Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
1
Nr 52
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i jaktlagstiftningen jämte motioner i
ämnet.
Genom en den 12 maj 1967 dagtecknad proposition, nr 136, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden och lagrådets protokoll föreslagit riksdagen
att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,
dels godkänna den nya ordning för fridlysning av vilda däggdjur och
fåglar varom föredragande departementschefen hemställt.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att jaktlagstiftningens system för fridlysning läggs
om så att alla vilda däggdjur och fåglar blir fridlysta i princip och jakt tilllåten
endast under bestämda jakttider.
Jaktlagens bestämmelser om jaktvårdsområde ändras enligt förslaget så
att länsstyrelserna får tillåta att till sådant område när som helst ansluts
fastighet som har betydelse för jaktvården på området. Samtidigt föreslås
en smidigare övergång till förlängd beståndstid för jaktvårdsområde.
Rätten för var och en att jaga varg och järv ersätts med en kontinuerlig
rovviltkontroll, som innefattar särskilt skydd för rennäringen och annan''
tarndjursskötsel. Rätten att döda säl var den än påträffas blir förbehållen''
yrkesfiskare.
För att göra det möjligt med effektivare åtgärder mot viltskador ger förslaget
länsstyrelserna ökade befogenheter att ordna tvångsjakt. Sådan jakt
föreslås också som ett medel att minska riskerna för kollisioner mellan älg
och motorfordon. Trafikskadat vilt kan enligt förslaget tillfalla jakträttsinnehavaren.
Strängare regler föreslås gälla mot den som låter hund löpa lös i viltmarker.
Vidare förordas straff skärpningar för olovlig jakt och andra brott mot
j aktlagstiftningens bestämmelser.
Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1968.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 52
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
Lagförslaget
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, att 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 mom., 14 §, 15 § 1
mom., 18 och 22 §§, 24 § 1 och 3 mom., 26 § 2 mom. samt 28, 30 och 32—
34 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2 3
11
1 mom. För giltigheten —• —--—
Beslutet skall------— -
Ingår i
§•
----enskild rätt.
---därför uppgivas.
Avser beslutet förlängning av tiden
för jaktvårdsområdes bestånd
och har fastställelse av beslutet begärts
före utgången av den löpande
beståndstiden, skall området fortbestå
till dess frågan om fastställelse
slutligt prövats.
2 mom. På ansökan av ägare till
mark som är av betydelse för jaktvården
på jaktvårdsområde äger
länsstyrelsen förordna att marken
skall ingå i området. Sådant förordnande
får meddelas endast om särskilda
skäl föreligga och delägarna i
jaktvårdsområdet vid sammanträde
beslutat biträda ansökningen. I fråga
om kallelse till och omröstning vid
sådant sammanträde äger 10 §5
mom. motsvarande tillämpning.
— -— — ■— — över ansökningen.
1 Senaste lydelse av 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 18 §, 26 § 2
mom. samt 33 och 34 §§ se 1963:606, av 28 och 30 §§ se 1964:194 samt av 32 § se 1951:290. 2-1 §
3 mom. tillagt genom 1963:606.
’ Rent språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1067
3
(Nuvarande lydelse)
12
1 mom. Beslut enligt 10 § skall gälla
även mot ny fastighetsägare.
14
1 mom. Uppehåller sig varg eller
järv bevisligen i trakten, äge en var
företaga jakt å sådant djur å annans
jaktområde samt behålla de djur av
nämnda slag han därvid fäller.
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis
säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda
rätt have ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter,
nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
sorkdjur (sorkar och lämlar),
råttor, skogsmöss och husmöss.
15
(Jfr 14 § 2 mom.) 1
1 mom. Inkommer räv, grävling, iller,
mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök,
kråka, råka, kaja, skata, björktrast
(snöskata), nötskrika, pilfink eller
gråsparv i gård eller trädgård, have
den som där bor eller innehar trädgården
så ock dennes folk rätt att döda
och behålla djuret, ändock att
jakträtten där tillkommer annan.
Likaledes må björn eller lo, som
inkommer i gård eller trädgård, av
nämnda personer dödas.
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Beslut enligt 10 § eller 11 §
2 mom. gäller även mot ny fastighetsägare.
§•
1 mom. Uppehåller sig björn, varg,
järv eller lo bevisligen i trakten, får
jakt efter sådant djur företagas på annans
jaktområde, i den mån Konungen
eller myndighet, som Konungen
bestämmer, tillåter det.
2 mom. Den som vid yrkesfiske
tillfälligtvis påträffar säl, får döda
och behålla djuret oberoende av vem
jakträtten tillkommer, om ej Konungen
eller myndighet, som Konungen
bestämmer, förordnar annat.
(Jfr 15 § 1 mom.)
§•
1 mom. Den som tillfälligtvis påträffar
djur tillhörande någon av arterna
mullvadar, sorkar (utom bisamråtta),
lämlar, råttor, skogsmöss
och husmöss får döda och behålla
djuret, även om jakträtten tillkommer
annan.
Inkommer räv, grävling, iller,
mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin,
igelkott, fladdermus, duvhök,
sparvhök, kråka, råka, kaja, skata,
björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink
eller gråsparv i gård eller trädgård,
har den som bor där eller innehar
trädgården samt dennes folk rätt
att döda och behålla djuret, även om
jakträtten tillkommer annan. Likaledes
får björn, varg, järv eller lo
som inkommer i gård eller trädgård
av nämnda personer dödas.
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer äger förordna
om undantag från första eller andra
styckena eller om tillämpning av något
av dessa stycken på annan djurart
än som anges där.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
(Nuvarande lydelse)
18
1 mom. Dödar eller fångar man
björn, lo, stork, örn, glada, brun glada,
pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv
eller anträffar man sådant djur
såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan,
oberoende av vem jakträtten tillkommer,
där ej Konungen annorledes
förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt
av annat djur än i 1 mom. sägs
gälle följande:
Älg, hjort, rådjur och bäver, som
anträffas såsom fallvilt under tid då
sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.
I övrigt tillkomme rätten till fallvilt
jakträttsinnehavaren.
22
Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äge jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröj ligen
tillsäga hundens ägare eller innehavare
eller, därest denne ej är
känd eller icke kan träffas, låta kungöra
det i tidning inom orten. Den
som vill återfå upptagen hund löse
den med tio kronor eller, där inom
ett år före upptagandet av samma
person innehavd hund blivit hos
samma jakträttsinnehavare löst, tjugu
kronor jämte för varje gäng ersättning
för hundens föda och övriga
kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren
löst hunden inom åtta dagar
efter erhållen tillsägelse om upptagandet
eller inom trettio dagar från
det kungörelsen därom blivit införd
i tidningen, vare hunden förverkad.
Vill jakträttsinnehavaren hellre taga
lösen, vare hundens ägare eller innehavare
skyldig att utgiva sådan en
-
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Björn, varg, järv, lo, fjällräv,
bäver, val, stork, örn, glada,
brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk,
berguv, fjälluggla eller lappuggla
som dödas, fångas eller anträffas
som fallvilt, tillfaller kronan oberoende
av vem jakträtten tillkommer,
om ej Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer, förordnar
annat.
2 mom. Älg, hjort eller rådjur som
dödas eller anträffas som fallvilt när
sådant djur är fridlyst tillfaller kronan,
om ej Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer, förordnar
annat.
§■
Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äger jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröj ligen
underrätta hundens ägare eller
innehavare eller, om denne är okänd
eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vill återfå
upptagen hund skall lösa den med
femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars—den 20 augusti,
och med tjugofem kronor i
annat fall samt utgiva ersättning för
hundens föda och övriga kostnader.
