Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

l

Nr 56

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 585 av herr Strandberg in. fl. och II: 732 av herr Petersson
m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte begära att Kungi. Maj :t överlämnar
motionerna till affärsverksutredningen för handläggning vad beträflar
överensstämmelse vid beskattning i produktionskommunerna av enskilda
och statliga vattenkraftverk.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 51 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av föreliggande motioner till
innevarande års höstsession.

Vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla gäller
enligt kommunalskattelagen, att från bruttointäkten får avräknas ränta på
gäld, som är hänförlig till förvärvskällan (huvudregeln). Beträffande jordbruksfastighet
(22 §) må sålunda avdragas ränta på lånat, i fastigheten
nedlagt eller för dess drift använt kapital, beträffande annan fastighet (25 §)
ränta på lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt beträffande rörelse (29 §)
ränta på lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, och på gäld, som den skattskyldige
ådragit sig för sin utbildning för rörelsen.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta på upplånat kapital och
kan inte utredning vinnas, hur stor del av kapitalet, som hänför sig till olika
av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall jämlikt 44 § kommunalskattelagen,
i och för räntans fördelning, kapitalet hänföras till de olika
föivärvskällorna i förhallande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda
tillgångarna (supplementärregeln).

I enlighet med de här angivna reglerna kan staten bli berättigad till avdrag
för gäldränta i de fall staten är skattskyldig till kommunal inkomstskatt,
d. v. s. i inkomstkällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller
rörelse.

Vattenfall sverket synes vara det enda statliga verk, som vid taxeringen
regelbundet tillgodoför sig mera betydande avdrag för gäldränta. I verkets
balansräkning upptages såsom skuld de medel, vilka genom verkets försorg
investerats i dess kraftverksrörelse, i deklarationerna sedan år 1938 redovisad
såsom en förvärvskälla. Avdrag göres för gäldränta efter den för be 1

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 56

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

skattningsåret gällande medelräntefoten för den fonderade statsskulden.
De av vattenfallsverket tillämpade principerna för beräkning av gäldräntan
har godkänts i praxis (jfr RÅ 1928 not 290).

Historik

I motioner vid 1928 års riksdag yrkades bl. a., att i särskilda anvisningar
till kommunalskattelagen måtte fastställas, att föreskriften om fördelning
av gäldränta på olika förvärvskällor (supplementärregeln) ägde den betydelsen
beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet av det i varje
förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i samma förhållande
till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna
till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) med anledning
av nämnda motioner följande:

Med den omfattning, i vilken staten numera bedriver företagarverksamhet,
finner utskottet den redan gällande regeln, att staten blir skattskyldig
för inkomst, principiellt riktig. Det befogade i denna uppfattning torde
framstå desto klarare vid det förhållande, att, om i stället vederbörande
företag innehades av enskilda företagare, respektive kommuner skulle i desamma
hava ofta mycket betydande beskattningsföremål. Det synes ej blott
med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan även för att erhålla en
riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara lämpligt, att staten i sådana
fall, där staten uppträder såsom konkurrent med enskilda företag, får
vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna.
Nu intager emellertid staten såtillvida en undantagsställning, att framför
allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak
drivas på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall skulle i
regel drivas även med eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såsom
inkomst i vederbörande kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen
rimligt, att det så anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även
i sådana fall, där detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bör
följaktligen någon regel givas för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende
skall, med beaktande av att staten antages i varje företag
hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens
förvärvsverksamhet och tillika någon norm bestämmas för i vad mån vederbörande
verksamhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å densamma.
Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer,
som torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar
vid att föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om
utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är
önskvärt, att detta förslag framlägges så snart som möjligt.

Sedan 1928 års riksdag hemställt om utredning i frågan, tillkallades år
1929 särskilda sakkunniga, som sedermera föreslog att endast supplementärregeln
skulle tillämpas beträffande staten. Statens samtliga skulder skulle
fördelas på dess samtliga tillgångar i förhållande till tillgångarnas värde.

