Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
1
Nr 60
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. in.
jämte motioner.
Enligt utskottets hemställan i memorial 1968: 35 har riksdagen beslutat
uppskjuta behandlingen av förevarande proposition och motioner till innevarande
års höstsession.
Propositionen
I propositionen 1968:81 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att anta
därvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.
I propositionen föreslås regler som klarlägger hur studieinedelsavgifter
skall behandlas i skattehänseende. Reglerna innebär att avdrag inte skall
få göras vid inkomsttaxeringen för sådana avgifter. Vid förmögenhetstaxeringen
skall återbetalningspliktiga studiemedel enligt förslaget behandlas
som skuld och således avdragsrätt föreligga.
Genom prop. 1968: 29 har föreslagits att arbetslösa i åldern 60—66 år
under vissa omständigheter skall få omställningsbidrag med 800 kr. i månaden.
Omställningsbidrag avses skola utgöra skattepliktig inkomst. I förevarande
proposition föreslås de skatteregler som bör gälla för omsfällningsbidragen.
Slutligen föreslås en redaktionell ändring i kommunalskattelagen som
följd av riksdagens beslut hösten 1967 att upphäva bestämmelsen om avdragsrätt
beträffande arvode för deltagande i statsrevision på annan ort än
vederbörandes bosättningsort.
Författningsförslagen har följande lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 60
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
l:o) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 20 § och 33 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 19281 samt anvisningarna till 19 § samma lag skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
20 §.
Vid beräkningen —- •—---— av 43 § 3 mom.
Avdrag må — —-------å skuld;
avgift enligt förordningen den 15
december 1967 (nr 882) om studiemedelsavgifter;
förlust,
som —• — ----till kapitalförlust.
(Se vidare anvisningarna.)
33 §.
1 m o m. Från intäkt------—såsom intäkt.
Avdrag får — —----—tjänstens fullgörande.
Har den------- — gäld avdragas.
I andra fall än i nästföregående
stycke sägs skall avdrag beräknas
på sätt i 2 mom. angives.
Anvisningar
till 19 §.
Socialhjälp, begravningshjälp--— influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan —---------skattepliktig intäkt.
Bestämmelsen att----—--
Skatteplikt föreligger-----
Näringshjälp eller bidrag enligt 57,
58 eller 62 § arbetsmarknadskungörelsen
den 3 juni 1966 (nr 368) är
icke att hänföra till skattepliktig inkomst,
i den mån näringshjälpen
eller bidraget lämnats till bestridande
av kostnader, för vilka rätt till
avdrag icke föreligger vare sig direkt 1
- -— sistnämnda lag.
--av motorfordon.
Näringshjälp eller bidrag enligt 57,
58 eller 62 § arbetsmarknadskungörelsen
den 3 juni 1966 (nr 368) är
icke att hänföra till skattepliktig inkomst,
i den mån näringshjälpen
eller bidraget lämnats till bestridande
av kostnader, för vilka rätt till
avdrag icke föreligger vare sig direkt
1 Senaste lydelse av 20 § se 1965: 573, av 33 § 1 mom. se 1967:915 och av anvisningarna till
19 § se 1967:628.
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
3
(Nuvarande lydelse)
såsom omkostnad eller i form av årliga
värdeminskningsavdrag.
Skatteplikt föreligger —- -—
Enligt 46 §-------
(Föreslagen lydelse)
såsom omkostnad eller i form av årliga
värdeminskningsavdrag. Om
ställningsbidrag enligt nämnda kungörelse
utgör dock skattepliktig in
täkt.
--mottagarens utbildning.
---och 32 §§.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tilllämpas
första gången vid 1969 års taxering.
2:o) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, dels att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels
att till samma paragraf skall fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 *
Vid förmögenhetsberäkningen---
Skuld, som--- — ---- —--—-
Angående beräkningen — —---
Borgensförbindelse, för-----—-
Under avdragsgilla skulder inbegripas
även oguldna skatter av nedannämnda
slag, nämligen dels debiterad
preliminär skatt, som påförts
den skattskyldige för året näst före
det taxeringsår, varom fråga är, eller
för något föregående år, dels slutlig
skatt, som påförts den skattskyldige
på grund av taxering under förstnämnda
år eller under något föregående
år, dels ock tillkommande skatt,
varå den skattskyldige erhållit debetsedel
under förstnämnda år eller tidigare.
1 Senaste lydelse av 5 § se 1948:765.
lj Bihang till riksdagens protokoll 1968.
— beskattningsårets utgång,
förfallen ränta.
— motsvarande tillämpning.
—-jämförliga skulder.
Under avdragsgilla skulder inbegripas
även oguldna skatter av nedannämnda
slag, nämligen dels debiterad
preliminär skatt, som påförts
den skattskyldige för året näst före
det taxeringsår, varom fråga är, eller
för något föregående år, dels slutlig
skatt, som påförts den skattskyldige
på grund av taxering under förstnämnda
år eller under något föregående
år, dels ock tillkommande
skatt, varå den skattskyldige erhållit
debetsedel under förstnämnda år eller
tidigare. Vidare inbegripas åter
7
samt Nr 60
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1068
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
betalningspliktiga studiemedel enligt
studiemedelsförordningen den 4 juni
1964 (nr 401).
(Se vidare anvisningarna)
Anvisningar
till 5 §.
Avdrag för återbetalnings pliktiga
studiemedel får ske med summan,
omräknad i kronor, av de basbelopp
som återstå att betala med tillämpning
av 29 § studiemedelsförordningen
den 4 juni 1964 (nr 401).
Vid beräkning av avdraget tillämpas
basbeloppet vid ingången av året
före taxeringsåret. Avdraget får ej
överstiga det belopp som återstår att
erlägga med hänsyn till 30 § första
stycket förordningen.
Utöver avdrag enligt första stycket
får avdrag göras för påförda, ej erlagda
avgifter enligt förordningen
den 15 december 1967 (nr 882) om
studiemedelsavgifter i den mån debiteringen
ej förfallit enligt 18 § samma
förordning.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas första gången vid 1969 års taxering.
Motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen återfinns på nedan
angivna sidor i propositionen.
Inledning, s. 5—6.
Studiemedelsavgifternas behandling i skattehänseende, s. 6—19.
Övriga frågor, s. 20.
Motionerna
Yrkanden
Motioner med anledning av propositionen
1) de likalydande motionerna I: 878 av herr Lidgard m. fl. samt II: 1134
av fru Kristensson och herr Hamrin i Kalmar, i vilka hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av proposition nr 81 i skrivelse till
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968 5
Kungl. Maj:t begär förslag till 1969 års riksdag rörande avdragsrätt för studiekostnader;
2)
de likalydande motionerna I: 879 av herr Wirtén och II: 1133 av fru
Frsenkel, i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 81 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning angående studiekostnadernas
behandling i skattehänseende, varvid även frågan om studiebidragens
höjd bör beaktas.
Motioner vid riksdagens början
I) de likalydande motionerna I: 181 av herrar Schött och Enarsson samt
II: 233 av herr Lothigius, i vilka hemställts, att riksdagen antar följande
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas att 46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skall erhålla följande ändrade lydelse.
46 §.
2 inom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:
1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,
som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att
avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens hushåll,
och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som
utgått till undervisning eller uppfostran åt någon som ej fyllt 17 år;
2) för dels---omyndiga barn;
3) för dels ----- försäkring; samt
4) för belopp---varje barn.
Har skattskyldig ---eller underhållsbidraget.
Därest skattskyldig--— nämnda tid.
Avdrag, som---— 18 år.
II) de likalydande motionerna I: 640 av herrar Mossberger och Georg
Pettersson samt 11: 800 av herrar Josefsson i Halmstad och Arweson, i vilka
hemställts, att riksdagen beslutar, att 32 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) jämte anvisningar skall tillämpas i fråga om de
personer, vilka friställts från hampberedningsverket i Visby och linberedningsverket
i Laholm under år 1966 och i samband därmed erhållit avgångsvederlag;
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
III) de likalydande motionerna I: 644 av herrar Harald Pettersson och
Fälldin samt II: 791 av herr Antonsson, i vilka hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning om rätt till skatteavdrag
för periodiskt understöd till studerande i enlighet med vad i motionerna
anförts;
IV) motionen II: 478 av herrar Jönsson i Ingemarsgården och Mundebo,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag
rörande avdragsrätt vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande
samt om utredning och förslag angående studiekostnadernas behandling
i skattehänseende.
Motivering
Motioner med anledning av propositionen
1: 878 och II: 1134
Starka skäl talar för införande av en rätt till avdrag för studiemedelsavgifter.
Därmed skulle man uppnå större likformighet i beskattningen. Det
progressiva skattesystemet tar endast i mycket begränsad utsträckning hänsyn
till ojämnheter i inkomstnivån mellan olika beskattningsår. En person,
vilkens inkomst är tämligen jämnt fördelad över ett relativt stort antal år,
befinner sig i en mera gynnsam situation än en person med dels färre yrkesverksamma
år, dels ojämnt fördelade inkomster mellan åren. Denna fråga är
naturligtvis av särskild betydelse för individer med lång utbildning, eftersom
deras yrkesverksamma tid med nödvändighet blir kort och skillnaden mellan
begynnelselön och slutlön ofta är stor. Genom skattesystemets konstruktion
drabbas de av en »överbeskattning» på ända upp till 25 procent jämfört med
vad de skulle haft att erlägga, om deras totala inkomst varit jämnt fördelad
på ett större antal år.
Allmänna skatteberedningen uppmärksammade denna fråga i sitt betänkande
»Nytt skattesystem» (SOU 1964: 25), där man fastslog, att det progressiva
skattesystemet, som utgår från beskattningsårets slutenhet, missgynnar
personer med lång utbildning. Detta förhållande förtjänar att beaktas,
när man bedömer utbildningskostnadernas behandling i skattehänseende.
Studietidens längd påverkar det antal ortsavdrag en individ kan utnyttja
under sin livstid. Ortsavdragen är ett uttryck för tanken, att de elementära
levnadskostnaderna bör vara befriade från skatt. För den som uppburit studiemedel
kommer emellertid de elementära levnadskostnaderna under de
inkomstlösa studieåren att beskattas i samband med att studiemedelsavgifterna
erläggs, om inte avdragsrätt för dessa avgifter införes. Avdrag för studiemedelsavgifter
kan alltså delvis ses som uppskjutna ortsavdrag.
Man kan jämföra kostnader för en lång utbildning med en rörelseidkares
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
7
investeringskostnader. Rörelseidkaren kan emellertid göra skatteavdrag för
avskrivningarna på investeringsobjekten, medan den som investerar i sin
egen utbildning inte har någon sådan möjlighet. Den nuvarande skattelagstiftningen
missgynnar otvivelaktigt investeringar i utbildning jämfört med
investeringar i realkapital, vilket skapar en inoptimal fördelning av den samlade
investeringsverksamheten i samhället. Avdragsrätt för studiemedelsavgifter
skulle innebära en förbättring i detta avseende.
Studiekostnaderna består dels av levnadskostnader, dels av direkta studiekostnader
för exempelvis kursböcker, studiemateriel, exkursioner och
avgifter. Dessa kostnader är en förutsättning för individens framtida inkomst
och kan utan tvekan räknas in under den nuvarande skattelagstiftningens
omkostnadsbegrepp. Även levnadskostnaderna under studietiden
kan sägas utgöra en förutsättning för den framtida inkomsten, men i princip
är sådana kostnader inte avdragsgilla i svensk skattelagstiftning. Emellertid
har man rätt att göra avdrag för vissa typer av levnadskostnader och
dessutom beviljas avdrag för förhöjda levnadskostnader i samband med intäkternas
förvärvande. Därtill kommer, att levnadskostnader upp till ett
skattefritt existensminimum och levnadskostnader som täcks av stipendium
under vissa betingelser är skattefria. Det kan då anses motiverat, att även
levnadskostnadernas andel av de totala studiekostnaderna skall betraktas
som omkostnader, vilka inte skall beskattas utan vara avdragsgilla.
