Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
1
Nr 57
Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående begränsad giltighetstid för lagen
den 18 juni 1925 (nr 33&) om rätt i vissa fall för
ngttjanderättshavare att inlösa under ngttjanderätt
upplåtet område samt ändrad lydelse av 1 och 1 a §§
samma lag, dels motioner i ämnet, dels ock motioner
om tillämpning av ensittarlagen på kronans mark.
Genom en den 6 oktober 1967 dagtecknad proposition, nr 144, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag angående dels begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad
lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt ensittarlagen kan nyttj anderättshavare som innehar annans mark
för jordbruks- eller bostadsändamål få lösa till sig marken. Som förutsättning
härför gäller bl. a. att ett boningshus som tillhör nyttjanderättshavaren
och som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj finns på marken
och att ett sådant boningshus var uppfört där redan den 1 januari 1919. I
propositionen föreslås att dessa villkor ersätts med ett krav på att marken
sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd med nyttj ander ättshavare tillhörigt
boningshus som under samma tid utgjort stadigvarande bostad åt honom
och hans familj. Vidare föreslås att ensittarlagen skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1976.
Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1968.
Lagförslaget
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 57
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
Förslag
till
Lag
angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni 1925
(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse
av 1 och 1 a §§ samma lag
Härigenom förordnas, dels att lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
skall äga giltighet endast till utgången av år 1976, dels att 1 och 1 a §§
lagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Den som med nyttjanderätt för Den som med nyttjanderätt för
brukande eller bostadsändamål in- brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark samt nehar annan tillhörig mark vare bedärå
äger boningshus, som lämnar rättigad att i den ordning denna lag
nöjaktig bostad åt honom och hans stadgar tillösa sig marken under förfamilj,
vare berättigad att i den utsättning:
ordning denna lag stadgar tillösa sig
marken under förutsättning:
dels att----------tio år;
dels att nyttjanderättshavare till- dels att marken sedan den 1 jahörigt
boningshus, som lämnade nuari 1928 varit bebyggd med nyttnöjaktig
bostad åt honom och hans janderättshavare tillhörigt boningsfamilj,
fanns å marken uppfört den hus, som under samma tid utgjort
1 januari 1919; stadigvarande bostad åt honom och
hans familj;
och dels----- ---— — nyttjanderättshavarens byggnader.
Avlider nyttjanderättshavare------särskilt stadgat.
Ändå att--------om nyttjanderättshavare.
Vid uppskattning--------— varit förutsatt.
1 a §.
Ingår mark,-----—--- boningshuset ligger.
Är marken tomtindelad, gälle så- Är marken tomtindelad, gälle såsom
förutsättning för lösningsrätt som förutsättning för lösningsrätt
därjämte, att boningshuset i sin hel- därjämte, att boningshuset i sin helhet
skall vara beläget å en tomt; och het skall vara beläget å en tomt; och
1 1 a § införd genom 1939:74.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
3
(Nuvarande lydelse)
skall i ty fall lösningsrätt äga rum
till tomten eller, där jordägaren ej
äger hela tomten, den del därav
som tillhör denne. Avser nyttjanderätten
endast del av tomten, äge
lösningsrätt ej rum., om värdet av
denna del jämte värdet av byggnaderna
understiger värdet av varje
annan tomtdel, som är i en ägares
hand.
(Föreslagen lydelse)
skall i ty fall lösningsrätt äga rum
till tomten eller, där jordägaren ej
äger hela tomten, den del därav
som tillhör denne. I sist angivna fall
äge lösningsrätt dock ej rum, om
värdet av jordägarens tomtdel jämte
värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnader
understiger värdet av någon annan
tomtdel, som är i en ägares hand.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.
Föreligger lösningsrätt enligt 1 § i dess äldre lydelse men ej i dess nya
lydelse, skall den äldre lydelsen tillämpas.
Utan hinder av att lagen den 18 juni 1925 skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1976 skall ärende om inlösen som då är anhängigt prövas
och handläggas enligt lagen.
Motionsyrkanden
I anledning av propositionen har väckts följande motioner, nämligen
A. motionen I: 891 av herrar Alexander son och Ernulf, vari hemställes
»att riksdagen måtte besluta att § 1 a sista satsen i den s. k. ensittarlagen
får följande lydelse: ''Avser nyttjanderätt endast del av tomten, äge lösningsrätt
ej rum, om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna
understiger värdet av någon annan tomtdel, som är i en ägares hand’»;
B. de likalydande motionerna I: 892 av herr Dahlberg m. fl. samt II: 1106
av fru Löfqvist m. fl., vari hemställes
»att riksdagen med ändring av Kungl. Maj :ts förslag måtte ge 1 § lagen
18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område ändrad lydelse enligt följande:
(Propositionens förslag)
§ 1.
Den som med nyttjanderätt
förutsättning:
dels att — -----------
dels att marken sedan den 1 januari
1928 varit bebyggd med nyttj
anderättsinnehavare tillhörigt "boningshus,
som under samma tid utgjort
stadigvarande hostad åt honom
och hans familj;
samt
(Av oss föreslagen lydelse)
§ I
Den
som med nyttjanderätt
förutsättning:
tio år;
dels att marken sedan den 1 januari
1948 varit bebyggd med nyttjanderättsinnehavare
tillhörigt boningshus,
som under samma tid utgjort
stadigvarande bostad åt honom
och hans familj»;
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
C. motionen II: 1105 av herrar Larsson i Luttra och Svensson i Vä (båda
ep), vari hemställes
»att riksdagen måtte besluta att bemyndiga Kungl. Maj:t att, i de fall
där omständigheterna är sådana att om marken vore i enskild ägo ensittarlagen
kunde tillämpas, avyttra kronan tillhörig mark».
Utskottet har i samband med propositionen behandlat även de fristående
motionerna I: 451 av herr Andersson, Torsten, och II: 574 av herr Persson
i Heden. I dessa motioner hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala sig för en sådan
ändring i tillämpningen av bestämmelserna angående Kronans upplåtelse
av mark i de fall, då uppenbart men ej drabbar Kronan, att Kronan skall
vara skyldig att upplåta mark till innehavare av byggnader på ofri grund,
på samma sätt som gällt därest enskilda varit innehavare av huvudfastigheten
i fråga».
Motiven till lagförslaget m. m.
Av motiven till lagförslaget redovisar utskottet endast de delar som är
av särskilt intresse med hänsyn till de i ämnet väckta motionerna. I övriga
delar hänvisar utskottet till propositionen.
Motionerna I: 891 samt I: 892 och II: 1106 redovisas under de avsnitt till
vilka de närmast hänför sig. Övriga motioner behandlas under särskild rubrik.
Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den
l januari 1919
Kommittén. Kommittén erinrar om att 1918 års ensittarlag innehöll krav
på att nyttjanderättshavare den 1 januari 1918 ägde på marken uppförda
byggnader som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj. Grunden
för detta villkor synes ha varit att lösningsrätten ansågs böra så mycket
som möjligt göras oberoende av åtgärder som en nyttjanderättshavare
kunde komma att vidta endast i syfte att förvärva äganderätt till
marken. Lagstiftningen blev därigenom till sin verkan uteslutande retroaktiv
så, att upplåtelse av mark för bebyggande som en jordägare gjorde
efter den angivna tidpunkten inte berördes av lagen. Sedan tidsbestämningen
i 1920 års ensittarlag flyttats fram till den 1 januari 1919, förordades
i 1921 års förslag en ytterligare framflyttning till den 1 januari 1921.
Förslaget avstyrktes emellertid på denna punkt av lagrådet. Det framhölls
därvid bl. a., att det mot bakgrunden av ensittarlagstiftningens retroaktiva
innebörd inte kunde anses rimligt att allteftersom tiden gick flytta fram
tidpunkten i fråga och sålunda göra lagen tillämplig på upplåtelser som
vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu inte skett. Vidare anfördes att
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
eu framflyttning av tidpunkten ännu en gång lätt gav anledning till antagande
att ytterligare framflyttningar skulle ske. Detta kunde leda till rättsosäkerhet
och rubba tilltron till de lagstiftande myndigheterna.
Kommittén anser det vara uppenbart att den av lagrådet framställda anmärkningen
på sin tid hade goda skäl för sig. Att för andra gången inom
loppet av några år efter ensittarlagstiftningens införande framflytta den
ifrågavarande tidpunkten måste utan tvivel ha varit ägnat att inge starka
betänkligheter. Det är emellertid lika tydligt att läget nu är ett annat. Sedan
år 1922 har mer än fyrtio år förflutit utan att någon framflyttning av
tidpunkten skett. Vidare ämnar kommittén föreslå, att ensittarlagens giltighetstid
begränsas. Någon ytterligare framflyttning är därför inte att
räkna med. Mot bakgrunden härav måste de i lagrådets utlåtande anförda
synpunkterna numera i stort sett sakna aktualitet.
En annan invändning av principiell art som skulle kunna riktas mot en
utvidgning av lösningsrätten är att såväl jordägaren som nyttjanderättshavaren
vid områdets bebyggande haft anledning utgå från att någon inlösen
inte skulle kunna komma till stånd. Kommittén anser emellertid att
någon avgörande betydelse inte kan tillmätas denna invändning, eftersom
samma förhållande förelegat beträffande de nyttjanderättshavare som fått
lösningsrätt genom den tidigare lagstiftningen. Kommittén kommer därför
till den slutsatsen alt något hinder i principiellt hänseende inte föreligger
mot en framflyttning och att frågan bör — i överensstämmelse med de
bedömanden som gjordes vid införandet av 1918 års ensittarlag — avgöras
efter en avvägning mellan nyttjanderättshavarens och jordägarens intressen
och med beaktande av allmänna intressen.
Såsom ett avgörande skäl för införande av en lösningsrätt åberopades vid
tillkomsten av 1918 års ensittarlag det allmännas intresse av att bevara befintliga
egna hem. Denna synpunkt kan, framhåller kommittén, knappast
numera tillmätas samma betydelse som tidigare. Under senare tid synes det
av olika skäl endast undantagsvis ha förekommit att egna hem uppförts
på ofri grund. Den äldre bostadsbebyggelse som är belägen på sådan mark
motsvarar i sin tur ofta ej nutida krav på bostadsstandard och kan kanske
inte heller till rimlig kostnad genom ombyggnad och reparation uppnå sådan
standard. Emellertid torde åtskilliga exempel finnas på att nyttjanderättshavare
satt husen i sådant skick att dessa fortfarande utgör lämpliga
bostäder. Att sådana egna hem bevaras måste även i dagens läge vara av
intresse från allmän synpunkt.
