Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

1

Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om
studiemedelsavgifter, m. m.; given Stockholms slott den
13 oktober 1967.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om studiemedelsavgifter,

2) förordning om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen
den 4 juni 1964 (nr 401).

Under Hans Maj:ts

Min allemåaigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Moberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en förordning om studiemedelsavgifter. Den innehåller
regler om debitering och uppbörd av avgifter enligt studiemedelsförordningen.
Reglerna har utformats så att betalningsskyldigheten blir beroende av den åter1
— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 143

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

betalningsskyldiges betalningsförmåga. Återbetalning skall som regel fördelas på
tre uppbördsterminer per år.

I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i studiemedelsförordningen.
Förslagen avses träda i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

3

Förslag

till

Förordning om studiemedelsavgifter

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

I denna förordning meddelas bestämmelser om debitering och uppbörd av avgifter
enligt studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401).

2 §.

Beteckningarna basbelopp och avgiftskvot betyder i denna förordning detsamma
som i studiemedelsförordningen.

I övrigt avses med

avgiftsår: varje år från och med det då avgiftskvot fastställts till och med det
då återbetalningsskyldigheten upphör enligt 29 eller 30 § studiemedelsförordningen,

slutlig avgift: avgift för ett avgiftsår enligt studiemedelsförordningen eller 10 §
nedan,

preliminär avgift: avgift som under ett avgiftsår skall erläggas i avräknin» på
slutlig avgift, ö

kvarstående avgift: avgift som återstår att erlägga, sedan den preliminära avgiften
avräknats från den slutliga avgiften.

Som gift anses i förordningen den som taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser.

Avgiftskvot

3 §.

Avgiftskvot fastställes av centrala studiehjälpsnämnden.

Preliminär avgift

4 §.

Preliminär avgift utgår för varje avgiftsår, om ej annat följer av beslut enligt
7 §.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

5 §.

Preliminär avgift utgör produkten av det vid avgiftsårets ingång gällande basbeloppet
och den för den återbetalningsskyldige fastställda avgiftskvoten, om ej annat
följer av 6 § eller av beslut enligt 7 §.

6 §.

Preliminär avgift för ett avgiftsår får icke bestämmas till högre belopp än att
summan av avgiften och följande tre poster uppgår till högst det belopp som avses
i 29 § första stycket eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen:

1. den preliminära avgiften för det närmast föregående avgiftsåret,

2. de slutliga avgifterna för tidigare avgiftsår,

3. belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt enligt 27 § studiemedelsförordningen
jämte förhöjning som avses där.

Har beslut om debitering av preliminär avgift eller kvarstående avgift förfallit
helt eller delvis enligt 18 § på grund av att avgiften eller del därav ej erlagts, minskas
de slutliga avgifterna enligt post 2 i första stycket med den avgift eller del av
avgift som ej erlagts.

7 §.

Återbetalningsskyldig befrias helt eller delvis från preliminär avgift för ett år,
om bättre överensstämmelse mellan den preliminära avgiften och motsvarande
slutliga avgift därigenom kan antagas uppkomma.

Befrielse medges efter ansökan av den återbetalningsskyldige. Ansökan om befrielse
från preliminär avgift skall ha inkommit till centrala studiehjälpsnämnden
före utgången av avgiftsåret. Om synnerliga skäl föreligger, får ansökan som inkommit
senare upptagas till prövning.

Slutlig avgift och kvarstående avgift

8 §.

Fråga om slutlig avgift för ett avgiftsår prövas särskilt om den återbetalningsskyldige
befriats helt eller delvis från preliminär avgift för samma år enligt 7 § eller
om han begär sådan prövning. Ansökan om prövning skall ha inkommit till centrala
studiehjälpsnämnden före utgången av januari månad andra året efter avgiftsåret.

Slutlig avgift avrundas till samma belopp som motsvarande preliminära avgift,
om den slutliga avgiften överstiger eller understiger den preliminära avgiften med
mindre än 100 kronor.

Slutlig avgift för ett avgiftsår får icke bestämmas till högre belopp än att summan
av avgiften och följande tre poster uppgår till högst det belopp som avses i
29 § första stycket eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen:

1. de slutliga avgifterna för tidigare avgiftsår,

2. den preliminära avgiften för året näst efter avgiftsåret,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967 5

3. belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt enligt 27 § studiemedelsförordningen
jämte förhöjning som avses där.

Har beslut om debitering av preliminär avgift eller kvarstående avgift förfallit
helt eller delvis enligt 18 § på grund av att avgiften eller del därav ej erlagts, minskas
de slutliga avgifterna enligt post 1 i tredje stycket med den avgift eller del av
avgift som ej erlagts.

9 §.

Överstiger den slutliga avgiften motsvarande preliminära avgift, skall den återbetalningsskyidige
erlägga det överskjutande beloppet såsom kvarstående avgift.

För kvarstående avgift utgår en tilläggsavgift. Tilläggsavgiften beräknas efter
nio öre för varje hel krona, dock minst tio kronor. Tilläggsavgiften avrundas till
närmast högre hela krontal. I fråga om tilläggsavgift äger 11 §, 12 § andra stycket,
13 § första stycket, 14 § andra stycket, 15 §, 17 § första stycket och 18 §
motsvarande tillämpning.

10 §.

I annat fall än som avses i 8 § utgör den preliminära avgiften utan särskild prövning
också slutlig avgift. Detta gäller utan hinder av 24 § första stycket och 25 §
andra stycket studiemedelsförordningen. 27 § andra stycket samma förordning
äger ej tillämpning.

Debitering
11 §•

Fråga om preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift avgöres av
centrala studiehjälpsnämnden.

12 §.

Varje avgiftsår debiteras återbetalningsskyldig preliminär avgift med belopp som
följer av 5 och 6 §§. Debiteringen förfaller i den mån den återbetalningsskyldige
befrias från preliminär avgift enligt 7 §.

Beslut om slutlig avgift för ett avgiftsår enligt 8 § skall fattas snarast möjligt
efter det taxering för avgiftsåret verkställts i första instans. Nedsättes den återbetalningsskyldiges
till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för avgiftsåret,
skall beslutet om slutlig avgift omprövas, om den återbetalningsskyldige begär det.
Ansökan om prövning skall ha inkommit till centrala studiehjälpsnämnden inom
två månader efter det den återbetalningsskyldige fått del av beslutet om nedsättning.
Är den återbetalningsskyldige gift gäller motsvarande, om makens till statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst nedsättes.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

13 §.

Centrala studiehjälpsnämnden sänder underrättelse om beslut angående preliminär
avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den återbetalningsskyldige. I underrättelsen
anges vad den återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar
söka rättelse i eller föra talan mot nämndens beslut.

I underrättelse om debitering av preliminär avgift lämnas dessutom uppgift om
dels den återbetalningsslcyldiges avgiftskvot, dels vad den återbetalningsskyldige
skall iakttaga om han önskar ansöka om befrielse från preliminär avgift enligt 7 §.

Uppbörd
14 §.

Preliminär avgift skall erläggas under avgiftsåret,

om den överstiger 200 kronor med en tredjedel senast den 6 juni, en tredjedel
senast den 6 september och en tredjedel senast den 6 december,

om den överstiger 100 men icke 200 kronor med hälften senast den 6 juni och
hälften senast den 6 september,

om den uppgår till högst 100 kronor i sin helhet senast den 6 juni.

Kvarstående avgift skall erläggas under andra året efter avgiftsåret, med hälften
senast den 6 februari och hälften senast den 6 april.

15 §.

För återbetalningsskyldig talan mot taxering till statlig inkomstskatt och framstår
det som obilligt att han erlägger kvarstående avgift som bestämts på grundval
av den icke lagakraftvunna taxeringen, får centrala studiehjälpsnämnden bevilja
honom anstånd helt eller delvis med erläggandet av avgiften. Anståndet får avse
högst det belopp som betingas av den återbetalningsskyldiges yrkande i fråga om
taxeringen.

Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit från dagen för beslut i anledning
av den återbetalningsskyldiges talan mot taxeringen.

År den återbetalningsskyldige gift äger första och andra styckena motsvarande
tillämpning, om maken för talan mot taxering.

16 §.

Om preliminär avgift, kvarstående avgift eller del av sådan avgift ej erlägges
inom föreskriven tid, skall centrala studiehjälpsnämnden sända en påminnelse till
den återbetalningsskyldige. För påminnelse utgår påminnelseavgift med belopp som
Konungen bestämmer.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

17 §.

Preliminär avgift och kvarstående avgift skall erläggas genom inbetalning på
centrala studiehjälpsnämndens postgirokonto eller till Sveriges riksbank eller annan
penninginrättning som förklarat sig beredd att medverka vid uppbörd av
avgifter på de villkor som Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, centrala
studiehjälpsnämnden fastställer.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på frivillig inbetalning enligt 27 §
studiemedelsförordningen.

18 §.

Beslut om debitering av preliminär avgift eller kvarstående avgift förfaller, i den
mån avgiften ej erlagts före utgången av september månad andra året efter avgiftsåret.

Första stycket gäller icke preliminär avgift eller kvarstående avgift för avgiftsår
efter det år under vilket den återbetalningsskyldige fyllt 63 år eller för de två sista
avgiftsåren före det år under vilket han avlidit.

Centrala studiehjälpsnämnden får för särskilt fall förordna att beslut om debitering
av preliminär avgift eller kvarstående avgift skall gälla även efter den tidpunkt
som avses i första stycket.

19 §.

Har beslut om debitering av preliminär avgift eller kvarstående avgift förfallit
helt eller delvis enligt 18 § på grund av att avgiften eller del därav ej erlagts, gäller
följande särskilda bestämmelser om avgiftsskyldighet för återbetalningsskyldig som
lever efter utgången av det år då han fyllt 65 år respektive för dödsbo efter återbetalningsskyldig
som avlidit senast det år då han fyller 65 år.

I stället för den avgift eller del av avgift som ej erlagts utgår en extra avgift, om
summan av följande två poster ej uppgår till det belopp som avses i 29 § första
stycket eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen:

1. de slutliga avgifterna för åren till och med det år då den återbetalningsskyldige
fyllt 65 år eller, i fråga om återbetalningsskyldig som avlidit senast under det
år då han fyller 65 år, de slutliga avgifterna för åren före det år under vilket dödsfallet
inträffat,

2. belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt enligt 27 § studiemedelsförordningen
jämte förhöjning som avses där.

Om ej annat följer av fjärde stycket, utgör den extra avgiften produkten av dels
ett tal som motsvarar det antal basbelopp som den obetalda avgiften eller den obetalda
delen av avgiften avsåg, dels det basbelopp som gällde vid ingången av det år
under vilket den återbetalningsskyldige fyllde 65 år eller, i fråga om extra avgift för
dödsbo, vid ingången av året närmast före det år under vilket dödsfallet inträffat.

Extra avgift får icke bestämmas till högre belopp än att summan av avgiften
och av posterna 1 och 2 i andra stycket uppgår till högst det belopp som avses
i 29 § första stycket eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Vid tillämpning av andra eller fjärde stycket minskas de slutliga avgifterna med
den avgift eller del av avgift som ej erlagts.

Extra avgift skall erläggas på tid som centrala studiehjälpsnämnden bestämmer.

I fråga om extra avgift äger 11 §, 13 § första stycket, 16 § och 17 § första
stycket motsvarande tillämpning. Om synnerliga skäl föreligger, får centrala studiehjälpsnämnden
medge befrielse helt eller delvis från extra avgift.

20 §.

Det åligger centrala studiehjälpsnämnden att bevaka statens fordran på avgift
som avses i förordningen. Är avgiftsbelopp föremål för indrivning av kronofogdemyndighet,
åligger det dock kronofogdemyndigheten att i den återbetalningsskyldiges
konkurs bevaka statens fordran på avgiftsbeloppet.

Avgiftsbelopp som ej erlagts inom föreskriven tid får uttagas genom utmätning
utan föregående dom eller utslag.

Återbäring av avgift
21 §.

Överstiger det belopp som den återbetalningsskyldige erlagt såsom preliminär avgift
motsvarande slutliga avgift, skall centrala studiehjälpsnämnden återbära det
överskjutande beloppet, om den återbetalningsskyldige begär det. Ansökan om
återbäring skall ha inkommit till nämnden inom två månader efter det den återbetalningsskyldige
fått underrättelse om beslutet angående den slutliga avgiften.

Befrias återbetalningsskyldig helt eller delvis från preliminär avgift, kvarstående
avgift, extra avgift, tilläggsavgift eller påminnelseavgift som han erlagt, skall centrala
studiehjälpsnämnden utan särskild ansökan återbära till den återbetalningsskyldige
vad han erlagt för mycket, om ej annat följer av 22 §.

Belopp som den återbetalningsskyldige erlagt som preliminär avgift för det år
under vilket han avlidit skall centrala studiehjälpsnämnden utan särskild ansökan
återbära till dödsboet.

22 §.

Beslut om befrielse från preliminär avgift enligt 7 § föranleder ej återbäring av
redan erlagt belopp.

Om synnerliga skäl föreligger, får centrala studiehjälpsnämnden dock på ansökan
av den återbetalningsskyldige återbära för mycket erlagd preliminär avgift.

23 §.

Häftar den, som är berättigad att återfå avgift enligt 21 eller 22 §, för preliminär
avgift, kvarstående avgift, extra avgift, tilläggsavgift eller påminnelseavgift som
förfallit till betalning, har han rätt att utfå endast vad som överstiger det obetalda
beloppet.

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967 9

Särskilda bestämmelser

24 §.

När slutlig avgift fastställts för ett avgiftsår, bortfaller skyldigheten att erlägga
sådan obetald de! av motsvarande preliminära avgift som överstiger den slutliga
avgiften.

Avlider återbetalningsskyldig, bortfaller skyldigheten att erlägga obetald preliminär
avgift för det år under vilket dödsfallet inträffat.

Bestämmelse om obetald preliminär avgift i första eller andra stycket äger motsvarande
tillämpning på påminnelseavgift som belöper på den obetalda avgiften.

25 §.

Belopp som någon är berättigad att återfå enligt 21 eller 22 § men som enligt
23 § ej återbäres på grund av att viss avgift ej erlagts räknas såsom avbetalning
på den obetalda avgiften.

Sådant överskjutande belopp som avses i 21 § första stycket och som ej återbäres
på grund av att den återbetalningsskyldige ej begär det jämställes med slutlig
avgift för året. 27 § andra stycket studiemedelsförordningen äger ej tillämpning.

26 §.

I fråga om betalning enligt 28 § studiemedelsförordningen gäller bestämmelser
som meddelas av Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, av centrala
studiehjälpsnämnden.

27 §.

Det åligger återbetalningsskyldig att lämna centrala studiehjälpsnämnden de uppgifter
som är av betydelse för tillämpningen av förordningen. Beträffande omyndig
åvilar uppgiftsskyldigheten förmyndaren.

De uppgifter om personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas i ansökan
om befrielse från preliminär avgift eller i annan handling som är avsedd att
ligga till grund för bestämmande av avgift skall avges på heder och samvete.

Närmare bestämmelser om uppgiftsskyldigheten meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av centrala studiehjälpsnämnden.

28 §.

Myndighet är pliktig att på begäran lämna centrala studiehjälpsnämnden uppgift
om sådana förhållanden i fråga om namngiven person som är av betydelse för
tillämpningen av denna förordning.

29 §.

Anser återbetalningsskyldig att avgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt
belopp, får han söka rättelse hos centrala studiehjälpsnämnden inom ett år
efter det han fått underrättelse om avgiften.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

30 §.

Talan mot sådant beslut av centrala studiehjälpsnämnden som avses i denna förordning
föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären skall insändas eller inges
till centrala studiehjälpsnämnden.

Centrala studiehjälpsnämndens beslut länder till efterrättelse utan hinder av att
talan föres mot beslutet, om nämnden ej förordnar annat.

31 §.

Talan får icke föras mot kammarrättens utslag.

32 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av centrala studiehjälpsnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

11

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen den 4 Juni 1964

(nr 401)

Härigenom förordnas, att 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Har någon uppburit studiemedel
obehörigen eller med för högt belopp
och har han insett eller bort inse detta,
må vad för mycket utgått genast
återkrävas.

Avbryter någon

(Föreslagen lydelse)

32 §.

Har någon uppburit studiemedel
obehörigen eller med för högt belopp
och har han insett eller bort inse detta,
må vad för mycket utgått genast
återkrävas. På belopp som återkräves
utgår ränta från den dag då beloppet
uppburits efter en räntesats som vid
varje tidpunkt med två procent överstiger
normalräntan för lån från statens
utlåningsfonder. Om särskilda
skäl föreligga, må återbetalningsskyldig
befrias helt eller delvis från skyldighet
att erlägga ränta.

efter avbrottet.

33 §.

Fordran å-----------för gäld.

Rätt till------------lyft medlen.

Om särskilda skäl föreligga, må studiemedel
lyftas efter utgången av den
termin för vilken de beviljats.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 13 oktober 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Statsrådet Moberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga om återbetalning av studiemedel m. m. och anför.

Inledning

För finansiering av studier vid universitet och högskolor samt vid vissa andra
läroanstalter och utbildningslinjer tillhandahåller staten studiemedel. Bestämmelser
härom finns i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401). Studiemedlen
består av dels studiebidrag dels återbetalningspliktiga studiemedel.

I studiemedelsförordningen finns en rad bestämmelser om återbetalning av studiemedel.
Återbetalningen skall ske genom årliga avgifter på villkor som anges i
förordningen. I förordningen anges vidare när återbetalningsskyldigheten inträder
och när den upphör eller bortfaller.

Studiemedelsförordningen innehåller däremot inte någon föreskrift om debitering
och uppbörd av avgifter. När studiemedelsförordningen antogs (prop.
1964:138, SäU, vårsessionen: 1; rskr 290) förutsattes av bestämmelser härom skulle
beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen efter viss ytterligare utredning.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har statskontoret den 27 januari 1966 lämnat förslag
om formerna för debitering och uppbörd av studiemedel. Över förslaget har
efter remiss yttrande avgetts av postverket, statistiska centralbyrån, försäkringsinspektionen,
riksrevisionsverket, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, centrala studiehjälpsnämnden,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund. Centrala studiehjäipsnämnden
har bifogat yttranden från studiemedelsnämnderna.

Centrala studiehjälpsnämndens remissyttrande innehåller förslag till ett system
för debitering och uppbörd av studiemedel som på väsentliga punkter avviker från
statskontorets förslag. Efter remiss har yttranden över centrala studiehjälpsnämndens
förslag avgetts av statskontoret, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
fullmäktige i riksbanken och exekutionsväsendets organisationsnämnd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1967

13

Efter remissbehandlingen har statskontorets och centrala studiehjälpsnämndens
förslag ytterligare beretts inom ecklesiastikdepartementet. I en departementspromemoria
(Stencil E 1967:6) har framlagts förslag till förordning om studiemedelsavgifter.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av justitiekanslern,
Göta hovrätt, lagberedningen, postverket, kammarkollegiet, statskontoret,
kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd, fullmäktige
i riksbanken, centrala studiehjälpsnämnden, TCO, SACO, SFS, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och
Föreningen Sveriges kronofogdar.

Centrala studiehjälpsnämnden har i skrivelse den 28 juni 1967 lagt fram förslag
om vissa ändringar i studiemedelsförordningen. Ändringarna rör bl. a. fråga om
förverkande av rätt till studiemedel.

Över centrala studiehjälpsnämndens skrivelse har efter remiss yttranden avgetts
av statskontoret, riksrevisionsverket, fullmäktige i riksbanken, universitetskanslersämbetet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), TCO, SACO, SFS, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Återbetalning av studiemedel

Gällande bestämmelser

Studiemedel utgår för år räknat med högst 140 % av det basbelopp som avses
i 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, eller f. n.
7 980 kr. Har den studerande vårdnaden om barn som inte fyllt 16 år eller är
han skyldig att utge underhållsbidrag till sådant barn, utgår dessutom för varje
barn högst 25 % av basbeloppet per år, vilket f. n. motsvarar 1 425 kr. Av de
belopp som sålunda kan utgå utgör högst 1 750 kr. per år studiebidrag. Återstående
belopp utgörs av återbetalningspliktiga studiemedel. Studerande som inte har
vårdnaden om barn under 16 år och som inte heller är skyldig att underhålla sådant
barn kan således f. n. erhålla högst 6 230 kr. per år i återbetalningspliktiga
studiemedel. Om synnerliga skäl föreligger, kan studiemedel utgå med högre belopp
än nu sagts, s. k. extra studiemedel. Extra studiemedel är alltid återbetalningspliktiga.