Bevillningsutskottet uttalade i sitt betänkande nr 14 år 1966 att ett tillgodoseende
av kravet på avdragsrätt skulle genombryta principen att avdrag
inte medges för kapitalavbetalning för skuld. Med anledning härav
bör framhållas, att om de utgifter som föranlett skuldsättningen i sig bör
vara avdragsgilla kan det förhållandet att utgifterna täckts genom skuldsättning
inte utgöra ett argument mot avdragsrätt. Kostnader för resor till
och från arbetet blir avdragsgilla, även om man lånat pengar för att bestrida
kostnaderna. Av den anledningen bör studiekostnaderna vara avdragsgilla
oberoende av finansieringssättet.
Det finns således principiella skäl för en avdragsrätt för studiekostnader.
Det avgörande är enligt motionärernas mening, att skattekraften, eftersom
den mäts i beskattningsbar årsinkomst, är olika stor hos personer med lång
utbildning och hos personer med samma inkomst men utan motsvarande utbildningskostnader.
Avdragsrätt för studiekostnader skulle till viss del utjämna
denna olikhet.
Slutligen framhåller motionärerna, att studiemedelssystemet medverkat
till en avsevärt större skuldsättning bland dem som bedriver högre studier
än vad som förekom med det gamla finansieringssystemet. Att så är fallet
kan utläsas därav, att det nuvarande studiebidraget endast uppgår till ca 22
procent av det totala studiemedelsbeloppet, medan man tidigare hade rätt att
avskriva 25 procent av sin studieskuld. Genom studiemedelssystemets konstruktion
sjunker bidragsdelen kontinuerligt efter hand som penningvärdet
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
faller. Till detta kommer att de statsstipendier som fanns i det gamla systemet
inte har någon motsvarighet i det nya.
1:879 och 11: 1133
Riksskattenämnden framhöll i samband med införandet av studiemedelsförordningen,
att det inte är orealistiskt att betrakta studieskulden som en
ackumulering av levnadskostnader motsvarande existensminimum. På grund
av den av praktiska skäl motiverade regeln om beskattningsårets slutenhet
kan för närvarande avdrag för dessa kostnader inte åtnjutas. Principen om
beskattningsårets slutenhet har dock under senare år på flera håll genombrutits.
I detta fall föreligger enligt motionärernas mening inga avgörande
praktiska skäl mot att införa rätt till avdrag för amortering av studieskuld.
Det avdragsgilla beloppet kan begränsas till ett maximerat schablonavdrag
under ett begränsat antal år efter det vederbörande trätt ut i förvärvslivet.
Av kammarrättens yttrande över departementspromemorian framgår att någon
tillräckligt utförlig utredning inte finns för att frågan om avdragsrätt
för studiemedelsavgiften i hela sin vidd skall kunna avgöras. Enligt motionärernas
mening har därför kravet på att en sådan utredning verkställes
starka skäl för sig. Det finns anledning att i ett sådant större sammanhang
ta upp till bedömning även frågan om studiebidragets höjning. En sådan
prövning är motiverad bl. a. på grund av att studiebidraget är nominellt bestämt,
varför dess reella värde och köpkraft successivt urholkats genom den
fortgående inflationen. En höjning skulle dessutom medverka till en breddning
både socialt och geografiskt av rekryteringen till de högre studierna och
dessutom nedbringa de studerandes skuldsättning.
Motioner vid riksdagens början
1: 181 och II: 233
Grunden till avdragsrätten för periodiskt understöd är att givarens skatteförmåga
anses nedgå genom utgivande av understödet. Denna minskning av
skatteförmågan kan givetvis i och för sig inte vara beroende av hur mottagaren
använder understödet. Det undantag som gäller i fråga om person tillhörande
givarens hushåll sammanhänger uppenbarligen med svårigheten att
avgöra huruvida det i realiteten är fråga om ersättning för utförda tjänster
eller enbart understöd. Av praktiska skäl kan detta undantag alltså sägas
vara motiverat. När det är fråga om understöd till någons undervisning eller
uppfostran föreligger emellertid inga sådana svårigheter — alltjämt under
förutsättning givetvis att mottagaren inte tillhör givarens hushåll.
Bestämmelserna angående periodiskt understöd till studerande måste från
de skattskyldigas synpunkt te sig högst egendomliga. En fader är oförhindrad
att yrka och erhålla avdrag för periodiskt understöd till en son som har
förvärvsarbete och kan försörja sig själv. Fadern får också avdrag för periodiskt
understöd till en son som går helt sysslolös. Om emellertid denne se
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
9
nare son beslutar sig för att börja studera och fadern alltjämt ger honom
periodiskt understöd liksom tidigare, försvinner avdragsrätt för fadern.
Det är enligt motionärernas uppfattning högst angeläget att en ändring
sker. Avdragsrätt för givaren bör förekomma även om understödet går till
någon som studerar. Man bör dock ställa krav på att mottagaren skall ha
nått viss ålder för att avdrag skall medgivas. Den åldersgräns som i detta
avseende föreslogs av 1944 års allmänna skattekommitté i ett betänkande år
1950 utgjorde 17 år. Motionärerna biträder detta förslag.
/: 6U och II: 791
En skattskyldig kan med rätt till avdrag vid taxeringen lämna periodiskt
understöd till barn som försörjer sig självt, under förutsättning att det inte
längre tillhör föräldrarnas hushåll. Avdragsrätten gäller även för understöd
till barn som inte arbetar. Men bedriver barnet studier, faller avdragsrätten
bort.
Det kan inte gärna sägas att denna inkonsekvens i bestämmelserna om avdragsrätten
utgör ett skäligt och riktigt beaktande av det värde som föräldrarnas
understöd av barnens studier alltjämt måste anses ha från samhällets
synpunkt. De frivilliga ekonomiska uppoffringar som görs för att
möjliggöra ungdomars utbildning bör skattemässigt givetvis inte behandlas
med större restriktivitet än andra former av periodiskt understöd.
