Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av väckt motion om inrättande av ett »kulturhistoriskt
servitut».

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 453, av herr Wennerfors (h).

I motionen hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning angående inrättandet av ett ''kulturhistoriskt servitut’.»

De huvudsakliga skälen för yrkandet redovisas nedan.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen.

Gällande bestämmelser

De bestämmelser som aktualiseras genom motionen återfinns främst i lagen
den 9 december 1960 om byggnadsminnen, vilken trädde i kraft den 1
januari 1961. Enligt lagens bestämmelser kan byggnad, som bevarar egenarten
hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull
händelse och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig,
av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne. Från lagens tillämpningsområde
har dock undantagits byggnad som tillhör kronan eller som utgör
fast fornlämning. Den gäller inte heller kyrkliga byggnader. Sådan förklaring
som nyss sagts kan ges även mot ägarens bestridande. I samband med
att byggnad förklaras vara byggnadsminne skall särskilda skyddsföreskrifter
utfärdas (2 §). I dessa skall anges i vilka delar byggnaden inte får ändras
och i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för
vården av byggnaden. Då så erfordras kan föreskrifterna även innehålla att
området omkring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende
och karaktär inte förvanskas. Föreskrifterna, som i görligaste mån
skall utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare av kringliggande
område, får inte vara mer långtgående än som är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Om
det är nödvändigt för att byggnaden skall vara till nytta kan riksantikvarien
medge tillstånd till ändring av byggnadsminne. Försummar ägaren vården
kan han föreläggas att vidta erforderliga åtgärder (4 §).

Med hänsyn till lagens tvångsmässiga föreskrifter har det ansetts nödvändigt
att ägaren av byggnad som blir föremål för ingripande kan beredas
ersättning av kronan för skada och intrång som åsamkas honom (5 §). Rätt
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 49

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

till ersättning föreligger om skyddsföreskrifterna medför sådan inskränkning
i rätten att nyttja byggnad eller område att ägaren kan förfoga däröver
endast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.

Bestämmelser till skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse finns
även i byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan den 30 december
1959. Enligt 86 § byggnadslagen kan byggnadsförbud meddelas för område,
som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som äger betydelse med
hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull
bebyggelse. Sådant förbud innebär att nybyggnad inom området inte får
företas utan tillstånd av myndighet. Härigenom kan man få erforderlig kontroll
över att bebyggelsen utformas under hänsynstagande till omgivningen.
Undantaget för områden som ingår i stadsplan eller byggnadsplan betingas
av att redan vid planläggningen hänsyn skall tas till sådana intressen som
86 § byggnadslagen avser att tillgodose. Vid uppgörande av planer för bebyggelse
— regionplaner, generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner —
skall nämligen enligt 9 § byggnadsstadgan tillses att sådan bebyggelse som
har särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt såvitt möjligt
bevaras. Vad beträffar de särskilda byggnadsföretagen finns i 38 § byggnadsstadgan
en bestämmelse om att byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk
eller konstnärlig synpunkt inte får förvanskas vare sig genom
arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Över
iakttagandet av denna bestämmelse tillkommer det i första hand byggnadsnämnden
att vaka.

I lagen den 12 juni 1942 om fornminnen ges noggranna skyddsbestämmelser
beträffande fasta fornlämningar av alla slag. Till sådan fornlämning
är att hänföra lämningar av byggnadsverk tillhörande vissa i lagen uppräknade
kategorier, d. v. s. hela den grupp av minnesmärken, som sammanfattas
under benämningen ruiner. För att en byggnad, som tillhör någon av
de i fornminneslagen uppräknade kategorierna av byggnadsverk utan att
äga karaktären av ruin, skall betraktas som fast fornlämning kräves —
med visst undantag — att den är övergiven. Undantaget avser märkliga
färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider.

Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande
det offentliga byggnadsväsendet innehåller bestämmelser till skydd för
byggnadsiuinnesmärken i statlig ägo eller under omedelbart statligt inseende
samt för kyrkor, som av församling stadigvarande användes, jämte
till dem hörande anläggningar.

I ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 med tillhörande tilllämpningsbestämmelser
är intagna detaljerade stadganden till skydd för
prästgårdarnas kulturhistoriska värden.