Har ej ägaren eller innehavaren löst
hunden inom en vecka efter det han
underrättades om upptagandet eller
inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, är hunden
förverkad. Vill jakträttsinnehavaren
hellre taga lösen, är hundens ägare
eller innehavare skyldig att utgiva
sådan enligt förut angivna grunder,
om talan därom väckes inom en må
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
5
(Nuvarande lydelse)
ligt förut angivna grunder, därest talan
därom instämmes inom trettio
dagar från det hunden varit att anse
såsom förverkad.
Jagar eller---------
Låter hund ---------—
(Föreslagen lydelse)
nåd från det hunden varit att anse
såsom förverkad.
--å villebrådsbeståndet.
nyss sagts.
24
1 mom. Orsakas till följd av viss
villebrådsarts utveckling avsevärd
skada å gröda, skog eller plantering
och kan skadan icke genom rimliga
åtgärder från markinnehavarens sida
förebyggas, förelägge länsstyrelsen
jakträttsinnehavaren att vidtaga de
åtgärder som må finnas erforderliga
i sådant avseende. Föreläggande varom
nu är sagt må dock ej givas, där
anledning föreligger till antagande
att skadan varder markinnehavaren
i huvudsak gottgjord. Underlåter
jakträttsinnehavaren att ställa sig
föreläggandet till efterrättelse, föror
dne länsstyrelsen, att jakt å området
skall genom därtill särskilt utsedd
jägare äga rum i ändamål att
åstadkomma erforderlig minskning
av villebrådsstammen.
Villebråd som---------
3 mom. Beräffande område, där
stam av vildkaniner finnes, må länsstyrelsen
förordna att jakt efter
vildkanin skall genom därtill av länsstyrelsen
särskilt utsedda jägare bedrivas
för att söka utrota stammen.
Förordnas om dylik jakt, äger länsstyrelsen
tillika föreskriva de undantag
från bestämmelserna i denna lag
som kunna finnas nödiga för jaktens
lj- Bihang till riksdagens protokoll 1967.
§•
1 mom. Orsakas till följd av viss
villebrådsarts utveckling avsevärd
skada på gröda, skog eller plantering
och kan sådan skadegörelse icke förebyggas
genom rimliga åtgärder av
den skadelidande, äger länsstyrelsen
förelägga den som har jakträtt på
mark, där det skadegörande villebrådet
har sitt huvudsakliga tillhåll, att
vidtaga skadeförebyggande åtgärder.
Föreläggande får dock ej meddelas,
om det kan antagas att skadan blir i
huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavare
att ställa sig föreläggande
till efterrättelse, äger länsstyrelsen
förordna om jakt på hans
område av därtill särskilt utsedda jägare
för att åstadkomma nödvändig
minskning av villebrådsstammen.
— första stycket.
Föreligger påtaglig fara för att
sammanstötning mellan motorfordon
och älg kan inträffa, äger länsstyrelsen
på begäran av polismyndighet
eller väg förvaltning vidtaga
åtgärd för att söka undanröja faran
genom jakt efter älg. För sådan åtgärd
gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i första och andra styckena
om föreläggande eller förordnande.
3 mom. Beträffande område, där
stam av vildkanin eller vildmink
finnes, får länsstyrelsen förordna att
jakt efter sådant djur skall genom
därtill av länsstyrelsen särskilt utsedda
jägare bedrivas för att söka utrota
stammen. Förordnas om dylik
jakt, äger länsstyrelsen tillika föreskriva
de undantag från bestämmelserna
i denna lag som behövas för
saml. 3 avd. Nr 52
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
(Nuvarande lydelse)
ändamålsenliga bedrivande. Länsstyrelsen
bestämmer ock huru skall förfaras
med djur som dödas eller fångas
vid jakten.
26
2 mom. Från skyldighet----
Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att under omständigheter,
som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,
döda i nämnda lagrum omförmälda
djur och ej heller i fråga om fångst
av vildkanin enligt 24 § 2 mom.
28
Jagar någon olovligt å annans
jaktområde, dömes till dagsböter.
Har han därvid fällt, fångat, sårat
eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,
björn eller lo, eller har jakten
bedrivits vanemässigt eller i större
omfattning, eller har vid jakten i
strid mot vad därom finnes stadgat
använts motorfordon, motorbåt, maskindrivet
fartyg eller bogserad farkost,
vare straffet dagsböter, lägst
tjugu, eller fängelse i högst sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom annans
fågeldamm eller har vid dylik
jakt inom annans hägnade jaktpark
eller djurgård fällts, fångats, sårats
eller påskjutits villebråd som i andra
stycket sägs eller ren eller svan,
dömes den jagande till fängelse i
högst ett år eller, om brottet är ringa,
till dagsböter, dock ej under tju
-
Finnes någon-----— —
Var det annat villebråd än som
avses i 18 § 1 mom. och skedde
jakten å annat område än i 5 § 2
mom. sägs samt med användande av
tillåtet jakt- eller fångstredskap och
under tid, då jakt efter sådant villebråd
är tillåten, eller var fallviltet
sådant som enligt bestämmelserna i
18 § 2 mom. tillkommer jakträtts
-
(Föreslagen lydelse)
jaktens ändamålsenliga bedrivande.
Länsstyrelsen bestämmer även hur
det skall förfaras med djur som dödas
eller fångas vid jakten.
§.
- -—--- ■— av riket.
Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att döda djur enligt 14 § 2
mom. eller 15 § och ej heller i fråga
om fångst av vildkanin enligt 24 §
2 mom.
§•
Den som olovligen jagar på annans
jaktområde, dömes för olovlig jakt
till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.
Är brottet att anse som grovt, dömes
till fängelse i högst ett år.
Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
jakten avsett sällsynt eller värdefullt
villebråd eller om den bedrivits
vanemässigt eller i större omfattning
eller skett med otillåten hjälp av motorfordon
eller annat motordrivet
fortskaff ning smedel.
§•
— — -— värde förverkat.
Var det annat villebråd än som
avses i 18 § 1 mom. och skedde jakten
på annat område än i 5 § 2 mom.
sägs samt med användande av tillåtet
jakt- eller fångstredskap och under
tid, då jakt efter sådant villebråd
är tillåten, eller tillkommer
fallviltet jakträttsinnehavaren, tillfaller
det förverkade denne eller, i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
(Nuvarande lydelse)
innehavaren, tillfälle det förverkade
denne eller, i fall varom förmäles
i 29 § 2 mom. första stycket, övriga
delägare i allmänningen eller
samfälligheten och, i fall varom
sägs i samma moments andra stycke,
övriga å jaktvårdsområdet jaktberättigade
personer.
Med förverkat---- —--- -
7
(Föreslagen lydelse)
fall varom förmäles i 29 § 2 mom.
första stycket, övriga delägare i allmänningen
eller samfälligheten och,
i fall varom sägs i samma moments
andra stycke, övriga inom jaktvårdsområdet
jaktberättigade personer.
i 5 § 2 mom.
32
Idkar någon--------
För underlåtenhet att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller vägran
att på anmodan av den det vederbör
framvisa detsamma vare straffet
böter från och med fem till och med
tre hundra kronor.
Visar den —- —---------
§•
----undandragits fonden.
Den som underlåter att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller vägrar
att på anmodan av den det vederbör
framvisa detsamma, dömes till
böter, högst femhundra kronor.
--från ansvar.
33 §.
Uraktlåter någon----- ---
Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet,
böte från och med fem till
och med tre hundra kronor.
