Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

1

Nr 186

Utlåtande i anledning av motioner om en beredskapsplan för samordning
av transportresurserna i Norrland.

(4:e avd.)

I de likalydande motionerna I: 538 av fröken Stenberg m. fl. och II: 678 av
herr Petersson m. fl. har hemställts att riksdagen måtte besluta att ge
Kungl. Maj :t i uppdrag att utarbeta en beredskapsplan för samordning av
transportresurserna vintertid för Norrland.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och sjöfartsstyrelsen. Härjämte har på utskottets begäran Sveriges
industriförbund yttrat sig i ärendet. Se Bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. I enlighet med förslag i årets statsverksproposition har viss
prioritering av investeringsobjekt för vinterberedskapen inom SJ beslutats.
Åtgärder har f. ö. redan tidigare vidtagits i samma syfte. De sålunda
vidtagna eller planerade åtgärderna avser bl. a. förstärkt snöberedskap,
anskaffning av kraftiga el-lok och utökning av godsvagnsparken samt en
mer centraliserad och effektiv transportledning. Därest SJ på sätt motionärerna
synes ha avsett under svåra isvintrar skall ombesörja isvintertransporterna
snabbt, fortlöpande och på avtalade tider och samtidigt sköta sina
normala året runt föreliggande transportuppgifter på godtagbart sätt måste
SJ enligt verket tillföras ytterligare ökade resurser. Utskottet delar SJ :s
därvid framförda uppfattning att det företagsekonomiskt sett är uteslutet,
att SJ skulle kunna hålla en stor extra kapacitet, som används endast
enstaka år och då endast några få månader.

Även isbrytarberedskapen förbättras successivt och får en avsevärd förstärkning
genom den av statsmakterna beslutade anskaffningen av en ny
havsisbrytare, som beräknas kunna tas i bruk under vintern 1969/70.

Vad beträffar väghållningen har väg- och vattenbyggnadsverket en särskild
vinterväghållningsberedskap avsedd att kunna insättas där särskilt
svårartade snöförhållanden eller liknande kan uppstå. Denna beredskap,
som fungerat i 20 år, har enligt verket aldrig behövt tas i anspråk inom
Norrland. Erfarenheterna har visat att i vad avser huvudvägnätet därstä1—Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 6 samt. Nr 186

2 Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

des ev. förekommande trafikavbrott är av sådan kort varaktighet att de
inte torde vara av större betydelse i sammanhanget.

Av sjöfartsstyrelsens yttrande i frågan framgår att styrelsen under de
tider av året som isbrytningen pågår håller nära kontakt med SJ både för
allmänna överväganden i syfte att samordna tillgängliga transportresurser
och för lösning av mera lokala problem. Sjöfartsstyrelsen har vidare
med ledning av under årens lopp vunna erfarenheter gjort upp en normalplan
för isbrytarverksamhetens bedrivande, varvid beaktats de förändringar
beträffande transportvägar och godsvolym som successivt skett.
Styrelsen redogör i anslutning härtill också för den principiella beredskapsplan
som gjorts upp i samråd med såväl näringslivet som trafikintressenterna,
däribland statens järnvägar, samt varit föremål för diskussioner
och överväganden inom isbrytarnämnden där även statens järnvägar är representerade.
För att få största möjliga effekt av den totala transportapparaten
hålles, som redan förut nämnts, under isbrytarsäsongen en mycket
nära kontakt mellan sjöfartsstyrelsen och SJ, varvid de båda verkens dispositioner
anpassas så nära som möjligt till varandra.

Styrelsen understryker också att en angelägen uppgift synes vara att,
då förutsättningarna medger, i förväg fixera de regionhamnar dit trafiken
bör dragas när vissa kustavsnitt stängs på grund av isen.