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967 3

Skulderna skulle fördelas inte bara på tillgångarna i statens skattepliktiga
förvärvskällor utan även på tillgångarna i de för staten icke skattepliktiga
forvarvskallorna (kapital in. m.) samt på statens improduktiva egendom
De statens verksamhetsgrenar, som var underkastade kommunal inkomstbeskattning,
skulle alltså anses vara belastade med de andelar i den totala
statsskulden som proportionellt belöpte på dem. För den skuld som med en
sadan proportionering belöpte på tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor
skulle galdranta enligt de sakkunnigas förslag avdragas efter en
för staten genomsnittligt beräknad räntefot. Tekniskt sett utformades förslaget
så, att avdrag för gäldränta skulle beträffande varje förvärvskälla
ske med 2,5 procent av tillgångarnas värde, oavsett huruvida eller till vilket
belopp ränta utgått för de olika förvärvskällorna.

Förslaget överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att
tas i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

1944 års skattesakkunniga, som erhöll i uppdrag att i vissa delar fortsätta
kommunalskatteberedningens arbete, konstaterade i ett år 1945 framlagt
betänkande (SOU 1945: 35), att statens ekonomiska ställning undergått
en radikal förändring sedan 1929 års sakkunnigas förslag framlades. Den
totala statsskulden vid utgången av budgetåret 1942/43 uppgick till omkring
8 320 miljoner kronor, och värdet av statens tillgångar vid nämnda tidpunkt
uppskattades till omkring 6 245 miljoner kronor. Tillgångarna understeg
sålunda skulderna och motsvarade icke mer än 75 procent av dessa.
Denna proportion hade därefter genom ökad skuldsättning förskjutits i
ofördelaktig riktning. En tillämpning på staten av supplementärregeln utan
några modifikationer betydde därför att man praktiskt taget befriade staten
från kommunal inkomstskatt. Räntan på den gäld, som skulle hänföris
till de skattepliktiga förvärvskällorna, blev så betydande, att någon nettointäkt
av dessa förvärvskällor i regel inte uppkom. Förhållandet blev i stort
sett detsamma om statsskulden på sätt 1929 års sakkunniga föreslagit fördelades
också på statens mycket betydande improduktiva tillgångar Den av
1929 års sakkunniga föreslagna metoden för fördelning av statens gäldrantor
kunde darfor inte utgöra något bidrag till lösning av den föreliggande
frågan om statens likställande med enskilda beträffande avdrag för gäldranta.
Eu tillämpning av supplementärregeln på staten med antydda konsekvenser
syntes med gällande ordning inte kunna komma i fråga, eftersom
utredning om den gäld, som i skattelagarnas mening nedlagts i statens förvärvskällor,
alltid kunde och borde förebringas vid taxeringarna och föranleda
tillämpning av huvudregeln.

Den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda kunde enligt
skattesakkunnigas förmenande inte åstadkommas genom att enbart tillämpa
supplementarregeln på staten. Man borde i stället utgå från den skuldsättning,
som i allmänhet förekom beträffande privat förvärvsverksamhet och

It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 sam!. Kr 56

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

söka avväga statens gäldränteavdrag med hänsyn till en dylik inom det
enskilda näringslivet normal gäldbelastning. För att staten skulle bil beskattad
på samma sätt som de enskilda var det nödvändigt, att staten inte
fick åtnjuta gäldränteavdrag i större utsträckning än som motsvarade den
inom privata företag vanligen förekommande skuldsättningen.

