Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
1
Nr 52
Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning av eller
förbud mot tobaksreklam, m. m.
Andra lagutskottet liar behandlat tre inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 112 av herr Jacobsson, Per, och II: 151
av herrar Westberg och Börjesson i Falköping om begränsning av eller förbud
mot tobaksreklam, samt
2) motionen II: 92 av herr Gustafsson i Borås om påskrift på cigarrettpaket
om rökningens hälsovådlighet.
I motionerna I: 112 och II: 151 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning och förslag till lagstiftning som begränsar
eller förbjuder tobaksreklam».
I motionen II: 92 hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till sådan lagstiftning att alla cigarrettpaket som
säljs i Sverige blir försedda med påskriften: ''Varning! Cigarrettrökning kan
vara skadligt för hälsan.’»
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 151 och II: 92.
Gällande bestämmelser och historik
Sedan den 1 juli 1961 är såväl importen av färdiga tobaksvaror som den
inhemska handeln med sådana varor fri. Statens monopol på tillverkning
av tobaksvaror slopades vid utgången av år 1966. Några inskränkningar i
lag i rätten att göra reklam för tobaksvaror föreligger icke.
Frågor om tobaksreklam har behandlats i riksdagen vid upprepade tillfällen.
Spörsmålet berördes sålunda vid statsministerns svar på interpellationer
i andra kammaren våren 1956 angående tobaksbrukets hälsorisker,
vid finansministerns svar på en enkel fråga angående Svenska tobaksmonopolets
annonsering i första kammaren våren 1957 samt vid hans svar i
andra kammaren hösten 1957 på interpellation angående eventuell varudeklaration
beträffande av Tobaksmonopolet tillverkade cigarretter m. m.
Vid 1958 års B-riksdag väcktes motioner med yrkande bl. a. att Tobaksmonopolets
offentliga reklam skulle stoppas och att monopolet skulle anmodas
meddela sina utländska affärsförbindelser att upphöra med sin re1
—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 2 avd. Nr 52
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
klain. Motionerna behandlades av allmänna beredningsutskottet i dess av
riksdagen godkända utlåtande nr B 2. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet har i utlåtande till innevarande riksdag (nr 1) över motioner angående
forskningsarbetet rörande tobakens skadeverkningar givit uttryck åt
uppfattningen, att tobaksbruket kan medföra allvarliga skadeverkningar för
folkhälsan. Det kan med utgångspunkt häri synas ligga nära till hands att
utskottet skulle finna lämpligt med en reglering, eventuellt en tvångsmässig
sådan, av reklamen för tobaksvarorna. Olika betänkligheter av såväl principiell
som praktisk natur anmäler sig emellertid emot dylika åtgärder.
I utlåtande till årets vårriksdag (nr 16) över en motion angående spörsmål
rörande varureklamen hänvisade utskottet bl. a. till farhågorna för att regleringsåtgärder
på reklamområdet skulle kunna motverka statsmakternas
strävan att åstadkomma friare konkurrensförhållanden och även kunna
komma i strid med principerna för vår tryckfrihet. Utskottet finner i likhet
med vad statens pris- och kartellnämnd i sitt yttrande över de nu föreliggande
motionerna anfört icke osannolikt, att reklamen endast i mindre
utsträckning påverkar den totala försäljningen men bär sin egentliga betydelse
för märkesvalet. Som i ett flertal remissyttranden framhållits torde
vidare ett reklamförbud knappast kunna upprätthållas gentemot utländska
tillverkare. Tobaksmonopolet skulle härigenom komma i ett försämrat konkurrensläge.
Detta förhållande torde komma att accentueras genom den liberalisering
av tobakshandeln som enligt statsmakternas beslut är att emotse.
Utskottet anser det, oavsett ovan anförda omständigheter, självfallet berättigat
att ställa stora krav i olika avseenden på Tobaksmonopolets reklamverksamhet.
Det är sålunda önskvärt att reklamen ges en måttlig omfattning,
att den lämnar konsumenterna saklig upplysning och att den icke får omfatta
fabrikat som är i särskild grad skadliga för hälsan. Man bör enligt
utskottets mening icke bortse från möjligheterna att genom en riktigt upplagd
reklam kunna påverka konsumtionsvanorna i positiv riktning, dvs. så
att en övergång sker från mer till mindre skadliga märken. Genom det av
medicinalstyrelsen och Tobaksmonopolet i samråd bildade expertrådet, vari
den medicinska expertisen är representerad och som har till uppgift bl. a.
att vara rådgivare till monopolet i frågor rörande upplysning och reklam
in. in. samt att följa och stödja forskningen om tobakens skadeverkningar,
har, såvitt utskottet kunnat bedöma, goda förutsättningar skapats för att
utskottets ovan uttalade önskemål skall kunna tillgodoses.
