Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1968

1

Nr 49 -

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
beskattningen av idrotts priser.

Utskottet har till behandling i ett sammanhang upptagit följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 386 av herr Svanström m. fl. och II: 477
av herr Johansson i Växjö m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär snara åtgärder syftande till att från beskattning helt
undanta alla priser vid amatöridrottstävlingar;

2) motionen II: 104 av herr Rubin, vari hemställts, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t begär sådan ändring av reglerna för beskattning av idrottsmännens
tävlingspriser, att nyttovaror helt undantas från beskattning eller
—• därest detta yrkande icke bifalles — att det skattepliktiga beloppet för
nyttovaror begränsas till 10 ä 20 procent av varornas försäljningspris.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 35 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av föreliggande motioner till
innevarande års höstsession.

Gällande bestämmelser

I skatteförfattningarna är inte uttömmande angivet vilka intäkter som
är skattepliktiga. Huvudregeln är att endast de intäkter är skattepliktiga,
som faller inom de i kommunalskattelagen angivna inkomstkällorna. I 19 §
nämnda lag med anvisningar uppräknas en mängd intäkter som inte är
skattepliktiga, men uppräkningen är inte uttömmande. I 21, 24, 28, 32, 35
och 38 §§ samma lag anges olika intäkter, som är att hänföra till intäkt i de
olika inkomstkällorna. Inte heller denna uppräkning är uttömmande. Praxis
ställs således ofta inför uppgiften att avgöra, vilka intäkter som är hänförliga
till de i kommunalskattelagen angivna inkomstkällorna. Bland de problem
vilka såväl doktrin som praxis därvid haft att lösa intar tävlingsvinster
en framskjuten ställning. Dessa hänföres, då de ansetts skola inkomstbeskattas,
till förvärvskällan tjänst.

Tävlingsvinster kan teoretiskt drabbas av antingen lotterivinstskatt, gåvoskatt
eller inkomstskatt.

Gränsen mellan lotterivinster och tävlingspriser är ofta svår att dra. Enligt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 49

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1968

1 § i 1939 års lotteriförordning anses som lotteri »varje företag, däri efter
gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende
anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än
det som erhålles av envar deltagare». Huruvida insats görs är oväsentligt.
Under denna bestämmelse faller vinster i korsordstävlingar (jfr RÅ 1961
not. Fi 1280) och andra tävlingar, så snart slumpen har betydelse för utgången.
Även om ett slumpmoment spelar in vid exempelvis idrottstävlingar,
faller dessa helt utanför lotteriförordningens bestämmelser.

Vinster i svenska lotterier är enligt 19 § kommunalskattelagen och 2 §
förordningen om statlig inkomstskatt undantagna från statlig och kommunal
inkomstskatt. Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet räknas lotterivinst
om den inte jämlikt sistnämnda två lagrum är frikallad från beskattning.

För att ett penningbelopp, en sak eller en förmån, som någon erhåller,
skall kunna betecknas som en gåva i skattehänseende fordras att en helt vederlagsfri
överlåtelse eller, om vederlag utgått, att det överlämnade i beaktansvärd
grad överstiger vad som efter omständigheterna kan anses utgöra
en skälig ersättning. Vinner man ett pris i en tävlan, anses priset utgöra ett
slags ersättning för tävlingsprestationen; denna må vara hur liten som helst.
Av denna anledning anses ett tävlingspris inte utgöra en ren gåva. En överlåtelses
gåvokaraktär kan dessutom rubbas av ett annat förhållande, nämligen
att någon gåvoavsikt inte föreligger från givarens sida. För arrangören
av en tävling kan knappast någon sådan avsikt föreligga. Tävlingen anordnas
i regel för att tillföra arrangören en ekonomisk vinning, och utgivande
av priser ingår som ett led häri. Det anförda ger vid handen att tävlingspriser
regelmässigt undantas från gåvobeskattning.