Även utskottet finner det angeläget att bättre organisatoriska och tekniska
förutsättningar skapas för den långtgående samordning av transportapparaten
som vid svåra isförhållanden är erforderlig för att näringslivets
transportbehov skall kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Under
de senaste åren har, såsom av yttrandena framgår, flera åtgärder i detta
syfte vidtagits eller planerats, varjämte viss utredningsverksamhet inom
området pågår. Sålunda har åt den under hösten 1965 tillsatta hamnutredningen
uppdragits att mot bakgrunden av dess allmänna ställningstaganden
även undersöka och lägga fram förslag rörande en ändamålsenlig uppläggning
av vinter sjöfarten på Norrland.

Under hänvisning till det anförda och i avvaktan på resultatet av förenämnda
utredningsarbete finner utskottet någon särskild åtgärd i ämnet
från riksdagens sida ej påkallad och avstyrker därför motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen icke bifaller motionerna 1:538 och 11:678.

Stockholm den 28 november 1967

På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN

Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

3

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström (s), Gillström (s), Einar
Persson (s), Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser (h), fru Wallentheim
(s), herrar Mårtensson (s), Herbert Larsson (s), Nils Theodor Larsson (ep),
Rönnberg (s), Wååg (s), Thorsten Larsson (ep), Strandberg (h) och Nyman
(fp); samt

från andra kammaren: herrar Bohman (h), Karlsson i Olofström (s),
Blidfors (s), Ståhl (fp), Almgren (s), Mattsson (ep), fröken Olsson (s), herrar
Gustafsson i Skellefteå (fp), Lindholm (s), Johansson i Norrköping (s),
Alemyr (s), Cassel (h), Fagerlund (s), Tobé (fp) och Elmstedt (ep).

Reservation

av herr Strandberg (h)

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 6 saml. Nr 186

4

Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

Bilaga

Yttranden över motionerna 1:538 och 11:678
Statens järnvägar (12.5.1967)

I motionerna framhålles det norrländska näringslivets krav på transportmöjligheter
för ökande varuvolymer och på snabba, fortlöpande leveranser
på avtalade tider. Det säges, att den stränga vintern 1965—66 med tre månaders
avbrott i sjöfarten beräknas ha kostat landsändan 60 miljoner kronor,
att transporterna blev orimligt försenade med stora återverkningar på företagens
lönsamhet och på de förtroendefulla kundkontakterna. Det säges, att
isbrytarledningen beräknar, att stränga vintrar återkommer vart fjärde år.
Det frågas, om samordningen mellan statens transportresurser till och från
Norrland och inom Norrland är utan brister, om beredskapsplan upprättats
och åtgärder vidtagits i samordnande syfte med hänsyn till återkommande
svåra isvintrar och med beaktande av ökande varuvolymer. Det uttalas, att
statsmakternas ansvar för att transportapparaten fungerar är ostridigt. Det
hemställes slutligen att riksdagen måtte besluta att ge Kungl. Maj :t i uppdrag
att utarbeta en beredskapsplan för samordning av transportresurserna vintertid
för Norrland.

Med anledning av vad sålunda anförts och yrkats får SJ anföra följande.

Vintern 1965—66, som särskilt nämnts i motionerna, har av Sveriges
Meteorologiska och Hydrologiska institut karakteriserats så: Började ovanligt
tidigt i södra och mellersta Sverige, var ovanligt kall i större delen av
landet, i Norrland den kallaste hittills under 1900-talet, var ovanligt snörik i
mellersta och norra Götaland, Svealand och sydvästra Norrland.

Det är sålunda en vinter av sällan förekommande typ som synes ha initierat
motionerna.

Det är också ostridigt, att vintern 1965—66 medförde störningar av ovanlig
omfattning i SJ trafik.

De då gjorda erfarenheterna har inom SJ givit anledning till bl. a.

förstärkt snöberedskap, bl. a. anskaffning av modern snöröjningsmateriel,
el-uppvärmning av ett stort antal växlar

anskaffning av kraftiga el-lok, 60 enheter är beställda, leveransen har påbör
j ats

konstruktionsförbättringar av el-lok

förstärkning av reparationsresurserna för lok

utökning av godsvagnsparken, utöver normal ersättningsplan anskaffas
2 000 godsvagnar

en mer centraliserad och effektivare transportledning

införande av datasystem för transportövervakning m. m.; beräknas klart
till kommande vinter.