I interpellation i första kammaren vid 1961 års riksdag frågades om tobaksreklamen
kunde anses försvarlig ur folkhälsosynpunkt, om EFTAavtalet
medgav att man ur folkhälsosynpunkt förbjöd eller begränsade tobaksreklamen
samt om åtgärder skulle vidtagas mot tobaksreklamen. Interpellationen
besvarades av chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng,
som anförde bl. a.
Lagstiftningen om tobaksvaror har i motsats till rusdryckslagstiftningen
inte till ändamål att begränsa försäljningen och förebygga eventuella skadeverkningar.
Numera råder i praktiken fri konkurrens inte bara olika försäljare
emellan utan även mellan Tobaksmonopolet och utländska tillverkare.
Någon ändring härvidlag har veterligen inte på allvar satts i fråga.
Under dessa omständigheter saknas uppenbarligen förutsättningar för att i
fråga om tobaken genomföra någon motsvarighet ens till den måttliga re
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
klambegränsning, som iakttages när det gäller rusdrycker. Denna begränsning
innebär som bekant i huvudsak, att de statliga monopolbolagen, som
omhänderhar all partihandel och utminutering, inte gör reklam för spritdrycker.
Mot mera ingripande inskränkningar har med visst fog anförts
invändningar från tryckfrihetssynpunkt.
För några år sedan tog monopolet initiativ till ett frivilligt reklamstopp
beträffande cigarretter. De utländska tillverkarna återupptog emellertid efter
kort tid reklamen i full utsträckning. Ett ensidigt reklamstopp från monopolets
sida skulle i dagens läge endast betyda att monopolet skulle lida avbräck
i den hårda konkurrensen med de utländska tillverkarna. Nämnas kan
att de utländska tillverkarna, som svarar för omkring 10 procent av tobaksförsäljningen
i landet, under fjolåret lade ned drygt IV2 gånger så mycket
pengar på annonsering som monopolet.
Av det sagda torde framgå, att jag inte är beredd att vidtaga åtgärder mot
tobaksreklamen.
I ett interpellationssvar vid 1962 års riksdag vidhöll finansministern sin
föregående år redovisade ståndpunkt.
Vid 1964 års riksdag väcktes motioner med yrkande om utredning och
förslag till lag om förbud mot tobaksreklam. Motionerna avslogs i enlighet
med vad andra lagutskottet förordade i sitt utlåtande nr 23. I utlåtandet
redovisade utskottet finansministerns uttalande i interpellationssvaret 1961
att totalförbud var betänkligt ur tryckfrihetssynpunkt och att en begränsning
av enbart Tobaksbolagets reklam icke skulle ha åsyftad effekt. Utskottet
fortsatte:
Mot ett totalförbud kan, även enligt utskottets mening, med skäl anföras
betänkligheter ur tryckfrihetssynpunkt. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om de överväganden som föregick inskränkningarna i alkoholmreldamen
vid 1954 års reform av nykerhetslagstiftningen. Statsmakterna avvisade
vid detta tillfälle av tryckfrihetsrättsliga skäl en lösning med lagstadgat
totalförbud mot alkoholreklam. Såsom motionärerna synes ha menat torde
ett reklamförbud för Tobaksbolaget knappast ha någon konsumtionshämmande
effekt. Det måste emellertid anses önskvärt att bolagets reklam inte
ges en sådan utformning eller omfattning att den bidrar att sprida tobaksbruket
bland ungdomen. Utskottet utgår från att Tobaksbolaget visar den
återhållsamhet som i detta hänseende är nödvändig.
År 1964 träffade Svenska tobaks aktiebolaget överenskommelser med de
utländska företag som säljer cigarretter här i landet om vissa regler för
cigarrettreklam. Reglerna, som gällt från och med ingången av år 1965,
går bl. a. ut på att reklam för cigarretter inte får förekomma i veckotidningar
och andra publikationer som huvudsakligen riktar sig till och läses
av ungdom under 21 år. Inte heller får sådan reklam förekomma på biografer
eller vid idrotts- eller sporttävlingar, överenskommelserna har hittills
följts av berörda företag.
