Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

1

Nr 53

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående behörigheten
att utöva tandliikargrket.

Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, I: 618 av herr Blomquist samt II: 799 av herr
Rubin in. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av lagen om behörighet
att utöva tandläkaryrket att rätten att utprova tandproteser för personer,
som helt saknar egna tänder kan anförtros särskilt kvalificerade tandtekniker».

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från medicinalstyrelsen. Vidare har på utskottets
begäran följande organisationer yttrat sig över motionerna, nämligen Dentallaboratoriernas
riksförbund, Svenska tandläkare-sällskapet, Svenska tandteknikerförbundet
och Sveriges tandläkarförbund.

Motionerna

Motionärerna erinrar inledningsvis om att enligt gällande behörighetslag
till utövning av tandläkaryrket hör även inpassning av proteser för personer
som helt saknar egna tänder. Efter en redogörelse för vissa författningsbestämmelser
rörande tandtekniker anför motionärerna vidare följande.

En betydelsefull både praktisk och ekonomisk fråga är huruvida inpassning
av proteser även framgent skall vara att anse som utövning av tandläkaryrket.
I andra länder, exempelvis i Danmark, äger tandtekniker företa
inprovning av proteser utan medverkan av tandläkare. Jämförelse kan här
göras exempelvis med relationerna mellan optiker och ögonläkare. Optiker
har sålunda i allmänhet, även i Sverige, rätt att utprova glasögon utan medverkan
av ögonläkare.

För den enskilde medför den omständigheten att protes måste utprovas
genom tandläkare avsevärda merkostnader. Tandläkarens befattning med
saken är tidsmässigt ganska obetydlig. Huvuddelen av arbetet utföres av
tandteknikern, som tillverkar och iordningställer protesen. En betydande
avlastning för tandläkarna skulle kunna ske, om tandteknikerna själva tilllätes
utprova proteser. Eventuellt skulle därvid kunna föreskrivas att endast
tandtekniker, som genomgått viss speciell utbildning för ifrågavarande ändamål,
skulle medgivas denna rätt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 53

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Med hänsyn till den stora brist på tandläkare som för närvarande förefinnes
och med hänsyn till de kostnader för den enskilde — utan möjlighet
till ersättning från annat håll — vilka ett besök hos tandläkare medför, vore
det rimligt att man undersökte huruvida icke protesinprovning skulle kunna
helt anförtros kvalificerade tandtekniker. Härigenom skulle arbetskraften
inom tandvården kunna utnyttjas bättre och den enskilde patienten skulle
kunna göra avsevärda kostnadsbesparingar.

Gällande bestämmelser in. m.

Tandteknikers befogenhet

Tandteknikern är en av de hjälpkrafter, som biträder tandläkaren vid
hans arbete. Enligt tandläkarens anvisningar och med utgångspunkt från
av denne utförda avtryck m. in. har tandteknikern att i laboratorium utföra
rent tekniska arbetsmoment vid utformning och framställning av proteser,
delersättning av tänder och tandregleringsapparatur (SOU 1946: 87 s.
8, 1958: 25 s. 9).

I vårt land saknas författningsbestämmelser, som direkt reglerar vilka befogenheter
som tillkommer tandteknikern och andra hjälpkrafter till tandläkaren.
Sådana frågor måste därför lösas med ledning av vad som i detta
avseende gäller för utövarna av tandläkaryrket.

I nu gällande lag om behörighet att utöva tandläkaryrket, som tillkom
1963 och trädde i kraft påföljande år, får tandläkaryrket utövas endast av
personer med svensk tandläkarexamen samt av vissa därmed jämställda personer.
I lagen definieras inte begreppet tandläkaryrket. Av lagens förarbeten
framgår emellertid, såvitt avser gränsdragningen gentemot andra än läkare,
att arbete i patientens mun eller på patient är förbjudet för lekmän
och att i detta avseende till lekmän räknas även tandtekniker och andra
hjälpkrafter. (Beträffande innehållet i övrigt i behörighetslagens förarbeten,
såvitt här är av intresse, hänvisas till avsnittet Historik nedan).

Det enda undantaget från vad som sålunda gäller är att den som genomgått
av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven utbildning må biträda
behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av tand- och munhygienisk
behandling (2 § behörighetslagen). Utbildning av munhygienister har ännu
icke skett men skolöverstyrelsen har i juni 1966 fått i uppdrag att snarast
sätta i gång försöksutbildning av sådana.

Tandteknikerutbildningen

Det finns inte några författningsbestämmelser som uppställer krav på
viss utbildning för rätt att utöva tandteknikeryrket. Inom folktandvården
fast anställd tandtekniker skall dock i princip ha erhållit av medicinalstyrelsen
utfärdat behörighetsbevis såsom examinerad tandtekniker (7 § KK

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

3

26 maj 1961 angående statsbidrag till folktandvård). Sådant behörighetsbevis
utfärdas till den som genomgått föreskriven utbildning vid statlig tandteknikerskola.
Den som äger här åsyftad behörighet hänförs till medicinalpersonal
och står därmed i yrkesutövningen under medicinalstyrelsens inseende.
Den som tillhör medicinalpersonalen är skyldig att följa de instruktioner
och andra föreskrifter för yrkesutövningen, som medicinalstyrelsen
meddelar, samt att skyndsamt lämna de upplysningar, förklaringar eller underrättelser,
som medicinalstyrelsen infordrar (KK 21 maj 1964 om medicinalpersonal
under medicinalstyrelsens inseende).

Den statliga tandteknikerutbildningen äger rum vid fyra skolor, nämligen
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Vid de tre äldsta skolorna —
i Stockholm, Göteborg och Malmö — är den sammanlagda utbildningstiden
fyra år. En förberedande utbildning äger rum under två år vid arbetsplats
— i tandtekniskt laboratorium, hos privatpraktiserande tandläkare
eller vid folktandvården — som är auktoriserad av medicinalstyrelsen.
Härefter följer en ettårig utbildning vid tandteknikerskolan. Utbildningen
avslutas med ett praktikår på auktoriserad arbetsplats. Vid tandteknikerskolan
i Umeå är utbildningen treårig. Någon förberedande utbildning erfordras
inte utan utbildningen börjar med två års studier vid själva tandteknikerskolan,
varefter ett praktikantår följer. Praktiken är förlagd till
ett särskilt praktikantlaboratorium vid skolan. Utbildningen i Göteborg
kommer i fortsättningen att organiseras enligt samma principer som i
Umeå. För den som genomgått utbildningen vid någon av de fyra tandteknikerskolorna
utfärdar medicinalstyrelsen sådant behörighetsbevis, som
ovan nämnts.