Tävlingspriser som utgör ersättningar för utförda prestationer anses, oavsett
prestationens art, i regel skattepliktiga. Endast om ett rent slumpmoment
är avgörande för om vinst kan erhållas eller ej skall vinsten hänföras
till lotterivinst. I praxis har bl. a. beskattats arkitekters tävlingspris, priser
för tävlingar i radio och TV, i reklamtävlingar och i pimpelfisketävlingar.
Priser m. m. i idrottsliga sammanhang har även beskattats, såsom fotbollsspelares
dagtraktamenten (RÅ 1941 not. Fi 673) och presentkort vilka fotbollsspelare
erhållit av sin klubb (RÅ 1958 not. Fi 942). Anmärkas bör att
fotbollsklubbar medgivits avdrag för kostnader för priser i form av presentkort
till fotbollsspelare (RÅ 1942 not. Fi 659 och 1953 not. Fi 1092). Priser
och belöningar som utdelas för t. ex. årets idrottsbragd synes enligt praxis
vara skattefria. Förklaringen härtill torde vara att man anser att priset
utdelas utan tävlan. Visserligen ligger en prestation bakom erhållandet av
priset eller belöningen, men denna utgör inte vederlag för arbete utfört åt
givaren.

Frågan i vad mån ersättningar och priser i amatöridrotter skall inkomstbeskattas
har varit föremål för uppmärksamhet vid ett flertal tillfällen.

Bevillningsutskottets betänkande nr it) år 1968

3

Många är av den uppfattningen att idrottspriserna helt skall undantas från
beskattning, enär bakom en topplacering i tävlan ofta ligger många års träning
med ekonomiska och andra uppoffringar, vilka inte på långt när kan
ersättas med erhållna priser. Riksskattenämnden har med anledning av de
olika uppfattningar som föreligger i frågan — efter samråd med Sveriges
riksidrottsförbund och vissa därtill anslutna idrottsförbund — beslutat att
såsom anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna göra vissa uttalanden
(ser. I nr 2/1964 p. 4 och nr 5/1968 p. 3) angående skattskyldighet för
ersättningar och tävlingspriser till utövare av amatöridrotter.

Riksskattenämnden uttalar i sistnämnda anvisningar, som äger tillämpning
fr. o. m. 1969 års taxering, inledningsvis att penningersättningar, varuoch
därmed jämförliga priser, som utövare av amatöridrotter uppbär i anslutning
till tävlingsverksamhet, i princip är att anse som skattepliktig inkomst
för mottagaren. Beträffande idrottsutövare, som visserligen ägnar sig
åt tävlingsverksamhet men bedriver denna i mindre omfattning torde uppburna
ersättningar regelmässigt inte vara större än de med verksamheten förenade
omkostnaderna. Med hänsyn härtill och till de omständigheter, under
vilka verksamhet av ifrågavarande slag bedrivs, bör av praktiska skäl ersättningarna
inte göras till föremål för taxering. Sådan bör förekomma endast
då tävlingsverksamheten bedrivs i större skala och mera aktivt. I anledning
av detta ståndpunktstagande har riksskattenämnden utformat en schablonregel,
enligt vilken taxering för inkomst genom utövande av amatöridrott
bör äga rum om något av följande två alternativ föreligger, nämligen att de
kontant eller på därmed jämställt sätt under beskattningsåret uppburna
bruttoinkomsterna av idrottsverksamheten överstiger 500 kr. eller de i form
av nyltovaror eller presentkort under beskattningsåret uppburna inkomsterna
av verksamheten har ett sammanlagt värde överstigande 1 000 kr. Värdet
av direkt mottagna färdbiljetter — vid resor med egen bil uppburen kontantersättning,
motsvarande kostnad för färd med allmänna kommunikationsmedel
— skall icke medräknas i ovannämnda belopp. Inte heller skall
medräknas sådana rese- och traktamentsersättningar, som enligt taxeringsförordningen
inte skall upptas som intäkt. Idrottsutövaren har givetvis rätt
till avdrag för av honom själv erlagda kostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Riksskattenämnden sammanför i fyra grupper de ersättningar
och priser, som bör anses såsom skattepliktig inkomst för mottagaren.
I grupp 1 upptas kontanter och därmed jämställt vederlag, såsom matcharvoden,
prispengar, segerpremier, start- och poängpengar, fickpengar-, träningsersättningar,
ersättningar för förlorad arbetsförtjänst, bidrag till bosättning,
bostadshyra, bilköp eller utbildning och liknande ersättningar. Vidare
omnämnes vissa kostnadsersättningar och sådana presentkort eller anvisningar
som är direkt utbytbara mot pengar. — Grupp 2 utgörs av presentkort
eller anvisningar, gällande i affärer, som saluför livsmedel eller kläder,
eller eljest i ett större antal affärer eller i viss affär med mycket omfattande

