Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1967

1

Nr 65

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående läkemedelsförsörjningen.

Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 1:445 av herr Lundström samt nr 11:568 av herr Wedén.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om att tilläggsdirektiv till läkemedelsförsörjningssakkunniga,
som enligt nu gällande direktiv väsentligen har att överväga ett överförande av apoteksväsendet
till landstingen eller staten, bör utfärdas av innebörd att — med bibehållande
eller förbättring av de nuvarande säkerhets-, kontroll- och kompetenskraven
— allmänhetens möjligheter bör undersökas att få en förbättrad service med läkemedel
till skäliga priser genom:

a) en friare etableringsrätt för kompetenta företagare inom apoteksväsendet,

b) friare distributionsformer för läkemedel som icke är receptbelagda”.

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över yrkandet under b) i motionerna från medicinalstyrelsen. Vidare har på utskottets
begäran Apotekarsocieteten yttrat sig över detta yrkande. I anledning av motionerna
har till utskottet inkommit en skrivelse från näringsfrihetsombudsmannen.

Gällande ordning

Med läkemedel förstås enligt läkemedelsförordningen den 14 december 1962 sådan
vara, som är avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa,
lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller
att eljest på angivna sätt användas i samband med behandling av sjukdom, skada
eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att varan för sådant
ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt
skick. I förordningen lämnas vissa föreskrifter om tillverkning, införsel, handel
och hantering av läkemedel. Dessa föreskrifter skall dock inte tillämpas beträffande
homeopatiska medel, dvs. medel i utspädningen sjätte decimalpotensen och ännu
mer utspädda preparat. De skall inte heller gälla beträffande mineralvatten, mineralkällsalter,
fruktsalter eller sådana för munhåla eller svalg avsedda pastiller och liknande
beredningar, vilka inte innehåller annat än vad som får ingå i konfektyrer enligt
livsmedelsstadgans bestämmelser.

I fråga om handel med läkemedel förskriver läkemedelsförordningen bl.a. att detaljhandel
i princip endast far bedrivas av apoteksföreståndare.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 65

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1967

Under århundraden har läkemedelshanteringen i vart land varit noggrant reglerad.
Vad man främst velat trygga är att de med läkemedel förenade riskerna nedbringas
till ett minimum, att allmänheten vid behov skall kunna fa erforderliga läkemedel
utan onödig omgång och att läkemedlen finns att tillgå till skäliga priser. Säkerhetssynpunkterna
har tillgodosetts genom särskild lagstiftning. Däri har upptagits
kompetensvillkor för rätten att yrkesmässigt framställa och hantera läkemedel och
stränga kontrollföreskrifter i fråga om läkemedlens kvalitet. I kontrollsyfte har vidare
utstakats speciella handelsvägar för läkemedel.

Den långt övervägande delen av de nu använda läkemedlen är industriellt tillverkade.
Flertalet är framställda inom privat läkemedelsindustri, svensk eller utländsk.
En mindre del tillverkas under industrimässiga förhallanden vid distriktslaboratorier,
knutna till vissa apotek. Grosshandeln med läkemedel omhänderhas av droghandelsföretag,
ägda av eller förenade med läkemedelsindustrier. Detaljhandeln är med få
undantag monopoliserad till apoteken. Dessa är privatägda. Innehavarna av de drygt
400 självständiga apoteken utnämns emellertid av Kungl. Maj:t. Ekonomiskt är apotekarna
underkastade bestämmelser om s.k. allmänna avgifter. Genom avgiftssystemet
utjämnas olikheter i de skilda apotekens ekonomiska förhallanden. Därigenom blir
det möjligt att driva apotek på en ort, trots att apoteket på grund av otillräckligt befolkningsunderlag
och dylikt inte är ekonomiskt bärkraftigt. Genom det kollektiva
systemet regleras vidare apoteksinnehavarnas inkomster. Inte blott i farmacevtiskt
utan även i ekonomiskt hänseende står sålunda apotekarna i viss utsträckning under
statlig tillsyn och kontroll. De står emellertid också under ekonomiskt inseende av
Apotekarsocieteten, en organisation som de obligatoriskt tillhör. Genom sin direktion
har societeten åtagit sig företagsledande funktioner för det samlade apoteksväsendet.

I landet finns totalt omkring 600 apotek och filialapotek samt cirka 800 läkemedelsförråd
av tre olika storleksordningar. Läkemedelsförråden är nästan alltid belägna i
glesbygder. De förestås av utvald, ej farmacevtiskt utbildad personal. Pa beställning
av läkare eller förbrukare distribueras läkemedel från apoteken även i ett stort antal
dagligen utsända medicinlådor till mera avlägsna orter. Sadana distributionsenheter
kan beräknas uppgå till ett antal av cirka 1.700.