Frågan om tobaksreklamen togs på nytt upp i en interpellation vid 1966
års riksdag. Herr Rimmerfors frågade om socialministern avsåg att vidla
några åtgärder för att komma till rätta med den ymniga och ofta direkt
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 2 avd. Nr 52
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
utmanande tobaksreklamen samt om socialministern ville medverka till
införande av sådan varudeklaration på förpackningar med tobaksvaror som
upplyser om den med rökningen förenade hälsofaran. Interpellationen besvarades
av chefen för finansdepartementet. Denne erinrade om att handeln
med tobaksvaror numera är helt fri här i landet. Fri konkurrens råder
inte bara olika försäljare emellan utan även mellan Svenska tobaks aktiebolaget
och utländska företag. Efter att ha erinrat om de frivilliga överenskommelserna
angående begränsning av tobaksreklamen, fortsatte finansministern
:
Beträffande ett angivande på cigarrettpaketen av den med rökningen förenade
hälsofaran kan det ifrågasasättas om en sådan åtgärd skulle få någon
konsumtionshämmande effekt. Där systemet prövats har någon konsumtionsnedgång
ej kunnat iakttas. Större betydelse i det sammanhanget torde
däremot böra tillmätas de undersökningar av tjär- och nikotinhalten i cigarretter
av olika märken, som under medverkan av tobaksbolaget regelbundet
äger rum. Resultatet av dessa undersökningar publiceras i pressen.
Tryckfrihetsrättsliga frågor
I samband med 1954 års reform av nykterhetslagstiftningen beslöts att
vissa inskränkningar skulle göras i rätten att bedriva alkoholreklam. 1944
års nykterhetskommitté diskuterade olika tänkbara åtgärder men framlade
inte något egentligt förslag. Därvid anförde kommittén bl. a. att gentemot
bestämmelser, som avsåg att reglera reklam i tryckt form, kunde anföras de
komplikationer som tryckfrihetsförordningen innebar. I propositionen nr
151 till 1954 års riksdag föreslogs en skyldighet för partihandelsbolaget
att föreskriva sina leverantörer ett halvt års reklamstopp och därefter en
neutral varuinformation. Till grund för förslaget anförde föredragande departementschefen
bl. a.
Nämnas må till en början att kommittén prövat och avvisat ett framkommet
förslag om åtgärder i form av direkta förbudsbestämmelser mot ur nykterhetssynpunkt
olämplig reklam. Dylika åtgärder torde inte vara möjliga
att genomföra utan ändringar i tryckfrihetsförordningen. Sålunda påkallade
grundlagsändringar skulle förutsätta ingående principiella överväganden
och även i övrigt bli av komplicerad natur. .lag finner i likhet med kommittén
att sådana åtgärder inte bör komma i fråga.
Ett alternativ till lösning av frågan vore därför att spritcentralen i avtalen
med sina leverantörer föreskriver de inskränkningar i reklamen som nyss
angivits. Lagtelcniskt skulle detta alternativ utformas så att spritcentralen
genom bestämmelse i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen ålägges att
vid avtal med leverantör föreskriva denne sådana inskränkningar rörande
reklam för rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet som är erforderliga
för att tillgodose syftet med nyssnämnda regel att rusdryckshandeln skall
ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
5
Nämnda alternativ bör granskas främst ur tryckfrihetsrättslig och handelspolitisk
synpunkt.
I förstnämnda hänseende må framhållas att de tilltänkta inskränkningarna
icke synes strida mot de intressen tryckfrihetsförordningen vill tillgodose.
De riktar sig mot försäljare av rusdrycker, och på dessa bör man som förut
framhållits kunna ställa särskilda krav rörande sättet att bedriva för säl jningsverksamheten.
Det förtjänar vidare att framhållas att det ur tryckfrihetsrättslig
synpunkt helt naturligt icke möter hinder att genomföra sådana
försäljningsbestämmelser för rusdrycker att annonsering icke blir lönande.
Så är redan fallet med gällande starkölsförbud som gör all kommersiell
reklam för starköl inom landet meningslös. Ett ingripande mot reklamen
för rusdrycker är att betrakta som ett led i försäljningslagstiftningen, ehuru
mindre ingripande än ett försäljningsförbud. En begränsning av rusdrycksreklamen
står i god överensstämmelse med principerna för den svenska rusdryckslagstiftningen.
