Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

1

Nr 56

Utlåtande i anledning av motion angående formerna för den
offentliga upphandlingen.

I den till bankoutskottet hänvisade motionen II: 772 av herr Wedén hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall

1) bekräfta sin genom gällande lagstiftning fastslagna uppfattning att
offentlig upphandling bör ske i former som såvitt möjligt garanterar att en
fri och öppen konkurrens mellan olika anbudsgivare etableras och att det
fördelaktigaste anbudet antages till gagn för de skattebetalare som i sista
hand svarar för det allmännas kostnader;

2) anhålla att sådana föreskrifter till eller ifrån statliga myndigheter som
står i strid med under 1) uttalade principer omedelbart återkallas och ersättes
med föreskrifter av innebörd att fri konkurrens vid anbudsgivning bör
gälla och det för det allmänna fördelaktigaste anbudet bör antagas.

Efter remiss har till utskottet inkommit yttranden över motionen från
riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges grossistförbund,
Kooperativa förbundet (KF) och Sveriges köpmannaförbund.

Motionen

I motionen erinras inledningsvis om att den statliga upphandlingen måste
följa vissa fastställda föreskrifter som innebär att statens inköp skall ske
under fri och öppen konkurrens mellan olika anbudsgivare. För den kommunala
upphandlingen, som till sin volym är större än den statliga, finns
inga motsvarande bestämmelser. Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet har utfärdat vissa rekommendationer
för kommunernas upphandlingsförfarande, men det ankommer
på vederbörande kommun att själv avgöra om de rekommenderade normerna
skall tillämpas eller inte.

De nu berörda normerna för den kommunala upphandlingen avses inte
gälla för de kommunägda bolagen Landstingens inköpscentral (LIC) och
Kommunaktiebolaget (KAB). Motionären betecknar detta som »en mycket
anmärkningsvärd omständighet». En samordning av inköpsverksamheten
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 sand. Nr 56

2

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

kan visserligen, anför han, i många fall leda till rationaliseringar och förbättringar.
En förutsättning härför är emellertid att någon monopolställning
inte skapas. I dagspressen och annorstädes har förekommit uppgifter om
förekomsten av »uppenbart osunda konkurrensmetoder från LIC:s och
KAB:s sida», metoder som kunnat leda till att kommunala organ gjort onödigt
dyra eller eljest oförmånliga inköp. Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
har hos statens pris- och kartellnämnd hemställt om en utredning
av frågan om skadliga konkurrensbegränsningar kan anses föreligga
i detta sammanhang. I det följande hävdas bl. a. att LIC och K AB gjort gällande
att riksdagen till bolaget beslutat överlämna vissa delar av upphandlingen
för skolväsendet. Enligt motionären har uttalanden av denna typ
intet underlag i verkligheten.

Sammanfattningsvis anser motionären att inrättandet av LIC och KAB
i en del avseenden haft fördelaktiga verkningar för den kommunala upphandlingen
medan i andra avseenden resultatet har blivit en dyrare upphandling
för olika myndigheter. Riksdagen bör därför, anser motionären,
klargöra sin egen inställning i avvaktan på att kommunerna och deras förbund
själva undanröjer svagheterna i sin upphandlingstjänst.

Vissa uppgifter om i motionen behandlade frågor

U pphandlingskungörelsen

Upphandlingskungörelsen (SFS 1952: 496; ändr. 1959: 455, 1960: 493) innehåller
grundläggande bestämmelser beträffande upphandling och arbeten
för statens behov. En princip vid bestämmelsernas utformning har varit att
den statliga upphandlingen skall ske i affärsmässiga former. Detta har i
kungörelsen (15 §) uttryckts så att det anbud skall antas »vilket med beaktande
av samtliga omständigheter är att anse såsom för staten förmånligast».
Det understryks särskilt att den omständigheten att ett anbud innefattar
det lägsta priset inte i och för sig skall vara avgörande då beslut om
anbudstagande fattas. Av betydelse vid anbudsprövningen blir följaktligen
en rad andra faktorer av typen leveranstider, garantitidens längd, anbudsgivarens
möjligheter att efter leverans tillhandahålla underhållsservice, blivande
driftkostnader, vilken säkerhet som kan ställas för fullgörande av
byggnads- och anläggningsarbete etc. De affärsmässiga grundsatserna skall
vara avgörande även i valet mellan inhemsk och utländsk anbudsgivare.
Begreppet »samtliga omständigheter» innefattar därför inte hänsynstagande
till de skattesynpunkter etc. som möjligen skulle kunna anläggas i detta
sammanhang.

Upphandlingskungörelsen innehåller en rad bestämmelser som reglerar
formerna för anbudsinfordran. De metoder som anvisas är anbudsinfordran
genom annonsering, genom särskilda skrivelser och under hand. Bestämmelserna
syftar till att skapa bästa möjliga förutsättningar för upphand -

Bankoutskottels utlåtande nr 56 år 1967

3

lingen genom att ge så många leverantörer som möjligt tillfälle att inkomma
med anbud. För ett antal i kungörelsen angivna myndigheter med omfattande
upphandlingsverksamhet och väl utbyggd organisation för upphandling
har det inte ansetts nödvändigt att detalj reglera formerna för anbudsinfordran.
För dessa myndigheter gäller att de efter eget bedömande får
infordra anbud på det sätt som med hänsyn till bl. a. upphandlingens beskaffenhet
och kravet på affärsmässighet är lämpligt i Varje särskilt fall.
För andra myndigheter gäller alt anbudsinfordran bör ske genom annonsering
eller genom särskilda skrivelser. Undantag från denna huvudregel får
endast göras under speciella förutsättningar, t. ex. i brådskande lägen, i
fråga om tilläggsbeställningar o. d.

Myndigheternas tillämpning av upphandlingskungörelsen kontrolleras av
riksrevisionsverket, som har att tillse bl. a. att såvitt möjligt affärsmässiga
grunder tillämpas vid upphandling. En ytterligare kontroll ligger i att handlingarna,
sedan avtal slutits, i princip blir offentliga. Hemligstämpling av
handlingar i upphandlingsärenden sker endast sällan och då oftast på anbudsgivarens
initiativ av kommersiella skäl.

Kommunförbundens normalförslag rörande kommunal upphandling

Svenska stadsförbundets och Svenska kommunförbundets styrelser beslöt
i december 1965 att utfärda rekommendationer för den kommunala upphandlingen
i form av ett normalförslag till allmänna bestämmelser i ämnet.
Förslagets principiella innehåll har avsetts överensstämma med upphandlingskungörelsen.
I § 4 fastslås att affärsmässiga principer skall tillämpas
vid kommunal upphandling. I samma paragraf förutsätts vidare att vid infordrande
av anbud särskilt skall beaktas att upphandlingsunderlag och
programhandlingar skall vara så fullständiga som möjligt samt att anteckningar
skall föras och handlingar bevaras så att behörig kontroll och insyn
blir möjliga. I fråga om sistnämnda bestämmelse anförs i specialmotiveringen
bl. a. följande:

De i normalförslaget givna formföreskrifterna ger utrymme för en icke

obetydlig handlingsfrihet för kommunerna.---Bestämmelserna i 4 §,

att anteckningar skall föras och handlingar bevaras på ett sådant sätt, att
behörig kontroll och insyn möjliggöres, har tillkommit för att inskärpa nödvändigheten
av att en noggrann efterhandsgranskning skall kunna ske av
alla upphandlingsbeslut, oavsett det formella underlaget för beslutet i kommunens
upphandlingsföreskrifter av olika slag.

Normalförslagets 6—16 §§ innehåller detaljerade bestämmelser rörande
anbud som infordras genom annonsering eller genom särskilda skrivelser.

Av 1 § andra stycket i normalförslaget framgår, att bestämmelserna inte
gäller då företag, som ägs av flera kommuner eller sammanslutning av kommuner,
anlitas. I specialmotiveringen anförs i denna fråga:

På den statliga sektorn sker riksomfattande upphandling i stor utsträckning
genom de centrala verken, ej minst genom postverket, varigenom sta1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 samt. Nr 56

4

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

ten kan utnyttja de möjligheter till mängdrabatter och inköp utan mellanhänder
som storköp erbjuder. Motsvarande möjlighet på det kommunala
området förutsätter för flertalet kommuner ett samgående mellan kommunerna,
som innebär att ett företag får upphandla för en större eller mindre
krets av kommuner. Kommunaktiebolaget och Göteborgs förorters intresseförening
är exempel på dylika företag. För övrigt kan nämnas, att Kommunaktiebolaget
även fungerar som statligt centralupphandlingsorgan bl. a.
för den betydande omskolningsverksamhet för vuxna som bedrives i skolöverstyrelsens
regi. En på dylikt sätt centraliserad upphandling förutsätter
ofta, att intressenterna före upphandlingen gör beställningar hos företaget
på önskad kvantitet, varefter upphandlingsförfarandet genomföres med
utgångspunkt från det sålunda anmälda samlade behovet. Vidare ligger det
i kommunernas intresse att här avsedda företag kan genomföra fleråriga
leveransavtal, varigenom priserna ytterligare kan reduceras. Då ett upphandlingsförfarandc
enligt upphandlingskungörelsens och normalförslagets
principer icke är möjligt att tillämpa vid anlitande av ifrågavarande kommunala
inköpsföretag, har från bestämmelsernas tillämpning undantagits
de fall »då företag, som äges av flera kommuner eller sammanslutning av
kommuner, anlitas». Såsom tidigare framhållits, innebär den kommunala
revisionen och den kommunala förvaltningen sådana speciella möjligheter
till insyn och kontroll att riskerna för missbruk av den föreslagna bestämmelsen
knappast torde föreligga.

