Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967
1
Nr 62
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av
arbetsgivaravgift enligt den allmänna försäkringen, m. m.
Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 1:177 av herr Larsson, Thorsten, m.fl. samt nr 11:216 av herr
Elmstedt m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,
”att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av lagen om allmän försäkring att
vid beräkning av arbetsgivaravgift skall bortses från arbetstagare, vars lön under
året icke uppgått till sexhundra kronor; samt
att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av gällande bestämmelser att arbetsgivaravgift
som uppgår till högst 2 000 kr. debiteras på arbetsgivarens skattsedel
som slutlig skatt och uppbäres i samma ordning som skatten”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet
hänvisa till motionen 11:216.
Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna, såvitt angår uppbörd av arbetsgivaravgiften, från riksförsäkringsverket
och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
Gällande rätt
T rehundrakronorsregeln
Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. Pensionsgrundande
inkomst beräknas på grundval av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
under året. Jämlikt 11 kap. 2 § lagen om allmän försäkring avses med
inkomst av anställning lön i penningar eller naturaförmåner, varvid till sådan inkomst
icke hänföres från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett
år ej uppgått till 300 kr. Vid beräkning av arbetsgivaravgift skall enligt 19 kap. 1 §
fjärde stycket ovannämnda lag inte tagas hänsyn till arbetstagare, vars lön under beräkningsåret
ej uppgått till 300 kr.
Uppbörd av arbetsgivaravgift
Arbetsgivares avgifter enligt lagen om allmän försäkring samt avgift för obligatorisk
yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsverket m. m. debiteras och uppbärs gemensamt.
Avgiften beräknas av riksförsäkringsverket på grundval av ett av verket
för arbetsgivaren fastställt avgiftsunderlag, vilket motsvarar summan av faktiskt
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 62
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967
utgivna löner m. m. efter vissa avdrag. För debitering och uppbörd tillämpas två
metoder. Enligt den ena debiteras avgiften på arbetsgivarens skattsedel som slutlig
skatt och uppbärs i samma ordning som skatten. Enligt den andra debiteras avgiften
på en särskild räkning, som verket tillställer arbetsgivaren, och avgiften uppbärs
direkt av verket. Huvudregeln är att den förra metoden tillämpas när den sammanlagda
avgiften uppgår till högst 1 000 kr. och den senare i övriga fall. Verket
kan dock göra undantag i båda riktningarna.
Arbetsgivaravgift, som uppbärs av riksförsäkringsverket, debiteras såsom slutlig
avgift under året näst efter det år då arbetsgivaren haft de löneutgifter m. m. som
ingår i avgiftsunderlaget. I avräkning på slutlig avgift skall arbetsgivaren varje år
erlägga preliminär avgift. Denna skall enligt huvudregeln utga med ett belopp motsvarande
den slutliga avgift, vilken debiterades under nästföregående år och som
alltså avser löner under året före sistnämnda år. Avgiften fördelas på sex betalningsterminer
och skall betalas senast den 18 varannan månad med början i februari.
Uppgift om de arbetsgivaravgifter som skall påföras i samband med slutlig skatt
lämnas årligen av riksförsäkringsverket till de lokala skattemyndigheterna.
Arbetsgivare har att erlägga preliminär skatt varannan månad (månaderna mars,
maj, juli, september, november och januari). Enligt 3 § uppbördsförordningen skall
preliminär skatt inte omfatta arbetsgivaravgift. En schablonregel i 13 § första stycket
uppbördsförordningen att preliminär B-skatt skall utgå med belopp motsvarande
senast debiterade slutliga skatt medför dock normalt att arbetsgivaravgiften påverkar
B-skattens storlek. I den mån preliminär skatt understiger slutlig skatt erlägges
skillnadsbeloppet som kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och maj
året efter taxeringsåret.