Att märka är vidare att inskränkningarna skulle i
princip drabba alla berörda parter lika.
Frågan om reklambegränsningens grundlagsenlighet togs påföljande år
upp av dåvarande justitieministern i ett interpellationssvar i första kammaren.
I svaret ingick justitieministern i sådana principiella överväganden
som finansministern föregående år avböjt att göra i propositionen. Han anförde
bl. a.
Tryckfrihetsförordningens uppgift är att skydda yttrandefriheten såsom
grundval för ett fritt samhällsskick. Däremot bör tryckfrihetsförordningen
inte tolkas på det sättet, att den reglerar varje förfarande, vari tryckt skrifts
innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till användning. Den hindrar
därför icke tillämpningen av bestämmelser, som icke ingriper i yttrandefriheten,
utan har ett annat syfte, t. ex. av näringsrättslig natur. Den principfråga
som det här gäller har vid åtskilliga tillfällen varit under debatt. Tidigare
ställde man sig mer tveksam till möjligheterna att i olika avseenden
reglera förfaranden som sålunda berörde tryckt skrift. Det förekom till och
med, att man i tryckfrihetsförordningen införde stadganden som uppenbarligen
är ganska främmande för tryckfriheten, t. ex. straffbestämmelser rörande
inbjudningar till otillåtet lotteri. Sedermera har emellertid en ändrad
uppfattning slagit igenom på denna punkt. Ett principiellt ställningstagande
av den innebörd som jag här antytt kom sålunda till stånd vid antagandet
av 1931 års lagstiftning om illojal reklam. Bestämmelser därom ansågs icke
hindras av tryckfrihetsförordningen, oaktat reklamen kunde förekomma i
tryckt skrift.----
Med denna uppfattning om tryckfrihetens innebörd kan de av riksdagen
förra året beslutade bestämmelserna om inskränkningar i alkoholreklamen
icke anses strida mot tryckfriheten. Detta ställningstagande är grundat därpå,
att det här icke är fråga om någon inskränkning i den medborgerliga
yttrandefriheten, utan allenast om en skyldighet för vissa näringsidkare att
visa återhållsamhet i sina ansträngningar att få avsättning för varor som de
saluför.-----
Slutligen vill jag understryka att det principiella ställningstagande, som
här återgivits, icke får så förstås, att varje organiserad reklambegränsning
skulle vara tillåten. En sådan kan nämligen överensstämma med tryckfrihetsförordningen
endast under de givna betingelserna, att den icke ingriper
i yttrandefriheten.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
År 1957 beslöts att i stor utsträckning frita alkoholreklamen från tidigare
gällande inskränkningar. Ingripanden skulle göras endast i den mån annonser
fick en klart olämplig utformning. Frågan om skärpning av begränsningarna
i alkoholreklamen togs på nytt upp av 1961 års mjkterhetslagskommitté,
som i sitt betänkande SOU 1964: 6 lade fram förslag till permanenta regler
på området. I förslaget, som hittills inte lett till någon lagstiftning, granskas
de föreslagna reglerna ingående från tryckfrihetsrättsliga synpunkter. Kommittén
konstaterar inledningsvis att tryckfrihetsförordningen inte är exklusivt
tillämplig på varje gärning, som begås med hjälp av tryckt skrift. Under
tryckfrihetsförordningen faller vad som är att anse som missbruk av rätten
att uttala åsikter och ineddela upplysningar i tryckt skrift, medan gärningar,
som är brottsliga i annat avseende, behandlas enligt annan lagstiftning.
I varje särskilt fall bör man främst fästa sig vid förfarandets huvudsakliga
karaktär, nämligen om detsamma väsentligen framstår som ett
missbruk av yttrandefriheten eller i främsta rummet innebär ett angrepp
på andra av rättsordningen skyddade intressen än dem som tryckfrihetsförordningen
vill skydda. När det gäller lagstiftning om utövande av näringar,
får det enligt kommittén anses fastslaget, att tämligen långt gående
inskränkningar i rätten att använda tryckt skrift för reklam och liknande
ändamål kan föreskrivas i annan lagstiftning än tryckfrihetsförordningen.