Det är enligt motionärernas mening väsentligt, att avdragsreglerna får en
utformning som inte påverkar olika inkomstgruppers möjligheter att lämna
stöd. Särskilt när det gäller stöd till barnens utbildning bör det vara angeläget
atL stödet blir likvärdigt för olika grupper. Skatteförmån i proportion till
understödsbeloppet kan garanteras genom avdrag direkt på den slutliga skatten.
II: 478
Riksdagen har vid flera tillfällen under 1950- och 1960-talen givit uttryck
för att periodiskt understöd till annans undervisning, utbildning eller uppfostran
bör ge rätt till avdrag för givaren och skatteplikt för mottagaren.
På grundval av förefintligt utredningsmaterial bör det vara möjligt att
skyndsamt genomföra en sådan reform. Utgivandet av periodiskt understöd
minskar givarens skatteförmåga, medan för mottagaren en motsvarande
förbättring av skatteförmågan inträder. Motionärernas inställning är att
skatteförmågeprincipen bör vara utslagsgivande för skatteplikt respektive
avdragsrätt för periodiskt understöd om inte andra skäl med betydande styrka
talar emot en sådan lösning. Sådana skäl föreligger när det gäller periodiskt
understöd till person i givarens hushåll. I fråga om periodiskt understöd
till annans undervisning eller uppfostran föreligger däremot inte skäl
att frångå skatteförmågeprincipen.
Avsaknaden av avdragsrätt i fall där mottagaren studerar torde sakna stöd
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
i allmänhetens rättsuppfattning. Enligt studiemedelssystemet skall periodiskt
understöd räknas som inkomst vid bedömning av om inkomstprövade
tillägg skall utgå. Detta förstärker ytterligare skälen för avdragsrätt för givaren.
Starka skäl talar även för att studiekostnader i övrigt, främst amortering
av studieskuld, bör beaktas vid beskattningen. Också denna frågeställning
har aktualiserats vid flera tillfällen. 1961 års riksdag beslöt om ett system
med avskrivning med en fjärdedel av vissa studielån. Avskrivningsförfarandet
motiverades bl. a. som ett alternativ till avdragsrätt för amortering av
studieskuld, varom förslag framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga. Genom
det av riksdagen år 1964 beslutade nya studiesociala systemet slopades
avskrivningsförfarandet. De med studiekostnader sammanhängande beskattningsfrågorna
kvarstår därför olösta.
Från fackligt håll har poängterats att införande av möjligheter till avdrag
för studieskuld skulle ge en skatteutjämning. Nuvarande system innebär
nämligen att studerande i regel inte får nytta av ortsavdrag under studietiden.
Detta skulle kunna kompenseras av avdragsmöjligheter för studieskuldsamorteringar
i ett senare skede, när den progressiva beskattningen
börjat påverka vederbörandes inkomster.
Ett undantag från beskattning av amortering av studieskulder torde förutsätta
ett schablonsystem. Det avdragsgilla beloppet kan begränsas till ett
maximerat schablonavdrag under ett begränsat antal år efter det vederbörande
trätt ut i förvärvslivet.
1: 6W och 11: 800
Under senare delen av 1966 avvecklades verksamheten vid hampberedningsverket
i Visby och linberedningsverket i Laholm och den anställda personalen
friställdes. I samband därmed beslöt riksdagen att avgångsvederlag
skulle utgå till friställd personal. Riksdagsbeslutet innehöll emellertid inte
någon bestämmelse om skattelättnad för utbekommet avgångsvederlag. Dessa
avgångsvederlag har i överensstämmelse med gällande bestämmelser utbetalats
av respektive länsarbetsnämnder. Förmodligen har inte några skatteavdrag
gjorts i samband med utbetalningarna, vilket medfört att berörda personer
i flera fall senare erhållit restskatt med anledning härav. Detta är i och
för sig naturligt men har samtidigt givit anledning till jämförelser med vad
som gäller för beskattning av sådana avgångsvederlag, som från den 1 januari
1967 utgår från Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA) och
Folksam till arbetstagare som avskedas utan egen förskyllan till följd av
driftinskränkning eller driftnedläggelse.
Enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 39/1967, vilken av riksdagen bifallits
på sätt som framgår av bevillningsutskottets utlåtande nr 28/1967, har ändring
gjorts i 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
11
tsevuuuuysuisKuneis betänkande nr 60 år 1968
samt anvisningarna härtill, som medgiver ovannämnda rätt till skattelättnad
för utbekommen avgångsersättning.
Beslutet om och tillämpningen av 32 § kommunalskattelagen ligger i tiden
så nära utbetalningen av avgångsvederlag till friställda arbetstagare vid
hampberedningsverket i Visby och linberedningsverket i Laholm att likartade
beskattningsregler bör tillämpas även i dessa fall.
Utskottet
För finansiering av studier vid universitet och högskolor samt vid vissa
andra läroanstalter och utbildningslinjer tillhandahåller staten studiemedel
enligt studiemedelsförordningen den 4 juni 1964. Studiemedel utgår f. n.
med 8 120 kr. för år. Härav utgör högst 1 750 kr. studiebidrag. Återstoden
(6 470 kr.) utgör återbetalningspliktiga studiemedel. Studerande, som har
vårdnaden om barn under 16 års ålder eller som är skyldig att utge underhållsbidrag
till sådant barn, kan erhålla studiemedelstillägg. Om synnerliga
skäl föreligger kan extra studiemedel utgå.
Återbetalning av studiemedel sker medelst årliga avgifter. Avgiftsbetalningen
skall påbörjas tredje året efter det under vilket studiemedel senast
utgått och i allmänhet pågå t. o. in. det år då studiemedelstagaren fyller 50
år. Återbetalningstiden omfattar således i allmänhet 20—25 år. Om den återbetalningsskyldiges
och/eller hans makes inkomst och förmögenhet inte
uppgår till vissa i studiemedelsförordningen närmare angivna värden (»avgiftsgränser»)
har studiemedelstagaren en ovillkorlig rätt till uppskov med
återbetalningen.
