Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1967
1
Nr 49
Utlåtande i anledning av väckt motion angående skadeståndsansvaret
för skada vid medicinsk behandling.
Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 31 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås
(fp). I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t föreslå, att Kungl. Maj :t i samband med pågående prövning av skadeståndsrätten
ville överväga frågan om strikt ansvar för oförutsedda, allvarliga
skador vid medicinsk behandling och därvid beakta vad som här anförts
till stöd för ett sådant ansvar».
Motionen har remissbehandlats.
Motionsyrkandets motivering
Till stöd för motionsyrkandet framhåller motionären inledningsvis att
det är ofrånkomligt att personer som undergår medicinsk behandling löper
en viss risk att träffas av oförutsedda, allvarliga skador. Risken finns,
påpekar motionären, både vid behandling i den öppna sjukvården och vid
behandling på sjukhus. Den ökande användningen av tekniska hjälpmedel
har enligt motionären gjort att risken blivit större än tidigare, särskilt vid
sj ukhusbehandling.
Efter att ha anfört exempel på oförutsedda allvarliga skador som drabbat
patienter fortsätter motionären:
Konstateras fel eller försummelse, kan patienten få ersättning utöver
den som utgår enligt allmänna sjukförsäkrings- och folkpensionslagarna.
Om icke, kan hans möjligheter att få sådan ersättning betraktas såsom
praktiskt taget obefintliga.
För patienten kan ersättningsfrågan vara av stor betydelse, särskilt om
den oförutsedda, allvarliga skadan gjort honom oförmögen att försörja sig
eller avsevärt nedsatt hans försörjningsförmåga. Hur det går med ersättningen
beror emellertid på förhållanden, som från hans synpunkt är helt
slumpmässiga, nämligen om någon av den sjukvårdspersonal, till vilken
han överlämnat sig för vård, har eller icke har gjort eller underlåtit något,
som vid prövning anses kunna läggas honom eller henne till last såsom
fel eller försummelse. Den ene patienten, som skadats av en exploderande
narkosapparat, kan härigenom få ersättning för sina skador medan
den andre, som genom alldeles samma olyckshändelse träffats av liknande
skador, blir utan.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 49
2
Första lagutskottets utlåtande nr k9 år 1967
Denna olikhet föranledes av gällande rätt i skadeståndsfrågor. Den innebär
att skadestånd som regel endast utgår, när någon finnes ha vållat
skadan, och således icke vid olyckshändelser. I åtskilliga sammanhang har
emellertid redan genomförts s. k. strikt skadeståndsansvar, d.v.s. att den
som utövar viss verksamhet får ta ansvaret för därigenom uppkommen
skada, oavsett om vållande kan styrkas.
I motionen anföres vidare:
Starka skäl synes föreligga för att i här avsedda fall, då oförutsedda,
allvarliga skador inträffar vid medicinsk behandling, tillämpa strikt skadeståndsansvar.
De av skadorna drabbade patienterna har fog för krav på
ersättning utan att vara beroende av den från deras synpunkt ovidkommande
frågan om någon kan lastas för vållande till skadan. En lika behandling
av patienterna i fråga behöver icke medföra någon nämnvärt
ökad ekonomisk belastning av sjukvårdsinrättningar eller av läkare och
annan sjukvårdspersonal. De här avsedda fallen är relativt sett mycket
få. Kostnaderna för den ökade skadeståndsskyldigheten bör täckas genom
försäkring.
Som ytterligare vägande skäl för strikt skadeståndsansvar i dessa fall
tillkommer, att såväl patienter som läkare och annan vårdpersonal bör
förskonas från den med rådande förhållanden nödtvungna, ofta mycket
elakartade konfliktsituation som automatiskt följer av att den skadelidande
patienten nödgas vända sig mot sin läkare och ev. mot andra vårdare för
att få dessa övertygade om fel eller försummelse. Särskilt för patienten
kan denna konfliktsituation ha olika besvärliga, ibland t.o.m. ödesdigra
konsekvenser. Den är bl. a. ägnad att oåterkalleligt bryta det förtroende
mellan patient och vårdare som ofta är av avgörande betydelse för att vården
skall bli framgångsrik.
Skadelidande patient bör vid den här skisserade, ändrade ordningen i
första hand vända sig till organ som prövar ersättningsfrågan. Denna
prövning skall avse om skadefallet är att hänföra till den här avsedda typen
av oförutsedda, allvarliga skador. Däremot behöver frågan om fel eller
försummelse från läkares eller annan vårdares sida icke prövas. Det är
uppenbart att prövningsorganet icke bör vara medicinalstyrelsens disciplinnämnd.
I många fall där prövning av skuldfrågan med gällande ordning
är ofrånkomlig borde den med den ändrade ordningen helt kunna undgås.