Som mått för skuldsättningen kunde enligt de skattesakkunniga lämpligen
användas den till en förvärvskälla hänförliga skuldens storlek i töihållande
till de i densamma nedlagda tillgångarnas värde. Den genomsnittliga
skuldsättningen för enskilda företag, räknad i procent av tillgångarnas
värde, borde lämpligen tjäna till ledning för utformandet av statens gäldränteavdrag.
Vid anpassningen av detta avdrag efter de privata företagens
allmänna skuldnivå syntes två möjligheter föreligga. Antingen kunde ränteavdrag
obligatoriskt utgå i förhållande till en skuldsumma, som bestämdes
efter en fast procent av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarnas bokförda
värde, oavsett hur stor den till förvärvskällan hänförliga skulden var
enligt den gällande huvudregeln, eller också var det möjligt att endast fastställa
en övre gräns i förhållande till samma värde för den skuldsättning,
varå ränta fick avdragas. De sakkunniga ansåg att det senare alternativet
var alt föredraga. Genom att den gällande huvudregeln i detta fall kunde
tillämpas intill den fastställda maximigränsen, blev de synpunkter, som
låg till grund för riksdagens begäran om utredning av spörsmålet angående0
statens gäldränteavdrag, bäst tillgodosedda. På detta sätt skulle också
staten beträffande sin kanske mest betydelsefulla förvärvskälla, kraftverksrörelsen,
bli ställd i samma läge som de privata företagen. Dessa fick ju
dra av räntan på det lånade, i förvärvskällorna faktiskt nedlagda kapitalet
och drev i allmänhet inte sin verksamhet med lånat kapital i större omfattning
än som motsvarade den maximigräns, vilken borde gälla för staten.

Vid beräkningen av den högsta avdragsgilla räntan ansåg de sakkunniga
det försvarligt och lämpligt att ta hänsyn till statens ränteutgifter och helt
bortse från räntesatserna för de privata företagens lån. Detta var inte agnat
att i nämnvärd grad motverka den åsyftade likformigheten i beskattningen
av staten och enskilda, eftersom räntesatserna för privata lån och statslån
i stort sett anslöt sig till varandra.

I fråga om avdragsprocenten anförde skattesakkunniga:

I syfte att erhålla en uppfattning om proportionen mellan eget och främmande
kapital inom den privata förvärvsverksamheten samt med ledning
därav kunna föreslå en maximisiffra för statens gäldränteavdrag hava de
sakkunniga verkställt vissa undersökningar beträffande ett antal privata
företa»'' Av desamma framgår, att det främmande kapitalet inom de privata
elektricitets- och kraftverksföretagen åren 1942 och 1943 i genomsnitt upp»ick
till ungefär 52 procent av tillgångarnas värde samt att det främmande
kapital, varå ränta utgått, utgjorde ungefär 38 procent av nämnda värde.
För ett 40-tal trämasse- och andra skogsindustriföretag voro enligt vad de
verkställda undersökningarna givit vid handen motsvarande procenttal 48
och 36 för 1942 samt 45 och 32 för 1943. Till jämförelse har utretts den

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967 5

skuldsättning, varå gäldränta beräknats för statens vattenfallsverk Det i
räkenskaperna redovisade främmande kapitalet uppgick i detta fall för
namn da ar till mer än 90 procent av tillgångarnas värde.

> synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig

,-,, a.ttnin''£’ m01Il den cnskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50 procent
av tillgångarnas varde och anpassa begränsningen av statens gäldränteavrag
efter sadan mva. Vid valet av den genomsnittliga räntefot för statens

,aI\ Cftef V1 ke,..ra?ta” ,å det enli§1 sådana grunder begränsade lånekapialet
1 statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande av det högsta
medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått från den effektiva me delrantefoten

för den fonderade statsskulden under åren 1935__1944 Räk nar

man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,80 procent, kommer man
\i en begränsning av skuldsättningen till 40 procent av tillgångarna till en
avdragsprocent a 1,52 och vid en begränsning till 50 procent av tillgångarna
hH en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken
ruin lagSta for tmarspenoden, och med en begränsning av skuldsättningen
till 40 procent erhalles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 å
,19 procent, vilken ar den högsta under perioden, och 50 procents begränsning
av skuldsättningen blir avdragsprocenten 2,10. Då av praktiska skäl
endast avjamnade tal synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit
“anvisade till att överväga procenttalen 1,5 och 2,0.