Kommittén understryker att också andra allmänna intressen skulle beröras
av en utvidgning av lösningsrätten, nämligen önskvärdheten av konsekvens
i lagstiftningen och av en från samhällssynpunkt lämplig fastighetsindelning.
Härvid hänvisar kommittén til! sitt tidigare gjorda ställningstagande
att en mer fullständig jord- och planpolitisk prövning inte
bör införas ens om tidpunkten i 1 § ensittarlagen flyttas fram. Enligt kom
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
mittén skulle från nyss angivna synpunkter några mera vägande invändningar
knappast kunna resas mot en framflyttning av tidsgränsen till den
1 januari 1928, medan en längre framflyttning skulle te sig mera betänklig.
I detta sammanhang erinras om att enligt jorddelningslagens promulgationslag
får jordavsöndring och ägostyckning verkställas med stöd av äldre
lag om markförvärven skett före lagens ikraftträdande den 1 januari 1928.
Vidare påpekas att sämjedelning som tillkommit före samma tidpunkt får
legaliseras utan jord- och planpolitisk prövning enligt lagen den 17 april
1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.
Kommittén övergår därefter till att undersöka hur saken ställer sig från
den enskilde jordägarens och nyttjanderättshavarens synpunkt. Den avvägning
mellan parternas intressen som ägde rum vid ensittarlagstiftningens
införande i vårt land var förhållandevis okomplicerad eftersom de nyttjanderättshavare
som det då var fråga om utgjorde en tämligen enhetlig grupp.
Förhållandena är nu annorlunda. Det har blivit mycket vanligt att fritidsstugor
uppförs på ofri grund. Vidare förekommer det i inte obetydlig
omfattning att äldre bebyggelse på sådan mark förvärvas för fritidsändamål
av personer som bor i tätorter. Enligt 1962 års fritidsutrednings betänkande
»Friluftslivet i Sverige, del I» (SOU 1964: 47) finns i landet omkring
100 000 fritidshus som är belägna på arrenderad jord. En inte ringa del av
dessa stugor torde vara beboeliga året runt och således uppfylla det i ensittarlagen
uppställda kravet på nöjaktig bostad. Dessa nyttjanderättshavare
kan uppenbarligen inte åberopa lika starka skäl för att få lösningsrätt
som de vilka är stadigvarande bosatta på lägenheterna. Kommittén anser
därför att frågan huruvida en framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen
bör ske skall bedömas med utgångspunkt från de sistnämnda
arrendatorernas förhållanden. Om en framflyttning finnes vara motiverad
uppkommer alltså spörsmålet huruvida man bör undanta dem som inte
uppfyller ett krav på permanent bosättning från lösningsrätt. Slutligen
måste man överväga frågan om undantag för de nyttjanderättshavare som
har lösningsrätt enligt gällande lag men som inte uppfyller bosättningskravet.
I fråga om de arrendatorer som bosatt sig på lägenheten i tiden nära efter
den 1 januari 1919 åberopar kommittén följande uttalande som departementschefen
gjorde vid tillkomsten av 1918 års ensittarlag.
Mot jordägarens intresse står husägarens. För den förre är det fråga om
ett jordområde, som sedan länge brukats skilt från hans övriga egendom och
som i regel icke utgör någon mera betydande eller värdefull del av egendomen.
För den senare gäller det byggnader och andra anläggningar, på vilka
han under ett flertal år nedlagt arbete och kostnader och vilka ofta utgör
den enda grundvalen för hans bärgning. Utan lagstiftningens ingripande är
han i jordägarens händer. Denne kan förr eller senare tvinga honom att
lämna området utan annan rätt för brukaren än att bortföra vad som kan
bortföras. Att detta därigenom i huvudsak förlorar sitt värde ligger i sakens
natur. Billighet och rättfärdighet talar starkare för att jordägaren skall av
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967 7
stå en ringa del av sin jord mot full ersättning än att resultatet av husägarens
arbete och kostnader skall väsentligen förspillas.
Till stöd för en lösningsrätt för dessa nyttjanderättshavare åberopar kommittén
också att de efter inlösen skulle kunna inteckna lägenheten och därigenom
förbättra sina möjligheter att få lån för behövliga reparationer. Också
andra värden än rent ekonomiska står emellertid på spel. Det är här ofta
fråga om människor i framskriden ålder som tillbringat huvuddelen av sin
levnad på platsen och kommit att knytas till denna med starka band. Att på
äldre dagar tvingas lämna sitt gamla hem och försöka inplantera sig i en ny
miljö måste för dem innebära svåra personliga påfrestningar. Redan tanken
på ett uppbrott torde för många vara ägnat att fördystra deras tillvaro. Härtill
kommer att det i dagens läge ofta torde ställa sig bekymmersamt för dem
att få en annan lämplig bostad. Det kan enligt kommitténs mening inte råda
delade meningar om att en jämförelse mellan den enskilde jordägarens och
husägarens intressen i de fall som nu berörts utfaller till den senares förmån.
Tydligt är emellertid att situationen för nyttjanderättshavaren inte
alltid är lika ömmande. Generellt kan väl sägas att de argument som talar
till dennes förmån minskar i tyngd ju senare bosättningen på lägenheten ägt
rum. Å andra sidan måste jordägarens intresse av att få behålla äganderätten
till marken anses alltmer förtjänt att beaktas ju kortare tid marken varit
ur hans händer.
Vid en samlad bedömning av de sålunda anförda synpunkterna finner
kommittén övervägande skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten
den 1 januari 1919 bör flyttas fram.
När det gäller att bestämma hur långt en sådan framflyttning bör ske, anser
kommittén att det numera inte finns anledning att utan vidare anknyta
till tidpunkten för tillkomsten av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället
avgöras med hänsyn till vad som framstår såsom rimligt vid en avvägning
av skilda intressen. Tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den
1 januari 1928 markerar härvid en gränslinje på så sätt att man från allmän
synpunkt kan rikta vägande invändningar mot en framflyttning till senare
tidpunkt. Att förlägga tidsgränsen till nämnda datum synes godtagbart också
med hänsyn till enskilda intressen. Samtidigt som de nyttjanderättshavare
vilka kan åberopa de tyngst vägande skälen för en lagändring därigenom
i regel får lösningsrätt, tillgodoses jordägarnas intresse av att återfå
mark som under inte alltför lång tid varit utarrenderad.
Antalet stadigvarande bosatta nyttjanderättshavare som får lösningsrätt
om kravet på bebyggelse ändras till att avse den 1 januari 1928 uppskattar
kommittén med stöd av tillgängliga uppgifter till åtminstone 2 000. Med
hänsyn till att flertalet av dessa har familj, anser kommittén att det inte
med fog kan påstås, att den ifrågasatta lagändringen skulle få betydelse för
ett så fåtal personer att den av denna orsak är opåkallad.
I enlighet med dessa överväganden föreslår kommittén att tidsbestämningen
i 1 § ensittarlagen flyttas fram till den 1 januari 1928.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
Remissyttrandena. En mycket klar majoritet bland remissinstanserna
godtar den förordade framflyttningen av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen.
På flera håll betonar man emellertid att en förutsättning härför är att
kommitténs förslag om en skärpning av kravet på bosättning och om en tidsbegränsning
av lagens giltighetstid samtidigt genomförs.
Bland de remissinstanser som accepterar kommittéförslaget kan nämnas
Göta hovrätt, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, arrendelagsutredningen,
häradshövdingeföreningen, lanlmätareföreningen och
kommunal-tekniska föreningen.
Några remissinstanser anser att en ytterligare utvidgning av lösningsrätten
är påkallad. Överlantmätaren i Örebro län — vars yttrande biträds av
länsstyrelsen i länet — menar att man helt kan slopa kravet på att nyttjanderättshavarens
boningshus skall ha funnits uppfört på området vid viss
tidpunkt, om gällande lags krav på en upplåtelsetid av tio år behålls eller
eventuellt skärps till att avse tjugo år och om på sätt kommittén förordat
lösningsrätten begränsas till att bara gälla egentliga egna hem. överlantmätaren
framhåller därvid att det i 1925 års ensittarlag upptagna villkoret
om en tioårig upplåtelsetid efter hand i realiteten skärpts genom att man
behållit kravet på att bostadsbyggnaden skall ha uppförts före den 1 januari
1919. Lösningsrätten är sålunda f. n. (år 1965) begränsad till lägenheter som
innehafts av nyttjanderättshavare i mer än 46 år, och kommitténs förslag innebär
en sänkning av denna tid till 38 år. Förslaget innebär därför att de
sociala intressena inte tillgodoses i tillnärmelsevis samma utsträckning som
vid tillkomsten av ensittarlagen. Överlantmätaren uttalar vidare att hus som
är mer än 40 år gamla ofta är av sådan beskaffenhet att det knappast är
ekonomiskt lämpligt att rusta upp dem så, att de motsvarar dagens krav på
bostadsstandard. Det synes därför mer angeläget att ge de egnahemsägare
som har något yngre hus på ofri grund tillfälle att genom inlösen skaffa sig
möjligheter att belåna fastigheterna och på så sätt få kapital för reparationer.
överlantmätaren påpekar också att de planpolitiska villkoren vid fastighetsbildning
fått sitt nuvarande innehåll i samband med den nya byggnadslagstiftningens
ikraftträdande år 1948. Om dessa restriktioner skall tas
till utgångspunkt vid bestämmandet av tidsgränsen i 1 § ensittarlagen, bör
denna lämpligen anges till den 1 januari 1948. Lantbruksnämnden i Örebro
län anser att tidpunkten kan framflyttas till den 1 januari 1948 utan att detta
medför något mera omfattande ingrepp i jordäganderätten, under förutsättning
att inlösningsrättcn begränsas till enbart permanent bebodda lägenheter.
En sådan framflyttning skulle underlätta för nyttjanderättshavare att
efter inlösen skaffa medel för upprustning och modernisering av bostaden.
Enligt överlantmätaren i Västmanlands län kan man skäligen flytta fram
tidpunkten förslagsvis ett tiotal år längre än kommittén föreslagit för att utvidga
lösningsrätten till att omfatta bostäder som är av betydelse för den sociala
bostadsförsörjningen.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
Förslaget att framflytta tidsgränsen avstyrks av bl. a. hovrätten för Nedre
Norrland, kammarkollegiet, advokatsamfundet och RLF.