Historik
T rehundrakronorsregeln
Reglerna om att inkomst understigande 300 kronor ej är pensionsgrundande och
ej medför avgiftsplikt ingick ursprungligen i lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
som trädde i kraft den 1 januari 1960. De överfördes med oförändrad
innebörd till lagen om allmän försäkring, som trädde i kraft tre år senare. I proposition
nr 100 år 1959 med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension
m. m. yttrade föredragande departementschefen:
Från principen om att inkomst, som åtnjutes av arbetstagare i civilrättslig mening,
skall vara pensionsgrundande som inkomst av anställning bör av praktiska
skäl undantag göras i fråga om vissa smärre anställningsinkomster. Det kan nämligen
många gånger vara vanskligt — inte minst för allmänheten — att bedöma
huruvida en person, som tillfälligtvis utför ett mera kortvarigt arbete, är att anse
som anställd hos den, för vars räkning arbetet utföres. Här må blott erinras om
tillfälligt anlitad hushållshjälp samt hantverkare, som utför smärre målnings-,
snickeri- eller reparationsarbeten. Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen av
det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, särskilt från yrkesskadeförsäkringen, visar att
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967
3
det i dylika fall ofta kan erfordras en omfattande utredning i olika hänseenden för
att avgöra om den som utför arbetet är att anse som arbetstagare eller ej. Genom
att betrakta en försäkrads lön från en arbetsgivare såsom inkomst av anställning
endast om lönen under ett kalenderår uppgått till ett visst minimibelopp, kan man
i många fall undvika de nämnda svårigheterna. Man vinner genom en sådan gränsdragning
också den fördelen att de, som anlitar avlönad arbetskraft i mycket ringa
omfattning, inte behöver erlägga avgifter till försäkringen. Eftersom avgifterna i
dylika fall blir förhållandevis små, kan kostnaderna för deras debitering och uppbörd
ställa sig oproportionerligt höga. Mot bakgrunden härav har i sista punkten
av första stycket föreskrivits att, om ersättningen till den försäkrade från en och
samma arbetsgivare under ett kalenderår inte uppgår till 300 kr., så skall ersättningen
inte räknas som inkomst av anställning.
I samband med behandling av propositionen hade särskilda utskottet att pröva
en motion med yrkande om slopande av trehundrakronorsregeln, då den missgynnade
löntagare som för sin försörjning tog arbete hos flera arbetsgivare. Särskilda
utskottet avstyrkte i sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande motionen.
Utskottet framhöll att ställningstagande till problemet krävde erfarenhet av systemets
tillämpning.
Vid 1964 års riksdag väcktes motioner med yrkande att beloppet 300 kr. skulle
höjas till förslagsvis 1 000 kr. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 pekade
andra lagutskottet på de förändringar som inträffat i prisnivån sedan ikraftträdandet
av tilläggspensioneringen år 1960. Basbeloppet hade sålunda höjts från 4 200 till
4 800 kr. Utskottet avstyrkte emellertid motionsyrkandet och framhöll därvid.
Även om det vid ändringar i prisnivån kan vara berättigat att justera trehundrakronorsregeln,
är det med hänsyn till storleken av de ändringar som skett sedan
januari 1960 och till den korta tid regeln varit i kraft inte för närvarande påkallat
att höja beloppet.
Uppbörd av arbetsgivaravgift
Det nuvarande systemet för erläggande av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringarna
tillkom efter förslag av socialförsäkringens administrationsnämnd (SOU
1959:12). I proposition 1959:175 framlades förslag till gällande regler.
Nämndens förslag beträffande arbetsgivaravgifternas handhavande har i stort
sett godtagits under remissbehandlingen. I en del fall har dock påyrkats ett större
utrymme för avgiftsuppbörd i samband med skatteuppbörden. Den fasta beloppsgränsen
vid 1 000 kr. mellan de båda uppbördssystemen, vilken medför att antalet
arbetsgivare med avgiftsbetalning direkt till riksförsäkringsanstalten ökar med stigande
avgiftsuttag, har av administrationsnämnden motiverats med att ett större
avgiftsbelopp inte lämpligen bör påföras utan att preliminär betalning föregått.
Svårigheterna att anordna preliminär betalning av arbetsgivaravgifter, som uppbäres
i samband med de allmänna skatterna, har gjort att nämnden stannat för
att låta uppbörden av avgifter över 1 000 kr. verkställas av riksförsäkringsanstalten.
För att en arbetsgivare inte skall behöva växla mellan olika uppbördssystem under
olika år på grund av mera tillfälliga ändringar i den avgiftssumma, som han har att
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967
erlägga, öppnar nämndens förslag en möjlighet för riksförsäkringsanstalten att medge
en arbetsgivare, som enligt huvudregeln skulle övergå från avgiftsbetalning i samband
med skatteuppbörden till betalning direkt till riksförsäkringsanstalten eller
vice versa, att bibehållas vid det för honom tidigare gällande uppbördssättet.