De sakkunniga stannade för att föreslå eu avdragsprocent på 2. Rörande
valet av procentsats yttrade de sakkunniga.

.. ,Val.fl ay Procentsats måste emellertid i viss mån bliva avhängigt av den
lcl, for vilken densamma skall gälla. En sådan procentsats som den här
1 ragavarande kan fastställas för ett år i sänder eller för en period av år eller
oc intagas i skattelagarna för att gälla tills vidare. Huru man skall förlara
1 delta avseende är beroende av huruvida några större förändringar
vunna forvantas 1 de förhållanden, vartill hänsyn tages vid procentsatsens
bestämmande. Storre förskjutningar beträffande den privata förvärvsverksainhclens
galdbundenhet torde, såvitt nu kan bedömas, knappast komma
att intrada inom den närmaste framtiden. Med hänsyn till det rådande ekonomiska
läget synas några mera betydande förändringar i den allmänna
rantenivan icke heller vara att vänta. De sakkunniga hava därför icke anscll
det behöva väcka några betänkligheter, om avdragsprocenten fastställes
or la“Sre period framåt i tiden genom ett särskilt stadgande i kommunalskattelagen.
Vid detta förhållande har det emellertid synts önskvärt att
med avseende å avdragsprocentens storlek erhålla en viss marginal, som

uff1! , j-att staten icke lleller kommer i en sämre ställning än de enskilda
skattskyldiga. De sakkunniga hava med hänsyn härtill stannat vid att föreslå
en avdragsprocent av 2,0. Detta procenttal torde vara av den storlek att
det icke ens vid en höjning av den nuvarande räntenivån med någon procent
skulle framstå såsom anmärkningsvärt lågt. Det föreslagna ‘procenttalet
ar avsett att gälla icke blott rörelse, på vilken förvärvskälla närmast
tagits sikte vid talets bestämmande, utan även jordbruksfastighet och annan
tastighet. Beträffande de båda sistnämnda slagen av förvärvskällor torde
en dylik begränsning av statens gäldränteavdrag vara av mycket liten betvdelse.
Procenttalet 2,0 synes emellertid vara tillräckligt högt även för de
relativt fa fall, då begränsningen skulle inverka på beskattningen av statens
fastighetsinkomster.

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

Frågan om statens rätt till gäldränteavdrag har även berörts av norrlandskommittén
i dess den 11 december 1948 avgivna principbetänkande
(SOU 1949: 1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar till
mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande direkt tillfördes
betydande belopp årligen, har norrlandskommittén anfört följande:

Den kommunalskatt, som därvid erlägges, är dock på det hela taget jämförelsevis
blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vattenfallsverk
från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å
hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska betydande
del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande
normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att
betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande kommuner
på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att beskatta rorelseinkomster,
har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag
bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor del torde grundas
på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten göra avdrag
för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om,
därest statens vattenfallsverk av sociala skäl och till fördel för företag, som
äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid
kommer hela landet till godo — detta bör leda till minskade skatteintäkter
för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas.

Det av 1944 års skattesakkunniga framlagda förslaget om begränsning
av statens gäldränteavdrag överlämnades till 1950 års skattelagssakkunniga
för omprövning i samband med skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen.
1 ett den 80 juni 1961 överlämnat betänkande med förslag
angående den kommunala beskattningen av kraftverk (stencilerat) föieslog
dessa sakkunniga bl. a. viss begränsning av statens rätt till a\drag för gäldränta
vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse. Skattelagssakkunniga
ansåg den av 1944 års skattesakkunniga föreslagna begränsningen
av statens gäldränteavdrag schematisk och schablonartad och knappast
ägnad att åstadkomma rättvisa för vattenfallsstyrelsen i jämförelse med
vissa privata företag med gäldbelastning av samma storleksordning som
vattenfallsstyrelsens. Skattelagssakkunniga yttrade bl. a.