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1968

varusortiment. — Grupp 3 omfattar presentkort gällande för resor av olika
slag eller för tjänster av annat slag. — I grupp 4 upptas nyttovaror, som
direkt mottagits eller förvärvats för medel, insatta på priskonto hos respektive
idrottsorganisation eller tävlingsarrangör, samt presentkort eller anvisning
av annat slag än ovan nämnts. Med hänsyn till att man vid försäljning
underhand i allmänhet inte torde utfå fulla värdet av ifrågavarande varor
bör sådan vara eller sådant presentkort upptas till endast 1/2 av försäljningspriset
i detaljaffär. Såsom icke skattepliktig inkomst bör, oavsett föremålens
värde, anses sedvanliga priser i form av medaljer, plaketter, bägare,
pokaler, tallrikar och liknande föremål med karaktär av minnesföremål.

Avdrag för kostnader, vilka uppkommit i den idrottsliga verksamheten och
inte är att hänföra till ej avdragsgilla levnadskostnader, bör medges enligt
ettdera av nedan angivna två alternativ.

1) Utan att bevisning angående kostnadernas storlek förebringas, bör
idrottsutövaren — med hänsyn till de förhållanden, under vilka verksamheten
utövas, och svårigheten att styrka vissa av de därmed förenade kostnaderna
— medges avdrag med ett schablonbelopp av 1 000 kr., dock högst det
belopp vartill bruttointäkterna av idrottsverksamheten uppgått.

2) Idrottsutövare äger, i stället för att yrka avdrag enligt schablon, enligt
allmänna regler tillgodoföra sig avdrag för de faktiska kostnader, som uppkommit
i den idrottsliga verksamheten och inte är att hänföra till ej avdragsgilla
levnadskostnader. Avdrag enligt detta alternativ medges endast för kostnader,
som visas hava betalts av idrottsutövaren själv — och sålunda inte
direkt eller indirekt av idrottsförening, tävlingsarrangör eller annan. Avdrag
medges inte med högre belopp än det vartill kostnaderna visas ha uppgått.

Frågans tidigare behandling

Motioner syftande till en lindring i beskattningen av idrottspriser prövades
av bevillningsutskottet förra året (BeU 1967: 9). Utskottet biföll därvid
ett motionsvis framställt skrivelseyrkande med begäran om utredning av
frågan om en generösare beskattning av idrottspriser. Utskottet framhöll att
riksskattenämndens anvisningar i och för sig varit ett steg i positiv riktning.
Erfarenheterna visade emellertid att det all jämt förelåg stor osäkerhet
i bedömningen av de skattepliktiga förmånerna av idrottsutövning och
av de avdrag, som kunde medges. En utredning angående möjligheterna till
en generösare beskattning av idrottsmännens priser och ersättningar borde
därför komma till stånd, varvid särskilt borde undersökas huruvida en lösning
av problemen beträffande värderingen av nyttosaker var möjlig. Även
konfliktsituationen mellan beskattningsregler och amatörregler borde uppmärksammas.
Utskottet ansåg det vidare önskvärt att avdragssidan ingående

Ilevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1968 5

prövades så att man om möjligt även i detta hänseende kunde åstadkomma
schablonregler.