Landstingens inköpscentral (LIC)

Följande redogörelse bygger på statens pris- och kartellnämnds senare i
detta utlåtande refererade utredning.

Grunden till nuvarande LIC var en upphandlingskommitté inom Svenska
landstingsförbundet. År 1946 bröts upphandlings- och försäljningsverksamheten
ut ur förbundet, och LIC bildades som en självständig ekonomisk förening.
Medlemmarna i föreningen utgjordes av Landstingsförbundet och
landstingen. Senare tillkom vissa landstingsfria städer, Röda korset, Badhusens
intresseorganisation och AB Kurortsverksamhet samt Göteborgs
universitet. Den senast invalda medlemmen är Rädda barnens riksförbund,
som inträdde i LIC 1965. Därmed blev antalet medlemmar 35.

Föreningen har till ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen
genom att inköpa och tillverka och åt medlemmarna tillhandahålla
förnödenheter av olika slag samt att utöva annan serviceverksamhet åt medlemmarna.
Efter beslut av styrelsen må föreningen sälja även till andra än
medlemmar.

Föreningens insatser lyder på 1 000 kr. Varje medlem skall inneha minst
en insats, vilken inbetalas kontant. Inbetalning av övriga insatser skall ske
kontant eller genom överföring av varurabatt till medlems insatskonto.

Föreningens organ är föreningsstämma — ordinarie sådan hålles varje år
— styrelse och revisorer. Vid stämma äger varje medlem en röst. Styrelsen
skall bestå av sju ledamöter och tre suppleanter, valda för en tid av ett år i
sänder. En ledamot och en suppleant utses av landstingsförbundet. Övriga
ledamöter och suppleanter väljes av ordinarie föreningsstämma. Styrelsen

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

5

utser inom sig ordförande. Föreningens verksamhet och räkenskaper samt
styrelsens förvaltning granskas av tre revisorer, vilka utses på ordinarie
föreningsstämma för en tid av två år i sänder. En av revisorerna skall vara
auktoriserad revisor.

Beträffande disposition av överskott gäller, att sedan efter styrelsens bestämmande
rabatt gottskrivits medlemmarna på under året inköpta varor
återstående överskott skall fördelas på reservfond och annan fondering.
Vidare gäller att bestämmelserna i 1951 års lag om ekonomiska föreningar
skall lända till efterrättelse för LIC.

Vid sidan av moderföretaget, den ekonomiska föreningen, har LIC bedrivit
verksamhet genom tre dotterbolag, AB Landex, AB Ortoproban och
Industri AB Rana. Bolagen hade reparations- och serviceverksamhet beträffande
dentalutrustningar, ortopedisk verkstadsrörelse och tillverkning av
förbandsartiklar m. m. Bolagens verksamhet överfördes den 1 april 1965 till
föreningen, och bolagen förklarades vilande. LIC har verkstäder och serviceorgan
i ett tiotal städer.

Omsättningen hos föreningen har visat en i stort sett jämn utveckling
från 6,2 milj. kr. år 1946 till 117,5 milj. kr. 1964/65. Därtill kom sistnämnda
år en omsättning av sammanlagt drygt 14 milj. kr. hos dotterbolagen.

Medeltalet anställda (exkl. städpersonal) hos föreningen under redovisningsåret
1964/65 var 302. Antalet uppgick under de tre sista kvartalen 1965,
efter överförandet av dotterföretagen till föreningen, till 540.

Kommunaktiebolaget (K AB)

Om KAB lämnar statens pris- och kartellnämnd bl. a. följande uppgifter.

År 1927 bildades Landskommunernas blankett- och bokförlagsaktiebolag.
Bolaget övertog den förlagsverksamhet, som sedan 1919 bedrivits av Landskommunernas
förbund. Kommunförlaget, som det i dagligt tal kallades,
kom att i första hand syssla med artiklar för kontorsarbete, d. v. s. blanketter,
litteratur, papper, pennor etc. Varusortimentet utökades med tiden; bl. a.
tillkom möbler. Genom inrättandet av en upphandlingsavdelning för utrustning
av ålderdomshem, skolbespisningar m. m. upptogs aktiviteter vid sidan
av förlagsverksamheten. Den ökade varuförmedlingen fordrade förlagsmedel.
Kommunförlaget ombildades år 1947 till Kommunaktiebolaget.

KAB har till uppgift att tillhandahålla kommunerna blanketter och trycksaker
samt andra förlagsartiklar. I anslutning härtill fungerar bolaget som
blankett- och bokförlag och som samköps- eller upphandlingsorgan för kommunerna.

Aktiekapitalet bär sedan år 1954 uppgått till 800 000 kr., varav Svenska
kommunförbundet (f. d. Landskommunernas förbund) har 307 300 kr. medan
återstoden i stort sett är fördelad på olika kommuner.

Omsättningen hos KAB ökade från 10,7 milj. kr. bokföringsåret 1961/62

6 Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

till 51,9 milj. kr. 1965/66, samtidigt som medelantalet anställda ökade från
59 till 124.

Verksamheten bedrivs numera på sex avdelningar, inriktade på olika
varugrupper.

Under avdelning I sorterar varugrupperna blanketter, litteratur, kontorsmaskiner
in. m. Under redovisningsåret 1965/66 utgjorde avdelningens omsättningsökning
ca 935 000 kr.

Avdelning II omfattar möbler och inredningar. De största arbetsuppgifterna
avser här inredning av åldersdomshem och förvaltningsbyggnader.
Avdelningens omsättning ökade 1965/66 med 1 milj. kr.

Avdelning III arbetar med varugrupperna porslin och glas, hushållsartiklar,
textilier, kemisk-tekniska artiklar, verktyg, brandmateriel, eldningsolja
in. in. De centrala upphandlingarna av eldningsoljor sker i samarbete med
länsavdelningarna i respektive län. Omsättningsökningen för avdelningen
uppgick 1965/66 till 4,9 milj. kr. och hänförde sig huvudsakligen till varugrupperna
eldningsolja och verktyg.

Avdelning IV :s förmedling av förbrukningsmateriel har i ökad omfattning
anlitats av kommunerna. Omsättningsökningen för avdelningen uppgick
1964/65 till 1 milj. kr. och hänförde sig huvudsakligen till undervisningsmateriel.

Avdelning V inrättades den 1 juni 1965 och sysslar enbart med centralupphandling
för skolväsendets räkning. Målsättningen är enligt årsredovisningen
att verksamheten skall bedrivas på ungefär samma sätt som överstyrelsen
för yrkesulhildning (KÖY) tidigare bedrivit den.

Totalt inom hela verksamheten för året 1965/66 redovisade avdelning V
den högsta omsättningen med 22,8 milj. kr. Avdelning III kom därnäst med
9,8 milj. kr. I förhållande till närmast föregående verksamhetsår ökade omsättningen
med 31,6 milj. kr.

Utredning av statens pris- och kartellnämnd

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har i juni 1967 framlagt en utredning
om verksamheten vid LIC och KAB. Upprinnelsen till denna undersökning
var en skrivelse till näringsfrihetsombudsmannen (NO) i mars 1966
från ordföranden i karolinska sjukhusets utrustningskommitté. Med skrivelsen
överlämnades till NO vissa handlingar »för bedömande och för eventuella
åtgärder rörande vissa missförhållanden vid upphandling för statliga
sjukhus, skolor in. fl. institutioner». Enligt utrustningskommittén förelåg
mellan LIC och vissa leverantörer leveranshindrande avtal, vilket medförde
att presumtiva direktköpare hänvisades till LIC i egenskap av återförsäljare
och därigenom nödgades betala högre priser. I skrivelse till SPK i juni 1966
hemställde NO, att nämnden måtte undersöka påtalade förhållanden i syfte
att erhålla underlag för en bedömning huruvida konkurrensbegränsningar

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

7

med skadlig verkan kunde anses föreligga. I oktober 1966 utvidgades uppdraget
till att avse även KAB:s verksamhet.

SPK lämnar i sin utredning en redovisning av tidigare riksdagsbehandling
av frågor rörande kommunal upphandling samt redogör sammanfattningsvis
för normalförslaget till regler för den kommunala upphandlingen.
SPK har utrett frågan om LIC har leveranshindrande avtal med nio företag
som namngivits av utrustningsnämnden för karolinska sjukhuset. SPK
sammanfattar utredningsresultatet på följande sätt:

I egenskap av återförsäljare är LIC närmast intresserad att sälja för sådana
fabrikanter, som vill ha hela sin försäljning ordnad genom återförsäljare,
och LIC har överenskommelser, i allt väsentligt muntliga sådana,
med bl. a. fabrikanter att vara återförsäljare åt dessa. LIC räknar emellertid
med att de fabrikanter, som är leverantörer till LIC, var för sig ofta har
många återförsäljare, men liksom återförsäljare i allmänhet anser man inom
LIC, att en fabrikant i princip inte skall konkurrera med sina återförsäljare
genom att sälja direkt till deras kunder. Det kan förekomma, att en kommun
eller ett landsting eller ett statligt organ, som vänder sig till en fabrikant
för att göra inköp direkt från denne, kan av fabrikanten bli hänvisad
till någon av dennes återförsäljare, eventuellt bl. a. LIC och KAB. Såtillvida
kan givetvis sägas, att återförsäljarens överenskommelser med fabrikanter
kan vara leveranshindrande. Å andra sidan är det en synnerligen utbredd
företeelse i näringslivet över huvud taget, att fabrikanter helt eller delvis
har sin försäljning ordnad genom återförsäljare. Vid SPK:s undersökning
har inte framkommit några exklusivavtal mellan LIC och dess leverantörer,
d. v. s. avtal angående skyldighet för leverantörerna att sälja uteslutande
genom LIC. Beträffande två av berörda nio leverantörer har LIC uppgivit sig
köpa vissa varor enbart från dessa två.

