Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

1

Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
dels begränsad giltighetstid för lagen den 18
juni 1925 (nr 334-) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a §§ samma
lag; given Stockholms slott den 6 oktober 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående dels begränsad
giltighetstid för lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, dels
ändrad lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt ensittarlagen kan nyttjanderättshavare som innehar annans mark
för jordbruks- eller bostadsändamål få lösa till sig marken. Som förutsättning
härför gäller bl. a. att ett boningshus som tillhör nyttjanderättshavaren
och som lämnar nöjaktig hostad åt honom och hans familj finns på marken
och att ett sådant boningshus var uppfört där redan den 1 januari 1919. I
propositionen föreslås att dessa villkor ersätts med ett krav på att marken
sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare tillhörigt
boningshus som under samma tid utgjort stadigvarande bostad åt honom
och hans familj. Vidare föreslås att ensittarlagen skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1976.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1968. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 144

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1967

Förslag

till

Lag

angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni 1925
(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse
av 1 och 1 a §§ samma lag

Härigenom förordnas, dels att lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
skall äga giltighet endast till utgången av år 1976, dels att 1 och 1 a §§
lagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som med nyttjanderätt för
brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark samt
därå äger boningshus, som lämnar
nöjaktig bostad åt honom och hans
familj, vare berättigad att i den
ordning denna lag stadgar tillösa sig
marken under förutsättning:

dels att------------tio år;

Den som med nyttjanderätt för
brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark vare berättigad
att i den ordning denna lag
stadgar tillösa sig marken under förutsättning: -

dels att marken sedan den 1 januari
1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus,
som under samma tid utgjort
stadigvarande bostad åt honom och
hans familj;

och dels------ ----nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare--—---särskilt stadgat.

Ändå att — —----—--om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning ----—---— varit förutsatt.

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt
boningshus, som lämnade
nöjaktig bostad åt honom och hans
familj, fanns å marken uppfört den
1 januari 1919;

1 a §.

Ingår mark, —-------boningshuset ligger.

Är marken tomtindelad, gälle så- Är marken tomtindelad, gälle såsom
förutsättning för lösningsrätt som förutsättning för lösningsrätt
därjämte, att boningshuset i sin hel- därjämte, att boningshuset i sin helhet
skall vara beläget å en tomt; och het skall vara beläget å en tomt; och

1 1 a § införd genom 1939:74.

3

Kiingl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

(Nuvarande lydelse)

skall i ty fall lösningsrätt äga rum
till tomten eller, där jordägaren ej
äger hela tomteni, den del därav
som tillhör denne. Avser nyttjanderätten
endast del av tomten, äge
lösningsrätt ej rum, om värdet av
denna del jämte värdet av byggnaderna
understiger värdet av varje
annan tomtdel, som är i en ägares
hand.

(Föreslagen lydelse)

skall i ty fall lösningsrätt äga rum
till tomten eller, där jordägaren ej
äger hela tomten, den del därav
som tillhör denne. 1 sist angivna fall
äge lösningsrätt dock ej rum, om
värdet av jordägarens tomtdel jämte
värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnader
understiger värdet av någon annan
tomtdel, som är i en ägares hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Föreligger lösningsrätt enligt 1 § i dess äldre lydelse men ej i dess nya
lydelse, skall deni äldre lydelsen tillämpas.

Utan hinder av att lagen den 18 juni 1925 skall upphöra att gälla vid
utgången av ar 1976 skall ärende om inlösen som då är anhängigt prövas
och handlaggas enligt lagen. ° r

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
25 augusti 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Gustafsson, Myrdal, Wickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsad giltighetstid
för cnsittarlagen in. in. och anför.

Inledning

Enligt lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen)
äger nyttjanderättshavare som innehar annans mark för jordbruks- eller
bostadsändamål lösa till sig marken. Som förutsättning härför gäller bl. a.
att ett boningshus som tillhör nyttjanderättshavaren och som lämnar nöjaktig
bostad åt honom och hans familj finns på marken och att ett sådant
boningshus var uppfört där redan den 1 januari 1919.

Sedan 1937 års riksdag begärt utredning angående bl. a. utsträckning
av nyttjanderättshavarens lösenrätt till att omfatta också det fall att
jordägaren äger del i boningshus på det upplåtna området (L2U 1937: 17,
rskr 98), uppdrogs åt fastighetsbildningssakkunniga att verkställa utredningen
i samband med den pågående revisionen av jorddelningslagstifningen.
Till de sakkunniga överlämnades sedermera också en skrivelse
från 1947 års riksdag med hemställan om utredning beträffande frågan om
framflyttning av den i ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919
till att'' närmare ansluta till liden för lagens ikraftträdande år 1925 (L2U
1947: 1, rskr 36).

Fastighetsbildningssakkunnigas uppdrag övergick sedermera till 1954
års fastighetsbildningskommitté. Kommittén1 har den 17 mars 1965 avlämnat
betänkandet »Ändringar i ensittarlagen in. in.» (SOU 1965:26).

1 Landshövdingen Bertil Fallenius, tillika ordförande, riksdagsmännen Göran Karlsson, Hans
Levin och Ebbe Ohlsson samt bokhållaren John Löfroth.

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1967

Kommitténs förslag till lag om ändring i ensittarlagen torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
bostadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser, arrendelagsutredningen,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund, Svenska
stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges lantmätareförening
och Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Lantmäteristyrelsen har bifogat yttranden från samtliga överlantmätare.

Länsstyrelserna i Uppsala, Hallands samt Göteborgs och Bohus län har
bifogat yttranden från de personer som i dessa län förordnats att biträda
nyttjanderättshavare i ärenden enligt ensittarlagen. Länsstyrelser har vidare
bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, länsbostadsnämnderna
i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Kristianstads län, distriktslantmätarna
i Göteborgs norra samt Uddevalla södra och norra distrikt,
chefen för lantmäteriets specialenhet nr 1 i Göteborgs och Bohus län, länsarkitekten
i Malmöhus län, Blekinge läns landsting, Tierps landskommun,
Kronobergs länsavdelning av Svenska kommunförbundet samt Kronobergs
och Blekinge länsförbund av RLF.

Huvudinnehållet i ensittarlagen

De allmänna förutsättningarna för lösningsrätt anges i 1 § ensittarlagen.
Villkoren kan sammanfattas i följande punkter.

1. Sökanden skall under nyttjanderätt inneha annan tillhörig mark för
brukande (dvs. jordbruk) eller för bostadsändamål. Används marken för
sådant ändamål, är den omständigheten att nyttjanderättshavaren inte
själv bor på området utan betydelse för hans lösningsrätt (NJA 1924 s. 446
och 617 samt 1931 s. 140).

2. På området skall finnas ett boningshus som tillhör nyttjanderättshavaren
och som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj. För
att nöjaktig bostad skall föreligga fordras att huset är beboeligt året runt.
En vanlig sommarstuga omfattas således inte av lagen (NJA 1927 s. 413,
1929 s. 262 och 1934 s. 278). Däremot saknar det betydelse om nyttjanderättshavaren
verkligen bebor huset hela året eller bara under viss del
därav (NJA 1928 s. 445 och 1930 s. 101). I rättspraxis har kravet på nöjaktig
bostad satts ganska lågt (NJA 1932 s. 673 och 1938 s. 12; jfr 1934
s. 21).

3. Boningshus som tillhörde nyttjanderättshavare och lämnade nöjak -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

tig bostad åt honom och hans familj skall ha funnits uppfört på marken
den 1 januari 1919. Att märka är att det inte fordras att just det hus
som finns vid lösningstillfället skall ha varit uppfört redan den 1 januari
1919 eller att den som påkallar inlösen redan då var ägare till boningshuset.

4. Marken skall utan avbrott ha nyttjats av annan än jordägaren efter
den 1 januari 1919 (NJA IT 1925 s. 351, NJA 1944 s. 541). Inlösen kan ske
såväl när nyttjanderättsavtal bevisligen föreligger som när någon utan att
så är fallet faktiskt innehar den mark där boningshuset är uppfört. År
marken upplåten för livstid, föreligger lösningsrätt oavsett hur lång tid
upplåtelsen varat. I andra fall krävs däremot att marken när lösningsrätt
görs gällande innehafts av annan än ägaren mer än tio år i följ d eller också
att den tid som den innehafts på detta sätt tillsammans med den tid som
återstår enligt gällande nyttjanderättsavtal uppgår till mer än tio år.

5. Boningshuset skall tillsammans med andra på marken uppförda och
nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader motsvara minst en fjärdedel
av värdet av marken jämte där befintliga, jordägaren eller nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnader. Värdena skall inte beräknas efter förhållandena
den 1 januari 1919 utan efter förhållandena vid lösningstillfället.
Vid värdejämförelsen skall hänsyn inte tas till markförbättringar som nyttjanderättshavaren
eller hans rättsföreträdare vidtagit utöver vad som ålegat
dem enligt upplåtelsavtalet.

Lagen innehåller inte någon bestämmelse som anger att förbehåll om
inskränkning i lösningsrätten skall vara utan verkan. Sådana förbehåll är
således giltiga (jfr NJA 1929 s. 49).

Beträffande mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan gäller enligt
1 a § vissa speciella förutsättningar för inlösen.

Vissa inskränkningar i lösningsrätten anges i 2 §. Den viktig.aste är
att inlösen mot jordägarens bestridande inte får äga rum, om den skulle
medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad,
jordägaren tillhörig fastighet. Kan olägenheten undvikas genom att visst
område undantas, får sådant undantag ske och marken i övrigt lösas. Till
åtgärd som jordägaren själv vidtagit i syfte att hindra inlösen tas ingen
hänsyn. Bland inskränkningarna i lösningsrätten kan vidare nämnas att
friköp inte får ske, om nyttjanderätten är förverkad.

Ogillas lösenanspråk på grund av att friköpet skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad fastighet, är jordägaren
enligt 16 § skyldig att vid nyttj anderättens upphörande överta nyitjanderättshavarens
byggnader och utge full lösen för dem, om inte annat
framgår av nyttjanderättsavtalet. Jordägaren är vidare skyldig att i viss
utsträckning ersätta nyttjanderättshavaren för markförbättring. Å andra
sidan är nyttjanderättshavaren enligt 4 § skyldig att lösa jordägaren tillhörig
byggnad på mark som skall lösas.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

Enligt 19 § kan friköp i allmänhet inte ske, om marken tillhör kronan,
stad, köping eller municipalsamhälle. Kyrklig jord kan lösas enligt ensittarlagen,
om den inte anses tillhöra något av de nyss nämnda rättssubjekten
(NJA 1926 s. 550, 1934 s. 15, 1935 s. 195 och 1938 s. 522). Möjlighet
ätt i annan ordning lösa kyrklig jord föreligger enligt 3 § lagen den
4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i
vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (den s. k. kyrkliga
försäljningslagen). Om någon för brukande eller bostadsändamål innehar
lägenhet på kyrklig jord och äger ett där beläget boningshus som är
avsett för stadigvarande bruk och lämnar nöjaktig bostad åt honom och
hans familj, får marken överlåtas till innehavaren. Som villkor härför gäller
vidare bl. a. att ett lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av angiven
beskaffenhet fanns uppfört på området den 1 januari 1926.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt enligt ensitiarlagen samt
om löseskilling för marken och övriga ersättningsanspråk skall prövas vid
lantmäteriförrättning. Fråga huruvida nyttj anderätten är förverkad är dock
förbehållen allmän domstols prövning (5 § första stycket och 8 § första
stycket). Ansökan om lantmäteriförrättning skall enligt 5 § andra stycket
inges till länsstyrelsen senast den dag då nyttj anderättshavaren är skyldig
att avträda lägenheten. Denne behöver emellertid inte vänta till nyttjanderättstidens
utgång, utan han kan även dessförinnan få sitt anspråk på
lösningsrätt prövat. Gör nyttj andsrättshavaren ansökan om lantmäteriförrättning,
får han kvarsitta på lägenheten även efter nyttj anderättstidens
utgång i avvaktan på att lösningsanspråket blir prövat, men han är skyldig
att ersätta jordägaren härför (5 § fjärde stycket).

Länsstyrelsen kan avslå begäran om lantmäteriförrättning, om det är
uppenbart att lösningsrätt inte kan äga rum. Annars skall länsstyrelsen förordna
lantmätare att med biträde av gode män verkställa förrättningen (6 §
första stycket).

Beträffande förfarandet vid förrättningen meddelas närmare föreskrifter
i 8—10 §§ och 18 § första stycket. Av 8 § andra stycket framgår att jordägaren
och nyttj anderättshavaren i fråga om mark som ej ingår i tomtindelning
kan komma överens om jämkning av gränserna för det område
som skall lösas. Enligt tredje stycket i samma paragraf skall förrättningsmännen
tillse att området såvitt möjligt till sina gränser bestäms så, att
hinder för fastställelse på förrättningen inte möter. För detta ändamål kan
förrättningsmännen förordna om jämkning av områdets gränser.

Enligt 11 § skall talan mot förrättningen föras hos ägodelningsrätten
inom 60 dagar från det förrättningen avslutades.

Har nyttj ander ättshavar en förklarats berättigad till inlösen, åligger det
honom enligt 12 § första stycket att inom 90 dagar efter det beslutet om inlösen
vunnit laga kraft nedsätta köpeskillingen hos länsstyrelsen, vid även -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1967

tyr att han annars förlorar sin lösningsrätt. Länsstyrelsen kan dock medge
anstånd med nedsättning under högst 90 dagar.

Om område som skall lösas inte utgör särskild fastighet och inte heller
ingår i tomtindelning, skall i den ordning som gäller för avstyckning prövas
om fastställelse på områdets avskiljande kan meddelas (13 § första
stycket och 18 § tredje stycket). För att fastställelse skall få meddelas
krävs emellertid inte att samtliga fastighetsbildningsvillkor som gäller beträffande
avstyckning är uppfyllda. Enligt 18 § sjätte stycket skall av reglerna
i 19 kap. jorddelningslagen endast 1 § andra stycket, 12 § första och
tredje styckena, 13 § 2 mom. och 20 § gälla. Undantagna från tillämpning
är således bl. a. 2 § (det allmänna lämplighetskravet), 3 § (de särskilda
jordpolitiska villkoren), 11 § (bestämmelserna om fastighets utformning)
samt 13 § 3 mom. (reglerna om inskränkning i rätten till avstyckning inom
ej planlagda tätbebyggelseområden).