Sedan kommittén framhållit att man försöker uppnå det sociala syftet
bakom statsmakternas nykterhetspolitik genom reglering av handeln med
rusdrycker, dvs. genom en näringslagstiftning, fortsätter kommittén:
Eventuella inskränkningar i eller förbud mot reklam för rusdrycker torde
därför väsentligen få anses utgöra ett led i den näringslagstiftning som upprätthålles
på rusdryckshanteringens oinråde. I sammanhanget kan även
erinras om vad som redan i 1954 års prop. framhölls om sambandet mellan
försäljningslagstiftningens allmänna utformning och de faktiska förutsättningarna
för att bedriva reklam för rusdrycker. I konsekvens med det sagda
blir överträdelser av inskränkningar i eller förbud mot alkoholreklam i huvudsak
att betrakta som brott mot en näringslagstiftning och inte såsom
missbruk av tryckfriheten. De faller alltså utanför TF:s område.
Härav torde följa, att TF icke lägger hinder i vägen för reklaminskränkningar
av den art som genomfördes eller föreslogs 1954. Likaså synes, såsom
också torde framgå av justitieministerns år 1955 avgivna interpellationssvar,
numera stå klart, att icke heller straffsanktionerade bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen
om inskränkningar i eller förbud mot alkoholreklam
kan anses stridande mot TF.
Utskottet
I olika vetenskapliga undersökningar har sambandet mellan tobaksrökning
och förekomsten av vissa sjukdomar studerats. På grundval av dessa
undersökningar har en expertgrupp inom medicinalstyrelsen i mars 1965
uttalat att kausalsammanhang får anses föreligga mellan cigarrettrökning
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
7
och lungcancer, kronisk bronkit och emfysem, att kausalsammanhang med
stor sannolikhet får anses föreligga mellan tobaksrökning och cancer i läpp
och struphuvud samt att dödlighet i kranskärlssjukdom i viss mån varierar
med rökvanan.
Mot bakgrund av tobaksrökningens skadeverkningar för folkhälsan understrykes
i förevarande motioner vikten av att hålla tobakskonsumtionen tillbaka.
Enligt motionärerna måste samhället genom lagstiftning vidta åtgärder
för att minska förbrukningen av tobak. I motionerna I: 112 och 11: 151
hemställes om utredning och förslag till lagstiftning som begränsar eller förbjuder
tobaksreklam. I motionen 11:92 förordas en lagstädgad skyldighet
att förse alla cigarrettpaket som säljs i landet med en varning om cigarrettrökningens
hälsovådlighet.
Frågan om tobaksreklam har varit föremål för riksdagens behandling
vid upprepade tillfällen. År 1964 avvisade riksdagen ett förslag om totalförbud
mot tobaksreklam med en hänvisning till betänkligheter ur tryckfrihetssynpunkt.
Samtidigt anförde riksdagen att ett reklamförbud för Tobaks
aktiebolaget knappast skulle ha någon konsumtionshämmande effekt.
Med hänsyn till det sammanhang som konstaterats föreligga mellan tobaksrökning
och förekomsten av vissa sjukdomar anser utskottet — i likhet
med motionärerna — att förbrukningen av tobak bör hållas nere. Framför
allt är det angeläget att begränsa ungdomens tobakskonsumtion och motverka
att rökvanor grundlägges vid alltför unga år.
Att detta syfte skulle främjas genom begränsning av eller förbud mot
tobaksreklam är enligt utskottets uppfattning dock ovisst. Fog finns för påståendet
att tobaksreklam har sin betydelse för valet mellan olika tobaksmärken
men i huvudsak saknar betydelse för valet mellan rökning och
icke-rökning. Vid det sistnämnda valet tycks påverkan från den närmaste
omgivningen spela större roll. Samvariation mellan rökvanor hos barn och
deras föräldrar samt mellan rökvanor hos ungdomar och deras kamrater
har påvisats i olika undersökningar. Liknande resultat torde kunna uppnås
när det gäller användandet av narkotiska medel. Trots avsaknaden av kommersiell
reklam för narkotika har förbrukningen därav successivt ökat under
de senaste åren inte minst bland ungdomen. Till vad nu sagts kan även
läggas vissa synpunkter av näringsrättslig natur. Tillverkning och försäljning
av tobaksvaror är numera helt fri. Det står sålunda envar fritt att här
i landet fabricera och till allmänheten distribuera olika slag av tobaksvaror.
