtgärd
ger inte några ökade skatteinkomster, om skattesatsen för den blyfria bensinen
blir oförändrad och höjningen endast drabbar den blyhaitiga bensinen. Skuile man
däremot ge den blyfria bensinen en lägre skattesats än som nu tillämpas för den
blyhaitiga blir följden ett skattebortfall som måste kompenseras. Utskottet har i
princip tagit ställning till denna fråga då gasolskatten infördes år 1964. Med hänsyn
till gasolens förhållandevis rena avgaser yrkades då att detta motorbränsle
skulle få en gynnsammare beskattning än bensinen. Med anledning härav framhöll
utskottet att en sådan åtgärd sannolikt skulle animera till en ökad användning
av gasol och därigenom leda till minskade inkomster för vägväsendet. En sådan
utveckling måste därför förr eller senare påkalla höjning av gasolskatten och då
skulle de fordonsägare som stimulerats att gå över till gasoldrift ha anledning att
anse sig vilseledda av statsmakterna. Detta resonemang finner utskottet alltjämt
bärande och helt tillämpligt på frågan om blybensinen.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
Frågan om bensinbeskattningen är tekniskt sett ganska okomplicerad. Om man
i stället granskar frågan om att styra konsumtionen från svavelhaltiga till svavelfattiga
eldningsoljor finner man att en sådan styrning inte kan genomföras utan att
grunderna för energibeskattningen och energiförbrukningen väsentligt rubbas.
Detta beror på att prisskillnaden mellan de olika oljekvaliteterna är väsentligt större
än den högsta skattesatsen på eldningsolja. Skatten för de svavelrikare oljorna är
16 kr. per m3 och för de renare oljorna 25 kr. per ms medan prisskillnaden per
m3 normalt torde ligga på cirka 60 kr. Om man med utgångspunkt från kravet
på oförändrade skatteinkomster vill fastställa eu enhetlig skattesats för samtliga
eldningsoljor kommer denna troligen att ligga vid omkring 20 kr. per m3. En sådan
ändring måste enligt utskottets mening betraktas som helt betydelselös som en stimulans
att övergå till svavelfattiga oljor. Skärper man å andra sidan beskattningen
så att prisskillnaden verkligen utjämnas försätter man åtskilliga viktiga industrier
i ett ohållbart konkurrensläge i förhållande till utlandet samtidigt som man höjer
värmekostnaderna för ett betydande antal bostäder.
Utskottet vill därför som sin mening uttala att beskattningen inte bör betraktas
som något miljöpolitiskt universalmedel som bör tillgripas i varje läge då andra
vägar syns svårframkomliga. Därtill kommer att ett nytt miljöpolitiskt punktskattesystem
svårligen låter sig förena med den utbyggnad av den generella indirekta
beskattningen som näringslivet eftersträvat och riksdagen beslutat. Däremot har
utskottet i andra sammanhang uttalat sig positivt för bl. a. gynnsammare avskrivningsregler
för investeringar i anläggningar som motverkar luft- och vattenföroreningar.
En reform av dylikt slag kan väntas på längre sikt medföra påtagliga resultat
för miljövården samtidigt som den väl låter sig inordna i skattesystemet
utan att medföra några konkurrenssnedvridande effekter.
Utskottet har med detta förhållandevis utförliga resonemang velat antyda vissa
huvudprinciper för beskattningens användning i miljöpolitikens tjänst, vilka skulle
kunna sammanfattas sålunda. En förutsättning för skattesystemets användning i
avsett syfte är att de beskattningsåtgärder man önskar vidta kan inordnas under
de allmänna principer som legat till grund för beskattningens införande. Det finns
inte heller anledning att i sådant sammanhang använda skatteinstrumentet som ett
substitut för en förbudslagstiftning.