Läkemedelspriserna är administrativt reglerade. Beträffande de farmacevtiska
specialiteterna, dit de fabriksberedda originalförpackade medlen hör, gäller att medicinalstyrelsen
i samband med godkännande av medlen skall pröva att priset är
skäligt. Vidare är grunderna för prissättningen av apotekens substanser och beredningar
meddelade av Kungl. Maj:t, som även fastställt apotekens avans på samtliga
läkemedel.

Historik

Läkemedelsförsörjningens organisation och därmed sammanhängande frågor har
under lång tid varit föremål för prövning av skilda utredningar.

1946 års läkemedelsutredning lade fram förslag till en omorganisation av apoteksväsendet.
Förslaget innebar att statsmonopol på apoteksrörelse skulle införas och att

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1967

3

monpolrättens utövande skulle överlåtas till ett helstatligt aktiebolag. Vid remissbehandlingen
blev förslaget föremål för stark kritik.

1953 års läkemedelskommitté ansåg att apoteken borde behålla sin ställning som
enskilda företag men inordnas under en gemensam ledning, vars målsättning inrymmer
ett klart tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen i fråga om läkemedelsförsörjningen.
Kommittén föreslog att en halvstatlig nämnd, apoteksnämnden, skulle
inrättas med uppgift att under Kungl. Maj:t i ekonomiskt hänseende ha överinseendet
över apoteksväsendet. Kommittén föreslog vidare ett helt nytt avgiftssystem, vilket
skulle ge apotekarna ett direkt ekonomiskt intresse av rationell och kostnadsbesparande
skötsel av apoteken. Inställningen hos remissinstanserna var oenhetlig.

Genom beslut av statsmakterna 1962 medgavs de större sjukhusen i enlighet med
förslag i propositionen 1962:184 rätt att efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt
fall inrätta sjukhusapotek i egen regi. En förutsättning härför var att sjukhusapoteken
gavs resurser att från farmacevtiska utgångspunkter delta i forskningsarbete
på läkemedelsområdet och medverka vid lösning av sjukhusproblem, som står
läkemedelsfrågorna nära. Principiellt innebär en lösning med sådana sjukhusapotek
att det nuvarande apoteksmonopolet bryts och att viss del av läkemedelsförsörjningen
ställs under sjukvårdens samhälleliga organ.

I samma proposition 1962:184 diskuterades även frågan huruvida inte vissa apoteksvaror
utan olägenhet från medicinsk synpunkt kunde överföras till att bli butikshandelsvaror.
Frågan hade väckts av Kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund.
Föredragande departementschefen avvisade förslaget med följande motivering: För

egen del anser jag att tidpunkten nu inte är den rätta att diskutera lättnader i
fråga om läkemedelskontrollen i stort. Och som ett betydelsefullt led i samhällets
kontroll över läkemedelshanteringen måste man se anordningen med handelsvägen
över apotek. Det är en allmän uppfattning, att läkemedel med gift- eller andra skadeverkningar
endast bör tilhandahållas allmänheten över apotek. Vår uppfattning om
vad som är skadligt eller giftigt är emellertid högst relativ och beror ytterst på vår
kunskap om det vetenskapliga underlaget vid varje tillfälle. Den nu raskt fortgående
forskningen har i flera fall gett oss en modifierad eller helt förändrad syn på läkemedels
nytto- och skadeverkningar. Jag kan här blott erinra om att ett sedan 1800-talet allmänt använt medel, fenacetin, som ansetts tämligen oskadligt, med vår tids
förfinade observationsmetoder visat sig medföra risk för så allvarliga skadeverkningar,
främst njurskador, att det med omedelbar verkan receptbelagts. Inskridanden av dylikt
slag kan ske med full effektivitet endast om medlen är förbehållna apoteken.
Härtill kommer, och detta är väsentligt, att det från allmän folkhälsosynpunkt inte
är något intresse med en ökad kommersialisering av läkemedelshandeln.