För strikt skadeståndsansvar i vissa av de här avsedda fallen har medicinalstyrelsen
uttalat sig i utlåtande den 26 oktober 1959 över betänkande
med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43).
Frågan om strikt skadeståndsansvar i detta sammanhang har också diskuterats
inom Nordiska rådet.
Till stöd för motionsyrkandet anföres slutligen följande.
Såväl frågan om skadestånd i offentlig verksamhet som den allmänna
skadeståndsrätten prövas för närvarande av Kungl. Maj :t. I de utredningar,
som ligger till grund för prövningen, föreslås bl. a. betydande utvidgning
av området för strikt skadeståndsansvar. Det synes angeläget,
att vid Kungl. Maj :ts prövning det här påtalade spörsmålet om strikt ansvar
för oförutsedda, allvarliga skador vid medicinsk behandling beaktas
och tas upp till övervägande.
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967
3
Pågående lagstiftningsarbete
Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar framlade år 1958
betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU
1958: 43), vilket betänkande f. n. är föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
Vissa delar av betänkandet är av intresse för behandlingen
av förevarande motion. Staten och kommunerna skall enligt förslaget ersätta
skada, som uppkommit i deras verksamhet om skadan vållats genom fel
eller försummelse (uppsåt eller culpa) i verksamheten samt de krav som
i förhållande till den skadelidande skäligen kan ställas på verksamhetens
utövning blivit åsidosatta. Lagförslaget gäller inte statlig eller kommunal
affärsdrift o. d. För sådan verksamhet hänvisas till den allmänna skadeslåndsrätten,
d. v. s. samma regler som för privat verksamhet. I syfte att
begränsa ersättningarna till rimliga belopp föreslås särskilda regler om
skadeståndets storlek. De förhållanden som regleras i förslaget avser huvudsakligen
ansvaret för stat och kommun på det utomobligatoriska området.
Inom vissa områden, där man tidigare grundat skadeståndsansvar
för det allmänna på analogi med enskild verksamhet, torde det enligt
kommittén i fortsättningen ligga närmare till hands att åberopa den föreslagna
lagen. Detta gäller exempelvis sjukhusvård. Läget för sjukhusens
vidkommande skulle då, framhåller kommittén, bli att ansvarigheten liksom
hittills omfattar även de lägsta befattningshavarnas fel (f. n. på grund
av ett slags kontraktsförhållande) men att i motsats till vad som hittills
varit fallet begränsning av utgående skadestånd kan tänkas.
Rörande frågan om styrkt culpa förutsättes hos viss funktionär anför
kommittén följande.
Den föreslagna lagtexten kräver för skadeståndsansvar att fel eller försummelse
föreligger. Däremot anges icke, att felet eller försummelsen skall
ha visats ligga viss utpekad funktionär till last. I allmänhet torde man
kunna hänföra felet till en viss persons handlande eller underlåtenhet att
handla. Men detta är icke nödvändigt. Man kan nöja sig med att konstatera
att någon eller några som handlat eller underlåtit att handla å statlig eller
kommunal myndighets vägnar måste ha gjort sig skyldiga till fel eller försummelse
av den beskaffenhet att skäliga anspråk på verksamheten därigenom
åsidosatts. För att skadeståndsansvar för det allmänna skall uppkomma
kräves sålunda icke, att den befattningshavare som gjort sig skyldig
till felet eller försummelsen blir straffad eller dömd att utge skadestånd
eller ens kan identifieras. Jämväl s. k. anonyma fel grunda enligt förslaget
skadeståndsansvar för det allmänna.
Man torde också böra räkna med att skadeståndsansvar enligt förslaget
understundom kan komma att inträda för det allmänna, oaktat någon sådan
försummelse icke kan antagas ligga viss befattningshavare till last att han
själv skulle kunna ådömas skadestånd. Flera befattningshavare kunna
t. ex. ha medverkat till skada på sådant sätt att skadan framstår som cuipöst
vållad i verksamheten utan att skadeståndsanspråk mot någon av de med
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr W år 1967
verkande personligen kan göras gällande. Man kan här tala om kumnlerade
fel vilka tillhopa böra grunda skadeståndsansvar för det allmänna.
För vissa särskilt angivna fall föreslås skadeståndsansvar även utan att
fel eller försummelse förutsättes. Härom uttalar kommittén följande.
Genom förslaget om culpaansvar för det allmänna har kommittén anknutit
till de principer som gälla för de offentligt anställdas personliga skadeståndsskyldighet
och grundregeln i skadeståndsläran om ersättningsskyldighet
på grund av oaktsamhet. Emellertid har man inom den allmänna skadeståndsrätten
på vissa områden lämnat culparegeln och accepterat ett
ansvar på objektiv grund. Med objektivt ansvar åsyftar kommittén sådant
utomobligatoriskt skadeståndsansvar som ej förutsätter vållande hos någon.