När beslut varigenom fastställelse meddelats eller funnits obehövlig vunnit
laga kraft, är inlösningen fullbordad. Det inlösta området övergår till
den nye ägaren fritt från rätt till avkomst och annan förmån (13 § tredje
och fjärde styckena). Av 24 § 1 mom. inteckningsförordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) framgår vidare att området inte längre häftar för fordringsinteckningar.
Däremot frigörs området inte från inteckningar för servitut
eller annan nyttjanderätt än den som legat till grund för inlösningen.

Sedan inlösningen fullbordats, fördelas löseskillingen av länsstyrelsen
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller vid expropriation
(14 §).

Framförda krav på ändringar i ensittarlagen

1925 års ensittarlag föregicks av två äldre lagar i ämnet. Den första utfärdades
den 28 juni 1918 och den andra den 26 mars 1920. Den nu gällande
lagen grundas på ett av jordkommissionen år 1921 utarbetat förslag.
Detta förslag blev efter viss överarbetning och granskning av lagrådet förelagt
1922 års riksdag, som emellertid endast beslöt viss ändring i 1920
års lag. Nytt förslag i ämnet antogs sedan av 1925 års riksdag.

Ända från tillkomsten av 1918 års lag bär som villkor för nyttjanderättshavarens
lösningsrätt gällt att det på lägenheten uppförda boningshuset
skall ägas av denne. Vid 1925 års riksdag hemställdes i två motioner (I: 252
och II: 383) om lindring i detta villkor så, att inlösen skulle få ske även
om jordägaren hade andel i huset. Riksdagen lämnade emellertid motionerna
utan åtgärd med hänvisning till att något praktiskt behov av den föreslagna
reformen inte kunde antas föreligga (L2U 1925: 30).

Vid 1937 års riksdag begärdes i motion (II: 97) en utredning om förut -

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1967

sättningarna för en utvidgad lösningsrätt enligt ensittarlagen varvid anfördes
att den i lagen uppställda förutsättningen att nyttj anderättshavaren
skulle äga boningshus på den nyttjade marken ibland gett anledning
till friktioner. Riksdagen uttalade att det i vissa fall kunde föreligga behov
av en i någon mån vidgad lösningsrätt och hemställde därför om utredning
i frågan (L2U 1937: 17, rskr 98).

I jordkommissionens förslag till reviderad ensittarlag fanns en bestämmelse
(19 §) enligt vilken avtal om inskränkning i nyttjanderättshavarens
lösningsrätt skulle vara utan verkan. Som motivering för denna regel anförde
kommissionen att det inte kunde lämnas parterna fritt att genom
avtal inskränka den nyttj ander ättshavaren enligt lagen tillförsäkrade förmånen
att lösa det upplåtna området. Bestämmelsen togs också upp i det
förslag som remitterades till lagrådet år 1922. Lagrådet avstyrkte emellertid
förslaget i denna del under framhållande att bestämmelsen med hänsyn
till blivande avtal var ägnad att motverka ändamålet med ensittarlagstiftningen
och att den, tillämpad på äldre avtal, innebar ett knappast försvarligt
åsidosättande av jordägarens intresse (NJA II 1925 s. 385).

I propositionen till 1922 års riksdag (prop. 1922:251) upptogs emellertid
den föreslagna bestämmelsen trots lagrådets avstyrkande. Föredragande
departementschefen uttalade därvid att en lagstiftning av ifrågavarande natur
syntes böra tilläggas tvingande verkan. När ny proposition i ämnet förelädes
1925 års riksdag (prop. 1925: 142), hade bestämmelsen uteslutits ur
lagförslaget. Som skäl härför åberopades vad lagrådet anfört i sitt yttrande
år 1922.

Vid 1930 års riksdag hemställdes i två motioner (I: 34 och II: 72) att riksdagen
för sin del måtte besluta om sådant tillägg till ensittarlagen att
man inte kunde genom avtal sätta den ur kraft eller för lösningsrätt uppställa
andra förutsättningar och villkor än de i lagen angivna. Riksdagen
avslog emellertid motionerna under åberopande av de skäl som föranlett
att bestämmelserna i 1925 års lag inte gjordes tvingande (L2U 1925: 4).

En ny motion i samma ämne väcktes vid 1937 års riksdag (11:267).

I motionen uttalades att det inte kunde vara riktigt att en lag som tillkommit
för att skydda nyttjanderättshavarna gentemot jordägarna kunde
sättas ur kraft genom överenskommelse mellan parterna. Riksdagen fann
visserligen erinringar kunna göras mot att göra ensittarlagens bestämmelser
tvingande men ansåg de skäl som talade i motsatt riktning ha en sådan
tyngd att en utredning kunde anses påkallad och beslöt därför att hos
Kungl. Maj :t hemställa om en sådan (L2U 1937: 17, rskr 98).

Kravet på att nöjaktig bostad för brukaren och hans familj var uppförd
på marken fanns redan i 1918 års lag och avsåg då den 1 januari 1918.

I 1920 års lag ändrades tidsbestämningen till den 1 januari 1919. I 1921 års
förslag angavs tidpunkten till den 1 januari 1921. Vid den år 1922 gjorda
lagrådsgranskningen avstyrktes den föreslagna framflyttningen av tids -

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

gränsen. Därvid framhölls bl. a. att ensittarlagstiftningen var till sin innebörd
uteslutande retroaktiv och att det mot bakgrunden härav inte kunde
anses rimligt att allt efter som tiden gick flytta fram tidpunkten i fråga
och sålunda göra lagen tillämplig på upplåtelser som vid den ursprungliga
lagens tillkomst ännu inte skett. Vidare ansågs en framflyttning av tidpunkten
lätt ge anledning till antagande att ytterligare sådana åtgärder
skulle ske, vilket kunde leda till rättsosäkerhet och rubba tilltron till de
lagstiftande myndigheterna (NJA II 1925 s. 342). Med anledning av de
av lagrådet anförda betänkligheterna angavs tidsgränsen i 1925 års förslag
till den 1 januari 1919, dvs. samma tidpunkt som i 1920 års lag.

I en motion till 1925 års riksdag (1:252) hemställdes att den för lösningsrätten
avgörande tidpunkten skulle fastställas till den 1 januari 1925.
Härvid anfördes att lika väl som 1918 års lag kunde sätta tiden till den
1 januari 1918 kunde en lag från år 1925 bestämma tiden till den 1 januari
1925. Riksdagen lämnade emellertid under hänvisning till de skäl som
åberopats inom lagrådet motionerna utan bifall (L2U 1925:30). Samma
öde rönte motioner i ämnet som väcktes vid 1933 års riksdag (1: 198,
L2U 1933: 32) och vid 1934 års riksdag (II: 447, L2U 1934: 5).

I en motion till 1937 års riksdag (II: 259) yrkades att tidpunkten i fråga
måtte framflyttas till den 1 januari 1925. Riksdagen avslog även denna
motion och uttalade därvid att de skäl som tidigare anförts mot en framflyttning
fortfarande ägde giltighet och att ett så starkt behov av en lagändring
inte påvisats att markägarens intressen kunde få vika (L2U 1937:
17). En ny motion i ämnet vid 1943 års riksdag (I: 131) avvisades under
hänvisning till de tidigare anförda skälen (L2U 1943: 6).

I en motion till 1946 års riksdag (11:31) yrkades att tidsgränsen den
1 januari 1919 skulle utgå ur ensittarlagen så att också bebyggelse som
skett på ofri grund efter denna tidpunkt kunde grunda lösningsrätt. Andra
lagutskottet (1946: 3) hemställde om avslag på motionen under hänvisning
till att en sådan lagändring skulle innebära att ensittarlagen förvandlades
till en ren expropriationslag, vilket med all sannolikhet skulle medföra att
nyttjanderättsupplåtelser av ifrågavarande slag helt förhindrades. En utskottsledamot
föreslog att riksdagen skulle begära en utredning i ämnet.
Första kammaren biföll utskottets avslagsyrkande, medan andra kammaren
biföll reservationen. Frågan om lagändring hade därmed förfallit.

Vid 1947 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 96 och II: 174)
om framflyttning av tidsbestämningen i 1 §. Motionerna ledde till att riksdagen
hemställde om utredning i frågan (rskr 36). Under utskottsbehandlingen
(L2U 1947: 1) framhölls att en framflyttning givetvis innebar
ett ingrepp i jordägarnas äganderätt, men denna omständighet ansågs inte
utgöra något ovillkorligt hinder för åtgärden om tillräckligt starka skäl
kunde anföras.

Sedan frågan om framflyttning av tidsgränsen hänskjutits till utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1967 H

har motioner i ämnet väckts vid 1955 års riksdag (I: 365 och II: 444) samt
vid 1960 års riksdag (II: 568). I båda fallen har riksdagen avslagit motionerna
under hänvisning till det pågående utredningsarbetet (L3U 1955-6
och 1960: 22).

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1967

Allmänna synpunkter

Kommittén. Som framgått av den tidigare redogörelsen begärde 1937 års
riksdag utredning av två frågor, nämligen om utvidgning a\ nyttjanderättshavarens
lösningsrätt i de fall då jordägaren äger del i boningshuset
på det upplåtna området och om införande av tvingande bestämmelser
om lösningsrätt. Kommittén tar upp frågorna till diskussion men föreslår
ingen ändring i gällande lag. Skälet härtill är alt kommittén vid sina undersökningar
funnit att det endast undantagsvis förekommit att inlösen
vägrats på grund av att jordägaren äger del i boningshuset eller gjort förbehåll
om undantag från lösningsrätt i nyttj anderättsavtal. Något praktiskt
behov av lagändringar anses därför inte föreligga.

För bedömning av den av 194/ ars riksdag aktualiserade fiågan om eu
framflyttning av tidsgränsen i 1 § ensittarlagen anser kommittén nödvändigt
att överväga huruvida man för inlösen bör införa skärpta jord- och planpolitiska
villkor samt krav på sammanläggning i de fall då en ensittarlägenhet
omfattar mark från flera olika fastigheter. Kommittén kommer
emellertid fram till att en mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt
hänseende skulle vara oförenlig med ensittarlagens sociala syfte
och avvisar därför tanken härpå. Detta ställningstagande gäller också för
den händelse det skulle anses befogat att framflytta tidsbestämningen i
1 §. Kommittén föreslår inte heller något krav på sammanläggning. Som
skäl härför åberopas huvudsakligen att ett sådant villkor skulle komplicera
lösningsförfarandet och att frågan inte har större praktisk betydelse,
eftersom sammanläggning i regel ändå torde kunna komma till stånd i
de förhållandevis ringa antal fall då åtgärden blir aktuell.

I fråga om tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen föreslås i betänkandet
en ändring. Den tidpunkt till vilken kravet pa ett nyttjandeiättshavaien
tillhörigt boningshus knyts an flyttas nämligen fram till den 1 januari 1928,
dvs. den dag då jorddelningslagen trädde i kraft. Samtidigt införs emellertid
krav på att nyttjanderättshavare från nämnda tidpunkt skall ha varit
stadigvarande bosatt på platsen. I en särskild övergångsbestämmelse ges
dispens från detta krav beträffande nyttj anderättshavare som redan enligt
nuvarande bestämmelser är lösningsberättigade.

Kommittén föreslår vidare en jämkning av 1 a § andra stycket ensittarlagen,
som behandlar frågan om inlösen av tomtindelad mark. Avsikten
med detta förslag är att bringa lagrummet i bättre överensstämmelse med
bestämmelserna om inlösen av tomtdel i 46 § byggnadslagen.

Slutligen föreslås att ensittarlagens giltighetstid skall begränsas genom
införande av en preklusionsfrist före vars utgång lösenanspråk måste göras
Sällande för att vinna beaktande.

O

Kiingl. Maj.ts proposition nr 144 år 1967

13

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till ändringar i gällande rätt har i
allmänhet mottagits positivt av remissinstanserna. Den enda punkt som orsakat
en mera samlad kritik är förslaget att framflytta den i 1 § ensittarlagen
angivna tidpunkten den 1 januari 1919 till den 1 januari 1928. Också
detta förslag har emellertid tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en
mycket klar majoritet bland remissinstanserna.

Kommitténs ställningstagande att inte föreslå någon utvidgning av nyttjanderättshavarens
lösningsrätt i de fall då jordägaren har del i boningshus
på det upplåtna området godtas nästan genomgående i remissyttrandena.
På flera håll vitsordar man att något påtagligt praktiskt behov av en sådan
lagändring inte föreligger. Häradsliövdingeföreningen och en distriktslantmätare
nämner emellertid vissa fall av delad äganderätt då starka
sociala skäl anses föreligga för lösningsrätt.

Också i fråga om tanken på att göra reglerna om lösningsrätt i ensittarlagen
tvingande delas kommitténs negativa inställning av så gott som samtliga
remissinstanser. En överlantmätare har den uppfattningen att viss möjlighet
redan nu föreligger att med stöd av grunderna för 8 § skuldebrevslagen
få en kontraktsklausul som hindrar inlösen upphävd av allmän domstol
och anser därför i klarhetens och enkelhetens intresse motiverat att en
liknande bestämmelse inflyter i ensittarlagen.

Kommitténs förslag att man inte bör införa en mera fullständig prövning
i jord- och planpolitiskt hänseende vid inlösenförrättningar tillstyrks
eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser. I några yttranden
hävdas emellertid att andra åtgärder är påkallade för att tillgodose hithörande
intressen. Sålunda föreslås bl. a. en regel om att de inlösta områdena,
om detta är av betydelse för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering,
skall ges den storlek och utformning som betingas av hänsyn till
lägenheternas aktuella och framtida användning. Vissa remissinstanser intar
den ståndpunkten att skärpta jord- och planpolitiska villkor inte bör
föreskrivas för dem som nu har lösningsrätt men väl för dem som får sådan
rätt, om den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten flyttas fram. Endast
i ett par yttranden görs det gällande att en lagändring i skärpande riktning
bör träffa också dem som nu är lösningsberättigade.

Kommitténs åsikt att krav på sammanläggning inte bör uppställas när
inlösen sker av mark från flera fastigheter vinner också allmän anslutning
hos remissinstanserna. Endast i tre yttranden hävdas att sammanläggning
bör föreskrivas. Som skäl härför åberopas att brukningsenheter som består
av flera registerfastigheter vållar olägenheter i skilda sammanhang.

