Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
1
Nr 60
Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätten till vårdbidrag,
invaliditetsersättning och invaliditetstillägg, m. m.
Andra lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 11:220 av herrar Mattsson och Persson i Heden.
I motionen har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte dels
”uttala sig för att kretsen av till vårdbidrag, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
berättigade vidgas i enlighet med motionens intentioner” och dels ”hemställa
om förslag om sådan lagändring att handikappade skall slippa få sin pension reducerad
av ersättningen till förmyndare”.
Motionen
Efter en redogörelse för tillkomsten av reglerna om vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,
vilka regler trädde i kraft den 1 juli 1964, anför motionärerna
följande.
Mycket snart efter det att bestämmelserna trätt i kraft konstaterades att bedömningen
av vårdbidragsansökningarna var restriktiv och att antalet avslagsbeslut var
stort. Efter framställningar utfärdade riksförsäkringsverket nya tillämpningsföreskrifter.
Med beklagande har vi emellertid konstaterat att detta inte har lett till den
minskade restriktivitet som varit önskvärd och enligt vår mening också behövlig. Det
synes oss som om man i praxis inte fäster tillräckligt avseende vid behovet av tillsyn
och vård. Här maste utöver själva vården och tillsynen inbegripas behovet av tidigt
insatt träning, som ställer stora krav på föräldrarna. Ofta måste modern avstå från
förvärvsarbete för att kunna ägna tillräcklig tid åt barnet och därtill även anlita
hemhjälp för att lätta arbetsbördan. Vi finner nuvarande praxis beträffande vårdbidrag
otillfredsställande och den synes innebära att riksförsäkringsverkets cirkulär
med anvisningar satts ur spel.
Motionärerna anför att förutsättningarna för att få invaliditetstillägg för den som
mte förvärvsarbetar — i jämförelse med vad som gällde för rätten till tidigare existerade
vårdtillägg — uppmjukats genom att det inte längre krävs behov av ständig
tillsyn och vård utan i stället krävs att vederbörande är ur stånd att reda sig själv
och därför vid upprepade tillfällen dagligen har behov av annan persons hjälp.
Motionärerna fortsätter.
Såvitt gäller psykiskt handikappade har emellertid den ändrade formuleringen
givit upphov till oklarhet. Det talas nämligen inte längre om behov av tillsyn. Det
är emellertid synnerligen önskvärt att det fästes avseende härvid. Enligt vår mening
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 60
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
råder en alltför stor restriktivitet beträffande invaliditetstilläggen. Den är i själva
verket så stor att det förekommer fall då tillägg inte beviljas^ sådana handikappade
som, om de inte togs om hand av anhöriga, antingen skulle gå under eller måste tas
in på institution. Man kommer inte ifrån att tillsynen och övervakningen för de anhöriga
medför stor bundenhet och många gånger inkomstförlust samt utgifter som
endast delvis kan kompenseras av invaliditetstillägget.
I fråga om rätten till invaliditetstillägg för förvärvsarbetande samt till invaliditetsersättning
framhåller motionärerna att det bör beaktas att framför allt de psykiskt
handikappade i många fall inte är i stånd att bevaka sina angelägenheter och att
man inte kan begära att en förmyndare inom ramen för nuvarande förmyndararvoden
skall hjälpa till vid alla de tillfällen då hjälp kan behövas, när t. ex. den handikappade
inte alls kan handha pengar.
Beträffande motionärernas yrkande att handikappades pension inte skall reduceras
genom ”ersättning till förmyndare” framgår av motiveringen att motionärerna
åsyftar såväl förmyndar- som överförmyndararvodet.
Gällande bestämmelser, m. m.
I 9 kap. lagen om allmän försäkring (LAF) behandlas tilläggsförmåner till folkpension
m. m. Under denna rubrik återfinnes bestämmelserna om bl. a. invaliditetstillägg,
invaliditetsersättning och vårdbidrag.
Invaliditetstillägg utgår enligt 9 kap. 2 § LAF till försäkrad som uppbär ålderseller
förtidspension och som är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid
upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan om hjälpbehovet uppkommit
innan den försäkrade fyllt 63 år. Invaliditetstillägg skall alltid utga om den
försäkrade är blind och blindheten inträtt innan han uppnått 63 års ålder. Dessa
två fall motsvarar de fall då enligt tidigare lagstiftning utgick vårdtillägg respektive
blindtillägg. Invaliditetstillägg utgår slutligen till försäkrad som uppbär partiell
förtidspension, om han utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning
i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller
får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att
kunna utföra arbetet. Studier jämställes med förvärvsarbete om den handikappade
är berättigad till studiehjälp eller studiemedel för studierna eller han är utesluten
från sådan förmån endast på grund av bestämmelse om behovsprövning.
Invaliditetstillägg utgår med 30 % av basbeloppet.
Till försäkrad som ej uppbär pension enligt LAF kan utga invaliditetsersättning,
om han fyllt 16 år. Reglerna härom återfinnes i 9 kap. 3 § LAF. Invaliditetsersättning
tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten inträtt innan han fyllt
63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på grund av höggradig nedsättning
av kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel
för att kunna utföra förvärvsarbetet. På samma sätt som i fråga om invaliditetstillägg
jämställes vissa studier med förvärvsarbete.
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
3
Invaliditetsersättning kan utgå med antingen 60 % eller 30 % av basbeloppet. Till
den som är blind utgår alltid det högre beloppet. I övriga fall prövas frågan om hel
eller halv invaliditetsersättning med utgångspunkt från ”hjälpbehovets omfattning
eller merutgifternas storlek”.
Sedan den 1 juli 1964 erhåller barn under 16 år vårdbidrag i form av invaliditetsersättning
om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet
eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild
tillsyn och vård. Invaliditetsersättningen är i detta fall inte graderad utan utgår
alltid med 60 % av basbeloppet.
Invaliditets tillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag utgår som regel ej till
personer som stadigvarande vårdas på anstalter som tillhör staten, kommun eller
landstingskommun eller på enskilda anstalter som uppbär statsbidrag.