I viss, icke obetydlig utsträckning förekommer att utövare av tandteknikeryrket
gått »den långa vägen», d. v. s. förvärvat sina yrkeskunskaper uteslutande
genom praktisk verksamhet i yrket.

Rådande tandläkarbrist

I motionerna beröres frågan om den rådande tandläkarbristen i vårt land.
I anledning härav må återgivas följande av vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Edenman, anförde den 13 april 1967 i svar
på en enkel fråga i andra kammaren.

Frågan när tillgång och efterfrågan på tandläkare kan tänkas uppväga
varandra synes mig utomordentligt svår att nu besvara. Efterfrågan på tandvård
— och därmed behovet av tandläkare — hänger nämligen samman
med en rad olika faktorer, bl. a. effekten av förebyggande åtgärder, takten
i standardutvecklingen och frågan om genomförande av förslaget om allmän
tandvårdsförsäkring. Vad gäller tillgången på tandläkare vill jag påminna
om de åtgärder som vidtagits för att dels utbilda svenska studerande
vid utländska odontologiska läroanstalter, dels rekrytera färdigutbildade
utländska tandläkare till den svenska folktandvården. De sakkunniga
som i slutet av förra året tillkallades av chefen för socialdepartementet med

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 53

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

uppgift att utreda frågan om folktandvårdens ställning och organisation
fick i uppdrag att överväga bl. a. i vad mån man kan ytterligare stimulera
utländska tandläkare att söka sig till och stanna kvar inom folktandvården.
Slutligen vill jag nämna att skolöverstyrelsen i juni 1966 fick i uppdrag
att snarast sätta i gång försöksutbildning av tandhygienister, vilkas verksamhet
beräknas kunna avlasta tandläkarkåren vissa arbetsuppgifter.

Historik

År 1861 tillkom »Ordning för tandläkarekonstens utöfning». Denna gällde
med däri gjorda ändringar och tillägg till den 1 juli 1951, då lagen om
behörighet att utöva tandläkarkonsten trädde i kraft. Denna lag ersattes i
sin tur den 1 januari 1964 av den nu gällande lagen om behörighet att utöva
tandläkaryrket.

I 1861 års ordning stadgades, att följande förrättningar tillhörde tandläkarkonstens
utövare, nämligen a) rengöring, fyllning och utdragning av
tänder, b) förfärdigande och insättande av konstgjorda tänder och c) behandling
av tändernas och tandköttets sjukdomar. I 9 § stadgades förbud
för andra än tandläkare och legitimerade läkare att utöva tandläkarkonsten.
Emellertid gällde fram till sekelskiftet — riksdagen fattade 1897 beslut om
upprättande av ett med karolinska institutet förenat tandläkarinstitut -—-att den som ville erhålla befogenhet att utöva tandläkaryrket, måste utbildas
genom tjänstgöring först som lärling och därpå såsom medhjälpare hos legitimerad
tandläkare i dennes laboratorium och praktik. Vid lagens tillkomst
var däremot hjälpkrafter -— som inte tjänstgjorde i utbildningssyfte — ett
okänt begrepp. 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga (SOU 1946:87
s. 8) framhöll såvitt avser hjälpkrafternas behörighet, att det icke otvetydigt
framgick av 9 § i 1861 års ordning huruvida tandläkaren överhuvud
taget ägde rätt att anlita medhjälpare för protesernas tekniska förfärdigande.
Det har under årens lopp förekommit en omfattande debatt angående
bland annat de lagliga grunderna för tandteknikernas ställning i
tandvårdsarbetet. Rörande rättspraxis under tiden för giltigheten av 1861
års ordning hänvisas till ett av högsta domstolen år 1948 avgjort mål (NJA
1948 s. 29, se även interpellationsdebatt i första kammaren den 15 juni
1948). I målet fälldes två tandtekniker till ansvar för att de utfört avtryckstagning
samt inprovning av proteser och andra konstgjorda tänder samt
borttagande av tandsten. Tandteknikerna hade utfört arbetena på uppdrag
av tandläkare, hos vilka de var anställda. Medicinalstyrelsen avgav yttrande
i målet. Styrelsen anförde bl. a. att det var uppenbart, att tandläkare vid
utövning av sitt yrke ägde för det rent tekniska förfärdigandet utanför munnen
av konstgjorda tänder anlita biträde av person som icke själv ägde behörighet
att utöva tandläkarkonsten. Vidare fann styrelsen att något stöd
för att åt tandtekniker och tandsköterskor inrymma befogenhet att direkt

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

5

åt patient ombesörja till tandläkarkonsten hörande förrättningar icke torde
kunna hämtas från 1861 års ordning eller senare utfärdade författningar.
Ytterligare konstaterade styrelsen — efter vissa sakliga överväganden för
den ena och den andra ståndpunkten — att en gränsdragning för de s. k.
hjälpkrafternas medverkan i tandvårdsarbetet i själva verket redan fick
anses gjort i och med att statsmakterna fastställt undervisningsplaner för
de statliga utbildningsanstalterna för tandläkare, tandtekniker och tandsköterskor.
Styrelsen fann att gränsdragningen överensstämmer med ordalydelsen
av 1861 års ordning och var grundad på mer än ett halvt sekels
utveckling och erfarenheter inom tandläkarkonstens utövning. Högsta domstolens
dom står i överensstämmelse med slutsatserna i medicinalstyrelsens
yttrande (avgörandet har kritiserats av V. Lundstedt i Festskrift tillägnad
Karl Schlyter, s. 254).

19 H års tandläkarutbildnings sakkunniga undersökte bl. a. om möjlighet
fanns att i viss utsträckning tillgodose tandvårdsbehovet på andra vägar
och genom andra metoder än anlitande av examinerade tandläkare (SOU
1946: 12 s. 38). De sakkunniga anförde att det var särskilt tre områden av
tandläkarens praktiska yrkesutövning, som ansetts vara av enbart teknisk
art och vilka alltså enligt denna tankegång skulle kunna avskiljas och begränsas
samt därefter överlämnas till tandvårdare med lägre utbildning.
Förslag hade således i olika sammanhang framförts att medgiva tandtekniker
rätt att självständigt och på eget ansvar bedriva viss tandvårdsverksamhet
samt att anställda särskilda s. k. plombörer, vilka erhållit begränsad
utbildning för att i första hand bedriva enklare konserverande tandvård,
och särskilda hygienister, vilka i tjänst hos tandläkare skulle utföra större
delen av den munhygieniska behandlingen. De sakkunniga — till vilkas utförliga
motivering hänvisas — var ense om att tandvårdsbehovet inte borde
tillgodoses med anlitande av självständiga och på eget ansvar verksamma
tekniker och plombörer och ej heller genom differentierad utbildning av
tandläkare. De sakkunnigas ställningstagande vann anslutning vid remissbehandlingen.
Kungl. Maj :t intog samma ståndpunkt (prop. 1946:241 s.
9) men anförde samtidigt att det är uppenbart, att tandvårdsutövningen
även innefattar en mängd behandlingsåtgärder, i vilka tandläkaren med
fördel kan biträdas av lägre kvalificerade medhjälpare (se även ett senare
betänkande av de sakkunniga rörande hjälpkrafterna, SOU 1946:87 s. 9).