Sedan nämnda åtgärder vidtagits — lok- och godsvagnsanskaffningen löper
över en femårsperiod — står SJ bättre rustat att motsvara normala vinterkrav.

Det måste dock konstateras, att under svåra isvintrar, d. v. s. sådana som
stänger Bottniska viken och Bottenhavet och ännu mer sådana som stänger

Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

5

även Östersjön för sjöfart, kraven på SJ blir så störa att SJ omöjligen kan
fullt ut svara mot dem, om samtidigt åretruntkundernas transportbehov
skall nöjaktigt tillgodoses. Hur störa isvinter kraven blir, beror på situationen
vid varje tillfälle, såsom isspärrens omfattning till tid och ruin samt exportindustrins
aktuella transportbehov kvantitetsmässigt och mot vilka exporthamnar
behovet riktar sig.

På val av exporthamn har SJ svårt att inverka. Därvidlag ligger avgörandet
hos trafikanten. På dennes val inverkar bl. a. hamnarnas kapacitet i olika
avseenden, hamnkostnaderna, sjöfartens möjligheter och fraktkostnaderna
för vidaretransport från hamnen.

Det synes vara oklart, vilka hamnar som i framtiden kan bli lämpliga för
vintertransporter från Norrland. Det torde emellertid få förutsättas att den
nu arbetande hamnutredningen även behandlar detta problem.

Skall SJ under svåra isvintrar sköta isvintertransporter snabbt, fortlöpande
och på avtalade tider som motionerna ifrågasätter och samtidigt sköta
sina normala året runt föreliggande transportuppgifter på godtagbart sätt,
måste SJ tillföras ytterligare ökade resurser. Det gäller bl. a. lok, godsvagnar,
utbildad personal, sannolikt på några sträckor också linjekapacitet. Företagsekonomiskt
sett är det uteslutet, att SJ kan hålla en stor extra kapacitet,
som skulle användas endast enstaka år och då endast få månader. Kostnaderna
för sådan extra kapacitet kan inte tänkas bli täckta av fraktinkomster
från »isvintertransporterna» eftersom dessa då skulle behöva belastas med
mycket höga fraktsatser.

Statens isbrytartjänst ställs vad havsisbrytningen angår än så länge avgiftsfritt
till näringslivets förfogande. Skulle statsmakterna på motsvarande
sätt vilja ställa extra kapacitet på SJ för isvinterbehov till näringslivets förfogande
och i särskild ordning täcka SJ kostnader, har SJ inga invändningar.
Det synes emellertid vara lämpligare från samhällsekonomisk synpunkt att
undersöka, i vilken utsträckning och under vilka ekonomiska betingelser
exportindustrin i Norrland kan vara intresserad av att låta den tidskänsliga
delen av sin export, d. v. s. den del, som ej anses böra lagras i väntan på
öppet vatten, gå på järnväg året runt. Tonkiiometerkostnaden vid åretrunttransporter
måste bli vida lägre än vid transporter, som utnyttjar resurserna
endast del av året eller del av vart f järde år eller med ännu längre intervaller.

Skulle sjötransporten betala kostnaderna för isbrytartjänster, vilket SJ
anser borde krävas vid en konsekvent tillämpning av den accepterade trafikpolitiska
tesen om konkurrens på lika villkor transportmedlen emellan,
skulle åretrunttransporter på järnväg sannolikt komma att framstå i en fördelaktigare
dager.