Ett flertal av de avstyrkande remissinstanserna framhåller att de principiella
invändningar mot en framflyttning som gjordes inom lagrådet år 1922
fortfarande har giltighet. Hovrätten för Nedre Norrland anser med tanke på
de enskilda parternas intressen att invändningarna med åren vuxit i styrka
och kräver större beaktande än förr. Såväl lägenhetsinnehavare som jordägare
har på grund av de uttalanden som gjordes i samband med lagstiftningens
tillkomst haft anledning utgå från att något friköp framdeles inte
skulle komma i fråga för de lägenheter som upplåtits efter utfärdandet av
den nu gällande lagen. Lagen har nu gällt i mer än fyra decennier, och en
ändring som innebär att man utvidgar lösningsrätten måste därför i princip
betraktas som ett allvarligare ingrepp i bestående privata rättsförhållanden
och till jordägarens förfång än det som gjordes när lagen tillkom. Det kan
inte heller utan vidare tas för givet att betänkligheterna inför en utvidgning
blir mindre, om man i förväg bestämmer sig för och i lagen inskriver hur
länge den skall vara gällande. Hovrätten påpekar därvid att det inte finns
något hinder för en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om det
f. n. saknas anledning att räkna med en sådan.
I åtskilliga yttranden ifrågasätts det praktiska behovet av reformen. Kammarkollegiet
anser vissa omständigheter tyda på att den av kommittén gjorda
uppskattningen av antalet nyttjanderättshavare som skulle beröras av
den föreslagna framflyttningen är avsevärt för hög. Antalet är sannolikt
obetydligt. Kollegiet finner redan av denna anledning inte tillräckliga skäl
föreligga för en lagändring. Liknande uttalanden görs av några länsstyrelser.
Hovrätten för Nedre Norrland efterlyser ett fylligare underlag än
vad kommittén redovisat för bedömande av frågan om ett tillräckligt starkt
behov föreligger för en vidgad lösningsrätt.
Flera remissinstanser betonar att nyttjanderättshavaren i dagens läge
inte kan åberopa lika starka sociala skäl till stöd för en lösningsrätt som
när ensittarlagstiftningen infördes. RLF uttalar att samhället i dag har en
helt annan struktur än år 1925 och att ägare av boningshus på ofri grund
som hittills inte gjort sin lösningsrätt gällande till övervägande del torde
utgöras av personer som använder husen mer eller mindre för fritidsändamål.
Kammarkollegiet hänvisar till att äganderätt till marken inte är nödvändig
för erhållande av statslån till upprustning av äldre bostadshus.
Från skilda håll uttalas att nyttjanderättshavarnas intresse av trygghet
mot att tvingas lämna sin bostad vid arrendetidens utgång bör tillgodoses
genom ändring i arrendelagstiftningen. Man erinrar härvid om att arrendelagsutredningen
har att överväga hithörande frågor. Hovrätten för Nedre
Norrland, som intar denna ståndpunkt, påpekar att den utvidgade lösningsrätten
inte kommer att omfatta de egna hem som efter den 1 januari 1928
upptörts på arrenderad mark, trots att dessa egna hem kanske i högre grad
It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 57
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
än de som uppförts under 1920-talet fyller nutida krav på bostadsstandard
och är förtjänta av att bevaras. Detta förhållande kan enligt hovrätten
framstå som inkonsekvent och otillfredsställande också från den synpunkten
att ifrågavarande nyttjanderättshavare slutit sina avtal under samma
förutsättningar som de vilkas bosättning ägt rum under åren 1919 1927.
I stort sett samma synpunkter framförs bl. a. av kammarkollegiet och några
länsstyrelser.
Distriktslantmätaren i Göteborgs norra distrikt avstyrker en utvidgning
av lösningsrätten under åberopande att ensittarförrättningarna främst leder
till bildande av stora fritidsfastigheter, vilket i expansiva trakter med
stor efterfrågan på mark försvårar utnyttjandet av de begränsade marktillgångarna.
Vissa remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma inför en
utvidgning av lösningsrätten förordar, för den händelse en sådan ändå
skulle finnas påkallad, en mera begränsad framflyttning av tidpunkten i
1 § ensittarlagen än den kommittén föreslagit. Uttalanden i denna riktning
görs av kammarkollegiet samt länsstyrelsen och överlantmätaren i Uppsala
län. Dessa föreslår att framflyttningen inskränks till tidpunkten för ensittarlagens
ikraftträdande den 1 september 1925. Länsstyrelsen och överlantmätaren
uttalar att något bärande skäl för att förlägga tidsgränsen till
den 1 januari 1928 inte föreligger. En förskjutning av tidpunkten till den
1 januari 1926 för att underlätta utredningen om boningshusets ålder anses
emellertid tänkbar.
Ett par remissinstanser tar upp frågan om inte också den i 3 § kyrkliga
försäljningslagen angivna tidpunkten den 1 januari 1926 bör framflyttas.
Överlantmätaren i Älvsborgs län ifrågasätter om inte följdriktigheten bjuder
att så sker. Kammarkollegiet anser däremot att en sådan lagändring
inte är påkallad. Kollegiet framhåller att det mellan 3 § kyrkliga försäljningslagen
och ensittarlagen föreligger den väsentliga skillnaden att den
förra bestämmelsen inte grundar någon tvångsrätt till inlösen utan bara
innefattar ett bemyndigande att under vissa förutsättningar medge försäljning.
Detta bemyndigande synes f. ö. numera efter de ändringar som vidtagits
i 2 § kyrkliga försäljningslagen ha förlorat självständig betydelse, och
3 § åberopas mycket sällan i ärenden angående försäljning av kyrklig jord.
Departementschefen. Som jag anfört tidigare talar vissa skäl för att
den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919 flyttas fram
till den 1 januari 1928. Kommitténs förslag härom godtas också av en
mycket klar majoritet bland remissinstanserna. Exempel på kritiska röster
saknas emellertid inte. Invändningar görs från såväl principiella som
praktiska utgångspunkter. I principiellt hänseende åberopas främst ett av
lagrådet år 1922 avgivet utlåtande. Bakgrunden till detta utlåtande var
att den för lösningsrätten avgörande tidpunkten, som i 1918 års ensittar
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
11
lag bestämts till den 1 januari 1918, i 1920 års ensittarlag flyttats fram
till den 1 januari 1919 och att förslag väckts om en ytterligare framflyttning.
Lagrådet avstyrkte förslaget om framflyttning under motivering att
upprepade framflyttningar inte kunde anses förenligt med ensittarlagstiftningens
retroaktiva innebörd och att de kunde ge anledning till antaganden
om ytterligare framflyttningar och på så vis skapa rättsosäkerhet och rubba
förtroendet för de lagstiftande myndigheterna.
Kommittén har funnit att lagrådets uttalanden numera i stort sett saknar
aktualitet. Till stöd härför anförs att mer än 40 år förflutit utan att den
kritiska tidpunkten framflyttats och att någon ytterligare framflyttning
inte är att räkna med, eftersom en avveckling av ensittarlagen samtidigt
föreslås. Jag kan inte finna annat än att kommitténs ställningstagande på
denna punkt är välgrundat. En remissinstans har mot kommitténs resonemang
invänt att en tidsbegränsning av lagen inte ger några säkra garantier
mot en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om anledning f. n.
saknas att räkna med en sådan. Detta kan väl i och för sig vara riktigt. Enligt
min mening torde det emellertid knappast för någon framstå som antagligt
att ännu en framflyttning kommer att ske. Några ogynnsamma
verkningar av det slag 1922 års lagråd antydde synes därför inte behöva
befaras, om en framflyttning nu sker.
I likhet med kommittén anser jag vidare att avgörande betydelse inte kan
tillmätas den invändningen att såväl nyttjanderättshavaren som jordägaren
vid upplåtelsen haft anledning räkna med att någon inlösen inte skulle
kunna komma till stånd. Att man lagstiftningsvägen ingriper i gällande
privaträttsliga förhållanden kan inte under alla omständigheter bedömas
som förkastligt och har tidigare skett vid skilda tillfällen.
På grund av vad sålunda anförts delar jag kommitténs uppfattning att
något hinder i principiellt hänseende inte möter mot en framflyttning och
att frågan härom bör avgöras efter en avvägning mellan nyttjanderättshavarens
och jordägarens intressen och med beaktande av allmänna intressen.
Yad först gäller de allmänna intressena har kommittén å ena sidan
funnit att samhällets intresse av att bevara de på annans mark uppförda
egna hemmen inte kan tillmätas samma avgörande betydelse som vid tillkomsten
av ensittarlagstiftningen men att ett sådant intresse kan föreligga
åtminstone i vissa fall. Kommittén har å andra sidan kommit till den
slutsatsen att man från allmänna synpunkter knappast kan resa några
mera vägande invändningar mot en mindre framflyttning av den i 1 § ensittarlagen
angivna tidpunkten. De av kommittén sålunda gjorda bedömningarna
har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag kan ansluta
mig till kommitténs ställningstaganden på denna punkt.
Vid övervägande av frågan hur en framflyttning ter sig från jordägarnas
och nyttjanderättshavarnas synpunkter har kommittén gjort en kategori
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
klyvning i fråga om nyttjanderättshavarna. Eftersom det enligt kommitténs
mening är uppenbart att de arrendatorer som använder marken för fritidsändamål
inte kan åberopa lika starka skäl för en lösningsrätt som de vilka
är stadigvarande bosatta på platsen, anses frågan om en framflyttning böra
bedömas enbart med utgångspunkt från de sistnämnda arrendatorernas
förhållanden. Om en lagändring därvid finnes motiverad, blir det en senare
fråga att pröva huruvida ett undantag från den utvidgade lösningsrätten
bör göras beträffande övriga nyttjanderättshavare.
I fråga om de arrendatorer som bosatt sig på platsen den närmaste tiden
efter den 1 januari 1919 anser kommittén delade meningar inte kunna råda
om att en avvägning av jordägarens och nyttjanderättshavarens intressen
utfaller till den senares förmån. Mot kommitténs uttalande på denna punkt
har vid remissbehandlingen från flera håll gjorts den allmänna invändningen
att nyttjanderättshavaren i dagens läge inte kan åberopa lika starka
sociala skäl till stöd för en lösningsrätt som vid ensittarlagstiftningens genomförande.