Departementschefen. Syftet med ensittarlagstiftningen angavs vid tillkomsten
av 1918 års lag vara att skydda de egna hem som då fanns uppförda
på arrenderad mark. Detta ansågs angeläget från såväl allmän som
enskild synpunkt. Att lagstiftningen på sin tid fyllde en betydelsefull so -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr ltb år 1967

cial uppgift kan det inte råda någon tvekan om. I dagens läge torde det
emellertid endast undantagsvis förekomma att egna hem uppförs på arrenderad
mark. Antalet äldre egna hem som ligger på sådan mark minskar
också för varje år som går. Ett belägg härför är att det årliga antalet ensittarförrättningar,
som under 1930-talet översteg 1 000, numera uppgår till
omkring 200.

I fråga om fritidshus är läget emellertid ett annat. Enligt det av 1962
års fritidsutredning avgivna betänkandet »Friluftslivet i Sverige, de! I»
(SOU 1964:47) finns det omkring 100 000 fritidshus som är belägna på
arrenderad mark. De problem som är förknippade med dessa arrendeupplåtelser
behandlas utförligt i arrendelagsutredningens betänkande »Bostadsarrende
m. m.» (SOU 1966: 26). På grundval av detta betänkande har inom
justitiedepartementet utarbetats förslag till nya bestämmelser om bl. a.
bostadsarrende. Förslaget syftar till en kraftig förstärkning av de s. k. sommarstugearrendatorernås
rättsställning. Jag ämnar inom kort anmäla denna
fråga för remiss till lagrådet. Att tillerkänna nämnda grupp av arrendatorer
lösningsrätt enligt ensittarlagen har jag inte ansett kunna komma i
fråga.

Av vad jag nu har anfört torde framgå att ensittarlagen snart spelat ut
sin roll. Redan vid tillkomsten av 1918 års lag betonades f. ö. att lagen endast
innebar en övergående reglering i syfte att råda bot på vissa missförhållanden.
I likhet med kommittén anser jag därför att frågan om en tidsbegränsning
av ensittarlagen bör tas upp till prövning.

Kommitténs förslag i övrigt bör bedömas mot den bakgrund som jag
nyss tecknat. En första förutsättning för att några mera genomgripande
ändringar i ensittarlagen nu skall kunna komma i fråga är givetvis att ett
påtagligt praktiskt behov därav visats föreligga. Kommitténs undersökningar
ger inte stöd för att det, som 1937 års riksdag ifrågasatt, skulle finnas
något behov av att införa lösningsrätt även i de fall då jordägaren
har del i boningshuset på det arrenderade området eller att göra bestämmelserna
om lösningsrätt tvingande. Jag ansluter mig därför till kommitténs
uppfattning att någon lagändring inte bör ske i dessa hänseenden.

Vad angår frågan huruvida en mer fullständig prövning i jord- och planpolitiskt
hänseende bör komma till stånd vid ensittarförrättningar ligger
saken något annorlunda till. Att den nuvarande ordningen innebär vissa
olägenheter vid jordbruks- och bebyggelseplaneringen är obestridligt. Dessa
olägenheter kan antas växa i takt med det ökade behovet av planering på
dessa områden. Här kräver emellertid också andra synpunkter beaktande.
Som kommittén anfört skulle ett införande av skärpta jord- och planpolitiska
villkor strida mot ensittarlagens sociala syfte. Jag delar därför kommitténs
uppfattning alt en sådan lagändring inte bör ske. Detta gäller också
för det fall att tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen flyttas fram. Jag vill
emellertid understryka att de olägenheter från allmän synpunkt som den

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

ofullständiga jord- och planpolitiska prövningen för med sig måste tillmätas
betydelse bl. a. när man bedömer frågan om och i vad mån en sådan framflyttning
bör ske.

Med anledning av att några remissinstanser föreslagit åtgärder för att
tillgodose jordbrukets och skogsbrukets intressen vill jag erinra om att
det redan i gällande rätt finns ett visst skydd för dessa näringar. Jag
syftar på bestämmelserna i 2 § andra stycket ensittarlagen enligt vilka
lösningsrätt inte föreligger, om avståendet av marken skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad fastighet
som har samme ägare. Om olägenheten kan undvikas genom att man
från inlösen undantar annan del av marken än den där boningshuset är beläget,
får enligt samma lagrum marken i övrigt lösas. Viss betydelse i detta
sammanhang torde också få tillmätas föreskriften i 8 § andra stycket ensittarlagen
om att jordägaren och nyttjanderättshavaren har möjlighet att
komma överens om jämkning av gränserna för lösningsområdet, såvida inte
detta ingår i ''tomtindelning. Förrättningsmännen synes inom ramen för
sin rådgivande verksamhet i åtskilliga fall kunna påverka sakägarna att
med stöd av denna bestämmelse ge lösningsområdet sådan storlek och utformning
att olägenheter för jordbruket på huvudfastigheten som annars
skulle bli följden av inlösningen undviks.

Jag ansluter mig till kommitténs bedömning att frågan om införande av
krav på sammanläggning vid inlösen av mark från flera fastigheter saknar
större praktisk betydelse. Någon lagändring i detta syfte bör således inte
komma till stånd.

Det i 1 § ensittarlagen inskrivna villkoret att nyttjanderättshavare tillhörigt
boningshus som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj
skall ha funnits på marken redan den 1 januari 1919 har uppenbarligen
kommit att utestänga åtskilliga nyttjanderättshavare från lösningsrätt, trots
att de varit i en lika osäker situation som de vilka uppfyllt kravet. I riksdagen
har vid upprepade tillfällen väckts förslag om en utvidgning av lösningsrätten
genom en framflyttning av den för inlösningsrätten avgörande
tidpunkten. Förslagen har avvisats, i regel under åberopande av principiella
skäl. Bl. a. har gjorts gällande att en framflyttning skulle kunna ge
anledning till antaganden om ytterligare framflyttningar och att detta
skulle leda till rättsosäkerhet. Denna invändning synes förlora sin bärkraft,
om en framflyttning kombineras med eu avveckling av ensittarlagen.
Jag anser mig därför höra ta upp kommitténs förslag i fråga om en
framflyttning av den aktuella tidpunkten till närmare prövning.

Förslaget om att nyttjanderättshavare skall ha varit bosatt på marken
i fråga innebär en skärpning av det nu gällande bostadskravet. Skärpningen
har ett nära samband med den nyss diskuterade framflyttningen.

Den av kommittén upptagna frågan om en jämkning av bestämmelsen
i 1 a § andra stycket ensittarlagen om vissa villkor för inlösen inom tomt -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1967

indelad mark torde vara av ringa praktisk betydelse, men eftersom bestämmelsen
uppenbarligen inte är tillfredsställande utformad bör detta
tillfälle att ändra paragrafen utnyttjas.

I det följande kommer jag att i särskilda avsnitt behandla frågan om
framflyttning av den i 1 § angivna tidpunkten, kravet på att nyttjanderättshavaren
skall ha haft stadigvarande bostad på området i fråga, jämkningar
i 1 a § och avvecklingen av ensittarlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

17

De skilda förslagen

Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den

l januari 1919

Kommittén. Kommittén erinrar om att 1918 års ensittarlag innehöll krav
på att nyttjanderättshavare den 1 januari 1918 ägde på marken uppförda
byggnader som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj. Grunden
för detta villkor synes ha varit att lösningsrätten ansågs böra så mycket
som möjligt göras oberoende av åtgärder som en nyttjanderättshavare
kunde komma att vidta endast i syfte att förvärva äganderätt till
marken. Lagstiftningen blev därigenom till sin verkan uteslutande retroaktiv
sa, att upplåtelse av mark för bebyggande som en jordägare gjorde
etter den angivna tidpunkten inte berördes av lagen. Sedan tidsbestämningen
i 1920 års ensittarlag flyttats fram till den 1 januari 1919, förordades
i 1921 ars förslag en ytterligare framflyttning till den 1 januari 1921.
korslaget avstyrktes emellertid på denna punkt av lagrådet. Det framhölls
därvid bl. a., att det mot bakgrunden av ensittarlagstiftningens retroaktiva
innebörd inte kunde anses rimligt att allteftersom tiden gick flytta fram
tidpunkten i fråga och sålunda göra lagen tillämplig på upplåtelser som
vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu inte skett. Vidare anfördes att
en framflyttning av tidpunkten ännu en gång lätt gav anledning till antagande
att ytterligare framflyttningar skulle ske. Detta kunde leda till rättsosäkerhet
och rubba tilltron till de lagstiftande myndigheterna.

Kommittén anser det vara uppenbart att den av lagrådet framställda anmärkningen
på sin tid hade goda skäl för sig. Att för andra gången inom
loppet av några år efter ensittarlagstiftningens införande framflytta den
ifrågavarande tidpunkten måste utan tvivel ha varit ägnat att inge starka
betänkligheter. Det är emellertid lika tydligt att läget nu är ett annat. Sedan
år 1922 har mer än fyrtio år förflutit utan att någon framflyttning av
tidpunkten skett. Vidare ämnar kommittén föreslå, att ensittarlagens giltighetstid
begränsas. Någon ytterligare framflyttning är därför inte att
rakna med. Mot bakgrunden härav måste de i lagrådets utlåtande anförda
synpunkterna numera i stort sett sakna aktualitet.

En annan invändning av principiell art som skulle kunna riktas mot en
utvidgning av lösningsrätten är att såväl jordägaren som nyttjanderättshavaren
vid områdets bebyggande haft anledning utgå från att någon inlösen
inte skulle kunna komma till stånd. Kommittén anser emellertid att
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 144

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1967

någon avgörande betydelse inte kan tillmätas denna invändning, eftersom
samma förhållande förelegat beträffande de nyttj anderättshavare som fått
lösningsrätt genom den tidigare lagstiftningen. Kommittén kommer därför
till den slutsatsen att något hinder i principiellt hänseende mte föreligger
mot en framflyttning och att frågan bör — i överensstämmelse med de
bedömanden som gjordes vid införandet av 1918 års ensittarlag avgöras
efter en avvägning mellan nyttjanderättshavarens och jordägarens intressen
och med beaktande av allmänna intressen.

Såsom ett avgörande skäl för införande av eu lösningsrätt åberopades vid
tillkomsten av 1918 års ensittarlag det allmännas intresse av att bevara befintliga
egna hem. Denna synpunkt kan, framhåller kommittén, knappast
numera tillmätas samma betydelse som tidigare. Under senare tid synes det
av olika skäl endast undantagsvis ha förekommit att egna hem uppforts
på ofri grund. Den äldre bostadsbebyggelse som är belägen på sådan mark
motsvarar i sin tur ofta ej nutida krav på bostadsstandard och kan kanske
inte heller till rimlig kostnad genom ombyggnad och reparation uppnå sadan
standard. Emellertid torde åtskilliga exempel finnas på att nyttjanderättshavare
satt husen i sådant skick att dessa fortfarande utgör lämpliga
bostäder. Att sådana egna hem bevaras måste även i dagens läge vara av
intresse från allmän synpunkt.

Kommittén understryker att också andra allmänna intressen skulle beröras
av en utvidgning av lösningsrätten, nämligen önskvärdheten av konsekvens
i lagstiftningen och av en från samhällssynpunkt lämplig fastighetsindelning.
Härvid hänvisar kommittén till sitt tidigare gjorda ställningstagande
att en mer fullständig jord- och planpolitisk provning mte
bör införas ens om tidpunkten i 1 § ensittarlagen flyttas fram. Enligt kommittén
skulle från nyss angivna synpunkter några mera vägande invändningar
knappast kunna resas mot en framflyttning av tidsgränsen till den
1 januari 1928, medan en längre framflyttning skulle te sig mera betänklig.

I detta sammanhang erinras om att enligt jorddelningslagens promulgationslag
får jordavsöndring och ägostyckning verkställas med stöd av äldie
lag om markförvärven skett före lagens ikraftträdande den 1 januari 1928.
Vidare påpekas att sämjedelning som tillkommit före samma tidpunkt fåi
legaliseras utan jord- och planpolitisk prövning enligt lagen den 17 april
1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning nr. in.

Kommittén övergår därefter till att undersöka hur saken ställer sig fiån
den enskilde jordägarens och nyttjanderättshavarens synpunkt. Den avvägning
mellan parternas intressen som ägde rum vid ensittarlagstiftningens
införande i vårt land var förhållandevis okomplicerad eftersom de nyttjanderättshavare
som det då var fråga om utgjorde en tämligen enhetlig grupp.
Förhållandena är nu annorlunda. Det har blivit mycket vanligt att fritidsstugor
uppförs på ofri grund. Vidare förekommer det i inte obetydlig
omfattning att äldre bebyggelse på sådan mark förvärvas för fritidsändamål

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1967

av personer som bor i tätorter. Enligt 1962 års fritidsutrednings betänkande
»Friluftslivet i Sverige, del I» (SOU 1964: 47) finns i landet omkring
100 000 fritidshus som är belägna på arrenderad jord. En inte ringa del av
dessa stugor torde vara beboeliga året runt och således uppfylla det i ensittarlagen
uppställda kravet på nöjaktig bostad. Dessa nyttjanderättshavare
kan uppenbarligen inte åberopa lika starka skäl för att få lösningsrätt
som de vilka är stadigvarande bosatta på lägenheterna. Kommittén anser
därför att 1 rågan huruvida en framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensit
tar lagen bör ske skall bedömas med utgångspunkt från de sistnämnda
arrendatorernas förhallanden. Om en framflyttning finnes vara motiverad
uppkommer alltså spörsmålet huruvida man bör undanta dem som inte
uppfyller ett krav på permanent bosättning från lösningsrätt. Slutligen
måste man överväga frågan om undantag för de nyttjanderättshavare som
har lösningsrätt enligt gällande lag men som inte uppfyller bosättningskravet.

I fråga om de arrendatorer som bosatt sig på lägenheten i tiden nära efter
den 1 januari 1919 aberopar kommittén följande uttalande som departementschefen
gjorde vid tillkomsten av 1918 års ensittarlag.