Enligt 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation må fastighet, som tillhör
annan än kronan, exproprieras för bevarande av kulturhistoriskt synnerligen
märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

ej kan tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring.
Fråga om expropriation för detta ändamål må enligt 108 § väckas endast av
riksantikvarien. Sådan expropriation må äga rum endast till förmån för
kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift
är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara
för egendomen.

Förarbetena till byggnadsminneslagen

Motionen aktualiserar frågan om indelning av byggnadsminnena i två
klasser alltefter graden av deras kulturhistoriska värde. Denna fråga diskuterades
under förarbetena till byggnadsminneslagen. Byggnadsminnesutredningen
föreslog sålunda (SOU 1956:26 s. 103 ff), att byggnadsminnena
skulle efter graden av kulturhistoriskt värde indelas i två olika klasser med
olika starkt skydd. Den första klassen avsågs omfatta sådana byggnader,
vilkas nedrivning eller förvanskning skulle innebära en oersättlig förlust
för vårt land. Dessa byggnader borde enligt utredningens mening åtnjuta
ett så vitt möjligt ovillkorligt skydd, innebärande bl. a. förbud mot rivning.
Den andra klassen föreslogs omfatta byggnader av sådant värde att det ur
allmän synpunkt är önskvärt att de bevaras. De av utredningen för dessa
byggnader föreslagna bestämmelserna syftade i främsta rummet till att ge
ägaren möjlighet att erhålla erforderliga råd och anvisningar. Ägaren skulle
emellertid också kunna åläggas viss vård av sitt byggnadsminne.

Förslaget vann icke departementschefens gillande. Han anförde bl. a.
(prop. 1960: 61 s. 40), att det inte syntes erforderligt att indela byggnadsminnena
i olika klasser alltefter graden av deras kulturhistoriska värde.
En sådan anordning var enligt departementschefens mening ägnad att både
komplicera och fördyra förfarandet. Han ansåg vidare att det i praktiken
torde vara vanskligt att verkställa en sådan gradering. Skyddsföreskrifterna
borde i stället få det innehåll, som omständigheterna i varje särskilt fall
påkallade.

Till belysning av vad i motionen anförts om möjligheterna att med stöd
av byggnadsminneslagen bereda skydd för byggnadsmiljöer må här återges
följande uttalanden av Byggnadsminnesutredningen (s. 83 f.).

Det individuella kulturhistoriska värdet hos en byggnad skall enligt utredningens
förslag vara avgörande för dess registrering som byggnadsminne.
Det kan därför uppstå svårigheter, då det gäller att med stöd av lagen om
byggnadsminnen skapa skydd för miljöer, där måhända endast någon enstaka
byggnad har stort värde i och för sig. En byggnads eller byggnadsgrupps
värde kan emellertid i vissa fall just genom läget och anknytningen
till angränsande bebyggelse bliva ökat i sådan grad, att byggnaden eller
byggnaderna bör förklaras för byggnadsminnen. Så som lagen föreslås konstruerad
kan den däremot icke tillämpas på ett större område med växlande
bebyggelse, vars huvudsakliga kulturhistoriska värde ligger i miljöbilden.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 49

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Utredningen har ansett, att miljöskyddet — i fråga om bebyggelse inom
planlagda områden — främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstiftningen
intagna bestämmelserna.

Utredningen vill understryka den kulturhistoriska betydelsen av ett tillräckligt
omfattande och effektivt miljöskydd. Likväl har utredningen icke
ansett det förenligt med grundlinjerna i lagen om byggnadsminnen att ifrågasätta,
att föreskrifterna för vården av byggnadsminne skulle kunna ges en
vidare omfattning än som måste anses nödvändigt för byggnadsminnets bevaxande
på ett sätt, som svarar mot dess värde och karaktär. I vilken utsträckning
föreskrifterna därvid kan komma att tillfredsställa önskemålen
om ett vidare miljöskydd torde få bli beroende av överväganden från fall
till fall. Den effektivaste vägen att, när så kräves, utbygga skyddet till att
omfatta sammanhängande områden av kulturhistoriskt värde torde vara att
väl utnyttja de möjligheter, som ges inom byggnadslagstiftningens ram.