Riksdagen ogillade emellertid yrkandet och följde därvid en vid betänkandet
fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. Reservanterna framhöll
att riksskattenämndens anvisningar i ämnet otvivelaktigt bidrog till en
större enhetlighet i rättstillämpningen och att de tillgodosåg rimliga anspråk
på att idrottspriser inte blev oskäligt beskattade. Anvisningarna var inle
ovillkorligen bindande för taxeringsmyndigheterna utan var endast avsedda
att ge upplysningar om hur inkomst av idrottsverksamhet borde beräknas i
normalfallen. Avslutningsvis erinrade reservanterna om att Sveriges riksidrottsförbund
hos riksskattenämnden aktualiserat frågor dels om idrottsmans
rätt till avdrag för resekostnader och ökade levnadskostnader i samband
med idrottslig verksamhet och dels om en modifiering av riksskattenämndens
schablonregler för beskattning av ersättningar och priser i amalöridrotter.

Motionerna

I: 386 och II: 477

Motionärerna framhåller att priser av nämnvärd ekonomisk betydelse endast
förekommer vid tävlingar mellan elitidrottsutövare och endast i vissa
idrotter. 1 ett fåtal fall torde prisernas värde överstiga de kostnader, som
idrottsutövaren haft i samband med träning och tävling. Det är sålunda endast
i mycket begränsad omfattning fråga om belopp och värden, som har
ekonomisk eller principiell betydelse för den enskilde och samhället. Den
bristande enhetligheten i tillämpningen av skattebestämmelserna mellan olika
landsdelar har förstärkt missnöjet beträffande beskattningen av idrottspriserna
och utgör motiv för en översyn av bestämmelserna. Utvecklingen
har medfört att priserna i ökad utsträckning utgörs av nyttoföremål. Dessa
föremåls värde för mottagaren varierar mycket starkt och ligger regelmässigt
under de värden som tillämpas vid beskattningen. Det händer inte sällan
att någon får två eller flera föremål av samma slag, och möjligheterna
att avyttra överflödiga saker förhindras av idrottens amatörbestämmelser.
Arrangörerna av idrottstävlingar delar ofta ut priser som skänkts av företagare
eller handlande. Det är då ibland fråga om föremål som i och för sig
är nya i den meningen att de inte är begagnade, men ofta är det en gammal
modell eller en omodern konstruktion, som kraftigt sänker värdet för den
som erhåller priset. Då svårigheterna att skapa enhetliga och rättvisa grunder
för beskattning av priser vid amatöridrottstävlingar tycks vara betydande
synes det enligt motionärernas mening motiverat att sådana priser helt
undantas från beskattning.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1968