Enligt min uppfattning innebär administrationsnämndens förslag en lycklig avvägning
mellan de olika synpunkter, som påkallar uppmärksamhet vid bedömandet
av den lämpliga organisationen för uppbörden av arbetsgivaravgifterna.
Vid riksdagsbehandlingen väcktes motion med yrkande om höjning av beloppsgränsen
1 000 kr. till 2 000 kr. Andra lagutskottet som behandlade frågan anförde
i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1959:50.
Motionären har i denna del föreslagit att den ovan nämnda beloppsgräns
e n måtte höjas till 2 000 kronor. Därvid har han anfört, att den särskilda redovisningen
till riksförsäkringsanstalten innebär tidsödande extraarbete för företagen,
särskilt kännbart för de mindre företag som inte har någon administrativ personal.
Ilöjdes gränsen till 2 000 kronor, skulle enligt motionären åtskilliga mindre företagare
undgå detta extraarbete.
Den slutliga uppbörden hos riksförsäkringsanstalten skall enligt propositionen
föregås av preliminär uppbörd under det år avgifterna avser. Sådan preliminär betalning
av de arbetsgivaravgifter, som skall uppbäras i samband med skatterna, är däremot
av tekniska skäl knappast möjlig. Ett skäl för propositionens ståndpunkt att dra
gränsen vid 1 000 kronor är att det inte ansetts lämpligt att påföra större avgiftsbelopp
utan att preliminär betalning ägt rum. Ett annat, härmed sammanhängande
skäl är att övergång från betalning i samband med skatterna till uppbörd genom
riksförsäkringsanstalten blir allt svårare ju högre gränsen dras; arbetsgivaren måste
nämligen vid sådan övergång under samma år betala dels en slutlig avgift och dels
en preliminär. Utskottet anser dessa skäl bärande och kan således icke tillstyrka
motionärens förslag.
Remissyttrandena
Riksförsäkringsverket har i sitt yttrande över motionen uppgivit att verket årligen
beräknar arbetsgivaravgift från 340 000 arbetsgivare. Verket anför vidare.
För att arbetsgivaravgiften för år 1960 skulle överstiga 1 000 kr., måste en arbetsgivare
under det året ha betalt ut minst omkring 30 000 kr. i löner till sina anställda.
På grund av den successiva höjningen av uttagsprocenten för avgiften till försäkringen
för tilläggspension från 3 % år 1960 till 7,5 % år 1965 har allt lägre sammanlagda
lönebelopp föranlett debitering på räkning. För år 1965 översteg sålunda
arbetsgivaravgiften 1 000 kr. redan om arbetsgivarens löneutbetalningar uppgått till
ca 15 000 kr.
Nu nämnda utveckling har i sin tur, i förening med inträdd ökning i avgiftsunderlaget,
medfört en kraftig stegring i antalet fall, där arbetsgivare påföres avgift
å i''äkning (”räkningsdebiteras”). Vid debiteringen av arbetsgivaravgift för år
1960 utgjorde antalet av dessa omkring 70 000. Det senaste år för vilket slutlig
arbetsgivaravgift hittills räkningsdebiterats är 1965. (Räkningarna upptager i dessa
fall som regel även preliminär avgift för 1967.) Enligt preliminära siffror för sagda
år kan antalet räkningsdebiterade arbetsgivare beräknas till ca 140 000. Detsamma
har alltså fördubblats sedan år 1960. Samtidigt har antalet arbetsgivare som får
arbetsgivaravgifterna upptagna på sina debetsedlar (”skattedebiteras”) alltså minskat
från omkring 270 000 till ca 200 000.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967
5
Riksförsäkringsverket upplyser fortsättningsvis att verket tillämpar automatisk
databehandling vid debiteringen av arbetsgivaravgifter varvid uträkning av avgifterna
sker på ett likartat sätt oavsett hur avgifterna uppbäres. För verket kräver
räkningsdebiteringsfallen avsevärt mer arbete än skattedebiteringsfallen. Vid skattedebitering
inskränker sig verkets arbete till upprättande av debiteringsförteckningar
som översändes till uppbördsmyndigheterna. I fråga om arbetsgivare som betalar
genom räkning framställes sex speciella inbetalningskort för att möjliggöra datamaskinell
bokföring. De inflytande avgifterna bokföres och indrivningsmyndigheten
underrättas vid betalningsförsummelse. Verket beräknar att ett genomförande av motionärernas
förslag skulle medföra en minskning av antalet räkningsdebiterade arbetsgivare
från 140 000 till 100 000—111 000. Verket framhåller att detta förhållande
otvivelaktigt skulle minska verkets administrationskostnader men framhåller
att det finns andra faktorer att beakta. Verket anför härom.