t själva verket synes skillnaderna i gäldbelastning mellan särskilda enskilda
kraftföretag vara större än mellan vattenfallsstyrelsen, å ena sidan,
och vad som i genomsnitt gäller för de icke statliga företagen, å andra sidan.
Då det icke torde vara möjligt att beträffande de enskilda företagen genomföra
en generell utjämning av rätten att vid taxeringen tillgodogöra sig
gäldränteavdrag, måste vattenfallsstyrelsen vid en begränsning av dess ratt
i detta avseende otvivelaktigt bli sämre ställd än vissa enskilda företag med
liknande kreditmöjligheter. En anpassning av vattenfallsstyrelsens gäldränteavdrag
till samma relativa storlek som gäller för de med styrelsen i
lånemöjligheter närmast likställda företagen skulle uppenbarligen icke leda
till någon effektiv begränsning av styrelsens avdrag.

Den lämpligaste metoden att genomföra en begränsning av vattenfallsstyrelsens
avdragsrätt synes vara att endast tillåta gäldränteberäkning a
viss del av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde. I enlighet med vad

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

7

som tidigare anförts synes denna del kunna bestämmas till 2/3. Det torde
vara nödvändigt att markera, att denna del av tillgångarna representerar
ett maximum vid beräkning av gäldränteavdragen och inte innebär, att
staten i alla förvärvskällor har någon obetingad rätt att beräkna gäldränteavdrag
på en så stor del av tillgångarnas värde. I lagtexten bör därför markeras,
att bestämmelsen om begränsningen av gäldränteavdraget endast
avser att bestämma det högsta gäldränteavdrag, som kan tillåtas för staten.
En bestämmelse på förevarande område bör givetvis varken beröva staten
en självklar rätt att vid taxeringen åtnjuta gäldränteavdrag eller ge staten
en ovillkorlig avdragsrätt för gäldränta, när en sådan rätt inte motiveras
av det upplånade och gäldräntekrävande kapitalets storlek.

Skattelagssakkunnigas förslag rörande den här behandlade frågan har
inte föranlett lagstiftningsåtgärder.

I prop. nr 84 till 1963 års riksdag med förslag till ändringar i reglerna för
fördelning mellan kommuner av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse
framhöll chefen för finansdepartementet beträffande frågan
om begränsning av vattenfallsverkets avdrag för gäldränta att den av skattelagssakkunniga
åsyftade ändringen av praxis på området kunde uppnås
utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.
Härigenom fick frågan en principiell karaktär, som berörde även andra grenar
av den statliga affärsverksamheten. Eftersom den allmänna ekonomiska
målsättningen för statens affärsverksamhet utreddes av den hösten 1961 tillkallade
affärsverksutredningen, var det enligt departementschefens mening
naturligt att ett ställningstagande till förslaget om nya principer för vattenfallsverkets
redovisning av ränta på det i rörelsen investerade kapitalet fick
anstå i avvaktan på resultatet av affärsverksutredningens arbete.

Frågans tidigare behandling

I två likalydande motioner vid 1951 års riksdag yrkades en maximering
av statens gäldränteavdrag på sätt 1944 års skattesakkunniga föreslagit, dvs.
till högst två procent av det bokförda värdet av det i statens förvärvskällor
nedlagda kapitalet.

Bevillningsutskottet (bet. nr 23) delade visserligen motionärernas uppfattning
att den av 1944 års skattesakkunniga anvisade metoden kunde
erbjuda en framkomlig väg till frågans lösning. För ett slutligt ställningstagande
till de sakkunnigas förslag var det dock enligt utskottets mening
erforderligt att närmare undersöka, huruvida någon förändring inträffat
i de förhållanden, vartill hänsyn skall tagas råd bestämmandet av den maximala
procentsatsen för gäldränteavdraget. En sådan undersökning, som
bland annat måste bygga på uppgifter beträffande den privata förvärvsverksamhetens
gäldbundenhet, kunde inte lämpligen verkställas av utskottet.
Med hänsyn härtill fann utskottet sig inte kunna förorda de i motionerna
ifrågasatta omedelbara författningsändringarna. Utskottet hänvisa -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

de i stället till den omprövning av bestämmelserna som skulle verkställas
av 1950 års skattelagssakkunniga.