I samband med utredningens avslutande har från visst håll ifrågasatts,
om LIC kan — såsom firman enligt ovan tydligen själv gör — betraktas
som en återförsäljare i allmänhet och åberopa principen att en fabrikant
inte skall konkurrera med sina egna återförsäljare. Därvid har anförts, att
LIC bör betraktas som storköpare snarare än som återförsäljare i allmänhet.

Beträffande KAB anförs sammanfattningsvis följande:

KAB har uppgett, att dess affärsförbindelser och överenskommelser med
leverantörer torde vara av samma slag som de ovan berörda hos LIC. Beträffande
prissättningen har KAB erinrat om att KÖY och SO [d. v. s. dåvarande
överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen] såsom statliga myndigheter
inte behövde kalkylera beträffande egen kostnadstäckning vid
sin centralupphandling på samma sätt som KAB nödgas göra. KAB och
likaså LIC har sålunda att i sina försäljningspriser inkalkylera vissa kostnader,
som KÖY och So fick täckta genom statsanslag. Vissa priser på
varor, som tidigare såldes genom KöY:s och Sö:s centralupphandling, har
därigenom kommit att höjas i någon mån, när KAB övertagit anskaffningen.
Genom centralupphandling i allt större omfattning har KAB å andra sidan
också enligt uppgift lyckats sänka priserna beträffande vissa varugrupper.
Motsvarande lär vara förhållandet för LIC:s del.

I fråga om formerna för upphandling har båda företagen upplyst att de
2* —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 8 samt. Nr 56

f

8

Bankoutskotiets utlåtande nr 56 år 1967

i stort sett inte har några skriftliga regler. Den interna verksamheten anpassas
till förhållandena på olika varuområden och omständigheterna i aktuella
fall.

Näringsfrihetsombudsmannen har i anledning av SPK:s utredning fattat
följande beslut:

Av utredningen i ärendet har inte framkommit att LIC eller KAB träffat
leveranshindrande avtal med leverantörer eller i övrigt utövat sin verksamhet
på sådant sätt att det i detta sammanhang finns anledning att överväga
åtgärder med stöd av konkurrensbegränsningslagen. Förhållanden i samband
med kommunal upphandling är i princip ej av beskaffenhet att falla
under denna lag. Jag avskriver därför det nu förevarande ärendet från
vidare handläggning.

Tidigare riksdagsbehandling

Allmänna principer för kommunernas upphandling

Frågan om en reglering av den kommunala upphandlingen efter samma
riktlinjer som gäller för den statliga har behandlats av riksdagen vid flera
tillfällen. Motioner i ämnet har på senare tid väckts åren 1956, 1960, 1961,
1963, 1964 och 1965. Riksdagen har genomgående avslagit motionerna under
hänvisning till att frågan om att åstadkomma ett enhetligt, objektivt och
konkurrensbefrämjande kommunalt upphandlingssystem borde lösas av
kommunerna och deras organisationer själva.

I motioner vid 1956 års riksdag (1:396 och 11:472) framhölls att det
utan tvivel skulle vara en styrka från rättssäkerhetssynpunkt om klara och
enhetliga regler även för den kommunala upphandlingen i vidaste mening
funnes i större utsträckning. Motionärerna ansåg det i och för sig ligga
nära till hands att tänka sig lagfästa bestämmelser i detta avseende även för
kommunerna men ville inte utan föregående utredning bestämt förorda en
sådan lösning. Motionsyrkandet inskränktes därför till att gälla en utredning
under medverkan av kommunförbunden och näringslivet i syfte att
klarlägga hur enhetliga och från rättssynpunkt tillfredsställande bestämmelser
för kommunal anskaffning och upphandling bäst borde åstadkommas.
Allmänna beredningsutskottet (uti. 1956: 17) uttalade att det stått
klart för utskottet att ett visst behov av större fasthet och enhetlighet i formerna
för den kommunala upphandlingen förelåg men ansåg det böra ankomma
på kommunerna själva och deras organisationer att vidta de åtgärder
som kunde vara lämpliga. Utskottet avstyrkte därför motionerna. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets förslag.

I den vid 1960 års riksdag väckta motionen II: 290 yrkades att landsting
och kommuner skulle underkastas den statliga upphandlingskungörelsens
bestämmelser. Det anfördes i motionen att i ett tidigare skede, då upphandlingsfrågor
behandlades av regionala och kommunala förtroendemän, dylika
föreskrifter knappast varit erforderliga. Läget hade emellertid nu föränd -

«

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

9

rats, och huvudparten ärenden handlades, precis som inom den statliga sektorn,
av avlönade tjänstemän. Bestämmelser liknande dem som gällde inom
den statliga sektorn ansågs därför vara erforderliga även för landstingens
och kommunernas del. Det borde i detta avseende inte vara någon skillnad
mellan å ena sidan statsmedel, å den andra sidan landstings- och kommunalmedel.
Det vore inte fråga om någon inskränkning av den kommunala
självstyrelsen utan blott om en kameral reglering av tjänstemännens verksamhet.
Allmänna beredningsutskottet (uti. 1960:19) avstyrkte motionen
nied hänvisning till att inga nya omständigheter som kunnat föranleda ett
ändrat ställningstagande tillkommit sedan 1956, då utskottet senast behandlat
samma fråga. Utskottet ansåg det dessutom synnerligen tveksamt om
riksdagen över huvud taget hade befogenhet att fatta beslut i överensstämmelse
med motionsyrkandet. Lag av ifrågavarande typ stiftas, anförde utskottet,
enligt former angivna i § 89 regeringsformen, d. v. s. lagstiftningen
ankommer i första hand på Kungl. Maj :t. Riksdagen godtog utskottets utlåtande.

Spörsmålet aktualiserades ånyo vid 1961 års riksdag, då det i motionerna
1:453 och 11:632 uttalades, att det vore ett allmänt intresse att enhetliga
normer skapades för all offentlig upphandling. Så kunde lämpligen ske genom
närmare överläggningar mellan stat, primärkommuner och landstingskommuner.
Initiativ till sådana överläggningar borde tas av Kungl. Maj:t. Statsutskottet
(uti. 1961: 155) ansåg såväl näringslivets som allmänhetens berättigade
intressen i och för sig motivera att så fasta normer som möjligt tillämpades
inte blott vid den statliga utan även vid den kommunala upphandlingen.
Kommunernas riksorganisationer hade emellertid ställt sig negativa
till ett initiativ av statsmakterna. Utskottet ansåg det därför svårligen kunna
göras gällande att den statliga upphandlingskungörelsens bestämmelser
skulle vara alt föredra framför de normer som kunde framkomma som
resultat av kommunernas egna initiativ. Utskottet trodde på en utveckling
mot strängare iakttagande av formföreskrifter än tidigare och på att de tre
kommunförbunden vore beredda att medverka till en sådan utveckling.

De vid 1963 års riksdag väckta motionerna 1:304 och 11:353 överensstämde
i vissa delar helt med den vid 1960 års riksdag väckta motionen,
vari yrkats att riksdagen måtte besluta att kommuner och landsting skulle
vara underkastade upphandlingskungörelsens bestämmelser. Yrkandet utvidgades
emellertid år 1963 till att avse även de kommunala och de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen. I sitt utlåtande (1963:12) underströk allmänna
beredningsutskottet sin tidigare intagna ståndpunkt i fråga om vikten
av att den kommunala upphandlingen sker under betryggande former.
Utskottet ansåg sig kunna konstatera att utvecklingen, såsom förutsatts då
liknande frågor senast behandlats av riksdagen, gått mot ett strängare iakttagande
av formföreskrifter och fann därför inte anledning att förorda
något ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Vad beträffade de kom -

10 Bankouiskoitets utlåtande nr 56 år 1967

munala och allmännyttiga bostadsföretagen hade motionärerna enligt utskottets
mening inte anfört skäl som motiverade att upphandlingskungör
el sen skulle bli tillämplig för sådana företag. I övrigt uttalade utskottet
att något intrång i den kommunala självbestämmanderätten inte borde
ifrågakomma.

Även vid 1964 års riksdag väcktes motioner (I: 142 och II: 182) rörande
den kommunala upphandlingen. Motionärerna hemställde att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att kommunalrättskommittén
skulle få i uppdrag att utreda om bestämmelser kunde intas
i kommunallagen av innebörd dels att all kommunal upphandling skall ske
opartiskt och på lika villkor för dem som erbjuder varor och tjänster, dels
att endast det anbud får antas som i fråga om pris och kvalitet bäst tillgodoser
kommunens behov. För upphandlingsverksamheten borde dessutom finnas
ett av kommunens fullmäktige antaget reglemente. Konstitutionsutskottet
(uti. 1964: 30) erinrade om att riksdagen år 1963 i anledning av motioner
i liknande syfte framhållit önskvärdheten av att den kommunala upphandlingen
normerades på frivillighetens väg. Utskottet ansåg inte någon ytterligare
åtgärd erforderlig och hänvisade till kommunförbundens arbete på
att åstadkomma etl normalreglemente för kommunal upphandling, ett
arbete som fortskridit så långt att positiva resultat enligt utskottets mening
låge inom räckhåll. Utskottet ansåg för övrigt att det kommunala interpellationsinstitutet
och den offentliga kritik som kommunalförvaltningen eljest
är underkastad utgjorde tillräckliga garantier mot missbruk även på upphandlingsområdet.