På återbetalningspliktiga studiemedel utgår inte någon ränta. Systemet
har emellertid ändå till följd att den återbetalningspliktige kan få betala
tillbaka ett belopp som sammanlagt är större i kronor räknat än det han
mottagit i återbetalningspliktiga studiemedel. Detta sammanhänger med att
de återbetalningspliktiga studiemedlen skall omräknas till basbelopp och att
återbetalningarna skall omfatta lika många basbelopp som den återbetalningsskyldige
erhållit i återbetalningspliktiga studiemedel. En universitetsstuderande
som under åren 1966—1968 uppbär studiemedel med belopp motsvarande
3 basbelopp om vardera 5 800 kr. eller tillhopa 17 400 kr. är alltså
— om basbeloppet då återbetalning skall ske stigit till i genomsnitt 6 500
kr. —i princip skyldig återbetala (3 X 6 500 =) 19 500 kr.
I propositionen föreslås bl. a. att avdrag vid inkomsttaxeringen inte skall
få göras för någon del av studiemedelsavgifterna, men att återbetalningspliktiga
studiemedel vid förmögenhetstaxeringen skall behandlas som skuld och
alltså få dras av vid förmögenhetsberäkningen.
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
Samtliga de föreliggande motionerna med undantag av motionerna 1: 640
och II: 800 syftar till att genom avdragsrätt i någon form vid beskattningen
underlätta finansieringen av studier eller förbättra de färdigutbildades ekonomiska
villkor. Enligt motionerna I: 878 och II: 1134 skulle man genom
införande av eu rätt till avdrag för studiemedelsavgifter kunna uppnå större
likformighet vid beskattningen. Motionärerna i motionerna 1:879 och II:
1133 anser att studieskulden kan betraktas som en ackumulering av levnadskostnader
motsvarande existensminimum. De anser också att frågan om
studiebidragets höjd bör utredas. I motionen II: 478 framhålls att de med
studiekostnader sammanhängande beskattningsfrågorna, sedan det av 1961
års riksdag beslutade systemet med avskrivning med en fjärdedel av vissa
studielån numera slopats, alltjämt kvarstår olösta. I sistnämnda motion förordas
också införande av en rätt till avdrag för periodiskt understöd till studerande.
Yrkande om avdrag för periodiskt understöd till studerande har
framställts också i motionerna I: 181 och II: 233 samt I: 644 och II: 791.
Enligt motionärerna i sistnämnda motionspar bör sådant avdrag, för att det
inte särskilt skall gynna personer i högre inkomstlägen, ske direkt från den
slutliga skatten.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att skattelagssakkunniga (SOU
1960: 6) utförligt redovisade de skäl som enligt deras mening talade mot en
avdragsrätt för studiekostnader. De sakkunniga konstaterade därvid bl. a.
att vad som brukar betecknas såsom studiekostnader, i vart fall när det gäller
längre och dyrbarare utbildning, till alldeles övervägande del utgörs av
utgifter för den studerandes bostad, töda, kläder och andra levnadsbehov under
studietiden. Skulle avdrag medges för sådana kostnader i form av årliga
schablonmässigt bestämda belopp, skulle detta betyda att man gav avdrag
för levnadskostnader på ett sätt, som saknade motsvarighet vid den skattemässiga
inkomstberäkningen i övrigt, och detta i sin tur kunde medföra en
omprövning av frågan om inte också vissa andra slag av levnadskostnader,
som sammanhängde med inkomstförvärvet, borde medföra avdragsrätt.
Som utskottet tidigare vid upprepade tillfällen framhållit har frågan om
avdrag för periodiskt understöd till studerande och för studiekostnader kommit
i ett helt nytt läge genom 1964 års studiesociala reform. Denna får nämligen
anses innebära ett stadfästande av principen att utbildningen på såväl
låg- som högstadiet bör främjas genom statliga stödåtgärder. Det kan inte
anses rimligt att — jämsides med den avsevärda utgiftsökning som denna reform
medför för staten — anslaget till studiehjälp och studiemedel uppgår
för budgetåret 1968/69 till 456 milj. kr. — införa en rätt till avdrag för periodiskt
understöd till studerande och för studiekostnader, som otvivelaktigt
skulle innebära ett högst betydande skattebortfall. En utvidgning av det stndiesociala
stödet till att omfatta skattefrihet för den del av den återbetalningsskyldiges
inkomster, som motsvaras av hans återbetalningsskyldighet,
innebär ett missgynnande av den som varit med om att finansiera stödet
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
men som själv inte haft eller har möjlighet att bedriva högre studier. Härtill
kommer att en studiesubvention via avdragsrätt för amortering av studieskulder
alltid kommer dem mest till godo som har de största inkomsterna
och alltså det minsta subventionsbehovet.
Reglerna om återbetalning av studiemedelsavgifter kan enligt utskottets
mening anses gynnsamma för den återbetalningsskyldige. Återbetalningarna
skall normalt börja först tredje året efter studiernas slut och i allmänhet
pågå 20—25 år. Någon återbetalning skall i regel inte behöva ske under ett
år då den återbetalningsskyldiges inkomst inte överstiger, i dagens penningvärde,
högst 21 000 kr. Återbetalningarna är visserligen — i likhet med ATPpensionerna
— indexreglerade. Om indexregleringen emellertid medför att
återbetalning i fast penningvärde blir ofördelaktigare än ett vanligt iån äger
den återbetalningsskyldige rätt till återbäring av för mycket inbetalda avgifter.
Låneräntan skall därvid antas ha uppgått till endast 60 % av den vid
varje tidpunkt gällande normalräntan för lån från statens utlåningsfonder.