Departementschefen förklarade sig dela utredningens uppfattning att miljöskyddet
inte genom den aktuella lagstiftningen kunde tillgodoses i vidare
mån än utredningen föreslagit (prop. s. 52). Departementschefen anförde
vidare:

Det är naturligtvis ett önskemål av angelägnaste slag att kulturhistoriskt
värdefulla miljöer så långt möjligt skyddas och bevaras. I allmänhet torde
man väl kunna räkna med att såväl de statliga som de kommunala myndigheterna
numera inser detta intresse och att de också handlar i överensstämmelse
därmed. Vad i detta hänseende på sina håll ännu kan brista torde
enligt min mening bäst kunna avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet,
inriktad icke minst på de möjligheter som gällande byggnadslagstiftning
erbjuder. Det förtjänar framhållas, att både länsstyrelse och byggnadsnämnd
har till åliggande att vaka över att planläggning äger rum, där sådan erfordras,
och att reglerna i byggnadslagstiftningen i övrigt tillämpas på ett riktigt
och ändamålsenligt sätt. Att genom reformer på byggnadslagstiftningens
område söka ernå en förstärkning av miljöskyddet anser jag icke för närvarande
påkallat.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen fäste tredje lagutskottet
(1960:32 s. 37) uppmärksamheten på frågan om reformer på byggnadslagstiftningens
område till förstärkning av miljöskyddet. Utskottet framhöll
att verkan av byggnadslagstiftningens ifrågavarande regler borde följas
med största uppmärksamhet och ansåg det inte uteslutet, att det framdeles
kunde bli aktuellt att ta under övervägande frågan om sådan ändring i byggnadslagstiftningen,
att den enskildes möjligheter att tillgodose miljöskyddet
förbättrades.

Motionen

Motionären anför bl. a. att allmänna medel för tillgodoseende av ersättningsanspråk
enligt 5 § byggnadsminneslagen är synnerligen begränsade
och att som följd härav lagen måst tillämpas med största försiktighet. Även
om allmänna medel i större omfattning än vad nu är fallet skulle ställas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1967

5

till förfogande kommer dock med lagens målsättning huvudparten av de
kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna och byggnadsmiljöerna att sakna
lagligt skydd. Motionären nämner Stora Frösunda och Huvudsta i Solna som
exempel på traditionsrika herresäten som, trots stor kulturhistorisk betydelse,
knappast torde kunna sägas fylla fordringarna för byggnadsminnen.
En översyn av lagen anses med hänsyn härtill vara önskvärd. I avvaktan
på en sådan utredning synes enligt motionärens mening åtminstone vissa
skyddsvärda objekt kunna räddas genom ett »kulturhistoriskt servitut».
I princip skulle innebörden härav svara mot byggnadsminneslagens föreskrifter,
men med den väsentliga skillnaden att fastighetsägaren inte skulle
kunna framställa ersättningsanspråk gentemot det allmänna. Servitutet
skulle fästas vid fastigheten och icke vid den aktuelle ägaren. Med hjälp
av ett sådant institut torde man, menar motionären, exempelvis beträffande
sådana byggnader i kommunal ägo, som man gärna skulle vilja bibehålla
men som anses för kostnadskrävande att sätta i stånd, kunna erhålla betryggande
garantier för att byggnaden bibehålls om fastigheten överlåts till
en enskild person, som åtar sig restaureringskostnader och framtida underhåll.
Erfarenheten sägs ha visat, att dessa äldre boendemiljöer är mycket
eftertraktade. Att på detta sätt kunna underlätta möjligheterna att skapa
nya bostäder i gamla hus samtidigt som kulturhistoriskt värdefulla byggnader
rustas upp och tillförsäkras vidare bestånd måste, anför motionären,
ur många synpunkter hälsas med tillfredsställelse.

Remissvaren

Byggnadsstyrelsen menar att motionsförslaget bör närmare övervägas
i samband med en blivande allsidig utredning rörande byggnadskulturvården.
Riksantikvarieämbetet anser att det f. n. inte föreligger behov av en
utredning angående ändring eller komplettering av gällande lagstiftning
rörande skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Byggnadsstyrelsen förklarar sig vara medveten om de problem som motionen
upptar till behandling och anför att styrelsen i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1967/68 understrukit behovet av en allsidig utredning av byggnadskulturvårdens
ställning, avseende såväl den rättsliga regleringen som
organisation och funktionsformer. I fråga om den rättsliga regleringen konstaterade
styrelsen därvid det otillfredsställande i nuvarande förhållanden
och framhöll att en ändamålsenlig utveckling av landets byggnadskulturvård
förutsatte eu grundlig reform av dess rättsliga reglering, som borde baseras
på ett ingående studium av de faktiska processerna såväl inom planläggning
och byggande som i fråga om byggnadskulturvårdens samlade verksamhet.