Mot jordägarens intresse står husägarens. För den förre är det fråga om
ett jordområde, som sedan länge brukats skilt från hans övriga egendom och
som i regel icke utgör någon mera betydande eller värdefull del av egendomen.
För den senare gäller det byggnader och andra anläggningar, på vilka
han under ett flertal år nedlagt arbete och kostnader och vilka ofta utgör
den enda grundvalen för hans bärgning. Utan lagstiftningens ingripande är
han i jordägarens händer. Denne kan förr eller senare tvinga honom att
lämna området utan annan rätt för brukaren än att bortföra vad som kan
bortföras. Att detta därigenom i huvudsak förlorar sitt värde ligger i sakens
natur. Billighet och rättfärdighet talar starkare för att jordägaren skall avstå
en ringa del av sin jord mot full ersättning än att resultatet av husägarens
arbete och kostnader skall väsentligen förspillas.

Till stöd för en lösningsrätt för dessa nyttjanderättshavare åberopar kommittén
också att de efter inlösen skulle kunna inteckna lägenheten och därigenom
förbättra sina möjligheter att få lån för behövliga reparationer. Också
andra värden än rent ekonomiska står emellertid på spel. Det är här ofta
fråga om människor i framskriden ålder som tillbringat huvuddelen av sin
levnad på platsen och kommit att knytas till denna med starka band. Att på
äldre dagar tvingas lämna sitt gamla hem och försöka inplantera sig i en ny
miljö måste för dem innebära svåra personliga påfrestningar. Redan tanken
på ett uppbrott torde för många vara ägnat att fördystra deras tillvaro. Härtill
kommer att det i dagens läge ofta torde ställa sig bekymmersamt för dem
att få en annan lämplig bostad. Det kan enligt kommitténs mening inte råda
delade meningar om att en jämförelse mellan den enskilde jordägarens och
husägarens intressen i de fall som nu berörts utfaller till den senares förmån.
Tydligt är emellertid att situationen för nyttjanderättshavaren inte

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lkk år 1967

alltid är lika ömmande. Generellt kan väl sägas att de argument som talar
till dennes förmån minskar i tyngd ju senare bosättningen på lägenheten ägt
rum. Å andra sidan måste jordägarens intresse av att få behålla äganderätten
till marken anses alltmer förtjänt att beaktas ju kortare tid marken varit
ur hans händer.

Vid en samlad bedömning av de sålunda anförda synpunkterna finner
kommittén övervägande skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten
den 1 januari 1919 bör flyttas fram.

När det gäller att bestämma hur långt en sådan framflyttning bör ske, anser
kommittén att det numera inte finns anledning att utan vidare anknyta
till tidpunkten för tillkomsten av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället
avgöras med hänsyn till vad som framstår såsom rimligt vid en avvägning
av skilda intressen. Tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den
1 januari 1928 markerar härvid en gränslinje på så sätt att man från allmän
synpunkt kan rikta vägande invändningar mot en framflyttning till senare
tidpunkt. Att förlägga tidsgränsen till nämnda datum synes godtagbart också
med hänsyn till enskilda intressen. Samtidigt som de nyttjanderättshavare
vilka kan åberopa de tyngst vägande skälen för en lagändring därigenom
i regel får lösningsrätt, tillgodoses jordägarnas intresse av att återfå
mark som under inte alltför lång tid varit utarrenderad.

Antalet stadigvarande bosatta nyttjanderättshavare som får lösningsrätt
om kravet på bebyggelse ändras till att avse den 1 januari 1928 uppskattar
kommittén med stöd av tillgängliga uppgifter till åtminstone 2 000. Med
hänsyn till att flertalet av dessa har familj, anser kommittén att det inte
med fog kan påstås, att den ifrågasatta lagändringen skulle få betydelse för
ett så fåtal personer att den av denna orsak är opåkallad.

I enlighet med dessa överväganden föreslår kommittén att tidsbestämningen
i 1 § ensittarlagen flyttas fram till den 1 januari 1928.

Remissyttrandena. En mycket klar majoritet bland remissinstanserna
godtar den förordade framflyttningen av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen.
På flera håll betonar man emellertid att en förutsättning härför är att
kommitténs förslag om en skärpning av kravet på bosättning och om en tidsbegränsning
av lagens giltighetstid samtidigt genomförs.

Bland de remissinstanser som accepterar kommittéförslaget kan nämnas
Göta hovrätt, lantbruksstijrelsen, lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, arrendelagsutredningen,
häradshövding ef öreningen, lantmätareföreningen och
kommunal-tekniska föreningen.

Några remissinstanser anser att en ytterligare utvidgning av lösningsrätten
är påkallad. Överlantmätaren i Örebro län — vars yttrande biträds av
länsstyrelsen i länet — menar att man helt kan slopa kravet på att nyttjanderättshavarens
boningshus skall ha funnits uppfört på området vid viss
tidpunkt, om gällande lags krav på en upplåtelsetid av tio år behålls eller

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1967

eventuellt skärps till att avse tjugo år och om på sätt kommittén förordat
lösningsrätten begränsas till att bara gälla egentliga egna hem. Överlantmätaren
framhåller därvid att det i 1925 års ensittarlag upptagna villkoret
om en tioårig upplåtelsetid efter hand i realiteten skärpts genom att man
behållit kravet på att bostadsbyggnaden skall ha uppförts före den 1 januari
1919. Lösningsrätten är sålunda f. n. (år 1965) begränsad till lägenheter som
innehafts av nyttjanderättshavare i mer än 46 år, och kommitténs förslag innebär
eu sänkning av denna tid till 38 år. Förslaget innebär därför att de
sociala intressena inte tillgodoses i tillnärmelsevis samma utsträckning som
vid tillkomsten av ensittarlagen. Överlantmätaren uttalar vidare att hus soin
är mer än 40 år gamla ofta är av sådan beskaffenhet att det knappast är
ekonomiskt lämpligt att rusta upp dem så, att de motsvarar dagens krav på
bostadsstandard. Det synes därför mer angeläget att ge de egnahemsägare
som har något yngre hus på ofri grund tillfälle att genom inlösen skaffa sig
möjligheter att belåna fastigheterna och på så sätt få kapital för reparationer.
Överlantmätaren påpekar också att de planpolitiska villkoren vid fastighetsbildning
fått sitt nuvarande innehåll i samband med den nya byggnadslagstiftningens
ikraftträdande år 1948. Om dessa restriktioner skall tas
till utgångspunkt vid bestämmandet av tidsgränsen i 1 § ensittarlagen, bör
denna lämpligen anges till den 1 januari 1948. Lantbruksnämnden i Örebro
län anser att tidpunkten kan framflyttas till den 1 januari 1948 utan att detta
medför något mera omfattande ingrepp i jordäganderätten, under förutsättning
att inlösningsrätten begränsas till enbart permanent bebodda lägenheter.
En sådan framflyttning skulle underlätta för nyttjanderättshavare att
efter inlösen skaffa medel för upprustning och modernisering av bostaden.
Enligt överlantmätaren i Västmanlands län kan man skäligen flytta fram
tidpunkten förslagsvis ett tiotal år längre än kommittén föreslagit för att utvidga
lösningsrätten till att omfatta bostäder som är av betydelse för den sociala
bostadsförsörjningen.

Förslaget att framflytta tidsgränsen avstyrks av bl. a. hovrätten för Nedre
Norrland, kammarkollegiet, advokatsamfundet och RLF.

Ett flertal av de avstyrkande remissinstanserna framhåller att de principiella
invändningar mot en framflyttning som gjordes inom lagrådet år 1922
fortfarande har giltighet. Hovrätten för Nedre Norrland anser med tanke på
de enskilda parternas intressen att invändningarna med åren vuxit i styrka
och kräver större beaktande än förr. Såväl lägenhetsinnehavare som jordägare
har på grund av de uttalanden som gjordes i samband med lagstiftningens
tillkomst haft anledning utgå från att något friköp framdeles inte
skulle komma i fråga för de lägenheter som upplåtits efter utfärdandet av
den nu gällande lagen. Lagen har nu gällt i mer än fyra decennier, och en
ändring som innebär att man utvidgar lösningsrätten måste därför i princip
betraktas som ett allvarligare ingrepp i bestående privata rättsförhållanden
och till jordägarens förfång än det som gjordes när lagen tillkom. Det kan

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

inte heller utan vidare tas för givet att betänkligheterna inför en utvidgning
blir mindre, om man i förväg bestämmer sig för och i lagen inskriver hur
länge den skall vara gällande. Hovrätten påpekar därvid att det inte finns
något hinder för en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om det
f. n. saknas anledning att räkna med en sådan.

I åtskilliga yttranden ifrågasätts det praktiska behovet av reformen. Kammarkollegiet
anser vissa omständigheter tyda på att den av kommittén gjorda
uppskattningen av antalet nyttjanderättshavare som skulle beröras av
den föreslagna framflyttningen är avsevärt för hög. Antalet är sannolikt
obetydligt. Kollegiet finner redan av denna anledning inte tillräckliga skäl
föreligga för en lagändring. Liknande uttalanden görs av några länsstyrelser.
Hovrätten för Nedre Norrland efterlyser ett fylligare underlag än
vad kommittén redovisat för bedömande av frågan om ett tillräckligt starkt
behov föreligger för en vidgad lösningsrätt.

Flera remissinstanser betonar att nyttjanderättshavaren i dagens läge
inte kan åberopa lika starka sociala skäl till stöd för en lösningsrätt som
när ensittarlagstiftningen infördes. RLF uttalar att samhället i dag har en
helt annan struktur än år 1925 och att ägare av boningshus på otri grund
som hittills inte gjort sin lösningsrätt gällande till övervägande del torde
utgöras av personer som använder husen mer eller mindre för fritidsändamål.
Kammarkollegiet hänvisar till att äganderätt till marken inte är nödvändig
för erhållande av statslån till upprustning av äldre bostadshus.

Från skilda håll uttalas att nyttjanderättshavarnas intresse av trygghet
mot att tvingas lämna sin bostad vid arrendetidens utgång bör tillgodoses
genom ändring i arrendelagstiftningen. Man erinrar härvid om att arrendelagsutredningen
har att överväga hithörande frågor. Hovrätten för Nedre
Norrland, som intar denna ståndpunkt, påpekar alt den utvidgade lösningsrätten
inte kommer att omfatta de egna hem som efter den 1 januari 1928
uppförts på arrenderad mark, trots att dessa egna hem kanske i högre grad
än de som uppförts under 1920-talet fyller nutida krav på bostadsstandard
och är förtjänta av att bevaras. Detta förhållande kan enligt hovrätten
framstå som inkonsekvent och otillfredsställande också från den synpunkten
att ifrågavarande nyttjanderättshavare slutit sina avtal under samma
förutsättningar som de vilkas bosättning ägt rum under åren 1919—1927.
I stort sett samma synpunkter framförs bl. a. av kammarkollegiet och några
länsstyrelser.

Distriktslanfmätaren i Göteborgs norra distrikt avstyrker en utvidgning
av lösningsrätten under åberopande att ensittarförrättningarna främst leder
till bildande av stora fritidsfastigheter, vilket i expansiva trakter med
stor efterfrågan på mark försvårar utnyttjandet av de begränsade marktillgångarna.

Vissa remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma intör en
utvidgning av lösningsrätten förordar, för den händelse en sådan ändå

23

Kungl. Maj.is proposition nr år 1967

skulle finnas påkallad, en mera begränsad framflyttning av tidpunkten i
1 § ensittarlagen än den kommittén föreslagit. Uttalanden i denna riktning
görs av kammarkollegiet samt länsstyrelsen och överlantmätaren i Uppsala
län. Dessa föreslår att framflyftningen inskränks till tidpunkten för ensittarlagens
ikraftträdande den 1 september 1925. Länsstyrelsen och överlantmätaren
uttalar att något bärande skäl för att förlägga tidsgränsen till
den 1 januari 1928 inte föreligger. En förskjutning av tidpunkten till den
1 januari 1926 för att underlätta utredningen om boningshusets ålder anses
emellertid tänkbar.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om inte också den i 3 § kyrkliga
försäljningslagen angivna tidpunkten den 1 januari 1926 bör framflyttas.
Överlantmätaren i Älvsborgs län ifrågasätter om inte följdriktigheten bjuder
att så sker. Kammarkollegiet anser däremot att en sådan lagändring
inte är påkallad. Kollegiet framhåller att det mellan 3 § kyrkliga försäljningslagen
och ensittarlagen föreligger den väsentliga skillnaden att den
förra bestämmelsen inte grundar någon tvångsrätt till inlösen utan bara
innefattar ett bemyndigande att under vissa förutsättningar medge försäljning.
Detta bemyndigande synes f. ö. numera efter de ändringar som vidtagits
i 2 § kyrkliga försäljningslagen ha förlorat självständig betydelse, och
3 § åberopas mycket sällan i ärenden angående försäljning av kyrklig jord.

Departementschefen. Som jag anfört tidigare talar vissa skäl för att
den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919 flyttas fram
till den 1 januari 1928. Kommitténs förslag härom godtas också av en
mycket klar majoritet bland remissinstanserna. Exempel på kritiska röster
saknas emellertid inte. Invändningar görs från såväl principiella som
praktiska utgångspunkter. I principiellt hänseende åberopas främst ett av
lagrådet år 1922 avgivet utlåtande. Bakgrunden till detta utlåtande var
att den för lösningsrätten avgörande tidpunkten, som i 1918 års ensittarlag
bestämts till den 1 januari 1918, i 1920 års ensittarlag flyttats fram
till den 1 januari 1919 och att förslag väckts om en ytterligare framflyttning.
Lagrådet avstyrkte förslaget om framflyttning under motivering att
upprepade framflyttningar inte kunde anses förenligt med ensittarlagstiftningens
retroaktiva innebörd och att de kunde ge anledning till antaganden
om ytterligare framflyttningar och på så vis skapa rättsosäkerhet och rubba
förtroendet för de lagstiftande myndigheterna.

Kommittén har funnit att lagrådets uttalanden numera i stort sett saknar
aktualitet. Till stöd härför anförs att mer än 40 år förflutit utan att den
kritiska tidpunkten framflyttats och att någon ytterligare framflyttning
inte är att räkna med, eftersom en avveckling av ensittarlagen samtidigt
föreslås. Jag kan inte finna annat än att kommitténs ställningstagande på
denna punkt är välgrundat. En remissinstans har mot kommitténs resonemang
invänt att en tidsbegränsning av lagen inte ger några säkra garantier

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

mot en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om anledning f. n.
saknas att räkna med en sådan. Detta kan väl i och för sig vara riktigt. Enligt
min mening torde det emellertid knappast för någon framstå soin antagligt
att ännu en framflyttning kommer att ske. Några ogynnsamma
verkningar av det slag 1922 års lagråd antydde synes därför inte behöva
befaras, om en framflyttning nu sker.