Detta innebär att den återbetalningsskyldige — med nu gällande normalränta
om 6 % — aldrig behöver betala mer än 3,6 % ränta på återbetalningspliktiga
studiemedel. Denna räntesats måste enligt utskottets mening anses
mycket fördelaktig inte minst med tanke på att den återbetalningsskyldige
aldrig behöver ställa någon säkerhet för att erhålla studiemedel. Om basbeloppet
inte höjs i onormal omfattning torde för övrigt en återbetalning enligt
basbeloppsmetoden ofta komma att ställa sig gynnsammare än ett 3,6-procentigt
lån. Inte minst gäller detta i de fall då den återbetalningsskyldige
inte når upp till avgiftsgränsen och alltså något eller några år befrias från
återbetalningsskyldighet.
Med det anförda anser utskottet sig böra tillstyrka förslaget i propositionen
att studiemedelsavgifter inte skall vara till någon del avdragsgilla vid
inkomsttaxeringen. Utskottet avstyrker således bifall till de motionsyrkanden
som avser införande av en rätt till avdrag för studiemedelsavgifter eller
andra studiekostnader. Vad utskottet anfört i det föregående innebär ett
ställningstagande också till yrkandena om införande av rätt till avdrag för
periodiskt understöd till studerande. Visserligen kan — som motionärerna
framhållit — allvarliga erinringar riktas mot gällande föreskrifter om avdrag
för periodiskt understöd, inte minst därigenom att vissa understödsformer
intar en förmånligare ställning i beskattningshänseende än andra.
Detta är emellertid enligt utskottets mening inte ett skäl för att ytterligare
vidga rätten till avdrag för periodiskt understöd.
Fastställandet av studiebidragets storlek, som berörs i motionerna I: 879
och II: 1133, är en statsfinansiell fråga som rör konkurrensen mellan olika
angelägna utgiftsändamål om tillgängliga resurser. Det är emellertid också
ett rättvisespörsmål. Man torde knappast kunna höja studiebidraget utan
att samtidigt förbättra förmånerna inom studiehjälpssystemet. En höjning
av studiebidraget kan antas föra med sig sådana höjningar av bidragen till
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
studerande inom gymnasiala skolformer att statens samlade utgifter för
studiesociala ändamål blir oproportionerligt höga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 181 och II:
233,1: 644 och II: 791, I: 878 och II: 1134, I: 879 och II: 1133 samt motionen
II: 478.
I likhet med departementschefen anser utskottet att återbetalningspliktiga
studiemedel bör anses som en vid beräkning av skattepliktig förmögenhet
avdragsgill skuld.
De delar av propositionen som inte upptagits till särskild behandling har
inte föranlett någon erinran från utskottets sida.
Utskottet behandlar slutligen yrkandet i motionerna I: 640 och II: 800, att
de bestämmelser i fråga om beskattning av engångsersättning på grund av
avgångsbidragsförsäkring, vilka antagits av 1967 års riksdag, skall äga lilllämpning
också på dem som under 1966 friställts från hampberedningsverket
i Visby och linberedningsverket i Laholm och i samband därmed erhållit
avgångsvederlag.
På grund av avgångsbidragsförsäkring (AGB-försäkring)i Arbetsmarknadens
försäkringsaktiebolag (AFA) och i Folksam utgår fr. o. in. den 1
januari 1967 ersättning till arbetstagare som avskedas utan egen förskyllan
till följd av driftinskränkning eller driftnedläggelse. Försäkringsersättningen
utgörs av två delbelopp, A-belopp och B-belopp. A-beloppet uppgår f. n.
till 100 kr. för varje helt anställningsår och får uppbäras av försäkrad arbetstagare
under förutsättning antingen att tiden för hans anställning vid
ett och samma företag uppgår till minst tio år eller att summan av de år han
varit anställd vid företaget och hans levnadsår utgör minst 65. Beloppet utbetalas
i omedelbar anslutning till avskedandet och oberoende av om ömmande
omständigheter är för handen. B-beloppet är f. n. maximerat till 600 kr.
I fråga om detta belopp är det den avskedades ålder och lians svårighet på
grund därav att få nytt arbete, som är den materiella grunden för utbetalningen.
Förra årets riksdagsbeslut (Prop. 1967: 39; BeU 28) innebär att försäkringsersättningens
A-belopp är helt skattepliktigt medan B-beloppet är
skattefritt intill ett belopp motsvarande två gånger det basbelopp som fastställts
för januari månad under taxeringsåret. Detta innebär att B-beloppet
vid årets taxering skulle ha varit skattefritt även om det uppgått till 11 400
kr.
Vidare kan erinras om alt förra årets riksdag beslutat (Prop. 1967: 95;
BeU 49.) att avgångsvederlag till småbrukare, som önskar upphöra med
jordbruket eller övergå till annan sysselsättning, under vissa förutsättningar
inte skall räknas som skattepliktig intäkt.
De avgångsersättningar som aktualiserats i motionerna I: 640 och II; 800
omfattar dels ett grundbidrag om lägst 1 000 och högst 2 000 kr., beroende på
anställningstidens längd, dels ett tilläggsbidrag, avvägt med hänsyn till veder
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968 15
hörandes ålder, då anställningen upphörde. Tilläggsbidraget utgör minst
1 000 och högst 6 000 kr. Handikappad personal är, oavsett ålder och anställningstid,
berättigad till avgångsersättning med högst 8 000 kr. (jfr Prop.
1966: 11; JU 3).
Av det anförda framgår att avgångsersättningarna till de anställda vid
hampberedningsverket i Visby och linberedningsverket i Laholm utgått efter
i huvudsak samma grunder som ersättning på grund av kollektiv AGB-försäkring.