Inrättandet av ett sådant »kulturhistoriskt servitut» som motionären föreslagit
kan enligt byggnadsstyrelsens mening vara väl värt att pröva i samband
med den allsidiga utredning om byggnadskulturvården som otvivelak -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr i9 år 1967

tigt är önskvärd. Tillsättande av en särskild utredning om ett kulturhistoriskt
servitut skulle emellertid kunna innebära att en sådan allsidig utredning
bleve uppdelad och onödigtvis försenad. Enligt byggnadstyrelsens mening
bör sålunda det i motionen framförda förslaget närmare övervägas i samband
med en blivande allsidig utredning i ämnet.

Riksantikvarieämbetet framhåller att ämbetet i samband med byggnadsininneslagens
tillkomst gjorde en inventering av de byggnader i landet som
ansågs vara av sådant värde att de borde kunna bli byggnadsminnen. Antalet
uppgick vid en restriktiv bedömning till omkring ettusen. Av dessa har
drygt etthundra hittills förklarats för byggnadsminnen. Fråga är enligt
vad ämbetet anför väckt om byggnadsminnesförklaring av ytterligare ett
hundratal byggnader. Antalet byggnadsminnesförklaringar per år beräknas
komma att öka. En mindre restriktiv tolkning av begreppet »synnerligen
märklig» i byggnadsminneslagens mening skulle, framhålls det, otvivelaktigt
öka antalet objekt lämpade för byggnadsminnesförklaring och måhända
komma att innefatta flertalet av de fastigheter och miljöer på vilka motionären
syftar. Riksantikvarieämbetets kapacitet i fråga om personal medger
f. n. inte en sådan ökning. Ämbetet avser emellertid att upprepa sin vid
flera tillfällen framförda begäran om viss personalförstärkning för att möjliggöra
en ökad verksamhet.

I remissvaret anförs fortsättningsvis att man sedan flera år har arbetat
efter principer som i viss mån ansluter till motionärens förslag. Sålunda
har inte sällan frivilliga överenskommelser träffats med fastighetsägare om
att byggnader utan att förklaras för byggnadsminnen skall vårdas på ett
ur kulturhistorisk synpunkt riktigt sätt. Ämbetet har därvid i vissa fall haft
möjlighet att med statsmedel eller medel som Vitterhetsakademien ställt till
förfogande understödja restaureringsarbeten. För att tillgodose behovet av
skydd för den i motionen berörda kategorin av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader har det emellertid visat sig mest effektivt att lita till påverkan
av fastighetsägarna och den allmänna opinionen genom råd, upplysning
och propaganda. I denna rådgivande och upplysande verksamhet deltar
främst landsantikvarierna men även representanter för andra organ, vilka
har med byggnadsvård eller samhällsplanering att göra. Ämbetet är av den
uppfattningen att denna upplysnings- och rådgivningsverksamhet bör intensifieras.

Ämbetet erinrar om att byggnadsminnesutredningen i betänkandet SOU
1956: 26 föreslog att byggnadsminnena skulle indelas i två klasser alltefter
graden av deras kulturhistoriska värde men att departementschefen i prop.
1960:161 uttalade bl. a. att det inte syntes erforderligt med en klassindelning,
som var ägnad att komplicera och fördyra förfarandet och som f. ö.
torde vara vansklig att i praktiken verkställa. De erfarenheter riksantikvarieämbetet
gjort under de år byggnadsminneslagen varit i kraft har, sägs
det i remissvaret, i huvudsak bekräftat riktigheten av uttalandet.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Det föreslagna »kulturhistoriska servitutet» synes, anför ämbetet, icke
kunna inordnas under begreppet servitut enligt lagen den 14 juni 1907 om
servitut. I begreppet servitut ligger visserligen tanken att förhållandet skall
vara av bestående karaktär men också möjligheten att efter överenskommelse
mellan intressenterna bringa servitutsförhållandet att upphöra. Om
ett »kulturhistoriskt servitut» skulle regleras genom särskild lagstiftning
synes medverkan av myndighet ofrånkomlig. Det tidigare avvisade förslaget
om klassindelning av kulturhistoriska byggnader skulle då åter bli aktuellt.
Skulle åter det »kulturhistoriska servitutet» helt vara beroende av frivillig
överenskommelse torde man svårligen kunna undvika att det genom en ny
överenskommelse bringades att upphöra. Någon säkerhet för byggnadens
framtida bevarande skulle således ej kunna erhållas på detta sätt.