Beträffande rätten till vårdbidrag har riksförsäkringsverket i cirkulär den 28 januari
1965 utfärdat anvisningar. I dessa understrykes att grunden för det särskilda behovet
av tillsyn och vård skall vara medicinsk. Såsom exemplifiering av de sjukdomar,
skador och defekttillstand, som kan föranleda bidragsrätt, nämnes svåra medfödda
missbildningar, organiska nerv- och muskelsjukdomar samt förlossningsskador,
cerebral pares m. m., utvecklingsrubbningar i skelettet till följd av sjukdom, andra
somatiska sjukdomstillstånd, defekter i de sensoriska organen, mentalsjukdom samt
slutligen psykisk efterblivenhet. Behovet av tillsyn och vård skall föreligga i avsevärd
omfattning samt gå utöver det vårdbehov som finnes hos ett normalt utvecklat
barn i motsvarande ålder.
I cirkuläret anföres vidare, såvitt här är av intresse, att följande riktlinjer bör
tillämpas i fråga om nedan angivna grupper av barn.
Rörelsehindrade barn. Om barnet inte alls eller endast i obetydlig utsträckning
kan förflytta sig på annat sätt än med hjälp av annan person eller i rullstol, torde
rätt till vårdbidrag föreligga. Så torde också vara fallet om barnet på grund av förlust
av eller nedsatt funktionsförmåga i armar eller händer behöver väsentlig hjälp
med på- och avklädning, vid måltider eller toalettbesök. Även i andra fall kan rätt
till vårdbidrag föreligga vid rörelsehinder, särskilt om barnet samtidigt lider av annan
sjukdom eller defekt. Vid bedömningen av sådana fall bör beaktas bl. a. de omständigheter
som nedan angives under rubriken Andra grupper av handikappade barn.
Någon generell nedre åldersgräns för rörelsehindrade barns rätt till vårdbidrag
bör ej tillämpas. Vid mycket svåra handikapp bör sålunda vårdbidrag kunna beviljas
redan under första levnadsåret. Upp till treårsåldern bör i övrigt vikt främst
fästas vid behovet av särskild behandling.
Barn med höggradig syn- eller hörselnedsättning. Rätt till vårdbidrag torde föreligga
från det ifrågavarande defekt påvisats.
Psykiskt efterblivna barn. Barn som är inskrivna hos vederbörande centralstyrelse
för psykiskt efterblivna samt barn som, utan att vara sålunda inskrivna, kan anses
jämställda med sådana i fråga om efterblivenhet får anses ha rätt till vårdbidrag.
I fråga om psykiskt efterblivna barn under 3-årsåldern torde rätt till vårdbidrag
dock endast föreligga, om efterblivenheten är mycket allvarlig eller förenad med
mera betydande fysiskt handikapp.
Andra grupper av handikappade barn. Vid bedömningen av behovet av särskild
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
tillsyn och vård torde viss vägledning kunna erhållas av det ovan anförda. I övrigt
bör vid bedömningen bl. a. följande omständigheter beaktas.
1. Den faktiska arbetsprestation vårdaren måste utföra i samband med skötseln
av barnet. Härvid skall beaktas inte endast vårduppgifternas art utan även deras
frekvens samt tillsynsbehovet och vårdarens bundenhet.
2. De av barnets vård i hemmet förorsakade särskilda kostnaderna. Hänsyn bör
tagas ej endast till direkta kostnader utan även till nöjaktigt dokumenterade indirekta
kostnader (t. ex. att modem på grund av vården måste avstå från förvärvsarbete,
som hon eljest med stor sannolikhet skulle ha ägnat sig åt).
Cirkulärets anvisningar är sedan den 18 oktober 1966 intagna i riksförsäkringsverkets
pensionshandbok (punkt D 1.3.). I här aktuella delar har i samband därmed
— utöver smärre redaktionella jämkningar — inte vidtagits annan ändring än
att första stycket i ovan återgivna anvisningar beträffande psykiskt efterblivna barn
ersatts av följande text.
Barn som är inskrivna vid anstalt för undervisning eller vård av psykiskt efterblivna
samt barn som, utan att vara sålunda inskrivna, kan anses jämställda med
sådana i fråga om efterblivenhet får, därest icke särskilda omständigheter till annat
föranleder, anses ha rätt till vårdbidrag.
Historik
Invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
Enligt de regler som gällde före LAF utgick invalidpension till den, vars arbetsförmåga
på grund av sjukdom, lyte eller dylikt mera varaktigt gått helt eller till
större delen förlorad före den allmänna pensionsåldern. Invalidpensionen bestod
av grundpension och tilläggspension, vilka förhöjdes med indextillägg respektive
standardtillägg. Grundpensionen utgick utan inkomstprövning. Tilläggspensionen
var däremot inkomstprövad. Blindtillägg utgick med 1 200 kronor om året till den
som blivit blind före fyllda 60 år. Vård tillägg utgick med 1 200 kronor om året till
pensionsberättigad, som utan att vara blind var ur stånd att reda sig själv och på
grund därav var i behov av ständig tillsyn och vård, under förutsättning att behovet
därav uppkommit före det han fyllt 60 år. Blindtillägg och vårdtillägg utgick
utan inkomstprövning.
I vissa fall kunde dispens ges från inkomstprövningen så att högst 1 100 kronor
om året jämte standardtillägg tillerkändes helt arbetsoförmögen invalidpensionär,
vars make ej åtnjöt folkpension, s. k. hjälplöshetstillägg.
I sitt betänkande (SOU 1961:29) anförde 1958 års socialförsäkringskommitté
att den hade undersökt möjligheterna att införa ett nytt tillägg, som skulle kunna
utgå i vissa fall, där vårdtillägg icke kunde ifrågakomma, men där det uppenbarligen
förelåg ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Ett sådant tillägg
skulle lämpligen kunna betecknas hjälptillägg. Svårigheterna att därvid skapa en
tillfredsställande gränsdragning var uppenbara. Skillnaden i förutsättningarna jämfört
med vård tillägget borde avse intensiteten i hjälp- eller vårdbehovet. För att begränsa
personkretsen måste emellertid hjälpbehovet också i dessa fall vara relativt
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
5
kvalificerat. För rätt till vårdtillägg krävdes dels att den pensionsberättigade var ur
stånd att reda sig själv och dels att han på grund härav var i behov av ständig
tillsyn och vård. Beträffande hjälp tillägget skulle det senare ledet kunna mildras
så att vederbörande var i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person.