Vid 1963 års riksdag yrkades i två likalydande motioner införande av en
bestämmelse om att ränta på lånat kapital, såvitt angår av staten utövad
rörelse, skulle få beräknas på högst två tredjedelar av det bokförda värdet
av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna. I två andra likalydande motioner
yrkades samma begränsning i statens rätt till avdrag för ränta men
gällande inte bara inkomst av rörelse utan även inkomst av jordbruksfastighet
och av annan fastighet.

Bevillningsutskottet avstyrkte motionsyrkandena i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 38. Därvid framhöll utskottet bl. a. att frågan om
statens rätt till avdrag för gäldränta och om beräkningen av sådant avdrag
inte torde kunna lösas enbart med utgångspunkt från vattenfallsstyrelsens
förhållanden. Frågan hade nära samband med de spörsmål om de statliga
affärsföretagens redovisningsprinciper som utreddes av affärsverksutredningen.
Utskottet förordade därför, att denna utredning slutfördes innan ställning
togs till frågan om nya principer för statens redovisning av ränta på kapital
som nedlagts i rörelse.

M otionerna

Motionärerna framhåller bl. a. alt det i ett flertal inlandskommuner i
Norrland finns en sektor av företagsamhet med stora investeringar i kraftverk
och kraftregleringsanläggningar men med relativt liten sysselsättningsgrad
och därmed ringa skatteinkomst för kommunerna av arbetsintäkter.

Motionärerna upplyser att det enskilt ägda Hjälta kraftverk inom Långselse
kommun vid 1966 års inkomsttaxering redovisade ett taxeringsvärde
av 94 021 000 kr. och en inkomst av kraftproduktionsrörelse till Långselse
kommun på 7 352 680 kr. eller 73 526: 80 skattekronor samt för fastighetsskatt
till Långselse kommun 18 804: 20 skattekronor. Den för Hjälta kraftverk
redovisade inkomsten av rörelse från kraftproduktion gav sålunda
Långsele kommun 0: 782 skattekronor per 1 000 kr. taxeringsvärde. Den
av statens vattenfalls ver k vid 1966 års inkomsttaxering redovisade inkomsten
av kraftproduktionsrörelse till de kommuner där kraftproduktion förekommer,
uppgick till endast 0: 173 skattekronor per 1 000 kr. taxeringsvärde.

Motionärerna har beräknat att en tillämpning av den av Hjälta kraftverk
redovisade inkomsten 0: 782 kronor per 1 000 kr. taxeringsvärde på statens
i drift varande kraftverk i Jokkmokks och Stuguns kommuner skulle ge
dessa kommuner ytterligare skatteintäkter om 6 311 674 kr. resp. 1 261 100
kr. Beräkningen har gjorts per den 31 december 1965. Enligt motionärerna
ger de redovisade exemplen från Jokkmokk och Stugun motsvarande skill -

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967 91

nader i skatteintäkter i andra kraftverks-, reglerings- och närdistributionskommuner.

Den stora skillnaden i kommunal skatt per 1 000 kr. taxeringsvärde mellan
ett enskilt kraftverk och statliga kraftverk visar enligt motionärernas
mening att produktionskommuner med statliga kraftverk starkt missgynnas
genom nuvarande ränteberäkning och vinstredovisning av statens vattendrivna
kraftverk.

Enligt motionärernas mening bör även — för att den önskvärda överensstämmelsen
mellan statliga och kommunala vattenkraftverks vinstredovisning
skall uppnås — de statliga investeringarna för byggande av atomkraftverk
icke inverka på den kommunala beskattningen i produktionskommunerna
för vattenkraft.