Sammanfattningsvis vill SJ framhålla

att mycket har gjorts och än mer kommer att göras för att förbättra SJ
vinterberedskap

att trots detta SJ kapacitet vid en ny vinter av samma slag som vintern
1965/66 icke kommer att räcka till för att tillgodose de krav i fråga om
Norrlandstransporterna, som motionärerna ställer upp

att en beredskapsplan av den art motionärerna synes ifrågasätta måste innebära
en kapacitetsutbyggnad vid SJ som med hänsyn till den dåliga utnyttjningen
icke låter sig förena med SJ företagsekonomiska riktlinjer (och inte
heller med samhällsekonomiska principer) och

att därför en viktig beredskapsåtgärd från trafikanternas sida vore en
övergång till åretrunttransporter på järnväg i all möjlig utsträckning.

6

Statsutskottets utlåtande nr ISO år 1067

Väg- och vattenbyggnad--tyreIsen (10.5.1967)

I vad avser väghållningen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en särskild
vinterväghållningsberedskap avsedd att kunna insättas där särskilt
svårartade snöförhållanden eller liknande kan uppstå. Denna, som har
fungerat i cirka 20 år, har aldrig behövt tagas i anspråk inom Norrland.
Erfarenheterna har visat att i vad avser huvudvägnätet därstädes ev. förekommande
trafikavbrott till följd av snösvårigheter äro av sådan kort varaktighet
att de icke torde vara av betydelse i förevarande sammanhang. Huvudparten
av det huvudvägnät, som i samband med en isavspärrning skulle
kunna komma i fråga för landsvägstransporter i stället för sjötransporter,
är upplåtet för fordon med 10 tons axeltryck och 16 tons boggitryck i enlighet
med bilagda karta. Under tjällossningsperioder kan dock på begränsade
sträckor vissa inskränkningar tillfälligt få vidtagas i det tillåtna axel- och
boggitrycket. Då emellertid tjällossning som regel torde inträffa relativt
nära islossningen borde detta förhållande icke utgöra ett alltför stort hinder
för upprätthållande av en i förevarande avseende betryggande transportberedskap.

Sjöfartsstyrelsen (14.6.1967)

1 motionerna hänvisas till de speciella förutsättningar som gäller för det
norrländska näringslivet och de insatser statsmakterna via lokaliseringspolitiken
är i färd med att vidtaga för att differentiera produktionen och
öka sysselsättningen. Som ett viktigt instrument i syfte att förbättra näringslivets
konkurrensförmåga nämner motionärerna snabba, fortlöpande transporter
och kommer därvid in på de merkostnader m. m. för olika industriföretag
som den stränga isvintern 1965/66 innebar. Motionärerna ställer följande
tre frågor. Är samordningen mellan statens transportresurser till och
från Norrland och inom Norrland utan brister? Har beredskapsplan upprättats
och åtgärder vidtagits i samordnande syfte med hänsyn till de återkommande
svåra isvintrarna? Tages den ökande varuvolymen med i beräkningen? Sjöfartsstyrelsen

får anföra följande i ärendet.

Under de tider av året som isbrytningen pågår håller sjöfartsstyrelsen
nära kontakt med statens järnvägar både för allmänna överväganden i syfte
att samordna tillgängliga transportresurser och för lösning av mera lokala
problem. Statens järnvägar är också representerad i statens isbrytarnämnd.
Ett samarbete sker fortlöpande mellan driftsavdelningen inom statens järnvägars
centralförvaltning och isbrytarledningen inom sjöfartsstyrelsen. Härvid
lämnas ömsesidiga orienteringar om aktuella förhållanden såsom tillgänglig
kapacitet och belastningen av denna. Isbrytarledningen söker att
i så god tid som möjligt ange den troliga utvecklingen av isförhållandena
och av dessa betingade restriktioner för fartygstrafiken på olika kustavsnitt,
hamnar och lastageplatser. Så långt det är möjligt med hänsyn till rådande
isutveckling anpassar styrelsen insatser av tillgängliga isbrytarresurser efter
de önskemål statens järnvägar uttalar mot bakgrund av belastningen på
olika bandelar, tillgången på lok och vagnar samt hamnarnas resurser. Då
isläget och isbrytarkapaciteten tillåter att endast ett begränsat antal hamnar
kan hållas öppna bedömer styrelsen i samråd med statens järnvägar
prioriteringen med utgångspunkt från vad som är lämpligt för att få den
största möjliga transportkapaciteten.

Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

7

Som underlag för styrelsens åtgärder ligger förutom samverkan med järnvägen
en kontinuerlig uppföljning av isförhållandena i samarbete med istjänstens
och väderlekstjänstens prognosavdelningar vid Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut. Dessutom förekommer ömsesidiga och
upprepade dagliga kontakter med isbrytarombuden i de olika skeppningsdistrikten
samt med avlastare, mäklare och rederier beträffande fartygstrafik
och skeppningar. Där fartyg och laster på grund av isförhållandena
måste omdirigeras till alternativa hamnar sker detta alltid efter samråd
med järnvägen och berörda sjöfartsintressenter. Samarbete äger även rum
med Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap i frågor, som rör oljeimporten.
I synnerhet under strängare isvintrar tages dagliga kontakter
för att samordna till förfogande stående transport- och isbrytarresurser.

Enligt en överenskommelse mellan de nordiska länderna hålles direkt
kontakt mellan isbrytarledningarna i dessa länder och vad beträffar de
norrländska farvattnen speciellt med den finska sjöfartsstyrelsen för att
vid behov samordna trafiken och insatsen av de samlade statliga isbrytarresurserna.
Kontakter och samarbete etableras även direkt mellan de svenska
och finska statsisbrytarna för att åstadkomma erforderlig samordning.

Beträffande beredskapsplan och åtgärder i samordnande syfte med hänsyn
till de återkommande svåra isvintrarna får sjöfartsstyrelsen framhålla,
att enligt det av sjöfartsstyrelsen fastställda reglementet för den statliga
isbrytarverksamheten skall statsisbrytarna vara klargjorda för isbrytarexpedition
i god tid före issäsongens början. Kontrakt är tecknade med
ett stort antal bärgnings- och bogseringsbolag för att inom olika kustavsnitt
säkerställa tillgången på erforderliga hjälpisbrytare. Åtgärder är vidtagna
för att vid behov kunna förhyra tillgängliga statsisbrytare från övriga nordiska
länder om så skulle visa sig nödvändigt och lämpligt.

Sjöfartsstyrelsen har med ledning av under årens lopp vunna erfarenheter
uppgjort en normalplan för isbrytarverksamhetens bedrivande, varvid
beaktats de förändringar beträffande transportvägar och godsvolym,
som successivt skett. I denna normalplan anges hamn för hamn, när sjöfarten
genomsnittligt på grund av inträdande ishinder måste upphöra och
när skeppningarna under föråret eller våren regelmässigt bör kunna återupptagas.
Denna normalplan ligger till grund för isbrytarnas utrustning
och basering, liksom för avlastares och redares skeppningsdispositioner.
Den torde också ligga som en naturlig bakgrund för statens järnvägars
åtgärder av olika slag för vintertrafikens genomförande.

Normalplanen utgör som nämnts ett erfarenhetsmässigt genomsnitt. I
praktiken avviker emellertid den faktiska bilden merendels mer eller mindre.
Vid milda vintrar kan skeppningarna pågå väsentligt längre än normalt.
Vid hårda vintrar kan stoppet i sjötrafiken inträffa tidigare och vara längre.
Härtill kommer att medan normalplanen räknar med att isläggningen sker
successivt med början längst i norr, uppstår vid hårda vintrar ofta svårigheter
för sjötrafiken samtidigt på olika kuststräckor. Vind- och strömförhållanden
m. m. medför också ofta, att en nordligare belägen hamn kan
hållas öppen, medan trafiken på en sydligare nödgas upphöra.