Överträder någon förbud som är
stadgat i 19 § första eller andra
stycket eller 20 § och är ej förseelsen
att anse såsom olovlig jakt å annans
jaktområde, straffes med böter från
och med tio till och med tre hundra
kronor. Var det i fall som avses i 19
§ första stycket älg, hjort eller rådjur,
som skrämdes, motades eller
lockades, må böterna ej sättas lägre
än femtio kronor.
Bryter någon mot föreskrift som
meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,
dömes till böter från och med tio till
och med trehundra kronor.
----till dagsböter.
Den som bryter mot 17 §, dömes
till böter, högst femhundra kronor.
Den som bryter mot 19 § första eller
andra stycket eller 20 §, dömes,
om gärningen ej är att anse såsom
olovlig jakt, till böter, högst femhundra
kronor.
Den som bryter mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 24 § 3
mom., dömes till böter, högst femhundra
kronor.
34
Allmän åklagare —- -—-------
Sker intrång----- —---
I övrigt må förbrytelse mot denna
lag ej åtalas av allmän åklagare, där
den ej av målsägande angives till sådant
åtal.
—. — — denna lag.
— — detta verk.
I övrigt får brott mot denna lag
åtalas av allmän åklagare endast om
målsägande angiver brottet till åtal
eller åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
Såsom målsägande--—-----— jaktberättigad person.
Innefatta föreskrifter —----— —--bestämmelse gällande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. De nya bestämmelserna i 11 §
1 och 2 mom. samt 12 § 1 mom. gäller även i fråga om j aktvår dsområde som
bildats dessförinnan.
Motionsyrkanden m. m.
I anledning av propositionen har väckts följande motioner, nämligen
A. de likalydande motionerna I: 864- av herrar Sveningsson och Arvidson
och II: 1068 av herrar Hedin och Lothigius, (samtliga h), vari hemställes
»att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en allsidig
utredning angående jakt med motordrivet fordon»;
B. de likalydande motionerna I: 874 av herrar Sveningsson och Enarsson
och II: 1080 av herrar Hedin och Lothigius, (samtliga h), vari hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande
av en utredning angående orsakerna till och åtgärder mot olyckor mellan
motorfordon och vilt och att därvid särskilt uppmärksamma åtgärder att
minska trafikskadade djurs lidanden; samt
C. motionen II: 1079 av herr Hedin (h), i vilken hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en allsidig
utredning angående jakt från motordrivet fordon varvid jämväl beaktas
skärgårdsjägarnas intresse av att använda sig av med rodd framdriven
motorbåt för upphämtning av skjuten fågel».
Till utskottet har inkommit skrift från enskild person angående »nyreformering
i jaktlagstiftningen».
Motiven till lagförslaget
Av motiven till lagförslaget redovisar utskottet endast de delar som är
av särskilt intresse med hänsyn till de i ämnet väckta motionerna. I övriga
delar hänvisas till propositionen.
Det må anmärkas att motionerna I: 864 och II: 1068 samt II: 1079 gäller
sådana ändringar i jaktstadgan (JS), som inte berörts i propositionen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
9
Särskilda bestämmelser om vissa djurarter
Gällande rätt
Bestämmelserna om kronans rätt till vissa djur avser i
första hand att ge ett ökat skydd för vissa värdefulla eller sällsynta djurarter.
Därför stadgas i 18 § 1 mom. JL att sådant djur som dödas, fångas
eller anträffas som fallvilt alltid skall tillfalla kronan, oavsett vem som har
jakträtten. Som tidigare framgått kan Kung}. Maj :t förordna om undantag
från denna regel. Kronans rätt i denna del avser f. n. björn, lo, stork, örn,
glada, bruna glada, pilgrimsfalk, jaktfalk och berguv. I fråga om rätten till
fallvilt av andra djur gäller enligt 18 § 2 mom. JL att älg, hjort, rådjur eller
bäver som anträffas dött under tid då sådant djur är fridlyst skall tillfalla
kronan, medan rätt till fallvilt i övrigt tillkommer jakträttsinnehavaren.
I viss överensstämmelse med 18 § 2 mom. JL föreskrivs i 25 § JS att, om
älg, hjort, rådjur eller bäver under fridlysningstid påträffas så illa sårat eller
eljest skadat att det är nödvändigt att döda djuret, skall detta tillfalla
kronan. Motsvarande anses i praktiken gälla när sådant djur visserligen
inte »anträffas» dött eller illa sårat men omedelbart avlider genom olyckshändelse,
t. ex. vid sammanstötning med tåg eller bil.
Här kan även erinras om bestämmelserna i 5 § 1 mom. JL, enligt vilka
den som äger väg inte har jakträtt på vägen, om han inte äger mark intill
denna, medan den som äger marken på bägge sidor av väg har jakträtt på
vägen, även om han inte äger vägen. Går väg i gränsen mellan skilda ägares
mark och äger ingen av dem vägen, har enligt samma lagrum var och en av
dem jakträtt på vägen. Den jakträtt som avses i dessa bestämmelser innefattar
även rätten till fallvilt.
Jaktutredningen
I fråga om rätten till älg, hjort och rådjur som anträffas som fallvilt tar
utredningen upp spörsmålet om rätten till vilt som dödas i trafiken. Med
hänvisning till den åderlåtning som älg- och rådj ursstammarna i vissa trakter
tillfogas genom kollisioner med tåg och bil har enligt utredningen röster
höjts för alt under fridlysningstid dödat eller till följd av ådragna skador
avlivat hjortvilt bör tillkomma vederbörande jakträttsinnehavare. Exempel
finns enligt utredningen på hur en älgstam inom ett område kan decimeras
av trafikdöden så att minskningen kullkastar den beräkning som ligger till
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
grund för det antal älgar som på licens normalt får fällas inom området
under särskild jakttid.
För att bereda möjlighet för Kungl. Maj :t att i sådana och jämförliga
fall låta dödat hjortvilt tillfalla jakträttsinnehavaren i stället för kronan
föreslår utredningen att bemyndigandet för Kungl. Maj :t att förordna om
avvikelse från 18 § 1 mom. JL skall gälla även i fråga om 2 mom. samma
paragraf och inte bara avse regelrätt fallvilt utan även djur som lovligt fälls
eller eljest dödas under fridlysningstid. Enligt utredningens förslag till lagtext
får undantag medges av Kungl. Maj :t eller av myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer.
Remissyttrandena
Jaktutredningens förslag till ändrade bestämmelser i fråga om rätt till
älg, hjort eller rådjur som förolyckas eller avlivas under fridlysningstid
har i allmänhet inte föranlett några erinringar från remisshåll. Endast
hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om utredningens skäl för den
föreslagna undantagsbestämmelsen är bärande. Enligt hovrättens mening
är det inte påkallat att i nu förevarande sammanhang göra annan ändring
i 18 § JL än som föranleds av att varg, järv och val införlivas med de djurarter
som i princip tillfaller kronan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är av
motsatt uppfattning och uttalar att hjortvilt som skadas genom kollision
med trafikmedel utan närmare utredning i frågan synes kunna tillfalla
vederbörande jakträttsinnehavare. Svenska jägareförbundet framhåller att
det skulle innebära en betydande vinning för viltvården om förslaget förverkligades.
Gällande regler medverkar enligt förbundet inte till att trafikdödat
eller trafikskadat hjortdjur blir skyndsamt omhändertaget eller i
förekommande fall avlivat. Förbundet pekar vidare på att den nya bestämmelsen
bör gälla även i fråga om den situation som avses i 25 § JS och
hänvisar bl. a. till behovet att ha en regel för de fall när rådjurskid skadas
vid slåtter.
Departementschefen
Enligt 18 § 2 mom. JL gäller i övrigt att älg, hjort eller rådjur som
under fridlysningstid anträffas som fallvilt, dvs. dött, alltid tillfaller kronan.