Riksantikvarieämbetet tillägger, att de sex år byggnadsminneslagen varit
i kraft inte givit tillräcklig erfarenhet för att läggas till grund för ny lagstiftning
i ämnet. I vart fall kan de eventuella bristerna i lagstiftningen,
sedda mot bakgrunden av de övriga möjligheter den kulturminnesvårdande
myndigheten äger, inte anses vara sådana att några omedelbara lagstiftningsåtgärder
erfordras. Vad som i dagens läge framstår som önskvärt är
en viss personalförstärkning för att riksantikvarieämbetet skulle kunna intensifiera
verksamheten med nya byggnadsminnesförklaringar samt upplysning
och rådgivning till allmänheten. Vidare måste ett statsanslag lämnas
för utgivande av ersättning jämlikt 5 § byggnadsminneslagen till ägare av
byggnad som efter en byggnadsminnesförklaring skulle få sin förfoganderätt
till byggnaden avsevärt kringskuren. Något sådant anslag har ännu ej
lämnats.

Riksantikvarieämbetet anför sammanfattningsvis att man i och för sig
hyser den största uppskattning av det intresse för en förbättring av byggnadsminnesvårdens
resurser, varom motionen bär vittne. Ämbetet anser
emellertid inte att behov f. n. föreligger för en utredning angående ändring
eller komplettering av gällande lagstiftning rörande skydd av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader. Det syfte motionären önskar nå bör i möjligaste
mån främjas genom den upplysnings- och rådgivningsverksamhet ämbetet
redan bedriver. Resurserna i detta hänseende bör ökas genom en viss personalförstärkning
och uppförande på ämbetets stat av ett anslag för utgivande
av ersättning till ägare av byggnadsminnen. Härigenom kommer föreskrifterna
om byggnadsminnesförklaring av fastighet enligt 1 § byggnadsminneslagen
att kunna ges en mindre restriktiv tolkning och möjligheterna
att tillämpa den nuvarande lagstiftningen att vidgas.

Offentlig utredning

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 mars 1965 har sakkunniga
tillkallats för att verkställa utredning rörande museiväsendet och verksam -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

het med riksutställningar (1965 års musei- och utställningssakkunniga). De
för utredningen ursprungligen givna direktiven (1966 års riksdagsberättelse
s. 281 ff.) synes sakna intresse i detta sammanhang. Den 17 mars 1967 har
emellertid utredningen erhållit tilläggsdirektiv som kan bli av betydelse
för den aktuella frågan. Härom må nämnas följande.

Riksdagen har under vårsessionen innevarande år fattat beslut om delning
av byggnadsstyrelsen från och med den 1 juli 1967 i två verk, ett för byggande
och fastighetsförvaltande verksamhet och ett för plan- och byggnadsväsendet
(prop. 1967:61, SU 108, rskr. 268). I samband därmed har styrelsens
kulturhistoriska hyra till sin huvuddel överförts till riksantikvarieämbetet.
Överflyttningen av den kulturhistoriska byrån är emellertid inte
att anse som definitiv. Ett slutligt ställningstagande till vilken myndighet
som skall svara för de uppgifter som byrån handlagt har nämligen ansetts
kräva en närmare undersökning av syftet med samhällets kulturminnesvård
och hur vården skall organiseras (prop. s. 32). Även i övrigt har från skilda
håll frågor rörande kulturminnesvårdens organisation aktualiserats på sådant
sätt att särskild utredning befunnits erforderlig. Utförandet av ifrågavarande
undersökning har uppdragits åt 1965 års musei- och utställningssakkunniga
genom nämnda tilläggsdirektiv den 17 mars 1967 (jfr prop.
1967: 64 s. 6).

