Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1968

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av motion om kollektivt ägande av bostäder i
flerfamiljsfastigheter, in. m.

Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats motionen II: 552 av herr Kellgren
in. fl., vari föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
tillsättande av en offentlig utredning för att klarlägga för- och nackdelar med ett
kollektivt ägande av bostäder i flerfamiljsfastigheter samt förutsättningarna för ett
Övertagande i kollektiv ägo av privata flerfamiljsfastigheter.

Motionen

Motionärerna anför att hyressplittringen samt svårigheterna att avveckla hyresregleringen
och att komma till rätta med bostadsbristen till inte oväsentlig del
sammanhänger med nuvarande ägandeförhållanden på fastighetsmarknaden. Medan
den övervägande delen av fastigheter byggda före andra världskriget är privatägd
har bostadsproduktionen under efterkrigstiden till stor del skett i de kooperativa
och allmännyttiga företagens regi. Om utvecklingen går i samma takt under ännu
några decennier kommer — anför motionärerna — fastighetsbeståndet praktiskt taget
att vara helt finansierat genom samhällets medverkan med undantag av fastigheter
bland det äldsta beståndet.

Motionärerna uttalar att nuvarande system där produktionen av bostäder sker
under konkurrens mellan olika företagsformer medan fastigheterna finansieras och
ägs i mer kollektiva former har stora fördelar, t. ex. genom att enskilda personer
hindras att i bristsituationer dra ekonomiska fördelar av de bostadssökandes belägenhet,
att utjämningsmöjligheter mellan skilda kategorier boende och årgångar
av bostäder kan bli större samt att saneringsarbete och behandlingen av stadsplanefrågor
underlättas. Man kan enligt motionärerna också utgå från att fastighetsbeståndet
genomsnittligt underhålls bättre och saneras snabbare om hyresgästerna
själva får bestämma formerna för förvaltning och skötsel av fastigheter.

Vid sidan om fördelarna med ett mera kollektivt ägt och förvaltat fastighetsbestånd
kan enligt motionärerna också nackdelar uppkomma, om inte formerna
för detta ägande görs anpassningsbara och förvaltningsmässigt effektiva.

Motionärerna föreslår att en utredning får i uppdrag att undersöka problemen
med ett system där fastighetsbeståndet ägs och förvaltas i kollektiva former. Om
fördelarna överväger bör nuvarande privata fastighetsbestånd för bostadsändamål
överföras i kollektiv ägo. Formerna för ersättning åt fastighetsägarna bör undersö1
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 11 samt. Nr 52

2

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1968

kas. Frågan om värdefasta inteckningar och lån kan därvid åter aktualiseras. Det
bör också undersökas på vad sätt kooperativa eller allmännyttiga bostadsföretag
skall kunna medverka vid inköp av privata fastigheter och i vad mån nuvarande
kreditinstitut skall kunna medverka härvid. Vidare bör utredas möjligheterna för
hyresgästerna att själva inköpa den fastighet de bebor och att besluta om förvaltningsformer.
Utredningen bör även pröva möjligheterna att stimulera förvärv av
sådana fastigheter genom lämpligt utformade statliga lån.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen II: 552.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från bostadsstyrelsen och har
berett Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, SABO, tillfälle att avge yttranden.

Bostadsstyrelsen redovisar uppgifter rörande den procentuella fördelningen av
lägenheter uppförda för byggherrar inom respektive den offentliga sektorn, den
kooperativa sektorn och den privata sektorn. Medan den offentliga sektorns andel
av alla nyproducerade lägenheter ökats från 40 % år 1956 till 55 % år 1966
har andelen för den kooperativa sektorn under samma tid minskat från 34 till
27 % och för den privata sektorn från 26 till 19 %. Bostadsstyrelsen framhåller,
att den övervägande delen av bostadsbyggandet såvitt avser flerfamiljshus ombesörjes
av företag, vari det allmänna äger ett bestämmande inflytande, och kooperativa
företag.

Styrelsen uttalar vidare, att kommuner och allmännyttiga företag samt kooperativa
organisationer enligt vad erfarenheten under senare tid visar eftersträvar att
i ökad omfattning förvärva saneringsmogen bebyggelse för ny- och ombyggnadsverksamhet.
Lagstiftningen erbjuder kommunerna möjligheter att anskaffa och
behålla förfoganderätt över mark för bostadsändamål, och kommunala markförvärv
och tomträttsupplåtelser underlättas genom statliga lån. Kommunägd mark
kan också överlåtas eller upplåtas till i motionen åsyftade ägarkategorier.