I fråga om annan tid samt andra djurarter, med undantag av dem
som anges i paragrafens första moment, tillkommer rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.
Från regeln om fallvilt av nämnda hjortdjur kan Kungl.
Maj :t inte medge undantag. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att medge un
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967 11
dantag finns emellertid i fråga om kronans rätt till vilt enligt 1 mom. Utredningen
har anfört att denna olikhet kommit att framstå som en brist
särskilt när de värdefulla djur som avses i 2 mom. under fridlysningstid
dödas i samband med trafikolyckor eller därvid skadas så att de måste
avlivas. Det är nämligen, med hänsyn till att antalet sådana fall ständigt
ökar i takt med utvecklingen av landsvägstrafiken, enligt utredningen skäligt
att jakträttsinnehavaren får rätten till det vilt som dödas på detta sätt.
Även utan samband med trafikolyckor inträffar det att djur under fridlysningstid
påträffas så skadade eller sårade att de måste avlivas. Utredningen
föreslår därför att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
får rätt dels att medge undantag även från ifrågavarande bestämmelse
i 2 mom., dels att i övrigt bestämma om rätten till älg, hjort eller rådjur
som lovligt dödas under fridlysningstid. Vid remissbehandlingen har med
något undantag inga erinringar förts fram mot detta förslag. Enligt min
mening bör utredningsförslaget förverkligas i första hand för att öka benägenheten
att skyndsamt ta hand om skadat vilt. Förslaget är även väl
förenligt med jaktlagens bestämmelser om jakträtten på väg. Den regel
som sålunda behövs kan lämpligen utformas som ett undantag från den
huvudregel som alltjämt bör gälla. Jag förordar därför att ifrågavarande
bestämmelse i 18 § 2 mom. JL ändras så att älg, hjort eller rådjur som dödas
eller anträffas som fallvilt, när sådant djur är fridlyst, tillfaller kronan,
om inte Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer,
förordnar annat. Att den med rätten till vilt följande rätten till fallvilt i
övrigt tillkommer jakträttsinnehavaren torde inte behöva utsägas särskilt
i lagtexten. Bestämmelsen härom kan därför utgå. Detta föranleder en
följdändring i 30 § JL.
Förordnas om undantag från kronans rätt till dessa djur, bör samtidigt
vissa villkor gälla för den till vars förmån undantaget görs. För att skadat
fridlyst vilt av ifrågavarande arter skall få tillfalla jakträttsinnehavaren bör,
i de fall när djuret måste spåras upp och avlivas, i regel gälla att denne medverkat
därvid. Vidare bör, i principiell överensstämmelse med skyldigheten
att betala särskild avgift till länets älgskadefond (älgavgift) för älg som
blir fälld, ett motsvarande belopp betalas till fonden av den som får tillgodogöra
sig fallvilt av älg med stöd av förordnande om undantag från
kronans rätt. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
bör äga meddela föreskrifter om villkor i nu nämnda hänseenden.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
Viltskador på annans mark, m. m.
Gällande rätt
Utöver viltskador på gröda, skog eller plantering uppkommer inte sällan
person- och materielskador vid kollisioner mellan motorfordon
och älg. I jaktlagen finns inga bestämmelser som föranletts av
detta förhållande. I enlighet med de riktlinjer för älgjaktens organisation
m. m. som godkändes av 1965 års riksdag (prop. 19, JU 4, rskr 144) föreskrivs
emellertid i 15 § JS att, om det föreligger påtaglig fara för sammanstötning
mellan motorfordon och älg, jakträttsinnehavare hos länsstyrelse
kan få tillstånd (licens) att under särskild jakttid i anslutning till den allmänna
höstjakten fälla visst antal älgar, även om hans mark inte är av
den storlek och beskaffenhet som i regel fordras för sådan licens. Vid tillståndsgivningen
skall det antal älgar som får fällas bestämmas med hänsyn
till behovet att minska älgstammen. Enligt 16 § JS kan licens för samma
ändamål meddelas även i fråga om annan tid på året än i anslutning
till den allmänna jakten. I 4 och 5 §§ kungörelsen den 9 april 1965 (nr 260)
om älgavgift m. m. finns bestämmelser om att statens naturvårdsnämnd ur
älgskadefond som finns i varje län får bevilja bidrag med anledning av
sådan trafikskada på motorfordon som orsakats av älg inom länet och är
av någon betydenhet.
Jaktutredningen
I anslutning till de föreslagna ändringarna av 24 § 1 mom. JL tar jaktutredningen
även upp frågan om möjligheterna att genom ökad licensjakt
minska en älgstam för att därigenom motverka riskerna för kollisioner
mellan motorfordon och älg. Utredningen anför i huvudsak.
Bestämmelserna om licens jakt innebär inget tvång för jakträttsinnehavaren
att skjuta fler älgar än han enligt sedvanliga grunder, stammens
storlek eller skadegörelse på skog eller gröda kan finna påkallat. För
att en licensjakt skall få avsedd verkan på trafiksäkerheten måste man
med någorlunda säkerhet kunna avgöra på vilken mark den älgstam som
utgör faromomentet har sitt huvudsakliga tillhåll. Det är jakträttsinnehavarna
på den marken som skall få licensen. Man måste vidare ha någorlunda
kännedom om älgstammens storlek och vandringsvanor. Den omständigheten
att en s. k. älgväxel korsar en väg kan inte rimligtvis tas till
intäkt för en minskning av eljest normalstor älgstam i trakten. I sådana
fall bör skyltar och viltspeglar varna trafikanterna. Jaktutredningen anser
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
därför att frågan om att minska faran för kollision mellan motorfordon
och älg måste lösas enligt samma regler som gäller i jaktlagen i fråga om
skadegörelse av vilt. Genom den utredning som utgör en grundläggande del
av den i 24 § 1 mom. föreskrivna proceduren blir det möjligt att få tillfredsställande
besked om de olika faktorer som bör vara klarlagda innan
beslut träffas om en nedskärning av en älgstam. Förslagsställare hos länsstyrelsen
bör vara polismyndighet eller vägförvaltning.
Enligt det i betänkandet intagna förslaget till lagtext föreslår jaktutredningen
att 24 § 1 mom. JL i tillämpliga delar skall gälla för det fall att
påtaglig fara befunnits föreligga i någon trakt för sammanstötning mellan
motorfordon och älg samt faran inte är att tillskriva visst djur. Behörig att
påkalla föreläggande för berörda jakträttsinnehavare att vidta behövliga
åtgärder i skadeförebyggande syfte är polismyndighet eller vägförvaltning.
Meddelar länsstyrelsen förordnande om jakt genom särskilt utsedda jägare
skall, enligt förslaget, om sålunda beslutad jakt gälla vad Kungl. Maj :t
förordnar. I sistnämnda hänseende tillägger jaktutredningen att medverkan
av länsjaktvårdsorganisation är nödvändig inte bara när det gäller
ärendets handläggning bos länsstyrelsen utan särskilt vid »exekutionens
utförande», dvs. verkställandet av den beslutade jakten.
Remissyttrandena
Mot tanken att genom föreläggande om jakt eller förordnande om tvångsjakt
minska älgstammen inom vissa områden för att minska risken för
kollisioner mellan motorfordon och älg uttalas ogillande
i flera remissvar. Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker förslaget och åberopar
i likhet med Norra Kalmar läns jaktvårdsförening att kollisionsriskerna
genom sådan jakt endast tillfälligt möjligen kan minskas något. En
stark lokal decimering av en viltstam medför dock, sägs det, att individer
från kringliggande områden tar det »lediga» utrymmet i besittning. En i
enlighet med förslaget framtvingad älgjakt kan därför få katastrofala följder
för älgstammen inom stora områden. I uttalandet sägs vidare att andra
åtgärder för att minska eller undanröja kollisionsrisken är effektivare, t. ex.
viltspeglar, stängsel, gleshuggning och buskröjning närmast vägarna samt
lokala hastighetsbegränsningar i kombination med varningstavlor för viltstråk.