Läkemedelsförsörjningsutredningen

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1963 tillkallade chefen för inrikesdepartementet
en utredningsman för att verkställa utredning om läkemedelsförsörjningen.
I direktiven för utredningen framhåller departementschefen att det
enligt hans mening är angeläget att läkemedelsförsörjningens organisation refor -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1967

meras i riktning mot ett större samhällsengagemang. Vid bedömningen av lämpligheten
och möjligheterna att öka samhällets inflytande i de olika leden i läkemedelsförsörjningen
anser han — såvitt gäller detaljhandeln — att följande synpunkter bör
vara vägledande:

Som förut nämnts har myndigheterna ett stort inflytande över apoteksväsendet.
Detta är naturligt med hänsyn till att de privatägda apoteken i stort sett tillförsäkrats
monopolrätt. Det system som utbildats för att utjämna driftsresultaten mellan de
olika apoteken och för att — trots de starkt varierande förutsättningarna — upprätthålla
enhetliga läkemedelspriser i landet har emellertid blivit alltmer artificiellt och
komplicerat. Systemet karakteriseras av att apoteksinnehavarna endast i ringa utsträckning
själva får vidkännas kostnadsökningar, vilket medför att dessa inte såsom
eljest är fallet behöver frammana rationaliseringar. Att alla möjligheter tillvaratages
för att inte ökande kostnader mer än nödvändigt slår igenom i läkemedelspriserna är
särskilt angeläget eftersom allmänheten när det gäller läkemedel i stort sett saknar
valfrihet beträffande inriktning och omfattning av konsumtionen.

Enligt min mening bör nu en ny ordning för läkemedelsförsörjningen på detaljhandelsplanet
övervägas. Mycket torde därvid tala för att de samhälleliga organ som
nu är huvudmän för sjukvården också får ett ökat ansvar för läkemedelsförsörjningen.
Detta skulle i så fall vara att gå vidare på den väg, som anvisades i prop. 1962:184 i
fråga om läkemedelsförsörjningen vid vissa sjukhus. En sådan ordning torde dock
inte böra utesluta att läkemedel också tillhandahålles genom privatägda apotek.
Därest nu skisserade ordning icke skulle visa sig ändamålsenlig, kan som ett alternativ
förtjäna övervägas ett system med apoteken anknutna till ett statligt företag. Oavsett
vilket system som väljes bör tillses att allmänhetens behov av service på förevarande
område blir väl tillgodosett även i en ny organisation.

Avslutningsvis anför departementschefen i direktiven att, om en lösning enligt de
angivna principiella linjerna inte skulle kunna förordas, andra vägar borde prövas att
ge samhället ökat grepp om de betydelsefulla frågorna på läkemedelsförsörjningens
område.

Motionerna

I motionerna görs gällande att det nuvarande systemet för läkemedelsförsörjning
medför åtskilliga nackdelar för allmänheten. Efter att ha berört läkemedelsförsörjningsutredningens
direktiv fortsätter motionärerna:

Den frågeställning som direktiven till läkemedelsförsörjningsutredningen försummat
är om det icke går att förena en förbättring av kontroll- och säkerhetsbestämmelserna
med en friare etableringsrätt för kompetent yrkesutövare inom apoteksväsendet.
Ingen ifrågasätter läkares fria etableringsrätt, såvitt de uppfyller klart formulerade
kompetenskrav. Varför skulle då ett annat system tillämpas inom apoteksväsendet?
Det förefaller klart att en övergång till ett friare etableringssystem med
bibehållna kompetenskrav skulle medföra en sänkning av läkemedelspriserna inom
tätorterna. För närvarande betalar tätorternas invånare inte endast sina egna läkemedelspriser
utan även en icke obetydlig avgift för att möjliggöra apoteksservice
även i områden där en sådan medför ekonomiskt underskott.

Denna sistnämnda service är nödvändig att upprätthålla och kanske även förbättra.
Men liksom när det gäller stöd till trafiksvaga järnvägar, busslinjer eller andra for -

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1967

mer av lokaliseringspolitiska åtgärder till underlättande av de särskilda glesbygdsproblemens
lösning måste det vara fråga om allmänt samhällssolidariska åtgärder.
Det kan inte med fog göras gällande att just de läkemedelsbehövande i tätorterna
skall betala de särkostnader som de läkemedelsbehövande i glesbygderna har. Detta
bör vara en uppgift för det allmänna.

Härtill kommer en annan omständighet. Det förefaller bli mer och mer tydligt att
många varor, som nu endast som icke receptbelagda läkemedel säljes av apotek, utan
olägenhet skulle kunna distribueras i friare former. Även härigenom skulle en förbättrad
service för allmänheten kunna uppnås. Köbildningen på apoteken blir ofta
besvärande. En ändrad ordning skulle kunna medföra en snabbare distribution av
receptbelagda läkemedel på apoteken samtidigt som kunder, vilka önskar inköpa
varor som skulle kunna förmedlas även genom den vanliga handeln, kunde göra detta
även på andra inköpsställen än apoteken.