II: 104

Motionären anser den av riksskattenämnden i 1964 års anvisningar anvisade
regeln att priser i form av nytt ovaror skall upptas till 2/3 av försälj -ningspriset orealistiskt. Inhämtade uppgifter visar att detaljistmarginalerna
för vanliga konsumentkapitalvaror som mopeder, radioapparater, dammsugare
in. in. varierar mellan 15 och 30 procent. Detta betyder att ett pris hos
en idrottsman i många fall åsätts nästan samma värde som vad motsvarande
produkt kostar en detaljist att inköpa. Härav följer otvivelaktigt att en idrottsman
som vill sälja sitt pris inte kan vända sig till detaljist och räkna
med att av honom få ut 66 procent av varans utförsäljningspris. Det framgår
av formuleringen av riksskattenämndens rekommendation, »försäljning
under hand», att nämnden utgått från att idrottsmannen själv mer aktivt
verkar för att sälja priserna. Försäljning är emellertid en tidskrävande verksamhet
som kräver både fallenhet, utbildning och erfarenhet. De ovannämnda
detaljistmarginalerna 15—30 procent av priset är ett uttryck för vad det
kostar de professionella företagarna på området att till konsumenter sälja
varor av det slag det bär gäller. Förutom att man inte kan utgå från att
idrottsmän skulle ha någon särskild försälj ningsförmåga må också observeras
att dessa, i varje fall om de är stjärnidrottsmän, ingalunda har den
tid till sitt förfogande som skulle erfordras för att mer aktivt sälja erhållna
priser. Det av riksskattenämnden åsatta 2/3-värdet är riktigt endast för de
fall priserna erhålls av idrottsmän som också är detaljhandlare och har
möjlighet att sälja priserna i sin egen rörelse. För vanliga idrottsmän är sålunda
den fastställda värderingsregeln felaktig. En idrottsman är normalt
ingen säljare och bär heller inte disponibel tid för sådan verksamhet. Om
han vill omsätta ett erhållet pris i pengar, väljer han alltså att låta någon
annan sälja hans vara. Offentlig auktion synes vara en enkel och tillförlitlig
försäljningsform för priser av det slag som här är aktuellt. Vid försäljning
genom auktionsverk får man i genomsnitt ut 60 procent av detaljhandelns
försäljningspriser. Härifrån skall avräknas provision och transportkostnader.
50 procent av detalj handelspriset blir slutresultatet av auktionsförsälj ningen.
Det finns dock anledning att gå längre i liberaliseringen vid beräkning
av det skattepliktiga värdet av priser. Det är naturligtvis inte alltid möjligt
att anlita auktionsverk för försäljning av varor. Vederbörande kan också
sälja sin vara till de företagare som specialiserat sig på att såväl köpa av
som att sälja varor till allmänheten. Stockholms kommunala auktions- och
pantaktiebolag (SKAPA) torde i genomsnitt belåna nya varor mot ca 30
procent av dessas försäljningspriser i detaljhandeln. Resonemanget leder till
att värdet av priser i form av nya varor i genomsnitt ligger någonstans mellan
30 och 50 procent av konsumentpriset i detaljhandeln. En förutsättning
är emellertid att det är fråga om nya varor i egentlig mening. Idrottsmännens
priser består emellertid ofta av skänkta varor, och det ligger i sakens
natur att givaren kan frestas att välja en modell som just ersatts av en ny
eller att skänka bort en vara som har någon mindre skavank.

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1968

En värdering, som kan göra anspråk på att med relativt god säkerhet icke
tillföra en idrottsman en större inkomst än priset verkligen är värt, måste
hållas mycket låg med hänsyn Lill att en försäljning under hand ger avsevärt
sämre utbyte än ordinär försäljning, att varorna inte alltid är helt kuranta
samt att i varje fall en del idrottsmän är förhindrade att sälja sina
priser. Motionären anser för sin del att en rimlig värdering — om tävlingspriser
i form av nyttovaror över huvud taget skall beskattas — bör ligga omkring
10—20 procent av föremålens försäljningspris i detaljhandeln. Då en
kontant bruttoinkomst av idrottsutövning om 500 kr. redan nu är skattefri
och detta belopp, som fastställdes 1964, bör höjas till åtminstone av Riksidrottsförbundet
föreslagna 1 000 kr., ligger slutsatsen nära att helt undanta
idrottsmännens varupriser från beskattning. Motionären har för sin del
svårt att se att detta skulle strida mot principerna för en sakligt riktig och
rättvis beskattning.