Systemet med skattedebitering innebär att preliminär arbetsgivaravgift inte erlägges.
Företages den av motionärerna föreslagna höjningen av gränsbeloppet, kan
det därigenom uppkommande bortfallet av preliminära arbetsgivaravgifter uppskattas
till 50 å 60 miljoner kr. per år. Detta skulle för socialförsäkringen medföra en
ränteförlust, vars storlek är svår att exakt uppskatta men som med säkerhet avsevärt
överstiger besparingen i fråga om administrationskostnader.
Skattedebiteringen innebär för de berörda arbetsgivarna i många fall olägenheter
till följd av att avgift inte erlägges i nära anslutning till inkomstens förvärvande
utan först långt senare. Olägenheterna i detta hänseende skulle framträda
starkt i fråga om de av höjningen direkt berörda arbetsgivarna, vilka skulle övergå
från räkningsdebitering till skattedebitering. Skulle en sådan höjning genomföras
t. ex. fr. o. m. 1968, skulle ifrågavarande arbetsgivare, som betalat preliminäravgift
för 1967, ej erlägga avgift under 1968 och 1969 för verksamheten dessa år och först
1970 erlägga avgift för verksamheten 1968.
Nu berörda olägenheter skulle i stort sett inte uppkomma om hänsyn kunde tagas
även till arbetgivaravgifterna vid bestämmande av preliminär B-skatt. Riksförsäkringsverket
anser sig emellertid inte i detta sammanhang kunna bedöma möjligheten
av att införa preliminär debitering även i fråga om skattedebiterade arbetsgivaravgifter.
Av det anförda framgår att frågan om höjning av gränsen mellan skatte- och räkningsdebitering
är komplicerad. Förutsättningarna för frågans bedömande torde vidare
kunna påverkas av resultatet av pågående utredningsarbete rörande socialförsäkringens
finansiering. Enligt riksförsäkringsverkets mening kan frågan lämpligen
upptas i samband med detta utredningsarbete.
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden anför i sitt yttrande.
Om motionärernas förslag genomföres föreligger viss risk att arbetsgivare begär,
att preliminär B-skatt skall beräknas med ledning av preliminär taxering eller att
debiterad B-skatt skall jämkas. Flärigenom skulle arbetsgivaren nämligen kunna
slippa att erlägga arbetsgivaravgiften under inkomståret och i stället få erlägga densamma
omkring 1år senare i form av kvarstående skatt. Därigenom skulle han
få räntefri skattekredit. Det är dock inte troligt att detta kommer att ske i någon
större omfattning.
De arbetsgivare, som beröres av förslaget, torde kunna räkna med viss arbets -
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967
minskning genom att redovisning av arbetsgivaravgift till riksförsäkringsverket bortfaller.
För uppbördsmyndigheterna medför förslaget visst merarbete, men detta
torde uppvägas av arbetsminskning hos riksförsäkringsverket och postverket.
Nämnden förutsätter att arbetsgivare, som redan nu erlägger arbetsgivaravgift
till riksförsäkringsverket, får fortsätta med denna uppbördsform även om gränsen
1 000 kr. skulle höjas till 2 000 kr. Övergångssvårigheter skulle i annat fall uppkomma.
Minskning av antalet arbetsgivare, som f. n. erlägger arbetsgivaravgift till
riksförsäkringsverket, kan därför inte beräknas uppkomma. Fördelen med en ändring
skulle i stället bli, att arbetsgivare, vars arbetsgivaravgift kommer över tröskeln
1 000 kr., får fortsätta att erlägga avgiften i samband med skatten så länge avgiften
inte uppgår till 2 000 kr.