Med en sådan bestämning skulle hjälptillägg kunna utgå i fall, där hjälpbehovet var
relativt betydande och där det avsåg dagligen återkommande åtgärder som hjälp
med av- och påklädnad, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att
förflytta sig etc. Exemplifieringen fick inte betraktas såsom uttömmande. Det borde
ankomma på de pensionsbeviljande organen att, med beaktande av de sålunda angivna
riktlinjerna, i varje särskilt fall avgöra, om förutsättningar för hjälptillägg
förelåg. Att tillämpningen av reglerna om hjälptillägg måste medföra ett visst merarbete
för pensionsmyndigheterna var uppenbart. Å andra sidan kunde man vid
prövning av hithörande frågor få viss ledning av de erfarenheter som vunnits vid
handläggningen av ärenden om vårdtillägg. Kommittén förordade, att ett tillägg,
kallat hjälptillägg, i enlighet med vad ovan skisserats, infördes vid sidan om vårdtillägget.
Beträffande förutsättningarna för rätt till hjälptillägget utöver vad ovan
anförts borde gälla samma villkor som gällde eller föreslagits för vårdtillägget.
Beträffande storleken av vårdtillägget och hjälptillägget förordade kommittén, att
vårdtillägget bibehölls vid då gällande belopp 1 200 kronor. Hjälptilläggets storlek
var en avvägningsfråga. Det borde emellertid vara något lägre än vårdtillägget.
Kommittén förordade, att hjälptillägget utgick med 800 kronor, vilket belopp motsvarade
två tredjedelar av vårdtillägget.
I frågan om särskilda pensionsförmåner till yrkesverksamma invalidiserade försäkrade
anförde kommittén, att det vid det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet
kan inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande medicinska
defekter inte är berättigad till förtidspension, beroende på att hans arbetsinkomst
relativt sett är hög. Anledningen till att han har så stor inkomst kan vara att han
besitter en osedvanligt stor arbetsvilja. Det kan vidare vara så att förvärvandet av
arbetsinkomsten möjliggöres genom att han får hjälp av anhöriga eller andra för
att kunna ta sig till eller från arbetsplatsen eller får personligt bistånd av annan i
arbetet eller skaffar sig särskilda hjälpmedel för färderna eller för arbetets utförande,
vilket kan förorsaka honom stora utgifter. Kommittén ansåg att det i fall
som de nu åsyftade är angeläget att samhället vidtager särskilda åtgärder för att
uppmuntra till arbete, och erinrade om att en särskild lytesersättning sedan gammalt
utges till en grupp höggradigt medicinskt invalidiserade, nämligen de blinda.
Enligt kommitténs mening talade rättvisesynpunkter för införande av en mera allmän
lytesersättning, även om det är svårt att utforma och tillämpa regler för en
sådan ersättning. Den invalidgrupp, som det syntes ligga närmast till hands att
jämställa med de blinda omfattade enligt kommitténs åsikt personer, vilka lider av
höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens funktion. Kommittén föreslog,
att en försäkrad i ålder mellan 16 och 67 år, som lider av höggradig nedsättning i
rörelse- eller stödorganens funktion men likväl har sådan förmåga att genom arbete
bereda sig inkomst att han uteslutes från rätt till förtidspension, skulle ha rätt till
en särskild folkpensionsförmån kallad vanföreersättning, om han är i behov av
avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande mer
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
utgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Är
den försäkrade visserligen inte utesluten från rätt till förtidspension men erhåller
han en lägre sådan pension än eljest skulle ha utgått, skulle han i stället få rätt till
vanföretillägg. Enligt kommitténs förslag borde vanföreersättning utgå med 1 200 kr.
och vanföretillägg med 800 kr. för år räknat.
I propositionen med förslag till lag om allmän försäkring (prop. 1962:90) sammanfördes
de av socialförsäkringskommittén föreslagna blindtilläggen, vårdtilläggen,
hjälptilläggen och vanföretilläggen till en förmån, invaliditetstillägg, avsedd för
dem som hade pension. Den föreslagna vanföreersättningen sammanfördes med
den av kommittén likaledes förordade blindersättningen, till en förmån, invaliditetsersättning,
avsedd för invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga
var sådan att de inte blev berättigade till förtidspension.
Departementschefen anförde i denna fråga bl. a. följande (s. 299).
Beträffande den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan vårdtillägg och
hjälp tillägg har i några remissyttranden anmärkts, att förutsättningarna för rätt
till de olika tilläggen inte angivits tillräckligt klart. För rätt till vårdtillägg krävs
f. n. att den pensionsberättigade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav
har behov av ständig tillsyn och vård. Förslaget om hjälp tillägg innebär att kraven
på vårdbehovets intensitet mildras så att det räcker med att pensionären är i behov
av avsevärd fortlöpande hjälp från annan persons sida. Vårdtillägg och hjälptillägg
är båda avsedda för svårt invalidiserade med betydande behov av vård och bistånd.
Skillnaden mellan de båda förmånerna är en fråga om gradering av stödets storlek
1 olika fall. Jag kan ge kritiken rätt i att det mången gång skulle bli svårt att avgöra,
huruvida den försäkrade bör ha det ena eller det andra av de båda föreslagna
beloppen 1 200 och 800 kr. Enligt min mening bör någon sådan gradering av
stödets storlek inte förekomma. Däremot bör det för rätt till vårdtillägg nu gällande
kravet i fråga om vårdbehovets intensitet uppmjukas till huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit för hjälptilläggets vidkommande.
Departementschefen förordade härefter att villkoren för förmånerna till de förvärvsarbetande
invaliderna skulle ges en sådan utformning, att hänsyn mera skulle
tas till behovet av bistånd eller hjälpmedel för att kunna utföra arbetet än till lokalisationen
av lytet eller organfelet.
Propositionens förslag rörande de här behandlade förmånerna godtogs av riksdagen
med den ändringen att invaliditetsersättningen bestämdes övergångsvis till
2 000 kr. i stället för föreslagna 1 800 kronor. Invaliditetstillägget bestämdes likaledes
övergångsvis till 1 200 kr.