I likhet med kommittén anser jag vidare att avgörande betydelse inte kan
tillmätas den invändningen att såväl nyttjanderättshavaren som jordägaren
vid upplåtelsen haft anledning räkna med att någon inlösen inte skulle
kunna komma till stånd. Att man lagstiftningsvägen ingriper i gällande
privaträttsliga förhållanden kan inte under alla omständigheter bedömas
som förkastligt och har tidigare skett vid skilda tillfällen.

På grund av vad sålunda anförts delar jag kommitténs uppfattning att
något hinder i principiellt hänseende inte möter mot en framflyttning och
att frågan härom bör avgöras efter en avvägning mellan nyttj anderättshavarens
och jordägarens intressen och med beaktande av allmänna intressen.

Vad först gäller de allmänna intressena har kommittén å ena sidan
funnit att samhällets intresse av att bevara de på annans mark uppförda
egna hemmen inte kan tillmätas samma avgörande betydelse som vid tillkomsten
av ensittarlagstiftningen men att ett sådant intresse kan föreligga
åtminstone i vissa fall. Kommittén har å andra sidan kommit till den
slutsatsen att man från allmänna synpunkter knappast kan resa några
mera vägande invändningar mot en mindre framflyttning av den i 1 § ensittarlagen
angivna tidpunkten. De av kommittén sålunda gjorda bedömningarna
har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag kan ansluta
mig till kommitténs ställningstaganden på denna punkt.

Vid övervägande av frågan hur en framflyttning ter sig från jordägarnas
och nyttjanderättshavarnas synpunkter har kommittén gjort en kategoriklyvning
i fråga om nyttjanderättshavarna. Eftersom det enligt kommitténs
mening är uppenbart att de arrendatorer som använder marken för fritidsändamål
inte kan åberopa lika starka skäl för en lösningsrätt som de vilka
är stadigvarande bosatta på platsen, anses frågan om en framflyttning böra
bedömas enbart med utgångspunkt från de sistnämnda arrendatorernas
förhållanden. Om en lagändring därvid finnes motiverad, blir det en senare
fråga att pröva huruvida ett undantag från den utvidgade lösningsrätten
bör göras beträffande övriga nyttj anderättshavare.

I fråga om de arrendatorer som bosatt sig på platsen den närmaste tiden
efter den 1 januari 1919 anser kommittén delade meningar inte kunna råda
om att en avvägning av jordägarens och nyttj ander ättshavarens intressen
utfaller till den senares förmån. Mot kommitténs uttalande på denna punkt
har vid remissbehandlingen från flera håll gjorts den allmänna invändningen
att nyttj anderättshavaren i dagens läge inte kan åberopa lika starka

Kiingl. Maj. ts proposition nr 1H år 1967 25

sociala skal till stöd för en lösningsrätt som vid ensittarlagstiftningens genomförande.
Detta är naturligtvis riktigt såtillvida att en uppsägning för
nvttjanderättshavaren inte längre behöver medföra att han kommer att
ställas utan tak över huvudet eller annars lida nöd. Emellertid hindrar
detta inte att nyttjanderättshavarens intresse av att förvärva äganderätt till
marken kan väga betydligt tyngre än jordägarens intresse av att behålla
äganderätten. Så är fallet beträffande de nyttjanderättshavare som bosatt
sig på marken de närmaste åren efter den 1 januari 1919.

Ett par remissinstanser hävdar att starka skäl talar för att också nyttjanderättshavare
som har hus som uppförts under senare tid bereds tillfälle
att lösa in marken. Sådana skäl kan givetvis föreligga, men i dessa
fall väger jordägarens intresse av att återfå marken tyngre än i de tidigare
åsyftade, och detta intresse måste anses alltmer förtjänt att beaktas ju
kortare tid marken varit ur jordägarens besittning. Någon längre framflyttning
är därför inte tänkbar. Ännu mindre kan det, såsom föreslagits
från något håll, komma i fråga att helt slopa kravet på att ett nyttjanderättshavaren
tillhörigt boningshus skall ha funnits uppfört på området vid
viss angiven tidpunkt.

Några remissinstanser anser att nyttjanderättshavarnas intresse av trygghet
i besittningen bör tillgodoses genom en ändring av arrendelagstiftningen
och inte genom en utvidgad lösningsrätt. Som redan nämnts har beredningen
av detta ärende samordnats med beredningen av arrendelagsutredningens
betänkande om bostadsarrenden in. in., och ett förslag till ändringar i arrendelagstiftningen
ämnar jag, som nämnts, anmäla inom kort. Vad som i
detta sammanhang är av intresse är de nya regler som föreslås i fråga om
bostadsarrende. Sådant arrende föreligger när arrendatorn äger eller tänker
uppföra bostadshus på marken. Förslaget syftar till en förstärkning
av dessa arrendatorers rättsställning. Bl. a. föreslås att arrendetiden skall
\ara bestämd och utgöra minst fem år. Vidare föreslås att arrendatorn
skall få s. k. optionsrätt, dvs. rätt till förlängning av arrendetiden.

Även om den föreslagna reformen av arrendelagstiftningen innebär en betydande
förbättring av bostadsarrendatorernas rättsställning i förhållande
till vad som f. n. gäller, kan det knappast göras gällande att skälen för en
utvidgad rätt till inlösen vid äldre ny ttj anderätter därigenom bortfaller
helt. Det är först genom rätten till inlösen som nyttjanderättshavarna får
ett fullständigt skydd mot att behöva lämna det hem de skapat åt sig. Även
bortsett från trygg,hetssynpunkten måste det framstå som betydelsefullt
för de berörda arrendatorerna att kunna bli ägare till den mark där deras
bostadshus ligger och sålunda göra sig helt oberoende av jordägaren.

Pa grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med kommittén övervägande
skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari
1919 flyttas fram.

I frågan hur långt framflyttningen bör ske anser kommittén att det nume -

26

Kungl. Maj. ts proposition nr ltt år 1967

ra inte finns anledning att utan vidare anknyta till tidpunkten för tillkomsten
av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället avgöras med hansyn till vad
som framstår som rimligt vid en avvägning mellan skilda intressen. Enligt
kommitténs mening är tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den
1 januari 1928 godtagbar med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.
Några remissinstanser vill inskränka framflyttningen till tidpunkten
för ensittarlagens ikraftträdande den 1 september 1925 eller till den 1
januari 1926. Enligt dessa remissinstanser saknas bärande skal att bestamma
tidpunkten till den 1 januari 1928.

Enligt min mening utgör tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande
en skiljelinje som inte kan frånkännas betydelse i det nu aktuella hanseendet.
Jag syftar på det förhållandet att jordpolitiska bestämmelser med generell
giltighet då för första gången infördes i vår lagstiftning. Däremot
anser jag inte några sakliga skäl kunna åberopas till stöd för att tidpunkten
för ensittarlagens ikraftträdande tillmäts avgörande betydelse när det
gäller att fastställa den nya tidsgränsen. Jag föreslår alltså att framflyttningen
sker till den 1 januari 1928.

Kommittén beräknar att antalet stadigvarande bosatta nyttjanderättshavare
som skulle få lösningsrätt vid en framflyttning av tidsbestämningen till
den 1 januari 1928 uppgår till åtminstone 2 000. Enligt kommitténs mening
kan det därför inte med fog göras gällande att lagändringen skulle beröra ett
så litet antal personer att den av denna orsak framstår som opåkallad. Från
några håll har man vid remissbehandlingen gjort gällande att antalet berörda
nyttjanderättshavare är avsevärt lägre än kommittén antagit och att det
på grund därav inte föreligger tillräckliga skäl för en lagändring. Även om
den av kommittén angivna siffran skulle vara något för hög, är det enligt
min mening tydligt att en framflyttning av tidpunkten till den 1 januari
1928 berör ett inte alldeles obetydligt antal personer. Med hänsyn härtill och
till den stora vikt lagändringen kommer att få för dessa anser jag att den
bör genomföras.

I likhet med kammarkollegiet finner jag inte anledning till att man som
en följd av den nu föreslagna lagändringen flyttar fram den i 3 § kyrkliga
försäljningslagen angivna tidpunkten den 1 januari 1926.

Utformningen av bostadskravet

Kommittén. Kommittén framhåller att det vid tillkomsten av 1918 års
ensittarlag torde ha varit en främmande tanke för lagstiftaren att inlösen
skulle kunna ske av mark som används för fritidsändamål. Vad som skulle
vinnas med lagen var att befintliga egna hem bevarades. För att lösningsrätten
skulle begränsas i enlighet härmed uppställdes ett krav på att nyttjanderättsliavarens
byggnader skulle bereda nöjaktig bostad åt honom och hans

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1967

familj. Samma villkor togs upp också i 1920 och 1925 års ensittarlagar. I
rättspraxis har för att detta villkor skall vara uppfyllt krävts att huset är
beboeligt året runt men däremot inte att nyttjanderättshavaren bor i huset
hela året. I praktiken torde det också vara ganska vanligt att inlösen enligt
ensittarlagen kommer till stand pa ansökan av personer som förvärvat huset
för fritidsändamål. Enligt kommitténs uppfattning strider denna rättstilllämpning
i varje fall mot lagens ursprungliga syfte. Kommittén anser,
som redan nämnts, uppenbart att dessa nyttjanderättshavare inte kan åberopa
lika starka skäl för att få lösningsrätt som de vilka är stadigvarande
bosatta på lägenheterna. Och för jordägaren kan det te sig obilligt att han
skall tvingas avstå den mark han kanske tycker sig behöva till förstärkningav
sitt jordbruk för ett ändamål som han ofta anser mindre angeläget.

Också i allmänhetens ögon måste det enligt kommitténs mening synas
egendomligt, om en viss kategori ägare av fritidshus på ofri grund tillerkänns
lösningsrätt, medan Övriga helt kommer att sakna möjligheter att
skydda sig mot uppsägning. Att utjämna denna olikhet genom att införa
lösningsrätt enligt ensittarlagen för samtliga sommarstugearrendatorer kan
emellertid inte komma i fråga. Detta skulle innebära att ensittarlagen helt
förlorade sin karaktär av övergångslagstiftning och i stället framstod som
en expropriationslag. Följden skulle också med säkerhet bli att arrendeupplåtelser
för fritidsbebyggelse i framtiden helt omöjliggjordes. Med hänsyn
till det alltmer växande behovet av mark för fritidsändamål är en sådan utveckling
inte önskvärd. De skyddsbestämmelser till förmån för sommarstugearrendatorerna
som kan finnas påkallade bör i stället tas upp i arrendelagstiftningen
och vara enhetliga för hela denna grupp av nyttj anderättshavare.

^ ägande skäl anses således tala för att sommarstugearrendatorerna inte
skall åtnjuta lösningsrätt enligt ensittarlagen. Det bör emellertid enligt kommitténs
mening inte komma i fråga att beröva de nyttj anderättshavare som
redan har lösningsrätt denna. Undantaget bör därför endast avse de sommarstugearrendatorer
som skulle bli lösningsberättigade genom den föreslagna
framflyttningen av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen.

En lagändring i nu angiven riktning behöver enligt kommitténs meninginte
försvåra bedömningen av lösningsanspråken, om kommitténs förslag
beträffande den lagtekniska konstruktionen godtas. För övrigt måste skälen
för en lagändring anses så starka att man inte bör väja för vissa tillämpningssvårigheter.

Kommittén finner således, att sommarstugearrendatorerna bör undantas
från lösningsrätt. Detta syfte skulle uppnås, om i 1 § ensittarlagen införs ett
krav på permanent bosättning och i övergångsbestämmelserna föreskrivs
dispens från detta krav beträffande de nyttj anderättshavare som är lösningsberättigade
enligt gällande lag.

Eftersom lösningsrätt enligt ensittarlagen bör vara oberoende av åtgärder

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

som en nyttjanderättshavare kan komma att vidta i syfte att förvärva äganderätt
till jorden, bör enligt kommittén kravet på permanent bosättning avse
inte bara lösningstillfället utan också den tidigare angivna, för lösningsrätten
avgörande tidpunkten den 1 januari 1928. Om ett sådant krav införs,
torde det nu gällande villkoret att nyttjanderättshavarens boningshus skall
lämna nöjaktig bostad åt honom och hans familj vid berörda tidpunkter bli
överflödigt. Ett tämligen svårtolkat rekvisit skulle därmed kunna utgå ur
lagen.

När det gäller att i lagtexten ange kravet på permanent bosättning, anser
kommittén lämpligt att begagna terminologin i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469). I förslaget föreskrivs därför att nyttjanderättshavare
skall ha varit bosatt på lägenheten sedan den 1 januari 1928.

Kommittén anför att det i regel inte synes föreligga några svårigheter att
fastställa om detta villkor är uppfyllt. I de allra flesta fall torde utdrag ur
församlingsboken eller mantalslängden visa om nyttjanderättshavare under
hela den kritiska tidsperioden varit kyrkobokförd eller mantalsskriven på
den ifrågavarande fastigheten. I sådana fall bör någon tvekan inte råda om
att kravet är uppfyllt. Annars får saken avgöras på grundval av de faktiska
upplysningar som kan inhämtas vid förrättningen och genom en tolkning av
lagbestämmelsen efter dess syfte. Tillfälliga avbrott i bosättningen torde inte
böra tillmätas betydelse för lösningsrätten, under förutsättning att nyttj
anderätten bestått hela tiden.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag på denna punkt tillstyrks vild
lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser, däribland Göta
hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bostadsstgrelsen,
häradshövdingeföreningen, advokatsamfundet, lantmätareföreningen och
kommunal-tekniska föreningen.

Några av de tillstyrkande remissinstanserna, bland dem kammarkollegiet,
ger uttryck åt viss tvekan inför reformen under hänvisning till att
tillämpningssvårigheter kan väntas uppkomma. Lantmätareföreningen
framhåller däremot att det vid ensittarförrättningar enligt gällande lag varit
svårt att med bestämdhet avgöra om det i 1 § upptagna villkoret angående
beskaffenheten av nyttjanderättshavarens boningshus vid den i paragrafen
angivna tidpunkten är uppfyllt eller inte och att kommittéförslaget, som eliminerar
dessa bekymmer, därför maste hälsas med tillfredsställelse.