Utskottet

Penningersättningar, varupriser och därmed jämförliga priser, som utövare
av amatöridrotter får vid tävlingar, är enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt i princip att
anse som skattepliktig inkomst. Frågan om i vilken omfattning tävlingspriser
skall beskattas har aktualiserats i olika sammanhang. Med hänsyn
till de olika meningar, som därvid kommit till uttryck, har riksskattenämnden
—efter överläggningar med företrädare för Sveriges riksidrottsförbund
— meddelat anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna angående
skattskyldighet för ersättningar och tävlingspriser till utövare av amatöridrotter.
De senaste anvisningarna i ämnet återfinns i riksskattenämndens
meddelanden ser. I nr 5/1968 p. 3 och äger tillämpning fr. o. m. 1969 års taxering.

I de fall då idrottsmannen ägnar sig åt tävlingsverksamhet men bedriver
denna i mindre omfattning torde — framhåller riksskattenämnden — ersättningarna
inte vara större än de med verksamheten förenade omkostnaderna,
varför taxering inte bör äga rum. Beskattning bör ske endast om tävlingsverksamheten
bedrivs i större skala och mera aktivt och då enligt en
schablonregel. Beskattning bör sålunda ske om de under beskattningsåret
kontant eller på därmed jämförligt sätt uppburna bruttointäkterna av
idrottsverksamheten överstiger 500 kr. eller de under samma år i form av
nyttovaror eller presentkort uppburna intäkterna har ett sammanlagt värde
överstigande 1 000 kr. Nyttovaror bör, med hänsyn till svårigheterna att vid
försäljning av sådana varor under hand få ersättning för fulla värdet, tas
upp endast till hälften av försäljningspriset i detalj affär. Till icke skattepliktig
intäkt bör hänföras sedvanliga priser såsom medaljer, plaketter, bägare,
pokaler, tallrikar och liknande föremål med karaktär av minnesföremål.
Avdrag för kostnader, som uppkommit i anledning av idrottsutövning -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1968

en bör enligt anvisningarna medges antingen med ett schablonbelopp av
1 000 kr., dock högst med det belopp vartill bruttointäkterna av idrottsverksamheten
uppgått, eller med belopp, som motsvarar de faktiska kostnader
idrottsutövaren själv erlagt.

De förevarande motionerna har väckts vid riksdagens början och således
innan riksskattenämnden utfärdade sina senaste anvisningar för beskattning
av idrottspriser. Utredningsyrkandet i motionerna I: 386 och II: 477
syftar till att från beskattning helt undanta alla priser vid amatöridrottstävlingar.
I motionen II: 104 yrkas i första hand att tävlingspriser i form av
nyttovaror undantas från beskattning och i andra hand att det skattepliktiga
beloppet för nyttovaror begränsas till 10 å 20 procent av varornas försäljningspris.

Enligt riksskattenämndens tidigare anvisningar i ämnet (riksskattenämndens
meddelanden ser. I nr 2/1964 p. 4) skulle idrottspriser i form av nyttovaror
vid taxeringen upptas till 2/3 av försäljningspriset och idrottsutövaren
äga rätt till avdrag för av honom själv erlagda kostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Genom de modifieringar, som gjorts i riksskattenämndens
senaste anvisningar rörande värderingen av priser i form av nyttovaror
och införande av rätt till schablonavdrag för omkostnader, har anvisningarna
enligt utskottets uppfattning fått en sådan utformning att de
tillgodoser rimliga anspråk på att idrottspriserna inte blir oskäligt beskattade.
Med hänsyn härtill och då motionärernas yrkanden genom riksskattenämndens
nya anvisningar blivit i väsentliga hänseenden tillgodosedda avstyrker
utskottet bifall till motionerna I: 386 och II: 477 samt till motionen
II: 104.

Med åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionerna I: 386 och II: 477

2) motionen II: 104.

Stockholm den 18 oktober 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark (s), herrar Yngve Nilsson* (h), Stefanson (fp), Wärnberg
(s), Tage Johansson* (s), Enarsson (h) och Tistad (fp); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt* (s),
Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Eriksson
i Bäckmora* (ep), Forsberg (s), Enskog (fp), Kristenson* (s) och Carlstein
(s).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680028