I motioner till 1963 års riksdag anfördes att lagstadgandet om invaliditetsersättning
på sina håll tillagts den innebörden, att invaliditetsersättning endast kunde
utgå om den försäkrades merutgifter översteg ersättningens belopp. Andra lagutskottet
hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 45) till att lagtexten
inte uppställer något krav på att den försäkrades merutgifter skall överstiga ersättningens
belopp, huruvida merutgifterna skulle anses betydande eller inte fick uppenbarligen
bedömas från fall till fall.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
Genom beslut av 1964 års riksdag indexreglerades invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar
genom anknytning till basbeloppet. Invaliditetstillägget bestämdes till
30 procent av basbeloppet och invaliditetsersättningen till 50 procent av basbeloppet.
I motioner till 1964 års riksdag aktualiserades frågor om höjning och gradering
av invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar. I frågan om höjning av beloppen
fann riksdagen (andra lagutskottet 1964:41) det befogat att motionerna överlämnades
till socialpolitiska kommittén. Beträffande spörsmålet om gradering av förmånerna
uttalade riksdagen (andra lagutskottet 1964:42), att den då föreslagna
höjningen av förmånernas belopp kunde få till följd en viss återhållsamhet vid bidragsgivningen.
Det borde därför undersökas om inte reducerade tillägg och ersättningar
borde införas för sådana fall då fullt bidrag inte kunde utgå.
Kungl. Maj :t överlämnade ifrågavarande motioner och utskottsutlåtanden till
pensionsförsäkringskommittén för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.
I sitt i oktober 1965 avgivna betänkande Vissa pensionsfrågor (SOU 1965:62)
behandlade kommittén frågan om storlek och gradering av invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning. Kommittén gjorde vissa uttalanden som har betydelse för behandlingen
av den nu behandlade motionen.
Kommittén framhöll att frågan om invaliditetstilläggets storlek hade sådant samband
med förtidspensionernas utformning att den inte borde behandlas förrän i det
senare sammanhang, då förtidspensionens storlek prövades. Invaliditetsersättningen
föreslogs höjd till 60 % av basbeloppet.
Beträffande gradering av invaliditetstillägg anförde kommittén följande (s. 16).
När det gäller sådana tillägg som utgår på grund av den försäkrades hjälpbehov
är tillägget inte direkt knutet till vissa kostnader. En viss uppmjukning i kravet på
hjälpbehovets intensitet synes redan ha skett i praxis. Det torde därför kunna påstås
att behovet av halva tillägg i dessa fall inte är särskilt framträdande. Förhållandet
kan sägas vara i någon mån likartat i de fall då tillägg utgår för merutgifter
i samband med förvärvsarbete. I sådana fall har merutgifterna tidigare i regel ej
ansetts kvalificera för tillägg om de inte uppgått till ungefär tilläggets belopp. I
senare praxis kan emellertid spåras en tendens till en nagot friare prövning av
merkostnadernas storlek. Det far förutsättas att denna nagot liberalare praxis kommer
att bestå. Den tillgodoser i huvudsak samma syfte som en gradering. Kretsen
av tilläggsberättigade torde därigenom i praxis få en lämplig avgränsning. Om en
måttlig överkompensation för kostnaderna i vissa fall skulle ske torde detta med
hänsyn till den kategori det är fråga om knappast ge anledning till betänkligheter.
På grund av det anförda föreslår kommittén för närvarande ingen gradering av
invaliditetstillägget. När frågan om tilläggets belopp under kommitténs fortsatta
arbete blir föremål för bedömning måste givetvis också frågan om gradering av tilllägget
tas upp till förnyade överväganden.
Beträffande gradering av invaliditetsersättningen anförde kommittén.
I fråga om invaliditetsersättningen kan andra synpunkter anläggas. Den föreslagna
höjningen av ersättningen till 60 procent av basbeloppet accentuerar behovet
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
av en lägre nivå för ersättningen i de fall då någon som utför förvärvsarbete är i
behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.
Det synes kommittén som om tröskelproblemet beträffande invaliditetsersättningen
bör minskas genom införandet av en lägre nivå. För båda ersättningsnivåerna
förefaller det lämpligt att anknyta till det resonemang som förts angående
den liberalare praxis för invaliditetstillägg som utbildat sig. Huruvida den högre
eller lägre nivån av invaliditetsersättningen skall utgå skulle då komma att i huvudsak
bli beroende av hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek. Det synes
vara en fördel att villkoren beträffande kostnadernas storlek för invaliditetstillägg
och den lägre nivån för invaliditetsersättning kan bli desamma. Enligt kommitténs
mening bör den lägre ersättningsnivån sättas till 30 procent av basbeloppet. Härigenom
uppnås även vad beträffar beloppets storlek paritet mellan tillägget och den
lägre ersättningsnivån. Till den som är blind skall invaliditetsersättning alltid utgå
efter den högre nivån.
Kommittén föreslår alltså en gradering av invaliditetsersättningen i en högre nivå
— 60 procent av basbeloppet — och en lägre nivå — 30 procent av basbeloppet.
Genom proposition 1966:59 framlades förslag, som grundade sig på pensionsförsäkringskommitténs
betänkande.
Riksdagen (2 LU 41) anslöt sig — med avslag å väckt motion — till kommitténs
och departementschefens ställningstagande att invaliditetstilläggets storlek och graderingen
borde behandlas först i samband med bestämmandet av den framtida
nivån för förtidspensionen. Riksdagen anförde emellertid att skäl talade för att i
framtiden även invaliditetstillägget differentierades.
Riksdagen godtog även förslag som i enlighet med betänkandet framlagts i propositionen
om höjning och gradering av invaliditetsersättningen.
Beträffande graderingsfrågan anförde departementschefen utan erinran från riksdagens
sida följande.
När det gäller handikappade, som har merkostnader för att kunna utföra sitt
förvärvsarbete, fordras enligt praxis för invaliditetsersättning att merkostnaderna
åtminstone närmar sig det belopp med vilket invaliditetsersättning utgår.
Den höjning av invaliditetsersättningens belopp som jag nyss förordat skärper det
tröskelproblem som redan nu finns i fråga om denna ersättning. Införandet av halva
invaliditetsersättningar kan minska tröskelproblemet. Om invaliditetsersättning inte
kan utgå därför att utgifterna betydligt understiger beloppet av hel ersättning, blir
det möjligt att ge ut halv ersättning. Kommitténs förslag har på denna punkt fått
ett genomgående gynnsamt mottagande, och jag förordar att det genomförs.