Objektivt ansvar har som bekant hos oss för åtskilliga fall stadgats genom
uttryckliga lagbestämmelser bl. a. i fråga om skada genom starkström (1902
års lag om elektriska anläggningar), järnvägs gnistskador och skador å betande
hemdjur och renar (1886 års järnvägsskadelag), luftfartygs skador å
personer och föremål på marken (1922 års luftfartsskadelag) och skador
genom hund (1943 års lag om tillsyn över hundar). I den mån skador av nu
nämnt slag uppkomma i offentlig verksamhet blir det allmänna underkastat
samma ansvar som den enskilde. För den offentliga verksamhetens vidkommande
har därutöver särskilt stadgats ersättningsskyldighet i vissa
situationer som icke ha någon motsvarighet inom privat verksamhet, t. ex.
i fall av skada genom oriktig häktning eller straffdom (1945 års lag om ersättning
åt oskyldigt häktade och dömda). I svensk rättspraxis har dessutom
objektivt ansvar utan stöd av skriven lag ålagts i vissa speciella situationer
på militärväsendets område (skada genom hästar som under fälttjänstövning
skenat nattetid på väg; brandskada genom beskjutning; bullerskador genom
flygning och militärövningar).
Kommittén har ansett sig böra föreslå, att objektivt ansvar för det allmänna
i viss utsträckning lagfästes även där det för närvarande ej erkännes
hos oss. Lagstiftningen om oskyldigt häktade och dömda har sålunda ansetts
böra kompletteras med ett ansvar för ogrundade frihetsberövanden på andra
områden (9 §). Vidare har det objektiva ansvaret på militärväsendets område
i förslaget fått en mera generell reglering än som nu säkert kan utläsas
ur rättspraxis (11 §). Och slutligen har ett motsvarande ansvar föreslagits
även beträffande skador som orsakats av polisen och personal med liknande
skyddsuppgifter (10 §).
Kommittén uttalar vidare att förslaget inte avser att hindra rättspraxis
att godta objektivt ansvar även i andra fall än dem som angivits i den föreslagna
lagen. Detta följer enligt kommittén redan i viss utsträckning av
att förslaget beträffande offentlig verksamhet som är att jämställa med
privat verksamhet hänvisar till allmän skadeståndsrätt. I övrigt torde det
enligt kommittén knappast bli aktuellt att överväga nya fall av objektivt
ansvar. — Förslaget innehåller ej något undantag från regeln att skadeståndstalan
mot det allmänna skall upptas av allmän domstol.
Till grund för det pågående lagstiftningsarbetet ligger bl. a. även ett
betänkande av skadeståndslcommittén med förslag till lag med vissa bestämmelser
om arbetsgivares och arbetstagares skadestånds skyldighet
Första lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1967
5
(Skadestånd II, SOU 1964: 31). Förslaget innebär bl. a. att principalansvaret
vidgas att omfatta samtliga arbetstagares vållande även i utomobligatoriska
förhållanden. Om inte särskild lagstiftning genomföres förutsätter
skadeståndskommittén att förslagets bestämmelser om arbetsgivares
skadeståndsansvar i många fall blir tillämpliga även inom den verksamhet
som bedrives av stat och kommun. Förslaget upptar inga regler om
objektivt ansvar.
Rörande planläggningen av lagstiftningsarbetet anförde chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Kling, i ett interpellationssvar den 11 maj
1967 (AK prot. 26 s. 31 f.) att avsikten är att för 1968 års riksdag framlägga
förslag till en allmän skadeståndslag upptagande regler om skadeståndsansvar
för det allmänna, arbetsgivare och arbetstagare, föräldrar
och barn samt de allmänna bestämmelserna om skadestånd, vilka nu finns
i 6 kap. strafflagen. Förslaget arbetas fram i nära samråd med de övriga
nordiska ländernas justitieministeri er.
Nordiska rådet om försäkrings verkningar inom skadeståndsrätten in. m.
Juridiska utskottet hade vid Nordiska rådets fjortonde session den 28
januari—den 2 februari 1966 att ta ställning till två olika medlemsförslag
som är av intresse i förevarande sammanhang. I det ena hemställdes
att regeringarna måtte rekommenderas att gemensamt införa likartade
bestämmelser i de nordiska länderna om barns skadeståndsansvar baserat
på ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring. I det andra förslaget
hemställdes att rådet måtte rekommendera regeringarna att — innan samarbetet
på skadeståndsrättens område fortsättes — för rådet lägga fram
en allmän plan för detta samarbete angivande efter vilka huvudprinciper
en kodifiering av skadeståndsrätten bör läggas upp.