De här berörda förhållandena och servicesynpunkterna kan illustreras med ett
stort antal exempel.

Det finns emellertid även rent ekonomiska och principiella skäl för en omprövning
av apotekarmonopolets ställning. Monopolet är ju över huvud taget en företagsform
som icke bör tillgripas annat än när alldeles speciella skäl härför föreligger. Sådana
skäl kan icke alls otvetydigt anses föreligga beträffande apoteksväsendet. Säkerhetssynpunkterna
är väsentliga. Allmänhetens intresse av låga läkemedelskostnader
är också väsentligt. Ingenting tyder på att de senare intressena kan främjas av att
monopolet bibehålies eller överföres på det allmänna. Möjligheterna att tillgodose
och främja säkerhetsintresset och serviceintressena under en förstärkt priskonkurrens
i distributionsledet bör undersökas, vilket de nuvarande utredningsdirektiven omöjliggör.

Remissyttrandena m.m.

Såväl medicinalstyrelsen som Apotekarsocieteten avstyrker bifall till det under b) i
motionerna upptagna yrkandet.

Medicinalstyrelsen anför bl.a. följande:

Svensk läkemedelslagstiftning grundar sig på 1962 års läkemedelsförordning, som
trädde i kraft 1964. Denna förordning är att betrakta som en säkerhetslagstiftning
med uppgift att skydda allmänheten, vilket sker genom att läkemedelshanteringen är
reglerad och kontrollerad. Kontrollen omfattar tillverkare, importörer, partihandlare
samt apoteksinrättningar — detaljisterna — och de under dem lydande läkemedelsförråden.

Samtliga distributionsställen för läkemedel kontrolleras genom regelbunden, författningsenlig
inspektion — läkemedelsförråden minst en gång varje halvår. Övervakningen
avser bland annat kontroll av förvaringsbetingelser, märkning och lagerhållning.
Goda förvaringsbetingelser är nödvändiga, eftersom läkemedlen ofta är temperatur-
eller fuktkänsliga. Rätt märkning skall omfatta t.ex. aktuella varningstexter.
Lagerhållning får ej ske av preparat, som av olika anledningar dragits bort från
marknaden. På grund av att efterkontroll av läkemedel numera sker regelbundet som
en följd av alltmer skärpta kvalitetskrav, händer det relativt ofta att en undersökt
tillverkningssats dras in. Att så verkligen sker övervakas av den farmacevtiska kontrollpersonalen.

Medicinalstyrelsen anser, att en fri försäljning av icke receptbelagda läkemedel

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1967

inte kan ge den säkerhet, som avses i 1962 års läkemedelsförordning, såvida inte den
statliga läkemedelskontrollen utvidgas att omfatta varje nytt distributionsställe. De
fördelar för allmänheten, som en fri försäljning skulle innebära, måste vägas mot
samhällets möjligheter att övervaka ett sådant distributionssystem. Styrelsen bedömer
dessa som ytterst begränsade. Tillika är medicinalstyrelsen tveksam inför alla åtgärder,
som kan vara ägnade att befordra en ökad, okontrollerbar läkemedelskonsumtion
med åtföljande hälsorisker.

Apotekarsocieten framhåller i sitt yttrande också främst säkerhetsaspekterna. Den
anför bl.a.:

Den utveckling som skett efter 1962 har understrukit nödvändigheten av att alla
läkemedel hanteras med respekt. Den intensiva toxikologiska forskning som initierades
av bl.a. thalidomidtragedien har visat att det ofta är mycket svårt att förutse
eventuella giftverkningar av ett preparat. I flertalet fall är gifteffekten en doseringsfråga.
Som exempel kan nämnas att de receptfria acetylsalicylsyre- och järnpreparaten
har en dominerande andel i bamförgiftningarna. Användningen av ett preperat
förutsätter ofta kompletterande anvisningar av sakkunnig person.

Inom praktiskt taget samtliga grupper av receptfria preparat föreligger risker för
skadeverkningar genom alltför långvarigt bruk. Detta gäller smärtstillande medel,
laxermedel, syrabindande medel, hostmedel men även vitaminer och tonika. Den
personliga kontakt, som finns på flertalet apotek, gör det ofta möjligt att förmå en
person med alltför stor konsumtion att i tid uppsöka läkare.