Liknande uttalanden görs av domänstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen
samt jaktvårdsföreningarna i Skaraborgs, Jönköpings och Västernorrlands
län. Sistnämnda jaktvårdsförening bekräftar dock liksom
domänstyrelsen att älg vintertid ofta förekommer i stora anhopningar längs
vägarna.
Förslaget tillstyrks av rikspolisstyrelsen och Svenska jägareförbundet
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
samt lämnas utan erinran i remissvaren i övrigt. Rikspolisstyrelsen uttalar
att antalet trafikdödade älgar under år 1962 uppgick till omkring 1 000 och
att antalet med all sannolikhet därefter ökats betydligt. Styrelsen fortsätter.
Under år 1966 förekom flera svåra olyckor vid kollisioner mellan älgar och
motorfordon, varvid svåra person- och fordonsskador uppkom. I de mest
utsatta polisdistrikten beräknar man att det inträffar eu sammanstötning
per vecka. För att hindra dessa olyckor finns på många platser viltspeglar
och på särskilt farliga ställen har försök gjorts med höga staket. Trots dessa
åtgärder är antalet kollisioner mellan älgar, rådjur och motorfordon stort.
Även om den föreslagna möjligheten att hos länsstyrelse påkalla åtgärd för
att nedbringa viss viltstam av praktiska skäl endast kan användas i ringa
omfattning, anser dock styrelsen att bestämmelsen kan få betydelse för trafiksäkerheten.
Svenska jägareförbundet tillfogar till sitt tillstyrkande av
förslaget att föreläggande eller förordnande om jakt bör få meddelas endast
när andra åtgärder, såsom hastighetsbegränsning, uppsättande av varningsskyltar
för viltstråk eller av viltspeglar, visat sig overksamma. Motsvarande
uppfattning uttalas även av länsstyrelsen i Jönköpings län samt av flera
av de remissinstanser som i första hand motsatt sig utredningens förslag.
Svenska jägareförbundet anser vidare i likhet med länsstyrelsen och jaktvår
ds för eningen i Södermanlands län att det bör åligga vägförvaltningen
och inte den enskilde jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder i anslutning
till vägarna som behövs i skadeförebyggande syfte, såsom t. ex. vippsättande
av viltstängsel eller viltspeglar.
Departementschefen
I samband med de frågor om jakträttsinnehavares rätt till fallvilt som
tidigare avhandlats berörde jag även problemet med kollisioner mellan
motorfordon och älg eller annat hjortvilt. Detta problem har
en betydligt allvarligare sida än frågan om vem trafikskadat vilt skall tillfalla,
nämligen hur man i trafiksäkerhetens intresse skall kunna förebygga
faran för kollisioner med i första hand älg. F. n. finns inga bestämmelser
härom i jaktlagen. De bestämmelser i jaktstadgan som nyligen meddelats
i syfte att tillåta ökad jakt efter älg innefattar inga möjligheter till tvångsingripande.
Vidare har vissa ersättningsregler meddelats. Erfarenheten visar
emellertid att sammanstötning mellan bil och älg inte bara föranleder
materiella skador utan även kan leda till svåra personskador och till att
människoliv går till spillo. Jaktutredningen har med hänsyn härtill föreslagit
att de möjligheter som i 24 § 1 mom. JL tillagts länsstyrelsen att ingripa
mot viltskador skall göras tillämpliga även för att förebygga trafikskador
i anledning av kollisioner mellan motorfordon och älg. Förutsättning skall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967 15
enligt förslaget vara att det i någon trakt föreligger påtaglig fara för sådan
sammanstötning och att anmälan om förhållandet görs till länsstyrelsen
av polismyndighet eller vägförvaltning.
Under remissbehandlingen har delade meningar om utredningens förslag
kommit fram. Det betonas att kollisionsriskerna endast tillfälligt kan
minskas genom jaktåtgärder, eftersom en lokal reducering av älgstammen
i ett område medför att älgar från kringliggande marker söker sig till området,
om det är en begärlig s. k. biotop för älg. De som tillstyrkt förslaget
har betonat värdet av att möjlighet till tvångsjakt på älg tillskapas i trafiksäkerhetens
intresse, även om åtgärden av praktiska skäl inte kan få användning
annat än i begränsad omfattning.
I den alltmer förändrade situation som uppstår i konflikten mellan jaktvårdsintresset
och trafiksäkerhetsintresset genom trafikens snabba tillväxt
och vägnätets utbyggnad är det enligt min mening ofrånkomligt att jaktvårdshänsynen
får vika. Kan någon åtgärd vidtas för att minska riskerna
för kollisioner mellan bil och älg bör den tveklöst få anlitas, även om den
ter sig olämplig från renodlad jaktsynpunkt. Jag förordar därför en regel
i huvudsaklig överensstämmelse med jaktutredningens förslag. I likhet med
vad de flesta remissinstanser uttalat anser jag dock att man alltid bör
söka minska kollisionsrisken i första hand genom åtgärder som är ägnade
att ge mera varaktig effekt, såsom anordningar i vägens närhet, t. ex. viltspeglar,
gleshuggning o. d. Sådana åtgärder bör dock ankomma på väghållaren
och inte på vederbörande jakträttsinnehavare. Intrång i dennes
rätt skall därför endast avse tvångsjakt. Bestämmelsen härom kan med
fördel tas in som ett nytt stycke i 24 § 1 mom. JL.
Motionerna in. m.
Enligt 8 § 1 mom. JS är jakt från motordrivet fordon förbjuden. Därjämte
stadgas att sådant fordon ej heller eljest vid jakt får användas så
att genom detsamma villebrådets uppmärksamhet avleds från den jagande.
I 2 mom. av samma paragraf förbjuds all jakt från motorbåt, vare sig
med inbyggd eller löstagbar motor, eller annat maskindrivet fartyg ävensom
från bogserad farkost. Undantag görs dock för jakt efter säl.
Överträdelse av förbuden straffas enligt 29 § 4 mom. med dagsböter,
dock ej under tio. Har vid jakten fridlyst villebråd fällts, sårats eller påskjutits
är straffet fängelse i högst ett år eller dagsböter, dock ej under
tjugu. Har motorfordon använts i samband med olovlig jakt på annans
jaktområde utgör detta enligt 28 § JL en av de omständigheter som medför
straffskärpning. Paragrafen föreslås i propositionen få på visst sätt
ändrat innehåll. Utskottet hänvisar i denna del till lagsförslaget. Även
straffbestämmelserna i JS skall omarbetas (jfr prop. s. 90).
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
Det bör här nämnas att jaktutredningen efter särskilda framställningar
övervägt ändringar i 8 § JS. Utredningen har emellertid icke funnit anledning
föreslå någon ändring i vad avser paragrafens 1 mom. rörande jakt
från motordrivet fordon. Vad gäller förbudet mot jakt från motorbåt m. m.
enligt 2 mom. har utredningen föreslagit undantag för det fall att av omständigheterna
framgår att användandet av båten eller annan farkost skett
i avsikt att upphinna vid lovlig jakt skadeskjutet vilt (betänkandet s. 177
och 218).