Vid issituationer av nu nämnd art är isbrytarkapaciteten i allmänhet
för liten för att helt tillgodose behovet av isbrytarhjälp. En prioriteringmåste
ske. För dispositionen av isbrytarna i ett sådant läge har olika beredskapsplaner
uppgjorts. Den principiella innebörden därav är, att när isbrytarnas
verksamhetsområden måste begränsas, stoppas i första hand isbrytar -

8

Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

hjälpen till hamnarna vid Bottenviken, därefter trafiken på de mindre hamnarna
i Bottenhavet. En ytterligare skärpning av läget medför att de nordligare
s. k. regionhamnarna i Bottenhavet stängs. I sista hand koncentreras
stödet till trafiken vid stockholmsområdet, syd- och västkusten.

Denna principiella beredskapsplan har gjorts upp i samråd med såväl
näringslivet som trafikintressenterna, däribland statens järnvägar, som
varit föremål för diskussioner och överväganden inom isbrytarnämnden. Av
skäl som framgått av det föregående, måste emellertid i varje särskilt fall
en anpassning ske till de aktuella förhållandena, alltså den lokala issituationen,
godsanhopningen, tillgängliga transportmedel m. m. En viktig faktor
är härvid statens järnvägars transportmöjligheter, omfattningen och
dispositionen av dess lok- och vagnpark. För att få största möjliga effekt
av den totala transportapparaten hålles, som redan nämnts, under isbrytarsäsongen
en mycket nära kontakt mellan sjöfartsstyrelsen och statens järnvägar,
varvid de bägge verkens dispositioner anpassas så nära som möjligt
till varandra.

Styrelsen vill understryka det mycket positiva intresse statens järnvägar
visat för en dylik samordning, såväl vid verksamhetens generella planläggning
som vid dess praktiska bedrivande.

Det är emellertid naturligt, att då transporterna på grund av ishinder
måste läggas om från sjötransport till landtransport en bristsituation lätt
uppstår på grund av otillfredsställande proportion mellan efterfrågan och
tillgång på järnvägsmateriel. Denna disproportion har ytterligare markerats
genom de svårigheter järnvägarna mött vid vintertrafik i form av snöhinder
och lokskador m. m. Järnvägens möjligheter att hålla beredskap för att ta
hand om gods, som normalt fraktas sjövägen, begränsas av nödvändigheten
för verket att som affärsdrivande erhålla full täckning för sina kostnader.
Även vid aldrig så god vilja och bästa möjliga samordning kan därför bristsituationer
uppstå. Två vägar synes styrelsen möjliga för att i varje fall
begränsa en uppkommande bristsituation. Den ena är att öka transportunderlaget
för järnvägen och därmed dess möjligheter att ytterligare bygga
ut vagn- och lokbeståndet, den andra är att täcka viss del av uppkommande
merkostnad för en större vagn- och lokreserv på annan väg än den reguljära.

Vad den förstnämnda vägen beträffar, vill styrelsen framhålla, att enligt
gällande trafikpolitiska riktlinjer kostnaderna för isbrytarverksamheten i
fortsättningen helt kommer att belasta de berörda trafikanterna, varigenom
kostnadsförhållandet mellan järnvägs- och sjötrafik vintertid i viss utsträckning
kommer att påverkas. I vilken mån detta kommer att medföra förändringar
i trafiken och därmed öka underlaget för järnvägens kapacitet låter
sig dock inte nu överblickas. Styrelsen är vidare medveten om de ansträngningar
som i samma syfte görs från järnvägens sida för att få till stånd
långsiktiga fraktavtal med berörda trafikanter. Frågan om avgiftsbeläggning
av den statliga isbrytarhjälp, som lämnas, är föremål för överväganden,
förutom inom styrelsen, inom den pågående sjöfartsutredningen.

Den andra aA1 de nämnda \Tägarna, som borde bli föremål för närmare
undersökning, går ut på att öka den beredskap i form av bl. a. \ragnar och
lok, som från järmågens sida kan ställas till förfogande vid omläggning
från sjö- till landtrafik. Skäl kan enligt styrelsens mening anföras för att
denna kostnad i varje fall till viss del inte bör belasta statens järn\ågar,
då den delvis får ses som ett led i beredskapsåtgärderna för \''intertrafiken.