Styrelsen redogör vidare för bostadslånekungörelsens bestämmelser angående bostadslån
till ombyggnad av flerfamiljshus och erinrar om att föredragande departementschefen
i proposition till 1966 års riksdag uttalat, att ombyggnad många
gånger kan vara ett gynnsammare alternativ till nybyggnad, om en ökad rationalisering
av moderniserings- och ombyggnadsverksamheten kan komma till stånd.
Styrelsen framhåller att bostadslån även kan beviljas t. ex. för begränsad upprustning
av saneringsmogen bebyggelse i storstäderna. Det torde därvid i många fall
bli aktuellt att kommuner eller deras allmännyttiga företag i större skala förvärvar
fastigheter.

Såvitt avser det statsbelånade bostadsbeståndet i privatägda hyreshus har bostadsstyrelsen
den erfarenheten, att de boende endast undantagsvis verkat för att övertaga
av dem bebodd fastighet med anlitande av de möjligheter som erbjudes enligt
bl. a. lagen om samäganderätt och föreningslagstiftningen.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1968 3

Styrelsen finner inte att tillräckliga skäl förebringats för den i motionen åsyftade
utredningen.

Hyresgästernas riksförbund anför bl. a., att det är svårt att utläsa hur begreppet
»kollektivt ägande» skall avgränsas från »enskilt» och »privat».

Förbundet framhåller, att några formella hinder inte föreligger för det allmänna
eller kooperativa företag att förvärva enskilt ägda fastigheter och inte heller i det
fall att hyresgästerna själva önskar inköpa den fastighet i vilken de bor. De ägandeoch
förvaltningsformer, som därvid kan komma i fråga, är bostadsrätt, aktiebolag
och s. k. ideella andelar. Sistnämnda system har emellertid uppvisat betydande risker
för hyresgästerna, och förbundet har i yttrande över en vid 1967 års riksdag
väckt motion fäst uppmärksamheten vid att systemet alltjämt tillämpades och medförde
upprörande konsekvenser för de boende. Förbundet erinrar även om att 1958
och 1967 års riksdagar har avslagit motioner med förslag om utredning om införande
av möjlighet till enskild äganderätt till bostadslägenhet.

Varken äganderätt i bolagsform, ideella andelar eller enskild äganderätt till lägenhet
utgör enligt förbundets mening sådant »kollektivt ägande», som kan förknippas
med de i motionen angivna samhälleliga fördelarna.

Förbundet erinrar även om att frågan om införande av indexlån har varit föremål
för ingående prövning dels av bostadspolitiska kommittén och dels av 1967 års
riksdag och att förslag härom har avvisats.

Avslutningsvis anför förbundet följande:

Då det sålunda inte kan påvisas att andra kollektiva äganderätts- och förvaltningsformer
på hyresmarknaden än de kooperativa och samhälleliga uppfyller de
av motionärerna inledningsvis uppställda kraven på bostadsmarknadens funktioner,
synes särskild utredning härom icke påkallad.

Förbundet avstyrker bifall till motionen.

Sveriges fastighetsägareförbund anför att det — om man utgår från att fastighetsbeståndet
tämligen snart kommer att vara helt finansierat av samhället — kan
ifrågasättas om det är angeläget att i kollektiv ägo överföra alla fastigheter.

Förbundet finner innebörden av uttrycket »kollektivt ägande» oklar och vänder
sig mot motionärernas uttalanden att utjämningsmöjligheter mellan skilda kategorier
av boende och olika bostäder skulle bli större vid kollektivt ägande och att vinster
därvid skulle tillföras de mest behövande bostadssökande.

Förbundet anför vidare, att det med hänsyn till gällande lagstiftning — expropriationslagen,
lagen om förköpsrätt och bestämmelser i byggnadslagstiftningen —
inte med fog kan göras gällande att några hinder för åstadkommande av en ändamålsenlig
bebyggelse och genomförande av en önskvärd sanering av äldre bebyggelse
föreligger på den grund att fastigheterna är privatägda. Uppfattningen att
ett kollektivt ägande skulle medföra att fastighetsbeståndet skulle underhållas bättre
och saneras snabbare samt att omflyttningar och ändringsarbeten skulle underlättas
finner förbundet helt obestyrkt.

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1968

Den naturliga handlingslinjen för att komma till rätta med den av motionärerna
påtalade hyressplittringen och bostadsbristen är enligt förbundet att avveckla hyresregleringen.

Förbundet avstyrker bifall till motionen.