Utskottet

Vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla får
från bruttointäkten avräknas ränta på gäld, som är hänförlig till förvärvskällan.
1 inkomstkällan jordbruksfastighet får sålunda avdragas ränta på
lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, i inkomstkällan
annan fastighet ränta på lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt i
inkomstkällan rörelse ränta på lånat kapital, som nedlagts i rörelsen och på
gäld, som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen. Avdrag
får däremot inte ske för ränta på eget kapital som den skattskyldige
nedlagt i sin förvärvsverksamhet.

Vid bedömning av huruvida visst upplånat kapital hänför sig till den ena
eller den andra inkomstkällan skall det avgörande i första hand vara i vad
mån det upplånade kapitalet kan anses ha använts i eller disponerats för de
olika inkomstkällorna. Kan utredning ej vinnas, hur stor del av kapitalet
som hänför sig till olika inkomstkällor, skall i och för räntans fördelning
kapitalet hänföras till de olika inkomstkällorna i förhållande till värdet av
de i varje inkomstkälla nedlagda tillgångarna.

I enlighet med nu angivna regler är staten liksom andra skattskyldiga
berättigad till avdrag för gäldränta i de fall skattskyldighet till kommunal
inkomstskatt föreligger för staten. Denna rätt torde i mera allmän omfattning
begagnas endast av vattenfallsverket. I verkets balansräkning upptas
som skuld de medel, vilka genom verkets försorg investerats i dess kraftverksrörelse.
Enligt 1967 års deklaration uppgick skulden till drygt 4,6
miljarder kr. Avdraget för gäldränta, som beräknas efter den för beskattningsåret
gällande medelräntefoten för den fonderade statsskulden, utgjorde
enligt samma års deklaration drygt 200 milj. kr. I de fall överskottet
för ett år i vattenfallsverkets rörelse överstiger den för året beräknade räntan,
nedskrivs inte skulden med skillnaden. Någon amortering förekommer
således inte i räkenskaperna.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

Motionärerna framhåller att den av statens vattenfallsverk vid 1966 års
taxering redovisade inkomsten av kraftproduktionsrörelse till de kommuner
där kraftproduktion förekommer uppgick till endast cirka 17 skatteören för
varje 1 000-tal kr. av kraftverksanläggningens taxeringsvärde. Den för Hjälta
kraftverk, som är ett enskilt kraftverksföretag, redovisade inkomsten till
Långsele kommun gav däremot denna kommun en motsvarande inkomst av
drygt 78 skatteören. Enligt motionärernas mening innebär den ränteberäkning
och vinstredovisning, som staten f. n. tillämpar, ett starkt missgynnande
av kommuner där det finns statliga kraftverks- och regleringsanläggningar.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan om
statens gäldränteavdrag vid olika tillfällen varit föremål för diskussion. Sålunda
framhöll redan särskilda utskottet vid 1928 års riksdag (bet. nr 1)
— i samband med tillkomsten av den nu gällande kommunalskattelagen —
angelägenheten av att staten, då den uppträdde som konkurrent till enskilda
företag, fick vidkännas i huvudsak samma kommunalskatt som de
enskilda företagen. Därvid erinrades särskilt om den undantagsställning
staten intog i fråga om företag vilka föll under vattenfallsverkets förvaltning.
Enligt utskottets mening borde någon regel ges för hur stor del av
statsskulden, som i beskattningshänseende skulle anses belasta olika grenar
av statens förvärvsverksamhet, och också någon norm bestämmas för i vad
mån vederbörande verksamhetsgren ansågs amortera den gäld som åvilade
densamma.

Konkreta förslag till begränsning av statens gäldränteavdrag har framlagts
av särskilda sakkunniga år 1929, av 1944 års skattesakkunniga och av
en särskilda sektion inom 1950 års skattelagssakkunniga. Förslagen har
ännu inte föranlett åtgärder från Kungl. Maj :ts sida.