Det samarbete vad gäller beredskap och trafiksamordning, som OAan

Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

9

berörts, kommer att fortsätta och vidareutvecklas. Frågan om beredskapens
utformning kommer att tas upp i bland annat isbrytarnämnden, där statens
järnvägar är representerad.

En angelägen uppgift synes därvid vara att då förutsättningarna medger
i förväg fixera de regionhamnar, dit trafiken bör dragas, när vissa kustavsnitt
stängs på grund av isen. Slutlig ställning härtill torde emellertid
inte kunna tagas förrän hamnutredningen, som har frågan om vintersjöfarten
i Norrland under övervägande, framlagt sina synpunkter och förslag
i ärendet.

Styrelsen har som av det ovanstående framgår utgått från att i framtiden
vinter sjöfarten på Norrland, liksom på övriga kustavsnitt, kommer att belastas
med kostnaderna för isbrytarverksamheten. Skulle förhållandet bli
ett annat förutsätter styrelsen, att systemet ges en sådan utformning, att
det harmonierar med här berörda allmänna riktlinjer för konkurrensen
mellan olika trafikmedel.

Sveriges industriförbund (6.9.1967)

För det norrländska näringslivet är det självfallet av vital betydelse att
transporterna av råvaror, bränslen och färdigprodukter även vintertid kan
ske på ett tillfredsställande sätt. De transportförseningar som uppstod under
den senaste stränga isvintern åsamkade företagen störa förluster till
följd av leveransförseningar. Förbundet har därför i olika sammanhang
bl. a. understrukit behovet av ytterligare en statsisbrytare för att en förbättrad
och säkrare isbrytarberedskap skall kunna upprätthållas kring
våra kuster. Vid årets riksdag har beslut fattats om anskaffning av en
sådan isbrytare och om prioritering av investeringsobjekt för vinterberedskap
inom Statens Järnvägar. Förbundet hälsar med tillfredsställelse att
transportmöjligheterna under vintertid till och från Norrland och inom
Norrland därigenom efter hand kommer att förbättras.

Utvecklingen inom transportsektorn går i stor utsträckning ut på att
åstadkomma integrerade transporter. Samordningen av olika transportfunktioner
blir därför av allt större betydelse för att effektivisera transportapparaten
och anpassa den till trafikanternas ändrade behov. Förbundet
delar motionärernas uppfattning att staten här liar ett stort ansvar.

Av särskild betydelse blir samordningen av de skilda transportgrenarna
under de svåra isvintrar som i genomsnitt återkommer vart fjärde år.
Förbundet har svårt att bedöma möjligheterna att i förväg göra upp en
mera detaljerad beredskapsplan för koordinering av transportresurserna
under sådana vintrar med hänsyn till de olikheter som föreligger beträffande
isspärrens utbredning och de transportbehov som skall tillgodoses.
Under alla förhållanden är det emellertid angeläget att skapa organisatoriska
och tekniska förutsättningar för den långtgående samordning av
transportapparaten som vid svåra isförhållanden är erforderlig för att
näringslivets transportbehov skall kunna tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt.

Av betydelse är därvid bl. a. att klargöra vilka hamnar som bör utnyttjas
för vintertransporter och vilka åtgärder som krävs för att de på ett effektivt
sätt skall kunna fullgöra sin uppgift. Därvid bör givetvis behovet av
samordning mellan sjötransport-, hamn- och landtransportfunktionerna beaktas.
Förbundet förutsätter att sistnämnda spörsmål kommer att behandlas

10

Statsutskottets utlåtande nr 186 år 1967

av den år 1965 tillsatta liamnutredningen, som enligt sina direktiv bl. a.
skall lägga fram förslag rörande en ändamålsenlig uppläggning av vintersjöfarten
på Norrland.