Utmärkande för båda förslagen var att förslagsställarna var ovilliga att
godtaga culpaprincipen som normerande för stora delar av skadeståndsrätten.
När det gäller barns skadeståndsansvar, var förslagsställarna inne
på tanken på ett strikt ansvar för av barn vållade skador, kompletterat
med obligatorisk försäkring. Även beträffande andra områden inom skadeståndsrätten
ställde sig förslagsställarna skeptiska till möjligheten att
inom ramen för culpaprincipen på en gång tillgodose den skadelidandes
behov av ersättning och sociala rättfärdighetskrav vad avser skadevållarens
ekonomiska ställning. Förslagen hade mottagits välvilligt på åtskilliga håll
men också mött mycket starkt motstånd i andra kretsar.
Juridiska utskottet konstaterade, att på det nordiska skadeståndsrättsliga
arbetsprogrammet för närvarande står spörsmålet att utreda bl. a. reglerna
för skadeståndets beräknande i vissa situationer. Utskottet begränsade
sig därför till att föreslå en rekommendation till regeringarna om att
6
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967
företaga en rättssociologisk undersökning av försäkringens verkningar
inom skadeståndsrätten. Rådet antog enhälligt en dylik rekommendation
(nr 5).
Efter en preliminär, nyligen slutförd utredning är möjligheterna att genomföra
den av Nordiska rådet rekommenderade undersökningen f. n. under
övervägande inom Kungl. Maj :ts kansli.
1966 års riksdag om skadestånd för misslyckad tandbehandling
I motionen II: 145 vid 1966 års riksdag hemställdes, jämte annat, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att frågan om
skadeståndsersättning för misslyckade tandbehandlingar utreds i syfte
att underlätta för den enskilde att göra sin talan gällande samt att frågan
om införande av obligatorisk ansvarsförsäkring för tandläkare därvid särskilt
beaktas.
Statsutskottet uttalade i utlåtande 1966: 145 att särskild utredning av
frågan om skadestånd för misslyckade tandbehandlingar inte var erforderlig
samt framhöll att utredningar i fråga om såväl allmän skadeståndsrätt
som skadestånd i offentlig verksamhet var föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Utskottets hemställan att motionen i berörda del icke måtte föranleda
någon åtgärd godkändes av riksdagen.
Remissyttranden över förevarande motion
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från justitiekanslern och medicinalstyrelsen.
Tillfälle att inkomma med yttrande har beretts Svenska landstingsförbundet,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges läkarförbund.
Justitiekanslern och Sveriges advokatsamfund antar att de genom motionen
väckta frågorna kommer att beaktas ulan särskild framställning från
riksdagen. Medicinalstgrelsen uttalar sig för ett objektivt skadeståndsansvar
av viss omfattning inom sjukvårdsområdet. Svenska landstingsförbundet
och Sveriges läkarförbund tillstyrker motionen.
Justitiekanslern anför följande.
Det av kommittén angående det allmännas skadesståndsansvar år 1958
framlagda förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet avsåg
icke att i fråga om sjukvårdsområdet göra någon ändring i den i rättspraxis
antagna principen, att huvudmannen för sjukhus svarar endast för
skada som vållats genom fel eller försummelse från den på sjukhuset anställda
personalens sida. Vid remissbehandlingen av förslaget har, såsom
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967
7
i motionen framhållits, medicinalstyrelsen förordat, att strikt ansvar i vissa
hänseenden införes inom detta område. Det kan även erinras om att JK
i sitt yttrande över förslaget ifrågasatte, om ej i vissa fall skada genom
explosionsolyckor, exempelvis vid operation av patient på allmänt sjukhus,
borde ersättas av det allmänna. Förslaget är för närvarande beroende
på Kungl. Maj :ts prövning. Det torde bland annat mot bakgrund av
remissbehandlingen kunna antagas, att därvid även frågan om strikt ansvar
för skador vid medicinsk behandling blir beaktad. Med hänsyn härtill
anser jag för min del att särskild framställning i saken till Kungl.
Maj :t från riksdagens sida icke kan anses påkallad.
Sveriges advokatsamfund, genom sin styrelse, anför följande.
De enligt motionärens uppfattning önskvärda riktlinjerna är förhållandevis
löst skisserade i motionen, och i åtskilliga avseenden lämnar densamma
rum för tvekan om vad som åsyftas.