Grundbeloppet kan jämställas med AGB-försäkringens A-belopp,
medan för utbetalning av tilläggsbidraget gällt i huvudsak samma förutsättningar
som i fråga om nämnda försäkrings B-belopp. Utskottet vill särskilt
understryka att B-beloppet är skattefritt intill ett belopp av f. n. 11 400 kr.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att de ifrågavarande avgångsersättningarna
— till den del de utgjort tilläggsbidrag — inte bort eller bör
bli föremål för beskattning. Den partiella skattefriheten för avgångsbidrag
bör jämlikt grunderna för den av förra årets riksdag antagna lagstiftningen
givetvis gälla statliga ersättningar som inte utgår efter gynnsammare grunder
än ersättning på grund av kollektiv AGB-försäkring.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna I: 640 och
II: 800.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen
A) — med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 81 —
antar vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning angående ändring i förordningen den 26
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
B) avslår
1) motionerna I: 640 och II: 800, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
2) motionerna I: 181 och II: 233
3) motionerna I: 644 och II: 791
4) motionerna I: 878 och II: 1134
5) motionerna I: 879 och II: 1133
6) motionen II: 478.
Stockholm den 7 november 1968
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (h), Paul Jansson (s), Enarsson (h),
Erik Filip Petersson* (fp), Tistad (fp), Ove Karlsson (s) och Fälldin (ep);
samt
från andra kammaren: herrar Brandt (s), Engkvist* (s), Vigelsbo*
(ep), Andersson i Essvik* (s), Eriksson i Bäckmora (ep), Forsberg (s), Enskog
(fp), Carlstein* (s), Larsson i Umeå (fp) och Lothigius (h).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
1) av herrar Gösta Jacobsson (h), Enarsson (h) och Lothigius (h), vilka
ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med »Som
utskottet» och slutar på s. 14 med »motionen II: 478» bort ha följande lydelse:
För
införandet av avdragsrätt talar å andra sidan skatteförmågeprincipen.
Såsom kammarrätten i dess i propositionen citerade yttrande över departementspromemorian
konstaterar, har två skattskyldiga, av vilka den ene
har att betala studiemedelsavgift och den andre inte, men som har lika stora
inkomster och i övrigt lika förhållanden inte samma skatteförmåga. Skillnaden
skulle, menade kammarrätten, bli beaktad om den som betalat sådan
avgift fick göra avdrag för avgiften vid taxeringen.
För införande av avdragsrätt kan också anföras att studiekostnader utgör
en investering i kunskaper och att denna investering på sätt som gäller i
fråga om andra investeringar bör kunna skattemässigt avskrivas.
Å andra sidan låter det sig enligt utskottets mening icke bestrida, att de
studiekostnader, som täcks med av studerande i lån erhållna statliga studiemedel,
till väsentlig del utgöres av utgifter för bostad, föda, kläder och andra
levnadsbehov, utgifter, vilka för andra skattskyldig-kategorier inte är avdragsgilla
vid inkomstbeskattningen. Det får emellertid ej heller förbises att
en mindre del åtgår till täckande av kostnader, som under vissa omständigheter
kan vara avdragsgilla, såsom utgifter för resor mellan vederbörande
lärosäte och hemorten, fördyrade levnadskostnader och utgifter för nödvändig
kurslitteratur, vartill kommer att den studerande ofta ej kan tillgodogöra
sig de ortsavdrag som belöper på studieår. Det väsentliga är emellertid olikheterna
i skatteförhållandena å ena sidan under de beskattningsår som hänför
sig till studiemedlens nyttjande och å andra sidan de beskattningsår då
beloppen genom studiemedelsavgifterna återbetalas. Om de medel som under
studietiden använts för täckande av levnadskostnaderna utgjorts av årlig
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
17
arbetsinkomst inom ramen för studiemedelsbeloppet, hade skatten i huvudsak
beräknats efter proportionella grunder eller efter lägsta progressivskala
och till följd av ortsavdraget blivit ringa. För den händelse pengarna däremot
i stället utgjorts av lånade medel, som skall i sinom tid återbetalas i
form av studiemedelsavgifter, kommer den återbetalningsskyldige, när återbetalningen
sker, i stället att träffas av en marginalskatt om 50—60 %. Från
rättvisesynpunkt kan berättigad erinran riktas däremot. För att utjämna
denna skillnad i skattebelastning mellan studieåren å ena sidan och återbetalningen
å den andra torde viss avdragsrätt vara motiverad. Beträffande
storleken av detta avdrag kan olika bedömningar föreligga. Frågan därom
torde böra göras till föremål för en mera ingående utredning än vad i departementspromemorian
åstadkommits. I avvaktan härpå torde man — eftersom
bestämmelser i ämnet erfordras redan för 1969 års taxering — vara
hänvisad till en skälig schablon, som framför allt siktar på den ovan berörda
utjämningen av skatteförhållandena. En avdragsschablon på 40 % av studiemedelsavgiften
som ett medeltal torde enligt utskottets mening medföra
en rimlig avvägning. Utskottet vill understryka att denna schablon bör betraktas
som ett provisorium och att den fortsatta utredningen bör avse såväl
studiemedelsavgifterna som andra låneformer där en motsvarande avdragsrätt
synes kunna ifrågakomma.
dels ock att utskottet bort hemställa,
under punkten Al)
att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 81 icke kunnat av riksdagen oförändrad antagas
— antager vid propositionen fogat förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370) med den ändringen, att 20 § erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
20 §.
Vid beräkningen---------av 43 §3 mom.
Avdrag må —• — —---------å skuld;
avgift enligt förordningen den 15
december 1967 (nr 882) om studiemedelsavgifter;
förlust,
som--------— till kapitalförlust.
Oavsett vad i nästföregående stycke
sägs, äger skattskyldig, som under
beskattningsåret erlagt avgift enligt
förordningen den 15 december
1967 (nr 882) om studiemedelsavgifter,
rätt till avdrag med fyrtio procent
av det erlagda beloppet.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
under punkterna B 4—6
att riksdagen — med anledning av motionerna I: 878 och
II: 1134, I: 879 och II: 1133 samt motionen II: 478 — i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär utredning av frågan om studiemedelsavgifternas
och andra studiekostnaders behandling i
skattehänseende.