Återbetalningspliktiga studiemedel skall återbetalas genom årliga avgifter
fr. o. m. det tredje året efter det under vilket studiemedelstagaren senast uppburit
studiemedel t. o. m., i regel, det år under vilket han fyller 50 år. Återbetalningstiden
uppgår alltså i allmänhet till 20—25 år. Den årliga avgiften utgör produkten
av den återbetalningsskyldiges avgiftskvot och av det basbelopp enligt 1 kap.
6 § lagen om allmän försäkring som gällde vid ingången av året. Avgiftskvoten
är det tal som erhålls genom att dividera summan av de återbetalningspliktiga studiemedel
som studiemedelstagaren sammanlagt uppburit, räknad i basbelopp, med
det tal som motsvarar antalet år under vilka avgift skall erläggas.

Vad här angetts gäller endast under förutsättning att den återbetalningsskyldiges
och/eller hans makes inkomster och förmögenhet uppnår vissa tröskelvärden som
anges i studiemedelsförordningen. Uppnår den återbetalningsskyldige inte dessa
tröskelvärden har han en ovillkorlig rätt till uppskov. I den mån den återbetalningsskyldige
får uppskov med avgift, kvarstår skyldigheten att erlägga avgift även
efter det år under vilket han fyller 50 år. Även då aktualiseras skyldigheten att
erlägga avgift endast om den återbetalningsskyldige uppnår förut nämnda tröskelvärden.
Han är dock inte skyldig att erlägga avgift för år efter det då han fyller
65 år. Om han avlider föreligger inte heller skyldighet att erlägga avgift för år
fr. o. m. det då dödsfallet inträffade.

Återbetalningsskyldigheten upphör, när den återbetalningsskyldige erlagt avgifter
som tillhopa uppgår till lika många basbelopp som han uppburit i återbetainingspliktiga
studiemedel. Återbetalningsskyldigheten upphör vidare, när den återbetalningsskyldige
i avgifter erlagt ett belopp som motsvarar vad han skulle ha
haft att erlägga om de återbetalningspliktiga studiemedlen hade utgjort ett räntebärande
konventionellt lån med fasta annuiteter.

Om de tröskelvärden som måste uppnås för att avgiftsskyldighet skall inträda

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

gäller följande. De bestäms på grundval av avgiftsunderlag och avgiftsgräns. Avgiftsunderlaget
utgörs av den återbetalningsskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst för året och den del av hans förmögenhet som överstiger
sex basbelopp. Är den återbetalningsskyldige gift, ingår i avgiftsunderlaget även
hälften av makens till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för året och
hälften av den del av makens förmögenhet som överstiger sex basbelopp. Har
den återbetalningsskyldige vid årets början vårdnaden om barn som är under tio
år, minskas avgiftsunderlaget med hälften av basbeloppet. Avgiftsgränsen utgörs
av två basbelopp. Avgiftsskyldighet föreligger endast om den återbetalningsskyldiges
avgiftsunderlag för året överstiger avgiftsgränsen. För att avgiftsgränsen inte
skall få besvärande tröskeleffekter finns också en tröskelregel av innebörd att
avgiften inte får överstiga en tiondel av avgiftsunderlaget och inte heller en fjärdedel
av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen.

Den begränsning av återbetalningsskyldigheten som jag nu redogjort för gäller
endast för den som är bosatt i Sverige.

Statskontorets förslag

Statskontorets förslag bygger på följande grunder. Sedan våren 1965 finns hos
statistiska centralbyrån ett centralt magnetbandsregister, kallat huvudregistret. I
detta register finns för varje studiemedelstagare uppgift om hur stort belopp studiemedelstagaren
uppburit som studiemedel. Registret kan ligga till grund också
för beräkning av avgifter. Huvuddelen av de arbetsuppgifter som behövs för att
kräva in avgifter bör kunna utföras med hjälp av datamaskin. Antalet återbetalningsskyldiga
kan uppskattas till cirka 7 000 under budgetåret 1967/1968, 60 000
under budgetåret 1970/1971 och 260 000 under budgetåret 1979/1980.

Ledningen och samordningen av det administrativa arbete som behövs för att
kräva in avgifter enligt studiemedelssystemet bör enligt statskontorets mening åligga
centrala studiehjälpsnämnden. Huvudparten av det datamaskinella arbetet bör
fullgöras av statistiska centralbyråns datamaskincentral. Visst datamaskinsarbete
bör åläggas postbanken och länsstyrelsernas datakontor. Vissa rutiner i återbetalningssystemet
kräver personlig kontakt med den återbetalningsskyldige. Detta gäller
exempelvis ärenden om befrielse helt eller delvis från avgift och indrivningsåtgärder.
Sådana manuella rutiner föreslås ankomma på Sveriges riksbank.

Statskontoret föreslår att avgift som skall utgå för ett år, avgiftsåret, i princip
skall erläggas under avgiftsåret. Uppbördsförfarandet bör i huvudsak omfatta följande.
Varje återbetalningsskvldig skall årligen i januari aviseras om den avgift
som skall erläggas under året samt tillställas inbetalningskort för avgiftsinbetalning.
Det aviserade avgiftsbeloppet är preliminärt. Det har bestämts utan hänsyn till den
återbetalningsskyldiges betalningsförmåga under avgiftsåret. Det bör ankomma på
den återbetalningsskyldige att själv på grundval av reglerna i studiemedelsförordningen
bedöma sin betalningsförmåga och att i förekommande fall ansöka om befrielse
helt eller delvis från avgift för året. För att underlätta sådan ansökan till -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

ställs den återbetalningsskyldige en särskild blankett för ändringsmeddelande i samband
med avgiftsaviseringen.

Statskontoret behandlar två alternativ för uppbörd av debiterad avgift. Det ena
alternativet avser en avgiftsuppbörd och det andra tre uppbörder per år. Alternativet
med en uppbörd bör prövas i första hand.

Samtliga avgiftsinbetalningar bör göras till ett särskilt postgirokonto för riksbanken.
Den återbetalningsskyldige betalar direkt via postgiro eller genom bank.
Sker avgiftsinbetalning genom bank, överför banken inbetalade medel till riksbankens
postgirokonto och redovisar samtidigt mottagna inbetalningskort till postbanken.
Inbetalade medel tillgodoförs det anslag varifrån utbetalade medel utgår.
Till avgiftsskyldig som varken betalt avgift eller begärt befrielse från avgift helt
eller delvis utgår påminnelseavi och nytt inbetalningskort.

Återbetalningsskyldig som helt eller delvis befriats från avgift föreslås bli föremål
för en efterkontroll. Efterkontrollen bör ske manuellt hos riksbanken och dess
avdelningskontor. En översyn av denna rutin bör göras inom några år för att klarlägga
om det manuella förfarandet kan ersättas av ett maskinellt förfarande.

Efterkontrollen bör grundas på taxerings- och deklarationsmaterial. För att riksbanken
skall kunna utföra efterkontrollen fordras därför att banken får rätt att ta
del av självdeklarationer och förmögenhetslängder beträffande de återbetalningsskyldiga
som begärt uppskov.

Skulle efterkontrollen visa, att återbetalningsskyldig inte bort befrias från avgift,
bör riksbanken räkna ut den avgift som skulle ha utgått för avgiftsåret och bevaka
att inbetalning sker. Betalning bör ske till riksbanken.

Statskontoret föreslår att riksbanken skall få medge anstånd med betalning av
avgift. Anståndet skall vara tidsbestämt och betalning förutsätts ske under det aktuella
avgiftsåret.

Enligt 29 § tredje stycket studiemedelsförordningen skall dödsbo efter återbetalningsskyldig
betala oguldna avgifter som påförts den avlidne för år före det under
vilket dödsfallet inträffat. Statskontoret föreslår att det skall ankomma på riksbanken
att kräva dödsboet på det oguldna beloppet. I de fall, då indrivningen inte
ger resultat och riksbanken bedömer fortsatt indrivning som meningslös, bör
centrala studiehjälpsnämnden efter framställning från riksbanken få skriva av
oguldna avgifter.

Remissyttrandena över statskontorets förslag

Centrala studiehjälpsnämnden gör gällande att statskontorets förslag i vissa
avseenden är mindre lämpat att läggas till grund för ett debiterings- och uppbördssystem.
Nämnden anser det sålunda vara onödigt omständligt att använda det vanliga
civila kravförfarandet för att driva in avgifter som inte erläggs. Om avgift
inte erläggs bör utmätning få ske utan föregående dom. Det är vidare inte förenligt
med studiemedelsförordningen att riksbanken får rätt att modifiera avgiftsskyldigheten.
Statskontorets förslag innebär att oguldna avgifter kommer att stå ute under

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

obegränsad tid. En sådan ordning är mycket tvivelaktig. Den förutsätter i vart fall
regler om räntetillägg. Antalet uppbördsterminer bör vara större än statskontoret
föreslagit.

Övriga remissinstanser har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om antalet
uppbördsterminer. En uppbördstermin har förordats av Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen och Sveriges fordbrukskasseförbund.
Fullmäktige i riksbanken anser det önskvärt att i avvaktan på närmare erfarenhet
tills vidare fastställa antalet uppbördsterminer till en. Detta anser fullmäktige vara
en tänkbar möjlighet så länge de belopp som skall betalas är förhållandevis små.
Relativt snart torde det dock bli svårt för de återbetalningsskyldiga att betala hela
årsavgiften på en gång. Om möjligt bör då antalet uppbördsterminer inskränkas till
två på Samma sätt som gäller för vanliga banklan. Statistiska centralbyrån anser
att det skulle fordras en avsevärd arbetsinsats från riksbankens sida för att ett förfarande
med tre uppbördsterminer skall kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt. För att begränsa det manuella arbetet bör ett system med två uppbördsterminer
vara att föredra. Även riksrevisionsverket föreslår att det skall finnas två
uppbördsterminer. Enligt verkets mening bör de förläggas med hänsyn till önskvärdheten
att utjämna budgetens säsongmässiga fluktuationer. Postverket anser att
sociala skäl kan åberopas för att ha flera uppbördsterminer. Enligt verkets mening
bör antalet redan från början bestämmas till två eller tre. Av övriga remissinstanser
förordar fullmäktige i riksgäldskontoret flera uppbördsterminer, SFS tre uppbördsterminer,
SACO och TCO fler än tre uppbördsterminer per år.

I fråga om sättet för inbetalning av avgifter råder delade meningar.
Postverket framhåller att postgirot är den mest lämpade institutionen för uppbörd
av avgifterna. Om endast postgirot anlitas för uppbörden, kan redovisningsförfarandet
och administrationen förenklas i förhållande till vad som skulle gälla om
även andra penninginrättningar får medverka. För inbetalningar till postbanken
kräver postverket inte någon ersättning om nuvarande standardrutiner tillämpas.

1 den män arbete tillförs postgirot genom behandling och redovisning av inbetalningar
som verkställts till andra penninginrättningar eller genom särrutiner av
annat slag måste postverket erhålla ersättning därför.

Svenska bankföreningen erinrar om att det mellan föreningen och staten träffats
en överenskommelse enligt vilken affärsbankerna förklarat sig villiga att medverka
vid uppbörden av studiemedel utan kostnad för studiemedelstagaren eller
statsverket. Bankföreningen påpekar att återbetalningsmedel inte som statskontoret
föreslagit nödvändigtvis behöver dirigeras till riksbanken via postgirot. Statskontoret
torde ha förutsatt att postbanken registrerar inbetalningarna på magnetband.
Bankföreningen vill fästa uppmärksamheten på att motsvarande service
kan erbjudas genom bankgirocentralen. Föreningen utgår därför från att återbetalningsmedel
som inflyter via affärsbankerna skall kunna redovisas direkt till
riksbanken och att magnetbanduppgift om betalningarna överlämnas från bankgirocentralen
till statistiska centralbyrån.

Även Svenska sparbanksföreningen och Sveriges fordbrukskasseförbund förkla 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 143

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

rar sig stå fast vid tidigare utfästelser om att kostnadsfritt medverka vid uppbörd
av studiemedel. Båda organisationerna framför synpunkter beträffande redovisningen
till riksbanken och uppgiftslämnandet till statistiska centralbyrån som ungefär
överensstämmer med bankföreningens.

Fullmäktige i riksbanken föreslår att fråga omdröjsmålsränta övervägs.

Enligt statskontorets förslag skall centrala studiehjälpsnämnden i vissa fall efter
anmälan av riksbanken kunna befria dödsbo från skyldighet att
erlägga ogulden avgift. Fullmäktige i riksbanken hemställer att beslutanderätten
i sådana frågor anförtros åt riksbanken.

Centrala studiehjälpsnämndens förslag

Liksom statskontoret föreslår centrala studiehjälpsnämnden att den avgift som
skall utgå för ett avgiftsår skall erläggas i form av preliminär avgift under avgiftsåret
så långt detta är möjligt och att det skall ankomma på den återbetalningsskyldige
att själv på grundval av reglerna i studiemedelsförordningen bedöma sin betalningsförmåga
och att i förekommande fall ansöka om befrielse helt eller delvis
från preliminär avgift. Centrala studiehjälpsnämnden anser dock att ansökan om
befrielse från preliminär avgift bör få inges endast före den första uppbördsterminen
och att återbetalningsskyldig bör ha rätt att efter ansökan återfå den preliminära
avgiften eller del därav, om det senare visar sig att han inte varit skyldig
att erlägga avgift resp. att han inte varit skyldig att erlägga avgift med så högt belopp.
Även i övrigt förordar centrala studiehjälpsnämnden ett uppbördssystem som
i väsentliga avseenden skiljer sig från det system statskontoret föreslagit. De viktigaste
skillnaderna avser antalet uppbördsterminer, förfarandet för indrivning av
avgifter som inte erläggs inom föreskriven tid, den tid under vilken indrivning av
avgifter får ske samt frågan vilken myndighet som bör handlägga de manuella rutiner
som fordras i samband med debitering och uppbörd av avgifter.

En uppbördstermin per år kan enligt centrala studiehjälpsnämnden inte godtas
utom möjligen för det första avgiftsåret 1968 och då med stor tvekan. Avgiftsbetalningarna
måste nämligen periodiseras så att de på bästa sätt inordnas i de
återbetalningsskyldigas utgiftsbudget. Under de första 15 åren har man därvid
att räkna med även den ekonomiska belastning som består i att de återbetalningsskyldiga
har att erlägga räntor och amorteringar på studielån. Nämnden anser
att fyra uppbördsterminer per år utgör en lämplig avvägning. Om avgiften är särskilt
liten, förslagsvis högst 5 % av basbeloppet, bör betalning dock ske under
endast en uppbördstermin.

Avgifter som inte erläggs inom föreskriven tid bör drivas in av kronofogdemyndighet0
utan föregående dom. Reglerna om återbetalningsskyldighet i studiemedelssystemet
är nämligen så entydiga, att det inte kan vara motiverat att tilllämpa ett
indrivningsförfarande som innehåller samtliga de komponenter för indrivning som
används för civila fordringar. En fördel med det indrivningssystem som nämnden
föreslår är att värdefulla upplysningar om en del återbetalningsskyldigas ekonomi
och adress m. m. redan finns hos kronofogdemyndigheterna, när begäran om in -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

drivning inges. Man kan nämligen räkna med att en del av de återbetalningsskyldiga
som inte erlägger sina avgifter redan är aktuella hos kronofogdemyndigheterna
för indrivning av skatt. En annan fördel är att kronofogdemyndighet lätt kan ta till
vara möjligheten att utmäta skatt som skall restitueras till den återbetalningsskyldige.
Vidare lär erfarenheten visa att indrivningsresultatet blir bättre i s. k. allmänna
mål, dvs. mål där kronofogdemyndighet verkställer indrivning utan föregående
dom, än i enskilda mål. Framställning om indrivning bör i framtiden kunna
ske med hjälp av datamaskiner. Nämndens förslag leder till administrativ förenkling
och därmed till en inte obetydlig kostnadsbesparing för statsverket.

I fråga om tiden för indrivning av avgifter anför centrala studiehjälpsnämnden
i huvudsak följande. Statskontorets förslag innebär att, om fortsatt indrivning av
obetald avgift bedöms vara meningslös, centrala studiehjälpsnämnden skall kunna
avskriva avgiften. Enligt nämndens mening bör debiterad avgift som inte erläggs
inte fa avskrivas. I stället bör gälla att åtgärder för indrivning av avgift som inte erläggs
i föreskriven ordning får vidtas endast under en begränsad tid, lämpligen
under tiden fram till den 1 oktober andra året efter avgiftsåret. Avgift som då ännu
inte erlagts bör återföras till det s. k. huvudregistret, dvs. det register i vilket
nämnden för varje studiemedelstagare antecknar summan av ännu inte återbetalda
återbetalningspliktiga studiemedel. Aterföringen skall ske i basbelopp. Den återförda
avgiften kommer att ligga till grund för debitering av avgift under senare
år enligt de allmänna reglerna om avgift i studiemedelsförordningen Återbetalnmgsskyldigheten
i vad avser den återförda avgiften kommer alltså att bli indexreglerad.
Aterföringen far dock inte leda till att den återbetalningsskyldme eller
dödsboet efter honom undgår att senare erlägga den återförda avgiften. Återbetalnmgsskyldig
som fyllt 65 år eller dödsboet efter återbetalningsskyldig som avlidit
bör alltså inte kunna erhålla befrielse från skyldighet att erlägga återförd avgift enligt
bestämmelserna i 29 § andra resp. tredje stycket studiemedelsförordningen.

Centrala studiehjälpsnämnden anser det vara önskvärt att antalet myndigheter
som skall medverka vid debitering och uppbörd begränsas. Nämnden föreslår därför
att alla manuella rutiner som föranleds av att återbetalningsskyldig begär befrielse
helt eller delvis från avgift läggs på nämnden.

Visar det sig vid efterkontroll att återbetalningsskyldig, som befriats från preliminär
avgift helt eller delvis, skall erlägga avgift med högre belopp än som bestamts
i ärendet om befrielse från preliminär avgift, bör mellanskillnaden debiteras
honom som kvarstående avgift. Uppgår mellanskillnaden — jämte en tilläggsavgift
som enligt nämndens förslag skall utgå på kvarstående avgift _ till mindre

belopp, förslagsvis högst 100 kr., bör sådan debitering dock inte ske. Kvarstående
avgift bör erläggas under två uppbördsterminer.

Preliminär avgift och kvarstående avgift bör inbetalas till ett postgirokonto som
tillhör centrala studiehjälpsnämnden. Tidsbestämt anstånd med betalnin* bör inte
komma i fråga. ö

Om återbetalningsskyldig inte erlägger preliminär eller kvarstående avgift inom
föreskriven tid bör det åligga centrala studiehjälpsnämnden att sända en påminnelseavi.
Statsverkets kostnader för påminnelse och för indrivning av avgifter bör be -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

talas av den återbetalningsskyldige. Återbetalningsskyldig som inte betalar debiterade
avgifter inom föreskriven tid bör även utge ersättning för den ränteförlust
som åsamkats statsverket av hans betalningsförsummelse. Centrala studiehjälpsnämnden
föreslår därför att återbetalningsskyldig påförs dels påminnelseavgift
vid utsändning av påminnelseavi, dels restavgift vid restföring av avgift på grund
av utebliven betalning efter påminnelse. Genom att införa sådana avgifter torde
ett bättre betalningsresultat uppnås.

Kostnaderna för påminnelseavier och merkostnaderna för den särskilda bearbetningen
som föranleds av betalningsförsummelsen kan, per enhet räknat, uppskattas
till högst 2 kr. 50 öre. Vid individuell beräkning av ränteförlusten blir denna
efter en räntefot av 9 % i minimifall 2 kr. 41 öre och i maximifall sällan mer
än 6 kr. 56 öre. Totalt skulle påminnelseavgiften alltså behöva vara 4 kr. 91 öre
i minimifallet och 9 kr. 6 öre i ett tänkt maximifall. Centrala studiehjälpsnämnden
anser emellertid att påminnelseavgiften bör kunna schabloniseras och föreslår att

den fastställs till 5 kr. för varje påminnelse.