Riksdagen avslog motionsyrkanden att invaliditetsersättning i fall då särskilt stora
merutgifter föreligger skulle kunna utgå med belopp överstigande 60 % av basbeloppet.
Vårdbidrag
Såsom ovan anförts kan från och med den 1 juli 1964 vårdbidrag i form av invaliditetsersättning
utgå till vissa i enskilt hem vårdade handikappade barn under
16 år.
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
9
Socialpolitiska kommittén utformade i ett betänkande (stencil S 1963:3) reglerna
för vårdbidrag. Kommittén uttalade bl. a., att rätten till invaliditetstillägg är
beroende av om vederbörande är ur stånd att reda sig själv och på grund härav i
kvalificerat behov av hjälp av annan. Kommittén förordade att villkoren för rätt
till vårdbidrag i princip borde vara desamma.
Föredragande departementschefen yttrade i proposition nr 94 till 1964 års riksdag
med förslag bl. a. om införande av vårdbidrag.
Invaliditet hos barn innebär stora påfrestningar för barnets föräldrar och fostrare.
Vid sidan om oro och ängslan för barnet får de underkasta sig avsevärda uppoffringar,
om barnet skall fa så god utveckling som dess förutsättningar medger. I de
fall da barnet med fördel kan vistas i sitt hem blir den personliga insatsen från
vårdarnas sida av utomordentligt stor betydelse för denna utveckling. I vilken utsträckning
en sådan insats kan göras är dock till stor del en kostnadsfråga. Det är
inte bara så att vårdaren på grund av den tid som måste ägnas åt barnet i motsvarande
mån får avstå från arbetsinkomst, som eljest skulle stått att få. Vården kräver
ofta också särskilda kostnader i flera hänseenden, inte minst för resor i olika sammanhang.
Många gånger kan de krav som ställs på föräldrarna bli så stora, att de
måste överlämna barnet för vård på en institution trots att vården hellre borde ha
beretts i hemmet.
Mot bakgrunden av det sagda är det angeläget att från statsmakternas sida åtgärder
vidtages för att bereda lättnader och stöd för vård av handikappade barn i
hemmen. En väg är härvidlag att tillhandahålla service och hjälpmedel av olika
slag, såsom också sker. Vid sidan härav bör övervägas att införa kontantstöd i mera
generella former.---
Vad i övrigt angår de nya bestämmelsernas utformning vill jag framhålla att det
torde vara ogörligt att i lagtext med exakthet fastslå i vilka fall vårdbidrag skall
komma i fråga. Någon avgränsning av personkretsen med hänvisning till särskilda
slag av handikapp bör som kommittén framhållit inte komma i fråga. Bidragsrätten
bör för alla kategorier av handikappade bedömas efter enhetliga grunder. Vårdbidragstagarna
måste komma att representera en mycket heterogen grupp inrymmande
både kroppsliga och psykiska handikapp, medfödda såväl som senare förvärvade.
Här måste nödvändigtvis ett visst utrymme ges åt tillämpningen, varvid
det bl. a. får ankomma på riksförsäkringsverket att, lämpligen efter samråd med medicinalstyrelsen,
anvisa normer för bedömningen.
Kommittén föreslår att för rätt till vårdbidrag skall krävas att barnet — på motsvarande
medicinska grunder som fordras för rätt till förtidspension — varaktigt
och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård. Jag tillstyrker
förslaget med en viss jämkning i fråga om varaktighetskravet som jag strax kommer
till.
De behov av tillsyn och vård som skall beaktas är sådana som går utöver dem
som föreligger hos ett normalt utvecklat barn. Detta innebär att utrymmet för tilllämpning
av bestämmelserna blir mindre, när det gäller barn i späd ålder, vilka
även om de är friska kräver tillsyn och vård i betydande omfattning. För sådana
fall har man främst att se till behovet av särskild behandling, som fordras med
hänsyn till barnets handikapp och som kan ges i hemmet. Vidare har man att
beakta sådana av handikappet föranledda yttringar och behov hos barnet som kräver
speciella åtgärder från vårdarens sida.
Behovet av särskild tillsyn och vård skall såsom angivits föreligga i avsevärd omfattning.
Bedömningen får här ske med ledning av den särskilda arbetsinsats som
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
vårdaren får göra och de särskilda kostnader som barnets handikapp föranleder. I
övrigt torde viss ledning vara att hämta från den praxis, som föreligger rörande
tillämpningen av bestämmelserna om invaliditetstillägg enligt 9 kap. 2 § första stycket
lagen om allmän försäkring.
Andra lagutskottet godtog i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 41 propositionens
förslag.
Vårdbidraget fastställdes till samma belopp som invaliditetsersättningen eller 50 %
av basbeloppet.
Till ledning för de allmänna försäkringskassornas prövning av ansökningar om
vårdbidrag utfärdade riksförsäkringsverket den 10 juli 1964 ett cirkulär (P 7/1964)
till vilket hade fogats en av verket i samråd med medicinalstyrelsen utarbetad promemoria.
I promemorian uttalades bl. a. följande.
Av uttalandena i förarbetena till de nya bestämmelserna, t. ex. hänvisningen till
invaliditetstilläggen, får anses framgå att tillämpningen bör ske efter relativt restriktiva
linjer, åtminstone intill dess större erfarenhet vunnits.
I motioner till 1965 års riksdag kritiserades innehållet i riksförsäkringsverkets cirkulär.
Motionärerna framhöll att avsikten vid införandet av vårdbidragen varit att
tillämpningen skulle bli förhållandevis generös. De yrkade att lagen skulle ändras
så att alla barn ”med mera betydande handikapp” kunde få vårdbidrag.
Innan riksdagsbehandlingen av motionerna skedde utfärdade riksförsäkringsverket
den 28 januari 1965 nya anvisningar i ämnet. I dessa anvisningar — vilka i
väsentliga delar återgivits i ”Gällande bestämmelser, m. m. ’ upptogs inte nyss
citerade avsnitt om restriktivitet.
Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1965:20)
följande.