Motioner i syfte att reformera den kommunala upphandlingen har, slutligen,
även väckts vid 1965 års riksdag (/: 345 och 11:415). Motionärerna
erinrade om storleken av den kommunala upphandlingen som gör denna till
en viktig faktor i landets ekonomi, en faktor som i betydande utsträckning
påverkar näringslivets verksamhet och inriktning. Också från skattebetalarnas
synpunkt är det, framhöll motionärerna, av väsentligt intresse att
upphandlingen verkställs så att skattemedlen når den bästa användningen.
Mot bakgrund av bl. a. dessa uttalanden förordades i motionerna en allsidig
utredning om problem och brister inom den kommunala upphandlingen.
Utredningen borde undersöka möjligheterna att på frivillig väg upprätta
regler för den kommunala upphandlingen med utgångspunkt främst i upphandlingskungörelsen.
Allmänna beredningsutskottet (uti. 1965:40) erinrade
om att normalförslaget till regler för kommunal upphandling förelåg
och skulle behandlas under hösten 1965. Med hänsyn härtill ansåg utskottet
inte skäl föreligga till ändrat ställningstagande från riksdagens sida.

Upphandling för skolöverstyrelsens räkning

Riksdagens behandling av den av motionären berörda frågan och LIC:s
och KAB:s befattning med skolöverstyrelsens upphandlingsverksamhet har
i huvudsak inneburit följande.

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

11

I propositionen 1963: 144 angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets
centrala ledning m. m. anförde chefen för ecklesiastikdepartementet
bl. a. följande:

Innan jag går in på olika detaljfrågor, vill jag---understryka vad

jag tidigare betonat, nämligen att det är till planerings- och utvecklingsuppgifterna
som tyngdpunkten i ett nyorganiserat skolämbetsverks arbete
måste förskjutas. För att detta skall bli möjligt, utan att verkets storlek
sväller ut, måste åtskilliga av de båda nuvarande verkens uppgifter decentraliseras
eller upphöra (s. 88).---De anförda synpunkterna har

giltighet även för den centralupphandling av undervisningsmateriel m. m.
som nu handhas av yrkesöverstyrelsen. Centrala åtgärder för att tillgodose
skolornas behov av materiel är otvivelaktigt av stort värde. Jag anser det
emellertid tveksamt, om verksamheten skall åvila den centrala skolmyndigheten.
Möjligheterna att finna andra former för denna verksamhet, eventuellt
i kommunförbundens regi, bör därför undersökas (s. 102).

För det fortsatta utredningsarbetet med omorganisationen av skolväsendets
centrala ledning tillsattes samma år 1963 års organisationskommitté
för skolverkets centrala ledning m. m. (OSC).

I propositionen 1964:83 (s. 78) redovisades OSC:s synpunkter och förslag
beträffande centralupphandling på följande sätt:

Organisationskommittén har som sin principiella uppfattning uttalat
att centralupphandling inte är verksamhet av sådan art, som
naturligen bör ombesörjas av ett centralt skolämbetsverk. Med hänsyn bl. a.
till värdet av den inom överstyrelsen för yrkesutbildning för närvarande
bedrivna centralupphandlingen har organisationskommittén emellertid inte
velat föreslå någon omedelbar förändring utan förordat viss ytterligare utredning
för att det skall bli klarlagt i vilka andra former verksamheten
eventuellt skall fortsätta.

I anslutning härtill gjorde departementschefen följande uttalande:

Jag delar för egen del den principiella uppfattning som kommittén givit
uttryck åt. Enligt min mening bör emellertid redan i detta sammanhang
bestämd ställning kunna tagas i ett väsentligt avseende. I anslutning till
beredningen av denna fråga har nämligen huvudmännen för de båda kommunala
upphandlingsorganen Kommunaktiebolaget och Landstingens inköpscentral
förklarat sig beredda att efter viss övergångstid överta den upphandlingsverksamhet,
som för närvarande ombesörjes för kommunala
huvudmäns räkning. Härigenom skulle den övervägande delen av den inom
yrkesöverstyrelsen nu bedrivna centralupphandlingen kunna avvecklas.
Efter överläggningar med företrädare för den kommunala upphandlingsverksamheten
har jag funnit det lämpligt att ifrågavarande omläggning sker
den 1 juli 1965. Intill denna tidpunkt bör således verksamheten bedrivas
såsom organisationskommittén förutsatt. Det bör uppdragas åt organisationskommittén
och [skolöverstyrelsen] att under denna tid närmare överväga
behovet av centralupphandling för statliga skolor samt att föreslå former
och personalorganisation härför.

I sitt utlåtande (1964: 113 s. 20) anslöt statsutskottet sig till vad departementschefen
uttalat beträffande omläggningen av centralupphandlingen, CU.

Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets förslag (rskr. 1964: 258).

12

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

I fråga om den del av CU:s verksamhet som avsåg upphandling för kommunala
och landstingskommunala huvudmän hade statsmakterna sålunda
redan 1964 fattat beslut om ett överförande till LIC och KAB.

För att närmare utreda frågan om centralupphandling för statliga skolor
tillsatte OSC en särskild arbetsgrupp, som 1964 avgav en PM i ärendet. I
bil. 10 till statsverkspropositionen 1965 (s. 190) lämnas följande uppgifter
om arbetsgruppens förslag:

Genom statsmakternas beslut våren 1964 kommer den upphandlingsverksamhet,
som för närvarande ombesörjes för kommunala huvudmäns räkning
och som utgör den helt övervägande delen av sektionens verksamhet,
att den 1 juli 1965 överföras till Kommunaktiebolaget och Landstingens
inköpscentral. Kommittén, som på uppdrag av Kungl. Maj :t låtit göra en utredning
rörande centralupphandlingen för statliga skolor, föreslår, att Kommunaktiebolaget
och Landstingens inköpscentral fr. o. m. den 1 juli 1965
övertar centralupphandlingen för statliga skolor i vad avser sådan materiel,
som ej tillhandahålles av statlig myndighet, att sektionen för centralupphandling
avvecklas med utgången av juni 1965, samt att den pris- och fakturagranskning,
som för närvarande utförs på sektionen, överförs till byrå
P 4 respektive kassakontoret, att ett särskilt kontaktorgan inrättas inom
byrå UA 3 för kontakt mellan överstyrelsen och de olika organ, som upphandlar
för skolväsendet, samt att för angivna nya arbetsuppgifter inrättas
extra ordinarie tjänster för en byrådirektör och ett kanslibiträde.

Departementschefen uttalade (s. 193) att sektionen för centralupphandling
i enlighet med organisationskommitténs förslag borde avvecklas med
utgången av juni 1965.

Riksdagen följde departementschefens förslag (rskr. 1965:8).

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser understryker önskvärdheten av att den kommunala
upphandlingen sker enligt objektiva normer och under så stor konkurrens
som möjligt. Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet
samt en majoritet inom styrelsen för Svenska stadsförbundet anser
att gällande rekommendationer till kommunerna är väl ägnade att tillgodose
dessa önskemål. Vissa andra remissinstanser förordar att åtgärder vidtas
från statsmakternas sida för att bringa formerna för den kommunala upphandlingen
i överensstämmelse med de statliga bestämmelserna. Till denna
grupp hör näringsfrihetsombudsmannen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund. Inte heller riksrevisionsverket står främmande för
tanken på att reglerna för den kommunala upphandlingen kan komma att
behöva skärpas.

Ett flertal remissinstanser uttalar sig om de allmänna principerna
för den kommunala upphandlingen och de av kommunförbunden
utfärdade rekommendationerna i detta avseende. Riksrevi -

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

13

sionsverket erinrar om att frågan om den kommunala upphandlingens inordnande
under enhetliga bestämmelser, motsvarande dem som gäller för
statlig upphandling, tidigare aktualiserats i olika sammanhang, bl. a. genom
motioner i riksdagen. Statens sakrevision och sedermera riksrevisionsverket
har vid ett par tillfällen yttrat sig i ämnet och därvid inte ansett tillräckliga
skäl föreligga att lagstiftningsvägen få till stånd en ovillkorlig användning
av upphandlingskungörelsen inom den kommunala sektorn. Skälet för detta
ställningstagande har varit, att bestämmelser, som innehållsmässigt skulle
anknyta till den statliga kungörelsen, var under utarbetande. I de nu framlagda
provisoriska kommunala bestämmelserna har emellertid, säger riksrevisionsverket,
det synsätt som varit vägledande vid utarbetandet av de
statliga bestämmelserna icke helt kommit till uttryck. Därtill kommer att
de, enligt vad som säges delvis ha bestyrkts från leverantörshåll, icke alltid
tillämpas med den objektivitet och konsekvens som är regel inom den statliga
sektorn. Riksrevisionsverket håller det därför inte för osannolikt att en
skärpning i riktning mot större överensstämmelse med de statliga reglerna
framdeles kan visa sig nödvändig för att garantera objektiviteten inom hela
den allmänna sektorns upphandlingsverksamhet.