Detta är naturligtvis riktigt såtillvida att en uppsägning för
nyttj anderättshavaren inte längre behöver medföra att han kommer att
ställas utan tak över huvudet eller annars lida nöd. Emellertid hindrar
detta inte att nyttj anderättshavarens intresse av att förvärva äganderätt till
marken kan väga betydligt tyngre än jordägarens intresse av att behålla
äganderätten. Så är fallet beträffande de nyttjanderättshavare som bosatt
sig på marken de närmaste åren efter den 1 januari 1919.
Ett par remissinstanser hävdar att starka skäl talar för att också nyttjanderättshavare
som har hus som uppförts under senare tid bereds tillfälle
att lösa in marken. Sådana skäl kan givetvis föreligga, men i dessa
fall väger jordägarens intresse av att återfå marken tyngre än i de tidigare
åsyftade, och detta intresse måste anses alltmer förtjänt att beaktas ju
kortare tid marken varit ur jordägarens besittning. Någon längre framflyttning
är därför inte tänkbar. Ännu mindre kan det, såsom föreslagits
från något håll, komma i fråga att helt slopa kravet på att ett nyttjanderättshavaren
tillhörigt boningshus skall ha funnits uppfört på området vid
viss angiven tidpunkt.
Några remissinstanser anser att nyttj anderättshavarnas intresse av trygghet
i besittningen bör tillgodoses genom en ändring av arrendelagstiftningen
och inte genom en utvidgad lösningsrätt. Som redan nämnts har beredningen
av detta ärende samordnats med beredningen av arrendelagsutredningens
betänkande om bostadsarrenden in. m., och ett förslag till ändringar i arrendelagstiftningen
ämnar jag, som nämnts, anmäla inom kort. Vad som i
detta sammanhang är av intresse är de nya regler som föreslås i fråga om
bostadsarrende. Sådant arrende föreligger när arrendatorn äger eller tänker
uppföra bostadshus på marken. Förslaget syftar till en förstärkning
av dessa arrendatorers rättsställning. Bl. a. föreslås att arrendetiden skall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
13
vara bestämd och utgöra minst fem år. Vidare föreslås att arrendatorn
skall få s. k. optionsrätt, dvs. rätt till förlängning av arrendetiden.
Även om den föreslagna reformen av arrendelagstiftningen innebär en betydande
förbättring av bostadsarrendatorernas rättsställning i förhållande
till vad som f. n. gäller, kan det knappast göras gällande att skälen för en
utvidgad rätt till inlösen vid äldre nyttjanderätter därigenom bortfaller
helt. Det är först genom rätten till inlösen som nyttjanderättshavarna får
ett fullständigt skydd mot att behöva lämna det hem de skapat åt sig. Även
bortsett från trygghetssynpunkten måste det framstå som betydelsefullt
för de berörda arrendatorerna att kunna bli ägare till den mark där deras
bostadshus ligger och sålunda göra sig helt oberoende av jordägaren.
På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med kommittén övervägande
skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari
1919 flyttas fram.
I frågan hur långt framflyttningen bör ske anser kommittén att det numera
inte finns anledning att utan vidare anknyta till tidpunkten för tillkomsten
av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället avgöras med hänsyn till vad
som framstår som rimligt vid en avvägning mellan skilda intressen. Enligt
kommitténs mening är tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den
1 januari 1928 godtagbar med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.
Några remissinstanser vill inskränka framflyttningen till tidpunkten
för ensittarlagens ikraftträdande den 1 september 1925 eller till den 1
januari 1926. Enligt dessa remissinstanser saknas bärande skäl att bestämma
tidpunkten till den 1 januari 1928.
Enligt min mening utgör tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande
en skiljelinje som inte kan frånkännas betydelse i det nu aktuella hänseendet.
Jag syftar på det förhållandet att jordpolitiska bestämmelser med generell
giltighet då för första gången infördes i vår lagstiftning. Däremot
anser jag inte några sakliga skäl kunna åberopas till stöd för att tidpunkten
för ensittarlagens ikraftträdande tillmäts avgörande betydelse när det
gäller att fastställa clen nya tidsgränsen. Jag föreslår alltså att framflyttningen
sker till den 1 januari 1928.
Kommittén beräknar att antalet stadigvarande bosatta nyttj anderättshavare
som skulle få lösningsrätt vid en framflyttning av tidsbestämningen till
den 1 januari 1928 uppgår till åtminstone 2 000. Enligt kommitténs mening
kan det därför inte med fog göras gällande att lagändringen skulle beröra ett
så litet antal personer att den av denna orsak framstår som opåkallad. Från
några håll bär man vid remissbehandlingen gjort gällande att antalet berörda
nyttj anderättshavare är avsevärt lägre än kommittén antagit och att det
på grund därav inte föreligger tillräckliga skäl för en lagändring. Även om
den av kommittén angivna siffran skulle vara något för hög, är det enligt
min mening tydligt att en framflyttning av tidpunkten till den 1 januari
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
1928 berör ett inte alldeles obetydligt antal personer. Med hänsyn härtill och
till den stora vikt lagändringen kommer att få för dessa anser jag att den
bör genomföras.
I likhet med kammarkollegiet finner jag inte anledning till att man som
en följd av den nu föreslagna lagändringen flyttar fram den i 3 § kyrkliga
försäljningslagen angivna tidpunkten den 1 januari 1926.
Motioner. I motionerna I: 892 av herr Dahlberg m. fl. och II: 1106 av fru
Löfqvist m. fl. anförs bl. a. att den föreslagna nya tidpunkten, den 1 januari
1928, valts på ett sätt som utestänger alltför många människor, för
vilka liknande sociala skäl föreligger som de som ursprungligen motiverade
lagens tillkomst. Av olika anledningar förekom nämligen, säger man, i
vissa delar av landet bostadsbyggande på nyttjanderättsmark i samma
former, som motiverat lagens tillkomst, ända fram till dess den på 1946
års riksdagsbeslut grundade nya bostadspolitiken fördes ut i verkligheten.
Lagändringen anses sålunda inte motsvara hela det faktiskt föreliggande
behovet. Enligt motionärernas uppfattning har det sociala motivet för att
tillförsäkra inlösningsrätt även åt de nyttj anderättshavare som tillkom under
1930-talet — under förutsättning att det gäller stadigvarande bostad —
en sådan tyngd att den tidsmässiga utvidgningen av inlösningsrätten bör
göras så stor att även dessa får del av den.
Motionärerna hänvisar till att ett par remissinstanser framhåller året
1948 såsom ett lämpligt gränsår med tanke på önskvärdheten av att nyttjanderättshavare
efter inlösen får ökad möjlighet att lånevägen upprusta
bostaden. En remissinstans anser att man, för att utvidga lösningsrätten
till bostäder som är av betydelse för den sociala bostadsförsörjningen, skäligen
kan flytta fram tidpunkten ett tiotal år längre än kommittén föreslagit,
alltså till omkring 1938. Med tanke på vad som sagts i motionerna om
den nya bostadspolitikens införande år 1946 är det tveksamt om en gränsdragning
vid 1938 ger det önskade bostadssociala skyddet åt hela den grupp
frågan gäller. Av detta skäl anser motionärerna det rimligast att tidsgränsen
i ensittarlagens 1 § anges till den 1 januari 1948.
Jämkning av 1 a § andra stycket ensittarlagen
Kommittén. Ensittarlagen var ursprungligen inte tillämplig på mark inom
detaljplanerade områden. Genom en lagändring år 1939 öppnades emellertid
möjlighet till inlösen även i dessa fall. De särskilda reglerna härom
finns i 1 a §. Enligt första stycket föreligger lösningsrätt bara om nyttjanderättshavarens
boningshus i sin helhet är beläget på mark som enligt stadsplanen
eller byggnadsplanen är avsedd för enskilt bebyggande. I andra stycket
behandlas det fall att marken är tomtindelad. Som ytterligare förutsätt
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967 15
ning för lösningsrätt gäller då att boningshuset i sin helhet skall ligga på
en tomt. Lösningsrätten skall avse denna tomt eller, om jordägaren inte
äger hela tomten, den del av denna som tillhör jordägaren. Om nyttjanderätten
avser bara del av tomten, »äge lösningsrätt ej rum, om värdet av
denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av varje annan
tomtdel, som är i en ägares hand».
Kommittén framhåller att enligt förarbetena grunden för den citerade bestämmelsen
är att nyttjanderättshavaren inte bör få lösa jordägarens tomtdel
med stöd av ensittarlagen, om han inte därigenom får möjlighet att
senare med stöd av byggnadslagstiftningen lösa övriga tomtdelar. Vidare
erinras om att såväl 26 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), som
gällde vid tillkomsten av 1 a § ensittarlagen, som 46 § byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385) vid inlösen ger företräde åt den vars tomtdel vid
uppskattning åsätts största värdet. Den som innehar en tomtdel vars värde
understiger någon av övriga tomtdelars kan således inte räkna med att få
lösa dessa, utan sannolikheten talar i stället för att hans egen del blir löst.
Den nyss angivna grunden för den citerade bestämmelsen i 1 a § leder
enligt kommitténs uppfattning till att nyttjanderättshavaren inte bör med
stöd av bestämmelsen kunna lösa jordägarens del i tomten när värdet av
denna tomtdel understiger värdet av någon annan tomtdel som är i en
ägares hand. Kommittén anser att bestämmelsen bör formuleras om i enlighet
härmed.
Remissyttrandena. Förslaget till ny lydelse av 1 a § andra stycket tillstyrks
eller lämnas utan erinran i nästan alla remissyttrandena.
Bland dem som avstyrker är överlantmätaren i Uppsala län som framhåller
att inlösen av tomtdel med stöd av 46 § byggnadslagen enligt hans
erfarenhet används ytterst sällan, även om regeln tjänar som påtryckningsmedel
i många fall. Han påpekar också att värdering vid inlösenförrättning
och värdering vid expropriationsdomstol, särskilt om någon tid
förflyter däremellan, kan leda till mycket skilda resultat och att ändring
av tomtindelning kan ändra värdeförhållandena. De till stöd för lagändringen
anförda motiven anser överlantmätaren därför inte bärande.