Restavgift bör i princip täcka statsverkets ränteförlust för tiden från förfallodagen
för påminnelseavin till dess betalning sker. Därutöver skall den vara ersättning
för indrivningskostnader. Att fastställa indrivningskostnaden torde emellertid inte
vara möjligt. Denna bör därför schabloniseras till förslagsvis 25 kr. Ränteförlusten
står i direkt proportion till det restförda beloppet och varierar dessutom med hänsyn
till den tid som behövs för indrivningen. Centrala studiehjälpsnämnden anser
det dock inte påkallat att individuellt beräkna och debitera den avgiftsskyldige belopp
för täckning av ränteförlusten. Denna bör liksom indrivningskostnaden schabloniseras.
Den bör utgöra en viss procent av det restförda beloppet. Procentsatsen
bör vara densamma som inom skatteväsendet, eller f. n. i regel 4 % av restfort
belopp.

För kvarstående avgift bör utgå en tilläggsavgift. Denna bör betalas samtidigt
med den kvarstående avgiften. Nämnden föreslår att tilläggsavgiften skall utgöra
9 % av den kvarstående avgiften.

Centrala studiehjälpsnämnden föreslår att den tid inom vilken påminnelseavgift,
restavgift eller tilläggsavgift får indrivas inte skall begränsas på samma sätt som
nämnden föreslagit beträffande avgifterna enligt studiemedelsförordnmgen.

Centrala studiehjälpsnämnden framhåller att återbetalningsskyldig genom att
lämna felaktiga uppgifter kan uppskjuta betalningen av avgift. Missbruk av denna
möjlighet kan även leda till att återbetalningspliktigt belopp som bort vara återbetalt
måste avskrivas, då studiemedelstagaren avlider utan att efterlämna tillgångar
för täckning av kvarstående avgift. Vidare får man räkna med en viss osäkerhet
när det gäller efterkontrollen av förmögenheter som inte är så stora att de redovisas
i förmögenhetslängden. Med hänsyn till dessa förhållanden anser centrala studiehjälpsnämnden
att det behövs en bestämmelse av innebörd att uppgifter till
grund för jämkning av avgift lämnas under straffansvar. Kriminaliseringen bör gälla
den som av uppsåt eller grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift,
ägnad att leda till för låg preliminär avgift.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Remissyttrandena över centrala studiehjälpsnämndens förslag

I fråga om antalet uppbördsterminer vidhåller statskontoret sitt
eget förslag att till en början ett system med en uppbördstermin bör prövas. Antalet
uppbördsterminer kan senare vid behov ökas till högst tre.

Samtliga remissinstanser har yttrat sig över centrala studiehjälpsnämndens förslag
till förfarande för indrivning av avgifter som inte erläggs
frivilligt. Remissopinionen är mycket splittrad. Exekutionsväsendets
organisationsnämnd tillstyrker att sådana avgifter skall drivas in av kronofogdemyndighet
utan föregående dom och framhåller att förslaget innebär att fråga om
indrivning av studiemedelsavgift skall behandlas som s. k. allmänt mål och att
arbetsrutinerna hos kronofogdemyndigheterna regelmässigt är enklare i allmänna
mål än i enskilda mål. Därtill kommer att de ADB-rutiner som centrala studiehjälpsnämnden
föreslagit torde lämpa sig för samordning med det ADB-system
som håller på att införas inom exekutionsväsendet för allmänna mål.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden hyser betänkligheter mot att
avgifterna, i motsats till andra statliga lånemedel, blir direkt exigibla. Nämnden
anser emellertid att administrationen vid indrivning på samma sätt som gäller för
civilrättsliga fordringar sannolikt skulle innebära ett inte obetydligt arbete för de
allmänna domstolarna och dessutom ökade kostnader för de återbetalningsskyldiga.
Med hänsyn härtill och eftersom fördelar synes kunna vinnas genom att låta kronofogdemyndigheterna
vidta samtliga åtgärder som avser utkrävande av oguldna avgifter
vill nämnden i princip inte motsätta sig centrala studiehjälpsnämndens förslag
att avgifterna görs direkt exigibla. Fullmäktige i riksbanken påpekar att både statskontorets
och centrala studiehjälpsnämndens förslag leder till vissa olägenheter. Enligt
båda systemen kan nämligen avgifter tas ut som måste återbäras nästa år, om det
visar sig att den återbetalningsslcyldiges inkomstförhållanden utvecklas så att avgift
inte skall utgå eller skall utgå med lägre belopp. Detta sammanställt med
nämndens förslag om indrivning kan få till följd att exekutionsmyndighet tvångsvis
tar ut avgifter som rätteligen inte skolat erläggas. Fullmäktige anser sig inte
kunna slutligt välja mellan statskontorets och centrala studiehjälpsnämndens förslag,
eftersom det är tveksamt om införselinstitutet får användas.

Statskontoret vidhåller sitt förslag att det bör uppdras åt riksbanken att
svara för kravrutinerna inom uppbördssystemet under hänvisning bl. a. till att det
inom riksbankens lokalorganisation finns viss ledig kapacitet för dessa uppgifter
samt lång erfarenhet av liknande arbete. Statskontoret hävdar vidare att studiemedel
allmänt torde uppfattas som lån och i återbetalningshänseende komma att
jämföras med vanliga lån. Eftersom civilt kravförfarande tillämpas även för de
av staten förmedlade lånen, skulle studiemedelssystemets återbetalningsregler på ett
oförtjänt sätt komma att framstå som mindre gynnsamma om man tillämpar ett
direkt indrivningsförfarande. Enligt statskontorets mening kan det inte vara ändamålsenligt
att det reguljära statliga indrivningsväsendet belastas med kravuppgifter
som endast i undantagsfall torde komma att leda till utmätning. Kronofogde -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

myndighetens resurser bör reserveras för de fall då det civila kravförfarandet visat
sig verkningslöst. Inom studiemedelssystemet torde endast ett mindre antal fall av
upprepad försumlighet behöva leda till exekution. Övriga kravfall torde med fördel
skötas av andra organ.

Statskontoret tillstyrker centrala studiehjälpsnämndens förslag om å t e r f öring
av oguld na avgifter till det s.k. huvudregistret. Exekutionsväsendets
organisationsnämnd framhåller att det i vissa fall kan vara förenat
med praktiska problem att strikt avbryta indrivningen vid en viss bestämd
tidpunkt.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och exekutionsväsendets organisationsnämnd
anser att i fråga om restavgift reglerna i 38 § uppbördslcungörelsen
den 16 oktober 1953 (nr 628) bör göras tillämpliga på avgifter enligt
studiemedelsförordningen.

Departementspromemorian

I promemorian anges inledningsvis att en väsentlig skillnad mellan statskontorets
och centrala studiehjälpsnämndens förslag berör frågan om formerna för indrivning
av avgifter som inte erläggs frivilligt. Härom anförs följande. Statskontorets
förslag innebär att sådana avgifter skall drivas in som vanliga fordringar
genom talan vid domstol och, om sådan talan bifalls, utmätning. Centrala studiehjälpsnämnden
har föreslagit att nämndens beslut om avgift skall vara exigibelt
utan föregående dom på samma sätt som gäller för skatter och bl. a. arbetsgivaravgifter
enligt lagen om allmän försäkring (i fortsättningen kallas detta direkt exigibilitet).
Om avgift inte erläggs frivilligt skall alltså utmätning kunna erhållas med
stöd av endast avgiftsbeslutet.

Promemorian innehåller två alternativa förslag till bestämmelser om debitering
och uppbörd av avgifter enligt studiemedelsförordningen. Det föreslås att bestämmelserna
skall meddelas i en förordning om studiemedelsavgifter. I det ena förslaget,
alternativ A, anges att avgift, som inte erläggs, omedelbart får tas ut genom
utmätning. Enligt detta alternativ har den återbetalningsskyldige rätt att hos
centrala studiehjälpsnämnden ansöka om rättelse i nämndens beslut om avgift.
Han kan dessutom hos kammarrätten överklaga beslut av centrala studiehjälpsnämnden.
Detta gäller även beslut i ärende om rättelse av beslut om avgift. Kammarrättens
utslag får inte överklagas. Det andra förslaget, alternativ B, bygger
liksom statskontorets förslag på ett civilt kravförfarande. Enligt alternativ B har
den återbetalningsskyldige rätt att hos centrala studiehjälpsnämnden begära rättelse
i beslut om avgift. Någon rätt att överklaga nämndens beslut föreligger
däremot inte. Det förutsätts i stället att tvist mellan nämnden och återbetalningsskyldig
om avgiftsskyldighet får prövas av allmän domstol. I övrigt är alternativen
i allt väsentligt av samma innebörd.

I fråga om de allmänna grunderna för de bestämmelser som föreslås
i promemorian anförs följande. Till grund för bestämmelserna om återbetal -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

ning av studiemedel i studiemedelsförordningen har legat en strävan att skapa ett
återbetalningssystem som uppfyller två skilda krav. Det ena avser att det inom
systemet skall vara sörjt för att flertalet studiemedelstagare verkligen fullgör sin
återbetalningsskyldighet eller att med andra ord en hög betalningsfrekvens tryggas.
Det andra kravet avser att skuldsättningens ekonomiska risker skall undanröjas
för den minoritet av studiemedelstagare som tillfälligt eller varaktigt får svårt att
betala eller annorlunda uttryckt att betalningsskyldigheten skall anpassas till betalningsförmågan.
Samma krav bör ställas även på bestämmelserna om debitering och
uppbörd av avgifter, eftersom dessa bestämmelser avses komplettera bestämmelserna
om återbetalning av studiemedel i studiemedelsförordningen.

Enligt studiemedelsförordningen anpassas betalningsskyldigheten till betalningsförmågan
genom att betalningsskyldigheten för ett år sätts i relation till den återbetalningsskyldiges
avgiftsunderlag för året. I avgiftsunderlaget inräknas, förutom
viss förmögenhet, den återbetalningsskyldiges och/eller hans makes till statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år. Eftersom avgiften för ett
visst år således är beroende av bl. a. den återbetalningsskyldiges och/eller hans
makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år, kan den inte
bestämmas förrän denna inkomst fastställts, dvs. mer än sex månader efter utgången
av året. Med hänsyn härtill kan det enligt promemorian synas ligga
nära till hands att bestämma förfallodagen för avgiften till tiden efter det den till
statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten fastställts. Att bestämma förfallodagen
till denna tidpunkt kan dock inte komma i fråga. Den återbetalningsskyldiges
och/eller hans makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för ett visst
år utgör nämligen inte något uttryck för den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga
vid den tidpunkt då den beskattningsbara inkomsten för året fastställs. En
garanti för att återbetalningsskyldigheten vid varje tillfälle då den aktualiseras står
i rimlig relation till den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga vid samma tillfälle
kan vinnas endast om skyldighet att erlägga avgift för ett visst år — såsom
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet och riksdagen uttalat i samband
med att studiemedelsförordningen antogs (jfr prop. 1964: 138 s. 175, SäU
vårsessionen: 1 s. 88) — inträder redan under samma år. Denna skyldighet bör
naturligtvis avse endast en preliminärt bestämd avgift, eftersom avgiften för ett år
inte kan slutligt bestämmas, innan kännedom vunnits om den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten för samma år.

Preliminär avgift bör utgå under de år för vilka studiemedelstagaren
är skyldig att erlägga avgift enligt studiemedelsförordningen (i fortsättningen kallad
slutlig avgift). Detta innebär att preliminär avgift skall utgå första gången under
det år då avgiftskvoten fastställs, dvs. under tredje året efter det år då studiemedelstagaren
senast uppburit studiemedel (jfr 23 och 24 §§ studiemedelsförordningen).
Preliminär avgift skall därefter utgå till dess återbetalningsskyldigheten upphör.
Detta sker när studiemedelstagaren erlagt antingen avgifter som tillhopa uppgår till
lika många basbelopp som han uppburit i återbetalningspliktiga studiemedel (29 §
första stycket studiemedelsförordningen) eller avgifter som tillhopa uppgår till det

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

belopp som studiemedelstagaren skulle ha betalt, om de återbetalningspliktiga studiemedlen
utgjort ett konventionellt lån med fasta annuiteter och med en på visst
sätt reducerad ränta (30 § första stycket studiemedelsförordningen). Oberoende av
hur stort belopp den återbetalningsskyldige erlagt, utgår inte någon slutlig avgift
för år efter det år då den återbetalningsskyldige fyller 65 år (29 § andra stycket
studiemedelsförordningen). Detsamma bör gälla även i fråga om preliminär avgift.
Avlider den återbetalningsskyldige bortfaller återbetalningsskyldigheten (29 §
tredje stycket studiemedelsförordningen). Preliminär avgift bör därför inte utgå
under år efter det under vilket dödsfallet inträffat.

I fråga om storleken av den preliminära avgiften hänvisas i
promemorian till ett uttalande av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
i prop. 1964: 138 s. 175 och föreslås i överensstämmelse därmed att avgiften skall
utgå med det belopp som utgör produkten av den återbetalningsskyldiges avgiftskvot
och det basbelopp som gällde vid början av året, dvs. det belopp som enligt
24 och 25 §§ studiemedelsförordningen skall utgå i slutlig avgift för år, under
vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag dels överstiger avgiftsgränsen —
två basbelopp — dels når sådan höjd att tröskelreglerna i 25 § andra stycket
studiemedelsförordningen inte blir tillämpliga. Detta bör dock gälla endast som
huvudregel. Återbetalningsskyldig bör nämligen kunna i vissa fall befrias helt eller
delvis från preliminär avgift. Härom anförs följande. Enligt studiemedelsförordningen
anpassas betalningsskyldigheten till betalningsförmågan på sådant sätt att
slutlig avgift för ett visst år utgår endast om den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag
överstiger avgiftsgränsen, två basbelopp (24 § första stycket studiemedelsförordningen).
Vidare gäller att den slutliga avgiften aldrig får överstiga vissa
tröskelvärden. Den slutliga avgiften får sålunda aldrig överstiga en tiondel av
avgiftsunderlaget och inte heller en fjärdedel av den del av avgiftsunderlaget som
överstiger avgiftsgränsen (25 § andra stycket studiemedelsförordningen). Enligt
26 § studiemedelsförordningen kan slutlig avgift på ansökan av den återbetalningsskyldige
sättas ned till lägre belopp än som följer av 25 § studiemedelsförordningen,
om synnerliga skäl föreligger. Reglerna om befrielse helt eller delvis från preliminär
avgift bör utformas så att betalningsskyldigheten på motsvarande sätt anpassas till
betalningsförmågan. Preliminär avgift bör alltså inte få utgå under ett visst år, om
det kan antas att den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag för samma år inte
kommer att överstiga avgiftsgränsen. Vidare bör gälla, att den preliminära avgiften
inte får överstiga följande tröskelvärden, nämligen en tiondel av det avgiftsunderlag
som den återbetalningsskyldige kan beräknas få för året och inte heller
en fjärdedel av den del av det beräknade avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen.
Slutligen bör den preliminära avgiften kunna sättas ned, om det föreligger
synnerliga skäl. Promemorieförslaget innebär annorlunda uttryckt att återbetalningsskyldig
skall befrias från skyldighet att erlägga preliminär avgift, om det kan
antas att befrielsen leder till bättre överensstämmelse mellan den preliminära avgiften
och motsvarande slutliga avgift.

Befrielse från preliminär avgift helt eller delvis bör kunna medges endast efter
ansökan av den återbetalningsskyldige (jfr prop. 1964: 138 s. 175). Det kan näm -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

ligen inte komina i fråga att ålägga någon myndighet att självmant pröva frågor
om befrielse från preliminär avgift, eftersom detta skulle leda till en orimlig ansvällning
av administrationen inom studiemedelssystemet. En skyldighet för någon myndighet
att självmant pröva frågor om befrielse från preliminär avgift kan inte heller
anses erforderlig för att trygga en anpassning av betalningsskyldigheten till betalningsförmågan.
Vad som behövs är att den återbetalningsskyldige varje år erhåller
en fullständig och korrekt information dels om hur stor den ojämkade preliminära
avgiften är, dels om vad han har att iaktta för att få befrielse helt eller delvis
från denna avgift. Det torde komma att krävas en betydande arbetsinsats att behandla
frågor om befrielse helt eller delvis från preliminär avgift. Återbetalningsskyldig
som önskar erhålla befrielse bör därför i eget intresse ge in sin ansökan i
god tid. Ansökan om befrielse från preliminär avgift bör dock få göras under hela
avgiftsåret. Endast om så sker kan man garantera att betalningsskyldigheten anpassas
till betalningsförmågan. Däremot torde det knappast finnas tillräckliga skäl för
att tillåta en ansökan om befrielse från preliminär avgift för ett år även efter årets
utgång. Vid slutet av året har nämligen den återbetalningsskyldige exakt kännedom
om storleken av sina och/eller sin makes inkomster under året. I extrema
undantagsfall bör man kunna tillåta en ansökan även efter avgiftsårets utgång.
Detta kan gälla exempelvis om den återbetalningsskyldige på grund av långvarig
sjukdom inte kunnat ge in någon ansökan om befrielse från preliminär avgift före
årets slut och på grund därav hotas av utmätning för en preliminär avgift som han
uppenbarligen inte borde vara skyldig att erlägga.

I promemorian konstateras att det behövs vissa bestämmelser om hur slutlig
avgift skall fastställas. Det föreslås att storleken av den slutliga avgiften skall
prövas särskilt endast beträffande återbetalningsskyldig som helt eller delvis befriats
från motsvarande preliminära avgift och att för övriga återbetalningsskyldiga
den preliminära avgiften utan särskilt beslut även skall vara slutlig. Den slutliga
avgiften kommer alltså i sådana fall att utgöra produkten av den återbetalningsskyldiges
avgiftskvot och det basbelopp som gällde vid årets början, s. k. hel avgift.
Detta föreslås gälla även om det skulle visa sig att den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag
är mindre än det som enligt 24 och 25 § § studiemedelsförordningen
krävs för att hel avgift skall utgå. Promemorians förslag bygger på följande uttalande
av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i prop. 1964: 138 s. 176:
»Jag vill här slutligen ta upp ytterligare en fråga som rör tillämpningen av reglerna
om återbetalningsskyldighetens anpassning till betalningsförmågan. Utredningsförslaget1
är skrivet utifrån tanken, att det varje år för varje återbetalningsskyldig
automatiskt skall göras en kontroll av hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden
för att utröna huruvida avgiftsbetalningen bör uppskjutas eller avgiften nedsättas.
Jag tror inte att detta är erforderligt. Från sociala synpunkter måste det vara fullt
tillräckligt, om uppskov eller avgiftsnedsättning får åtnjutas av dem som särskilt
begär det i samband med den preliminära debiteringen. Kontrollen kan i så fall
begränsas till denna mindre grupp av återbetalningsskyldiga, vilket bör vara en

1 Med utredningsförslaget avsåg departementschefen studiesociala utredningens betänkande
Rätt till studiemedel, SOU 1963:74.

2Q Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

betydande administrativ fördel. Jag utgår ifrån att en kommande författning om
debiteringen bör utformas i överensstämmelse med vad jag nu förordat.»

Vad som sålunda föreslås i promemorian om prövning av slutlig avgift innebär
att en punkt i centrala studiehjälpsnämndens förslag avvisas. Enligt nämndens förslag
skall nämligen återbetalningsskyldig ha rätt att återfå för mycket erlagd preliminär
avgift även om han inte begärt befrielse från avgiften. För att förverkliga
nämndens förslag krävs att särskilt beslut om slutlig avgift skall fattas på begäran
av den återbetalningsskyldige även i de fall då denne inte befriats helt eller delvis
från preliminär avgift. Som skäl för att avvisa nämndens förslag anförs följande i
promemorian. Vad nämnden föreslår syftar visserligen till att införa ännu en bestämmelse
som skall trygga att återbetalningsskyldigheten anpassas till betalningsförmågan.
Något behov av en sådan bestämmelse torde i regel inte föreligga. De bestämmelser
om befrielse helt eller delvis från preliminär avgift som förordats i det
föregående innebär nämligen bl. a. dels att återbetalningsskyldig skall underrättas
om vad han har att iaktta för att få befrielse, dels att han har rätt att ansöka om
befrielse så sent som omedelbart före avgiftsårets utgång, vid vilken tidpunkt han
bör ha exakt kännedom om sin och/eller sin makes ekonomiska förhållanden under
året. Att den preliminära avgiften skall anses utgöra även slutlig avgift i de fall då
den återbetalningsskyldige inte befriats helt eller delvis från den preliminära avgiften
kan inte anses innefatta något undantag från principen om att aterbetalningsskyldigheten
skall anpassas till betalningsförmågan. Eftersom den återbetalningsskyldige
inte begärt befrielse från preliminär avgift trots att han underrättats om
möjligheten att få sådan befrielse, torde det nämligen vara rimligt anta att han
haft förmåga att betala hela den preliminära avgiften.