Näringsfrihetsombudsmannen anser det angeläget att lämpliga åtgärder
i motionens anda vidtas i syfte att bringa formerna för kommunal upphandling
i överensstämmelse med vad som gäller för statlig upphandling.
Ombudsmannen erinrar om att statens pris- och kartellnämnd på hans hemställan
utrett frågan om LIC:s och KAB:s verksamhet. Vid utredningen
framkom inte sådana omständigheter att näringsfrihetsombudsmannen fann
anledning att överväga åtgärder med stöd av konkurrensbegränsningslagen.
Ärendet har därför avskrivits från vidare handläggning. Ombudsmannen
har emellertid, genom uppgifter som framkommit i andra sammanhang,
fått ett mycket starkt intryck av att det kommunala upphandlingsförfarandet
inte alltid fungerar tillfredsställande från konkurrenssynpunkt och har
i skrivelse till Kungl. Maj :t berört denna fråga i samband med andra kommunala
aktiviteter av olika slag. Enligt vad som uppgivits till NO-ämbetet
händer det inte sällan, att kommuner vid byggnadsentreprenader och annan
upphandling infordrar anbud från endast något eller några få företag medan
andra, som förklarat sig intresserade av att lämna anbud, förvägras detta.
Näringsfrihetsombudsmannen fortsätter:

Sådana förfaringssätt har sannolikt legat till grund också för en del av de
i kritiken mot LIC och KAB anförda fallen. Inom el- och rörentreprenörbranscherna
har särskilt påtalats att kommuner favoriserar på orten lokaliserade
företag, även om dessas anbud ej är de ekonomiskt fördelaktigaste.
Härigenom gynnas uppkomsten av lokala »monopol», något som kan innebära
risk för ogynnsam inverkan på effektivitet och prisbildning. Det har
även uppgivits förekomma att efter anbudens brytande en anbudsgivare
utan de övrigas vetskap fått justera sitt anbud.

Genom sådana åtgärder vid kommunal upphandling som de här antydda

14

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

blir anbudsförfarande! tämligen illusoriskt och begränsas konkurrensen.
Visserligen har kommunförbunden upprättat ett förslag till upphandlingsnormer
att tillämpas på frivillig väg men det torde enligl min mening kunna
ifrågasättas om detta förslag — vilket dessutom undantar upphandling genom
LIC och KAB — är tillräckligt för att åstadkomma en mera tillfredsställande
ordning. Såsom jag framhållit i den tidigare omnämnda skrivelsen
till Kungl. Maj :t är jag fastmer av den uppfattningen att det finns anledning
överväga, om icke normer också för kommunal upphandling — i likhet
med vad som gäller för statlig upphandling — borde utfärdas. Anlitade
inköpsorgans effektivitet kommer häst till uttryck genom att fri konkurrens
på lika villkor etableras vid anbudsinfordran och genom att det anbud antas,
som vid sammanvägning av olika faktorer framstår som fördelaktigast.

Svenska stadsförbundet — inom vars styrelse en majoritet avstyrker
motionen — framhåller, att normalförslaget till allmänna bestämmelser
för den kommunala upphandlingen utformats efter mönster av den statliga
upphandlingskungörelsen men att det erhållit en mera kortfattad lydelse
än denna. Såsom också framgår av den allmänna motiveringen till normalförslaget
föreligger, säger förbundet, inom det kommunala området ett
mindre uttalat behov av detaljreglering än på det statliga av bestämmelser
som fixerar upphandlingsförfarandet till vissa formella mönster.

Förbundet finner att det föreliggande normalförslaget i allt väsentligt
bygger på upphandlingskungörelsens principer och bör vara väl ägnat att
säkerställa en riktig upphandling. Kraven på en fri och öppen konkurrens
anses inte heller ha eliminerats genom den aktualiserade undantagsbestämmelsen.
Av specialmotiveringen till bestämmelsen framgår att man har velat
skapa möjligheter på det kommunala området för vissa företag att upphandla
för en större eller mindre krets av kommuner. Dessa kommunägda
företag upphandlar i fri konkurrens med andra företag. Förbundet utgår
från att man därvid har det av motionären angivna huvudsyftet att den som
ger det objektivt bästa anbudet också skall få beställningen. Enligt förbundets
uppfattning skall man icke rimligen behöva kräva att ett direkt konkurrensmoment
också skall föreligga vid leveransen av varorna från företaget
till dess uppdragsgivare. Inte heller har man, uttalar förbundet, genom
en sådan anordning förlorat möjligheterna att objektivt bedöma de angivna
inköpsorganens effektivitet.

Förbundet ansluter sig till de synpunkter som anförts i specialmotiveringen
till normalförslaget i fråga om undantag från de generella reglerna
när det galler företag som ägs av flera kommuner eller sammanslutning av
kommuner. Det påpekas att Stadsförbundet inte är delägare i vare sig LIC
eller KAB eller annat centralt inköpsorgan men att samköp förekommer
även på det stadskommunala området, ett förfarande som förbundet inte
har någon erinran emot.

Till sist framhålles, att det beslut den 17 december 1965 varigenom Stadsförbundets
styrelse rekommenderade förbundets medlemmar att antaga

Dankoulskottets utlåtande nr 56 år 1967

15

allmänna bestämmelser för kommunal upphandling i enlighet med det utarbetade
normalförslaget och till förslaget hörande kommentar var enhälligt.
Även med hänsyn härtill och till att normalförslaget sedermera antagits av
flera stadskommuner finner styrelsen icke anledning att nu intaga annan
ståndpunkt än den som kom till uttryck i detta beslut.

En minoritet inom Stadsförbundets styrelse, bestående av fröken Ljungberg
samt herrar Sterne, Sigvard Larsson och Dehlin, instämmer i motionens
syfte.

Svenska kommunförbundet refererar i korthet en undersökning av strukturförändringar
inom näringslivet, vilken bl. a. belyser hur företagskoncentrationen
tar sig uttryck i ett stort antal sammanslagningar och samarbetsavtal.
Förbundet finner det mot denna bakgrund naturligt att kommunerna
i allt större utsträckning samarbetar genom central upphandling
och att tendensen till en alltmera internationellt betonad marknad också
utgör ett skäl för en dylik samverkan. Genom att upphandlingsuppdragen
delegeras till ett kommunalt samarbetsorgan med inköpsspecialister kan,
uttalar förbundet, marknaden bevakas på ett helt annat och effektivare sätt
än om detta skall ske av varje enskild kommun för sig.

Anledning anses ej föreligga för riksdagen att göra de av motionären
föreslagna uttalandena, eftersom däri beskrivna principer redan nu ligger till
grund för såväl den statliga som den kommunala upphandlingsverksamheten.

Förbundet går också in på frågan om de kommunala samköpsföretagen
och skälen till att dessa undantagits från de föreslagna normerna för kommunal
upphandling. Undantaget gäller inte bara LIC och KAB utan även
andra samköpsföretag, t. ex. regionala företag av typen Göteborgs förorters
intresseförening. Alla dessa gemensamma kommunala inköpsföretag har,
anförs det, till uppgift att på kommunernas vägnar bevaka det av motionären
angivna huvudsyftet med den statliga upphandlingskungörelsen, nämligen
att den som ger det objektivt bästa anbudet också skall få beställningen.
Det väsentliga i sammanhanget säges vara att undantaget i normalförslagets
törsta paragraf avser företag, som ägs av flera kommuner eller
sammanslutningar av kommuner. Det är med andra ord fråga om en delegation
av upphandlingsuppdraget för att kommunerna skall kunna utnyttja
storköpets möjligheter till mängdrabatter och inköp utan mellanhänder.
Undantagsbestämmelsen för dessa kommunernas egna upphandlingsorgan
har nära samband med undantagsbestämmelserna för vissa statliga upphandlingsorgan,
t. ex. bestämmelserna i 7 § i 1952 års upphandlingskungörelse.
Motivet till undantaget i kommunförbundens normalförslag är, hävdar
förbundet, detsamma som föranlett staten att från skyldigheten att tilllämpa
7 § i upphandlingskungörelsen tidigare undantaga bl. a. dåvarande
överstyrelsen för yrkesutbildning.

Förbundet behandlar vidare motionärens uttalanden om de kritiska upp -

16

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

gifter som förekommit bl. a. i dagspressen om LIC:s och KAB:s konkurrensmetoder.
Dessa uppgifter har, uttalas i motionen, endast i ringa grad bestritts
av de berörda företagen. I anslutning härtill anför förbundet:

De uppseendeväckande uppgifter som enligt motionären förekommit i den
offentliga debatten torde härröra från dels en inom grossistförbundet utarbetad
PM angående KAB från mars 1966 och dels den i september 1966
utkomna av motionären åberopade skriften »Kommunal upphandling». Båda
dessa skrifter har samma författare.

Emedan NO aktiverats i hithörande frågor redan i april 1966 och SPK i
juni 1966 har styrelsen ansett det riktigast att i första hand avvakta deras
utredningar och bedömningar. Detta har dock inte inneburit, att kritiken
lämnats obesvarad. I tidskriftsartiklar och i intervjuuttalanden i dagspressen
har kritiken bemötts.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig till motionens syfte att främja
en utveckling av effektiv och ekonomisk offentlig upphandling. Som ett led
häri ingår, säger förbundet, en centralisering av inköp som i många fall
förutsätter en delegation av upphandlingsuppdraget till särskilt centralorgan.
Kommunförbundens normalförslag till upphandlingsreglemente för
den enskilda kommunen kan då ej längre tillämpas. Den särskilda undantagsbestämmelsen
härom i normalförslaget — av motionären karaktäriserad
såsom anmärkningsvärd — är sålunda avsedd att bereda möjlighet till
ernående av bl. a. de fördelar som direktinköp och kvantitetsrabatter erbjuder.
Klausulen har avseende endast på företag som ägs av flera kommuner
eller sammanslutning av kommuner.