Utskottet finner det tillfredsställande att riksförsäkringsverkets tidigare rekommendation
om restriktivitet inte finns upptagen i verkets senaste anvisningar. Lagstiftningen
om vårdbidrag har varit i kraft endast en kort tid. Med hänsyn härtill
och då man ännu ej vunnit tillräcklig erfarenhet av hur riksförsäkringsverkets senaste
anvisningar påverkar rättstillämpningen är det enligt utskottets mening inte möjligt
att redan nu bedöma denna. Det ma här framhallas att anvisningarna ej var publicerade
då förevarande motioner väcktes. Utskottet vill i detta sammanhang erinra
om att pensionsförsäkringskommittén utreder frågan om införande av halva vårdbidrag
i sådana fall, där fullt bidrag icke kan ifrågakomma, men där uppenbarligen
föreligger starkt behov av hjälp. I samband härmed kan man förvänta att översyn av
reglerna om vårdbidrag i sin helhet blir aktuell. Med hänvisning till det anföida
anser utskottet något riksdagens initiativ för närvarande icke vara erforderligt.
Pensionsförsäkringskommittén — som fått i uppdrag att undersöka möjligheterna
att införa halva vårdbidrag sedan önskemål framställts därom i motioner då vårdbidragen
infördes 1964 — behandlade frågan i sitt ovannämnda betänkande ”Vissa
pensionsfrågor” (SOU 1965 :62). Kommittén anförde.
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
11
Önskemålet om halva vårdbidrag motiveras med att den gällande avgränsningen
av den krets som kan komma i åtnjutande av bidrag utestänger fall där vårdbehovet
är mindre än som förutsattes för rätt till helt bidrag men dock så stort att
det vore berättigat med halvt bidrag.
Såsom nämnts antogs reglerna om vårdbidrag så sent som under fjolåret. Någon
mera betydande erfarenhet av reglernas verkningar har därför ännu icke vunnits.
Under sådana omständigheter är det ännu inte möjligt att få någon helt klar bild
av hur avgränsningen av den bidragsberättigade kretsen kan komma att slutgiltigt
ske i praxis. Det måste vidare enligt kommitténs uppfattning bli svårt att på förevarande
område tillskapa fasta hållpunkter för en gradering. Kommittén finner
det därför knappast lämpligt att nu konstruera en ny avgränsning för en lägre bidragsnivå.
Det bör anmärkas att riksförsäkringsverkets anvisningar för tolkning av
reglerna om vårdbidrag utfärdats så sent som den 28 januari 1965. Enligt kommitténs
mening bör det med hänsyn till vad här anförts för närvarande icke böra
komma i fråga att införa graderade vårdbidrag.
I den proposition (1966:59), varigenom förslag framlades i anledning av kommittébetänkandet,
förklarade sig departementschefen dela uppfattningen att vårdbidraget
inte borde graderas. Riksdagen (2LU41) gjorde ingen erinran i detta
avseende.
Riksdagen godtog förslag i propositionen, att vårdbidraget — i likhet med vad
som skedde med invaliditetsersättningen — skulle höjas till 60 % av basbeloppet.
Remissyttrande
I skrift till Kungl. Maj:t den 21 juni 1967 har Handikapporganisationernas centralkommitté
(HCK) hemställt om utredning i syfte att väsenligt vidga kretsen av
dem som är berättigade till vårdbidrag, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg.
Enligt HCK:s uppfattning är nämligen de lagbestämmelser som reglerar rätten till
nämnda förmåner alltför snävt utformade och tillämpningen i praxis, även inom
ramen för lagens regler, alltför restriktiv.
Riksförsäkringsverket har den 22 september 1967 yttrat sig över framställningen.
I fråga om rätten till vårdbidrag anför riksförsäkringsverket följande.
Till en början sökte man vid handläggningen av vårdbidragsansökningarna tilllämpa
en strikt och långt gående schablonisering såvitt gällde bedömningen av vårdbehovet.
Man förutsatte att förefintligheten av vissa lätt konstaterbara yttre förhållanden
— inte bara av medicinsk natur utan även t. ex. inskrivning hos centralstyrelse
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna — normalt innebar att det
förelåg ett så pass omfattande vård- och tillsynsbehov att vårdbidrag kunde beviljas
utan närmare utredning av förhållandena i det enskilda fallet. Detta betraktelsesätt
kom till uttryck i de vägledande anvisningar för tillämpningen som utfärdades kort
efter de nya bestämmelsernas tillkomst. Emellertid har erfarenheterna under den
gångna tiden givit vid handen att förhållandena gestaltar sig alltför olika i olika fall
för att en strikt schablonmässig tillämpning alltid är möjlig att genomföra. I den
nuvarande tillämpningen — som bland annat bygger på avgöranden av försäkringsdomstolen
— har man därför övergått till att även beträffande sådana grupper handikappade
barn för vilka en schablonmässig bedömning rekommenderats, t. ex. psy
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
kiskt efterblivna samt syn- och hörselskadade, låta förhållandena i det enskilda fallet
ytterst bli avgörande för rätten till vårdbidrag. Givetvis är de i riksförsäkringsverkets
anvisningar angivna allmänna riktlinjerna ändock av stor betydelse till ledning
för bedömningen i de flesta fall.
Verket granskar härefter fyra avgöranden rörande vårdbidrag, vilka avgöranden
enligt HCK: s mening visar att lagtillämpningen varit alltför restriktiv. Enligt verkets
mening synes de åberopade avgörandena inte ge belägg för att praxis i fråga
om vårdbidragen varit alltför restriktiv mot bakgrunden av den utformning lagstiftningen
fått. Att denna praxis följer en linje, som i vissa avseenden tvärtom
torde gå utöver vad lagstiftaren tänkt sig, framgår bland annat av att man trots
uttalandena i förarbetena icke uppställer på långt när så stränga krav för rätt till
vårdbidrag som krävs för rätt till invaliditetstillägg.
Vidare anför verket följande.