De senare åren har visat riskerna för läkemedelstillvänjning och hur lätt missbruket
kan sprida sig. Sannolikt har alla ämnen med effekt på centrala nervsystemet viss
vanebildande verkan och en stor del av dem kan bli föremål för missbruk. Ett icke
oväsentligt antal receptfria läkemedel hör till denna grupp. Här ger försäljningen enbart
genom apotek möjlighet till snabba ingripanden då missbrukstendenser uppdagas.
Receptbeläggningen av åksjukemedlen och de inte alltför ovanliga återkallelserna
av vissa tillverkningsserier är exempel på situationer där det varit nödvändigt
att snabbt och effektivt ta ett preparat ur handeln resp. att ändra reglerna för dess
försäljning.

Av största vikt för att ett läkemedel skall ha avsedd effekt är att det förvaras på
rätt sätt och att tillräckligt sakkunnig person utövar tillsynen av att det har fullgod
kvalitet då det utlämnas till allmänheten. Härtill erfordras farmacevtiskt utbildade
fackmän.

Apotekarsocieteten tar även upp frågan huruvida en fri försäljning av läkemedlen
skulle medföra en kommersialisering av handeln. Här anför societeten följande:

Kontrollen av reklamen skulle sålunda försvåras, om gränsen mellan läkemedel
och näringspreparat utsuddades. Konkurrensen i förening med modern marknadsföring
(exponering i varuhus och självbetjäningsaffärer, demonstrationer, utdelning
av gratisförpackningar etc.) skulle med säkerhet medföra en inte bara omotiverad
utan också ur folkhälsosynpunkt betänklig konsumtionsökning. Medicinalstyrelsen
verkar i samarbete med apoteken i stället för att genom hälsoupplysning och uppfostran
bibringa allmänheten ökad respekt för läkemedlen och en restriktivare inställning
till användningen.

I näringsfrihetsombudsmannens skrivelse erinras om att lagen 1953 om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet syftar till att främja en

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1967

ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Det erinras också om att
statsmakterna enligt förarbetena till lagen jämväl i fråga om offentliga regleringar
torde söka främja betingelserna för en fri konkurrens. Det heter vidare:

Läkemedelsförsörjningen är underkastad viss offentlig reglering som otvivelaktigt
begränsar konkurrensen i olika hänseenden. Åtskilligt talar visserligen för att de speciella
förhållandena på området nödvändiggör sådana begränsningar men å andra
sidan är det ingalunda utslutet att vissa åtgärder i liberaliserande riktning, bl.a. i de
avseenden som berörts i motionerna, skulle vara möjliga. För en säkrare bedömning
av vad som härvidlag kan vara önskvärt och försvarligt med beaktande av såväl de
sociala och medicinska intressena som intresset av effektivaste möjliga konkurrens
krävs dock särskild utredning. Jag vill därför tillstyrka att i motionerna föreslagna
undersökningar kommer till stånd.

Utskottet

År 1963 tillkallades en särskild utredningsman för att verkställa utredning om
läkemedelsförsörjningen. I direktiven för utredningen framhålles att det är angeläget
att läkemedelsförsörjningens organisation reformeras i riktning mot ett större
samhällsengagemang. En ny ordning för läkemedelsförsörjningen på detaljhandelsplanet
bör bl.a. övervägas. Det anges att detta kan ske antingen genom att de samhälleliga
organ som nu är huvudmän för sjukvården får ett ökat ansvar för läkemedelsförsörjningen
eller genom att apoteken knytes till ett statligt företag. Skulle
en sådan lösning inte kunna förordas, bör utredningsmannen pröva andra vägar att
ge samhället ökat grepp om dessa frågor.

I förevarande motioner hemställes att utredningen genom komplettering av sina
direktiv måtte få i uppdrag att undersöka dels en friare etableringsrätt för kompetenta
företagare inom apoteksväsendet, dels friare distributionsformer för läkemedel
som inte är receptbelagda.

Läkemedelsförsörjningsutredningen beräknar att slutföra sitt arbete under första
halvåret 1968. Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredningen att i sitt betänkande
beröra de frågor motionärerna aktualiserat. Vid sådant förhållande saknas
det anledning för riksdagen att vidtaga någon åtgärd i anledning av motionerna.
Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:445 och 11:568, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 november 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 1967
Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Hubinette
(h), Eric Carlsson (ep)* Dahlberg (s), Erik Filip Petersson (fp)* Högström (s)*
och Wirtén (fp);

från andra kammaren: fru Ekendahl (s), herr Gustavsson i Alvesta (ep),
fröken Wetterström (h), herr Bengtsson i Varberg (s)*, fru Svensson (s), herrar
Jonsson (fp), Göransson (s)* och Ullsten (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967