Förbundet erinrar om strukturomvandlingen av näringslivet, präglad av
en alltmer stegrad fusionsfrekvens. Marknadstendensen påkallar enligt dess
uppfattning snarare åtgärder för ett vidgat samarbete vid offentlig upphandling
än upplösning av etablerade centralorgan. Den översyn av formerna
för statens upphandling som pågår inom riksrevisionsverket kunde i
konsekvens härmed inriktas på möjligheter att organisera gemensam statlig
och kommunal upphandling.

De av kommunförbunden till ledning för kommunerna meddelade normerna
angående kommunal upphandling överensstämmer, hävdar förbundet,
i princip såväl med bestämmelserna i den statliga upphandlingskungörelsen
som med de intentioner vilka kommit till uttryck i motionen. Förbundet
avstyrker därför bifall till denna.

Sveriges lantbruksförbund uttalar som sin principiella inställning att all
offentlig upphandling bör ske under former som garanterar en fri och
öppen konkurrens mellan olika anbudsgivare och som medverkar till att det
för det allmänna fördelaktigaste anbudet antages. Det är enligt förbundets
mening olyckligt att de kommunala myndigheterna inte är bundna av i lag
fastställda föreskrifter motsvarande dem som gäller för upphandlingsverksamheten
inom den statliga sektorn. En sådan bundenhet uppfattas som
nödvändig för att objektiviteten i den offentliga upphandlingen i dess helhet

''lankoutskoltets utlåtande nr 56 år 1967

17

skall kunna upprätthållas. Förbundet anser att ett uttalande från riksdagen
där dessa synpunkter kommer till uttryck är önskvärt.

Sveriges industriförbund anför att frånvaron på den kommunala sektorn
av fasta och enhetliga upphandlingsregler utan tvivel kan leda till att affärsmässigheten
i inköpsbesluten i vissa fall eftersätts. Med hänsyn till den
kommunala upphandlingens mycket stora omfattning är det enligt förbundets
mening ett oavvisligt krav att garantier skapas för objektivitet och
affärsmässighet i upphandlingen och för en effektiv konkurrens, d. v. s. konkurrens
på lika villkor mellan olika företag och företagsformer. Förbundet
delar motionärens ståndpunkt att offentlig upphandling bör ske i former
som såvitt möjligt garanterar att en effektiv konkurrens mellan olika anbudsgivare
etableras och alt det fördelaktigaste anbudet antages.

SHIO understryker — efter att ha gjort vissa starkt kritiska uttalanden
om K AB :s upphandling — betydelsen av att de statliga myndigheterna följer
gällande bestämmelser. SHIO anser också — utan att anföra någon motivering
härför — att en viss utbyggd kontroll av upphandlingskungörelsens
tillämpning är väl motiverad.

I detta sammanhang uttalar SHIO att frågan om formerna för den kommunala
upphandlingen ännu inte erhållit en ur allmän synpunkt tillfredsställande
lösning, eftersom upphandling från LIC och K AB uttrycklingen
undantagits från de normer som utarbetats för kommunernas upphandlingsförfarande,
samtidigt som en allmän tillämpning av dessa normer kan förväntas
dröja ytterligare flera år. Enligt SHIO:s mening är det utomordentligt
angeläget att statsmakterna genom olika åtgärder bidrar till att den
kommunala upphandlingen sker i former som främjar fri konkurrens på
lika villkor och därmed eu bättre hushållning med allmänna medel.

Sveriges grossistförbund anser det värdefullt att genom normalförslaget
inlörts en upphandlingsordning för den kommunala sektorn som liknar
den som finns för den statliga. Förbundet finner det påkallat att samtliga
kommuner och landsting, i den mån så icke redan skett, snarast antar de
av kommunernas sammanslutningar rekommenderade reglerna. Det kan
enligt förbundets mening inte vara från allmän synpunkt tillfredsställande
att väsentliga delar av den kommunala inköpsverksamheten skall bedrivas i
sådana former att allmän praxis beträffande offentlig upphandling åsidosättes.
Förbundet anser det därför rimligt att riksdagen genom bifall till
motionen uttalar, att även den kommunala upphandlingen bör ske i former
som garanterar fri och öppen konkurrens mellan olika anbudsgivare.

Grossistförbundet anser det vara en brist i den kommunala upphandlingsordningen
att inköp genom LIC och KAB undantagits från bestämmelserna.
En väsentlig del av inköpen inom kommuner och landsting kommer därigenom,
framhålles det, att försiggå i former som avviker från de regler som
anses böra gälla vid upphandling från det allmännas sida. I och för sig kan
det enligt förbundets mening inte riktas någon kritik mot att kommuner

18

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

och landsting samordnar delar av sin inköpsverksamhet. Detta bör emellertid
ske i sådana former att den normering av upphandlingsverksamheten,
som man vill uppnå genom upphandlingsordningen, icke åsidosättes. Förbundet
delar därför motionärens uppfattning att kommunerna bör undanröja
den brist i upphandlingsordningen, som undantaget för inköp via
LIC/KAB innebär.

Även Sveriges köpmannaförbund finner det anmärkningsvärt att den
upphandling som sker genom KAB och LIC undantagits från de rekommenderade
normerna för kommunal upphandling. Förbundet anför:

Med den storleksordning och ställning på marknaden som dessa båda
företag har och som medför att de får en påtaglig likhet med statliga riksomfattande
organ borde det ha ansetts vara särskilt angeläget att LIC:s och
KAB:s upphandling sker enligt regler med samma syfte och likartad utformning
som för den statliga upphandlingen.

Det är f. ö. anmärkningsvärt att av den av statens pris- och kartellnämnd
på begäran av näringsfrihetsombudsmannen nyligen verkställda utredningen
om LIC och KAB bl. a. framgår att LIC i viss utsträckning arbetar
med avtal som är »i allt väsentligt muntliga» (SPK:s utredning s. 11). I
annat sammanhang heter det i samma utredning (s. 37): »I fråga om formerna
för upphandling har LIC och KAB upplyst, att de i stort sett inte har
några skriftliga regler utfärdade för ändamålet. Deras interna verksamhet
anpassas sålunda med hänsyn till förhållandena på olika varuområden och
omständigheterna i aktuella fall.» — Vi vill ifrågasätta om det sätt varpå
LIC:s och KAB:s upphandling sålunda synes ske verkligen kan anses vara
tillfredsställande med hänsyn till både kommunernas och näringslivets
intresse av fri och öppen konkurrens. — I det sammanhanget vill vi också
fästa uppmärksamheten på att det av SPK-utredningen synes framgå att i
varje fall LIC har den uppfattningen att en leverantör till LIC inte skall
konkurrera med LIC genom att sälja direkt till LIC:s kunder.

Vi vill också påpeka alt Näringslivets byggnadsdelegation, d. v. s. näringslivets
gemensamma organ för handläggning av byggnadsfrågor, i ett yttrande
till Kungl. Maj :t av den 30 juli 1967 över pris- och kartellnämndens
utredning »Samordning och splittring inom byggområdet» skriver att anbudsprövningen
när det gäller byggnadsfrågor måste bli utomordentligt
svår men att det inte torde vara »något oöverstigligt problem att utarbeta
ett system för bedömning av anbuden». Byggnadsdelegationen fortsätter:
»De under det kommunala organet inrättade kommittéerna måste naturligen
organiseras så att kostnads-, kvalitets- och miljömässiga frågor blir
sakkunnigt belysta. Enhetliga normer för upphandlingen, eventuellt sammanförda
i en kommunal upphandlingsförordning, och allmängiltiga funktionskrav,
knutna till generella och objektiva beräkningsmetoder, kan utformas
beträffande många om inte t. o. m. för flertalet av de faktorer som
ingår i bebyggelseprogrammet. Redan nu skall exempelvis byggnadsstyrelsens
anvisningar i viss omfattning utformas som sådana funktionskrav.»
Även på detta område har alltså behovet av enhetliga normer för den kommunala
upphandlingen aktualiserats.

Köpmannaförbundet, som tagit del av riksrevisionsverkets yttrande över
motionen, understryker de synpunkter verket anfört. Förbundet anser det

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år i067

19

oklart i vilken utsträckning kommunförbundens rekommendation efterföljs
och påpekar att den inte är bindande för kommunerna. Även där den i princip
efterföljs finns risk för jämkningar i enskilda fall. Det föreligger också,
enligt förbundets mening, risk för att rekommendationen upphör att tilllämpas.

Under åberopande härav och av att den kommunala upphandlingen fått
en så betydande omfattning förordar förbundet att för den kommunala upphandlingen
fastställes regler som är likartade med den statliga upphandlingsförordningen.
Några olägenheter av sistnämnda förordning har såvitt
förbundet har sig bekant icke uppkommit. Ett sådant tillvägagångssätt
borde därför inte heller medföra några olägenheter för den kommunala
upphandlingen. I varje fall bör —• om avvikelser från den statliga upphandlingsförordningen
i vissa hänseenden anses nödvändiga — bindande regler
fastställas för den kommunala upphandlingen.