Här må även nämnas, att 1946 års folktandvårdssakkunniga avvisade
tanken att en del av folktandvårdens uppgifter skulle kunna övertas av personal
med mindre kvalificerad utbildning (SOU 1948: 53 s. 52, jfr nedan s.
9).

Sedan medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t år 1949 tagit upp
frågan om nya bestämmelser angående utövande av tandläkarkonsten framlade
Kungl. Maj :t vid 1951 års riksdag efter remissbehandling förslag till
ny lag i ämnet (prop. 1951: 10).

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

I det framlagda lagförslaget, som — utöver en formell ändring — inte föranledde
någon erinran från riksdagens sida (2LU 3 och 10) angavs inte
närmare vad som skulle förstås med tandläkarkonsten. Denna fråga överläts
åt praxis. Departementschefen anförde att en fast praxis torde finnas
rörande vad som tillkommer en tandläkare. I fråga om avgränsning av
denna verksamhet från den otillåtna lekmannaverksamheten torde denna
i praxis ha verkställts så att arbete i patientens mun varit förbjuden för
lekmän. Avgränsningen borde enligt departementschefens mening alltjämt
vara normgivande. Till ledning vid rättstillämpningen syntes vidare framförallt
kunna tjäna de undervisningsplaner som gällde för tandläkarexamen.
I tveksamma fall syntes medicinalstyrelsens utlåtande böra inhämtas.

I ett särskilt avsnitt i propositionen behandlades spörsmålet i vilken utsträckning
tandläkarnas medhjälpare borde äga befogenhet att utöva tandläkarkonsten.
Medicinalstyrelsen hade i sin skrivelse uppehållit sig utförligt
vid detta spörsmål. Utöver vad som framgår av den fortsatta framställningen
hänvisar utskottet i detta hänseende samt så vitt avser remissinstansernas
ställningstagande till propositionen (s. 12—16 ).

Departementschefen anförde till en början följande (s. 17).

1861 års ordning för tandläkarkonstens utövning innehåller ingen bestämmelse,
som reglerar de befogenheter, vilka tillkomma tandläkarnas
hjälpkrafter. I praxis har fastslagits att de allmänna reglerna om rätten
att utöva tandläkarkonsten gälla även gentemot medhjälparna och att
alltså blott tandläkaren och icke någon dennes medhjälpare får arbeta
direkt å patient. Jag anser, att denna regel bör kvarstå, men i den mån
så kan vara påkallat bör hinder icke möta att medgiva undantag. Blott
den omständigheten att det f. n. råder hrist på tandläkare bör emellertid
icke motivera en avvikelse från huvudregeln. Undantagen bör regleras i lag.

Sedan departementschefen härefter förordat att sådant undantag efter
särskilt förordnande av Kungl. Maj :t skulle i fråga om utförande av tandoch
munhygienisk behandling gälla härför utbildade personer, s. k. tandhygienister,
fortsatte han.

Ytterligare en kategori, för vilken ifrågasatts viss behörighet att arbeta i
patients mun, utgöra tandteknikerna. Det har i förevarande sammanhang
icke satts i fråga, att tandtekniker skulle få självständigt och på eget ansvar
utföra sådant arbete; det skulle blott vara såsom biträde åt tandläkare och
under dennes överinseende han skulle få arbeta direkt å patient. Det har
från medicinalstyrelsens sida heller icke avsetts att tandtekniker utan vidare
skulle få denna rätt, utan saken skulle bli beroende på en närmare utredning
av lämpligheten därav och om gränserna för tandteknikernas befogenhet.
Avgörandet skulle läggas i Kungl. Maj :ts hand. Två av medicinalstyrelsens
ledamöter ha ansett att lagbestämmelsen om befogenheter för
medhjälpare bör avfattas så att den efter förordnande av Kungl. Maj :t kunde
avse även andra kategorier än tandhygienister, således t. ex. tandtekniker.
Majoriteten inom styrelsen har däremot förordat en avfattning av ifrågavarande
lagrum, som gör en ändring nödvändig, om tandtekniker skall
kunna inrangeras under detsamma.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

7

Tandteknikerutbildningen har nyligen reformerats på grundval av ett
av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga avgivet betänkande (SOU
1946: 87). Inom landet finnas tre statliga tandteknikerskolor. Utbildningen
siktar på laboratoriearbete. Främst nyssnämnda sakkunniga men även 1946
års folktandvårdssakkuniga ha efter omsorgsfull prövning kommit till det
resultatet, att tandteknikernas befogenheter i tandvårdsarbetet böra begränsas
till att avse att efter tandläkares anvisningar utföra laboratoriemässigt
arbete. En ny utredning av spörsmålet synes mig icke påkallad.
Det är av stort intresse att det inom landet finnes en tillräckligt stor kår
av kompetenta tandtekniker som ägnar sig åt laboratoriearbete; för effektivt
utnyttjande av tandläkarnas arbetskraft är detta en oundgänglig
förutsättning. Det synes icke uteslutet, att om teknikerna finge rätt
att arbeta direkt på patient det viktiga laboratoriearbetet bleve eftersatt.
Det måste också beaktas, att de bleve nödvändigt att bygga ut den nuvarande
tandteknikerutbildningen avsevärt. Det ligger nära till hands att
antaga, att utvecklingen snart nog skulle gå därhän, att vi jämte legitimerade
tandläkare finge en grupp tandvårdare av lägre grad, som utan att
arbeta i laboratorier sysslade med protesarbete å patienter och åtminstone
till det yttre stode under tillsyn av legitimerade tandläkare. Med tanke på
att protesläran utgör ett av huvudämnena i tandläkarexamen och att tandläkarna
under sin studietid i övrigt förvärvat omfattande kunskaper inom
odontologien, måste tandteknikerna i regel bliva tandläkarna vida underlägsna
i yrkesutövningen. Det kan dessutom icke vara lyckligt med två kategorier
tandvårdare, av vilka den ena, som ofrånkomligt måste ha mindre utbildning
såväl kvalitativt som kvantitativt, får syssla blott med en del av
tandläkarkonsten och därjämte blott under överinseende av en mer utbildad.
En sådan utveckling kan icke vara önskvärd.