Utskottet finner med utgångspunkt från sin principiella uppfattning inte skäl
tillstyrka bifall till de här behandlade motionerna men vill likväl uttala sin förståelse
för syftet med dem. Det finns enligt utskottets mening anledning tro
att åtskilliga av de problem som redovisats i motionerna kommer att få sin lösning
på andra vägar än de som anvisats av motionärerna. Miljövårdens huvudfrågor
har tidigare måhända blivit eftersatta på grund av att så många konkurrerande
intressen och så vitt skilda myndigheter verkat i olika riktningar. Efter den
samordning av miljövårdsfrågorna som kommit till stånd genom inrättandet av
naturvårdsverket finns dock anledning att motse den kommande utvecklingen med
större tillförsikt.
Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
19
Utskottet behandlar slutligen det i motionerna I: 70 och II: 105 framförda yrkandet
om differentiering av skatten på bensin och olja. Motionärerna vill av lokaliseringspolitiska
skäl avskaffa de s. k. zontillägg som oljebranschen tillämpar
genom att införa däremot svarande skattelättnader. Denna fråga har behandlats
av riksdagen vid upprepade tillfällen. Motionärerna åberopar nu samma argument
som vid 1967 års vårriksdag framfördes i motioner vilka riksdagen avslog. Utskottet
framhöll då bl. a. att förslaget förutsätter vittgående näringspolitiska ingripanden
för att ge önskat resultat och ansåg att motionärerna valt en från skatteteknisk
synpunkt olycklig väg. Dessa synpunkter syns utskottet alltjämt bärande.
De zontillägg som oljebranschen tillämpar är att anse som schabloniserade fraktkostnader.
Att genom beskattningen utjämna skillnaderna i fraktkostnader mellan
olika delar av landet får betraktas som en olöslig uppgift. Utskottet avstyrker därför
dessa motioner.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår följande motioner, nämligen
1) I: 70 och II: 105
2) I: 378 och II: 470
3) I: 475 och II: 818
4) I: 967 och II: 1226, i vad de hänvisats till utskottet.
Stockholm den 3 december 1968
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Stefanson* (fp), Wärnberg
(s), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson"- (h), Lundström (fp), Wirmark (s), Paul
Jansson (s), Enarsson * (h) och Mattsson* (ep); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt (s), Allard (s),
Engkvist (s), Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar
Eriksson i Bäckmora (ep), Forsberg* (s) och Enskog (fp).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
20 Bevillningsutskottets betänkande nr 70 år 1968
Reservationer
1) av herrar Stefanson (fp) och Lundström (fp), fru Nettelbrandt (fp) och herr
Enskog (fp), vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med »Utskottet
vill» och på s. 18 slutar med »större tillförsikt.» bort ha följande lydelse:
Åtskilliga invändningar kan helt visst riktas mot en del av de resonemang, som
förs i motionerna. Å andra sidan har — som i det föregående anförts — vid behandlingen
av denna fråga någon entydig linje inte kunnat ernås. Säkerligen kan inte
heller beskattningen betraktas som något miljöpolitiskt universalmedel, lämpligt att
tillgripa i varje läge. Det förefaller dock vara en brist att det ofta återkommande
spörsmålet inte fått bli föremål för en förutsättningslös utredning, så att beslut i ena
eller andra fallet inte endast behöver stödja sig på mer begränsade resonemang,
som emellanåt kan befaras vara otillfredsställande eller ensidigt belysande. De resonemang,
som nu motionsvis förs, har under lång tid också framförts i den allmänna
miljöpolitiska debatten såväl i riksdagen som i pressen och därtill även av
den expertgrupp inom kommunikationsdepartementet som sysslar med motorismens
avgasproblem. Utskottet har därför funnit det önskvärt att en förutsättningslös
utredning kommer till stånd i dessa frågor. Utredningen bör givetvis även beakta
de andra vägar som kan föreligga för lösningen av de problem som berörs i motionerna.
dels att utskottet bort hemställa
A) att riksdagen i anledning av motionerna I: 378 och II: 470,
I: 475 och II: 818 samt I: 967 och II: 1226, sistnämnda båda
motioner i vad de hänvisats till bevillningsutskottet, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om en förutsättningslös utredning rörande
beskattningen som miljöpolitiskt instrument;
B) att riksdagen avslår motionerna I: 70 och II: 105.
2) av herr Eriksson i Bäckmora (ep).
Tryckeribolaget Ivar Haeggström AB • Stockholm 1968
681061