Förbundet tillstyrker motionen, vars yrkanden den finner vara ägnade
att främja en från såväl rättssäkerhets- som konkurrenssynpunkt mer tillfredsställande
ordning på området.

Styrelsen för Kooperativa förbundet anser det självklart att den kommunala
upphandlingen bör ske på sådant sätt att genom fri konkurrens det
fördelaktigaste anbudet erhålles. Styrelsen fortsätter:

Emellertid torde det i åtskilliga fall vara fördelaktigt för såväl de köpande
kommunerna som deras leverantörer om upphandlingen kan ske gemensamt
för en större grupp av kommuner. Såväl LIC som KAB bör enligt styrelsens
uppfattning betraktas som sådana inköpsorgan.

Det är ur denna synpunkt icke orimligt att inköp via dessa organ undantagits
från de föreslagna kommunala upphandlingsnormerna. Om emellertid
upphandling på detta sätt överförts till gemensamma organ, bör enligt
styrelsens mening det ankomma på de berörda kommunerna att tillse att
de kommunala upphandlingsnormerna tillämpas av dessa inköpsorgan. Som
en konsekvens av detta betraktelsesätt bör också den av sådana organ bedrivna
verksamheten vara underkastad samma offentlighetsregler, som
gäller för kommunerna. Detta torde också vara avsikten med den formulering,
som § 3 kap. 2 fått i det föreliggande förslaget till ändrad lydelse i
tryckfrihetsförordningen (SOU 1966: 60), vari sägs att det som stadgas
om myndighet skall äga motsvarande tillämpning på bolag, förening, stiftelse
och annat enskilt organ i vad dess åtgärder genom klagan eller underställning
kan dragas under myndighets prövning.

Styrelsen framhåller också att den finner det angeläget att, såvida ett
gemensamt inköpsorgan bildats av en grupp kommuner, detta inköpsorgan
icke ingår sådana avtal med sina leverantörer alt normalt anbudsförfarande
till utomstående kommuner förhindras. Då det faller på statens pris- och
kartellnämnd och näringsfrihetsombudsmannen att övervaka avtal av sådant
slag och vidta eventuellt erforderliga åtgärder anser styrelsen dock icke
ytterligare anstalter för att möta denna risk vara erforderliga.

20

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

Styrelsen finner inte anledning att ta ställning till frågan om behov föreligger
av en skrivelse, som bekräftar de värderingar och principer som redan
kommit till uttryck i fastställd lag. Att föreskrifter till och från myndigheter
inte bör strida mot dessa principer finner förbundet självklart.

Några remissinstanser har behandlat den av motionären berörda frågan
om LIC:s och K A B : s befattning med viss upphandling
för skolväsendet. Riksrevisionsverket erinrar om att inom dåvarande
överstyrelsen för yrkesutbildning fanns en särskild enhet som hade
till uppgift att inköpa undervisningsmateriel för bl. a. kommunala anstalter
för yrkesundervisning, centrala verkstadsskolor och statliga omskolningskurser.
Denna centralupphandling utnyttjades också av statliga myndigheter.
Ämbetsverket nämner vidare att statsmakterna, i samband med att den nya
skolöverstyrelsen organiserades, beslöt att sektionen för centralupphandling
skulle upphöra. Ämbetsverket anför att detta beslut grundades på tidigare
utredningar, i vilka föreslagits att upphandlingsverksamheten för kommunernas
räkning skulle upphöra samt att inköpen för den statliga skolsektorn
skulle överlåtas på KAB och LIC. Härigenom skulle de statliga inköpen av
skolmateriel kunna sammankopplas med större kommunala upphandlingar
och sålunda medverka till förmånligare prissättning för statens inköp. Ämbetsverket
fortsätter:

För att möjliggöra arrangemanget föreslogs att skolöverstyrelsen skulle
lämnas dispens från upphandlingskungörelsens bestämmelser. Något beslut
härom fattades emellertid icke i samband med att centralupphandlingen
avskaffades. Mot bakgrunden härav får ses den överenskommelse, som
sedermera av skolöverstyrelsen träffades med KAB och LIC liksom också
de direktiv som i anslutning härtill utsändes til! statliga skolor, omskolningskurser
med flera. Skolöverstyrelsen synes nämligen ha varit av den
uppfattningen att beslutet om nedläggandet av centralupphandlingen också
inneburit godkännande av övriga föreslagna åtgärder i samband därmed,
nämligen överflyttande av de statliga inköpen på KAB respektive LIC.

Då sedermera tveksamhet kom att råda — bl. a. efter påpekanden från
riksrevisionsverket — huruvida beslutet verkligen innebar dispens från
upphandlingskungörelsens bestämmelser, d. v. s. suspendering från skyldighet
att enligt kungörelsen infordra anbud från ett flertal konkurrerande
firmor, underställdes frågan Kungl. Maj :t av skolöverstyrelsen genom skrivelse
den 23 mars 1965 med anhållan om tillstånd att anlita LIC och KAB
för inköp till statliga skolor. Framställningen föranledde jämlikt beslut den
12 november 1965 ingen Kungl. Maj :ts åtgärd.

Upphandlingskungörelsens bestämmelser skall sålunda äga tillämpning,
vilket torde innebära att upphandlingen ifråga måste ombesörjas i statlig
regi. Riksrevisionsverket har därför påbörjat en undersökning hur detta
lämpligen bör ske. Antalet statliga beställningar som nu ombesörjes av
KAB och LIC kan beräknas uppgå till omkring 25 000 per år fördelade på
i huvudsak 1 000 omskolningskurser. Till mer än 90 % uppgår beställningarna
till relativt små belopp. Därtill kommer att beställningsvolymen på grund
av omskolningskursernas karaktär kan beräknas fluktuera högst väsentligt
år från år och därför ställa högst varierande krav på en inköpsorgani -

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

21

sations dimensionering. Sett från dessa synpunkter kan ett arrangemang av
det slag, som skolöverstyrelsen träffat med KAB och LIC, icke bedömas vara
ekonomiskt ofördelaktigt för statsverket.

Skolöverstyrelsen (SÖ) anför att det efter riksdagens beslut år 1965, varigenom
sektionen för centralupphandling avvecklades, inte längre fanns
någon personal för uppbandlingsverksamhet inom överstyrelsen. Enligt överstyrelsens
mening måste därför riksdagens beslut innebära ett godkännande
av det förslag som var en konsekvens av avvecklingen av ifrågavarande sektion,
d. v. s. att den centrala upphandlingen skulle ombesörjas av KAB och
LIC. överenskommelse träffades därför med KAB och LIC att dessa förelag
fr. o. m. juli 1965 skulle överta ifrågavarande upphandlingsverksamhet för
SÖ:s räkning. I anslutning härtill utsändes direktiv till berörda rektorer och
föreståndare vid omskolningskurser, överstyrelsen fortsätter:

För att emellertid få en formell bekräftelse på riksdagens beslut hemställde
So i skrivelse till Kungl. Maj :t 23.3.1965 »att Kungl. Maj :t måtte föreskriva,
att statliga skolor under överstyrelsens inseende från och med den
1 juli 1965 skall i den omfattning, som överstyrelsen äger bestämma, vid
upphandling av materiel, som ej tillhandahålls av statliga myndigheter —
med undantag därvid från upphandlingskungörelsens föreskrifter för upphandling
— hänvända sig till Kommunaktiebolaget och Landstingens Inköpscentral».
Framställningen föranledde inte någon Kungl. Maj :ts åtgärd
(12.11.1965).

Beslutet kunde tills vidare inte föranleda någon ändring i SÖ:s upphandIingsförfarande.
Någon personal för ändamålet fanns alltjämt inte inom So
och någon anvisning om hur upphandlingsfrågorna skulle lösas hade heller
inte lämnats i Kungl. Maj :ts skrivelse.

Som stöd för sin uppfattning alt verket rätt uppfattat vad statsmakterna
avsåg med sitt beslut 1965 anför överstyrelsen följande ur kungl. brev den
25 maj 1967 angående anslag till överstyrelsen för budgetåret 1967/68:

»Kungl. Maj:t uppdrager åt skolöverstyrelsen att tillse, att den cenlralupphandling
för statlig utbildning, som Kommunaktiebolaget och Landstingens
Inköpscentral ombesörjer för skolöverstyrelsens räkning, bedrivs
enligt 1952 års upphandlingskungörelse, varvid skall gälla, att anbud får
infordras på sätt i 7 § första stycket kungörelsen föreskrivs.»

överstyrelsen anför i anslutning härtill bl. a. följande:

Den kontrolluppgift som SÖ åläggs i regleringsbrevet innebär ingenting
nytt för So. Utan att ha haft direkt uppdrag att kontrollera upphandlingsverksamheten
har So — i fullt samförstånd med KAB, som enligt överenskommelse
gentemot So representerar även LIC — utövat viss kontroll över
att upphandlingen sker i upphandlingsförordningens anda. Med hänsyn till
personalsituationen och omfattningen av övriga arbetsuppgifter har denna
kontroll begränsats till stickprovsundersökningar. Härvid har konstaterats
att vid jämförelse mellan priser som åstadkommits av KAB (under 1966j
och de som tillämpats av CU [sektionen för centralupphandling] (1964/65)
den genomsnittliga prisökningen för de undersökta varuslagen uppgått till i
medeltal 1,9 %. Det bör i detta sammanhang beaktas, att KAB:s priser i
motsats till CU:s inkluderar administrationskostnader m. m. En jämförelse

22

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

mellan nettopriser som erhållits vid kursföreståndarnas inköp genom KAB
resp. andra leverantörer under tiden juli—augusti 1966 visar vidare att inköp
genom KAB, med ett undantag, ställt sig billigare.