Så länge statsmakterna låter detta förhållande bestå, torde de också få tilllåta
en viss form av kommunikation genom reklam mellan tillverkare, försäljare
och förbrukare.
Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört kommer utskottet till den
slutsatsen att åtgärder mot tobaksförbrukningen bör vidtas i annan form
än genom lagstadgad begränsning av eller förbud mot tobaksreklam. Inte
heller anser sig utskottet kunna tillstyrka förslaget med varningsföreskrift
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
på cigarrettpaketen om rökningens hälsovådlighet. Erfarenheter från Förenta
staterna, där sådan varningsskyldighet varit påbjuden sedan ingången
av år 1966, tyder på att åtgärden inte haft någon mätbar effekt på cigarrettkonsumtionen.
Enligt utskottets mening bör man i stället — liksom hittills skett — följa
upp de vetenskapliga undersökningar som görs angående tobaksförbrukningens
medicinska verkningar samt genom information och undervisningförsöka
nedbringa förbrukningen av tobak. Därvid bör man särskilt sträva
efter att förhindra eller begränsa tobaksbruket bland barn och uppväxande
ungdom. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om att tobaksindustrin
genom frivilliga överenskommelser redan åtagit sig att medverka härtill.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A. att motionerna I: 112 och II: 151 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, samt
B. att motionen II: 92 icke heller måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 oktober 1967
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars
Larsson (s), Hubinette (h), Wanhainen (s), Erik Filip Petersson (fp),
Kilsmo (fp) ochFälldin (ep)*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Lundberg
(s), Rimmerfors (fp), fri! Ekendahl (s), herr Gomér (ep), fru Svensson (s),
fru Skantz (s) och herr Åkerlind (h).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
I
vid utskottets hemställan under A
av herrar Erik Filip Petersson (fp), Kilsmo (fp), Rimmerfors (fp), Gomér
(ep) och Åkerlind (h), vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 7 med orden
»Att detta» och som slutar på följande sida med orden »medverka härtill»
bort ersättas med text av följande lydelse:
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967
9
»I och för sig lär väl inte frågan om tobakens skadeverkningar kunna lösas
enbart med en restriktiv lagstiftning beträffande tobaksreklamen. Problemet
innehåller allvarliga frågeställningar av helt annat slag. Medicinsk
och social forskning samt upplysning och åter upplysning tycks här vara
kungsvägarna, för att inte tala om det goda föredömets makt.
Reklamen kan dock inte anses betydelselös. Ingen försäljningsorganisation
skulle lägga ned så avsevärda summor som det här gäller, om det inte
medförde ökade konsumtionssiffror. Reklamen är klart konsumtionsstegrande.
Eftersom framför allt cigarrettrökningen bevisligen är en hälsofara
måste det ligga i samhällets intresse att i stället nedbringa tobakskonsumtionen.
I synnerhet är detta fallet med den starkt växande och synnerligt
skadliga cigarrettrökningen bland barn och yngre ungdom.
Också genom svensk forskning på området har betydande rön kommit
upplysningsverksamheten till godo. Det märkliga är emellertid, att samtidigt
som samhället främjar eu objektiv upplysning om rökningens hälsorisker,
tillåter man en subjektiv propaganda för ökad tobakskonsumtion,
till stor del bekostad av statens egen försäljningsorganisation, Svenska tobaks
aktiebolaget.
Den tilltagande tobakskonsumtionen håller på att bli ett växande problem
för hem och skola, men den är samtidigt i sin egenskap av ett hälsoproblem
ett verkligt bekymmer för det ansvariga samhället.
I detta läge finner utskottet det önskvärt att i överensstämmelse med
motionerna I: 112 och II: 151 en utredning kommer till stånd som prövar
möjligheterna att på något sätt komma till rätta med tobaksreklamen. Dessutom
bör strävandena att nå frivilliga överenskommelser om en ytterligare
begränsning av tobaksreklamen fullföljas.
Utskottet anser sig däremot inte kunna tillstyrka förslaget i motionen
11:92 om varningsföreskrift på cigarrettpaketen om rökningens hälsovådlighet».
b) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 112 och II: 151
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag till lagstiftning om begränsning av eller förbud mot
tobaksreklam».
II
vid utskottets hemställan under B
av herrar Rimmerfors (fp) och Åkerlind (h).