I enstaka undantagsfall kan det dock tänkas att den återbetalningsskyldige skulle
utsättas för en orimlig betalningsbörda om han tvingades att erlägga hela den preliminära
avgiften. Det bör därför vara möjligt att efter ansökan befria en sådan återbetalningsskyldig
helt eller delvis från avgiften. Villkoret härför bör dock vara att
synnerliga skäl föreligger på samma sätt som redan gäller enligt 26 § studiemedelsförordningen.

Visar det sig vid prövning av den slutliga avgiften, att denna skall vara större
än motsvarande preliminära avgift, bör den återbetalningsskyldige åläggas att utge
det överskjutande beloppet i form av kvarstående avgift. Visar det sig
att det belopp som den återbetalningsskyldige erlagt i preliminär avgift överstiger
den slutliga avgiften bör den återbetalningsskyldige ha rätt till återbäring
av det överskjutande beloppet.

Även antalet uppbördsterminer bör enligt promemorian bestämmas
så att en hög betalningsfrekvens tryggas och så att återbetalningsskyldigheten anpassas
till betalningsförmågan. Dessa två krav torde tillgodoses bäst om antalet
uppbördsterminer för preliminär avgift bestäms till tre och för kvarstående avgift
till två. Är avgiften särskilt låg torde dock antalet uppbördsterminer böra
begränsas. I fråga om preliminär avgift föreslås att avgift som uppgår till högst
5 % av det basbelopp som gällde vid början av året i sin helhet skall betalas under
den första uppbördsterminen och att avgift som överstiger 5 men inte 10 % av

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

27

samma basbelopp skall delas upp på de två första uppbördsterminerna. Även i fråga
om kvarstående avgift föreslås att hela avgiften skall erläggas under den första uppbördsterminen
om den uppgår till högst 5 % av det basbelopp som gällde vid årets
ingång. Uppbördsterminerna bör bestämmas för preliminär avgift till den 31 maj,
den 30 september och den 30 november under avgiftsåret samt för kvarstående avgift
till den 31 januari och den 31 mars andra året efter avgiftsåret.

Beträffande formerna för indrivning av avgifter som inte
erläggs frivilligt finns två skilda förslag. Det ena, statskontorets, bygger
på ett civilt kravförfarande. Det innebär alltså att avgifterna skall drivas in som vanliga
fordringar genom talan vid domstol och, om sådan talan bifalls, utmätning.
I det andra förslaget som avgetts av centrala studiehjälpsnämnden föreslås att beslut
om avgift skall vara direkt exigibelt på samma sätt som gäller för skatter och
bl. a. arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring. Om avgift inte erläggs
skall alltså utmätning kunna erhållas med stöd av endast avgiftsbeslutet. Domstols
dom behövs alltså inte. När det gäller att avgöra vilket indrivningssystem som
bör väljas för oguldna studiemedelsavgifter är det två frågor som måste undersökas.
Den ena avser vilket system som kan göras effektivast och den andra vilket
system som kan trygga den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet.

Som mätare av ett indrivningssystems effektivitet bör man
enligt promemorian främst se indrivningsprocenten, dvs. det antal procent av
det oguldna avgiftsbeloppet som genom användning av systemet drivs in. Vad som
anföis i statskontorets och centrala studiehjälpsnämndens förslag samt i remissyttrandena
över dessa förslag utgör inte tillräcklig grund för att avgöra om det ena
systemet, som typ betraktat, kommer att få en högre indrivningsprocent än det
andra., Det torde mera vara utformningen i detalj av ett indrivningssystem och det
sätt på vilket systemet i praktiken tillämpas än systemets typ som avgör hur hög
indrivningsprocenten blir. Som framgår av det yttrande som fullmäktige i riksbanken
avgett över centrala studiehjälpsnämndens förslag påverkas nämligen indrivningsprocenten
bl.a. av hur snabbt åtgärder vidtas mot en försumlig gäldenär.
Även typen av åtgärd torde vara av betydelse. Sålunda kan det antas att
personlig kontakt med gäldenären i många fall utgör ett effektivt led i ett indrivningssystem.
Ett indrivningssystems effektivitet beror även på vad som fordras för
att exekutiva tvångsåtgärder skall få företas mot en tredskande gäldenär och hur
snabbt villkoren för sådana åtgärder kan uppfyllas. En jämförelse mellan olika
indrivningssystem i dessa avseenden bör framför allt gälla den vanligaste typen av
indrivningsärenden, nämligen ärenden i vilka studiemedelstagaren inte ifrågasätter
att nan är skyldig att betala och därför inte gör någon invändning mot betalningskravet.
En sådan jämförelse visar att det i ett civilt kravförfarande krävs medverkan
av domstol och kronofogdemyndighet för att få till stånd utmätning, under det
att kronofogdemyndighet i ett system med direkt exigibilitet kan verkställa utmätning
utan medverkan av domstol. I indrivningsärenden av den typ som nyss angetts
behövs visserligen enligt ett civilt kravförfarande endast en summarisk rättegång,
betalningsföreläggande. Men även om en ansökan om betalningsföreläggande i

28 Kungl. Maj.is proposition nr 143 år 1967

regel mycket snabbt leder fram till att domstolen utfärdar ett bevis som får ligga till
grund för utmätning, blir den tid som förflyter innan utmätning kan ske enligt ett
civilt kravförfarande avgjort längre än motsvarande tid behöver bli i ett system med
direkt exigibilitet. I fråga om indrivningsärenden där det råder tvist om betalningsskyldigheten
är det svårare att avgöra vilket indrivningssystem som vanligen snabbast
kommer att leda fram till utmätning. Av avgörande betydelse i detta sammanhang
blir hur rättssäkerheten tryggas, dvs. vilka möjligheter att fullfölja talan mot
debiteringsbeslut eller domstols dom som kommer att finnas. Vid bedömning av
ett indrivningssystems effektivitet måste hänsyn tas också till kostnaderna för
systemet. Härvid bör beaktas såväl samhällets kostnader som studiemedelstagarens
kostnader. Samhällets kostnader bör ses främst mot bakgrund av de administrativa
resurser som krävs för de skilda indrivningssystemen. Det torde inte vara möjligt
att göra något bestämt uttalande om vilket av de två föreslagna indrivningssystemen
som är förenat med de lägsta kostnaderna för samhället, om jämförelsen
skall avse systemen så konstruerade och tillämpade att de leder till samma indrivningsprocent.
I fråga om storleken av kostnaderna för den enskilde studiemedelstagaren
torde däremot kunna fastslås, att det civila kravförfarandet blir
avgjort dyrare än det system med direkt exigibilitet som centrala studiehjälpsnämnden
föreslagit. Detta gäller dock endast i den mån förfarandet måste anvandas
i sin helhet, dvs. alltifrån kravbrevet till domstols dom eller domstols bevis i anledning
av ansökan om betalningsföreläggande och till utmätning. Det är emellertid
ovisst i vilken utsträckning ett civilt kravförfarande behöver användas i sm helhet.
Det är därför inte möjligt att ange hur stor del av samtliga indrivningsärenden som
blir dyrare för studiemedelstagaren vid ett civilt kravförfarande än i ett system med
direkt exigibilitet. Av betydelse för bedömningen av ett indrivningssystems effektivitet
torde slutligen vara hur de uppgifter som avses komma att åläggas skilda
myndigheter kan komma att påverka dessa myndigheters verksamhet. På denna
punkt har anmärkts att centrala studiehjälpsnämndens förslag leder till att det
reguljära statliga indrivningssystemet kommer att belastas med kravuppgifter som
endast i undantagsfall torde komma att kräva utmätning och att detta mte är
ändamålsenligt, då kronofogdemyndighetens resurser bör reserveras för de fall då
det civila kravförfarandet visat sig verkningslöst.

Den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet kan enligt promemorian
tryggas både i ett indrivningssystem som bygger på civilt kravförfarande och i ett
indrivningssystem som bygger på direkt exigibilitet.

I fråga om valet mellan olika indrivningssystem anförs i promemorian sammanfattningsvis
att ett system med direkt exigibilitet i vissa fall blir billigare för studiemedelstagaren
än ett system med civilt kravförfarande. Det är dock inte möjligt att
ange hur stor del av antalet indrivningsärenden detta gäller. I den vanligaste typen
av indrivningsärenden torde det vidare vara möjligt att kunna få till stånd utmätning
snabbare vid direkt exigibilitet än enligt ett civilt kravförfarande. I övrigt lär
de två typerna av indrivningssystem kunna göras i det närmaste likvärdiga. Det är
oklart vilken betydelse som bör tillmätas det förhållandet att ett visst indrivnings -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

system kan leda till utmätning snabbare än ett annat system, eftersom resultatet
av utmätning ofta är dåligt. Den omständigheten att ett system med direkt exigibilitet
i vissa fall blir billigare för studiemedelstagarna talar däremot för att ett
sådant system bör väljas. Denna kostnadsbesparing för vissa studiemedelstagare
har emellertid inte bedömts utgöra tillräcklig grundval för att avgöra vilket indrivningssystem
som bör förordas.

Statskontoret har i sitt förslag förordat att riksbanken som ett led i indrivningsförfarandet
skall kunna bevilja återbetalningsskyldig anstånd med erläggande
av avgift till senare tidpunkt under samma år.
Med anledning av detta förslag anförs i promemorian att bestämmelserna om återbetalning
av studiemedel i studiemedelsförordningen och de bestämmelser om
debitering och uppbörd som förordats i det föregående är avsedda att ge betryggande
garantier för att återbetalningsskyldigheten alltid skall vara anpassad till
den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga. Något påtagligt behov av att kunna
meddela korttidsanstånd föreligger därför inte. Därtill kommer att det av praktiska
skäl inte är möjligt att omedelbart efter förfallodagen vidta tvångsåtgärder
mot försumliga betalare. En viss tids anstånd kan den återbetalningsskyldige alltså
tilltvinga sig. Med hänsyn till dessa förhållanden bör någon uttrycklig regel om rätt
för myndighet att medge korttidsanstånd inte tas in i förordningen om studiemedelsavgifter.

I promemorian betonas att återbetalningssystemet bör göras
så administrativt enkelt som möjligt. I detta syfte föreslås att
huvudparten av de administrativa uppgifterna bör uppdras åt centrala studiehjälpsnämnden.
Det torde således inte böra uppdras åt riksbanken att medverka
i vidare mån än att banken liksom postbanken och vissa andra penninginrättningar
får i uppdrag att ta emot inbetalningar.

En stor del av de administrativa uppgifterna torde — som statskontoret föreslagit
— böra utföras med hjälp av datamaskiner. Det bör ankomma på statistiska
centralbyrån att lämna centrala studiehjälpsnämnden erforderligt biträde med utförande
av datamaskinsarbete. Visst datamaskinsarbete bör kunna utföras även av
postbanken och länsstyrelsernas datakontor. Bestämmelser om vem som skall utföra
datamaskinelit arbete bör uppenbarligen inte ingå i förordningen om studiemedelsavgifter.

Övriga förslag i promemorian redovisas i en specialmotivering.

Remissyttrandena över departementspromemorian

Huvuddragen i promemorieförslaget berörs av några remissinstanser.

Centrala studiehjälp snämnden anser att förslaget till förordning om studiemedelsavgifter
innefattar bestämmelser som på ett förtjänstfullt sätt förenar rimligt hänsynstagande
till rättssäkerheten och till de krav som måste ställas på en effektivt
fungerande administration. Nämnden ifrågasätter dock om det är lämpligt att i
förordningens form i detalj ange hur debiterings- och uppbördssystemet skall fungera.
Med hänsyn till bl. a. att erfarenheter om uppbörd av studiemedelsavgifter

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

inte finns och att en stor del av administrationen skall skötas med datamaskin kan
det bli nödvändigt att senare ändra vissa bestämmelser. En betydande del av de
bestämmelser som behövs bör därför meddelas av Kungl. Maj:t eller av nämnden
så att eventuella ändringar snabbt kan vidtas.

TCO finner det administrativa system som föreslås i promemorian innefatta avgjorda
förbättringar i förhållande till tidigare förslag. TCO framhåller därvid att
samtliga beslutsfunktioner lagts på centrala studiehjälpsnämnden.

SACO anser att promemorieförslaget utgör en lämplig grund för den administration
som behövs för återbetalning av studiemedel. Av samma skäl som centrala
studiehjälpsnämnden ifrågasätter SACO dock om det är lämpligt att i förordningens
form i detalj ange hur debiterings- och uppbördssytemet skall fungera.

Promemorian innehåller, som jag redan anfört, två alternativa förslag till bestämmelser
om debitering och uppbörd av avgifter. De betecknas förslag till förordning
om studiemedelsavgifter, alternativ A resp. alternativ B. I alternativ
A anges att avgift som inte erläggs får omedelbart tas ut genom utmätning.
Talan mot avgiftsbeslut får föras genom besvär hos kammarrätten. Alternativ B
bygger på ett civilt kravförfarande, dvs. avgift som inte erläggs frivilligt skall
drivas in genom att centrala studiehjälpsnämnden anhängiggör talan hos domstol
och efter bifall till sådan talan begär utmätning. Talan mot avgiftsbeslut får inte
föras i administrativ ordning. I övrigt är alternativen i huvudsak av samma innebörd.

Att debiterings- och uppbördssystemet utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med alternativ A förordas av justitiekanslern, Göta hovrätt, postverket,
kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd, centrala
studiehjälpsnämnden, TCO, SFS, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund och Föreningen Sveriges kronofogdar.

Lagberedningen kan inte finna att det från rättssäkerhetssynpunkt skulle möta
betänkligheter mot att låta beslut om avgift för återbetalning fungera som exekutionstitel
på sätt anges i alternativ A.

Alternativ B förordas av statskontoret, kammarrätten, fullmäktige i riksbanken
och SACO.

Justitiekanslern anser att, vid sidan av kravet på effektivitet, den enskildes berättigade
krav på rättssäkerhet bör utgöra huvudsynpunkten när man utformar indrivningssystemet.
Kravet på rättssäkerhet anknyter i första hand till centrala studiehjälpsnämndens
debiteringsbeslut. Både för uppbörden och för indrivningen av avgifter
är det grundläggande att debiteringsbesluten är riktiga. För den enskilde är
det därvid väsentligt att han kan få ett meddelat debiteringsbeslut överprövat om
han anser det vara behäftat med något fel. Talan mot sådant beslut bör, liksom beträffande
administrativa beslut i allmänhet, få föras genom besvär. Kammarrätten
torde vara lämplig besvärsinstans. Justitiekanslern anser alltså att debiteringsbesluten
bör vara överklagbara hos administrativ domstol, oavsett om alternativ A eller
B väljs. Föreligger sådan besvärsrätt synes å andra sidan rättssäkerheten för den en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

31

skilde vara tryggad i erforderlig mån. Tillräcklig anledning saknas då att gå vägen
över allmän domstol för att nå fram till exekutiva åtgärder, en väg som är oläglig
inte minst för den betalningsskyldige på grund av kostnaderna.

Kammarkollegiet förordar att valet mellan alternativ A och B sker — såsom
framhållits i departementspromemorian — utifrån rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter.
Kravet på rättssäkerhet tryggas enligt båda alternativen. Effektivast
bör det system anses vara som utan onödig omgång och arbetsinsats samt med
minsta kostnad för borgenär och gäldenär medför den högsta indrivningsprocenten.
Det torde knappast kunna hävdas att något av alternativen skulle leda till klart
bättre indrivningsresultat än det andra, eftersom vid båda alternativen samma exekutionsformer
står till buds, nämligen utmätning eller konkurs. Emedan exekution
enligt alternativ A kan vinnas utan föregående ansökan om betalningsföreläggande
eller annat rättegångsförfarande, framstår alternativ A som avgjort snabbare
än alternativ B. Alternativ A är vidare förmånligare för de återbetalningsskyldiga såtillvida
som det inte är förbundet med rättegångskostnader. De rättegångskostnader
som döms ut i obestridda mål om betalningsföreläggande är visserligen jämförelsevis
obetydliga. Hänskjuts sådant mål som tvistigt till rättegång kan dock rättegångskostnaderna
bli avsevärda. Även samhällets kostnader, sedda mot bakgrund av
de administrativa resurser som krävs för de skilda indrivningssystemen, torde bli
lägre för alternativ A än alternativ B. Studiemedelsavgifterna är beroende av den
återbetalningsskyldiges och/eller hans makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst samt av den återbetalningsskyldiges och/eller hans makes förmögenhet.
Med hänsyn härtill synes det vara berättigat att kammarrätten som är besvärsinstans
i taxeringsmål blir besvärsinstans även i ärenden om studiemedelsavgifter.
De allmänna domstolarna torde stå tämligen främmande för sådana mål.

Postverket, som har till uppgift att bevaka statens intressen i vad avser studielån
ur allmänna studielånefonden och statens lånefond för universitetsstudier, förklarar
att inte så ringa svårigheter och besvär uppstår, när förfallna lånebelopp skall
krävas in från försumliga låntagare. Ett indrivningssystem med direkt exigibilitet
är att föredra för utlånade medel av sådan karaktär som studiemedel. Kostnaderna
för staten torde nämligen bli mindre, eftersom en stor del av det kravförfarande som
föregår en ansökan om betalningsföreläggande och hela domstolsförfarandet faller
bort. Även kostnaderna för den enskilde torde bli mindre än i ett konventionellt
civilt kravförfarande oavsett om det civila kravförfarandet utnyttjas i sin helhet
eller inte. Alternativ A innebär ett avsteg från vad som i övrigt gäller för låneverksamhet.
Man skulle därför kunna göra gällande att studiemedelstagama skulle
komma i sämre ställning gentemot långivaren än låntagare i allmänhet, oavsett att
formerna för återbetalning av studiemedel konstruerats på ett helt annat sätt än
vid konventionella lån. Mot detta invänds att den återbetalningsskyldige enligt
alternativ A kan föra talan mot centrala studiehjälpsnämndens debiteringsbeslut.

Centrala studiehjälp snämnden förordar alternativ A och hänvisar till en början
till vad som anförts i nämndens eget förslag. Nämnden menar att alternativ A skulle
leda till en högre betalningsfrekvens samt till en snabbare handläggning och där -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

med en snabbare inbetalning än alternativ B. I de fall då de återbetalningsskyldiga
inte har några invändningar mot debiteringsbeslutet måste man nämligen hålla för
sannolikt att betalningsfrekvensen redan efter en första påminnelse blir högre, om
de återbetalningsskyldiga får veta att fortsatt betalningsförsummelse omedelbart leder
till indrivningsåtgärder från kronofogdemyndigheternas sida än om de — på sätt
följer av alternativ B — vet att utmätning inte får ske förrän efter ansökan om betalningsföreläggande.
Enligt alternativ B kommer den tid som förflyter innan betalning
kan drivas in att bli väsentligt längre än motsvarande tid enligt alternativ
A. En sådan förlängning kan skapa datamaskinella och redovisningstekniska svårigheter.
För de indrivningsfall i vilka den återbetalningsskyldige bestrider betalningsskyldighet
torde det vara svårare att uppskatta vilket system som blir effektivast.
Centrala studiehjälpsnämnden anser det dock vara sannolikt att antalet bestridanden
enligt alternativ A blir lägre än enligt alternativ B. Alternativ A blir
billigare än alternativ B såväl för den enskilde som för samhället. De sammanlagda
merkostnaderna för alternativ B har betydelse inte endast för en bedömning av
resp. alternativs administrativa företräden. Risken att den återbetalningsskyldige,
om han förlorar en rättegång mot centrala studiehjälpsnämnden enligt alternativ
B, kan åsamkas mycket betydande rättegångskostnader kan medföra att han
inte vågar gå till process ens i de fall då han själv är övertygad om att nämnden
förfarit felaktigt. Detta kan visserligen sägas utgöra ett korrektiv mot okynnesprocesser.
Men det innefattar samtidigt ett rättssäkerhetsproblem. En administrativ
process hos kammarrätten medför betydligt mindre kostnader för den enskilde.

Statistiska centralbyrån och riksrevisionsverket anser att alternativ A bör väljas
bl. a., eftersom det är administrativt enldast.