SABO anför bl. a.:

Samhället — stat och kommun — har på olika sätt, framför allt finansiellt, åtagit
sig att stimulera produktion av nya bostäder. De bostadspolitiska åtgärderna har
bl. a. lett till att stora delar av det nybyggda beståndet, inte minst genom de allmännyttiga
bostadsföretagen, har kommit att bii förvaltade i rationella organisatoriska
former. Staten söker också genom finansiellt stöd uppmuntra till att äldre bostadsfastigheter
upprustas och förbättras. Dylika åtgärder leder på grund av ägosplittringen
inte automatiskt till att det på så sätt moderniserade beståndet i fortsättningen
förvaltas på ett ändamålsenligt sätt.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att några allmännyttiga företag
med gott resultat har låtit inköpa samt modernisera äldre fastigheter och på så sätt
i begränsad omfattning utvidgat sitt bestånd. Åtskilligt talar för att allmännyttiga
bostadsföretag bör ta ytterligare steg på den inslagna vägen. Resultatet kan nämligen
väntas bli rationellare förvaltning, kontinuerligt underhåll och ökade möjligheter
att skapa bättre hyresparitet mellan äldre och nyare lägenheter. Finansieringen
av sådana förvärv kan emellertid vålla besvär. Den fordrar därför speciell uppmärksamhet.

I analogi med att samhället stimulerar bostadsproduktionen och uppmuntrar till
modernisering av äldre fastigheter, vilket många gånger leder till bättre fastighetsförvaltning,
finner SABO att samhället genom åtgärder bl. a. av finansiellt slag
skulle kunna stimulera till att även redan existerande lägenheter, genom att byta
ägare, i större utsträckning överföres till rationellare förvaltningsenheter. Huruvida
denna fråga är så omfattande att den bör leda till att en speciell utredning tillsätts
eller kan handläggas i annan ordning, ligger dock utanför SABO:s möjligheter att
bedöma.

Utskottet

1 motionen 11: 552 hemställes om utredning för att klarlägga för- och nackdelar
med ett kollektivt ägande av bostäder i flerfamiljsfastigheter nr. m.

Bostadsstyrelsen har i sitt av utskottet inhämtade yttrande anfört att såvitt avser
det statsbelånade bostadsbeståndet i privatägda hyreshus de boende endast undantagsvis
verkat för att övertaga av dem bebodd fastighet med anlitande av de möjligheter
som erbjudes enligt bl. a. föreningslagstiftningen. Styrelsen har inte funnit
tillräckliga skäl för den i motionen åsyftade utredningen.

Såväl Hyresgästernas riksförbund som Sveriges fastighetsägareförbund har avstyrkt
bifall till motionen. Ej heller SABO har tillstyrkt att någon utredning kommer
till stånd.

De allmännyttiga och de bostadskooperativa företagens samlade andel av nyproduktionen
har ökat under senare år, och utvecklingen synes fortgå i samma riktning.
I viss utsträckning har allmännyttiga företag även låtit inköpa och modernisera
äldre fastigheter. Hinder föreligger inte för det allmänna, för kooperativa företag
eller för hyresgäster att efter förvärv av enskilt ägda fastigheter förvalta dem
t. ex. genom bostadsrättsförening eller aktiebolag.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1968 5

De av statsmakterna fastställda riktlinjerna för bostadspolitiken syftar bl. a. till
att befordra utvecklingen mot en väl fungerande bostadsmarknad. Genom de nya
statliga lånereglema motverkas hyressplittringen. Staten söker också genom finansiellt
stöd uppmuntra till att äldre bostadsfastigheter upprustas och förbättras. Möjligheter
föreligger sålunda att bevilja bostadslån för förbättring av flerfamiljshus,
som ej fyller ett varaktigt behov, t. ex. för begränsad upprustning av saneringsmogen
bebyggelse i storstäderna.

Utskottet finner sig inte böra tillstyrka bifall till motionen utan hemställer,

att motionen II: 552 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1968

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Oscar Carlsson (s), Hedlund (s)*, Eric Gustaf
Peterson (fp)*, Elelge Karlsson (s), Karl Pettersson (s), fru Hultell (h), herrar Kilsmo
(fp), Ernst Olsson (ep), fru Diesen (h) och herr Ove Karlsson (s);

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Svensson i Kungälv
(s)*, Lundmark (s)*, Haglund (s), Wikner (s), Nilsson i Bästekille (h)*, Hyltander
(fp), Nordgren (h), Hugosson (s) och Johansson i Skärstad (ep)* samt fru
Fraenkel (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.