Det synes sålunda oklart vem eller vilka som enligt motionärens mening
bör åläggas ett strikt skadeståndsansvar. Vissa avsnitt av motionen
tyder på att motionären närmast haft de offentliga sjukvårdsinrättningarna
i tankarna och att han åsyftar ett strikt ansvar endast för dessa inrättningars
huvudmän (landstingen, staten). Andra uttalanden åter ger
närmast vid handen att motionären förordar strikt ansvar även för privata
sjukvårdsinrättningar och måhända även för de personer (läkare, sjuksköterskor,
sjukvårdsbiträden m. fl.), vilkas arbete ingår som ett led i »medicinsk
behandling». Möjligen är det motionärens uppfattning att strikt
skadeståndsansvar bör åvila de allmänna sjukvårdsinrättningarna såsom
sådana och kanske också de personer som är verksamma i privat sjukvård
men däremot inte de offentliga sjukvårdsinrättningarnas sjukvårdande
personal.
Oklart är också vilken innebörd motionären tillägger den av honom
angivna förutsättningen att skadan skall vara »oförutsedd». Enligt motionen
menas därmed att skadan »inte kan påräknas som normal komplikation
vid ifrågavarande åkomma». Man frågar sig då om motionären menar
att strikt skadeståndsansvar skall inträda så snart en »icke normal»
komplikation inträffar. Om flertalet operativa ingrepp — och även en del
andra åtgärder — torde gälla att de är förenade med viss risk för komplikationer,
som i och för sig kan föranleda skada. I vissa fall är denna
risk betydande, vilket inte hindrar att klara indikationer för ingreppet
kan ha förelegat; det hade måhända varit än riskablare att underlåta ingreppet.
I andra fall är risken ringa och komplikationer sällsynta. Om det
nu vid en viss typ av ingrepp förhåller sig så, att komplikationer är vanliga
och förekommer i t. ex. 50 eller 60 % av fallen, är detta då en »normal»
eller »förutsedd» komplikation, som bör utesluta det strikta ansvaret?
Och — omvänt ■— frågar man sig: Om komplikationen är mycket
sällsynt och exempelvis förekommer i endast någon procent av hela antalet
fall, är det då fråga om en »icke normal» eller »oförutsedd» komplikation,
som bör föranleda skadeståndsansvar, även om ingreppet gjorts
lege artis och inte någon som helst vårdslöshet eller försummelse kan läggas
sjukvårdspersonalen till last?
Redan de oklarheter som i angivna hänseenden vidlåder motionen gör
att densamma enligt styrelsens uppfattning är föga ägnad att ligga till
grund för en riksdagsskrivelse i ämnet.
8
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967
Härtill kommer att hela spörsmålet om ersättning för skador vid medicinsk
behandling är av sådan art att det kräver ingående utredning och
omsorgsfulla överväganden, innan det är möjligt att ta någon ställning till
frågan. Motionens syfte är i och för sig behjärtansvärt, men det vore enligt
styrelsens mening olyckligt, om riksdagen nu skulle uttala sig för en
lösning efter vissa bestämda riktlinjer.
Advokatsamfundets styrelse är för sin del inte övertygad om lämpligheten
av att söka lösa här berörda spörsmål genom införande av lagbestämmelser
om strikt skadeståndsansvar. Såvitt angår enskilda personers
— läkares, sjuksköterskors och sjukvårdsbiträdens m. fl. — skadeståndsskyldighet
är styrelsen av den uppfattningen att strikt ansvar inte bör införas;
ansvaret bör liksom hittills baseras på culpaprincipen.
Styrelsen fortsätter:
Skälen för strikt skadeståndsansvar är inte starkare på detta område
än i fråga om många andra kategorier av yrkesutövare. Motionären utgår
ifrån att kostnaderna för den ökade skadeståndsskyldigheten bör täckas
genom försäkring. Det torde emellertid vara ovisst huruvida en så vidsträckt
och svårberäknelig risk som den med strikt ansvar på detta område
förknippade verkligen är försäkringsbar. Om det skulle visa sig att så
inte blir fallet, skulle ett strikt ansvar för läkare och sjuksköterskor in. fl.
ofta leda till uppenbart obilliga resultat.
Enligt yttrandet ligger väl frågan något annorlunda till, om man enbart
syftar till att införa ett strikt skadeståndsansvar för de offentliga sjukvårdsanstalternas
huvudmän. Man kan, anför styrelsen, emellertid ifrågasätta
om det är rimligt att det allmänna på detta område skall ikläda sig
längre gående skadeståndsskyldighet än vad som kan åläggas enskilda och
om det inte i själva verket måste anses tillräckligt att huvudmannen för
sjukhus bär s. k. principalansvar för den på sjukhuset anställda personalens
fel och försummelser, därvid det dock bör räcka med att det konstateras
att fel eller försummelse förekommit, även om det inte kan utredas vem
som begått felet eller försummelsen.