Ur uppbördsteknisk synpunkt föreligger inte något hinder för förslagets genomförande
och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har därför inte något
att erinra mot motionerna i vad dessa avser hemställan till riksdagen om sådan
ändring av gällande bestämmelser att arbetsgivaravgift som uppgår till högst 2 000
kr. debiteras och uppbäres på sätt stadgas i uppbördsförordningen.
Utskottet
Inom tilläggspensioneringen finns i olika sammanhang regler med beloppsgränser,
som är fasta och ej följer förändringar i penningvärdet. I förevarande motioner behandlas
två regler av detta slag.
Utgångspunkt vid beräkning av arbetsgivaravgift enligt lagen om allmän försäkring
är de lönebelopp en arbetsgivare utbetalat under ett år. Vid avgiftsberäkningen
skall bortses från lönebelopp som för en arbetstagare understiger 300 kr. Motionärerna
begär höjning av beloppet till 600 kr. De åberopar som skäl härför bl. a. de
förändringar i penningvärdet som inträffat sedan regeln trädde i kraft år 1960.
Det andra i motionerna behandlade spörsmålet gäller frågan om gränsen mellan
de två olika metoder som tillämpas för uppbörd av arbetsgivaravgift. Om avgiften
överstiger 1 000 kr. för ett år skall den enligt huvudregeln erläggas direkt till riksförsäkringsverket
genom sex delbetalningar. Avgiftsbelopp som uppgår till högst
1 000 kr. skall i princip debiteras på arbetsgivarens skattsedel för slutlig skatt och
uppbäras tillsammans med de allmänna skatterna. Gränsen mellan de båda uppbördsmetoderna
är inte fast utan riksförsäkringsverket kan medge undantag i båda
riktningarna.
I motionerna begärs att gränsen enligt huvudregeln skall bestämmas till 2 000 kr.
Motionärerna hävdar att en sådan ändring skulle medföra administrativa förenklingar,
då riksförsäkringsverket skulle befrias från uppbörd för många småföretagare.
Vad först angår yrkandet om höjning av nedre gränsen för erläggande av arbetsgivaravgift
vill utskottet framhålla att en sådan höjning kan få konsekvenser för de
försäkrades rätt till pension. Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst tillämpas
nämligen en mot avgiftsskyldigheten korresponderande regel. Denna regel innebär
att en arbetstagare, som under ett år från en och samma arbetsgivare uppbär lägre
lön än 300 kr., inte får räkna beloppet som pensionsgrundande. Enligt utskottets
mening bör sambandet mellan de båda berörda reglerna bibehållas. Mot denna bak
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967
7
grund kan ett bifall till motionärernas förslag medföra ett pensionsbortfall för sådana
försäkrade som har små anställningsinkomster från flera arbetsgivare.
Regler som innefattar fasta beloppsgränser har hittills urholkats genom förändringar
i penningvärdet och samhällsutvecklingen. Detta förhållande blir särskilt påtagligt
i lagstiftning av tilläggspensioneringens typ där vissa belopp är värdesäkrade.
Utskottet vill med hänsyn härtill inte ställa sig avvisande till tanken att man
överväger en justering av olika beloppsgränser inom pensionssystemet. Sådana överväganden
bör inte endast avse de regler som behandlas i motionerna utan gälla även
andra liknande regler inom pensioneringen. Frågan bör kunna uppmärksammas i
samband med att Kungl. Maj :t tar ställning till det nyligen framlagda betänkandet
rörande mervärdeskatt och socialförsäkringarnas finansiering. Mot bakgrund av vad
sålunda anförts kan utskottet inte biträda motionernas yrkanden om omedelbara
lagändringar.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, 1:177 och 11:216, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 november 1967
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Carlqvist (s), herrar Lars Larsson (s), Hiibinette
(h), Dahlberg (s), Erik Filip Petersson (fp), Högström (s) och Kilsmo (fp)*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Gustavsson i Alvesta
(ep), fröken Wetterström (h), herr Bengtsson i Varberg (s), fröken Sandell (s),
herrar Fredriksson (s), Carlsson i Göteborg (s) och Jonsson (fp).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.