HCK har i sin framställning framhållit betydelsen av träning i olika avseenden
som ett led i de handikappade barnens utveckling och uppfostran och yrkat att
ordet träning skall uttryckligen inskrivas i lagtexten som en grund för att bevilja
vårdbidrag. Redan nu beaktas emellertid träningen vid prövningen av rätten till
vårdbidrag, och i den mån sådan träning förekommer — vilket sannolikt inte sker
i den utsträckning som vore önskvärt — tar man stor hänsyn till föräldrarnas arbetsinsats
härvidlag. Något behov av den föreslagna ändringen i texten i nu nämnt
hänseende torde därför knappast föreligga.
Verket hävdar, att i gränsområdet, där tveksamhet föreligger om vederbörande
är berättigad till vårdbidrag eller ej, är tröskelproblemet mellan bidragsberättigade
och icke bidragsberättigade barn redan nu betydande. Detta tröskelproblem kommer
att bli av avsevärt större omfattning och ömtålighetsgrad vid en väsentlig utvidgning
av den bidragsberättigade kretsen. En sådan utvidgning bör enligt riksförsäkringsverkets
mening övervägas endast i samband med en gradering av vårdbidragens
storlek. Sedan verket härefter erinrat om riksdagsbehandlingen och pensionsförsäkringskommitténs
ställningstagande i denna fråga anför verket.
Verket har för sin del icke något att erinra mot att frågan om förutsättningarna
för rätt till vårdbidrag aktualiseras på nytt och att en utredning nu kommer till
stånd. Enligt verkets mening bör en sådan utredning innebära fältundersökningar
för att få ett fastare underlag för att bedöma den ekonomiska situationen för familjer
med barn med olika handikapp.
Beträffande invaliditetstillägg och invaliditetsersättning anför riksförsäkringsverket,
att den praxis, som verket tillämpar vid sin bedömning, följer de riktlinjer, som
kommit till uttryck i försäkringsdomstolens avgörande. Verket anför vidare bl. a.
att prövningen av dessa förmåner i fråga om andra handikappade än blinda i myc
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
13
ket hög grad är en skälighetsprövning, något som måste försvåra en likformig tilllämpning.
Slutligen yttrar verket.
Som HCK framhållit är antalet pensionsfall där invaliditetstillägg utgår ca 10 000
medan antalet ålderspensionärer är ca 881 000 och antalet förtidspensionärer ca
158 000. Detta får anses innebära att invaliditetstillägg endast utgår när en mycket
kvalificerad invaliditet föreligger. I den mån ekonomiska resurser härför finns kan
det tänkas vara väl motiverat att utsträcka tillämpningsområdet för invaliditetstillläggen.
En mera väsentlig ändring i vad som nu tillämpas förutsätter lagändring.
En eventuell utredning bör först innefatta en noggrann undersökning av de ekonomiska
förhållandena för pensionärer med invaliditetstillägg i jämförelse med förhållandena
för sådana pensionärsgrupper som kan komma i fråga vid en utvidgning
av tillämpningsområdet.
F örmynderskapsutredningen
Enligt bemyndigande den 30 december 1964 tillkallade justitieminister Kling i
början av år 1965 sakkunniga för att verkställa en översyn av förmynderskapslagstiftningen.
Av direktiven till de sakkunniga, vars utredningsarbete bör utmynna i
förslag till erforderliga lagändringar, må här återgivas följande (riksdagsberättelsen
1966 s. 66).
En fråga som vid flerfaldiga tillfällen berörts i riksdagen och som bör uppmärksammas
är den om arvode till förmyndare och överförmyndare. Arvode till dem utgår
årligen i stort sett med viss procentuell andel av den omyndiges behållna inkomst.
Om det finnes lämpligt, äger kommun lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren
och till kostnaderna för hans verksamhet. Kommunen äger också bestrida
samtliga dessa utgifter och i stället uppbära nämnda arvodesbelopp. I exempelvis
Stockholm uppbär staden överförmyndararvodena. Sådant arvode kan eftergivas av
staden, om särskilda skäl föranleder det.
Med hänsyn till att förmyndarförvaltning och kontrollen däröver anordnas i den
omyndiges intresse har ansetts, att de därmed förenade kostnaderna bör bestridas av
den omyndige själv. Mot denna uppfattning har hävdats, att förmynderskapet är
ett skydd som det allmänna bör tillhandahålla den omyndige lika väl som det har
påtagit sig ansvaret för den enskildes säkerhet i andra hänseenden. Det har också
påpekats, att den föreskrivna kontrollen ej är frivillig utan genomförs med tvång.
Arvodena till förmyndare och överförmyndare bör därför enligt den senare meningen
bestridas av allmänna medel. Särskilt beträffande sådana inkomster som
folkpension, livränta, underhållsbidrag eller liknande som är avsett att trygga den
omyndiges försörjning synes mig gällande ordning kunna leda till otillfredsställande
resultat. Det bör därför omprövas. Utredningen bör ske huruvida kostnaderna för
förmyndarförvaltningen och för kontrollen däröver i viss utsträckning eller helt och
hållet bör överflyttas på det allmänna. I samband därmed bör uppmärksammas frågan
om större möjligheter att utge högre ersättning än den vanliga till förmyndare
i fall, då förvaltningsuppdraget är mera krävande eller förmynderskapet är förenat
med omfattande arbete rörande vården av den omyndiges personliga angelägenheter.
En tillfredsställande lösning av denna fråga är av betydelse bl. a. för möjligheterna
att erhålla dugliga och pålitliga förmyndare.
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
Utskottet
I detta ärende behandlas vissa frågor, som avser rätten till invaliditetstillägg, invaliditetsersättning
och vårdbidrag inom folkpensioneringen.
För rätt till invaliditetstillägg till ålderspension eller förtidspension fordras enligt
lagen att den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade
tillfällen dagligen har behov av annan persons hjälp. En blind skall alltid
anses uppfylla dessa förutsättningar.
Invaliditetstillägg kan också utgå om den försäkrade har partiell förtidspension
och lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans funktion och på
grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbete.
Om en förvärvsarbetande som nu nämnts inte uppbär någon form av
pension, har han rätt till invaliditetsersättning.
Invaliditetstillägget utgör 30 % av basbeloppet. Invaliditetsersättningen utgör
60 % eller 30 % av basbeloppet beroende på hjälpbehovets omfattning eller merutgiftemas
storlek.
Vårdbidrag utgar till barn under 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk
efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning
är i behov av särskild tillsyn och vård. Vårdbidraget utgör 60 % av basbeloppet.