I yttrandet av advokatsamfundets styrelse anföres vidare:
Motionären synes utgå ifrån att ett införande av strikt ansvar — och
här torde han närmast åsyfta sådant ansvar för de allmänna sjukvårdsinrättningarnas
huvudmän — i många fall skulle göra en närmare undersökning
av skuldfrågan överflödig. Denna uppfattning torde emellertid
knappast vara hållbar. Dels måste väl undersökning ske till utrönande av
i vad mån någon befattningshavare gjort sig skyldig till fel eller försummelse
av beskaffenhet att böra föranleda straffrättslig eller disciplinär påföljd,
dels torde man böra räkna med att undersökning måste ske för att
det skall kunna konstateras i vad mån regressrätt föreligger.
Enligt motionen skulle det strikta skadeståndsansvaret gälla endast vid
»allvarliga» skador. Styrelsen har emellertid svårt att se det ändamålsenliga
i att göra själva skadeståndsskyldighetens inträde beroende av ska
-
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967
9
dans omfattning, särskilt om det avgörande skall vara en så obestämd
och svårbedömbar faktor som den huruvida skadan är allvarlig eller inte
allvarlig.
Avslutningsvis får styrelsen såsom sin uppfattning uttala att, om någon
riksdagsskrivelse i ämnet beslutas, densamma i varje fall inte bör
innehålla något uttalande om de riktlinjer som bör följas vid eventuell ny
lagstiftning på området. Däremot är i och för sig ingenting att invända
mot att de spörsmål som berörts i motionen närmare undersöks och utredes
i samband med den pågående översynen av skadeståndsrätten. Då
det emellertid synes troligt att detta kommer att bli fallet även utan att
riksdagen särskilt hemställer därom, är styrelsen mest benägen att förorda
att motionen inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
I sitt yttrande över motionen åberopar medicinalstyrelsen vad som anförts
i styrelsens utlåtande till Kungl. Maj :t över förutnämnda betänkande
med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:
43). I utlåtandet, som avgavs den 26 oktober 1959, behandlade medicinalstyrelsen
skadeståndsansvaret på den allmänna hälso- och sjukvårdens område.
Medicinalstyrelsen ansåg på skäl som en reservant inom kommittén,
professorn Ivar Strahl1, anfört, att det icke förelåg någon principiell betänklighet
mot att på sjukvårdens område utsträcka skadeståndsansvaret
längre än culparegeln innebär. Tvärtom syntes vägande skäl tala för att
åtminstone i viss omfattning objektivt ansvar ålägges vederbörande huvudman.
Medicinalstyrelsen fortsatte:
Detta gäller framför allt i fråga om allvarliga skador, som åsamkats
patient i samband med behandling å sjukhus. Med den tekniska utveckling,
som diagnostiken och terapien å sjukhusen under de senaste decennierna
undergått, kan man icke längre utan vidare hävda att patienten
intages och behandlas å sjukhuset på egen risk och förty själv bör bära
ansvaret för där inträffad skada, i den mån densamma icke föranletts av
fel eller försummelse av sjukhusets befattningshavare. Det vidgade användandet
av tekniska hjälpmedel har nämligen stundom visat sig kunna
medföra risker, som man tidigare icke haft anledning att räkna med. Även
i andra fall har oförutsedda skador inträffat, vilka icke ansetts kunna
läggas vederbörande läkare eller sjukvårdspersonal till last såsom fel eller
försummelse. Det synes styrelsen med fog kunna ifrågasättas, huruvida
icke, om i dylika fall en skada av allvarlig natur inträffar, patienten bör
av sjukhusets huvudman erhålla ett rimligt skadestånd utöver den ersättning
som utgår enligt allmänna sjukförsäkrings- och folkpensionslagarna,
oavsett om vållande ligger någon befattningshavare vid sjukhuset till last.
En utökning av det allmännas skadeståndsansvar är alltså enligt medicinalstyrelsens
mening önskvärd. Härvid kunde måhända tänkas att åt
rättspraxis överlämna att lösa hithörande spörsmål, varvid en mera generös
tillämpning av culparegeln närmast skulle komma i fråga. I de fall,
då någon grad av vållande ej kan fastställas, torde man dock icke kunna
1 Betänkandet s. 127 f. f.
10 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967
räkna med att praxis utan stöd av lag skulle fastslå ett skadeståndsansvar,
även om en friande dom skulle framstå såsom stötande. Skäl synes
styrelsen därför föreligga att i lag reglera skadeståndsrätten för ifrågavarande
fall. Till stöd härför kan även åberopas, att en motsvarande reglering
skett på vissa andra områden, där särskilda risker ansetts föreligga,
t. ex. beträffande skador genom starkström (1902 års lag om elektriska
anläggningar).