Föreningen Sveriges kronofogdar erinrar om att förberedelser för införande av
automatisk databehandling av s. k. allmänna mål pågår. På grund därav finns
möjligheter att vid direkt exigibilitet åstadkomma viss arbetsbesparande samordning
av ADB-rutinerna hos centrala studiehjälpsnämnden och kronofogdemyndigheterna.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd framför liknande synpunkter.

Kammarrätten, som förordar alternativ B, har inhämtat att innehavare av studielån
i allmänhet anses vara goda betalare. Man synes därför kunna utgå från att
såväl alternativ A som alternativ B skulle ge ett tillfredsställande återbetalningsresultat.
I detta hänseende torde skillnaden mellan alternativen sålunda inte vara
av större betydelse. Enligt alternativ A kan debiteringsbeslut överklagas hos kammarrätten.
Processen där är inte förenad med större kostnader eller besvär för den
rättssökande. I alternativ A är det alltså väl sörjt för den enskildes rättssäkerhet.
Enligt alternativ B får en eventuell tvist om avgift dras inför domstol. För den
återbetalningsskyldige torde en rättegång oftast vara för kostsam för att han skall
våga sig på en process. Trots detta anser kammarrätten rättsskyddet enligt alternativ
B vara tillräckligt. Statens kostnader för indrivning av avgifter enligt alternativ
B blir obetydliga. Redan inför hotet om stämning torde nämligen de flesta
återbetalningsskyldiga erlägga debiterad avgift. Om talan förs vid domstol och

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

betalningsskyldighet inte bestrids avgörs saken efter betalningsföreläggande. De
allmänna domstolarna torde endast i undantagsfall behöva pröva om avgiften är
rätt beräknad. Belastningen för dem blir alltså obetydlig. Hur stor arbetsbelastningen
blir för kammarrätten enligt alternativ A är mera ovisst, eftersom processen
där är billig för den rättssökande. Den som är osäker huruvida en avgift är rätt
beräknad kan därför anse sig böra överklaga debiteringsbeslutet till kammarrätten.
En prövning hos en administrativ domstol som kammarrätten är relativt kostsam
för det allmänna och bör därför tillgripas endast om det verkligen behövs. Förhållandet
mellan den som uppburit studiemedel och staten är ett låntagare-långivareförhållande.
Skyldigheten att återbetala studiemedel är till sin natur en civilrättslig
förpliktelse. Bestämmelsen om omedelbar exigibilitet för ett avgiftsbeslut står inte
i god överensstämmelse med avgiftens natur. SACO anför likartade synpunkter som
kammarrätten på avgifternas rättsliga natur och betydelsen härav för valet av indrivningssystem.

Statskontoret förordar att avgifter som inte erläggs frivilligt skall drivas in genom
ett civilt kravförfarande på sätt som förutsätts i alternativ B. Mot denna indrivningsform
har visserligen invänts att den, i jämförelse med alternativ A, blir dyrare
för den återbetalningsskyldige om den används i sin helhet, dvs. leder till domstolsprövning
och eventuellt utmätning. Då ett civilt kravförfarande bl. a. just syftar
till att minska behovet av exekutiva åtgärder torde denna invändning inte vara
avgörande. Med hänsyn till bl. a. att det pågår en utredning om det tekniska
systemet för medelsredovisningen inom exekutionsväsendet bör man undvika att i
nuvarande läge tillföra exekutionsväsendet nya arbetsuppgifter i större omfattning

Fullmäktige i riksbanken hänvisar till sina yttranden över statskontorets och
centrala studiehjälp snämndens förslag. Fullmäktige är inte övertygade om att ett
förfarande enligt alternativ A i realiteten kommer att medföra så stora ekonomiska
fördelar, att de uppväger nackdelarna med det hårdare indrivningsförfarandet.

Särskilt beslut om storleken av slutlig avgift skall enligt departementspromemorian
meddelas endast om den återbetalningsskyldige helt eller delvis befriats
från motsvarande preliminära avgift eller om synnerliga skäl föreligger att
bestämma den slutliga avgiften till lägre belopp än den preliminära. I övriga fall
utgör den preliminära avgiften även slutlig avgift. Detta innebär att återbäring av
för mycket erlagd preliminär avgift i regel kan erhållas endast av den som delvis
befriats från preliminär avgift. Centrala studiehjälpsnämnden finner detta vara en
mindre lycklig lösning. Den leder till att betalningsskyldigheten inte kommer att
anpassas till betalningsförmågan enligt bestämmelserna i studiemedelsförordningen
dels i de fall då den återbetalningsskyldige inte begärt befrielse helt eller delvis
från den preliminära avgiften, dels i de fall då han visserligen ansökt om befrielse
men inte fått sin ansökan bifallen. Detta gäller oavsett hur stor skillnaden är mellan
den preliminära avgiften och den avgift som skulle utgå enligt studiemedelsförordningen.
Orsaken till att den återbetalningsskyldige inte begärt befrielse från den
preliminära avgiften kan vara att det varit omöjligt att förutse hur stort avgiftsunderlaget
skulle bli. För att undvika dessa olägenheter bör återbetalningsskyl3
— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 143

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

dig ges rätt att efter ansökan få storleken av slutlig avgift prövad, även om han
inte helt eller delvis befriats från motsvarande preliminära avgift. En sådan bestämmelse
skulle troligen leda till att antalet ansökningar om befrielse från preliminär
avgift skulle minskas. TCO framför liknande synpunkter. Alternativt anser
TCO att tiden för ansökan om befrielse helt eller delvis från preliminär avgift bör
förlängas med sex månader.

Kammarrätten anser att storleken av den slutliga avgiften bör prövas särskilt
även i de fall då befrielse från motsvarande preliminära avgift sökts men inte beviljats.

I fråga om antalet uppbördsterminer anser justitiekanslern departementspromemorians
förslag vara väl avvägt. Centrala studiehjälpsnämnden
anser sig tills vidare kunna acceptera att preliminär avgift skall betalas under tre
uppbördsterminer med hänsyn till att dessa och uppbördsterminerna för kvarstående
avgift inte infaller på samma tidpunkt. Nämnden har därvid beaktat att avgifterna
under de första åren kommer att vara relativt små. Även TCO anser sig tills
vidare kunna acceptera ett system med tre uppbördsterminer. SACO vidhåller att
antalet uppbördstillfällen bör vara fler än tre.

I departementspromemorian har antalet uppbördsterminer begränsats för återbetalningsskyldig
som har att betala en avgift som understiger 10 % av basbeloppet.
TCO finner det vara mycket tveksamt om man bör begränsa antalet uppbördsterminer
vid mindre avgiftsbelopp. I vart fall bör avgift som överstiger 100 kr.
delas upp på tre uppbördsterminer. Centrala studiehjälpsnämnden anser att begränsningen
av antalet uppbördstillfällen bör utformas så att avgift som uppgår till
högst 100 kr. betalas under en uppbördstermin och att avgift som överstiger 100
men inte 200 kr. betalas under två uppbördsterminer.

I fråga om tidpunkten för uppbördsterminerna anser postverket
det vara mycket viktigt att uppbördsterminerna inte sammanfaller med den
intensivaste betalningstrafiken vid månadsskiftena. Postverket föreslår därför att
uppbördstermin bör bestämmas till den 6 i resp. kalendermånad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

35

Förverkande av studiemedel in. m.

Gällande bestämmelser

Enligt 33 § andra stycket studiemedelsförordningen är rätt till studiemedel förverkad,
om medlen inte lyfts före utgången av den termin för vilken de beviljats.
Med termin förstås enligt förordningen första eller andra hälften av ett kalenderår.

Centrala studiehjälpsnämnden kan enligt 32 § och 34 § andra stycket studiemedelsförordningen
genast återkräva studiemedel från studiemedelstagare som
uppburit studiemedel obehörigen eller med för högt belopp och som insett eller
bort inse detta. Motsvarande gäller studiemedel som uppburits för tid efter det
studiemedelstagaren avbrutit sina studier.

Centrala studiehjälpsnämndens förslag

Centrala studiehjälpsnämnden konstaterar att bestämmelsen i 33 § andra stycket
studiemedelsförordningen om förverkande av rätt till studiemed
e 1 leder till att ett antal studerande mister rätten till beviljade studiemedel. Mot
detta finns i de flesta fall intet att erinra. Det förekommer emellertid fall då det
uppenbarligen är obilligt att den studerande mister rätten till beviljade studiemedel
därför att han inte lyft dem i tid. Det slutliga beslutet om studiemedel kan nämligen
ha fattats mycket sent, kanske t. o. m. efter utgången av den termin för vilka
studiemedlen sökts. Detta gäller särskilt om beslutet fattats av centrala studiehjälpsnämnden
efter besvär över studiemedelsnämnds beslut men även i vissa fall då den
studerande bedriver studier utomlands. Centrala studiehjälpsnämnden föreslår därför
att nämnden skall kunna medge undantag från förverkanderegeln om särskilda
skäl föreligger.

Centrala studiehjälpsnämnden föreslår att ränta skall utgå på studiemedel
som återkrävs enligt 32 § studiemedelsförordningen. Räntan
bör utgå från den dag då medlen lyfts till dess full betalning sker. Räntan bör
vara löpande och avvägas så att den ungefärligen motsvarar den räntesats som i
kreditväsendet är vanlig för krediter utan realsäkerhet. Däremot bör räntan inte
bestämmas så att den innehåller även en del som kan betraktas som straffränta.
Nämnden anser således att räntan bör utgå med en räntesats som med 2 % överstiger
normalräntan för lån från statens utlåningsfonder. Normalräntan är för närvarande
5,75 %. Nämnden motiverar sitt förslag med att det inte sällan dröjer
avsevärd tid innan nämnden erhåller kännedom om de förhållanden som föranleder
återkrav. Oftast är det dessutom inte möjligt att erhålla betalning genast.
Detta gäller särskilt om studiemedelstagaren alltjämt bedriver studier. I andra
fall kan vägran att betala medföra tidsutdräkt för indrivningsåtgärder. Statsverket

36

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

gör således ränteförluster som med tiden kan komma att uppgå till avsevärda belopp
under det att den som oriktigt uppburit studiemedel gör en motsvarande opåkallad
vinst.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker att det skall finnas en möjlighet att medge
undantag från regeln om förverkande av studiemedel i 33 § andra stycket studiemedelsförordningen.
LO anser dock att det bör övervägas huruvida rätten att besluta
om undantag skall tillkomma centrala studiehjälpsnämnden eller studiemedelsnämnderna.
Hänsyn bör därvid tas dels till behovet av att skapa en enhetlig praxis,
dels till den bättre kännedom som studiemedelsnämnd har om de enskilda sökandena.

Även förslaget att ränta skall utgå på studiemedel som återkrävs enligt 32 §
studiemedelsförordningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
I fråga om räntesatsen och den tid för vilken ränta skall utgå har dock
några remissinstanser gjort sig till tolk för en mening som avviker från centrala
studiehjälpsnämndens förslag. Sålunda anser riksrevisionsverket att räntan bör
anknytas till riksbankens diskonto och inte till normalräntan. Fullmäktige i riksbanken
ifrågasätter om det inte bör finnas en möjlighet för centrala studiehjälpsnämnden
att i vissa fall sätta ned räntan. SACO och SFS anser att ränta bör
utgå först från den dag då studiemedelstagaren erhållit underrättelse om aterkravet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

37

Föredragande!!

Återbetalning av studiemedel

I studiemedelsförordningen finns en rad bestämmelser om återbetalning av studiemedel.
Återbetalningen skall ske genom årliga avgifter på villkor som anges i förordningen.
I förordningen anges även när återbetalningsskyldigheten inträder och
när den upphör eller bortfaller. Studiemedelsförordningen innehåller däremot inte
någon föreskrift om debitering och uppbörd av avgifterna. När studiemedelsförordningen
antogs förutsattes att bestämmelser härom skulle beslutas av Kungl.
Maj:t och riksdagen efter viss ytterligare utredning.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har statskontoret lämnat ett förslag om formerna
för debitering och uppbörd av studiemedel. Förslaget som jag förut redogjort för
kritiserades under remissbehandlingen ingående av centrala studiehjälpsnämnden.
Även andra remissinstanser framförde invändningar mot förslaget.

Centrala studiehjälpsnämndens remissyttrande innehåller som jag förut redovisat
förslag till ett system för debitering och uppbörd som på väsentliga punkter
skiljer sig från statskontorets förslag. De viktigaste skillnaderna avser antalet uppbördsterminer,
förfarandet för indrivning av avgifter som inte erläggs inom föreskriven
tid, den tid under vilken avgifter får drivas in samt frågan om vilken myndighet
som bör handlägga de manuella rutiner som fordras i samband med debitering
och uppbörd av avgifter. Nämndens yttrande blev föremål för remissbehandling.
Remissopinionen är mycket splittrad i vad avser nämndens förslag till förfarande
för indrivning av avgifter som inte erläggs inom föreskriven tid.

På uppdrag av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet har inom departementet
utarbetats en promemoria. Promemorian innehåller som jag förut anfört
två alternativa förslag till bestämmelser om debitering och uppbörd av avgifter.
Det föreslås att bestämmelser om debitering och uppbörd skall meddelas i en förordning
om studiemedelsavgifter. I det ena förslaget, alternativ A, anges i överensstämmelse
med vad centrala studiehjälpsnämnden föreslagit att avgift, som inte
erläggs, omedelbart får tas ut genom utmätning. Enligt detta alternativ har den
återbetalningsskyldige rätt att hos centrala studiehjälpsnämnden ansöka om rättelse
i nämndens beslut om avgift. Han kan dessutom hos kammarrätten överklaga beslut
av centrala studiehjälpsnämnden. Detta gäller även beslut i ärende om rättelse
av beslut om avgift. Kammarrättens utslag får inte överklagas. Det andra förslaget,
alternativ B, bygger liksom statskontorets förslag på ett civilt kravförfarande.
Enligt alternativ B har den återbetalningsskyldige rätt att hos centrala studiehjälpsnämnden
begära rättelse i beslut om avgift. Någon rätt att överklaga nämndens
beslut föreligger däremot inte. Det förutsätts i stället att tvist mellan nämnden och
återbetalningsskyldig om avgiftsskyldighet får prövas av allmän domstol. I övrigt
är alternativen i allt väsentligt av samma innebörd.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Bestämmelserna om debitering och uppbörd av avgifter bör givetvis, vilket också
betonats i departementspromemorian, tjäna samma syften som reglerna om återbetalning
i studiemedelsförordningen. De bör alltså utformas så att flertalet studiemedelstagare
verkligen fullgör sin återbetalningsskyldighet eller med andra ord att
en hög betalningsfrekvens tryggas. Det bör vidare tillses att skuldsättningens ekonomiska
risker undanröjs för den minoritet av studiemedelstagare som tillfälligt
eller varaktigt får svårt att betala eller annorlunda uttryckt att betalningsskyldigheten
anpassas till betalningsförmågan.

Enligt studiemedelsförordningen anpassas betalningsskyldigheten till betalningsförmågan
genom att betalningsskyldigheten för ett år sätts i relation till den återbetalningsskyldiges
avgiftsunderlag för samma år. I avgiftsunderlaget inräknas,
förutom viss förmögenhet, den återbetalningsskyldiges och/eller del av makes till
statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år. Eftersom avgiften för
ett visst år således är beroende av bl. a. den återbetalningsskyldiges och/eller hans
makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år, kan den
inte bestämmas förrän denna inkomst fastställts, dvs. mer än sex månader efter
utgången av året. Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att återbetalningsskyldigheten
för ett år skall fullgöras vid tidpunkt som infaller mer än sex månader
efter årets utgång. En sådan lösning avvisas emellertid i departementspromemorian
under hänvisning till att den återbetalningsskyldiges och/eller hans
makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst för ett visst år inte utgör
något uttryck för den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga vid den tidpunkt
då den beskattningsbara inkomsten för året fastställs. En garanti för att återbetalningsskyldigheten
vid varje tillfälle då den aktualiseras står i rimlig relation till den
återbetalningsskyldiges betalningsförmåga vid samma tillfälle kan enligt promemorian
vinnas endast om skyldighet att erlägga avgift för ett visst år inträder —
såsom dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet och riksdagen uttalat i samband
med att studiemedelsförordningen antogs (jfr prop. 1964: 138 s. 175, SäU
vårsessionen: 1 s. 88) —- redan under samma år. Denna skyldighet bör naturligtvis
avse endast en preliminärt bestämd avgift. På dessa skäl föreslås i promemorian
— såsom statskontoret och centrala studiehjälpsnämnden tidigare förordat
— att den avgift som skall utgå för ett år skall erläggas i form av preliminär
avgift redan under avgiftsåret.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot att återbetalningsskyldigheten
skall fullgöras genom erläggande av preliminär avgift.

På de skäl som angetts i promemorian anser även jag att ett system med preliminär
avgift bör införas.

Jag ansluter mig även till vad som föreslagits i promemorian om innehållet i de
bestämmelser om preliminär avgift som bör meddelas. Preliminär avgift skall alltså
utgå under de år för vilka studiemedelstagaren är skyldig att erlägga avgift enligt
studiemedelsförordningen, s. k. slutlig avgift. Detta innebär att preliminär avgift
skall utgå första gången under det år då avgiftskvoten fastställs, dvs. under tredje

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

39

året efter det år då studiemedelstagaren senast uppburit studiemedel. Preliminär avgift
skall därefter utgå till dess återbetalningsskyldigheten upphör. Detta sker när
studiemedelstagaren erlagt antingen avgifter som tillhopa uppgår till lika många
basbelopp som han uppburit i återbetalningspliktiga studiemedel eller avgifter som
tillhopa uppgår till det belopp som studiemedelstagaren skulle ha betalt, om de
återbetalningspliktiga studiemedlen utgjort ett konventionellt lån med fasta annuiteter
och med en på visst sätt reducerad ränta. Oberoende av hur stort belopp den
återbetalningsskyldige erlagt, utgår inte någon slutlig avgift för år efter det år då
den återbetalningsskyldige fyller 65 år. Detsamma bör gälla även i fråga om preliminär
avgift. Avlider den återbetalningsskyldige bortfaller återbetalningsskyldigheten.
Preliminär avgift bör därför inte utgå under år efter det under vilket dödsfallet
inträffat. Preliminär avgift skall utgå med det belopp som utgör produkten
av den återbetalningsskyldiges avgiftskvot och det basbelopp som gällde vid början
av året, dvs. det belopp till vilket den slutliga avgiften för året högst får bestämmas
enligt studiemedelsförordningen, här kallat hel avgift. Preliminär avgift uppgår
således till det belopp som enligt 24 och 25 § § studiemedelsförordningen skall utgå
i slutlig avgift för år, under vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag dels
överstiger avgiftsgränsen — två basbelopp, f. n. 11 400 kr. — dels når sådan höjd
att tröskelreglerna i 25 § andra stycket studiemedelsförordningen inte blir tillämpliga.
Den återbetalningsskyldige bör dock befrias helt eller delvis från skyldighet
att erlägga preliminär avgift, om det kan antas att befrielsen leder till bättre
överensstämmelse mellan den preliminära avgiften och motsvarande slutliga avgift.
Detta innebär att återbetalningsskyldig skall befrias helt från preliminär avgift för
ett år om det kan antas att hans avgiftsunderlag för samma år inte kommer att
överstiga avgiftsgränsen, två basbelopp (jfr 24 § första stycket studiemedelsförordningen).
Partiell befrielse från preliminär avgift skall medges i sådan omfattning
att den preliminära avgiften inte överstiger en tiondel av det beräknade avgiftsunderlaget
för året och inte heller en fjärdedel av den del av samma avgiftsunderlag
som överstiger avgiftsgränsen (jfr 25 § andra stycket studiemedelsförordningen).
Slutligen bör befrielse helt eller delvis kunna äga rum, om det föreligger synnerliga
skäl därtill (jfr 26 § studiemedelsförordningen). Befrielse helt eller delvis från
preliminär avgift bör medges endast efter ansökan av den återbetalningsskyldige.
Ansökan om befrielse bör inges före utgången av avgiftsåret. I extrema undantagsfall
bör dock ansökan som kommer in senare få tas upp till prövning.