Överlantmätaren i Östergötlands län är tveksam om det finns anledning
att genomföra lagändringen med hänsyn till att den sakliga betydelsen
därav synes ringa och att kommittén samtidigt föreslår en avveckling av
ensittarlagen.
På flera håll uttalas önskemål om andra ändringar i den nu aktuella
bestämmelsen i 1 a §. Lantmäteristgrelsen anför sålunda att motivet till
bestämmelsen synes vara att inlösen enligt ensittarlagen av del av tomt
inte skall efterföljas av inlösen av samma tomtdel enligt 46 § byggnadslagen.
Denna avsikt bör motsvaras av en lagbestämmelse som tar sikte
på den genom förrättningen inlösta tomtdelen och inte, som den nuvarande
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
lagtexten, på den tomtdel som nyttjanderättshavaren innehar. Styrelsen
hänvisar därvid till att inlösen enligt 1 a § ensittarlagen kan avse större
del av tomten än som upplåtits till nyttjanderättshavaren, eftersom all
mark som tillhör jordägaren inom tomten skall övergå till inlösaren. Enligt
styrelsens mening bör i paragrafen föreskrivas att lösningsrätten, om
jordägaren inte äger hela tomten, skall begränsas till den del därav som
tillhör honom, dock att inlösen inte får ske om värdet av denna del jämte
värdet av byggnaderna därå understiger värdet av annan tomtdel som är
i en ägares hand. Liknande uttalanden görs av stadsförbundet och kommunal-tekniska
föreningen. Föreningen anser emellertid att den inskränkningen
i lösningsrätten bör göras att inlösen inte får ske om värdet av
den del av jordägarens tomtmark som inte omfattas av nyttjanderätten
överstiger värdet av den upplåtna tomtdelen och nyttjanderättshavarens
byggnader.
Överlantmätaren i Uppsala län tolkar den nu gällande lagtexten på samma
sätt som nyssnämnda remissinstanser.
Vissa andra oklarheter i 1 a § andra stycket påtalas också. Överlantmätaren
i Älvsborgs län framhåller att begreppet tomtdel inte är helt entydigt.
I tomtbildningslängden betecknas nämligen som tomtdel varje område
som kommer från en och samma stadsäga, medan »tomtdel i en ägares
hand» i 1 a § ensittarlagen och 46 § byggnadslagen kan omfatta flera tomtdelar
enligt tomtbildningslängden. Uttrycket »byggnaderna» i 1 a § andra
stycket kan enligt överlantmätaren i Uppsala län ge anledning till osäkerhet.
Överlantmätaren förmodar att därmed skall avses boningshus samt
uthus o. d. inom den berörda tomten men påpekar att någon sådan begränsning
inte framgår av lagtexten, vilket kan medföra att i totalvärdet
medräknas också värdet av byggnader utanför tomten. Lantmäteristyrelsen
och överlantmätaren i Älvsborgs län efterlyser vidare ett klarläggande av
att i värdet på övriga tomtdelar skall inräknas värdet av där befintliga
byggnader.
Hovrätten för Nedre Norrland anser att kommitténs förslag behöver
kompletteras med övergångsbestämmelser. Eftersom kommittéförslaget i
förhållande till gällande rätt innebär en inskränkning i ensittarens möjligheter
att lösa marken, bör äldre lag tillämpas när lösningsrätt föreligger
enligt denna men inte enligt den nya lagen.
Departementschefen. Som kommittén påpekat har 1 a § andra stycket
sista meningen fått en avfattning som strider mot vad som i förarbetena
angetts vara grunden för bestämmelsen. När nu kommittén tagit upp frågan
och vissa ändringar ändå skall göras i ensittarlagen, synes det lämpligt
att denna bristande överensstämmelse undanröjs, även om den praktiska
betydelsen av en lagändring är begränsad.
Vid remissbehandlingen har från skilda håll uttalats att de aktuella be -
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
stämmelserna också har andra brister. Sålunda påpekas att lagtexten anger
att det är den tomtdel nyttjanderättshavaren innehar i stället för, som
det rätteligen bör vara, hela den jordägaren tillhöriga tomtdelen som skall
jamforas med Övriga tomtdelar. Enligt min mening kommer man vid en
tolkning av lagtexten efter dess syfte fram till att innebörden måste vara
den som sist angetts. En sådan tolkning kan inte heller anses oförenlig med
lagtextens ordalydelse. För undanröjande av all tveksamhet om innebörden
bör emellertid lagtexten jämkas.
Vid remissbehandlingen har man också efterlyst ett klarläggande om
att vid tillämpningen av bestämmelsen skall till värdet av jordägarens tomtdel
laggas värdet endast av de byggnader som är belägna inom tomten och
att i värdet av Övriga tomtdelar skall inräknas värdet av där befintliga
byggnader. Jag delar uppfattningen att bestämmelsen bör tolkas på det sätt
som nu angetts och att lagtexten bör jämkas också på denna punkt.
I enlighet med de överväganden för vilka nu redogjorts förordar jag att
den nu aktuella delen av 1 a § andra stycket får det innehållet att när
jordägaren inte äger hela tomten lösningsrätt inte föreligger, om värdet
av jordägarens tomtdel jämte värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnader understiger värdet av någon annan tomtdel
som ar i en agares hand. Som påpekats i ett remissyttrande kan
»tomtdel som är i en ägares hand» omfatta flera tomtdelar enligt tomtbildningslängden.
I värdet av tomtdel skall inräknas också värdet av jordägarens
där uppförda byggnader. I båda de nu angivna hänseendena anknyter
terminologin till den som används i 46 § byggnadslagen. Uppskattningen
av tomtdelarnas värde torde böra ske enligt de grunder som
skall tillämpas vid bedömande av konkurrens mellan delägare i tomt om
lösningsrätt enligt 46 § byggnadslagen. Varje tomtdels värde skall således
anses lika med hela den ersättning som vid expropriation skall utgå för
tomtdelen.
Motion. I motionen I: 891 av herrar Alexanderson och Ernulf anförs att
ändringen i 1 a § har föranletts av att den nu gällande lydelsen icke helt
stämmer med den motivering, som ligger till grund för lagrummet, nämligen
att denna paragraf och reglerna i 46 § byggnadslagen om s. k. tomtexpropriation
skall korrespondera med varandra. Enligt motionärernas menmg
fyller emellertid inte heller den i propositionen föreslagna regeln denna
uppgift. Bl. a. ger den nyttjanderättshavaren i princip lösningsrätt till jordägarens
hela markinnehav inom tomten även om den med nyttjanderätt
upplåtna delen med därå uppförda byggnader har lägre värde än den del
av tomten, som tillhör jordägaren och ej utarrenderats. Situationen kan
sålunda vara den att jordägaren, även om »ensittaren» ägt icke blott byggnaden
utan även den upplåtna marken, skulle varit berättigad att enligt
byggnadslagen inlösa mark och byggnader. En viss spärr kan ligga i 2 §
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
andra stycket ensittarlagen, men denna är skriven med tanke på olägenhet
för den fastighet som jordägaren efter inlösningen har kvar och passar
ej väl för detta fall. I varje fall bör ej ens principiell lösningsrätt föreligga,
som på detta sätt direkt strider mot byggnadslagens reglering.
Motioner angående friköp av kronojord m. m.
Här skall till en början nämnas att enligt 19 § ensittarlagen kan friköp
i allmänhet inte ske, om marken tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle.
Kyrklig jord kan lösas enligt ensittarlagen, om den inte anses
tillhöra något av de nyss nämnda rättssubjekten (NJA 1926 s. 550, 1934 s.
15, 1935 s. 195 och 1938 s. 522). Möjlighet att i annan ordning lösa kyrklig
jord föreligger enligt 3 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt. Beträffande försäljning av fast egendom som står
under domänstyrelsens förvaltning gäller förordningen den 26 maj 1945
(nr 262) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. in. Förordningen
innefattar bemyndigande för domänstyrelsen att under vissa förutsättningar
och på vissa villkor sälja kronan tillhörig fast egendom. År egendomen
bebyggd och innehas den med nyttjanderätt skall den i regel hembjudas
nyttjanderättshavaren.
Här må även omnämnas att riksdagen under vårsessionen innevarande
år medgett (prop. 1967: 99, JoU 23, rskr 279), att Kungl. Maj :t fr. o. m. den
1 juli 1967 tills vidare utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall får
besluta om försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast
egendom, om taxeringsvärdet på egendomen uppgår till högst 500 000 kr.,
då egendomen förvaltas av postverket, televerket, statens järnvägar, statens
vägverk, luftfartsverket, statens vattenfallsverk eller domänstyrelsen, samt
i annat fall till högst 300 000 kr., eller, om taxeringsvärde inte är åsatt, det
vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppgår till högst nämnda belopp.
Kungl. Maj :t skall då anses lämpligt i viss utsträckning kunna överlämna
beslutanderätten rörande sådana försäljningar åt underlydande myndigheter.
I motionen II: 1105 av herrar Larsson i Luttra och Svensson i Vä anförs
att det inte finns något att erinra mot de i propositionen föreslagna ändringarna
i ensittarlagen. Däremot anser motionärerna det angeläget att
den princip som ensittarlagen bygger på utsträckes att omfatta även sådan
mark som är i statens ägo. Motsvarande förvärvsrätt, som i dag gäller för
den som innehar annans mark, bör sålunda införas för den som innehar
kronan tillhörig mark för bostads- eller jordbruksändamål. En sådan förändring
skulle inte medföra att staten behövde avhända sig några nämn
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
19
värda markområden, men torde vara av avsevärd betydelse för det fåtal
enskilda människor, som därmed skulle ges möjlighet att friköpa marken
till sina bostadshus eller jordbruk.
Frågan om försäljning av kronan tillhörig mark som upplåtits med nyttjanderätt
berörs även i de fristående motionerna I: 451 av herr Andersson,
Torsten, och II: 574 av herr Persson i Heden.
Motionärerna anför att det på vissa platser i vårt land finns lägenheter,
där innehavaren äger bostadshus och ekonomibyggnader under det att
kronan genom domänverket äger jorden. Såsom exempel på sådana platser
nämns kronoparken i Västra Marks kommun i Älvsborgs län. Inom
denna kommun finns sex å sju lägenheter, där byggnaderna ägs av arrendatorerna.