Av det sagda följer, att jag i denna del såvitt angår utformningen av lagen
följer majoriteten inom medicinalstyrelsen men att jag icke anser att ytterligare
utredning bör komma till stånd. Jag vill särskilt understryka, att majoriteten
endast med tvekan synes vilja förorda sådan utredning. I detta
sammanhang vill jag också framhålla, att jag icke anser det vara principiellt
riktigt att frågan om tandteknikernas befogenheter efter en eventuell
utredning skall avgöras av Kungl. Maj :t. Det bör ske genom en av Konungen
och riksdagen stiftad lag.

Att nu blott såsom ett provisorium giva vissa tandtekniker viss behörighet
att arbeta å patienter anser jag ur många synpunkter uteslutet.

I samband med propositionen behandlade riksdagen två motioner, vari
yrkades att lagbestämmelserna om befogenheten för tandläkarnas medhjälpare
borde avfattas i enlighet med reservanternas i medicinalstyrelsen
förslag så att bestämmelserna efter förordnande av Kungl. Maj :1 kunde
avse inte bara tandhygienister utan även t. ex. tandtekniker. Vidare yrkade
motionärerna, att den av medicinalstyrelsen föreslagna utredningen rörande
frågan om tandteknikernas befogenhet måtte komma till stånd.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 3) i ämnet att med hänsyn
till den rådande bristen på tandläkare, enkannerligen inom folktandvården,
var frågan om tandläkarnas hjälpkrafter och de befogenheter, som
borde tillkomma dessa, mera svårbedömbar. Utskottet fortsatte efter att ha
behandlat frågan om tandhygienister.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Den rådande bristen på tandläkare aktualiserar i detta sammanhang
frågan om icke också tandteknikerna böra lämnas befogenhet att på tandläkarens
ansvar och under dennes överinseende utföra arbeten i sanerad
munhåla. Medicinalstyrelsen har icke motsatt sig att genom särskilda sakkunniga
en förutsättningslös utredning verkställes av frågan, om och i vad
mån tandläkare bör erhålla biträde av tandtekniker. Mot en sådan undersökning
talar att såväl 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga som 1946
års folktandvårdssakkunniga, efter verkställd utredning, ställt sig avvisande
till tanken på en förändring av tandteknikernas nuvarande ställning.
Med hänsyn till medicinalstyrelsens, låt vara tveksamma, inställning till
utredningsfrågan ävensom därtill att två reservanter inom styrelsen intagit
den ståndpunkten, att Kungl. Maj:t bör lämnas möjlighet att undantagsvis
giva särskilt kunniga och erfarna tandtekniker rätt att biträda tandläkare
vid behandlingen av patient anser sig utskottet likväl böra biträda det i motionerna
framförda kravet på utredning. Utskottet vill här dock bestämt
uttala, att utskottet skulle ogilla en utveckling, som ledde till ökat kvacksalveri
och en kvalitetsförsämring inom folktandvården eller till att laboratorierna
komme att sakna nödig tillgång på tekniker. Utskottets mening är
endast, att varje möjlighet till en rationalisering av arbetet inom tandvården
bör prövas — alltid skulle väl därigenom någon lättnad i det prekära läget
uppnås.

Att utan föregående utredning lämna Kungl. Maj:t generellt bemyndigande
att åt enstaka tandtekniker giva befogenhet att biträda tandläkaren
med enklare göromål i sanerad munhåla, anser utskottet ej böra ifrågakomma.
Ett skäl härtill kan utskottet åberopa genom att hänvisa till det i
motionerna gjorda uttalandet, att den nuvarande tandteknikerutbildningen
icke utan vidare torde göra tandteknikerna kompetenta att arbeta i sanerad
munhåla. I likhet med departementschefen är utskottet närmast av den meningen,
att det ej är principiellt riktigt, att frågan om tandteknikernas befogenheter
efter en eventuell utredning skall avgöras av Kungl. Maj:t; det
bör ske genom en av Konungen och riksdagen stiftad lag. Utskottet får alltså
avstyrka det i motionerna i första hand framställda yrkandet.

Andra kammaren biföll hemställan av utskottet att riksdagen i anledning
av motionerna, såvitt dessa innefattade begäran om utredning rörande behörighet
för tandtekniker att utföra viss till tandläkarkonsten hänförlig behandling,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj :t med
beaktande av de synpunkter utskottet anfört ville låta allsidigt och förutsättningslöst
utreda frågan om och i vad mån tandläkare borde erhålla biträde
av tandtekniker med utförande av sådan behandling.

Första kammaren biföll en reservation, vari, under åberopande av de skäl,
som i propositionen anförts, hemställdes att motionerna i här aktuella avseende
inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Andra lagutskottet fann i memorial nr 10 att besluten var av den skiljaktiga
beskaffenhet, att någon sammanjämkning dem emellan icke lät sig
göra, vilket utskottet anmälde för riksdagen.

Anmälan lades till handlingarna och frågan hade därmed fallit.

Här må även nämnas, att tre reservanter i utskottet var skiljaktiga i fråga
om utskottets motivering för utredningskravet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

9

1957 års folktandvårdssakkunniga tog i sitt betänkande Folktandvården
(SOU 1960: 1) avstånd från förslag som vid olika tillfällen framkommit att
öka folktandvårdens kapacitet genom att från tandläkarens yrkesområde
— utöver munhygienisk och profylaktisk behandling — avskilja även andra
prestationer. De områden, som i sammanhanget diskuterats avsåg bl. a. utförande
av vissa protetiska arbeten i patientens mun. De sakkunniga ansåg
en vidare diskussion av spörsmålet överflödig och hänvisade till ett uttalande
av 1946 års folktandvårdssakkunniga (SOU 1948:53 s. 52) av innehåll
att om folktandvården skall kunna fylla sin betydelsefulla uppgift, får
den icke framstå såsom i något avseende mindervärdig; den måste vara
mäktig att lämna all den kvalificerade tandvård, som den vårdsökande kan
ha möjlighet att erhålla utanför folktandvårdens ram.