Som motionärerna framhållit torde staten såsom kraftverksföretagare ha
ett försteg framför privata kraftverksföretagare på grund av sina bättre
upplåningsmöjligheter. En undersökning av kapitalsammansättningen i
vattenfallsverkets kraftverksrörelse ger vid handen att det gäldräntekrävande
kapitalet under senare år kraftigt ökat, medan de medel som kan
jämställas med eget kapital hos privata kraftverksföretag varit i stort sett
oförändrade. Finansieringen av statens kraftverksrörelse torde i vart fall
numera ske praktiskt taget helt med gäldräntekrävande kapital. Att detta
inneburit och innebär vissa problem för de kommuner, inom vilka staten
har mera betydande kraftverks- och kraftregleringsanläggningar, torde inte
kunna bestridas. Även om de bidrag i skatteutjämnande syfte, som sådana
kommuner numera kan erhålla enligt bestämmelserna i förordningen om
skatteutjämning, är ägnade att åstadkomma en utjämning av de ekonomiska
olikheterna och därigenom indirekt av skillnaderna i skattetryck mellan
dessa och andra kommuner, är det inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen
stundom kan vara otillräckliga för att i skälig mån kompensera

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967 \1

kraftverkskommunerna för det skattebortfall som kan bli följden av statens
gäldränteberäkning.

Med hänsyn härtill kan utskottet i princip ansluta sig till syftet med motionerna.
En omprövning av statens gäldränteavdrag är enligt utskottets
mening önskvärd också med hänsyn till det berättigade kravet på att ekonomisk
jämställdhet så långt möjligt bör råda mellan konkurrerande statliga
och privata kraftverksföretag. I detta sammanhang vill utskottet erinra
om att 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna i ett år 1957
framlagt betänkande »Statens vattenfallsverk» (SOU 1957:26) uttalat, att
kraftbolag med stigande kapitalbehov, vilka vill utnyttja lånemarknaden,
om möjligt bör ha 1/3 av sitt kapitalbehov täckt med eget kapital. Uttalandet,
som gjorts i samband med utredningens överväganden av frågan, hur
finansieringen av vattenfallsverkets verksamhet bör ordnas för det fall verket
ombildas till aktiebolag, ligger till grund för skattelagssakunnigas förslag
om en begränsning av vattenfallsverkets avdragsrätt till att avse 2/3
av det bokförda värdet av de i kraftverksrörelsen nedlagda tillgångarnas
värde.

Den i maj 1961 tillkallade affärsverksutredningen har i uppdrag att utreda
den ekonomiska målsättningen för de statliga affärsverkens pris- och
taxesätlningar. I direktiven för utredningen uttalas bl. a. att förräntningskravet
för affärsverken bör anpassas till de normer, som gäller för motsvarande
verksamhetsgrenar inom den enskilda sektorn. Enligt vad utskottet
erfarit kommer utredningen vid sina överväganden att ta ställning
också till frågan om statens gäldränteavdrag. Betänkande i ämnet torde
komma att avlämnas senast under våren 1968.

Eftersom sålunda det av motionärerna aktualiserade spörsmålet redan
är föremål för prövning inom affärsverksutredningen anser utskottet sig
inte ha anledning biträda motionärernas yrkande att motionerna skall överlämnas
till denna utredning för särskilt beaktande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 585 av herr Strandberg
in. fl. och II: 732 av herr Petersson m. fl. angående beskattningen
av enskilda och statliga vattenkraftverk icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 oktober 1967

På bevillningsutskottets vägnar:
TAGE MAGNUSSON

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

Närvarande:

från första kammaren: fröken Ranmark (s), herrar Yngve Nilsson
(h), Wärnberg (s), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (h), Lundström
(fp), Hellebladh (s), Paul Jansson (s), Sundin (ep) och Ahlmark* (fp);
samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Allard* (s),
Vigelsbo (ep), Asp (s), Andersson i Essvik (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar
Kristenson (s), Carlsson i Västerås (s), Sterne (fp) och Börjesson i
Falköpning (ep).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670028