Vissa av de i sak positiva remissinstanserna anser att den föreslagna lagtexten
bör förtydligas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt länsstyrelsen och
överlantmätaren i Norrbottens län ifrågasätter sålunda om inte kravet på
oavbruten bosättning bör markeras tydligare. För att det redan av lagtexten
skall framgå att lösningsrätten inte avser fritidsbostäder finner överlantmätaren
i Gotlands län lämpligt att man i 1 § anger att nyttjanderättshavaren
skall ha varit stadigvarande bosatt på lägenheten. Distriktslantmätaren i Ud -

Kungl. Maj.ts proposition nr ibk år 1967

29

devalla norra distrikt anser att det är önskvärt med ett klarläggande av hur
lång tid ett avbrott i bosättningen får vara innan lösningsrätten går förlorad.
Lantmätareföreningen anser lagtexten inte vara fullt entydig och klar i så
måtto att det kan vara tveksamt om uttrycket »sedan den 1 januari 1928»
också hör till satsen »och där varit bosatt». Enligt föreningen skulle en tydligare
formulering möjligen vara att föredra, förslagsvis »sedan den 1 januari
1928 ej mindre ägt å marken uppfört boningshus än även där varit bosatt».
Ett liknande uttalande görs av biträdet åt ngttjanderättshavare i Göteborgs
och Bohus län.

I vissa yttranden uttalas att en ytterligare skärpning av inlösningsvillkoren
är påkallad. På några håll anser man därvid att krav på stadigvarande
bosättning bör uppställas också beträffande nyttjanderättshavare som redan
nu är lösningsberättigade. Överlantmätaren i Örebro län framhåller — med
instämmande av länsstyrelsen i länet — att det är naturligt att en rättstilllämpning
som strider mot lagstiftarens syfte ändras genom en korrigering
av lagtexten. Några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt bör detta
inte föranleda, eftersom man kan förutsätta att behövliga skyddsbestämmelser
till förmån för sommarstugearrendatorer kommer att tas upp i arrendelagstiftningen.
Liknande synpunkter framförs av överlantmätaren i Västmanlands
län och lantbruksnämnden i Jönköpings län. Blekinge länsförbund
av RBF anser att man bör kräva att boningshuset också framdeles kommer
att begagnas som permanent bostad.

En lindring av kravet på permanent bosättning ifrågasätts av lantmäteristyrelsen,
som framhåller att det kan bli svårt att bedöma om bosättningen
varat under hela tidsperioden från den 1 januari 1928. Kommitténs avsikter
torde kunna anses tillgodosedda genom ett krav på bosättning under exempelvis
de senaste fem åren före prövningen.

De remissinstanser som avstyrker att man inför ett krav på permanent bosättning
åberopar främst att ett sådant krav knappast är praktiskt motiverat
och att det i vissa fall skulle föranleda betydande utredningsarbete och
tolkningssvårigheter för förrättningsmännen. Överlantmätaren i Västernorrlands
län anser det föga ändamålsenligt att ensittarlagen utrustas med två
olika bosättningsvillkor för skilda inlösningsfall under lagens återstående
begränsade giltighetstid enligt förslaget. Detta kan komma att leda till komplikationer
i den praktiska verksamheten, eftersom en sådan skillnad måste
te sig svårförståelig för allmänheten. Ändringen tillgodoser inte heller något
egentligt allmänt intresse. Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar att den föreslagna
skärpningen av lösenvillkoren kan befaras komma att drabba just
den kategori för vilken lösningsrätten av sociala skäl är av största betydelse.
En inte obetydlig del av de nyttjanderättshavare som kan komma i fråga
vid en utvidgning av lagens tillämpningsområde utgörs nämligen av personer
som på grund av tilltagande ålder och behov av omvårdnad inte längre
kan bo kvar året runt i omoderna boningshus utan tidvis, särskilt under vin -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

terhalvåret, vistas hos anhöriga eller på pensionärshem. Enligt länsstyrelsens
mening bör denna kategori inte uteslutas från lösningsrätten enbart av
den anledningen att boningshusen för dem övergått till att bli mer eller
mindre sommarbostäder. Ett liknande uttalande görs av överlantmätaren
i Älvsborgs län.

Som ytterligare ett skäl mot den föreslagna skärpningen av villkoren för
lösningsrätten åberopar länsstyrelsen i Jämtlands lön att ägande av fritidshus
alltmera kommit att uppfattas som en företeelse som från social synpunkt
bör accepteras och även betraktas som önskvärd. Liknande uttalanden
görs av överlantmätaren och lantbruksnämnden i länet.

Den av kommittén valda lagtekniska lösningen att införa kravet på permanent
bosättning i 1 § ensittarlagen och att i en övergångsbestämmelse ge
dispens från detta krav beträffande nu lösningsberättigade nyttj anderättshavare
kritiseras i några remissyttranden. Överlantmätaren i Blekinge län
— vars yttrande på denna punkt biträds av länsstyrelsen i länet — konstaterar
att förslaget inte är avsett att åstadkomma någon som helst förändring
i rättsläget för den största gruppen inlösningsberättigade, alltså för dem
som redan nu har lösningsrätt. Med hänsyn härtill borde rimligtvis den nuvarande
lagen få gälla oförändrad för denna grupp under den begränsade
tid lagen ännu skall äga bestånd. För den nytillkommande mindre gruppen
skulle då få införas en särskild bestämmelse. Kommittén har emellertid
förfarit precis tvärtom, vilket överlantmätaren finner egendomligt och otillfredsställande.
Även lantmäteristyrelsen och lantmätareföreningen håller
före att såväl den nu gällande som den föreslagna regleringen med viss fördel
från tillämpningssynpunkt kan inflyta i lagtexten.

Departementschefen. Den fråga som diskuteras i detta avsnitt gäller utformningen
av bostadskravet i ensittarlagen. Kommitténs förslag innebär
en skärpning av detta krav i förhållande till gällande rätt. Förslaget har
särskild betydelse med hänsyn till den utvidgning av lösningsrätten som
ligger i framflyttningen av den i 1 § angivna tidpunkten till den 1 januari
1928.

Kommittén har funnit vägande skäl tala för att de s. k. sommarstugearrendatorerna
inte bör åtnjuta lösningsrätt enligt ensittarlagen. Till stöd
härför anförs främst att dessa nyttjanderättshavare inte kan åberopa lika
starka skäl för lösningsrätt som de vilka är stadigvarande bosatta på lägenheterna.
Denna bedömning har godtagits av nästan samtliga remissinstanser.

Några remissinstanser har emellertid uttalat att en inskränkning av
lösningsrätten till att omfatta bara de nyttj anderättshavare som är stadigvarande
bosatta på lägenheterna kan befaras drabba just den kategori för
vilka lösningsrätten har den största betydelsen från social synpunkt. Det
görs gällande att ett inte obetydligt antal nyttj anderättshavare på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1967 31

av tilltagande ålder och vårdbehov inte kan bo kvar i sina hus hela året
utan tidvis vistas hos anhöriga eller på pensionärshem.

Jag delar uppfattningen att det inte finns lika starka skäl för en lösningsrätt
när det gäller den grupp av nyttjanderättshavare som kommittén
betecknat som sommarstugearrendatorer. Jag kan emellertid också instämma
i de nyss återgivna uttalandena från vissa remissinstanser. Kommittén
torde inte heller ha åsyftat att undanta dessa nyttjanderättshavare,
som faller utanför den kategori som avses med beteckningen sommarstugearrendatorer.

Med hänsyn till önskvärdheten av att lösningsrätten begränsas till fall
där den verkligen har en funktion att fylla och kan motiveras från allmänna
och enskilda synpunkter ansluter jag mig till kommitténs uppfattning
att nyttjanderätt för fritidsändamål inte bör grunda lösningsrätt
enligt ensittarlagen. Detta innebär dock inte att jag inte anser att ifrågavarande
arrendatorers rättsställning bör stärkas. I likhet med kommittén
är jag emellertid av den uppfattningen att de behövliga skyddsbestämmelserna
för dessa bör tas upp i arrendelagstiftningen. Förslag till sådana
bestämmelser läggs som jag tidigare nämnt fram inom kort.

Begränsningen av lösningsrätten bör enligt kommitténs mening komma
till uttryck i lagtexten genom ett krav på att nyttjanderättshavaren vid
tidpunkten för lösningsrättens utövande skall vara stadigvarande bosatt
på lägenheten. För att undvika att lösningsrätten blir beroende av åtgärder
som nyttj anderättshavar en vidtar enbart för att förvärva äganderätt
till marken föreslår kommittén att kravet på permanent bosättning anknyts
till förhållandena inte bara vid lösningstillfället utan också vid den tidigare
föreslagna tidpunkten den 1 januari 1928. Härigenom blir enligt kommittén
det nu gällande, ganska svårtolkade villkoret att nyttj anderättshavarens
boningshus vid dessa båda tillfällen skall lämna nöjaktig bostad åt honom
och hans familj överflödigt. Kommittén föreslår därför att detta villkor
ersätts med ett krav på att stadigvarande bosättning skall ha förelegat sedan
den 1 januari 1928.

Jag kan i princip ansluta mig till kommitténs förslag. Förslaget aktualiserar
emellertid frågan hur man skall ställa sig till de nyttjanderättshavare
som har lösningsrätt enligt gällande rätt men som skulle berövas
denna rätt om kommitténs förslag genomfördes. Enligt kommitténs mening
bör förslaget ej påverka den rätt till inlösen som en nyttjanderättshavare
kan ha enligt gällande lag. Detta föreslås komma till uttryck i en
övergångsbestämmelse. Kommitténs ställningstagande har mött erinringar
vid remissbehandlingen. Några remissinstanser hävdar sålunda att villkoret
om bosättning bör gälla beträffande samtliga nyttjanderättshavare. Jag anser
emellertid att det inte är försvarligt att ta ifrån de nyttjanderättshavare
som nu har lösningsrätt men som av någon anledning inte utövat denna
möjligheten att friköpa marken och biträder därför kommittéförslaget.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1967

Mot de av kommittén framlagda lagförslagen har vid remissbehandlingen
riktats vissa erinringar av mera detalj betonad karaktär. Lantmäteristyrelsen
har sålunda ifrågasatt om man inte bör nöja sig med att uppställa
krav på bosättning under exempelvis de senaste fem åren före prövningen.
Eu annan remissinstans anser att det bör krävas att huset också i fortsättningen
kommer att användas som permanent bostad. Vidare hävdas i några
yttranden att såväl de nu gällande som de föreslagna lösningsvillkoren bör
inflyta i själva lagen. Den särskilda bestämmelsen till skydd för dem som
redan har lösningsrätt skulle alltså inte tas upp som en övergångsbestämmelse.
En annan synpunkt gäller närmast den praktiska tillämpningen.
Det påstås att kravet på stadigvarande bostad på den nyttjade marken kan
leda till betydande utredningsarbete och tolkningssvårigheter för förrättningsmännen.

De sålunda framställda erinringarna kan enligt min mening i allt väsentligt
avvisas. Den främsta förtjänsten med förslaget är att det i regel
inte blir aktuellt att vid inlösenförrättningar tillämpa de äldre bestämmelserna
och således pröva den ofta svårbedömda frågan om det hus som
fanns på marken den 1 januari 1919 lämnade nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren
och hans familj. Förrättningsmännen torde nämligen i
de allra flesta fall kunna konstatera att nyttjanderättshavare varit bosatt
på lägenheten sedan den 1 januari 1928, och det lär bara undantagsvis komma
i fråga att tillämpa äldre rätt. Jag kan inte finna annat än att detta
innebär en från praktisk synpunkt smidig lösning.

I sitt förslag till lagtext har kommittén vid formuleringen av kravet på
stadigvarande bosättning knutit an till terminologin i 1946 års folkbokföringsförordning
och angett att nyttjanderättshavare skall ha varit bosatt
på lägenheten sedan den 1 januari 1928. Av motiven framgår emellertid att
kommittén anser att man vid tolkningen av bestämmelsen inte skall vara
helt bunden av den innebörd bosättningsbegreppet har i förordningen. Själv
är jag också av den uppfattningen att det skulle föra för långt att som villkor
för lösningsrätt enligt ensittarlagen alltid kräva att nyttjanderättshavare
sedan den 1 januari 1928 varit bosatt på lägenheten i den mening som
avses i 1946 års folkbokföringsförordning. Detsamma gäller den nya folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967 (nr 198) där bosättningsbegreppet
lämnats oförändrat i sak. För undvikande av missförstånd synes det då
lämpligt att man vid formuleringen av villkoret undviker att använda sig
av bosättningsbegreppet. Kravet synes i stället kunna beskrivas så att det
på marken uppförda boningshuset skall sedan den 1 januari 1928 ha tjänat
som stadigvarande bostad åt nyttjanderättshavare och hans familj. Vid
tillämpningen av denna bestämmelse torde förrättningsmännen först böra
undersöka, om den nuvarande nyttjanderättshavaren och hans eventuella
företrädare i nyttjanderätten varit kyrkobokförda eller mantalsskrivna på
huvudfastigheten under den kritiska perioden. Kan detta konstateras får

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

villkoret i regel anses uppfyllt. I motsatt fall får man tolka bestämmelsen
efter dess syfte. Av vad jag tidigare anfört torde framgå att detta syfte i
första hand är att utestänga sommarstugearrendatorerna från lösningsrätt.
Att nyttjanderättshavare tidvis vistats på annan plats och där kyrkobokförts
eller mantalsskrivits, bör således inte under alla förhållanden medföra
att lösningsrätten går förlorad. Att närmare ange hur lång tid ett avbrott
i bosättningen får vara innan lösningsrätten upphör finner jag inte
möjligt. Också andra förhållanden än avbrottets längd måste här tillmätas
betydelse.

Jämkning av 1 a § andra stycket ensittarlagen

Kommittén. Ensittarlagen var ursprungligen inte tillämplig på mark inom
detaljplanerade områden. Genom en lagändring år 1939 öppnades emellertid
möjlighet till inlösen även i dessa fall. De särskilda reglerna härom
finns i 1 a §. Enligt första stycket föreligger lösningsrätt bara om nyttjanderättshavarens
boningshus i sin helhet är beläget på mark som enligt stadsplanen
eller byggnadsplanen är avsedd för enskilt bebyggande. I andra stycket
behandlas det fall att marken är tomtindelad. Som ytterligare förutsättning
för lösningsrätt gäller då att boningshuset i sin helhet skall ligga på
en tomt. Lösningsrätten skall avse denna tomt eller, om jordägaren inte
äger hela tomten, den del av denna som tillhör jordägaren. Om nyttjanderätten
avser bara del av tomten, »äge lösningsrätt ej rum, om värdet av
denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av varje annan
tomtdel, som är i en ägares hand».