Vid remissbehandlingen har från flera håll, bl. a. hovrätten för nedre
Norrland och riksåklagaren, anförts att en undantagsbestämmelse motsvarande
den nyssnämnda bör införas även i 8 § 1 mom. JS. Å andra sidan
har åtskilliga remissorgan avstyrkt utredningens förslag under hänvisning
till att ett genomförande därav kommer att försvåra kontrollen av otilllåten
jakt från motorbåt. Det har även hävdats att undantagsbestämmelsen
är överflödig, emedan 1 § JS ålägger den som sårat villebråd att vidta erforderliga
åtgärder för att uppspåra och döda djuret.
Flera remissorgan har föreslagit att 8 § 1 mom. förtydligas så att därav
uttryckligen framgår att det är förbjudet att använda motordrivet fordon
för att spåra eller förfölja villebråd. Några, däribland Svenska jägareförbundet,
föreslår en utredning rörande jakt från motordrivna transportmedel.
Slutligen skall här nämnas att statens naturvårdsverk med skrivelse den
20 september 1967 till Kungl. Maj :t överlämnat och yttrat sig över vissa
förslag från Svenska jägareförbundets sida angående bl. a. 8 § JS. Naturvårdsverket
har i skrivelsen tillstyrkt, dels ändring i nämnda 8 § med sådan
innebörd att — förutom motorfordon — sådan ljudalstrande maskinell
anordning som kan avleda villebrådets uppmärksamhet från den jagande
inte får användas vid jakt, dels sådan komplettering av 8 § att därav
uttryckligen framgår att snöskoter eller annat terränggående fordon inte
far användas för att uppsöka, spåra eller förfölja villebråd. Naturvårdsverket
anmäler vidare i skrivelsen sin avsikt att närmare utreda frågorna
rörande dels förbud att i motorfordon transportera vapen annat än om det
förvaras oladdat i fodral, dels förbud att medföra vapen på eller i terränggående
fordon.
Frågan om ändring i 8 § JS övervägs f. n. inom Kungl. Maj :ts kansli.
I motionerna 1:864 av herrar Sveningsson och Arvidsson och 11:1068
av herrar Hedin och Lothigius anförs att det råder oklarhet beträffande frågan
i vad mån det är tillåtet att använda motorfordon vid legal jaktutövning.
Som exempel nämns att det är föremål för olika bedömningar på
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967 17
vilket avstånd en bil får parkeras i förhållande till ett jaktpass för att
den inte skall anses avleda villebrådets intresse från den jagande. Vidare
sägs att det är oklart om man får använda ett motodrivet fordon för att
genskjuta t. ex. en älg, som man vet är på väg mot en viss plats. Motionärerna
ställer även frågan om inte kontrollsynpunkterna drivits för långt
vid tillämpningen av bestämmelserna. De ifrågasätter bl. a. om det är motiverat
att såsom f. n. sker tolka bestämmelserna så att det är otillåtet att i
jaktens inledande skede med motorfordon följa upptäckta viltspår.
I motionen II: 1079 av herr Hedin tas upp frågan om användande av motorbåt
vid sjöfågeljakt. Motionären anför bl. a. att den av jaktutredningen
föreslagna ändringen i 8 § 2 mom. JS blir illusorisk om man normalt inte
får använda sig av motorbåt under jakten. F. n. anses man begagna sig av
motorbåt så snart båten är försedd med motor och således även om den för
tillfället fram drives genom rodd. Enligt motionärens mening talar starka
skäl för att bestämmelserna bör utformas så att de inte hindrar att man
på detta sätt ror en motorbåt för att hämta skadskjuten fågel.
I motionerna I: 874- av herrar Sveningsson och Enarsson och II: 1080 av
herrar Hedin och Lothigius betonas — mot bakgrunden bl. a. av den gångna
sommarens många olyckor där vilt varit inblandet — det angelägna i
att en utredning snarast tillsätts med uppgift att försöka finna effektiva
medel mot kollisioner mellan fordon och älg eller andra djur. Motionärerna
anför vidare att förslaget om att älg in. fl. dj ur, som skadas eller såras
under fridlysningstid så att de måste avlivas, under vissa villkor skall kunna
tillfalla markägaren kan motverka sitt syfte att öka benägenheten att
skyndsamt ta hand om skadat vilt. Efterforskning av på vilken mark en
älgkrock inträffat och av jakträttsinnehavaren anses nämligen kunna försena
uppspårandet av djuren. Såväl jakträttsinnehavaren på den mark där
älgen skadats som den där älgen avlivats kan, säger motionärerna, tänkas
på lämpligt sätt kunna kompenseras, t. ex. genom att de får inlösa älgen
till ett förmånligt pris. Till slut sägs i motionerna att en utredning om skadorna
vid kollisioner mellan fordon och älg också bör omfatta frågan om
polispersonalens utrustning och utbildning för att avliva skadade djur.
I anledning av vad i de två sistnämnda motionerna anförs beträffande
polisens utrustning och utbildning må här hänvisas till en redogörelse för
vissa planerade åtgärder på området som återfinns i rikspolisstyrelsens
tidskrift Svensk Polis nr 10/1967. Av denna framgår att rikspolisstyrelsen,
sedan anslag för ändamålet nu beviljats, avser att förse varje polisdistrikt
och även vissa arbetsgrupper med en utrustningssats, som kan användas
vid avlivning av djur som skadats exempelvis vid sammanstötningar med
motorfordon. Satserna skall bestå av 1 studsare, 1 hagelgevär, 1 eller 2
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
jaktknivar, jaktväska och skyddsutrustning. Inköpen beräknas kunna påbörjas
under hösten så att de första satserna kan vara ute i distrikten vid
jultiden. Av redogörelsen framgår vidare att rikspolisstyrelsen kommer att
ge ut en lärobok för polismän om jakt, jakträtt och omhändertagande av
trafikskadat vilt. Läroboken kommer bl. a. att redogöra för hur avlivningen
av djur bör tillgå.
Utskottet har erfarit att man inom rikspolisstyrelsen även är sysselsatt
med att utarbeta en folder med kortfattade råd och anvisningar rörande
de åtgärder som polisen bör vidta i samband med trafikolyckor med vilt.
Också denna folder redogör för tillvägagångssättet vid avlivning av djur.
Vad beträffar viltolyckorna och vad därmed har samband må här hänvisas
till en artikel av byrådirektören Olov Nellborn, Statens vägverk, i Svenska
vägföreningens tidskrift nr 7/1967.
Av artikeln framgår bl. a. att viltolyckorna — däri inräknat även olyckor
med tamdjur — år 1964 enligt statistiska centralbyrån utgjorde 3 procent
av alla trafikolyckor. Av alla i trafikolyckor omkomna personer dödades 5
promille i djurolyckor och av alla eljest skadade personer skadades 9 promille
vid sådana olyckor. Djurolyckornas andel av det totala antalet har
dock en starkt stigande tendens. Cirka 70 procent av djurolyckorna inträffar
under mörker. Av de återstående händer många i gryning och skymning.
Av antalet under år 1963 i trafiken dödade eller skadade djur svarade
enligt den officiella statistiken, vilken grundar sig på olyckor som polisen
rapporterar, älg och rådjur för vardera en tredjedel, renar och hundar för
vardera 12 procent och nötkreatur för 7 procent.
I artikeln diskuteras olika åtgärder som kan vidtas mot viltolyckor.
Artikelförfattaren anför bl. a. följande:
Röjning av vegetation längs vägens sidor
Det har från många håll hävdats att röjning av träd och markvegetation
inom ett visst avstånd från vägen skulle vara en lämplig åtgärd för att förhindra
viltolyckor. Sådan röjning kan visserligen vara ägnad att överhuvud
höja trafiksäkerheten, men medför ganska stora kostnader. Åtgärden kan
utan tvivel minska risken för viltolyckor i dagsljus och halvdager. Det är
emellertid tveksamt om den är effektiv under mörker eftersom fordonens
strålkastarljus har ringa sidospridning och därför knappast i sådan grad
belyser det avröjda området att trafikanterna i realiteten har någon möjlighet
att i strålkastarljuset upptäcka djur, som befinner sig inom detta område.