2) av herrar Erik Filip Petersson (fp), Tistad (fp), Enskog (fp) och
Larsson i Umeå (fp), vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 12 med »Utskottet
vill» och slutar på s. 14 med »motionen II: 478» bort ha följande lydelse:
För
personer med högre utbildning sker inträdet i förvärvslivet först vid
en ålder av omkring 25 år och ofta ännu senare. Under studietiden är de
studerande i regel förhindrade att förvärva egen inkomst. De saknar alltså
ofta möjlighet att tillgodogöra sig bl. a. ortsavdrag och allmänna avdrag
som de skulle ha varit berättigade till om de, i stället för att studera, ägnat
sig åt förvärvsarbete. De kostnader som uppkommer under studietiden avser
visserligen till stor del utgifter för levnadsbehov. I dag medges emellertid
enligt svensk skattelagstiftning i vissa fall avdrag för rena levnadskostnader.
Utskottet vill erinra om att ortsavdraget är ett avdrag som är avsett
att täcka de elementära levnadskostnaderna och att av de utgifter som en
studerande åsamkas under studietiden åtskilliga är av sådan art att de skulle
varit avdragsgilla om de utgjort kostnader för förvärvande av intäkter i
en förvärvskälla. Utskottet tänker härvidlag bl. a. på ökade levnadskostnader
på studieorten och kostnader för resor mellan denna ort och hemorten.
Det måste enligt utskottets mening anses skäligt att de studerande i efterhand
erhåller någon skattemässig kompensation för en del av de kostnader
som de åsamkas under studietiden.
Av väsentlig betydelse är enligt utskottets mening de stora skillnader i
den studiemedelsberättigades inkomstförhållanden som normalt kommer att
råda under studieåren och de år då återbetalningarna skall ske. Studiemedelsavgifterna,
som är indexreglerade, kommer nämligen då de återbetalas
att drabbas av en marginalskatt som till följd av skatteprogressionen i flertalet
fall knappast kan beräknas understiga 50 %. Om studiemedlen i stället
blivit föremål för beskattning som arbetsinkomst redan under studieåren
hade skatten efter avdrag blivit obetydlig.
De i propositionen anförda skälen för att studiemedelsavgifter inte bör
vara till någon del avdragsgilla finner utskottet således inte bärande.
Utskottet är medvetet om att studiemedelsavgifternas behandling i skattehänseende
är en fråga som rymmer avsevärda problem. Med hänsyn till att
principen om beskattningsårets slutenhet på senare år genombrutits på flera
områden och av skäl som utskottet andragit i det föregående, bör emellertid
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
enligt utskottets mening frågan bli föremål för fortsatta överväganden. Därvid
bör också frågan om avdrag för periodiskt understöd till studerande upptas
till prövning. Utskottet finner reglerna om sådant avdrag i deras nuvarande
utformning högst otillfredsställande från rättvisesynpunkt. Självfallet
bör en avdragsrätt för den som ger periodiskt understöd till studerande
kombineras med skatteplikt för mottagaren.
Med det anförda vill utskottet inte motsätta sig bifall till propositionen.
Utskottet hemställer emellertid att frågan om studiekostnadernas behandling
i skattehänseende och om avdrag för periodiskt understöd till studerande blir
föremål för särskild utredning.
dels ock att utskottet under punkterna B 2—6 bort hemställa,
att riksdagen, med anledning av följande motioner, nämligen
1)
motionerna I: 181 och II: 233
2) motionerna I: 644 och II: 791
3) motionerna I: 878 och II: 1134
4) motionerna I: 879 och II: 1133
5) motionen II: 478
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning av frågan om
studiekostnaders behandling i skattehänseende och om avdrag
för periodiskt understöd till studerande.
3) av herrar Fälldin (ep), Vigelsbo (ep) och Eriksson i Bäckmora (ep),
vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med »Som
utskottet» och 10 rader längre ned slutar med »betydande skattebortfall»
bort ha följande lydelse:
1964 års studiesociala reform får anses innebära ett stadfästande av principen
att utbildningen på såväl låg- som högstadiet bör främjas genom statliga
åtgärder. Fortfarande spelar dock föräldrarnas stöd till barnen i deras
studier en inte oväsentlig roll. Enligt nu gällande bestämmelser undantas
periodiskt understöd till annans undervisning eller uppfostran från avdragsrätt,
såvida understödet inte utgjort skadestånd. Undantagsregeln kan ifrågasättas,
eftersom föräldrarnas understöd av barnens studier fortfarande
måste anses ha stor betydelse från samhällets synpunkt. En förutsättning
för ett avskaffande av nämnda regel är emellertid att avdragsreglerna får en
utformning, som inte särskilt gynnar vissa inkomstgrupper. Detta kan garanteras
genom att avdraget göres direkt på den slutliga skatten.
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 13 som i tredje stycket
femte raden uppifrån börjar med »Vad utskottet» och 8 rader längre ned
slutar med »periodiskt understöd» bort ha följande lydelse:
Vad utskottet anfört i det föregående innebär emellertid å andra sidan ett
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1968
ställningstagande för en utredning angående införandet av rätt till avdrag
för periodiskt understöd till studerande. De allvarliga erinringar som motionärerna
riktat mot gällande föreskrifter om avdrag för periodiskt understöd
är berättigade. Ändrade bestämmelser förutsätter dock, att avdragsreglerna
får en sådan konstruktion att orättvisor mellan olika inkomstgrupper
kan undvikas, t. ex. genom den metod som föreslagits i motionerna I: 644
och II: 791. Utskottet tillstyrker således att frågan om avdrag för periodiskt
understöd till studerande blir föremål för utredning.
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med »Med
det» och slutar med »motionen II: 478» bort ha följande lydelse:
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 878 och II:
1134, I: 879 och II: 1133 samt motionen II: 478, i vad den innefattar yrkande
om utredning angående studiekostnaders behandling i skattehänseende.
dels ock att utskottet under punkterna B 2, 3 och 6 bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna I: 644 och II:
791 och motionen II: 478, i A''ad denna motion innefattar yrkande
om utredning angående rätt till avdrag för periodiskt
understöd till studerande samt med anledning av motionerna
I: 181 och II: 233 -— i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
skyndsam utredning om rätt till skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680028