Kommittén framhåller att enligt förarbetena grunden för den citerade bestämmelsen
är att nyttj anderättshavaren inte bör få lösa jordägarens tomtdel
med stöd av ensittarlagen, om han inte därigenom får möjlighet att
senare med stöd av byggnadslagstiftningen lösa övriga tomtdelar. Vidare
erinras om att såväl 26 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), som
gällde vid tillkomsten av 1 a § ensittarlagen, som 46 § byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385) vid inlösen ger företräde åt den vars tomtdel vid
uppskattning åsätts största värdet. Den som innehar en tomtdel vars värde
understiger någon av övriga tomtdelars kan således inte räkna med att få
lösa dessa, utan sannolikheten talar i stället för att hans egen del blir löst.

Den nyss angivna grunden för den citerade bestämmelsen i 1 a § leder
enligt kommitténs uppfattning till att nyttj ander ättshavaren inte bör med
stöd av bestämmelsen kunna lösa jordägarens del i tomten när värdet av
denna tomtdel understiger värdet av någon annan tomtdel som är i en
ägares hand. Kommittén anser att bestämmelsen bör formuleras om i enlighet
härmed.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr in

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

Remissyttrandena. Förslaget till ny lydelse av 1 a § andra stycket tillstyrks
eller lämnas utan erinran i nästan alla remissyttrandena.

Bland dem som avstyrker är överlantmätaren i Uppsala län som framhåller
att inlösen av tomtdel med stöd av 46 § byggnadslagen enligt hans
erfarenhet används ytterst sällan, även om regeln tjänar som påtryckningsmedel
i många fall. Han påpekar också att värdering vid inlösenförrättning
och värdering vid expropriationsdomstol, särskilt om någon tid
förflyter däremellan, kan leda till mycket skilda resultat och att ändring
av tomtindelning kan ändra värdeförhållandena. De till stöd för lagändringen
anförda motiven anser överlantmätaren därför inte bärande.

Överlantmätaren i Östergötlands län är tveksam om det finns anledning
att genomföra lagändringen med hänsyn till att den sakliga betydelsen
därav synes ringa och att kommittén samtidigt föreslår en avveckling av
ensittarlagen.

På flera håll uttalas önskemål om andra ändringar i den nu aktuella
bestämmelsen i 1 a §. Lantmäteristyrelsen anför sålunda att motivet till
bestämmelsen synes vara att inlösen enligt ensittarlagen av del av tomt
inte skall efterföljas av inlösen av samma tomtdel enligt 46 § byggnadslagen.
Denna avsikt bör motsvaras av en lagbestämmelse som tar sikte
på den genom förrättningen inlösta tomtdelen och inte, som den nuvarande
lagtexten, på den tomtdel som nyttjanderättshavaren innehar. Styrelsen
hänvisar därvid till att inlösen enligt 1 a § ensittarlagen kan avse större
del av tomten än som upplåtits till nyttjanderättshavaren, eftersom all
mark som tillhör jordägaren inom tomten skall övergå till inlösaren. Enligt
styrelsens mening bör i paragrafen föreskrivas att lösningsrätten, om
jordägaren inte äger hela tomten, skall begränsas till den del därav som
tillhör honom, dock att inlösen inte får ske om värdet av denna del jämte
värdet av byggnaderna därå understiger värdet av annan tomtdel som är
i en ägares hand. Liknande uttalanden görs av stadsförbundet och kommunal-tekniska
föreningen. Föreningen anser emellertid att den inskränkningen
i lösningsrätten bör göras att inlösen inte får ske om värdet av
den del av jordägarens tomtmark som inte omfattas av nyttjanderätten
överstiger värdet av den upplåtna tomtdelen och nyttj anderättshavarens
byggnader.

Överlantmätaren i Uppsala län tolkar den nu gällande lagtexten på samma
sätt som nyssnämnda remissinstanser.

Vissa andra oklarheter i 1 a § andra stycket påtalas också. Överlantmätaren
i Älvsborgs län framhåller att begreppet tomtdel inte är helt entydigt.
I tomtbildningslängden betecknas nämligen som tomtdel varje område
som kommer från en och samma stadsäga, medan »tomtdel i en ägares
hand» i 1 a § ensittarlagen och 46 § byggnadslagen kan omfatta flera tomtdelar
enligt tomtbildningslängden. Uttrycket »byggnaderna» i 1 a § andra
stycket kan enligt överlantmätaren i Uppsala län ge anledning till osäker -

35

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1967

het. Överlantmätaren förmodar att därmed skall avses boningshus samt
uthus o. d. inom den berörda tomten men påpekar att någon sådan begränsning
inte framgår av lagtexten, vilket kan medföra att i totalvärdet
medräknas också värdet av byggnader utanför tomten. Lantmäteristyrelsen
och överlantmätaren i Älvsborgs län efterlyser vidare ett klarläggande av
att i värdet på övriga tomtdelar skall inräknas värdet av där befintliga
byggnader.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att kommitténs förslag behöver
kompletteras med övergångsbestämmelser. Eftersom kommittéförslaget i
förhållande till gällande rätt innebär en inskränkning i ensittarens möjligheter
att lösa marken, bör äldre lag tillämpas när lösningsrätt föreligger
enligt denna men inte enligt den nya lagen.

Departementschefen. Som kommittén påpekat har 1 a § andra stycket
sista meningen fått en avfattning som strider mot vad som i förarbetena
angetts vara grunden för bestämmelsen. När nu kommittén tagit upp frågan
och vissa ändringar ändå skall göras i ensittarlagen, synes det lämpligt
att denna bristande överensstämmelse undanröjs, även om den praktiska
betydelsen av en lagändring är begränsad.

Vid remissbehandlingen har från skilda håll uttalats att de aktuella bestämmelserna
också har andra brister. Sålunda påpekas att lagtexten anger
att det är den tomtdel nyttj anderättshavaren innehar i stället för, som
det rätteligen bör vara, hela den jordägaren tillhöriga tomtdelen som skall
jämföras med övriga tomtdelar. Enligt min mening kommer man vid en
tolkning av lagtexten efter dess syfte fram till att innebörden måste vara
den som sist angetts. En sådan tolkning kan inte heller anses oförenlig med
lagtextens ordalydelse. För undanröjande av all tveksamhet om innebörden
bör emellertid lagtexten jämkas.

Vid remissbehandlingen har man också efterlyst ett klarläggande om
att vid tillämpningen av bestämmelsen skall till värdet av jordägarens tomtdel
läggas värdet endast av de byggnader som är belägna inom tomten och
att i värdet av övriga tomtdelar skall inräknas värdet av där befintliga
byggnader. Jag delar uppfattningen att bestämmelsen bör tolkas på det sätt
som nu angetts och att lagtexten bör jämkas också på denna punkt.

I enlighet med de överväganden för vilka nu redogjorts förordar jag att
den nu aktuella delen av 1 a § andra stycket får det innehållet att när
jordägaren inte äger hela tomten lösningsrätt inte föreligger, om värdet
av jordägarens tomtdel jämte värdet av där befintliga, nyttj anderättshavaren
tillhöriga byggnader understiger värdet av någon annan tomtdel
som är i en ägares hand. Som påpekats i ett remissyttrande kan
»tomtdel som är i en ägares hand» omfatta flera tomtdelar enligt tomtbildningslängden.
I värdet av tomtdel skall inräknas också värdet av jordägarens
där uppförda byggnader. I båda de nu angivna hänseendena an -

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år J967

knyter terminologin till den som används i 46 § byggnadslagen. Uppskattningen
av tomtdelarnas värde torde böra ske enligt de grunder som
skall tillämpas vid bedömande av konkurrens mellan delägare i tomt om
lösningsrätt enligt 46 § byggnadslagen. Varje tomtdels värde skall således
anses lika med hela den ersättning som vid expropriation skall utgå för
tomtdelen.

Tidsbegränsning av ensittarlagens giltighet

Kommittén. Syftet med ensittarlagstiftningen var, framhåller kommittén,
att åstadkomma en övergående reglering för att avhjälpa vissa missförhållanden.
Att lagstiftningen inte från början tidsbegränsades kan förklaras
bl. a. av att antalet lösningsanspråk beräknades bli betydande. Sålunda uppskattades
det sammanlagda antalet lägenheter på ofri grund till drygt
100 000. Detta skäl äger inte längre giltighet. Enligt kommitténs beräkningar
uppgår antalet kvarvarande och enligt gällande lag lösningsberättigade
nyttjanderättshavare till omkring 6 000. Den av kommittén föreslagna utvidgningen
av lösningsrätten skulle medföra att ytterligare omkring 2 000
nyUjanderättshavare får rätt till inlösen. Till jämförelse härmed nämns
att det enligt den officiella lantmäteristatistiken avslutades under 20-årsperioden
1928—47 sammanlagt 20 788 ensittarförrättningar.

Förutom att en tidsbegränsning av ensittarlagen skulle stämma överens
med lagens karaktär av övergångslagstiftning talar också andra skäl för en
sådan åtgärd. Kommittén erinrar om att någon fullständig prövning i jordoch
planpolitiskt hänseende inte förekommer vid ensittarförrättningar.
Detta förhållande innebär olägenheter från allmän synpunkt. I detta sammanhang
bör särskilt understrykas de besvärligheter som ensittarlägenheterna
vållar vid jordbruks- och bebyggelseplaneringen. Eftersom behovet
av planering på dessa områden uppenbarligen kommer att växa starkt
i framtiden, kommer också nämnda olägenheter att bli mera besvärande.
Mot bakgrunden härav är det ett samhällsintresse att man begränsar ensittarlagens
giltighetstid genom att införa en preklusionsfrist, efter vars utgång
nya lösningsanspråk inte kan göras gällande.

Även för den enskilde jordägaren skulle det enligt kommitténs mening
uppenbarligen vara av stort värde att inom överskådlig tid få besked om
han i framtiden kommer att kunna disponera den utarrenderade marken
till förstärkning av sitt eget jordbruk eller för annat ändamål. Också från
en annan synpunkt torde en preklusionsfrist vara ägnad att förbättra jordägarens
ställning. På detta sätt skulle han nämligen erhålla en garanti för
att ytterligare framflyttningar av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten
inte kommer att ske. Han skulle därför med säkerhet kunna räkna med att
i framtiden återfå besittningen till sådan utarrenderad mark som bebyggts

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967 37

^0™™"^''"’“'' Dh“ Sk""e * ™ ,ur ■« han blev villigare

ttl ftde?ävrftv7 n,,V1^"PPlälelSetidenS l“S“S och således vara
iorael aven tor vissa nyttjanderättshavare.

För de nyttjanderättshavare som är lösningsberättigade torde enligt
mi en i regel nagra beaktansvärda olägenheter inte uppstå senom
m orandet av eu preklusionsfrist, under förutsättning att den ££ sfZ

medel tdl r ^ bGSlut * inlösningsfrågan och skaffa nödiga

ZZi käimedom mg6n ^ att h°S ^tjanderättshavarna

spnda kännedom om inneborden av en sådan lagändring föreligger inte

1 dagens samhälle. Rättsförluster till följd av försummelse att iaktta p e^
sionsfristen behover därför knappast uppstå P

Kommittén upplyser att man vid eu undersökning som gjorts under ut
i ednmgsarbetet mott den synpunkten att frågan om införande av en preklu föreir?!

°mP !CeraS aV att en sådan bestämmelse bör förknippas med en

sådan ” °m tlU erSattninbf åt vissa nyttjanderättshavare, nämligen

än n T "I § ai''rende 1 fÖrSk0tt dler betalar ett ärende som är lägre
an normalt och som därför lider förlust genom att tvingas göra ansökan om

inlösen fore nyttjanderättstidens utgång. Därvid torde, säger kommittén

a asyftats vissa avgöranden i rättspraxis, vilka innebär att löseskillingen

1 da faH inte Skal1 bestämmas till lägre belopp än annars

afl mf S'' i!3n°Ch 1933 S'' 370)- Av intresse 1 detta sammanhang är också
att 1942 ars riksdag pa hemställan av andra lagutskottet (IAU 1942- 5) av

1°S ,er.lrm0tl°n (I:176)* vari ylades sådan ändring i ensittarlagen att

“i 6SSr?f "er SkUllC minskaS med värdet av nyttjandela
ten. Utskottet anförde därvid att det berodde på nyttj anderätt shavaren

om han i vil e gora sm rätt till inlösen gällande före upplåtelsetidens utgån*
flertalet ensittare redan fått sin lösenrätt prövad, samt att frågan var
av vasenthg betydelse endast i ett jämförelsevis ringa anta, inlösnlngsfab
och darfor syntes sakna större praktisk betydelse.

Visserligen SkuIle införandet av en preklusionsfrist medföra att nyttianderattshavaren
i vissa fall inte skulle kunna vänta med att ansöka oin inosen
till nyttjanderättstidens utgång och på så sätt tillgodogöra sig rätten

bör “a Med hansyn till spörsmålets begränsade praktiska betydelse
bor denna komplikation emellertid inte hindra eu tidsbegränsning av ensittar
agen eller föranleda särskilda bestämmelser i denna lag om rätt till er
sättning åt nyttjanderättshavare för förlorad förmån. I de fall då förskottsbetalning
skett torde det for övrigt inte vara uteslutet att nyttj anderättshavaren
i tvistemål vid allmän domstol med stöd av allmänna rättsrelr
berättigas aterfa viss del av arrendesumman. Att avdrag å löseskil linjen

°m i,,liiSen k“" ,6rk,ar”S " *“ härdat

aV dCSSa ÖVervä§anden föreslå^ kommittén att ensittarlagens
8 ghetstld begransas genom införande av en preklusionsfrist före vars ut -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1967

aång lösningsanspråk skall göras gällande för att vinna beaktande Av
hänsyn till nyttj anderätt shavarna bör preklusionsfristen inte goras alltför
kort Härför talar också att onödig arbetsanhopning hos berörda myn lgheter
bör undvikas, Eu preklusionsfrist av omkring tio år från lagändringens
ikraftträdande synes från dessa utgångspunkter lämplig.