Mitt förslag att befrielse helt eller delvis från preliminär avgift kan ske endast
efter ansökan från den återbetalningsskyldige, sammanställt med vad jag senare
kommer att föreslå om slutlig avgift, innebär att återbetalningsskyldig i vissa fall
får den anpassning av betalningsskyldigheten som föreskrivs i studiemedelsförordningen
endast om han för varje år tar ett initiativ. Detta måste avse antingen en
ansökan om befrielse helt eller delvis från den preliminära avgiften för året eller
en ansökan om att storleken av motsvarande slutliga avgift skall prövas särskilt.
För att den återbetalningsskyldige skall bli i stånd att ta erforderligt initiativ är det

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

av stor betydelse att han årligen erhåller en fullständig och korrekt information om
storleken av den preliminära avgiften och om vad han skall iaktta för att få befrielse
helt eller delvis från denna avgift. Centrala studiehjälpsnämnden bör åläggas
att sända ut sådan information.

Preliminär avgift för ett år skall givetvis endast utgå i avräkning på en slutlig
avgift för samma år. Denna kan bestämmas först efter det den återbetalningsskyldiges
och/eller hans makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst
för året fastställts. I prop. 1964:138 uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
som jag tidigare anfört, att det från sociala synpunkter måste vara
fullt tillräckligt, om uppskov eller avgiftsnedsättning får åtnjutas av dem som särskilt
begär det i samband med den preliminära debiteringen. Mot bakgrund av
detta uttalande föreslås i departementspromemorian att storleken av den slutliga
avgiften skall prövas särskilt endast om den återbetalningsskyldige helt eller delvis
befriats från motsvarande preliminära avgift. För övriga fall föreslås att den preliminära
avgiften utan särskild prövning skall utgöra även slutlig avgift. Den slutliga
avgiften kommer alltså i sådana fall att utgöra produkten av den återbetalningsskyldiges
avgiftskvot och det basbelopp som gällde vid årets början, s. k. hel avgift.
Detta föreslås i promemorian gälla även om det skulle visa sig att den återbetalningsskyldiges
avgiftsunderlag är mindre än det som enligt 24 och 25 §§ studiemedelsförordningen
krävs för att hel avgift skall utgå. Om synnerliga skäl föreligger, bör
dock den återbetalningsskyldige enligt promemorian kunna efter ansökan befrias
helt eller delvis från den slutliga avgiften.

Några remissinstanser anför betänkligheter mot departementspromemorians förslag
om bestämmande av slutliga avgifter. Förslaget leder enligt centrala studiehjälpsnämnden
till att betalningsskyldigheten inte kommer att anpassas till betalningsförmågan
på sätt som föreskrivs i studiemedelsförordningen dels i de fall då
den återbetalningsskyldige inte begärt befrielse helt eller delvis från den preliminära
avgiften, dels i de fall då han visserligen ansökt om befrielse men inte fått sin
ansökan bifallen. Detta gäller, såsom nämnden uppfattat förslaget, oavsett hur stor
skillnaden är mellan den preliminära avgiften och den avgift som skulle utgå enligt
studiemedelsförordningen. Vidare måste enligt nämndens mening beaktas att orsaken
till att den återbetalningsskyldige inte begärt befrielse från den preliminära
avgiften kan vara att det varit omöjligt att förutse hur stort avgiftsunderlaget skulle
bli. Enligt nämndens och även TCO:s mening bör förordningen om studiemedelsavgifter
kompletteras med en bestämmelse av innebörd att storleken av den slutliga
avgiften skall prövas, om den återbetalningsskyldige begär det. Nämnden anser
slutligen att en bestämmelse härom troligen leder till att antalet ansökningar om
befrielse från preliminär avgift minskar.

För egen del finner jag att en bestämmelse av den innebörd som centrala studiehjälpsnämnden
och TCO föreslagit i vissa fall behövs för att trygga en anpassning
av betalningsskyldigheten till betalningsförmågan. Jag förordar därför att en sådan
bestämmelse förs in i förordningen om studiemedelsavgifter. Den i promemorian
föreslagna regeln om befrielse från slutlig avgift när synnerliga skäl föreligger kan

41

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

därvid utgå. I övrigt ansluter jag mig till vad som föreslagits i promemorian om
prövning av slutlig avgift.

I likhet med vad som föreslagits i promemorian och som lämnats utan erinran
av remissinstanserna förordar jag att kvarstående avgift skall utgå om
det visar sig att den slutliga avgiften överstiger den preliminära avgiften och att den
återbetalningsskyldige skall ha rätt till återbäring om det visar sig att det
belopp som han erlagt i preliminär avgift överstiger den slutliga avgiften.

Promemorieförslaget att antalet uppbördster miner skall bestämmas
till tre för preliminär avgift och två för kvarstående avgift accepteras av de
remissinstanser som yttrat sig över förslaget med undantag av en remissinstans som
anser att antalet uppbördsterminer för preliminär avgift bör vara större än tre.

I promemorian föreslås vidare att antalet uppbördsterminer skall begränsas beträffande
återbetalningsskyldig som har att erlägga endast en särskilt liten avgift.
Beträffande preliminär avgift föreslås således att avgift som uppgår till högst 5 %
av det basbelopp som gällde vid början av året i sin helhet skall betalas under
den första uppbördsterminen och att avgift som överstiger 5 men inte 10 % av
samma basbelopp skall delas upp på de två första uppbördsterminerna. Kvarstående
avgift som uppgår till högst 5 % av basbeloppet bör enligt promemorian
betalas i sin helhet under den första uppbördsterminen. Mot förslaget att begränsa
antalet uppbördsterminer för återbetalningsskyldig som har att erlägga en särskilt
liten avgift har invändningar gjorts av två remissinstanser. Sålunda anser TCO det
vara tveksamt om en begränsning överhuvudtaget bör ske. Avgift som överstiger
100 kr. bör enligt TCO alltid fördelas på tre uppbördsterminer. Centrala studiehjälpsnämnden
anser att begränsningen bör utformas så att preliminär avgift som
uppgår till högst 100 kr. betalas under en uppbördstermin och att avgift som överstiger
100 men inte 200 kr. betalas under två uppbördsterminer.

I likhet med vad som anförts i departementspromemorian anser jag att antalet
uppbördsterminer bör bestämmas så att en hög betalningsfrekvens tryggas samtidigt
som återbetalningsskyldigheten anpassas till betalningsförmågan. Dessa två krav
torde tillgodoses bäst om antalet uppbördsterminer bestäms, i enlighet med promemorieförslaget,
till tre för preliminär avgift och två för kvarstående avgift.
För särskilt små preliminära avgifter bör antalet uppbördsterminer dock begränsas.
En uppdelning på flera uppbördsterminer torde nämligen då inte vara nödvändig
för att anpassa betalningsskyldigheten till betalningsförmågan. Det kan dessutom
antas att en uppdelning av en särskilt liten avgift skulle leda till en lägre betalningsfrekvens,
eftersom den återbetalningsskyldige skulle uppleva det som ett onödigt
besvär att behöva verkställa flera betalningar. Begränsningen av antalet uppbördsterminer
för särskilt små preliminära avgifter torde böra utformas i överensstämmelse
med vad centrala studiehjälpsnämnden föreslagit i remissyttrandet över
departementspromemorian. Avgift som uppgår till högst 100 kr. bör alltså betalas
under en uppbördstermin, lämpligen den första. Avgift som överstiger 100 men
inte 200 kr. bör betalas under två uppbördsterminer, lämpligen med halva belop -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

pet under vardera av de två första. Med hänsyn till att kvarstående avgift, enligt
vad jag senare kommer att föreslå, aldrig kommer att utgå med lägre belopp än
100 kr., saknar jag anledning att föreslå bestämmelser om begränsning av antalet
uppbördsterminer för särskilt små kvarstående avgifter.

Uppbördstermin bör som postverket påpekat bestämmas till den 6 i resp.
kalendermånad så att den inte sammanfaller med den intensivaste betalningstrafiken
vid månadsskifte. Jag anser att uppbördsterminerna lämpligen kan förläggas till
juni, september och december under avgiftsåret samt för kvarstående avgift till
februari och april under andra året efter avgiftsåret.

I fråga om formerna för indrivning av avgifter som inte
erläggs frivilligt innehåller promemorian, som jag nyss redovisat, två
alternativa förslag, alternativ A och alternativ B. När det gäller att avgöra vilket
indrivningssystem som bör väljas är det enligt promemorian två frågor som måste
undersökas. Den ena avser vilket system som kan göras effektivast och den andra
vilket system som kan trygga den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet. Som
mätare på ett indrivningssystems effektivitet bör man främst se indrivningsprocenten,
dvs. det antal procent av det oguldna avgiftsbeloppet som genom användning av
systemet drivs in. Effektiviteten beror även på vad som fordras för att exekutiva
tvångsåtgärder skall få företas mot en tredskande gäldenär och hur snabbt villkoren
för sådana åtgärder kan uppfyllas. Vidare måste hänsyn tas till kostnaderna för
systemet. Härvid bör såväl samhällets som den återbetalningsskyldiges kostnader
beaktas. Av betydelse är slutligen frågan hur de uppgifter som avses bli ålagda
skilda myndigheter kan komma att påverka dessa myndigheters verksamhet.

Enligt departementspromemorian kan den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet
tillgodoses både i ett indrivningssystem som — i likhet med alternativ A
— bygger på direkt exigibilitet och i ett system som — i överensstämmelse med
alternativ B — bygger på ett civilt kravförfarande. I promemorian anförs vidare
följande. I de flesta indrivningsärenden torde den återbetalningsskyldige inte bestrida
betalningsskyldighet. I sådana ärenden leder ett system med direkt exigibilitet
snabbare till utmätning än ett system som bygger på ett civilt kravförfarande. I fråga
om indrivningsärenden där det råder tvist om betalningsskyldigheten är det svårare
att avgöra vilket system som vanligen snabbast leder till utmätning. Det är dock
oklart vilken betydelse som bör tillmätas det förhållandet att ett indrivningssystem
kan leda till utmätning snabbare än ett annat indrivningssystem, eftersom resultatet
av utmätning ofta är dåligt. Ett system med direkt exigibilitet torde i vissa fall bli
avgjort billigare för den återbetalningsskyldige än ett system med civilt kravförfarande.
Detta gäller de fall då det civila kravförfarandet måste användas i sin helhet,
dvs. från kravbrevet till domstols dom eller domstols bevis i anledning av ansökan
om betalningsföreläggande och till utmätning. Om båda typerna av indrivningssystem
utformas så att de leder till samma indrivningsprocent, torde det inte vara
möjligt att avgöra vilken typ som är billigast för samhället.

De allra flesta remissinstanserna tillstyrker att indrivningsförfarandet utformas i

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

huvudsaklig överensstämmelse med alternativ A. Det uttalas att den enskildes berättigade
krav på rättssäkerhet tryggas och att alternativ A snabbare leder fram
till betalning än alternativ B. Centrala studiehjälpsnämnden anser att den tid som
enligt alternativ B behövs, innan betalning kan drivas in, blir väsentligt längre än
i alternativ A. Detta kan enligt nämndens mening skapa data- och redovisningstekniska
svårigheter. Allmänt betonas att den enskildes kostnader i samband med indrivning
blir lägst enligt alternativ A. Några av remissinstanserna räknar med att
alternativ A blir billigast även för statsverket. Det framhålles att alternativ A är
administrativt enklast samt att en samordning av ADB-rutinerna hos kronofogdemyndigheterna
och centrala studiehjälpsnämnden blir möjlig, om alternativ A väljs.

De remissinstanser som förordar alternativ B åberopar i huvudsak skilda skäl
för sin ståndpunkt. Kammarrätten och SACO anser att skyldigheten att återbetala
studiemedel är en civilrättslig förpliktelse och att indrivningen därför bör utformas
som ett civilt kravförfarande. Kammarrätten anser vidare att belastningen för de
allmänna domstolarna enligt alternativ B skulle bli obetydlig, medan det är mera
ovisst hur stor arbetsbelastningen enligt alternativ A skulle bli för kammarrätten.

Statskontoret kommenterar uttalandet i departementspromemorian om att ett
civilt kravförfarande som utnyttjas i sin helhet, dvs. omfattar domstolsprövning
och utmätning, blir dyrare för den återbetalningsskyldige än ett system med direkt
exigibilitet. Statskontoret anser att denna invändning inte kan vara avgörande eftersom
det civila kravförfarandet just syftar till att minska behovet av exekutiva
åtgärder. Statskontoret anser vidare att exekutionsväsendet inte bör ges nya arbetsuppgifter
av större omfattning, eftersom visst utredningsarbete pågår på detta område.
Fullmäktige i riksbanken är inte övertygade om att alternativ A kommer att
medföra så stora ekonomiska fördelar att de uppväger nackdelarna med det hårdare
indrivningsförfarandet.

För egen del anser jag att både alternativ A och alternativ B tryggar den enskildes
berättigade krav på rättssäkerhet. Båda alternativen torde dessutom kunna
leda till ungefär samma betalningsfrekvens, om de utnyttjas rätt. I dessa två hänseenden
anser jag alltså alternativen vara likvärdiga. I övrigt har emellertid alternativ
A flera betydande fördelar framför alternativ B. Eftersom det enligt alternativ A
inte krävs något rättegångsförfarande för att nå exekution, kommer detta alternativ
att bli, dels snabbare dels administrativt enklare än alternativ B. Att indrivningssystemet
snabbt kan leda till exekution torde vara av väsentlig betydelse för att
förmå de återbetalningsskyldiga att betala frivilligt. Det är också av stor vikt för
att underlätta administrationen av återbetalningssystemet. Som en stor fördel med
alternativ A räknar jag vidare att det blir billigare för den enskilde. Sannolikt torde
alternativ A även från statsverkets synpunkt bli billigare än alternativ B, eftersom
något rättegångsförfarande inte kommer att behövas. Antalet återbetalningsskyldiga
kommer så småningom att bli mycket stort. Det blir därför nödvändigt att utforma
återbetalningssystemet så att en stor del av det administrativa arbetet kan utföras
med datamaskin. Även med hänsyn härtill är alternativ A att föredra, eftersom det

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

gör en viss samordning av ADB-rutiner hos centrala studiehjälpsnämnden och
kronofogdemyndigheterna möjlig.

Jag förordar därför att avgifter som inte erläggs frivilligt får tas ut genom utmätning
utan föregående dom eller utslag. För att trygga rättssäkerheten bör det
finnas möjlighet för återbetalningsskyldig att få avgiftsbeslut överprövat. Bestämmelser
härom bör i enlighet med vad som anförs i departementspromemorian,
alternativ A, ge återbetalningsskyldig dels rätt att hos centrala studiehjälpsnämnden
söka rättelse i nämndens beslut om avgift, dels rätt att överklaga nämndens beslut
hos kammarrätten. Rättelse i nämndens beslut om avgift bör sökas inom ett år
efter det den återbetalningsskyldige fått underrättelse om beslutet.

I likhet med vad som anförs i departementspromemorian anser jag att det inte
behövs någon bestämmelse om rätt för myndighet att medge återbetalningsskyldig
anstånd med erläggande av avgift till senare tidpunkt
under sam ma år.

I likhet med vad som föreslås i departementspromemorian anser jag att
huvudparten av de administrativa uppgifterna i aterbetalningssystemet
bör uppdras åt centrala studiehjälpsnämnden och
att en stor del av de administrativa uppgifterna bör utföras med hjälp av datamaskiner.
Jag utgår från att statistiska centralbyrån, postbanken och länsstyrelsernas
datakontor skall lämna nämnden erforderligt biträde med utförande av datamaskinsarbete.
Bestämmelser härom behöver inte tas in i förordningen om studiemedelsavgifter.

De bestämmelser om debitering och uppbörd av avgifter som jag förordat bör
träda i kraft den 1 januari 1968.

Statsverkets kostnader för det återbetalningssystem som jag förordat och för viss
omläggning av hittills tillämpade rutiner för registrering av utbetalning av studiemedel
har av centrala studiehjälpsnämnden och statistiska centralbyrån beräknats till
956 000 kr. under budgetåret 1967/68. Av detta belopp utgör 516 000 kr. engångskostnader.
Kostnaderna kommer således att överstiga tidigare beräknat belopp
med cirka 500 000 kr. (jfr prop. 1967:1 bil. 10 s. 381; SU 8; rskr 8).

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Förverkande av studiemedel m. m.

45

På de skäl som centrala studiehjälpsnämnden anfört anser jag att det bör finnas
en möjlighet att medge undantag från regeln om förverkande av studiemedel, om
särskilda skäl föreligger. Som sådant särskilt skäl bör enligt min mening dock inte
godtas endast det förhållandet att den studerande ingett sin ansökan om studiemedel
för ett kalenderhalvår först kort tid före utgången av samma kalenderhalvår.
I sådant fall måste hänsyn tas även till anledningen till att ansökningen
ingetts så sent. Det bör därvid krävas att den studerande på grund av förhållande
som han inte kunnat råda över varit förhindrad att inge sin ansökan tidigare. Det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma vilken myndighet som skall besluta
i fråga om undantag från förverkanderegeln. Bestämmelse härom bör alltså inte
tas in i studiemedelsförordningen.

I likhet med centrala studiehjälpsnämnden anser jag att ränta bör utgå på belopp
som återkrävs enligt 32 § studiemedelsförordningen från den dag då beloppet
lyfts till dess det betalts tillbaka. Räntan bör i regel utgå med den räntesats
som nämnden föreslagit, dvs. en räntesats som med 2 % överstiger normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder eller med f. n. 7,75 %. I vissa fall kan det dock
vara orimligt att debitera så hög ränta på studiemedel som återkrävs. Detta gäller
särskilt i de fall då återkravet föranleds av att studiemedelstagaren avbrutit sina
studier. Jag föreslår därför att centrala studiehjälpsnämnden skall få medge befrielse
från ränta helt eller delvis om särskilda skäl föreligger.

De nu förordade ändringarna i studiemedelsförordningen bör träda i kraft den 1
januari 1968. Ränta bör således utgå på belopp som återkrävs enligt 32 § studiemedelsförordningen
tidigast fr. o. m. den 1 januari 1968 även om beloppet uppburits
dessförinnan. Vidare bör gälla att den föreslagna räntan skall utgå även i
de fall då återkravet skett före den 1 januari 1968.

På grund av vad jag sålunda anfört har inom ecklesiastikdepartementet upprättats
förslag till

1) förordning om studiemedelsavgifter,

2) förordning om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen den
4 juni 1964 (nr 401).

Om innehållet i förslaget till förordning om studiemedelsavgifter får jag utöver
den tidigare framställningen anföra följande.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Specialmotivering

2 §.

Paragrafen innehåller vissa begreppsbestämningar.

Enligt studiemedelsförordningen återbetalas studiemedel genom avgifter som
beräknas för kalenderår. Kalenderår för vilket avgift kan komma i fråga enligt
studiemedelsförordningen kallas här avgiftsår.

Bestämmelsen i tredje stycket har sin motsvarighet i 21 § första stycket studiemedelsförordningen.

3 §.

Enligt studiemedelsförordningen beräknas återbetalningsskyldigs avgift på grundval
av bl. a. hans avgiftskvot. I 23 § studiemedelsförordningen anges när avgiftskvot
skall fastställas. I likhet med vad som föreslås i departementspromemorian
anser jag att avgiftskvoten bör fastställas av centrala studiehjälpsnämnden. Uppgift
om storleken av avgiftskvoten bör ingå i den underrättelse om debitering av
preliminär avgift som centrala studiehjälpsnämnden skall sända ut varje år (jfr 12
och 13 §§). Anser den återbetalningsskyldige att avgiftskvoten är felaktig, kan
han — enligt mitt förslag i den allmänna motiveringen (s. 44) — begära ändring
antingen genom att söka rättelse i nämndens beslut om avgift eller genom att
överklaga nämndens beslut hos kammarrätten.

4—7 §§.

I dessa paragrafer har tagits in de bestämmelser om preliminär avgift som jag
redovisat i den allmänna motiveringen (s. 38—40).