Det har stundom påståtts att djuren skulle tveka att korsa ett sålunda
avröjt område eftersom de i god tid kan se när fordon nalkas. Detta
påstående motsäges dock av den allmänna erfarenheten att djuren inte visar
någon skygghet för motorfordon.
Den hittills vanligaste åtgärden mot viltolyckor, uppsättningen av varningsmärken
för viltstråk, anses ha ingen eller mycket ringa effekt. Artikelförfattaren
nämner att man även diskuterat hastighetsbegränsning på
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
19
sträckor där viltolyckor brukar inträffa. Den hastighet, som i så fall kunde
komma i fråga, skulle vara 30 ä 50 km/tim. Eftersom möjligheterna att övervaka
hastighetsbegränsningars efterlevnad är mycket små, måste man enligt
hans mening räkna med ringa effekt av en sådan åtgärd.
Viltstängsel
Viltstängslets ändamål att helt hindra djuren från att beträda vägen innebär
att vissa krav måste vara uppfyllda. Sålunda måste stängslet vara så
högt att de aktuella djuren inte kan hoppa över, maskvidden i nätet vara
tillräckligt liten för att hindra djuren att krypa genom och hållfastheten
tillräcklig för att djuren inte skall springa ned stängslet. Dessutom måste
stängslet sträcka sig tillräckligt långt på ömse sidor om det aktuella stråket
så att djuren inte alltför lätt finner en väg förbi.
Av olika uppgifter synes framgå att man för rådjur behöver en stängselhöjd
av 1,5 m, för hjort 2,7 in och för älg troligen ännu något högre.
På den senaste tiden har även diskuterats elektriska viltstängsel, som
arbetar enligt samma principer som det elektriska kreatursstängslet. Elstängslet,
som ännu befinner sig på utvecklingsstadiet, synes bl a ur ekonomisk
synpunkt kunna bli överlägset det mera konventionella viltstängslet.
Viltspeglar
De svenska vägmyndigheterna satte efter diskussion med bl. a. jaktvårdens
representanter hösten 1962 upp ett mindre antal speglar för att prova
fram lämpliga monteringsprinciper. Året därpå sattes 5 000 speglar ut på
försök. Sedan dess har försöken successivt utökats för att nu omfatta inemot
50 000 speglar.
Avsikten med denna försöksverksamhet var att se hur stor säkerhetsfrämjande
effekt dessa speglar hade. Det förutsattes därför att man skulle
följa upp olycksutvecklingen på försökssträckorna. Med hänsyn till viltolyckornas
ringa numerär anågs det att uppföljningen borde omfatta 5 år före
och 5 år efter utsättningen. Eftersom den första utsättningen skedde 1963
är uppföljningsperioden ej avslutad och någon slutredovisning av försöken
kan ännu ej göras.
En enkel preliminär bearbetning av viltolycksstatistiken från femton försökssträckor
har dock visat att djurolyckor under mörker på försökssträckorna
reducerats med i medeltal 60 procent och olyckor under gryning,
dagsljus och skymning med 37 procent. I sju av de undersökta femton
fallen förekom inga som helst djurolyckor under mörker efter det att speglarna
satts upp. Effekten måste anses vara god.
Artikelförfattaren nämner att ett konventionellt stängsel, uppsatt på
ömse sidor av vägen, betingar ett pris av 40 000 å 60 000 kr. per km väg.
Elektriskt stängsel synes komma att kosta cirka 5 000 kr. per km väg. Viltspeglar
kostar 1 500 å 2 000 kr. per km väg.
Enligt vad utskottet erfarit har röjning av vegetation längs vägens sidor
och uppförande av viltstängsel hittills skett endast i mindre omfattning.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
Utskottet
Det nu gällande fridlysningssystemet bygger på principen att jakt är
tillåten efter alla arter av däggdjur och fåglar i den mån de inte särskilt
fredats. Fridlysningsskyddet för olika arter är emellertid långt utbyggt. De
i sammanhanget aktuella bestämmelserna finns huvudsakligen i jaktstadgan
och i en av Ivungl. Maj :t årligen utfärdad särskild kungörelse om fridlysning
av vissa djurarter.
Under senare år har från olika håll framlagts förslag om en ny fridlysningsordning,
som innebär att alla vilda däggdjur och fåglar i princip blir
fridlysta och att jakt tillåts endast efter särskilda djurarter och under bestämda
jakttider. Utskottet vill erinra om att redan 1954 års riksdag på förslag
av tredje lagutskottet förordade en sådan omläggning av fridlysningssystemet
och hemställde om närmare utredning av frågan. Sådan bär nu
kommit till stånd genom 1949 års jaktutredning. Denna har funnit övervägande
skäl tala för en reform i den nämnda riktningen och framlagt förslag
därom. Förslaget har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna. Även
departementschefen förordar att det nu genomförs.
Frågor om fridlysning får avgöras av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande.
Med hänsyn till den nu aktuella reformens samband med sådan lagstiftning
som tillkommit under riksdagens medverkan begärs emellertid i
propositionen riksdagens godkännande av den nya ordningen.
Omläggningen får i första hand som följd att den stora grupp av fåglar,
till stor del flyttfåglar men även åtskilliga övervintrande arter, som f. n.
är fridlysta endast tiden mars—augusti får ett ökat skydd. Vidare följer av
förslaget att skyddet automatiskt omfattar även nyinflyttade arter av däggdjur
och fåglar. Förslagets största värde ligger dock som departementschefen
anför i att fridlysningssystemet reformeras på ett sådant sätt att det
tydligt framstår som ett led i naturvården och inte i första hand som ett
medel att bevara villebrådsstammar för jaktändamål. Utskottet hälsar för sin
del förslaget med tillfredsställelse. Det kan dock möjligen ifrågasättas om
icke denna princip som vissa remissorgan framhållit bort komma till uttryck
redan i 1 § jaktlagen så att fridlysningarna icke såsom för närvarande
är fallet framställs som undantag från en i princip obegränsad jakträtt. I
samband därmed kunde en bättre korrespondens med bestämmelserna i 14 §
naturvårdslagen åvägabringas. Utskottet anser sig emellertid icke nu böra
framlägga något förslag i sådant avseende.
De genom propositionen framlagda lagförslagen innebär inte några mera
genomgripande ändringar i jaktlagstiftningen. I intet fall finns anledning
att motsätta sig att ändringarna genomförs eller att föreslå ändrad utformning
av lagtexten. Utskottet vill endast fästa uppmärksamheten på en detalj
i utformningen av 22 § i vad gäller förfarandet då jakträttsinnehavaren
upptagit löslöpande hund och hundens ägare eller innehavare inte är
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
21
känd eller inte kan träffas. F. n. gäller i sådant fall att jakträttsinnehavaren
skall låta kungöra upptagandet i tidning inom orten. Enligt propositionsförslaget
skall jakträttsinnehavaren i de aktuella fallen endast underrätta
polismyndigheten. Utskottet ifrågasätter om inte denna ändring kan komma
att innebära att hundägarens eller innehavarens möjligheter att återfå
djuret försämras. Man torde emellertid kunna förutsätta att polismyndigheten
om omständigheterna därtill föranleder kungör saken på lämpligt
sätt såsom nu gäller beträffande hittegods.