I lagtekniskt hänseende föreslås att preklusionsbestammelsen utformas
på det sättet att ensittarlagen förklaras upphöra att gälla vid viss tidpunk .
Som en övergångsbestämmelse föreskrivs att ärende om lösningsrätt som
anhängiggjorts före nämnda tidpunkt skall handläggas och provas enligt
lagen. Lagen skall enligt förslaget upphöra att galla den 1 januari 19 .

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att begränsa ensittarlagens giltighetstid
tillstyrks eller lämnas utan erinran i alla remissyttranden u om
ett. Flera remissinstanser hälsar förslaget med tillfredsställelse under framhållande
bl. a. att ensittarlagen numera spelat ut sm roll och att en u gor

ett irrationellt inslag i lagstiftningen. QV<1tvrker

Biträdet åt nyttjanderättshavare i Göteborgs och Bohus lan avstjrker
förslaget och påpekar därvid att lösningsrätten redan ar tidsbegränsad geiom
villkoret åt? nyttjanderättshavaren tillhörigt bostadshus skall ha funnits
uppfört på området vid viss tidpunkt. Om förutsättningarna enligt 1 §
ensittarlagen för inlösen är uppfyllda, framstår det som orättvist att enbart
den omständigheten att nyttj ander ätt shavar eu av ekonomiska eller a
skäl inte före preklusionsfristens utgång gjort ansökan om inlösen sku
Mn,äho„o.» möjligheten härtill. En preklusionsfrist av det slag som kommittén
föreslagit skulle strida mot lagens ursprungliga sytte.

ÖZLZiLen i Örebro lön anser .it eu preklusionsfrist bor kombineras
med bestämmelser om ersättning till nyttjanderattshavare som li
förlust genom att han tvingas ansöka om inlösen fore nyttjanderattstide
ut«äne Anledningen till att sä mänga lösningsberattigade nyttjanderattshavare
ännu inte påkallat inlösen torde vara att de först velat tdlgodogora
X förmånen av ett lågt arrende. I fråga om äldre upplåtelser synes det
överlantmätaren närmast vara regel att arrendet till följd ” ‘"q "
inte tillnärmelsevis motsvarar en normal förräntning av jordvardet O
ensittaren efter inlösen sknlle väcka talan vid allmän domsto om utbekommande
av ersättning för förlorad förmån, torde jordagaren komma a
invända att det stått ensittaren fritt att avstå från mlosnmgsratten och
nvttja arrendeavtalets förmåner fullt ut. överlantmätaren finner det knapnast
sannolikt att ersättning då skulle dömas ut utan stod av en särskild
faoregel Med hänsyn härtill torde man kunna förutse att manga lösning -berättigade kommer att dröja i det längsta med att begara inlösen ''
skulle kunna medföra eu anhopning av ärenden vid preklus.onshdens

Smgan om gottgörelse till nyttjanderattshavare för förlorad förmän dis -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

kuteras också av andra remissinstanser. Dessa ansluter sig emellertid till
kommitténs ståndpunkt att en särskild bestämmelse i ämnet inte är nödvändig.
I yttrandet från chefen för lantmäteri specialenhet nr 1 i Götebocgs
och Bohus län åberopas — utöver vad kommittén anfört — som
skal harfor den fortgående markvärdestegringen beträffande praktiskt taget
all sadan mark som det här är fråga om. Eftersom löseskillingen skall
bestammas efter markens värde vid inlösningstillfället har det nästan
undantagslöst — i varje fall under de båda senaste decennierna — varit
ekonomiskt fördelaktigt för nyttjanderättshavaren att snarast möjligt utöva
sm lösningsrätt, även om arrendeavtalet varit förmånligt för ho -

I fråga om preklusionstidens längd råder delade meningar. De flesta remissinstanser
godtar kommitténs förslag att lagen skall upphöra att gälla
den 1 januari 1976, men åtskilliga anser att denna frist är onödigt lång.

ammarkollegiet menar att fem år skulle vara fullt tillräckligt för att ge
nu losmngsberattigade nyttjanderättshavare rådrum att fatta beslut i inlosnmgsfragan
och skaffa medel till löseskillingen, som i allmänhet torde
bh relativt lag. Aven för den nya grupp lösningsberättigade som tillkommer
om tidpunkten den 1 januari 1919 framflyttas, anses fem år vara en tillräckligt
lang tid. Skulle antalet ansökningar medföra arbetsanhopning hos
berörda myndigheter, vållas enligt kollegiet inte någon större olägenhet av
att arendena avarbetas successivt i den takt myndigheternas resurser med -

Tva remissinstanser ifrågasätter om inte preklusionsfristen bör vara längre
an kommittén föreslagit. Enligt överlantmätaren i Örebro län kan en
örlängning motiveras med att risken för anhopning av ärenden vid preklusionstidens
utgång därigenom minskas. Göta hovrätt erinrar om att ifrågavarande
nyttjanderättshavare i de flesta fall fått nyttjanderätt upplåten
or en tid av 49 ar. Med beaktande härav och med utgångspunkt från den
av kommittén föreslagna tidsbestämningen den 1 januari 1928 anser hovratten
att den 1 januari 1977 är en lämpligare tidpunkt för lagens upphörande
an den 1 januari 1976.

Blekinge läns landsting framkastar tanken på en föreskrift om att ansprak
på lösningsrätt skall preliminärt anhängiggöras betydligt tidigare än
den dag lagen upphör. Avsikten härmed skulle vara att minska de allvarlga
svårigheter i det planpolitiska arbetet som ensittarlägenheterna vållar
Landstinget framhåller att det i de fall där nyttjanderätten avser så stort
område att man kan förutse att detta av kostnadsskäl inte kommer att in T-n1

S1!\hdhet Skulle vara tiH g°d hJälp i planarbetet, om besked kunde
erhahas i fragan hur stor del av området nyttjanderättshavaren kommer
att begara att få inlösa.

Behovet av upplysning om preklusionsfristen understryks på flera håll.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1967

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser lämpligt att en broschyr utarbetas
inom departementet och för distribution tillställs i första hand lanslantmaterikontoren
och länsbostadsnämnderna.

Departementschefen. Förslaget att begränsa ensittarlagens giltighetstid
har godtagits av en så gott som enhällig remissopinion. Också jag ansluter
mig till detta förslag. Som kommittén förordat bör en preklusionsfrist
bestämmas efter vars utgång nya lösningsanspråk inte kan goras gällande
Fn sådan frist behöver inte medföra att någon nyttjanderattshavare
förlorar sin lösningsrätt, om fristen mäts ut så, att nyttj anderättshavarna
får skäligt rådrum för att fatta beslut i inlösenfrågan och skaffa pengar
till löseskillingen. Jag förutsätter också att åtgärder vidtas for att sprida
kännedom om lagändringen. Spörsmålet i vilka former informationsverksamheten
skall bedrivas torde få övervägas i ett annat sammanhang. Nagra
svårigheter att på ett effektivt sätt underrätta nyttjanderättshavarna om innebörden
av lagändringen föreligger inte. Till frågan om preklusionsfris tens

längd återkommer jag strax.

En remissinstans har hävdat att man i samband med införande av en
preklusionsfrist bör meddela bestämmelser om ersättning till nyttjanderättshavare
som lider förlust genom att han tvingas ansöka om inlösen fore
nyttjanderättstidens utgång. Hithörande frågor har behandlats ganska utförligt
av kommittén, som kommit fram till att sådana bestämmelser inte
behövs. Jag anser mig kunna biträda kommittéförslaget också på denna
punkt, särskilt med hänsyn till att frågan, bl. a. beroende på markvärdestegringen,
torde vara av begränsad praktisk betydelse. Att som antytts i
remissyttrandet det skulle vara vanligt alt nyttjanderättshavare dröjer med
att söka inlösen bara för att tillgodogöra sig förmånen av ett lågt arrende

synes över huvud föga troligt. .

Kommittén har funnit en preklusionsfrist av ungefär tio år från lagändringens
ikraftträdande vara lämplig. Vissa remissinstanser havdar att fem
år är en tillräckligt lång tid. Från annat håll sätts en förlängning av preklusionsfristen
i fråga. Enligt min mening är en frist på fem år i knappaste
laget med hänsyn till nyttjanderättshavarnas intressen. En längre frist
än omkring tio år synes dock varken behövlig eller lämplig. Eu hovrätt
har påpekat att nyttjanderättshavarna i regel fått nyttjanderätt upplåten
för en tid av 49 år och att det med hänsyn härtill och till den av kommittén
föreslagna tidsbestämningen den 1 januari 1928 kan vara lämpligt att
låta preklusionsfristen löpa ut den 1 januari 1977. Jag ansluter mig till
detta förslag.

Jag anser att frågan bör lagtekniskt lösas på det sättet att ensittarlagen
förklaras äga giltighet endast till preklusionsfristens utgång. Samtidigt
bör föreskrivas att ärende om lösningsrätt som då är anhängigt skall hand -

Kungl. Maj. ts proposition nr 14b år 1967 41

läggas och prövas enligt lagen. Ett system med förhandsanmälningar skulle
visserligen fylla en praktisk funktion, men det skulle samtidigt medföra
komplikationer och kräva åtskilliga ytterligare bestämmelser. Jag är därför
inte beredd att i detta läge föreslå några bestämmelser i ämnet.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

Hemställan

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18
juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för ngttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a §§
samma lag. Lagförslaget torde få fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 21.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget för det i 87 § regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

1 Bilagan har uteslutits här. Den är, bortsett från vissa redaktionella jämkningar, likalydande
med det lagförslag som är fogat vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1967

43

Bilaga 1

Fastighetsbildningskommitténs
förslag till
Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område samt om
begränsning av samma lags giltighetstid

Härigenom förordnas, att 1 och 1 a §§ lagen den 18 juni 1925 om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att nämnda
lag skall upphöra att gälla den 1 januari 1976.

(Nuvarande hjdelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som med nyttjanderätt för
brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark vare berättigad
att i den ordning denna lag
stadgar tillösa sig marken under förutsättning: -

Den som med nyttjanderätt för
brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark samt
därå äger boningshus, som lämnar
nöjaktig bostad åt honom och hans
familj, vare berättigad att i den ordning
denna lag stadgar tillösa sig
marken under förutsättning:

dels att--------------- — tio år;

dels att nyttjanderättshavare till- dels att nyttjanderättshavare sehörigt
boningshus, som lämnade nöj- dan den 1 januari 1928 ägt å marken
aklig bostad åt honom och hans fa- uppfört boningshus och där varit
milj, fanns å marken uppfört den bosatt;

1 januari 1919;

och dels —--nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare---— särskilt stadgat.

Ändå att---om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning---varit förutsatt.

lag.

Ingår mark----boningshuset ligger.

Är marken tomtindelad, gälle så- Är marken tomtindelad, gälle så -

som förutsättning för lösningsrätt
därjämte, att boningshuset i sin helhet
skall vara beläget å en tomt; och
skall i ty fall lösningsrätt äga rum
till tomten eller, där jordägaren ej
äger hela tomten, den del därav som

1 1 a § införd genom 1939:74.

som förutsättning för lösningsrätt
därjämte, att boningshuset i sin helhet
skall vara beläget å en tomt; och
skall i ty fall lösningsrätt äga rum
till tomten eller, där jordägaren ej
äger hela tomten, den del därav som

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1967

(Nuvarande lydelse)

tillhör denne. Avser nyttjanderätten
endast del av tomten, äge lösningsrätt
ej rum, om värdet av denna del
jämte värdet av byggnaderna understiger
värdet av varje annan tomtdel,
som är i en ägares hand.

(Föreslagen lydelse)

tillhör denne. Avser nyttj anderätten
endast del av tomten, äge lösningsrätt
ej rum, om värdet av denna del
jämte värdet av byggnaderna understiger
värdet av någon annan tomtdel,
som är i en ägares hand.

Denna lag träder i kraft den . 1 § i den äldre lagen

skall fortfarande tillämpas i de fall, då lösningsrätt föreligger enligt detta
stadgande men ej enligt den nya lagen.

Utan hinder av att lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra
att gälla den 1 januari 1976, skall ärende om lösningsrätt, som anhängiggjorts
före nämnda tidpunkt, prövas och handläggas enligt lagen.

Kungl. Maj:is proposition nr 1H år 1967

45

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 22 september 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 18 september 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
over justitieärenden, hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet den
25 augusti 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni
1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a $$ samma
lag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
Olof Nordström.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 6 oktober 1967.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande over
det till lagrådet remitterade förslaget till lag angående dels begransad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr 33t) om rätt i vissa fält för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, dels an -

rad lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen a
antaga förslaget med vissa redaktionella jämkningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 hi år 1967

47

Innehållsförteckning

Propositionen ..............

Propositionens huvudsakliga innehåll ...... ....................

Lagförslag........................ ............................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 augusti 1967.................

Inledning .................... ................

Huvudinnehållet i ensittarlagen ...................

Framförda krav på ändringar i ensittarlagen . ” ” ................

Allmänna synpunkter ................. .................

Kommittén ................... ..............................

Remissyttrandena ...............’ ’'' ..........................

Departementschefen ............ ’.........................

De skilda förslagen ................. ......................

Fra7a1nutarini9?9 ^ 1 1 § ensittarla§en angivna tidpunkten den''1

Kommittén ................ ............................

Remissyttrandena .............. .........................

Departementschefen .............’'' .........................

Utformningen av bostadskravet ..........

Kommittén ................................................

Remissyttrandena ..........................................

Departementschefen ...........’ '' ’ ........................

Jämkning av 1 a § andra stycket ensittarlagen !.................

Kommittén ................... ................

Remissyttrandena ............. '' ...........................

Departementschefen ..............!!........................

Tidsbegränsning av ensittarlagens giltighet

Kommittén ............. .... 5 ......................

Remissyttrandena ............. .........................

Departementschefen ............. ..........................

Hemställan ..................".................................

Bilaga 1. h astighetsbildningskommitténs förslag

Utdrag av lagrådets protokoll den 22 september 1967

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 oktober 1967 .................

1

1

2

4

4

5
8

12

12

13

13

17

17

17

20

23

26

26

28

30

33

33

34

35

36
36
38
40

42

43

45

46

MARCUS 80KTR. STHLM 1967 670393