I flera fall har dessa enligt vad motionärerna anför ägt byggnaderna
under mycket lång tid. En av dem har därjämte i cirka 50 års tid
arbetat åt domänverket. I ett annat fall innehas byggnaderna sedan fyra
generationer tillbaka av samma släkt. I detta liksom i andra likartade fall
var lägenheterna anlagda redan innan domänverket inköpte områdena och
bildade kronoparker av dem. Man påpekar också att flera av lägenheterna
är belägna nära invid allmän landsväg. En avstyckning av lägenheter invid
sådan kan ej enligt motionärernas åsikt anses lända innehavaren av huvudfastigheten
till uppenbart men.
Motionärerna förklarar att innehavarna av byggnader i flera fall har
meddelats att domänverket inte medger dem friköp. I ett fall har ett par
framställningar ingetts, bl. a. till Kungl. Maj :t, om rätt att friköpa byggnaderna.
Framställningarna har emellertid avslagits.
I motionerna sägs vidare att man inte kan finna att det är motiverat att
ställa innehavarna av byggnader på ofri grund i sämre läge, därest huvudfastigheten
ägs av kronan än om huvudfastigheten äges av en enskild. Avsikten
torde enligt motionärernas mening ha varit att kronan skulle behandla
innehavarna av byggnader på ofri grund på sina domäner lika gynnsamt
som om huvudfastigheterna ägts av enskilda.
I motionerna I: 451 och II: 574 nämns ett fall där ansökan om friköp avslagits.
Motionärerna torde härmed åsyfta ansökan av Oskar Lundin att
få friköpa skogsjordbruket Slättåsalid på kronoparken Gallåsen i Marks
revir. Ansökan avslogs av domänstyrelsen den 16 oktober 1963. Lundin
anförde därefter besvär över styrelsens beslut. Kungl. Maj :t lämnade emellertid
den 26 mars 1965 besvären utan bifall. Även ansökan av Lundin att
få förvärva ett mindre område av det nämnda skogsjordbruket har avslagits.
De huvudsakliga omständigheterna i ärendet framgår av domänstyrelsens
utlåtande till Kungl. Maj :t den 22 december 1964 i anledning av Lun
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
dins besvär över domänstyrelsens nämnda avslagsbeslut den 16 oktober
1963. Styrelsen anförde:
Skogsjordbruket Slättåsalid är beläget inom kronoparken Gallåsen ca
7 km från Björketorps och Horreds stationssamhällen. Inom kronoparken
Gallåsen finnas ännu spridda skogsjordbruk och enskilt ägda jordbruk
bildande enklaver. Trots i regel undermålig bebyggelse ha dessa spridda
bosättningar hakat sig kvar i skogsbygden. Medelåldern på de kvarboende
människorna är hög. Ungdomen söker sig i stor utsträckning industriarbete
i Viskadalen samt bosätter sig även därstädes. Alla serviceorgan är
knutna till Horred och Björlcetorp vid väg och järnväg i Viskadalen.
Lantbruksnämnden har i yttrande den 24 juli 1962 uttalat att det icke
finns förutsättningar för Slättåsalid att bestå som självständig jordbruksenhet.
Nämnden har dock, med hänsyn till att Lundin och hans förfäder
ha innehaft arrendet så länge samt att de äga byggnaderna, tillstyrkt förvärv
av ca 3 ha mark.
Länsbostadsnämnden har i yttrande den 11 september 1963 avstyrkt försäljning
till Lundin på grund av det ensliga läget och stora avståndet till
serviceorgan. Nämnden anser att stöd endast kan beviljas för begränsade
bostadsförbättringsåtgärder.
Ehuru Lundin, om marken icke ägts av kronan, skulle vara berättigad
att inlösa marken enligt ensittarlagen, hemställer domänstyrelsen att Lundins
besvär över domänstyrelsens beslut, att icke medgiva Lundins förvärv
av Slättåsalid, lämnas utan bifall.
Domänstyrelsen avser att även i fortsättningen upplåta marken till
skogsjordbruket Slättåsalid till Lundin på arrende, så länge han önskar
arrendera marken och orkar sköta arrendet. Alternativt är domänstyrelsen
villig att lösa Lundin från arrendet och inlösa byggnaderna om Lundin så
önskar.
Remissyttranden i anledning av motionerna I: 451 och II: 574
Över motionerna I: 451 och II: 574 har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat utlåtanden från domänstyrelsen och bostadsstyrelsen.
På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgetts av
Riksförbundet Landsbygdens folk.
Domänstyrelsen anser det inte erforderligt att riksdagen gör något uttalande
i frågan. Bostadsstgrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot
en analog tillämpning av ensittarlagens grunder för inlösen av kronojord.
Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker motionerna.
Domänstyrelsen erinrar om att den första ensittarlagen, som antogs den
28 juni 1918 (SFS 1918: 569), ersattes av en ny lag den 26 mars 1920 (SFS
1920: 132), vilken lag i sin tur ersattes av nu gällande ensittarlag av den
18 juni 1925 (SFS 1925: 334). Styrelsen anför i fortsättningen följande.
Vid överläggningen i riksdagen angående 1918 års lag framhöll departementschefen
(II: 78:21 f) alt undantaget beträffande kronojord berodde
på, att man velat tillämpa samma principer som beträffande expropriation,
och att man dessutom ansett, att något praktiskt behov av en utsträckning
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
av lagens tillämpning till kronojord knappast förelegat, då man därefter
som dittills fick förutsätta, att kronan skulle underlätta för brukaren att
lösa den jord, han brukat.
Undantaget i fråga om mark, som tillhör kronan, är inskrivet i 19 § i
gällande ensittarlag. Genom ändring av denna pargraf år 1929 gjordes ensittarlagen
tillämplig på samfälld mark, vari kronan äger andel, som icke
utgör mer än hälften. I propositionen angående denna lagändring anförde
vederbörande departementschef beträffande huvudregeln om kronojords undantagande
från ensittarlagens tillämpning bl. a. (prop. 1929: 36 s. 18) att
detta undantag, frånsett vissa principiella skäl utan större praktisk betydelse,
föranletts av att något egentligt behov av lagens tillämpning i dylikt
fall icke ansetts vara för handen, enär viss rätt till friköpning tillförsäkrats
nyttjanderättshavare med egna hus på sådan jord genom bestämmelserna
i 5 § förordningen den 17 december 1926 angående grunderna för
upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt
enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter
(SFS 1926: 509).
Nämnda 1926 års förordning ersattes av ny förordning den 27 juni 1929
angående försäljning i vissa fall av kronoegendom in. in. (SFS 1929: 176).
I denna förordning motsvarade bestämmelserna i 10 § vad som i ifrågavarande
avseende varit stadgat i 5 § i 1926 års förordning. I propositionen
angående förordningen återgav departementschefen (prop. 1929: 138
s. 47) utan erinran de sakkunnigas (kronojordssakkunniga) uttalande,
att för vinnande av i görligaste mån likartade normer angående ensittares
rätt till inlösen av den mark de nyttjade och bebyggt, var önskvärt att
bestämmelserna beträffande kronojord i ifrågavarande hänseende utformades
i så nära överensstämmelse som möjligt med ensittarlagen och lagen
den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Utskottet påpekade
(IL JoU 1929:1 s. 30) att tillämpningsföreskrifterna till 10 § i 1929 års förordning
innehöll, att sådant särskilt förhållande, vilket kunde utgöra hinder
för hembudsrätt, skulle anses föreligga om lägenhetens frånskiljande
medförde men för kronoegendom och anmärkte att eftersom enligt ensittarlagen
dylikt men kunde åberopas såsom hinder mot inlösen allenast såframt
det kunde anses vara avsevärt, samma regel syntes böra tillämpas
i förevarande fall. Förordningen av år 1929 ersattes av den nu gällande
förordningen den 25 maj 1945 angående försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. in. (SFS 1945:262). Av sistnämnda förordning framgår (JoU
1945:35 s. 13) att någon omläggning av principerna inte var avsedd. Utskottet
förutsatte, att de nya bestämmelserna icke skulle tillämpas på ett
sådant sätt, att arrendatorerna i förevarande avseende kom i oförmånligare
läge än det som dittills varit rådande.
Domänstyrelsen konstaterar med stöd av det anförda att riksdagens me -
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
ning är att ensittare på mark, som tillhör kronan, icke skall förvägras en
förmån motsvarande den som jämlikt ensittarlagen skulle tillkomma honom
därest marken vore i enskild ägo. Enligt domänstyrelsens förmenande
är det inte erforderligt, att riksdagen gör förnyat uttalande i frågan.
Bostadsstyrelsen anför bl. a. att de för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
gällande låneförfattningarna om bostadslån och förbättringslån
tillgodoser tillfredsställande det bostadssociala intresset att genom lån till
ombyggnad eller förbättring lösa uppkommande bostadsproblem även för
den som äger byggnad på annans mark. Styrelsen uttalar vidare —- efter
att ha redogjort för nämnda bestämmelser såvitt avser säkerhetsfrågan —
att det i motionerna berörda spörsmålet är av ringa bostadspolitiskt intresse.
Bostadsstyrelsen har emellertid inte något att erinra mot en analog tilllämpning
av ensittarlagens grunder för inlösen av mark på fall som avser
friköp av kronojord. En så långt det är möjligt lika bedömning av förutsättningarna
för inlösen synes särskilt önskvärd, då kronan förvärvat mark
med därå befintlig, av annan ägd byggnad och byggnadens ägare senare
aktualiserar inlösenfrågan.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför att motionerna synes innefatta
förslag till att kronan skall — under de förutsättningar som angives i ensittarlagen
— medge lösningsrätt till mark gentemot innehavare av byggnader
på ofri grund. Förbundet tillstyrker förslaget och förklarar sig utgå
från att kronan gentemot nyttjanderättshavare ej skall intaga mer restriktiv
ställning än en enskild markägare skulle kunna tvingas till, då ensittarlagen
är tillämplig.
Utskottet
Den gällande ensittarlagen uppställer som villkor för inlösen bl. a. att på
det område som nyttjanderättshavaren innehar skall finnas ett bostadshus
som tillhör nyttjanderättshavaren och som lämnar nöjaktig bostad åt honom
och hans familj. Vidare skall boningshus som tillhörde nyttjanderättshavare
och lämnade bostad åt honom och hans familj ha funnits uppfört på marken
den 1 januari 1919.