Lagändringarna föranleder att vissa bestämmelser i jaktstadgan behöver
omarbetas. Här må nämnas bestämmelserna om skottpengar på varg och
järv. Även föreskrifterna om märkning av skinn kan bl. a. med hänsyn till
det förbättrade skydd nämnda djurarter föreslås få behöva ändras. Det ankommer
på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i nämnda hänseenden.
Utskottet finner för sin del inte skäl till särskilt uttalande.
Utskottet begränsar den följande framställningen rörande innehållet i
propositionen till ett par avsnitt som berörts i motioner.
I jaktlagen finns f. n. inga bestämmelser, som har till ändamål att i trafiksäkerhetens
intresse förebygga riskerna för kollisioner med i första hand
älg. De befogenheter som länsstyrelserna nu har att meddela licens för jakt
efter älg för ändamålet ger ingen möjlighet till tvångsingripande. Detta har
ansetts vara en brist. Med hänsyn härtill föreslås nu att länsstyrelsen, då
påtaglig fara föreligger för att sammanstötning mellan motorfordon och
älg kan inträffa, på begäran av polismyndighet eller vägförvaltning får
rätt att vidta åtgärder för att söka undanröja faran genom jakt efter älg.
Avsikten är dock att man i första hand skall söka minska kollisionsriskerna
genom andra åtgärder från väghållarens sida såsom t. ex. viltspeglar
och gleshuggning.
F. n. gäller att älg, hjort eller rådjur som under fridlysningstid anträffas
som fallvilt, dvs. dött, alltid tillfaller kronan. I syfte att öka benägenheten
att skyndsamt ta hand om skadat vilt föreslås att bestämmelsen i fråga
ändras så att älg, hjort eller rådjur som dödas eller anträffas som fallvilt,
när sådant djur är fridlyst, tillfaller kronan om inte Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer förordnar annat. För att sådant vilt
skall få tillfalla jakträttsinnehavaren bör, enligt vad departementschefen
anför, i de fall när djuret måste spåras upp och avlivas i regel gälla att denne
medverkat därvid.
I motionerna I: 874 av herrar Sveningsson och Enarsson och II: 1080 av
herrar Hedin och Lothigius hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall anhålla att Kungl. Maj :t tillsätter en utredning angående orsakerna
till och åtgärder mot viltolyckor, varvid särskilt skall uppmärksammas
åtgärder ägnade att minska trafikskadade djurs lidanden. Motionärerna
anför bl. a. att hittills vidtagna åtgärder för att komma till rätta med
olyckorna inte är tillräckliga. De påpekar vidare att polispersonalen inte
är utrustad med lämpliga vapen för att avliva trafikskadade djur och inte
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
heller är utbildad för uppgiften. Motionärerna ifrågasätter till slut om inte
bestämmelsen om att trafikskadade älgar, hjortar och rådjur under vissa
förutsättningar kan tillfalla jakträttsinnehavaren kan motverka sitt syfte
på så sätt att efterforskning av denne kan försena uppspårandet av det
skadade djuret.
Som framgår av den föregående redogörelsen har vägmyndigheterna sin
uppmärksamhet riktad på problemet med viltolyckorna i trafiken. Sedan
några år tillbaka pågår en omfattande försöksverksamhet med viltspeglar
för att utröna hur stor säkerhetsfrämjande effekt sådana speglar har. Försöken
har ännu inte avslutats, men hittills vunna erfarenheter anses visa
att effekten är god. På några håll har uppförts stängsel med sådan höjd att
de helt hindrar djuren att beträda vägen. Sådana stängsel är effektivare än
viltspeglar men kostnaderna är å andra sidan så höga att stängslen synes
kunna komma till användning endast i begränsad omfattning. På senaste
tiden har man emellertid börjat diskutera elektriska viltstängsel, som anses
komma att ställa sig väsentligt billigare än konventionella sådana. Frågan
om uppförande av stängsel kan om detta uppslag visar sig vara realistiskt
komma i ett nytt läge. Utskottet förutsätter att viltolyckorna ägnas fortsatt
uppmärksamhet från i första hand vägmyndigheternas och polisens sida
och att, efter hand som erfarenhet vinns av olika metoders effekt m. in., de
åtgärder som rimligen kan krävas också vidtas. Den nu föreslagna befogenheten
för länsstyrelserna att förordna om skyddsjakt utgör ett led i strävandena
att söka nedbringa riskerna för viltolyckor. Som departementschefen
anför bör man dock i första hand söka minska kollisionsriskerna
genom särskilda anordningar i vägens närhet.
Enligt vad utskottet erfarit är rikspolisstyrelsen f. n. i färd med att anskaffa
vapen och annan utrustning som behövs för att polisen skall kunna
ingripa och avliva trafikskadat vilt. Avsikten är att varje polisdistrikt och
även vissa arbetsgrupper skall förses med en utrustningssats bestående bl. a.
av studsare och hagelgevär. Genom rikspolisstyrelsens försorg kommer vidare
att ges ut en lärobok för polismän rörande jaktfrågor. Läroboken kommer
även att innehålla ett avsnitt rörande omhändertagandet av trafikskadat
vilt. Även en folder med råd och anvisningar i samma ämne är under
utarbetande. Utskottet förutsätter att dessa initiativ följs upp genom en på
lämpligt sätt utformad praktisk utbildning av den berörda polispersonalen.
Genom dessa åtgärder synes motionernas syfte i denna del bli tillgodosett.
Med stadgandet om att trafikskadad älg, hjort eller rådjur kan tillfalla
jakträttsinnehavaren har som redan nämnts åsyftats att stimulera benägenheten
att skyndsamt ta hand om trafikskadat vilt. Någon ändring i det
förfaringssätt som nu tillämpas då ingripande sker från annat håll, t. ex.
från polisens sida, är inte avsedd. Tidsödande efterforskningar av markägaren
eller jakträttsinnehavaren bör sålunda inte få försena spaningarna efter
ett skadat djur. En sak för sig är att det många gånger kan vara lämpligt
att ta kontakt med markägaren eller jakträttsinnehavaren eftersom denne
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967 23
i regel kan förutsättas vara väl förtrogen med terrängen etc. Innan erfarenheter
av verkningarna av de nya reglerna vunnits är ytterligare utredning i
frågan inte påkallad.
Med hänsyn till vad nu sagts bör motionerna 1:874 och II: 1080 inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Motionerna 1:864 av herrar Sveningsson och Arvidson och 11:1068 av
herrar Hedin och Lothigius samt motionen II: 1079 av herr Hedin berör frågor
som inte behandlats i propositionen. I dessa motioner hemställes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla om utredning beträffande
bestämmelserna i 8 § jaktstadgan angående jakt från motordrivet fordon
och motorbåt in. in.
Som närmare framgår av den föregående redogörelsen har jaktutredningen
och statens naturvårdsverk hos Kungl. Maj :t väckt frågor om ändring
i nämnda stadganden. Även i samband med remissbehandlingen av jaktutredningens
betänkande bär flera förslag till kompletteringar eller förtydJiganden
av 8 § jaktstadgan framförts. Dessa frågor prövas f. n. inom Kungl.
Maj :ts kansli. Framställning från riksdagens sida om ytterligare utredning
angående bestämmelserna i fråga kan i detta läge inte anses påkallad.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen bifaller propositionen nr 136;
B. att motionerna i ämnet, nämligen
1. I: 864 och II: 1068,
2. I: 874 och II: 1080 samt
3. II: 1079,
i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson (s),
Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s), Åkesson (fp), Torsten Hansson (s),
fru Landberg (s) och herr Fälldin (ep);
från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s)*( Nyberg
(fp)*, fru Torbrink (s), herrar Grebäck (ep), Hedin (h), Tobé (fp)
och Ekström i Iggesund (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Hedin.
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670032