Såsom inledningsvis anförts ersattes 1951 års behörighetslag av en ny
lag, som trädde i kraft med ingången av år 1964. Lagen utformades så långt
det var möjligt i överensstämmelse med vad som gällde för läkaryrket enligt
1960 års lag om behörighet att utöva läkaryrket. Avsikten med den nya lagen
var vidare att från svensk sida underlätta genomförandet av en gemensam
nordisk arbetsmarknad för tandläkare.

Inte heller i 1963 års behörighetslag finns någon närmare definition av
begreppet tandläkaryrket. I den proposition, varigenom lagförslaget framlades
(1963: 127), behandlade departementschefen vissa gränsdragningsproblem.
Sedan han behandlat avgränsningen gentemot läkaryrket, anförde
han — utan erinran från riksdagens sida — att i fråga om avgränsningen
i övrigt av tandläkaryrket föreligger numera en fast praxis, som väsentligen
innebär att arbete i patientens mun eller på patienten är förbjudet för lekmän.
Han ansåg denna praxis i förening med möjligheten att i tveksamma
fall inhämta medicinalstyrelsens yttrande vara tillfyllest.

I specialmotiveringen till lagförslaget anförde departementschefen vidare
i fråga om vad som skall anses utgöra utövning av tandläkaryrket att
ledning kunde hämtas från bestämmelserna om odontologisk undervisning
vid tandläkarhögskolorna, allmänna tandläkarinstruktionen och andra föreskrifter
på tandvårdens område samt från den praxis som utbildat sig och
vari lagen inte medförde någon ändring.

Varken i propositionen eller vid riksdagsbehandlingen (2LU 54) av lagförslaget
diskuterades frågan om utvidgad behörighet för tandtekniker.

Remissyttranden

Medicinalstyrelsen har vid sitt yttrande fogat yttranden från medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd professor Göte Nyquist, samt från föreståndaren
för statens tandteknikerskola i Göteborg, rektorn Nils Sällström. Styrelsen
instämmer i Nyquists yttrande.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

1 sitt eget yttrande anför medicinalstyrelsen att de synpunkter, som vid
tillkomsten av 1951 års behörighetslag framfördes av departementschefen i
den fråga som här är aktuell (se ovan), enligt styrelsens mening alltjämt
gäller och i än högre grad när det blir fråga om förslag att tandteknikerna
skulle medges rätt att självständigt utföra behandling direkt å patient.

De av motionärerna åberopade förhållandena i Danmark, där tandteknikerna
äger rätt att framställa proteser i sanerad munhåla utan medverkan
av tandläkare, betecknas av styrelsen som en kvarleva från den tid, då man
icke hade en biologisk utan närmast en hantverksmässig syn på helprotesframställningen.
De danska tandteknikerna står också under hantverkarlagen,
under det att man sedan länge inrymt de examinerade svenska tandteknikerna
bland medicinalpersonalen. De senare står därmed under medicinalstyrelsens
överinseende. Styrelsen hänvisar vidare i detta sammanhang
till Nyquists yttrande i vilket upplyses att i Malmö nyligen utförts en sociologisk
undersökning, som med stark signifikans visar att av tandtekniker
utförda totala proteser till och med ur endast patientens rent subjektiva
synpunkt är sämre än sådana utförda av den allmänpraktiserande tandläkaren.
Detta resultat bör enligt Nyquist ses mot bakgrunden av att enligt
ett flertal andra undersökningar den subjektiva upplevelsen av funktionen
hos en protes oftast är långt mer positiv än vad som kan registreras
vid objektiv undersökning av behandlingsresultatet.

Styrelsen anför vidare följande.

I Norge har man vid tandläkarhögskolan inrättat en särskild professur i
helprotesframställning, vilket visar vilken vikt man lägger på den biologiska
synen och på fordringarna inom detta område. I Tyskland och Frankrike
har system med praktiserande tandtekniker numera helt avvecklats.

I de östeuropeiska staterna hade man tidigare förutom de akademiskt utbildade
tandläkarna s. k. dentister, vilka erhållit en övervägande hantverksmässig
utbildning. Detta sistnämnda system håller man nu på att avveckla
och utbildar endast tandläkare vid akademiska läroanstalter, dvs. tandläkarna
erhåller akademisk utbildning, f. ö. liknande den svenska och med
starkt inslag av medicinska ämnen.

I Sverige får tandteknikerna under sin utbildning vid de statliga tandteknikerskolorna
en teoretisk och praktisk utbildning, som ifråga om helprotesen
endast omfattar dess tekniska framställning i laboratoriet. Av anatomi
och fysiologi genomgås vad som anses nödvändigt för att den blivande
tandteknikern skall förstå protesens infogning i det biologiska skeendet.
Ingen utbildning meddelas ifråga om arbete på patient, och någon klinisk
insikt erhåller den blivande tandteknikern sålunda icke. Ingen som helst
utbildning ges vare sig i bedömning av vävnadernas tillstånd eller inom tumörläran
eller övriga sjukliga förändringar i munhålan. Ick heller i röntgenlära
sker någon utbildning. Efter avlagd examen och ett praktikantår
erhåller tandteknikern ett s. k. behörighetsbevis, som endast anger att han
är kompetent inom den tekniska delen av protesframställningen på tandtekniskt
laboratorium samt behörig att erhålla anställning inom folktandvården.
Behörighetsbeviset ger sålunda ej rätt att i något avseende arbeta på
patient.

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Vid utförandet av en protes gäller det inte bara att taga avtryck och bitning,
att utföra det tandtekniska laboratoriearbetet och att verkställa den
slutliga inprovningen och justeringen av protesen. Innan behandlingen börjar
skall en noggrann undersökning ske av munhålan, varvid särskild uppmärksamhet
ägnas åt käkarnas, munbottens och munslemhinnans tillstånd.
Avvikelser från det normala tillståndet måste bli föremål för särskild undersökning.
Enligt medicinalstyrelsens mening bör numera ställas kravet
att tandlösa delar av käkarna undersökes med röntgen, innan insättning av
protes sker; detta för att fastställa huruvida sjukliga förändringar av något
slag förefinnes, vilka inte märks utåt vid enbart inspektion av munhålan.
Skulle sjukliga förändringar konstateras, måste, innan protes insättes, en
adekvat behandling ske för att undvika senare uppkommande komplikationer.
Det kan röra sig om i käkarna kvarliggande tänder eller tandrötter,
inflammatoriska processer, cystor, tumörer.