Utskottet

Enligt 1960 års byggnadsminneslag kan byggnad i vissa fall av riksantikvarien
förklaras för byggnadsminne. Förutsättningen härför är att byggnaden
bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av
historiskt betydelsefull händelse och att den med hänsyn härtill är att anse
som synnerligen märklig. I samband med att sådan förklaring ges skall meddelas
särskilda skyddsföreskrifter som syftar till att bevara byggnaden för
framtiden. Medför föreskrifterna mera avsevärda inskränkningar i ägarens
möjligheter att utnyttja byggnaden kan ersättning för skada och intrång
utgå av statsmedel.

Motionen II: 453 av herr Wennerfors syftar till att finna en form, som underlättar
bevarandet av sådana kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som
inte uppfyller kravet enligt byggnadsminneslagen att vara synnerligen
märkliga men som likväl anses böra bevaras. Instrumentet härför skulle vara
ett »kulturhistoriskt servitut», knutet till den aktuella fastigheten och innebärande
skyldighet för ägaren och blivande ägare att vårda byggnaden på ett
kulturhistoriskt riktigt sätt. Vårdnadsplikten skulle dock inte grunda någon
rätt till ersättning av det allmänna. Motionären hemställer, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående inrättandet
av ett sådant kulturhistoriskt servitut.

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Utskottet har liksom motionären uppfattningen att det i landet finns
många byggnader som är väl värda att bevara för framtiden, fastän de inte
uppfyller de högt ställda krav som byggnadsminneslagen uppställer för att
byggnad skall förklaras för byggnadsminne. I många fall torde det också genom
frivilliga insatser från olika håll vara sörjt för att sådana byggnader
fortlöpande underhålls och vårdas. I andra fall lägger brist på medel eller
andra omständigheter hinder i vägen för ett tillfredsställande underhåll. Då
sådant eftersätts går förfallet ofta snabbt och en värdefull byggnad kan på
kort tid skadas så att restaurering inte blir möjlig. Problemet gäller sålunda
till stor del frågan bur man skall kunna skapa garantier för att vården och
underhållet av sådana byggnader inte eftersätts. Om det är möjligt att komma
till rätta därmed efter de linjer som motionären skisserat kan inte bedömas
utan närmare utredning. Uteslutet är emellertid icke att man i vissa
fall redan med gällande lagstiftning kan tillfredsställande lösa sådana problem
som motionären antytt genom överenskommelse mellan kommun och
enskild person som säkerställes genom penninginteckning. Oavsett hur bestämmelserna
utformas synes det dock vara ofrånkomligt att anordna någon
form av kontroll, om bestämmelser på området skall bli till verklig nytta.
En sådan kontroll kräver sannolikt betydande insatser av sakkunnig personal
och därmed också kostnader. Riksantikvarieämbetet har beträffande personalläget
i sitt remissvar framhållit att redan en intensifiering av verksamheten
med byggnadsminnesförklaringar kräver ökad personal. Det är härvid
att märka att av de cirka ettusen byggnader som vid en restriktiv bedömning
ansetts vara av sådant värde att de borde kunna bli byggnadsminnen
har hittills endast drygt etthundra förklarats vara sådant minne medan
fråga väckts beträffande ytterligare ett hundratal byggnader.

Ehuru motionsförslaget såvitt nu kan bedömas således inte är invändningsfritt
anser utskottet i likhet med byggnadsstyrelsen att det kan vara värt att
pröva. Frågan är dock inte av sådan vikt att den motiverar en särskild utredning
utan den bör tas upp i annat sammanhang. Ett lämpligt sådant synes
kunna erbjuda sig exempelvis i samband med den utredning rörande kulturminnesvårdens
syfte och organisation som enligt vad ovan nämnts redan pågår
eller den utredning rörande byggnadskulturvårdens rättsliga reglering,
som av byggnadsstyrelsen påyrkats.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får hemställa

att riksdagen i anledning av motionen II: 453 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 25 oktober 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson
(s), Erik Jansson (s), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Åkesson (fp), Herbert
Larsson (s), fru Landberg (s)* och herr Svenungsson (h);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s), Nyberg
(fp), fru Torbrink (s), herrar Grebäck (ep), Hedin (h), Persson i Tandö (s)
och Tobé (fp)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB, STHLM 67
714904