I propositionen föreslås den ändringen i lagen att som förutsättning för
inlösen skall krävas att marken sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd
med nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som under samma tid utgjort
stadigvarande bostad åt honom och hans familj. Framflyttningen av
den för tillämpning av lagen avgörande tidpunkten innebär en utvidgning
av lösningsrätten. Kravet på att huset skall ha utgjort nyttjanderättshavarens
stadigvarande bostad medför däremot en begränsning av denna rätt
på så sätt att nyttjanderätt för fritidsändamål inte kan åberopas som skäl
för inlösen. Villkoret skall vidare i princip ha varit uppfyllt under hela ti
-
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
den från den 1 januari 1928 till inlösningstillfället. De nyttjanderättshavare
som nu har lösningsrätt men som av någon anledning inte utövat denna
möjlighet att friköpa marken skall dock vara bibehållna vid sin rätt.
Särskilda regler för inlösen av mark inom detaljplanerade områden ges i
1 a § i lagen. Är marken tomtindelad gäller enligt andra stycket av samma
paragraf att boningshuset i sin helhet skall ligga på en tomt. Lösningsrätten
skall avse denna tomt eller, om jordägaren inte äger hela tomten, den del
av denna som tillhör jordägaren. Från regeln finns emellertid ett undantag.
Om ny ttj anderätten avser bara del av tomten »äge lösningsrätt ej rum,
om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av
varje annan tomtdel, som är i en ägares hand». I propositionen föreslås att
den sistnämnda bestämmelsen får det innehållet att när jordägaren inte
äger hela tomten lösningsrätt inte föreligger om värdet av jordägarens tomtdel
jämte värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader
understiger värdet av någon annan tomtdel som är i en ägares hand.
Ändringen sker i syfte att förtydliga bestämmelsen och för att bringa den i
överensstämmelse med de grunder som anfördes vid dess tillkomst år 1939.
I propositionen föreslås slutligen att ensittarlagen skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1976.
Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1968.
I motionerna I: 892 av herr Dahlberg m. fl. och II: 1106 av fru Löfqvist
in. fl. hemställes att den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten
skall framflyttas till den 1 januari 1948.
I motionen I: 891 av herrar Alexanderson och Ernulf yrkas att undantagsbestämmelsen
i 1 a § andra stycket skall formuleras i enlighet med kommitténs
förslag. Då nyttjanderätten avser endast del av tomten skall således
lösningsrätt inte föreligga om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna
understiger värdet av någon annan tomtdel, som är i en ägares hand.
I motionen I: 1105 av herrar Larsson i Luttra och Svensson i Vä hemställes
att riksdagen skall bemyndiga Kungl. Maj :t att avyttra kronan tillhörig
mark, när omständigheterna är sådana att lösningsrätt enligt ensittarlagen
förelegat om marken varit i enskild ägo. Det i motionerna I: 451 av
herr Torsten Andersson och II: 574 av herr Persson i Heden framställda
yrkandet innebär att riksdagen skall uttala sig för en analog tillämpning av
ensittarlagens bestämmelser råd prövning av ärenden om försäljning av kronomark
till nyttjanderättshavare.
Utskottet har för sin del inte något att erinra mot att tidpunkten den 1
januari 1919 flyttas fram till den 1 januari 1928 och att utformningen av
bostadskravet i anslutning härtill ändras på sätt föreslås i propositionen. På
frågan om en ytterligare framflyttning av tidpunkten bör ske såsom yrkas
i motionerna I: 892 och II: 1106 vill utskottet anlägga följande synpunkter.
Under senare år synes det endast i tämligen obetydlig utsträckning ha
förekommit att egna hem uppförts på ofri grund. I en del fall torde friköp
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
ha skett senare. I andra fält åter används husen numera endast för fritidsändamål,
och enighet synes råda om att nyttjanderätt för fritidsändamål inte
bör grunda lösningsrätt enligt ensittarlagen. En ytterligare framflyttning
av tidpunkten skulle därför sannolikt beröra endast ett ringa antal personer.
Utskottet hänvisar till att redan det praktiska behovet av den nu
föreslagna reformen ifrågasatts av flera remissinstanser. Som departementschefen
anför måste jordägarens intresse av att återfå marken också
anses vara alltmer förtjänt av att beaktas ju kortare tid marken varit ur
hans besittning. De sociala skäl, som motionärerna berör, kan vidare enligt
utskottets mening till stor del tillgodoses på annat sätt än genom en utvidgning
av lösningsrätten. De gällande författningarna angående bostadslån
och förbättringslån beaktar sålunda det bostadssociala intresset av att
lån till ombyggnad eller förbättring kan lämnas även till den som äger
byggnad på annans mark. Vanligen går då säkerhet krävs men godtagbar
sådan inte kan ställas av den lånesökande kommunerna i borgen för ifrågavarande
lån. Av betydelse i detta sammanhang är också att riksdagen inom
kort kommer att föreläggas förslag till ändring av arrendelagstiftningen,
syftande till en förstärkning av rättsställningen för bl. a. de arrendatorer
som äger bostadshus på den arrenderade marken. Förslaget torde komma
att innehålla bestämmelse om att arrendetiden skall vara bestämd och utgöra
minst fem år. Arrendatorn avses vidare få s. k. optionsrätt, dvs. rätt
till lörlängning av arrendetiden. Om dessa ändringar i arrendelagstiftningen
genomförs uppkommer en betydande förbättring av bostadsarrendatorernas
rättsställning. Även andra skäl, såsom att en fullständig jord- och
planpolitisk prövning som vid avstyckning inte sker i ensittarärendena,
talar mot en ytterligare framflyttning av tidpunkten. Särskilt tydligt framstår
detta mot bakgrunden av att lagen nu föreslås avvecklad.
På nu anförda skäl avstyrker utskottet motionerna I: 892 och II: 1106.
Den i propositionen och motionen I: 891 berörda undantagsbestämmelsen
i 1 a § andra stycket är i sin gällande lydelse på flera punkter inte fullt
entydig. Huvudspörsmålet får anses gälla frågan huruvida vid inlösen av
tomtindelad mark någon värdejämförelse skall ske mellan å ena sidan
den upplåtna tomtdelen och nyttjanderättshavarens byggnader och å andra
sidan den del av jordägarens mark jämte byggnader som inte omfattas av
nyttjanderätten. Lagtextens avfattning kan innebära att en sådan jämförelse
är avsedd. Vissa vid bestämmelsens tillkomst gjorda uttalanden pekar
emellertid i annan riktning. Någon rättspraxis på området synes inte föreligga.
Departementschefen, som haft till utgångspunkt att någon saklig
ändring i denna del nu då lagen står inför sin avveckling inte bör ske, har för
sin del tolkat bestämmelsen på det sätt som motiven antyder. Utskottet anser
att denna ståndpunkt bör godtas. En sådan tolkning kan leda till att
nyttj anderättshavare medges inlösen — vilken som ovan nämnts inom
tomtindelad mark skall omfatta tomten eller om jordägaren inte äger hela
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
25
tomten, den del därav som tillhör denne — även om värdet av det upplåtna
området jämte byggnader understiger värdet av den tomtmark med
eventuella byggnader som jordägaren behållit eller kanske i. o. in. är obetydligt
i förhållande därtill. Detta torde dock inte vara avsikten. Ett förtydligande
på denna punkt kunde därför tyckas erforderligt. Utskottet anser
emellertid att otillfredsställande resultat i sådana fall kan förebyggas
genom tillämpning av 2 § andra stycket, som stadgar att lösningsrätt inte
äger rum bl. a. då avståendet av marken skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastighet. — Övriga ändringar i 1 a § möter inte någon erinran.
Utskottet avstyrker med hänsyn till vad nu sagts motionen 1:891 och
tillstyrker propositionen såvitt avser 1 a §.
De delar av lagförslaget som inte behandlats särskilt ovan föranleder inte
något uttalande från utskottets sida.
Som nämnts i den föregående redogörelsen har riksdagen under innevarande
år medgett att Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke i varje
särskilt fall inom vissa värdegränser tills vidare beslutar om försäljning
av kronan tillhörig fast egendom. Något särskilt bemyndigande av det
slag som ifrågasatts i motionen II: 1105 är därför inte erforderligt. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t och underlydande myndigheter prövar
ärenden om friköp av mark i en positiv anda och att kronoarrendatorer i
möjligaste mån ges samma möjligheter att lösa den jord de brukar som ensittarlagen
tillförsäkrar nyttjanderättshavare på enskild mark. Motionerna
I: 451 och II: 574 får härmed anses besvarade.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen med avslag på motionerna 1: 892 och
II: 1106 antar det i propositionen nr 144 framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 1 § lagen den 18 juni 1925
(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;
B. att riksdagen med avslag på motionen 1:891 antar
förslaget till ändrad lydelse av 1 a § nämnda lag;
C. att riksdagen bifaller propositionen i övrigt;
D. att följande motioner, nämligen
1. 1: 451 och II: 574 samt
2. II: 1105
i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 november 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson
(s), Knnt Johansson (s), Ebbe Ohlsson* (h), Erik Jansson* (s), NilsEric
Gustafsson (ep) och Ernulf (fp);
från andra kammaren: herrar Nyberg (fp), Hedin (h), Tobé (fp),
Ekström i Iggesund (s), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar
Hammarberg (s) och Josefson i Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
Vid A. i utskottets hemställan
I. av herr Ngberg (fp), som ansett
a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden »Utskottet
har» och slutar med »och II: 1106» bort ha följande lydelse:
Vad först gäller frågan om framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna
tidpunkten den 1 januari 1919 vill utskottet anföra följande. Den
gällande bestämmelsen i 1 § har kommit att från lösningsrätt utestänga
åtskilliga nyttjanderättshavare som i allt väsentligt befinner sig i samma
läge som många lösningsberättigade. Utskottet anser det för sin del vara
alldeles uppenbart att en framflyttning av tidpunkten bör ske. I frågan hur
långt framflyttningen bör ske kan givetvis delade meningar råda, då valet
måste träffas efter en avvägning mellan de olika intressen av skilda slag
som gör sig gällande på området. Enligt utskottets uppfattning måste den
största vikt fästas vid de sociala synpunkterna. Dessa har inte beaktats
tillräckligt i Kungl. Maj :ts förslag. Framflyttningen till den 1 januari 1928
tillgodoser i motsvarande mån inte intresset av att bevara de på annans
mark uppförda egna hemmen. Utskottet hänvisar till att det i vissa delar
av landet förekom byggande av egna hem på ofri grund under samma former
som motiverade lagens tillkomst ända till dess den på 1946 års riksdagsbeslut
grundade nya bostadspolitiken fördes ut i verkligheten. De sociala
skälen för att ge lösningsrätt åt dessa nyttjanderättshavare har sådan
tyngd att de måste anses överväga de nackdelar, som från andra synpunkter
kan anföras mot en längre gående framflyttning än Kungl. Maj :t föreslår.