Motionärerna hemställer, i sitt förslag att särskilt kvalificerade tandtekniker
medges rätt att utprova tandproteser till patient som saknar egna
tänder. Då tandteknikerutbildningen siktar på laboratoriearbete, kan en tandtekniker,
även om han erhållit en god utbildning och är mycket kvalificerad
i sitt yrke enligt medicinalstyrelsens mening ej utan särskild utbildning utföra
de undersökningar, bedömningar och behandlingar, som kräves för
förfärdigandet av proteser. För att tandtekniker såsom föreslås i motionen
helt självständigt och på eget ansvar skall kunna utföra dylika arbeten
måste särskild utbildning ordnas för dem och särskilda skolor inrättas
härför.

Därtill måste beaktas att en tandtekniker, som skall utföra proteser å patient,
inte bara behöver ett laboratorium utan också en mottagningslokal
med utrustning. Här måste man ställa samma krav som på en tandläkarmottagning
ifråga om hygien, instrument och dessas sterilisation osv. Med
tanke härpå och med beaktande av ovan angivna krav på kompletterande
utbildning av tandtekniker torde kostnaden för arbetet ej bli mycket mindre
än om behandlingen utföres av tandläkare.

Styrelsen vill även framhålla, att senare års forskning och erfarenhet tillfört
protesläran så mycket lärostoff och överhuvudtaget utvidgat dess kunskapsområde
i sådan grad att medicinalstyrelsens nämnd för tandläkares
specialistbehörighet funnit anledning att till behandling upptaga frågan om
införandet av ämnet »odontologisk protetik» såsom särskild specialitet. Styrelsen
finner det därför från det vårdsökande klientelets synpunkt angeläget
att i denna situation kompetenskraven ej sänkes för dem, som skall
svara för de tandlösa patienternas tandvård.

I detta sammanhang må hänvisas till följande artikel, som åberopas av
Nyquist i dennes yttrande till medicinalstyrelsen, nämligen ett referat i
Svensk Tandläkare-Tidskrift 1967 s. 32—50 avseende ett av Svenska tandläkare-sällskapet
anordnat symposium rörande den tandlösa patientens problem
och behandling.

Dentallaboratoriernas riksförbund anför bl. a. följande.

Skapandet av en lcår av självständiga tandprotetiker, dvs. en kår av tandtekniker,
som genomgått kompletterande utbildning och med rätt att direkt
ga allmänheten till tjänst vad gäller arbeten i, vi vill särskilt understryka,
helt sanerad munhåla, måste vara ägnat att avlasta tandläkarkåren. Den bör

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

även ge tandläkarna bättre möjligheter att arbeta på de områden där deras utbildning
gör dem särskilt kvalificerade.

Vi har i Sverige en mycket hög standard på såväl hygieniskt som medicinskt
område. Rätten för tandtekniker att direkt arbeta med patienter
kommer inte på något sätt att förändra detta förhållande. För detta vårt
påstående tillåter vi oss hänvisa till förhållandet i bl. a. Danmark. Där har
tandprotetikern sedan länge rätt att direkt utföra tandproteser.

Mellan de danska sjukkassorna och de danska tandprotetikerna finns ett
formellt samarbetsavtal.

Vid tillåter oss här att citera dels den danske folketingsmanden R Lysholt
Hansen och dels direktören för de samlade centralföreningarna av sjukkassorna,
folketingsman N M0rk.

Hansen säger bl. a.:

att över hälften av den danska befolkningen, som varit i behov av tandprotes,
sedan mycket lång tid tillbaka, fått dessa av den praktiserande tandprotetikern,

att dessa tandteknikers verksamhet under alla dessa år inte givit anledning
till offentlig kritik,

att tandteknikerna genom sin verksamhet påtvingat tandläkarna en sådan
prismässig konkurrens, att det varit möjligt att få protesarbeten levererade
till rimligt pris,

att tandteknikerna avslutat en överenskommelse med de samverkande
centralföreningarna av sjukkassorna i Danmark om leverans av proteser till
deras medlemmar, vilket måste vara ett tecken på att denna stora organisation
med sina ca 1 300 sjukkassor anser tandteknikerna kvalificerade.

Nämnda organisations direktör Nils M0rk säger bl. a.:

att den ingångna överenskommelsen mellan sjukkassorna och tandteknikerna
tillförsäkrat allmänheten proteser, framställda av fackfolk,

att överenskommelsens resultat varit tillfredsställande,

att våra medlemmar hitintills använt sig av dessa tandtekniker och blivit
väl betjänta av dessa,

att allmänheten fått utmärkta proteser till rimliga priser.

Riksförbundet är medveten om att det i Danmark även finns en liten
grupp av mindre nogräknade tandtekniker som i samarbete med en eller
annan tandläkare upprätthålla s. k. tandkliniker. De vid dessa kliniker tillverkade
proteserna ger ofta upphov till allvarlig kritik.

När riksförbundet i sitt svar just hänvisar till förhållandet i Danmark
syftar vi självklart till den för sitt yrke speciellt utbildade, examinerade
och organiserade tandprotetikern vars organisation avslutat den ovan nämnda
överenskommelsen med sjukkassorna.

Riksförbundet framhåller vidare, att internationella undersökningar som
gjorts visar att i alla länder där protetikern framställer tandprotesen direkt
till allmänheten blir kostnaden väsentligt lägre än vid tillämpning av det i
vårt land rådande systemet. Orsaken härtill är, anför riksförbundet, att
ersättningen per tidsenhet för tandprotetikern är mycket lägre än för tandläkaren
med dennes längre utbildning även på andra områden samt att
tandprotetikern på ett helt annat sätt än tandläkaren kan specialisera sig
och därmed rationalisera sitt arbete, vilket kommer patienten tillgodo. I
detta sammanhang anför riksförbundet, att utprovningstiden borde kunna

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967 13

minskas avsevärt om tandprotetikern får direkt kontakt med patienten. Således
skulle en tidsvinst uppstå för denne.

Riksförbundet föreslår alt en utredning skall tillsättas som syftar till
skapandet av en i princip ny yrkeskår, tandprotetiker, för vilka staten
skulle fastställa utbildningsplan.

Svenska tandteknikerförbundet framför synpunkter, som är i det närmaste
identiska med de av Dentallaboratoriernas riksförbund framförda.
Därutöver innehåller tandteknikerförbundets yttrande ett utförligt utdrag
ur en promemoria rörande tandteknikerutbildningen i Sverige 1889—1945.

Sveriges tandläkarförbund anför, att framställningen av helprotes kan
uppdelas i följande moment, nämligen (1) klinisk undersökning, diagnos
och behandlingsplanering, (2) klinisk behandling för framställning av ersättningarna,
(3) teknisk framställning av proteskonstruktionen, (4) insättning
och klinisk kontroll av proteskonstruktionen och (5) klinisk behandlingskontroll.
Förbundet framhåller, att i dessa olika faser ingår tandteknikerns
arbete endast i det tredje avsnittet genom laboratoriemässig konstruktion
av ersättningen. Härefter fortsätter förbundet.