Medicinalstyrelsen underströk emellertid att det allmänna inte skall stå
ansvaret för alla skador som inträffar i samband med behandling på
sjukhus:
Praktiska och andra skäl tala för att det allmänna skadeståndsansvar
begränsas till skador, som är av allvarlig beskaffenhet (jfr lex Maria) och
icke faller inom ramen för vad man enligt erfarenheten normalt har att
räkna med vid en de lege artis genomförd undersökning eller behandling
av viss sjukdom. Det synes med andra ord rimligt, att patienten själv får
bära den så att säga normala risk, som erfarenhetsmässigt är förenad
med en dylik undersökning eller behandling. Styrelsen är väl medveten
om att svårigheter i vissa fall kan uppstå när det gäller att bedöma den
»normala risken», men förmenar att dessa icke är större än det kan överlåtas
åt sjukhushuvudmännen och i sista hand domstolarna att i detta
hänseende söka sig fram efter en praktisk och förnuftig handlingslinje.
Vid avgörande av huruvida skadan är allvarlig eller ej torde 14 kap. 10 §
SL och därtill ansluten rättspraxis kunna tjäna till viss ledning. Under
detta lagstadgande faller bl. a. »svårt kroppsfel, stadigvarande svårt men
å hälsa samt livsfarlig sjukdom». Även en anatomiskt sett mindre svår
skada kan vara att föra hit, om den för den skadade prövas ha särskilt stor
betydelse (se straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, SOU 1953: 14
s. 138).
En tillämpning av ovan angivna grunder synes styrelsen möjliggöra en
rimligare fördelning av skadeansvaret mellan patienten och vederbörande
huvudman än vad för närvarande är fallet utan att därför några oöverskådliga
konsekvenser av ekonomisk art för det allmänna behöver befaras.
Styrelsen har härvid räknat med den begränsning av skadeståndsbeloppets
storlek, som i det enskilda fallet kan följa av kommittéförslagets 13 §,
mot vilken styrelsen i och för sig intet har att erinra.
Om objektivt ansvar inte kunde stadgas i angiven omfattning ansåg medicinalstyrelsen
att en omkastning av bevisbördan borde övervägas. Härom
anfördes:
Av förklarliga skäl möter nämligen stora svårigheter för patienten att
bevisa, att fel eller försummelse ligger vederbörande läkare eller sjukvårdspersonal
till last. Patienten kan här sägas intaga ett underläge i förhållande
till sjukhusets huvudman. Det borde därför i princip ankomma på
huvudmannen att bevisa att fel eller försummelse icke föreligger; i annat
fall skulle ersättningsskyldighet inträda. Styrelsen är medveten om att
man vid en dylik omkastning av bevisbördan kan förvänta skadeståndsanspråk
i ett stort antal fall, om ej särskilda bestämmelser av begränsande
art meddelas. Det torde emellertid vara möjligt att finna en spärr, ägnad
att förebygga eller motverka att skadeståndsanspråk framställes vid lindrigare
skador eller eljest i bagatellartade fall.
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967
11
Svenska landstingsförbundet, genom sin styrelse, uttalar i sitt yttrande
över motionen följande.
Vid slutet av år 1965 förelåg inom tretton landsting försäkringsavtal,
som innefattade ansvarighet för skada vållad av landstingets befattningshavare.
Ansvars åtagandet avser av domstol ålagt skadestånd även i sådana
fall då vållande ej förelegat. Försäkringstagare måste emellertid själv ansvara
för sådan ersättning, som utbetalas efter skada, för vilken skadestånd
ej blivit utdömt och som tillkommit utan vållande.
Mot bakgrund av de allvarliga och onormala komplikationer, som under
senare tid i vissa fall inträtt vid medicinsk behandling samt därtill ett
möjligen ändrat rättsläge, förklarar sig styrelsen intet ha att erinra mot
ett bifall till den förevarande motionen.
Sveriges läkarförbund finner det i och för sig otillfredsställande att en
patient, som tillskyndas skada vid medicinsk behandling i vissa fall blir
utan ersättning beroende på den från hans synpunkt ovidkommande frågan
om någon är vållande till skadan. Särskilt otillfredsställande ter sig
detta enligt förbundet om vållandefrågan är tveksam. Gränsdragningen
kan nämligen vara vansklig och även beroende av hur tillförlitlig den utredning
är som kan åstadkommas i de särskilda fallen.
Förbundet anför vidare:
I motionen har hänvisats till medicinalstyrelsens yttrande över förslag
till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43). Det är riktigt,
att medicinalstyrelsen i detta yttrande föreslagit strikt ansvar. Emellertid
har styrelsen icke förordat något obegränsat strikt ansvar utan har
velat inskränka detta till sjukhusfallen (alltså icke den öppna vården) och
endast till skador, som dels är av allvarlig beskaffenhet och dels faller
utom ramen för vad man erfarenhetsmässigt normalt har att räkna med
vid lege artis utförd behandling. I yttrande över detta förslag har läkarförbundet
ifrågasatt riktigheten av föreslagen begränsning till sluten sjukvård
samt framhållit vilka svåra gränsdragningsproblem som uppstår då
man skall söka avgöra om en skada faller inom ramen för »normalrisken»,
respektive om den kan anses vara av allvarlig beskaffenhet.