Ett rimligt beaktande av de bostadssociala synpunkterna leder enligt
utskottets mening fram till att den för tillämpning av ensittarlagen avgörande
tidpunkten bör bestämmas till den 1 januari 1948.
b) att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av propositionen nr 144 och med
bifall till motionerna 1:892 och II: 1106 för sin del antar
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
27
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 1 §
lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område:
(Kungl. Maj:ts förslag)
(Utskottets förslag)
Den som med nyttjanderätt för
brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark vare berättigad
att i den ordning denna lag
stadgar tillösa sig marken under förutsättning:
-
dels att
dels att marken sedan den 1 januari
1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus,
som under samma tid utgjort
stadigvarande bostad åt honom och
hans familj;
Den som med nyttjanderätt för
brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark vare berättigad
att i den ordning denna lag
stadgar tillösa sig marken under förutsättning:
tio år;
dels att marken sedan den 1 januari
1948 varit bebyggd med nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus,
som under samma tid utgjort
stadigvarande bostad åt honom och
hans familj;
och dels------nyttjanderättshavarens byggnader.
Avlider nyttjanderättshavare-------— särskilt stadgat.
Ändå att---------om nyttjanderättshavare.
Vid uppskattning----------varit förutsatt.
Vid B. i utskottets hemställan
II. av herrar Alexanderson (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Ernulf (fp)
och Ngberg (fp), vilka ansett
a) att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »Den
i» och som slutar med »avser 1 a §» bort ha följande lydelse:
Den i propositionen föreslagna ändringen i 1 a § andra stycket har i första
hand till syfte att undanröja en viss onöj aktighet i den nu gällande lydelsen.
I samband härmed har eftersträvats en närmare anknytning till bestämmelserna
i byggnadslagens 46 § om inlösen av tomtdelar, som tillhör olika
ägare. Den i propositionen föreslagna lydelsen leder emellertid såsom i motionen
påpekats bl. a. till att nyttjanderättshavaren i princip får lösningsrätt
till jordägarens hela tomtinnehav även om den med nyttjanderätt upplåtna
delen med därå uppförda byggnader har lägre värde än den del av tomten,
som tillhör jordägaren och ej utarrenderats. Denna effekt, som icke följer av
nu gällande lydelse, är knappast avsedd och överensstämmer ej med byggnadslagens
principer. Förhållandena illustreras närmare av exemplen i bifogade
bilaga och skall här med hänsyn till sakens komplicerade beskaffenhet
något närmare utvecklas.
Exemplet A. avser det enklaste fall, som avses i lagrummet, nämligen då
jordägaren äger hela tomten men nyttjanderätten avser endast en del därav.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
För detta fall stadgas då i första punkten av nu gällande lydelse, att lösningsrätt
— under vissa förutsättningar beträffande husets läge — föreligger till
hela tomten. I andra punkten göres emellertid den inskränkningen, att detta
icke gäller, om värdet av nyttjanderättsdelen jämte därå uppförda byggnader
understiger värdet av annan tomtdel, som är i en ägares hand, d. v. s.
i detta fall den del av tomten, som ej är upplåten med nyttjanderätt. Denna
reglering stämmer väl med byggnadslagens regler. Enligt propositionsförslaget
hänför sig emellertid inskränkningen i andra punkten endast till det
fall, att jordägaren icke äger hela tomten. Den är sålunda inte tillämplig
i exemplet A. Den föreslagna regleringen är förenlig med byggnadslagens
regler endast om jordägarens ej upplåtna tomtdel är mindre värd än nyttjanderättsdelen
med därå uppförda byggnader. Är värdeförhållandet sådant,
som antydcs i bilagan, skulle nyttjanderättshavaren få en bättre ställning
än om han redan ägde den arrenderade marken.
I exemplet B. avses det fall, att en del av tomten äges av tredje man och
nyttjanderätten avser endast del av jordägarens markinnehav. Här framträder
onöj aktigheter i gällande lydelse. Enligt byggnadslagens regler skall
nämligen den delägare, som disponerar det största värdet inom tomten, ha
rätt att inlösa övriga delar. Enligt gällande lydelse av nu ifrågavarande
paragraf är emellertid nyttjanderättshavarens lösningsrätt utesluten endast
om hans värde understiger värdet av varje annan tomtdel, som ingår i jämförelsen,
d.v. s. är det minsta av de jämförda värdena. För att få överensstämmelse
med byggnadslagens regler bör regeln i stället vara, att lösningsrätt
föreligger endast om nyttjanderättshavarens värde är störst, d.v. s. den
är utesluten om värdet understiger någon av de jämförda tomtdelarnas
värde. Ordet varje i gällande lydelse bör således, såsom föreslagits både i
propositionen och motionen, utbytas mot någon. Den i propositionen i övrigt
föreslagna ändringen leder emellertid även i detta fall till mindre tillfredsställande
resultat. Enligt detta förslag får nämligen nyttjanderättshavaren
vid värdejämförelser alltid tillgodoräkna sig värdet av jordägarens hela
tomtdel, vari även ingår värdet av jordägaren tillhöriga, därå uppförda byggnader
om sådana finnes. Någon jämförelse mellan nyttjanderättsdelen med
därå uppförda byggnader och den jordägaren tillhöriga icke utarrenderade
tomtdelen kommer således icke heller i detta fall till stånd. Om jordägarens
värde är större leder förslaget sålunda till en motsättning mot byggnadslagens
regler.
Exemplet C. illustrerar det specialfall, som närmast föranlett propositionens
förslag om ytterligare ändring i lagtexten utöver det förut nämnda utbytet
av ordet varje mot någon. Det gäller här det fall, att nyttj anderättshavarens
värde väl är större än värdet av jordägarens ej utarrenderade
tomtdel men endast med inräknande av sistnämnda värde är större än värdet
av tomtdel, som tillhör tredje man. För detta fall ger propositionsförslaget
tillfredsställande resultat medan motionens och fastighetsbildnings
-
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
kommitténs förslag icke tillgodoser här anlagda synpunkter. Så kan emellertid
ske genom ett speciellt för detta fall avsett tillägg utan att man samtidigt
åstadkommer olämpliga regler för fallen A. och B. Ett sådant tillägg
bör innehålla, att vid jämförelse med tomtdel, som tillhör annan än jordägaren,
hänsyn skall tagas till värdet av hela den tomtdel, som tillhör jordägaren.
I motionen har antytts, att de icke avsedda resultaten måhända kan undvikas
genom tillämpning av den s. k. obillighetsregeln i 2 § andra stycket.
Emellertid synes det olämpligt att ändra gällande lydelse på sådant sätt,
att för helt normala fall ej avsedda effekter uppstår, och för deras neutralisering
hänvisa till en allmän obillighetsregel. Då paragrafen i allt fall innehåller
klara regler om värdejämförelser bör eftersträvas, att de åtminstone
för normala fall leder till önskvärda resultat. På grund härav finner utskottet,
att paragrafen bör ges den lydelse, som föreslås i motionen, med det här
ovan angivna tillägget.
b) att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av motionen 1: 891 antar följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 1 a §
nämnda lag:
(Kungl. Maj.ts förslag)
1
Ingår mark,--—• -— -—---
År marken tomtindelad, gälle såsom
förutsättning för lösningsrätt
därjämte, att boningshuset i sin helhet
skall vara beläget å en tomt; och
skall i ty fall lösningsrätt äga rum
till tomten eller, där jordägaren ej
äger hela tomten, den del därav
som tillhör denne. I sist angivna fall
äge lösningsrätt dock ej rum, om
värdet av jordägarens tomt del jämte
värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnader
understiger värdet av någon annan
tomtdel, som är i en ägares hand.
(Utskottets förslag)
§•
boningshuset ligger.
År marken tomtindelad, gälle såsom
förutsättning för lösningsrätt
därjämte, att boningshuset i sin helhet
skall vara beläget å eu tomt; och
skall i ty fall lösningsrätt äga rum
till tomten eller, där jordägaren ej
äger hela tomten, den del därav
som tillhör denne. Avser nyttjanderätten
endast del av tomten, äge
lösningsrätt ej rum, om värdet av
denna del jämte värdet av byggnaderna
understiger värdet av någon
annan tomtdel, som är i en ägares
hand. Vid jämförelse med tomtdel,
som tillhör annan än jordägaren,
skall hänsyn tagas till värdet av hela
den tomtdel, som tillhör jordägaren.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
Bilaga
Exempel på tillämpning av 1 a § ensittarlagen
E = område upplåtet med nyttjanderätt.
J = jordägarens ej utarrenderade område.
T = tredje man tillhörig tomtdel.
Värdet av tomtdelarna (i förekommande fall inklusive byggnader) åskådliggöres
genom storleken av respektive ytor.
Gällande lag: Nyttjanderätten avser ej hela tomten; lösningsrätt föreligger
ej eftersom värdet av E. är mindre än J.
Fastighetsbildningskommittén (motionen): Samma resultat; ej lösningsrätt.
Propositionen: Då jordägaren äger hela tomten är undantagsregeln ej
tillämplig. E. har sålunda rätt att lösa hela tomten (om övriga förutsättningar
föreligger).
Gällande lag: Nyttj anderätten avser ej hela tomten; lösningsrätt föreligger
till hela J :s mark med byggnad, eftersom värdet av E. ej är mindre än
varje annan tomtdel.
Fastighetsbildningskommittén (motionen): Lösningsrätt föreligger ej,
då värdet av E. är mindre än J.
Propositionen: Undantagsregeln skall tillämpas, då jordägaren ej äger
hela tomten, men leder till att E. får lösa J., då värdet av E. -f- J. är större
än T.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967
31
Gällande lag: Lösningsrätt föreligger, om E:s värde är högre än J:s.
Fastighetsbildningskommittén (motionen): Lösningsrätt föreligger ej,
då E:s värde är mindre än T:s.
Propositionen: E. har rätt att lösa J., då E. -}- J. är större än T.
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032