Varje del av undersökningen, diagnosen och behandlingsplaneringen vid
profetisk behandling fordrar en bred biologisk medicinsk kunskap och erfarenhet
inte endast beträffande tandläkaryrket som helhet utan även beträffande
den vetenskapliga grunden för de många metoder och hjälpmedel
som finns tillgängliga för diagnostiken. Det är sålunda oftast nödvändigt
att använda röntgen för att avslöja förekomsten av sjukliga förändringar,
rotrester eller ej frambrutna tänder i käkarna. Vidare uppvisar äldre pers.
oner .mån§a gånger åldersförändringar i munslemhinnorna som gör dessa
ömtåliga för det tryck, som särskilt en illasittande protes utövar. Ej sällan
uppträder cancerförändringar i olika stadier i munslemhinnan, som obehandlade
kan bli livshotande. För närvarande diagnostiseras en mycket stor
del av dessa första gången av tandläkare, som ser till att patienten kommer
under adekvat vård. Den omständigheten, att patienten är tandlös eller rent
av tidigare har burit protes, är ej någon garanti för att det är lämpligt att
utan andra åtgärder påbörja konstruktionen av den profetiska ersättningen.
Relativt ofta måste munnen förberedas genom olika kirurgiska ingrepp för
att fästet för protesen skall bli acceptabelt.

Den kliniska efterbehandlingen är inte minst betydelsefull. En protes är
i det skick den lämnar tandteknikern ytterst sällan en färdig produkt. För
att fungera väl måste den som regel omformas och justeras på flera punkter.
Om den insätts och får fungera i det ursprungliga skicket, orsakar
den skador på slemhinnorna och onormal förlust av benunderlag. Dessa
förluster kan aldrig repareras. Att bedöma hur proteser skall justeras för
att undvika sådana förluster i så stor utsträckning som möjligt, kräver ingående
medicinsk kunskap och erfarenhet.

Motionärerna nämner att vissa tandtekniker i Danmark äger rätt att utföra
dylik behandling. Dessa tandteknikers verksamhet manar icke till
efterföljd. Tandläkarhögskolan i Malmö har mycket tråkiga erfarenheter
av den behandling, som svenska patienter erhållit av danska tandtekniker.

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Dessa erfarenheter tala starkt för att motsvarande rätt icke införes i Sverige.

I flera länder t. ex. Österrike och Tyskland har man, trots svår tandläkarbrist,
på grund av negativa erfareheter upphävt tidigare befintliga rättigheter
för tandtekniker att arbeta i munnen på patient.

Motionärernas jämförelse med relationerna mellan optiker och ögonläkare
kan ej heller anses rättvisande. Då man i Västtyskland i slutet på
1950-talet utredde frågan om alt upphäva rätten för tandtekniker att utföra
protesarbeten, tillkallades professor M. Herman, universitetet Maintz,
som expert för vissa frågor. Han uttalade därvid bl. a. följande: »En jämförelse
mellan vad som utföres vid insättandet av en tandprotes och den
skenbart liknande verksamhet som optikern eller ortopediske hantverkaren
utövar, är fullständigt omöjlig. Optikern bestämmer efter en på förhand
fastställd schablon minskningen i ögats funktion och utväljer därefter de
fabriksmässigt tillverkade glasen. Han arbetar rutinmässigt efter ett schema,
färdigställer sedan glasögonen. Han gör icke ingrepp i ett organs struktur
och munhålan utgör utan tvivel ett organ. Behandling av luckbildning
eller tandlöshet kan icke lösas schablonmässigt. Färdiga och fabriksmässigt
framställda tandproteser finns det som bekant icke. Optikerns verksamhet
är ett konsthantverk, tandläkarens protesbehandling är läkarbehandling.»

Att protesen måste utprovas genom tandläkare innebär icke, att patienten
åsamkas onödiga merkostnader. Den protetiska ersättningen, vilken tandteknikern
framställer, måste, för att över huvud taget kunna användas,
baseras på och efter hand anpassas till patientens munförhållanden. Denna
anpassning kan inte undvaras. Den kräver kvalificerade biologiska och medicinska
kunskaper. Om tandtekniker verkligen skulle kunna utföra nämnvärt
billigare proteser, måste detta ha sin grund i att de inte behärskar och
därmed försummar denna anpassning och följaktligen meddelar en vård
av sämre kvalitet. Sannolikt skulle det mindre bemedlade klientelet i första
hand frestas att söka denna billigare och sämre vård.

I själva verket är protesbehandling en så invecklad och komplicerad del
av tandläkaryrket, att den kräver förutom gedigna kunskaper i odontologi,
även lång praktisk erfarenhet och stora insikter i patientpsykologi, för att
behandlingen skall bli förstklassig. Snarare än att utvidga rätten att utföra
protesarbeten åt patient till grupper med lägre kvalifikationer, synes det i
stället motiverat, att allvarligt överväga en förbättrad efterutbildning i protetik
för tandläkare. Nämnas må, att medicinalstyrelsens nämnd för tandläkares
specialistutbildning nyligen uppdragit åt tandläkarförbundets representanter
i nämnden att föranstalta om en utredning inom tandläkarkåren
angående tillskapandet av en ny specialitet inom ämnesområdet protetik.

För att vinna en ökning av kapaciteten inom tandläkarkåren och på tandvårdens
område bör, som tandläkarförbundet i många andra sammanhang
framhållit, samhället inrikta sig på att öka utbildningen av kvalificerad
assisterande personal för sådana områden, där sådan personal kan utnyttjas.
Visst utredningsarbete, som syftar dithän, pågår redan i samarbete
mellan skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet.
Inom det förebyggande arbetet mot karies och tandlossningssjukdomarna,
kan sådan hjälp vara ytterst värdefull. Mot bakgrund av de i vissa
fall elakartade medicinska konsekvenser och det hämmande av utvecklingen
på tandprotetikens område som ett förverkligande av motionärernas
anhållan skulle innebära, avstyrker Sveriges Tandläkarförbund helt motionen.

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Svenska tandläkare-sällskapet avstyrker bestämt den föreslagna lagändringen.
Tandläkare-sällskapet anför såsom stöd för sitt ställningstagande i
allt väsentligt samma synpunkter som Sveriges tandläkarförbund.