Motionären utgår från —- liksom medicinalstyrelsen — att det strikta
ansvaret skall avse »endast oförutsedda allvarliga skador» men vill å
andra sidan — i motsats till medicinalstyrelsen — utsträcka detta ansvar
att gälla även den öppna sjukvården. Någon nämnvärt ökad ekonomisk
belastning skulle detta enligt motionärens åsikt icke medföra, då kostnaderna
för den ökade ersättningsskyldigheten bör kunna täckas genom försäkring.
Det är ytterst vanskligt att uttala sig om möjligheterna att åstadkomma
en försäkringsform som skulle kunna skapa ett skydd mot skador av här
avsedd karaktär. Gällande ansvarighetsförsäkring täcker som bekant endast
skada vid vårdslöshet hos den skadevållande. Trots uppenbara svårigheter
att kunna beräkna kostnaden för sådan försäkring bör ändå enligt
förbundets mening med hänsyn till det allmännas intresse dessa och andra
härmed sammanhängande frågor bli föremål för grundlig utredning och
övervägande.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967
I motionen berörs också i korthet formerna för prövning av ersättningsfrågan
och antyds lämpligheten av ett särskilt organ härför, som
inte bör vara medicinalstyrelsens disciplinnämnd. I en eventuell kommande
utredning torde även denna fråga böra ägnas speciell uppmärksamhet.
Det torde väl inte vara helt uteslutet att finna möjligheter för sådan prövning
inom ett omorganiserat nytt ämbetsverk för medicinalväsendet varom
förslag nyligen framlagts till riksdagen.
Förbundet anför vidare att det i många sammanhang från läkarhåll framhållits
som stötande att ersättning utgår endast vid styrkt vållande till inträffad
skada men däremot inte vid de s. k. medicinska olycksfallen. Förbundet
anser det vara svårt att finna lämpliga vägar för en lösning men
ställer sig likväl positivt till de tankegångar som utvecklats i motionen och
finner det vara ett angeläget önskemål att en fortsatt grundlig utredning
härom kommer till stånd.
Utskottet
I detta utlåtande behandlar utskottet en motion, vari hemställes att riksdagen
måtte föreslå Kungl. Maj :t att i samband med det pågående lagstiftningsarbetet
rörande skadeståndsrätten överväga införande av strikt skadeståndsansvar
för oförutsedda, allvarliga skador på grund av medicinsk behandling.
Till stöd för yrkandet anför motionären bl. a. att den tilltagande
användningen av tekniska hjälpmedel inom sjukvården ökat skaderiskerna
samt att det är otillfredsställande att patientens möjlighet att utfå skadestånd
är beroende av det från hans synpunkt slumpmässiga förhållandet
om sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig till något som kan läggas vederbörande
till last såsom fel eller försummelse. Enligt motionären bör kostnaderna
för den ökade skadeståndsskyldigheten täckas genom försäkring.
I likhet med motionären anser utskottet att många skäl talar för alt även
inom sjukvårdens område i vissa hänseenden tillämpa skadeståndsansvar
oberoende av vållande. Detsamma torde enligt utskottets mening även gälla
tandvården. Som framgår av redogörelsen ovan har också justitiekanslern
och medicinalstyrelsen, i yttranden till Kungl. Maj :t över det betänkande
som framlagts av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar,
uttalat sig för ett vidgat skadeståndsansvar inom sjukvården. Spörsmålet
är enligt utskottets mening av sådan art att det kräver ingående och omsorgsfulla
överväganden. Utskottet utgår från att frågan prövas vid det lagstiftningsarbete
som pågår på skadeståndsrättens område och som avses
utmynna i en proposition till 1968 års riksdag. På grund härav är en framställning
av riksdagen i enlighet med motionärens förslag icke påkallad.
Det bör här även nämnas att det genom motionen aktualiserade spörsmålet
om försäkrings verkningar inom skadeståndsrätten uppmärksammats
av Nordiska rådet och nu med anledning av rekommendation av rådet, efter
Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1967
13
en nyligen slutförd preliminär utredning, är under övervägande inom Kungl.
Maj :ts kansli. Ej heller såvitt avser den frågan är därför något initiativ av
riksdagen erforderligt.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 11:31, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 oktober 1967
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), Svanström (ep), fru Lilly Ohlsson (s) och herr Lidgard
(h);
från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp), fru Johansson (s),
herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep), fru
Kristensson (h), fröken Bergegren (s) och herr Keijer (fp).
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670030