Enligt studiemedelsförordningen upphör återbetalningsskyldigheten ■—- om man
bortser från de fall då den återbetalningsskyldige fyllt 65 år eller avlider — först
när den återbetalningsskyldige erlagt vissa belopp. Återbetalningsskyldig som påförts
avgifter till samma belopp men som inte erlagt alla avgifterna blir alltså inte
fri från sin återbetalningsskyldighet. För att detta inte skall leda till att han påförs
avgifter till sammanlagt högre belopp än som — om de erläggs — krävs för
att återbetalningsskyldigheten skall upphöra har i 6 § förts in en bestämmelse om
att preliminär avgift i vissa fall skall utgå med lägre belopp än som följer av den
huvudregel som föreslagits i den allmänna motiveringen (jfr s. 39). Bestämmelsen
innebär att preliminär avgift inte får bestämmas till högre belopp än som motsvarar
skillnaden mellan å ena sidan det belopp som enligt 29 § första stycket eller 30 §
första stycket studiemedelsförordningen skall erläggas för att återbetalningsskyldigheten
skall upphöra och å andra sidan summan av de avgifter som påförts för
tidigare år. När preliminär avgift för ett avgiftsår skall debiteras blir det alltså
nödvändigt att jämföra å ena sidan det belopp som måste erläggas för att återbetalningsskyldigheten
skall upphöra enligt 29 § första stycket eller 30 § första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

47

studiemedelsförordningen och å andra sidan summan av tidigare påförda avgifter.
Vid jämförelsen kan såvitt avser närmast föregående år hänsyn tas endast till
den preliminära avgiften, eftersom den slutliga avgiften ännu inte fastställts. Med
påförd avgift har jämställts belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt
enligt 27 § studiemedelsförordningen. Sådant belopp beräknas enligt nämnda
paragrafs andra stycke med en viss procentuell förhöjning. Enligt 18 § förslaget
till förordning om studiemedelsavgifter skall avgift eller del av avgift som inte
erläggs inom viss tid inte längre drivas in. Ett sådant oguldet avgiftsbelopp betraktas
därefter i princip som om det aldrig debiterats. Det »återförs» till »kapitalskulden»
eller det s. k. huvudregistret. Återfört avgiftsbelopp skall uppenbarligen
inte beaktas när man bedömer om den återbetalningsskyldige påförts avgifter till
de belopp som nyss angetts.

Som jag nyss anfört skall den jämförelse mellan olika poster som krävs vid bestämmande
av den preliminära avgiften å ena sidan avse det belopp som måste
erläggas för att återbetalningsskyldigheten skall upphöra antingen enligt 29 § första
stycket studiemedelsförordningen eller enligt 30 § första stycket samma förordning. I
29 § första stycket studiemedelsförordningen anges nämnda belopp i basbelopp. När
jämförelsen avser å ena sidan det belopp som anges i sist nämnda bestämmelse, måste
alltså alla poster som berörs av jämförelsen bestämmas i basbelopp. När jämförelsen
avser å ena sidan det belopp som anges i 30 § första stycket skall på motsvarande
sätt alla poster anges i krontal.

I den allmänna motiveringen (s. 39) har föreslagits att återbetalningsskyldig skall
befrias helt eller delvis från preliminär avgift, om det kan antas att befrielsen
leder till bättre överensstämmelse mellan den preliminära avgiften och motsvarande
slutliga avgift. På sätt som också angetts i den allmänna motiveringen innebär
den föreslagna regeln om befrielse från preliminär avgift dels att återbetalningsskyldig
skall befrias helt från preliminär avgift för ett år om det kan antas att hans
avgiftsunderlag inte kommer att överstiga avgiftsgränsen, två basbelopp, dels att
han skall befrias delvis från preliminär avgift i sådan omfattning att den preliminära
avgiften inte överstiger en tiondel av det beräknade avgiftsunderlaget för året
och inte heller en fjärdedel av den del av samma avgiftsunderlag som överstiger
avgiftsgränsen, dels att han dessutom kan befrias helt eller delvis från preliminär
avgift om synnerliga skäl föreligger. Vad sålunda anförts om innebörden i den
föreslagna bestämmelsen om befrielse från preliminär avgift är tillämpligt endast
på återbetalningsskyldiga som är bosatta i Sverige.

I fråga om återbetalningsskyldiga som är bosatta utomlands kommer den föreslagna
bestämmelsen om befrielse från preliminär avgift att få en helt annan innebörd
än beträffande återbetalningsskyldiga som är bosatta i Sverige. Enligt 24 och
25 §§ studiemedelsförordningen begränsas betalningsskyldigheten för ett år, om
den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag för året inte uppnår vissa tal. Eftersom
avgiftsunderlaget för ett år består av bl. a. den återbetalningsskyldiges till statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst för samma år, har nyss nämnda regler
om begränsning av betalningsskyldigheten gjorts tillämpliga endast på den som va -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

rit bosatt i Sverige hela året. Den som inte varit bosatt i Sverige hela året kan alltså
inte befrias helt från den slutliga avgiften för samma år på den grund att hans
avgiftsunderlag inte överstiger avgiftsgränsen, två basbelopp. Han kan inte heller
befrias delvis från den slutliga avgiften på den grunden att avgiften skulle överstiga
tröskelvärdena en tiondel av avgiftsunderlaget eller en fjärdedel av den del av
avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen. Han kan enligt 24 § andra stycket
studiemedelsförordningen befrias helt från den slutliga avgiften, om särskilda
skäl föreligger. Enligt 26 § samma förordning kan han befrias helt eller delvis från
den slutliga avgiften, om synnerliga skäl föreligger. Med den utformningen som
bestämmelsen om befrielse från preliminär avgift fått kommer vad nu sagts om
befrielse från slutlig avgift att äga motsvarande tillämpning på preliminär avgift.

Villkoret för befrielse helt eller delvis från preliminär avgift är att det kan antas
att bättre överensstämmelse uppnås mellan den preliminära avgiften och
motsvarande slutliga avgift. Något bevis om att befrielsen leder till detta resultat
krävs däremot inte. I huvudsak torde frågan om befrielse från preliminär avgift få
bedömas med ledning av de uppgifter som den återbetalningsskyldige själv lämnar
om sina personliga och ekonomiska förhållanden. I 27 § föreslås att de uppgifter
om personliga och ekonomiska förhållanden som krävs för bedömning av en ansökan
om befrielse från preliminär avgift skall lämnas på heder och samvete. Återbetalningsskyldig
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osanna uppgifter
kan därför dömas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken för osann försäkran eller
vårdslös försäkran. Har den återbetalningsskyldige genom att lämna felaktiga uppgifter
skaffat sig befrielse från preliminär avgift, riskerar han dessutom att få betala
en tilläggsavgift enligt 9 § andra stycket.

I vissa fall skall debiterad preliminär avgift inte erläggas. Bestämmelser härom
ingår i 24 §. Om återbäring av för mycket erlagd preliminär avgift gäller 21—
23 §§.

8 §.

Första stycket innehåller bestämmelser om när slutlig avgift skall prövas särskilt.
I fråga om dessa bestämmelser hänvisas här till den allmänna motiveringen (s. 40—
41). Enligt vad som anförts där kan i vissa fall en anpassning av betalningsskyldigheten
till betalningsförmågan tryggas endast om den återbetalningsskyldige har en
ovillkorlig rätt att få storleken av den slutliga avgiften prövad. För att koncentrera
handläggningen av frågor om slutlig avgift till en viss tidsperiod per år har föreskrivits
att ansökan skall inges före utgången av januari månad andra året efter
avgiftsåret. Detta innebär att den återbetalningsskyldige kommer att ha en betänketid
av omkring två månader efter det han fått besked om taxeringen för avgiftsåret.

Bestämmelsen i andra stycket om avrundning av slutlig avgift motiveras av att
det skulle bli förenat med jämförelsevis stora kostnader att debitera och driva
in små kvarstående avgifter. Även återbäring av för mycket erlagd preliminär
avgift blir relativt sett mycket dyr om det överskjutande beloppet är litet. Bestämmelsen
om avrundning gäller med det undantag som följer av paragrafens tredje
stycke.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Den omständigheten att slutlig avgift för ett år avrundas nedåt till samma belopp
som motsvarande preliminära avgift innebär inte att den återbetalningsskyldige
en gång för alla befrias från skyldighet att erlägga skillnadsbeloppet. Vad
som sker är endast att han får uppskov med erläggandet till ett senare år, som om
hans avgiftsunderlag varit så mycket lägre att den slutliga avgiften inte bort överstiga
den preliminära. Om den slutliga avgiften avrundas uppåt till samma belopp
som den preliminära avgiften kommer den återbetalningsskyldige att tillgodoräknas
mellanskillnaden som slutlig avgift för året vilket leder till att hans återstående
återbetalningsskyldighet minskas i motsvarande mån.

I tredje och fjärde styckena har liksom i 6 § beträffande preliminär avgift förts
in bestämmelser om sådan begränsning av slutlig avgift som skall trygga att den
återbetalningsskyldige inte påförs avgifter till sammanlagt större belopp än som —
om de erläggs — krävs för att återbetalningsskyldigheten skall upphöra. Bestämmelsen
har utformats så att hänsyn skall tas dels till de slutliga avgifterna
för tidigare avgiftsår, dels till de belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt
enligt 27 § studiemedelsförordningen jämte den procentuella förhöjning
som avses i nämnda paragrafs andra stycke, dels till den preliminära avgiften för
året närmast efter avgiftsåret. Denna avgift har nämligen redan bestämts — bl. a.
med tillämpning av 6 § — när den slutliga avgiften skall fastställas. I övrigt har
bestämmelsen utformats på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 6 §.

9 §.

Första stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet att erlägga kvarstående
avgift. På grund av avrundningsregeln i 8 § andra stycket kan kvarstående avgift
inte utgå med lägre belopp än 100 kr. om inte annat följer av 8 § tredje stycket.

Bestämmelserna i andra stycket om tilläggsavgift motiveras av att beslut om befrielse
helt eller delvis från preliminär avgift i allmänhet kommer att grundas på
ett mycket osäkert material, nämligen antaganden dels om en framtida inkomstutveckling,
dels om framtida beslut av taxeringsmyndigheterna i frågor om
skattskyldighet, avdragsrätt m. m. Det kan därför lätt inträffa att återbetalningsskyldig
befrias från skyldighet att erlägga belopp som det senare visar sig att han
bort betala. Detta föranleder då en debitering av kvarstående avgift. Eftersom den
kvarstående avgiften enligt 14 § skall betalas först under andra året efter avgiftsåret
har den återbetalningsskyldige erhållit en kredit på mer än ett år. Härför bör
utgå ränta. Denna har schabloniserats i form av en tilläggsavgift vilken liksom
räntan på kvarstående skatt beräknats till nio öre per krona. Minimiavgiften har bestämts
till 10 kr. I fråga om betalning av tilläggsavgiften föreslås gälla i huvudsak
samma regler som för den kvarstående avgiften. Den omständigheten att tilläggsavgift
inte erläggs leder dock inte till att sådan extra avgift debiteras som föreslås
i 19 §.

10 §.

I den allmänna motiveringen (s. 40—41) har föreslagits att storleken av den
slutliga avgiften för ett avgiftsår skall prövas särskilt endast om den återbetalnings4
— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 143

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

skyldige antingen befriats helt eller delvis från den preliminära avgiften för samma
år eller begärt prövning av den slutliga avgiften. För övriga fall har föreslagits en
regel av innebörd att den preliminära avgiften utan särskild prövning även skall
utgöra slutlig avgift. Av vad som anförts i den allmänna motiveringen framgår ati
denna regel kan leda till att slutlig avgift kommer att utgå med högre belopp än
som följer 24 och 25 §§ studiemedelsförordningen. Det överskjutande beloppet
bör—såsom dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i prop. 1964:138
s. 176 — inte räknas som sådan frivillig inbetalning som avses i 27 § studiemedelsförordningen.
Den återbetalningsskyldige bör alltså inte tillgodoräknas sådan förhöjning
av det överskjutande beloppet som enligt andra stycket i nämnda paragraf
utgår vid frivillig inbetalning.

11 §•

I den allmänna motiveringen (s. 44) har föreslagits att huvudparten av de administrativa
uppgifterna i återbetalningssystemet uppdras åt centrala studiehjälpsnämnden.
I enlighet därmed föreskrivs i denna paragraf att nämnden skall avgöra
frågor om preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift.

12 §.

I den allmänna motiveringen (s. 39) har föreslagits att preliminär avgift för ett
år skall utgå med det belopp till vilket den slutliga avgiften för året högst får bestämmas
enligt studiemedelsförordningen. Bestämmelse härom har föreslagits
skola ingå i 5 §. Enligt vad jag anfört i specialmotiveringen till 4—7 §§ har
i 6 § förts in en bestämmelse om att preliminär avgift i visst fall skall utgå med
lägre belopp än som följer av förslaget i den allmänna motiveringen. I den allmänna
motiveringen har vidare föreslagits dels att den återbetalningsskyldige skall befrias
helt eller delvis från skyldighet att erlägga preliminär avgift, om det kan antas att
befrielsen leder till bättre överensstämmelse mellan den preliminära avgiften och
motsvarande slutliga avgift, dels att sådan befrielse medges endast efter ansökan
från den återbetalningsskyldige. Bestämmelserna om befrielse från preliminär avgift
finns i 7 §. Mot bakgrund av vad som sålunda föreslagits om villkoren för befrielse
från preliminär avgift har jag i den allmänna motiveringen uttalat att det är av
stor betydelse att den återbetalningsskyldige årligen erhåller en fullständig och
korrekt information om storleken av den preliminära avgiften och om vad han
skall iaktta för att få befrielse helt eller delvis från denna avgift.

I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket av denna paragraf att återbetalningsskyldig
varje år skall debiteras preliminär avgift med det belopp som
följer av 5 och 6 § § samt att debiteringsbeslutet förfaller i den mån den återbetalningsskyldige
befrias från preliminär avgift enligt 7 §. Underrättelse om debiteringen
skall enligt 13 § sändas till den återbetalningsskyldige. Underrättelsen skall enligt
samma paragraf innehålla uppgift om den återbetalningsskyldiges avgiftskvot och
uppgift om vad den återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar ansöka
om befrielse helt eller delvis från den debiterade preliminära avgiften enligt 7 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967 51

Vidare skall underrättelsen innehålla uppgift även om möjligheten att söka rättelse
i eller föra talan mot debiteringsbeslutet.

För att trygga en god anpassning av återbetalningsskyldigheten till betalningsförmågan
är det nödvändigt att centrala studiehjälpsnämnden debiterar den preliminära
avgiften för året och sänder ut underrättelse om debiteringen så tidigt under
året, att återbetalningsskyldig som anser sig ha rätt till befrielse helt eller delvis från
avgiften hinner ansöka därom och att centrala studiehjälpsnämnden hinner fatta
beslut i anledning av ansökningen samt skicka ut underrättelse om detta beslut,
allt i god tid före den första uppbördsterminen. Jag har dock inte ansett det nödvändigt
eller lämpligt att i förordningen om studiemedelsavgifter ta in någon bestämmelse
om sista dag för utsändande av underrättelse om preliminär avgift.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om när slutlig avgift för ett år skall
fastställas. Eftersom det är angeläget att avgiftsskyldigheten för ett år fastställs så
snart detta är möjligt, föreskrivs att beslut om slutlig avgift skall fattas snarast
möjligt efter det taxeringen för året verkställts i första instans. Detta innebär att
beslut om slutlig avgift för ett avgiftsår beträffande återbetalningsskyldig som befriats
helt eller delvis från motsvarande preliminära avgift skall fattas under andra
halvåret året efter avgiftsåret och i fråga om återbetalningsskyldig som inte fått
sådan befrielse efter det ansökan om prövning av den slutliga avgiften kommit in
till centrala studiehjälpsnämnden. Med hänsyn härtill torde taxeringsnämnds beslut
om taxering i allmänhet komma att ligga till grund för beräkningen av den
slutliga avgiften. I andra stycket har vidare tagits in bestämmelser angående omprövning
av beslut om slutlig avgift i de fall då den återbetalningsskyldiges och/eller
hans makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst sätts ned. För att
förhindra att centrala studiehjälpsnämnden belastas med ärenden om omprövning
i fall då det inte föreligger något verkligt behov av sådan prövning har såsom
villkor för omprövning uppställts krav på ansökan från den återbetalningsskyldige.

13 §.

I denna paragraf har tagits in vissa bestämmelser om skyldighet för centrala
studiehjälpsnämnden att sända underrättelse om avgiftsbeslut till återbetalningsskyldig.
Jag hänvisar här till vad jag anfört i specialmotiveringen till 12 §.

14 §.

Beträffande denna paragraf hänvisar jag till den allmänna motiveringen (s. 41

15 §.

I likhet med vad som föreslås i departementspromemorian anser jag att centrala
studiehjälpsnämnden bör få bevilja återbetalningsskyldig anstånd helt eller
delvis med inbetalning av kvarstående avgift om den återbetalningsskyldige och/

52 Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967

eller hans make för talan mot taxering till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

I departementspromemorian har möjligheten till anstånd gjorts beroende av taxeringsintendentens
ställningstagande till taxeringsbesvären. I likhet med vad chefen
för finansdepartementet anfört om villkoren för anstånd med erläggande av skatt i
prop. 1967: 130 s. 118 anser jag att taxeringsfrågan är av underordnad betydelse
när det gäller anstånd med erläggande av kvarstående avgift. Det avgörande bör
vara den återbetalningsskyldiges möjligheter att betala den kvarstående avgiften.
Tyngdpunkten i bedömningen bör alltså ligga på sakens ekonomiska sida, även om
taxeringsfrågan kan komma in i bilden. Jag förordar därför att anstånd skall kunna
medges om det framstår som obilligt att den återbetalningsskyldige erlägger
den kvarstående avgiften. Anståndet bör kunna avse hela avgiften eller del av avgiften,
dock aldrig större belopp än som betingas av den återbetalningskyldiges
och/eller hans makes yrkande i taxeringsmålet. Det torde inte vara lämpligt eller
nödvändigt att i författningstexten ange under vilka villkor det från ekonomisk synpunkt
får anses obilligt att den återbetalningsskyldige erlägger en kvarstående avgift.
Det torde nämligen ligga i sakens natur att denna fråga får bedömas med ledning
av de allmänna principer om anpassning av betalningsskyldigheten till betalningsförmågan
som ligger till grund för återbetalningssystemet.

Anstånd med kvarstående avgift bör beviljas utan att den återbetalningsskyldige
ställer säkerhet för avgiften. Anståndet bör gälla till dess två månader förflutit från
dagen för beslutet i anledning av taxeringsbesvären.

16 §.

I avsikt att främja effektiviteten i återbetalningssystemet föreskrivs i denna paragraf
att påminnelse skall sändas till återbetalningsskyldig som underlåtit att i rätt
tid betala in ett avgiftsbelopp. För att staten skall få täckning för den ränteförlust
som förorsakats av betalningsförsummelsen och för kostnaderna för påminnelsen
föreskrivs vidare att en påminnelseavgift skall utgå för varje påminnelse. Det bör
ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma avgiftens storlek med beaktande av det
vid varje tidpunkt gällande ränte- och kostnadsläget.

17 §.

I likhet med vad som föreslagits i departementspromemorian anser jag att preliminär
avgift och kvarstående avgift skall betalas in antingen på centrala studiehjälpsnämndens
postgirokonto eller till riksbanken eller annan penninginrättning.
Annan penninginrättning än postbank bör få förmedla inbetalningar endast om den
förklarat sig beredd att iaktta vissa villkor. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t
eller, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, centrala studiehjälpsnämnden att ange
dessa villkor. Som villkor torde bl. a. böra gälla att penninginrättningen, såsom
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund
erbjudit, förmedlar inbetalningar utan kostnad för statsverket och de

Kungl. May.ts proposition nr 143 år 1967 53

återbetalningsskyldiga på samma sätt som redan gäller i fråga om utbetalning av
studiemedel.

Vad här föreslagits om inbetalning av preliminär avgift och kvarstående avgift
bör gälla även frivillig inbetalning enligt 27 § studiemedelsförordningen.

De bestämmelser om inbetalning av preliminär avgift och kvarstående avgift
som jag föreslagit blir enligt 9 och 19 §§ tillämpliga även på tilläggsavgift och
extra avgift.

18—19 §§.

I departementspromemorian tillstyrks att — såsom centrala studiehjälpsnämnden
föreslagit — åtgärder för indrivning av avgift som inte erläggs inom föreskriven
tid får vidtas endast under en begränsad tid och att avgift som inte erlagts vid indrivningstidens
slut återförs till det s. k. huvudregistret. Som skäl härför åberopas
i promemorian att kan det antas att ett system med återföring av oguldna avgifter
enligt de riktlinjer som centrala studiehjälpsnämnden föreslagit gör det möjligt att
i någon mån begränsa de administrativa resurser som kommer att krävas för att
bevaka statens fordringsrätt enligt studiemedelssystemet. Därtill kommer att återföringsregeln
tillför studiemedelssystemet ytterligare en regel som tryggar att återbetalningsskyldigheten
anpassas till betalningsförmågan. Utan en återföringsregel skulle
nämligen den som under ett eller ett par år — kanske av fullt godtagbara skäl —
underlåter att betala påförda avgifter komma att dra på sig förfallna avgifter som
han helt saknar förmåga att betala.