Utskottet

Tandvårdsarbetet ombesörjes i vårt land av tandläkare med biträde av
tandsköterskor och tandtekniker. Tandteknikern har att enligt tandläkarens
anvisningar och med utgångspunkt från av denne utförda avtryck m. m. i
laboratorium utföra rent tekniska arbetsmoment vid utformning och framställning
av proteser, delersättning av tänder och tandregleringsapparatur.
I förevarande ärende aktualiseras frågan om att ge vissa tandtekniker ökade
befogenheter. Deras nuvarande befogenheter begränsas genom 1963 års lag
om behörighet att utöva tandläkaryrket. Behörighetslagen medför förbud
för annan än tandläkare att utföra arbete i patientens mun eller på patienten.

Motionärerna yrkar att lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket
skall ändras så att utprovning av tandproteser för personer, som helt saknar
egna tänder, kan anförtros särskilt kvalificerade tandtekniker. Enligt
motionärernas mening skulle en sådan lagändring medföra fördelar såväl
för den enskilde patienten som för samhället. En betydande kostnadsbesparing
för patienten skulle nämligen uppnås och arbetskraften inom tandvården
skulle utnyttjas bättre, vilket är angeläget icke minst med hänsyn till
den rådande tandläkarbristen.

Motionerna har remissbehandlats. Från tandteknikersidan — Dentallaboratoriernas
riksförbund och Svenska tandteknikerförbundet — ställer man
sig positiv till motionerna medan tandläkarnas organisationer ■— Sveriges
tandläkarförbund och Svenska tandläkare-sällskapet — motsätter sig den
föreslagna lagändringen. Även medicinalstyrelsen avstyrker motionsyrkandet.

Inledningsvis vill utskottet framhålla, att den omständigheten att en viss
tandläkarbrist för närvarande finns i vårt land inte får tas till intäkt för
åtgärder som i vart fall på längre sikt skulle vara till skada för tandvården.
Utan garantier i detta hänseende kan den av motionärerna yrkade ändringen
i arbetsfördelningen mellan olika yrkesgrupper inom tandvården inte
tillrådas.

Tandtekniker är i enlighet med det ovan sagda behörig att endast rent
tekniskt framställa proteser. Förberedande undersökningar på patient som
behöver helprotes och övriga arbetsmoment som i allmänhet erfordras i
sammanhanget såsom sanering av munhålan, röntgenundersökning, avtryckstagning
samt insättning och kontroll av protesen är av klinisk natur.
Dessa arbetsmoment måste enligt behörighetslagen utföras av tandläkare.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Tandteknikerns utbildning är avpassad med hänsyn till den sålunda föreliggande
behörighets- och arbetsfördelningen samt avser utöver förmågan
att tekniskt svara för protesframställningen i huvudsak endast en orienteringsmässig
kännedom om protesens inpassning på patienten. Det är med
hänsyn härtill uppenbart att, om tandtekniker skulle erhålla befogenhet att
i större eller mindre utsträckning arbeta direkt på patienten, en avsevärd
fördjupning och breddning av tandteknikerutbildningen krävs. Detta gäller
naturligtvis i särskilt hög grad om den utökade behörigheten skulle utformas
så som motionärerna synes avse, nämligen att teknikerna skulle få
arbeta helt självständigt utan överinseende av tandläkare.

Det är inte klarlagt om det är möjligt att genom en påbyggnad av den nuvarande
tandteknikerutbildningen skapa en kår av särskilt kvalificerade
tekniker som i fråga om den begränsade del av odontologin, som framställning
och insättning av helproteser utgör, kan prestera ett arbete som kvalitetsmässigt
i och för sig är jämställt med motsvarande arbete utfört av den
som har fullständig tandläkarutbildning. Även om en sådan vidareutbildning
skulle kunna ordnas, talar starka skäl för att denna väg inte bör beträdas
i vårt land. Såsom framhölls vid tillkomsten av 1951 års behörighetslag,
vilken föregick den nuvarande, är det av stort intresse att det inom landet
finns en tillräckligt stor kår av kompetenta tekniker som ägnar sig åt
laboratoriearbete, något som är en oundgänglig förutsättning för ett effektivt
utnyttjande av tandläkarnas arbetskraft. Det finns anledning förmoda
att, om vissa tandtekniker fick befogenhet att utföra även annat tandvårdsarbete
än på laboratorium, svårighet skulle uppstå att få tillräckligt dugande
krafter, som ägnade sig åt det vanliga laboratoriearbetet. Det torde inte
heller vara ogrundat anta att, om vissa tandtekniker blev behöriga att i begränsad
utsträckning arbeta i patientens mun, detta tandvårdsarbete skulle
kunna komma att anses vara av lägre kvalitet än motsvarande arbete utfört
av tandläkare. En sådan utveckling skulle vara mindre lycklig såväl ur
yrkesgruppens som ur samhällets synpunkt.

Utskottet anser det föga sannolikt, att den enskildes kostnader för tandvård
skulle kunna reduceras väsentligt på den väg, som motionärerna förordar.
Såsom framhållits under remissbehandlingen måste nämligen en ökad
utbildningstid för vissa tandtekniker självfallet påverka storleken av den
ersättning dessa begär för sitt arbete. Hänsyn måste även tas till att tandteknikerna
får större utgifter för bl. a. utrustning och mottagningslokaler
än för närvarande. Därtill kommer att extra kostnader kan uppstå för patienten
om han, som ofta måste bli fallet, först skall besöka tandläkare för
sanering av munhålan och därefter vända sig till tandtekniker för att få utfört
protesen.

För det allmänna måste en väsentligt ökad utbildning av vissa tandtekniker
bli kostnadskrävande och icke minst i betydande utsträckning ta kvalificerade
lärarkrafter i anspråk. Detta talar mot ett bifall till motionsyrkan -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967 17

det. Yttterligare måste i detta sammanhang beaktas, att protestekniken befinner
sig i en snabb och fortskridande utveckling och att därför en kompletterande
utbildning, som i dagens läge är till fyllest, inom en mycket nära
framtid kan visa sig otillräcklig för att fylla de krav som då måste ställas
vid protesinsättning.

På grund av de skäl utskottet sålunda redovisat kan utskottet inte tillstyrka
bifall till motionsyrkandet.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, 1:618 och 11:799, inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 oktober 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars
Larsson (s), Hiibinette (h), Eric Carlsson (ep), Wanhainen (s), Erik Filip
Petersson (fp) och Kilsmo (fp);

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Lundberg
(s), Rimmerfors (fp), fru Ekendahl (s), herr Gomér (ep), fru Svensson
(s), fru Skantz (s) och herr Åkerlind (h).

Reservation

av herr Lundberg (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670031