Motionärens påstående att inrättande av KAB och LIC »inte alltid lett till
en fördelaktigare utan tvärtom till en dyrare upphandling för olika myndigheter»
får sålunda inte stöd i de erfarenheter som SÖ hittills gjort.

Vad angår frågan om antalet anlitade leverantörer är denna svår att avgöra
både när det gäller CU och KAB. Båda har upphandlat för andra köpare
än skolväsendet ett stort antal artiklar för flera inköpares räkning. En jämförelse
mellan antal leverantörer enligt KÖY:s inköpsregister och av KAB
uppgivet antal utfaller emellertid till IvAB:s förmån.

Slutligen framhåller skolöverstyrelsen att om den själv skulle ombesörja
den centrala upphandlingen för omskolningsverksamheten, skulle erfordras
en personalförstärkning uppgående till cirka 10 personer vid nuvarande
omfattning av kursverksamheten.

Svenska kommunförbundet påminner om att under riksdagsbehandlingen
av prop. 1964:83 ingen erinran vare sig motionsledes eller i form av uttalande
till protokollet riktades mot vad departementschefen anfört angående
KAB:s och LIC:s befattning med centralupphandlingen för skolväsendet.
Enligt Svenska landstingsförbundets uppfattning föreligger riksdagsbeslut
om överförande av vissa delar av den centrala upphandlingen
för skolväsendet till LIC och KAB. Sveriges grossistförbund anser däremot
inte att överförandet av ifrågavarande upphandling har täckning i av riksdagen
fattade beslut. Förbundet finner det anmärkningsvärt att uttalanden
av innebörd att riksdagen skulle ha fattat ett sådant gjorts både i en av
KAB utgiven broschyr och i en av skolöverstyrelsen utgiven publikation.

Utskottet

Huvudsyftet med den motion som utskottet nu behandlar är att så långt
möjligt skapa garantier för att vid offentlig upphandling det objektivt sett
bästa anbudet antas. Tillräckliga sådana garantier saknas, anser motionären,
under nuvarande förhållanden, främst när det gäller den kommunala
sektorn. De rekommendationer beträffande formerna för den kommunala
upphandlingen som utfärdades av kommunernas riksorganisationer år
1965 säges inte motsvara de krav som bör ställas. Kritiken tar i första hand
sikte på den omständigheten att det regelsystem som utformats i rekommendationen
inte är bindande för de enskilda kommunerna. Dessa kan själva
avgöra om de rekommenderade normerna skall tillämpas eller inte. Härtill
kommer att den upphandlingsverksamhet som bedrivs av företag som ägs
av flera kommuner eller sammanslutning av kommuner uttryckligen undantagits
från dessa normer. Motionären synes i första hand förutsätta att
kommunerna och deras förbund själva skall undanröja de brister som
påtalas i motionen. I avvaktan på att så sker bör emellertid, anförs det,
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t bekräfta sin genom gällande lagstift -

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

23

ning fastslagna uppfattning att offentlig upphandling bör ske i former som
i möjligaste mån garanterar att fri och öppen konkurrens etableras mellan
olika anbudsgivare och att det fördelaktigaste anbudet antas. I den mån
statliga föreskrifter finns som strider mot detta syfte bör de omedelbart återkallas.

En genomgång av remissyttrandena visar att flertalet näringslivsorganisationer
finner det önskvärt att bindande regler fastställs för den kommunala
upphandlingen. Dessa regler anses praktiskt taget helt kunna överensstämma
med de regler som gäller för statlig upphandling. Kommunernas
riksorganisationer hävdar däremot att de utfärdade rekommendationerna
är tillräckliga för att i rimlig grad säkerställa att den kommunala upphandlingen
sker under betryggande former. De samägda kommunala upphandiingsorganen
LIC och KAB anses inte böra omfattas av rekommendationen.
Riksrevisionsverket och näringsfrihetsombudsmannen står inte främmande
för tanken på att kommunernas upphandling kan behöva regleras i fastare
former.

Utskottet vill först notera att någon kritik mot gällande statliga bestämmelser
inte framkommit vare sig i motionen eller i remissyttrandena. Enligt
utskottets mening saknar därför motionens hemställan aktualitet i den del
den går ut på att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall hemställa att statliga
föreskrifter som står i strid med principen om fri och öppen konkurrens
skall återkallas.

Frågan om den kommunala upphandlingen har under en följd av år
behandlats av riksdagen. Förslag med liknande syfte som det nu aktuella
har avvisats av riksdagen, under senare år med hänvisning till det arbete
på en rekommendation om den kommunala upphandlingen som pågick inom
kommunförbunden. Denna sedan länge aviserade rekommendation utfärdades
i slutet av år 1965.

Vid sin bedömning av effektiviteten av den utfärdade rekommendationen
har utskottet kommit till slutsatsen att denna torde vara väl ägnad att tillgodose
de krav som rimligen kan ställas. Det är enligt utskottets mening av
värde, i fall frågan om den kommunala upphandlingens effektivitet, såsom
också förutsatts av motionären och såsom varit en vägledande tanke vid
tidigare riksdagsbehandling, kan lösas av kommunerna själva och deras
förbund utan ingripande av statsmakterna. Den omständigheten att rekommendationen
inte kunnat göras bindande för de enskilda kommunerna bör
enligt utskottets mening inte i sig själv tas till intäkt för ett sådant ingripande.
De avvikelser från de statliga bestämmelserna som antytts av riksrevisionsverket
bör inte heller föranleda lagstiftningsåtgärder för närvarande.
Den nu utfärdade rekommendationens effekt blir beroende av de enskilda
kommunernas åtgärder. Utskottet anser att det ännu är för tidigt att dra
några säkra slutsatser härvidlag och förutsätter att utvecklingen kommer
att följas, förutom av kommunförbunden, av Kungl. Maj :t och de statliga

24

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

myndigheter som främst är berörda. Om det visar sig att den utfärdade
rekommendationen inte får önskvärd verkan bör frågan om en omprövning
av reglerna aktualiseras.

Vad slutligen angår frågan huruvida den utfärdade rekommendationen
även borde gälla LIC och KAB vill utskottet erinra om att den statliga
upphandlingskungörelsen inte gäller för statsägda aktiebolag. Med hänsyn
härtill är det enligt utskottets mening inte orimligt att företag av typen LIC
och KAB undantagits från den kommunala rekommendationen. Utskottet
kan i övrigt i huvudsak dela den bedömning som kommer till uttryck i
motiveringen till normalförslaget, nämligen att den kommunala revisionen
och förvaltningen innebär sådana speciella möjligheter till insyn och kontroll
att risker för missbruk av undantagsbestämmelsen inte kan anses föreligga.
Även på denna punkt torde alltså utvecklingen kunna avvaktas innan beslut
om eventuella åtgärder fattas.

Enligt utskottets mening finns inte för närvarade anledning till något
uttalande från riksdagens sida i fråga om den kommunala upphandlingen.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,

att motionen II: 772 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 21 november 1967

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),
Åkerlund (h), Hilding (fp), Lundin (s), Lundberg (h) och Mattsson (ep);

från andra kammaren: herrar Regnéll (h), Hagnell (s), Berglund (fp),
Franzén i Motala (s), Börjesson i Glömminge (ep), Rask (s), Fridolfsson i
Rödeby (s) och Hyltander (fp).

Reservationer

1) av herrar Åkerlund (h), Hilding (fp), Lundberg (h), Regnéll (h),
Berglund (fp) och Hgltander (fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
fr. o. in. det stycke som börjar på s. 23 med orden »Vid sin bedömning»
samt utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»Vid sin bedömning av effektiviteten av den utfärdade rekommendationen
har utskottet i första hand konstaterat att bestämmelser av där angiven
innebörd inte antagits av alla kommuner. Enligt utskottets mening saknas
vid en sådan ordning tillfredsställande garantier för att den kommunala
upphandlingen sker under tillräckligt konkurrensbefrämjande former.
Härtill kommer att kommunala upphandlingsföretag såsom LIC och KAB

Bankoutskottets utlåtande nr 56 år 1967

25

uttryckligen undantagits från att omfattas av rekommendationen. Slutligen
bör också anföras den av riksrevisionsverket påtalade omständigheten att
de grundregler som varit normerande för utformningen av de statliga bestämmelserna
inte fullt kommit till uttryck i den kommunala rekommendationen.
Utskottet, som anser det vara ett oavvisligt krav att garantier
skapas för objektivitet och affärsmässighet i all offentlig upphandling, finner
det angeläget att åtgärder vidtas i syfte att bringa formerna för den
kommunala upphandlingen i principiell överensstämmelse med de statliga
bestämmelserna. Detta torde lämpligen böra ske genom att Kungl. Maj :t
föranstaltar om att förhandlingar i ämnet upptas med kommunernas riksorganisationer.

Utskottet hemställer således,

att riksdagen i anledning av motionen II: 772 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder med avseende
på reglerna för kommunal upphandling i enlighet
med vad utskottet ovan anfört.»;

2) av herrar Mattsson (ep) och Börjesson i Glömminge (ep).

ESSELTE AB, STHLM 67
714960