I motionen 11:220 hävdas, att prövningen av rätten till de olika handikappförmånerna
i praxis sker efter alltför restriktiva linjer. I fråga om invaliditetstillägg till
icke förvärvsarbetande erinras om att en uppmjukning skett i fråga om förutsättningarna
för erhållandet av tillägg till pensionen; tidigare krävdes behov av ständig
tillsyn och vård. Enligt motionärernas mening har emellertid den gjorda ändringen
givit upphov till oklarhet beträffande ”psykiskt handikappade”, som behöver tillsyn.
Praxis i fråga om rätten till tillägget har för denna grupp blivit mycket sträng.
Även vid prövningen av rätten till invaliditetsersättning för denna grupp bör en
liberalisering ske. Då det gäller vårdbidrag har motionärerna fått uppfattningen att
det inte fästes tillräckligt avseende vid behovet av tillsyn och vård. Särskilt framhålles,
att behovet av tidigt insatt träning, som ställer krav på föräldrarna, måste
beaktas. Motionärerna hemställer att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala
sig för att kretsen av berättigade till de här behandlade handikappförmånerna
vidgas i enlighet med motionens intentioner.
Lagregler rörande rätt till förmåner av den karaktär, som behandlas här, måste
av naturliga skäl bli allmänt hållna. Det måste därför i betydande utsträckning
överlåtas åt praxis att inom ramen för reglerna närmare avgränsa vilka handikappade,
som skall erhålla de olika förmånerna. En alltför oenhetlig praxis kan i viss mån
förebyggas genom riksförsäkringsverkets tillsynsverksamhet och genom vägledande
anvisningar. Om praxis skulle utveckla sig på ett sätt som icke åsyftats vid lagstiftningens
tillkomst finns självfallet möjlighet att ändra reglerna. Den omständigheten,
att enstaka fall kan förekomma, där försäkringskassor fällt avgöranden, som inte synes
stå i överensstämmelse med vad som varit avsett vid reglernas tillkomst, utgör
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
däremot inte något skäl till några åtgärder av lagstiftningskaraktär. Sadana fall får
lösas genom att ärendena föres upp till högre instans.
Reglerna om vårdbidrag har varit i kraft endast något mer än tre år. Under den
första tiden för reglernas giltighet fanns centrala anvisningar, i vilka betonades att
en viss restriktivitet borde iakttas vid prövningen av vårdbidragsansökningar. De nu
gällande anvisningarna, i vilka denna inskränkande föreskrift tagits bort, har — utöver
smärre ändringar under 1966 — gällt sedan början av 1965. Den tid, som därefter
förflutit, har enligt utskottets mening varit alltför kort för att möjliggöra några bestämda
slutsatser i frågan om tillämpningen av bestämmelserna. Det må dock påpekas
att antalet utgående vårdbidrag överenstämmer med det antal som beräknades
vid lagstiftningens tillkomst. Utskottet kan i vart fall för närvarande inte förorda
att någon särskild undersökning i fråga om dessa bidrag göres, som skulle kunna ligga
till grund för åtgärder av den karaktär som avses i motionen.
Då det gäller invaliditetstilläggen framhöll pensionsförsäkringskommittén i ett
hösten 1965 avgivet betänkande, att en viss uppmjukning av kravet på hjälpbehovets
intensitet syntes ha skett i praxis och att, då det gällde de fall, där en förvärvsarbetande
person hade merutgifter, en tendens till en något friare prövning av merkostnadernas
storlek kunde spåras. Kommittén förutsatte att den något liberalare praxis,
som sålunda uppstått, skulle komma att bestå. Under sitt fortsatta arbete kommer
kommittén i samband med prövningen av förtidspensionernas framtida nivå att ta
upp frågan om invaliditetstilläggets storlek och gradering av tillägget. Kommittén
kommer således att ånyo pröva frågan om vilken krets, som bör få uppbära den här
behandlade förmånen. Det kan tilläggas, att riksdagen vid flera tillfällen och senast
förra våren uttalat sig för en gradering av invaliditetstilläggen.
I samband med att invaliditetsersättningen förra året höjdes från 50 till 60 %
av basbeloppet infördes möjligheter att utge även halv invaliditetsersättning. Härigenom
avsåg statsmakterna att minska det tröskelproblem som fanns i fråga om
denna ersättning; för att sådan skulle utgå hade nämligen i praxis fordrats, att merkostnaderna
för den försäkrade åtminstone närmade sig det belopp med vilket invaliditetsersättning
utgick. Enligt utskottets mening bör erfarenheterna av den nya
lagstiftningen — som varit i kraft endast sedan den 1 juli 1966 — avvaktas innan
frågan om avgränsningen av den bidragsberättigade kretsen åter tas upp till
prövning.
På grund av nu anförda skäl kan utskottet inte tillstyrka motionen i förevarande
del.
Motionärerna framställer även ett yrkande om sådan lagändring att handikappade,
som är omyndiga, skall slippa få sin pension reducerad av arvode till förmyndare.
I början av år 1965 tillkallades sakkunniga för översyn av förmynderskapslagstiftningen.
I direktiven till utredningen anföres, att det har hävdats att arvodena
till förmyndare och överförmyndare bör bestridas av allmänna medel och att särskilt
beträffande sådana inkomster som folkpension, livränta, underhållsbidrag eller
liknande, som är avsett att trygga den omyndiges försörjning, gällande ordning synes
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967
kunna leda till otillfredsställande resultat. De sakkunniga har därför att utreda frågan
om kostnaderna för förmyndarförvaltningen och för kontrollen däröver i viss
utsträckning eller helt och hållet bör överflyttas på det allmänna. Då den av motionärerna
aktualiserade frågan således är föremål för utredning bör motionen ej heller
i det här avseendet föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hemställer,
att förevarande motion, 11:220, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 7 november 1967
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Garlqvist (s), herrar Lars Larsson (s), Hubinette (h),
Dahlberg (s), Erik Filip Petersson (fp), Högström (s) och Kilsmo (fp)*;
från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall (fp), fröken Wetterström (h),
herr Bengtsson i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s), Gomér (ep),
Carlsson i Göteborg (s) och Jonsson (fp).
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967