I fråga om utformningen av bestämmelserna om återföring framhålls följande i
departementspromemorian. Att återföra en debiterad avgift som inte erlagts till
huvudregistret innebär uttryckt i studiemedelsförordningens terminologi, att den
återbetalningsskyldige befrias från skyldighet att erlägga det oguldna beloppet som
avgift för det år för vilket beloppet påförts honom. Däremot medför återföringen
inte någon frihet från skyldighet att återbetala motsvarande del av de återbetalningspliktiga
studiemedel som den återbetalningsskyldige uppburit. Vad som händer är
alltså att den återbetalningsskyldige får uppskov med erläggande av det oguldna
beloppet på samma sätt som om han — på grund av att hans avgiftsunderlag inte
var tillräckligt högt — aldrig debiterats avgift motsvarande det oguldna beloppet.
Med hänsyn härtill synes det vara lämpligast att utforma bestämmelsen om återföring
av ogulden avgift som en regel av innebörd att beslut om debitering av avgift
skall förfalla, till den del som den debiterade avgiften inte erläggs före viss
tidpunkt. Tidpunkten bör — såsom centrala studiehjälpsnämnden föreslagit —
kunna bestämmas till den 1 oktober andra året efter avgiftsåret. Före nämnda datum
torde nämligen i regel alla möjliga och nödvändiga indrivningsåtgärder ha kunnat
vidtas. Som exekutionsväsendets organisationsnämnd påpekat kan det dock
inträffa att ett indrivningsförfarande pågår som inte lämpligen bör avslutas den 1
oktober andra året efter avgiftsåret. Med hänsyn härtill bör centrala studiehjälpsnämnden
ges rätt att för visst fall uppskjuta återföringen.

I departementspromemorian föreslås vidare — i likhet med vad centrala studie -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

hjälpsnämnden förordat — att återbetalningsskyldig inte skall få definitivt befrias
från skyldighet att erlägga återförd avgift med stöd av bestämmelserna i 29 §
andra eller tredje stycket studiemedelsförordningen. I promemorian anförs härefter
följande. För de fall då avgift helt eller delvis återförts behövs det alltså
vissa särskilda regler om avgiftsskyldighet för återbetalningsskyldig som lever vid
början av det år då han fyller 66 år resp. för dödsbo efter återbetalningsskyldig
som avlidit senast det år då han fyller 65 år. Återbetalningsskyldig som lever
vid början av det år då han fyller 66 år bör vara pliktig att erlägga den återförda
avgiften, om summan av de avgifter som han påförts för åren t. o. m. det då han
fyllde 65 år inte uppgår till det belopp som fordras för att återbetalningsskyldigheten
— om avgifterna erläggs — skall upphöra enligt 29 § första stycket eller
30 § första stycket studiemedelsförordningen. Återförd avgift som skall erläggas
bör omräknas till det belopp som föranleds av de förändringar av basbeloppet som
inträffat sedan avgiften först debiterades. Omräkningen bör ske med tillämpning
av det basbelopp som gällde vid början av det år då den återbetalningsskyldige fyllde
65 år, eftersom detta år är det sista år för vilket den återbetalningsskyldige har
att erlägga avgift. Motsvarande bör gälla dödsboet efter sådan återbetalningsskyldig
som inte t. o. in. året före det år då dödsfallet inträffat påförts avgifter till det belopp
som nyss nämnts. Omräkningen bör i detta fall ske med tillämpning av det
basbelopp som gällde vid början av året närmast före det år då den återbetalningsskyldige
avled. Skyldigheten att erlägga återförd avgift får naturligtvis aldrig avse
större belopp än det som utgör skillnaden mellan, å ena sidan, det belopp som skall
erläggas för att återbetalningsskyldigheten skall upphöra enligt 29 § första stycket
eller 30 § första stycket studiemedelsförordningen samt, å andra sidan, summan av
de avgifter som påförts den återbetalningsskyldige t. o. m. det år då han fyllde 65 år
resp. t. o. m. året före det år då han avlider. År skillnaden mindre än den
återförda avgiften, skall betalningsskyldigheten för den återförda avgiften jämkas
nedåt till samma belopp som skillnadsbeloppet. Med avgifter som påförts den
återbetalningsskyldige avses de slutliga avgifterna. Slutlig avgift eller del av sådan
avgift som motsvaras av den återförda avgiften skall naturligtvis inte räknas in i
summan av de slutliga avgifterna. Vid tillämpning av dessa bestämmelser bör med
slutlig avgift jämställas belopp som den återbetalningsskyldige erlagt frivilligt enligt
27 § studiemedelsförordningen. Sådant belopp skall enligt nämnda paragrafs andra
stycke beräknas med en viss procentuell förhöjning. På skäl som angetts i det föregående
bör bestämmelsen om återföring av ogulden avgift utformas som en regel
om att beslut om debitering av avgift förfaller till den del som den debiterade avgiften
inte erläggs före en viss tidpunkt. Med hänsyn härtill synes det vara lämpligast
att utforma de regler om betalningsskyldighet för återförd avgift som nyss angetts
som regler om skyldighet för den återbetalningsskyldige resp. dödsboet efter
honom att erlägga en annan avgift som kan kallas extra avgift.

För återbetalningsskyldig som lever efter utgången av det år då han fyllt 65 år
bör enligt departementspromemorian förfallotiden för den extra avgiften bestämmas
till andra året efter det år då han fyllde 65 år. Fråga om det föreligger skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

55

dighet att erlägga extra avgift kan nämligen inte avgöras förrän efter det att man
bestämt den slutliga avgiften för det år då den återbetalningsskyldige fyllde 65 år.
Detta sker först under senare delen av det år då den återbetalningsskyldige fyller
66 år. Om den återbetalningsskyldige avlider före förfallodagen bör dödsboet efter
honom bli skyldigt att erlägga den extra avgiften. Någon särskild föreskrift härom
torde inte behövas. Extra avgift för dödsbo bör enligt departementspromemorian
erläggas under året närmast efter det år då den återbetalningsskyldige avlidit. I
extrema fall skall centrala studiehjälpsnämnden kunna medge befrielse helt eller delvis
från skyldighet att erlägga extra avgift.

Som en konsekvens av vad sålunda föreslagits om återföring av avgift och om
skyldighet att erlägga extra avgift bör enligt departementspromemorian avgift som
utgår för avgiftsår under vilket den återbetalningsskyldige fyller 63, 64 eller 65 år
aldrig återföras. Detsamma bör gälla avgift för något av de två sista åren före
det år under vilket den återbetalningsskyldige avlidit.

För egen del tillstyrker jag att bestämmelser om återföring av avgift till huvudregistret
och om extra avgift av det innehåll som angetts i departementspromemorian
förs in i förordningen om studiemedelsavgifter. Bestämmelserna bör dock på
två punkter få en annan utformning än som föreslagits i departementspromemorian.
Preliminär avgift och kvarstående avgift för det år under vilket den återbetalningsskyldige
fyller 63 år bör således få återföras enligt huvudregeln den 1 oktober det
år då den återbetalningsskyldige fyller 65 år. Vid denna tidpunkt kan nämligen
frågan om skyldighet att erlägga extra avgift ännu inte prövas. Jag anser vidare —
i likhet med vad centrala studiehjälpsnämnden anfört i remissyttrande över departementspromemorian
-—• att nämnden bör få bestämma förfallotiden för extra avgift
från fall till fall. Givetvis bör nämnden därvid kunna besluta att extra avgift skall
delas upp på flera uppbördsterminer.

20 §.

I den allmänna motiveringen (s. 44) har jag föreslagit att huvudparten av de administrativa
uppgifterna i återbetalningssystemet skall skötas av centrala studiehjälpsnämnden.
I enlighet därmed föreskrivs i första stycket av denna paragraf
att nämnden skall bevaka statens fordran på avgifter. Från denna bestämmelse
gäller dock ett undantag. Om avgiftsbelopp är föremål för indrivning genom kronofogdemyndighet,
bör det ankomma på denna myndighet att bevaka statens fordran
på beloppet i den återbetalningsskyldiges konkurs på samma sätt som redan
gäller beträffande fordran på skatt eller på arbetsgivaravgift enligt lagen om allmän
försäkring.

I fråga om andra stycket hänvisar jag till vad som anförts i den allmänna motiveringen
(s. 44). Genom att avgiftsbelopp får tas ut genom utmätning utan föregående
dom blir 38 § uppbördskungörelsen tillämplig på indrivningsförfarandet. Jfr
även 14 § andra stycket förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Med avgift avses i denna paragraf såväl preliminär avgift, kvarstående avgift och
extra avgift som tilläggsavgift och påminnelseavgift.

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1967

21—22 §.

Paragraferna innehåller bestämmelser om återbäring av för mycket erlagd avgift.
Som jag förordat i den allmänna motiveringen (s. 41) skall återbäring ske om det
visar sig att det belopp som den återbetalningsskyldige erlagt som preliminär avgift
för ett år överstiger den slutliga avgift som fastställts för samma år. Dessutom
skall återbäring ske om den återbetalningsskyldige i annat fall — t. ex. efter ansökan
om rättelse hos centrala studiehjälpsnämnden eller besvär hos kammarrätten
— befrias från avgift som han erlagt. Befrias någon enligt 7 § helt eller delvis
från preliminär avgift som han erlagt föranleder detta i regel ej någon omedelbar
återbäring. Frågan om återbäring får i allmänhet prövas först då motsvarande
slutliga avgift fastställts. Slutligen skall belopp som återbetalningsskyldig erlagt som
preliminär avgift för det år under vilket han avlidit återbäras till dödsboet. Sistnämnda
bestämmelse motiveras av att återbetalningsskyldig enligt 29 § tredje stycket
studiemedelsförordningen inte är pliktig att erlägga avgift för det år då han
avlider.

Återbäring som föranleds av att den återbetalningsskyldige erlagt större belopp i
preliminär avgift än det till vilket motsvarande slutliga avgift fastställts sker endast
efter ansökan. Det har nämligen ansetts att det bör stå den återbetalningsskyldige
fritt att själv bestämma om han vill ha tillbaka det överskjutande beloppet eller tillgodoräkna
det som avbetalning.

23 §.

I departementspromemorian föreslås — under hänvisning till vad som gäller i
fråga om återbäring av för mycket erlagd skatt enligt 68 § 4 mom. uppbördsförordningen
och av för mycket erlagd arbetsgivaravgift enligt 31 § andra stycket
förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m. — att rätten att återfå för mycket erlagd
avgift skall begränsas för återbetalningsskyldig som häftar i skuld för annan avgift
som förfallit till betalning. Sådan återbetalningsskyldig bör enligt promemorian
ha rätt att återfå endast den del av det för mycket erlagda avgiftsbeloppet som återstår
sedan den andra avgiften dragits av.

I yttrande över departementspromemorian har centrala studiehjälpsnämnden anfört
att det torde bli nödvändigt att upprätta drygt ett tiotal olika konton i dataregistret
för att nämnden skall kunna tillämpa bestämmelserna om studiemedelsavgifter.
Det synes nämnden därför vara ogörligt eller i varje fall synnerligen oekonomiskt
att vid varje tidpunkt ha alla dessa konton fullständigt aktuella och tillgängliga
så att en avräkning av det slag som angetts i promemorian skall kunna ske. Nämnden
bör därför inte åläggas skyldighet att verkställa avräkningen. Det är tillräckligt
om nämnden erhåller en rätt att avräkna den oguldna avgiften.

För egen del förordar jag att rätten till återbäring begränsas på sätt som föreslagits
i departementspromemorian. Centrala studiehjälpsnämnden bör alltså ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967 57

rätt att innehålla sådan del av för mycket erlagd avgift som svarar mot annan till
betalning förfallen avgift som den återbetalningsskyldige inte erlagt. Som nämnden
anfört bör den däremot inte åläggas skyldighet att innehålla den för mycket erlagda
avgiften. Vad här anförts om rätt för nämnden att innehålla för mycket erlagd
avgift när den återbetalningsskyldige häftar i skuld för annan till betalning
förfallen avgift bör gälla såväl obetald preliminär avgift, kvarstående avgift och
extra avgift som obetald tilläggsavgift och påminnelseavgift.

24 §.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen (s. 40) skall preliminär avgift för
ett år givetvis endast utgå i avräkning på en slutlig avgift. Med hänsyn härtill har
i första stycket förts in en bestämmelse om befrielse från skyldighet att erlägga
sådan obetald del av preliminär avgift som överstiger motsvarande slutliga avgift.
Befrielsen inträder när den slutliga avgiften bestämts.

Enligt 29 § tredje stycket studiemedelsförordningen är återbetalningsskyldig inte
pliktig att erlägga avgift för det år då han avlider. I konsekvens härmed föreskrivs
i andra stycket att, om återbetalningsskyldig avlider, skall skyldigheten att erlägga
obetald preliminär avgift för dödsåret bortfalla.

Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas
även på påminnelseavgift som belöper på den preliminära avgift som inte erlasts.

25 §.

Första stycket innehåller en bestämmelse om sådant avgiftsbelopp som enligt 21
eller 22 § skall återbäras men som enligt 23 § innehålls på grund av att den
återbetalningsskyldige häftar i skuld för annan avgift som förfallit till betalning.
Det har ansetts nödvändigt att föreskriva att sådant avgiftsbelopp skall avräknas
på den andra avgiften.

Återbäring av sådan del av preliminär avgift som överstiger motsvarande slutliga
avgift sker enligt 21 § endast om den återbetalningsskyldige begär det. Överskjutande
preliminär avgift som inte återbärs på grund av att den återbetalningsskyldige
inte begär återbäring skall givetvis tillgodoräknas den återbetalningsskyldige
som avbetalning. Bestämmelse härom har tagits in i andra stycket av denna
paragraf. I enlighet med vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet förordat
i prop. 1964: 138 s. 176 föreskrivs vidare att det överskjutande beloppet
inte får tillgodoräknas den återbetalningsskyldige som frivillig betalning enligt 27 §
studiemedelsförordningen. Detta innebär att det överskjutande beloppet inte skall
tillgodoräknas den återbetalningsskyldige med sådan särskild förhöjning som anges
i 27 § andra stycket studiemedelsförordningen.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

26 §.

Enligt 28 § studiemedelsförordningen är återbetalningsskyldig som är bosatt
utomlands skyldig att i visst fall på en gång fullgöra sin återbetalningsskyldighet.
Det har inte ansetts möjligt att i förordningens form uppställa några generella bestämmelser
om hur sådan betalning skall ske. Det föreslås därför ankomma på
Kungl. Maj:t eller, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, centrala studiehjälpsnämnden
att meddela de bestämmelser som kan behövas för sådan betalning.

27 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet gentemot centrala
studiehjälpsnämnden. De motiveras av att nämnden i ärenden om avgift behöver
tillgång till uppgifter om den återbetalningsskyldiges och/eller hans makes
personliga och ekonomiska förhållanden. Det har ansetts nödvändigt att uppgift
om personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas i ansökan om befrielse
helt eller delvis från preliminär avgift enligt 7 § skall lämnas på heder och samvete.
Detsamma gäller sådan uppgift i annan handling som är avsedd att ligga till
grund för beslut om avgift. Med hänsyn härtill kan återbetalningsskyldig som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar osanna uppgifter om personliga eller ekonomiska
förhållanden dömas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken för osann försäkran
eller vårdslös försäkran.

28 §.

Paragrafen gäller skyldighet för myndighet att lämna centrala studiehjälpsnämnden
uppgift om förhållanden som är av betydelse för tillämpning av förordningen
om studiemedelsavgifter. Enligt paragrafen får centrala studiehjälpsnämnden bl. a.
rätt att taga del av självdeklarationer (jfr RÅ 1965 ref. 1).

29 §.

Paragrafen innehåller den bestämmelse om rätt för återbetalningsskyldig att hos
centrala studiehjälpsnämnden begära rättelse i avgiftsbeslut som förordats i den
allmänna motiveringen (s. 44). Bestämmelsen avses inte begränsa den rätt som
centrala studiehjälpsnämnden i likhet med andra myndigheter har att utan stöd av
författning självmant eller efter påpekande rätta fel som har karaktär av skrivfel,
missräkning eller annat uppenbart förbiseende.

30 §.

Första stycket innehåller den bestämmelse om besvärsrätt som förordats i den
allmänna motiveringen (s. 44). Bestämmelsen avser beslut av centrala studiehjälpsnämnden
som rör återbetalning av studiemedel, oavsett om beslutet grundas på bestämmelse
i studiemedelsförordningen eller i förordningen om studiemedelsavgifter.
Besvärsrätten avser även sådana beslut av nämnden som meddelats i ärende
om rättelse av beslut om avgift.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

I departementspromemorian föreslås att centrala studiehjälpsnämndens beslut
skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan förs mot beslutet, om nämnden
inte förordnar annat. Mot detta förslag har riktats kritik från vissa remissinstanser.
Salunda har gjorts gällande, att rättssäkerheten tryggas bättre om avgiftsbeslut
inte får verkställas innan det vunnit laga kraft, att centrala studiehjälpsnämnden
bör ha möjlighet att medge anstånd när talan förs mot nämndens beslut
och att kammarrätten bör kunna besluta om inhibition.

För egen del anser jag att principen — liksom vid uppbörd av skatt — bör vara
att besvär över avgiftsbeslut inte befriar den återbetalningsskyldige från att betala
den debiterade avgiften. Enligt förslaget i departementspromemorian har centrala
studiehjälpsnämnden rätt att medge anstånd med erläggande av avgift i avbidan på
prövning av besvär över avgiftsbeslutet. Att sådant anstånd bör ges om och i den
utsträckning det finns grundad anledning anta att besvären kommer att bifallas ligger
i sakens natur och det torde därför inte vara nödvändigt att — såsom vissa remissinstanser
yrkat — uttrycka detta i författningstexten. Avslår centrala studiehjälpsnämnden
ansökan om anstånd kan nämndens beslut överklagas hos kammarrätten.
Någon uttrycklig regel om rätt för kammarrätten att besluta om inhibition
behövs därför inte.

31 §.

Det har inte ansetts nödvändigt att medge talan mot kammarrättens utslag.

Övergångsbestämmelser

Återbetalning av studiemedel aktualiseras för första gången år 1968. Förordningen
om studiemedelsavgifter föreslås därför skola träda i kraft den 1 januari
1968.

Under de närmaste åren blir många studiemedelstagare skyldiga att dels återbetala
studiemedel, dels betala räntor och amorteringar på studielån enligt äldre
bestämmelser. Enligt vad jag inhämtat avser centrala studiehjälpsnämnden att
förlänga gällande amorteringstider för studielån i den utsträckning som det kan
behövas för att den dubbla betalningsskyldigheten inte skall leda till en oskälig belastning.
Så kan ske enligt gällande bestämmelser. Någon särskild övergångsbestämmelse
till förordningen om studiemedelsavgifter behövs alltså inte.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) förordning om studiemedelsavgifter,

2) förordning om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen den
4 juni 1964 (nr 401).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1967 61

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... 1

Författningsförslag

Förordning om studiemedelsavgifter .............................. 3

Förordning om ändrad lydelse av 32 och 33 §§ studiemedelsförordningen
den 4 juni 1964 (nr 401) .................................... 11

Utdrag av statsrådsprotokollet

Inledning ................................................... 12

Återbetalning av studiemedel

Gällande bestämmelser ........................................ 14

Statskontorets förslag.......................................... 15

Remissyttrandena över statskontorets förslag ....................... 16

Centrala studiehjälpsnämndens förslag............................. 18

Remissyttrandena över centrala studiehjälpsnämndens förslag.......... 21

Departementspromemorian ..................................... 22

Remissyttrandena över departementspromemorian ................... 29

Förverkande av studiemedel m. m.

Gällande bestämmelser......................................... 35

Centrala studiehjälpsnämndens förslag............................. 35

Remissyttrandena ............................................. 36

Föredraganden

Återbetalning av studiemedel.................................... 37

Förverkande av studiemedel m. m................................. 45

Specialmotivering ............................................ 46

Hemställan

60